"Att återerövra Sinai-halvön med dess kommande och
befintliga resurser är ett första politiskt mål, som
förhindras av Camp David-avtalet och fredsöverenskommelserna med
Egypten. (...) Utan oljan och dess inkomster måste vi, med våra
stora löpande utgifter... agera så att vi återställer
situationen till det status quo som var i Sinai före Sadat
och misstaget med fredsuppgörelsen med denne i mars 1979.
(...)
Den ekonomiska situationen i Egypten, regimens tendenser
och dess pan-arabiska politik kommer att orsaka en sådan
situation, att... Israel kommer att bli tvungen att agera
direkt eller indirekt i avsikt att återuppta kontrollen
över Sinai... P g a sina inre konflikter utgör Egypten inget
militärt strategiskt problem och kan drivas tillbaka på en
eller två dagar till ett läge, som var efter kriget i juni
1967. Myten om Egypten som arabvärldens starke ledare
överlevde definitivt inte 1967. Egyptens styrka jämfört med
Israel ensamt och övriga arabvärlden har gått tillbaka
ungefär 50% sedan 1967.
Egypten kommer på kort sikt, genom att man fick tillbaka
Sinai, att komma i visst överläge på vår bekostnad,
men... det kan inte till Egyptens fördel förändra dess
styrka.
Egypten: Med sin inrikespolitiska image är Egypten redan ett
"lik" i synnerhet om man tar i beaktande den växande
splittringen mellan muslimer och kristna. Att territoriellt
bryta ned Egypten i tydliga geografiska områden är Israels
politiska mål under 1980-talet på västfronten.
(...)
Om Egypten splittras, kan länder som Libyen och Sudan och
kanske även ännu längre bort liggande stater, inte
fortsätta att existera i sin nuvarande form utan kommer att
dela Egyptens fall och förskingring. Visionen av en kristen
koptisk stat i övre Egypten vid sidan av ett antal svaga
stater med mycket lokal maktutövning och decentraliserad
regering, såsom det varit hittills, är nyckeln till en
historisk utveckling som, även om den temporärt hålls i
schack genom fredsavtalet, verkar vara oundviklig i det
långa loppet.
Fast västfronten till det yttre verkar erbjuda mer problem
är den faktiskt mindre komplicerad än östfronten...
Libanon: Den totala upplösningen av Libanon i fem provinser tjänar
som ett mönster för vad Israel avser med hela arabvärlden.
Syriens splittring och senare även Iraks i etniskt och
religiöst homogena delar är Israels främsta långtidsmål med
omintetgörande av dessa staters militärstyrkor som det
främsta korttidsmålet.
Syrien: Syrien kommer att, i enlighet med sin etniska och religiösa
struktur, delas i flera stater... så att dess kust kommer
att vara en Shi'ite Alawi-stat, det kommer att bli en
Sunni-stat i Aleppo-området och ytterligare en Sunni-stat
runt Damaskus. Denna kommer att vara fientlig till sina
grannar i norr. Druserna kommer att bilda en egen stat -
kanske i vårt Golan eller i varje fall säkert i Hauran och
norra Jordanien. Denna stat kommer att i det långa loppet
bli garantin för fred och säkerhet i området och det målet
har vi inom räckhåll redan i dag.
Irak: Irak, å ena sidan rik på olja och å andra sidan slitet av
inre konflikter, är ett viktigt målobjekt för Israel. Detta
lands upplösning är ännu viktigare för oss än Syriens. Irak
är starkare än Syrien och kortsiktigt är det irakisk makt
som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan
Irak och Syrien kommer att slita sönder Irak och orsaka
dess interna kollaps långt innan det blir i stånd att
organisera en kamp på bred front mot oss. Alla slags
konfrontationer araber emellan kommer på kort sikt att
spela oss i händer och föra oss närmare förverkligandet av
det högre målet att splittra Irak. Tre (eller flera) stater
kommer att bildas runt de tre stora städerna - Basra,
Bagdad och Mosul - medan Shi'ite-områden i söder kommer att
skiljas från Sunni- och kurdiska områden i norr. Kanske den
nuvarande Iran-Irakkonflikten kommer att fördjupa
polarisationen.
Saudi-Arabien: Hela arabiska halvön är en naturlig
kandidat för splittring
genom påtryckning utifrån och inifrån. Detta måste ske
främst i Saudi-Arabien oavsett om landets ekonomiska makt,
baserad på olja, förblir intakt eller om den till slut
minskar. Inre konflikter och sammanbrott är en naturlig
process helt klart till följd av dess nuvarande politiska
struktur.
Jordanien: Jordanien utgör ett strategiskt mål i den omedelbara
framtiden men inte i det långa loppet. Det kommer inte att
bli något verkligt hot mot oss efter att kung Husseins
långa regeringstid har tagit slut och makten överflyttas
till palestinierna. Israels politik både i fred och i krig
bör vara inriktad på likvidering av Jordanien under den
nuvarande regimen och överflyttning av makten där till
palestinsk majoritet. Genom att förändra regimen öster om
floden Jordan kommer man också få ett slut på problemet med
de områden som är så tättbefolkade med araber på västra
sidan av floden. Genom antingen krig eller fredsvillkor är
utflyttning från dessa områden och en ekonomisk - och
befolkningsfrysning inom dem nödvändiga garantier för den
kommande förändringen på Jordanbankarna. Vi bör även vara
aktivt engagerade för att påskynda denna process inom den
närmaste framtiden.
Självstyrelseplanen bör tillbakavisas tillsammans med varje
uppläggning för kompromiss mellan dessa områden eller
beträffande deras delning...
(...)
I den atomålder vi just har påbörjat är det inte längre
möjligt att leva med 3/4 av den judiska befolkningen boende
i den tättbefolkade kustremsan. Utspridning av den judiska
befolkningen är därför ett inrikes-strategiskt mål av
högsta rang... Judéen, Samarien och Galiléen är våra enda
garantier för nationell existens. Om vi inte blir i
majoritet i bergstrakterna, kan vi inte styra landet utan
blir som korsfararna, vilka förlorade landet. Att återge
landet balans - befolkningsmässigt, strategiskt och
ekonomiskt är vårt yttersta och mest centrala mål i dag.
Kontroll över de vattentäckter som flyter från Beersheba
till övre Galiléen blir nödvändiga genom vår strategiska
målsättning att slå oss ned i landets bergstrakter som för
nuvarande är tomma på judar."
