Alliansen

Sydafrika - Israel

 

Sydafrika och Israel har ett så utvecklat samarbete inom det militära, nukleära, politiska och ekonomiska området, att man idag talar om en allians mellan dessa länder. Trots att FNs generalförsamling upprepade gånger har uppmanat Israel att bryta detta samarbete, har Israels regering trotsat alla sådana uppmaningar. Tvärtom har samarbetet ökat, särskilt sedan den sydafrikanska premiärministern B. J. Vorster besökte Israel 1976, och då en serie överenskommelser undertecknades. De båda länderna har dessutom utvecklat nära relationer med Taiwan och vissa andra regimer, som liksom de själva är isolerade i det internationella samfundet. Denna bok redogör för utformningen och omfattningen av alliansen Sydafrika-Israel.

"Enligt SIPRI Yearbook svarade Israel under 1970-talet för 26 procent av den totala vapenexporten till tredje världen, och 35 procent av denna gick till Sydafrika."

 

Bilder

 

Förord

1. Nybyggarkolonialism och Herrenvolk demokrati
Samih Farsoun

2. Alliansen Israel Sydafrika och den tredje världen
Marwan Buheiri

3. Israel Sydafrika. En osannolik allians?
Rosalynde Ainslee

4. Sydafrika och Israel: Ett desperationens brödraskap
Benjamin Beit Hallahmi

5. Ljusskenet över Indiska Oceanen
James Adams

6. Alliansen Israel Sydafrika
Abdul Minty

7. Intervju om Israel och Sydafrika
Denis Goldberg

8. ANC om alliansen Israel Sydafrika
ANC uttalande

: FN resolutioner om samarbetet Israel Sydafrika
Bilaga

 

 

 

 

 

Förord

Samarbetet mellan Israel och Sydafrika har förvånat och upprört många. Då och då skymtar någon notis om deras samarbete. När den brittiska journalisten James Adams gav ut en bok i England om vad han kallade "en onaturlig allians'; blev det en kort och skev debatt i DIV. På svenska har det tills nu inte funnits en samlad dokumentation om Israels och Sydafrikas samarbete.

Utrikespolitiska föreningarnas FN förbund, Palestinagrupperna och Afrikagrupperna i Sverige har var och en på sitt håll funnit det angeläget att fylla denna informationslucka. Denna skrift är resultatet av dessa tre organisationers samarbete för att på svenska göra tillgänglig ett samlat sakunderlag för den fortsatta diskussionen och den politiska kampen. En redaktionskommitté, bestående av undertecknad person, har stått för urvalet av texterna.

För denna skrift har vi kunnat använda det bästa material, som finns att tillgå internationellt. Vi har samlat det från olika källor, från anti apartheidrörelsen i England, från den ovannämnda Adams' bok, från israeliska oppositionen osv. Vi är särskilt tacksamma över att ha fått använda delar ur Benjamin Beit Hallahmis kommande bok.

Israels och Sydafrikas samarbete är viktigt nog att ägna en gedigen dokumentation, i synnerhet i en debattsituation där påståenden att samarbetet skulle vara betydelselöst, får passera oemotsagda. Men det finns samtidigt skäl att påpeka att Israel naturligtvis inte är Sydafrikas enda eller främsta samarbetspartner. De stora imperialistiska länderna, framför allt USA och England, men också Västtyskland och Japan m. fl., hjälper, ännu mer än Israel, med sina investeringar, sin handel, sin teknologiöverföring och sitt politiska stöd till Pretoria apartheid regimen att överleva.

Men samarbetet med Israel tilltar i betydelse i takt med att de internationella fördömandena av Sydafrikas politik i snart sagt alla internationella fora har börjat ta sig uttryck i praktisk politik; t. ex. restriktioner mot investeringar, minskad handel och inte minst affärsvärldens ovilja, på krassa grunder, att satsa på ett explosivt Sydafrika, 1 denna situation tjänar Israel både som en kanal för förtäckta förbindelser med tredje land och som en välkommen samarbetspartner, som inte tvekar att utöka sina förbindelser med Sydafrika.

För Israels del betyder Sydafrika troligen ännu mer än Israel betyder för Sydafrika. Israel har också speciella och omfattande relationer med främst ett annat imperialistiskt land, USA, utan vars stora ekonomiska och militära stöd Israels regering inte skulle klara sig många veckor. Men vid sidan av USA finns det knappast något annat land än Sydafrika, som Israel har byggt ett så intimt och vittförgrenat samarbete, såsom Benjamin Beit Hallahmi påpekar i denna skrift.

Frågan om på vilka områden Israel och Sydafrika samarbetar är fel ställd, påpekade för oss ANC medlemmen Denis Goldberg. Det skulle vara lättare att berätta på vilka områden de ej samarbetar, menar han. Vi har här velat dokumentera alla viktigare samarbetsformer. Skriften har därför inte blivit kort. Vi har också velat inkludera bidrag, som beskriver den historiska utvecklingen av relationerna mellan Israel och Sydafrika

5

De som har velat undersöka och beskriva samarbetet mellan Israel och Sydafrika har fått göra ett avancerat detektivarbete och plocka ihop pusselbitar från många olika håll. Många av samarbetsformerna är nämligen inte offentliga. Det är uppenbart att både Israel och Sydafrika har något att dölja. Eftersom relationerna mellan Israel och Sydafrika är så känsliga och ofta bristfälligt dokumenterade, har vi valt att behålla de källhänvisningar som de olika författarna har använt. För en mer fullständig källförteckning av de arbeten de har utnyttjat, hänvisar vi till de verk där deras bidrag ursprungligen har publicerats.

Det finns olika sätt att förhålla sig till samarbetet mellan Israel och Sydafrika. Ett sätt är att förneka att det har någon betydelse, att hävda att det är ett begränsat och fullkomligt "normalt" internationellt umgänge och att alla försök att beskriva samarbetet som anmärkningsvärt och betydelsefullt är resultat av PLOs och Sovjetunionens propagandakrig i avsikt att svartmåla Israel. Vi hoppas att den dokumentation, som presenteras här kan göra slut på den sortens undanmanövrar från sakfrågan.

Om man då erkänner att det finns ett samarbete mellan Israel och Sydafrika, som går ut över det normala, finns det olika sätt att förklara samarbetet. En slags förklaring, som ibland ges av företrädarna för staterna Israel och Sydafrika, är att de är två länder vars regeringar befinner sig i en internationellt utsatt situation, i krig med sina grannländer och fördömda och bojkottade av en stor del av omvärlden. Samarbetet skulle då endast ha sin förklaring i ett krasst nyttotänkande. Vad som saknas i denna förklaring är en analys av "krigssituationen" och för vilka intressen dessa länders regeringar verkar i sina regioner. Deras "utsatta" situation har inte kommit från himlen.

Vad som också saknas i den ovannämnda typen av förklaring är inplaceringen av Israel och Sydafrika i det internationella systemet. Deras roll som länkar i det imperialistiska systemet ses som grunden för en andra förklaringsmodell. Enligt denna modell fungerarlsrael och Sydafrika som ombud för den aggressiva kapitalismens intressen i sina respektive regioner. Det är alltså inte fråga om en "onaturlig" allians. Oberoende av vilken vikt man vill lägga vid denna dimension kan det inte förnekas att såväl Israel som Sydafrika inte kan ses som isolerade, självständiga enheter. Deras bindningar till, och stöd från, de imperialistiska stormakterna, bildar en väsentlig del av bakgrunden till deras politik, även om de i enskilda fall kan agera mot de imperialistiska staternas kortsiktiga och diplomatiska intressen.

Det kan vara skäl att påminna om denna dimension här därför att själva uppläggningen av denna skrift tenderar att bortse från det större internationella sammanhanget, när vi koncentrerar oss på det bilaterala sammanhanget mellan Israel och Sydafrika.

Ytterligare en tredje förklaringsmodell, som i sig inte utesluter kombination med de övriga förklaringarna, går ut på att Israel och Sydafrika har likheter som samhällsformationer och därmed likartade ideologier. Vi har inkluderat en uppsats av Samih Farsoun, som företräder denna tolkning. Han ser Israel och Sydafrika som nybyggarstater där nybyggarna har en likartad syn på den inhemska befolkningen. Vi vill emellertid påpeka att publiceringen av denna uppsats inte betyder att våra organisationer nödvändigtvis ställer

6

sig bakom denna analys. Afrikagrupperna har som organisation inte tagit ställning till israel som stat och samhälle. Vi ser emellertid gärna att skriften bidrar också till debatten om orsakerna till samarbetet mellan Israel och Sydafrika

Det återstår för alla läsare av denna skrift att var och en på sitt håll verka för att samarbetet mellan Israel och Sydafrika bryts. Kampen mot förtryck och rasism kräver det.

 

Afrikagrupperna
Mai Palmberg

Palestinagrupperna i Sverige
David Henley

Utrikespolitiska Föreningarnas FN förbund
Claes Olsson

7

 

 

 

 

Nybyggarkolonialism

och

Herrenvolk demokrati

 

Samih Farsoun

 

Denna text av forskaren Dr. Samih Farsoun är en förkortad version av en rapport med rubriken "South Africa and Israel: A special relationship" som framlades vid "Conference on Socio Economic Trends and Policies in Southern Africa" som under beskydd av FNs Afrikainstitut för Ekonomisk Utveckling och Planering (IDEP), Dakar, ägde rum i Dar es Salaam den 29 november till 12 december 1975.

 

Den sydafrikanska nybyggarkolonialismens historiska och samtida natur har ingående studerats ur olika perspektiv. Mindre intresse har visats Rhodesia. Och, kanske beroende på traditionell västerländsk partiskhet, har Israel ägnats ännu mindre intresse. Men sedan 1967 och framväxten av "den nya vänstern" har Israel analyserats direkt i liknande termer.'

Nybyggarnas intressen står i motsättning både till de inföddas intressen och till intressena hos finanskapitalisterna i hemlandet. När en uppgörelse mellan kolonialmakten och den inhemska befolkningen började utvecklas (vanligtvis resulterande i politiskt oberoende för den inhemska befolkningen) hotas kolonisternas intressen och de gör våldsamt motstånd.

"Detta starkt bakåtsträvande och reaktionära element ledde in kampen på två fronter obevekligt och helhjärtat mot de infödda... relativt och tillfälligt men ofta väldigt våldsamt, mot storkapitalisterna hemma. `2

 

Oberoende för kolonialisterna

Kolonisterna strävar efter att avskilja sig från sitt ursprungsland och inrätta ett eget styre, som kännetecknas av hårt förtryck av den inhemska befolkningen. Den våldsamma uppgörelsen mellan de sydafrikanska nybyggarna och Storbritannien var huvudsakligen ekonomisk, men också en motsättning rörande Englands hållning till de infödda. När de vita nybyggarna vann oberoende och kontroll över staten, införde de historiens grymmaste samhällsstruktur, apartheid.

"När det gäller Israel glöms det alltför ofta bort att om detta land är en imperialismens spjutspets i antagonismen mellan de två stormaktsblocken, så är detta bara resultatet av speciella omständigheter. Israels sanna natur är att vara en samling små 'vita' nybyggare som sprids ut mer och mer för att kolonisera ett underutvecklat område. Detta gör konflikten med den regi -

9

onala befolkningen så obarmhärtig, trots att dessa lever under regimer som själva är avhängiga av imperialismen. Trots denna allians med amerikansk imperialism är Israel en kolonial utbrytarstat. Dess grundande följde på en lång och blodig kamp med England, som var Israels imperialistiska moderland."'

Efter avskiljandet eller oberoendet för kolonisterna, är de väsentligaste kännetecknen hos nybyggarkolonierna deras relation till ursprungsbefolkningen och till landet, jorden. Politiskt etablerar de europeiska kolonisterna något som van den Berghe kallar en "Herrenvolk demokrati" för kolonisterna och en kolonialregim för de infödda. Detta är en "parlamentarisk regering där makt och medborgerliga rättigheter utövas av den dominerande gruppen. 114

Kortfattat kan man säga att kolonisterna styr sig själva demokratiskt och påtvingar de infödda sin politiska, sociala och ekonomiska tyranni.

 

Landförvärvandet

En kolonial bosättning behöver mark. Det framkallar en direkt motsättning till ursprungsbefolkningen när kolonisterna tar (erövrar eller köper) mark. För att säkra koloniseringen behövs fler bosättar som ökar pressen på ursprungsbefolkningen. Ursprungsbefolkningen gör motstånd. En dynamisk process sätts igång: kolonisterna expanderar, invandringen ökar, de infödda fördrivs och/eller underkuvas segregeras. Detta tar sig uttryck i serier av sammandrabbningar och krig som kulminerar i att kolonisterna skaffar sig kontroll över marken och fördriver eller kuvar ursprungsbefolkningen. Konflikterna kan få karaktär av folkmord.

I Nordamerika känner vi dessa krig som indiankrigen. I Sydafrika som Kafferkrigen och i Mellanöstern som den arabisk israeliska konflikten (utan att förneka att andra faktorer har spelat in här).

 

Expansion på bekostnad av ursprungsbefolkningen

De närmare omständigheterna i denna dynamiska process varierar i olika nybyggarkolonier. I Sydafrika erövrades marken med våld och med stöd av (ibland ignorerad av) imperialistmakten. Konflikten mellan de brittiska imperialistiska intressena och nybyggarna, boerna, ledde, med början under 1800 talet till ytterligare expansion. Naturligtvis på bekostnad av ursprungsbefolkningen, först på bekostnad av Bushmän* och Hottentotter** och senare Bantufolket.

Boerna tvingade in de svarta i speciella områden som reserverades för dem. "The Natives Land Act" från 1913 gav afrikanerna 7 procent av landarealen (ökades till 13 procent 1936), trots att de var fyra gånger så många som de vita. Samma sak upprepades i Rhodesia utom att det genomfördes på kortare tid, med början 1890 då de svarta hade egen majoritet på 20 svarta mot 1 vit.

 

* San
** Khuikhoi (utgivarens anm)

10

 

Markförvärv genom inköp

I arabvärlden var omständigheterna något annorlunda. Trots stöd från det brittiska imperiet genomfördes inte den tidiga koloniseringen av Palestina genom erövring, eftersom detta skulle ha kunnat framkalla ett krig med det väletablerade Ottomanska imperiet. De tidiga sionistiska markförvärven utgjordes av inköp som finansierades av europeiska sionister och sympatisörer. Denna typ av markförvärv var blygsam innan Palestina blev ett brittiskt mandat efter första världskriget.

Det brittiska mandatet underlättade markförvärv för nybyggarna i enlighet med Balfour deklarationens intention att skapa ett nationellt hemland för sionisterna. Immigrationen och utarmandet av palestinska jordbrukare satte fart. Den arabiska befolkningen kände sig hotad och gjorde motstånd på olika sätt, inklusive en regelrätt revolt mot britterna och sionisterna 1936 39. När britterna lämnade över Palestinafrågan till FN, 1947, var det judiska, sionistiska markinnehavet ändå inte större än 7 procent av territoriets areal. 5 Nybyggarbefolkningen uppgick då till nära 700 000, nästan en tredjedel av totalbefolkningen. Den betydande delen av det sionistiska markförvärvet genomfördes efter kriget 1947 48. Det skedde också här med våld. Det bör påpekas att det var det då väst dominerade FN som lade den formella grunden för den sionistiska staten, utan hänsyn till de inföddas vilja, genom en delningsplan som antogs 29 november 1947. Förutom Sydafrika röstade bara en afrikansk och en asiatisk nation för delningsplanen. Resolutionen gick igenom tack vare styrkan hos de röstande europeiska och västerländska staterna.

 

Militär expansionism

Den nya nybyggarstaten Israel utökade, 1948, sitt territorium från de 56 procent av Palestina som FN tilldelat till 77 procent. Den israeliska expansionen fortsatte med junikriget 1967, då resten av det palestinska territoriet och områden från två grannstater erövrades av Israel. Israel annekterade ensidigt arabiska Jerusalem och omkringliggande områden, över två dussin kollektiva och paramilitära bosättningar etablerades av israelerna på Västbanken och på syriskt och egyptiskt område.

 

Nybyggarstatens lagar

Så snart en nybyggarstat etablerats sprids landsförvärvsprocessen genom att nybyggarlagar stiftats. Detta är lagar som innebär beslagtagande av mark och reglering av nybyggarnas markförvärv. De legaliserar mönstret.

"Lagen om frånvarandes egendom" från 1950 är ett exempel. Denna lag, tillsammans med andra som artikel 25 i försvarslagarna, vilka ger militärledningen makten att fördriva bybor och stänga av deras områden, bidrog till överförandet av arabisk egendom till nybyggare."6 Efter junikriget 1967 exproprierade Israel arabiska hem i Gamla Jerusalem. I januari 1968 förlorade 3 000 palestinier mark och i april 5 000 och de fördrevs till östra Jordanstranden. Dessa "lagliga" markförvärv skiljer sig inte i syfte och innebörd från regleringar och marklagar i Sydafrika occh Rhodesia.

11

 

Immigration

Förutom markförvärv ägnar sig nybyggarkolonialismen åt att uppmuntra invandring av nya nybyggare för att försäkra och stärka nybyggarsamhället. Detta är en strävan som står i direkt motsättning till de inföddas intressen. De inföddas närvaro innebär då ett problem. Patrick Keatley säger om de vita i Rhodesia: "Det kan inte hjälpas att man har känslan... att de vita i Rhodesia har en tyst önskan om att afrikanerna skall försvinna."

Denna tysta önskan i Sydafrika tar sig uttryck i påtvingad geografisk och social segregering av de svarta. Sionisterna visar i sin retorik och policy samma tysta önskan. En av de första sionistiska aktivisterna, tillika filosof, Israel Zangvill, myntade en slogan att Palestina är ett land utan folk som skall ges åt ett folk utan land (europeiska judar). Så sent som 1969 uttalade dåvarande premiärministern i Israel, Golda Meir: "Det var inte så att det fanns ett palestinskt folk i Palestina som betraktade sig som ett folk, och vi kom och kastade ut dem och tog deras land. De existerade inte." (Sunday Times, London, 15 juni 1969).

Sionistisk nybyggarkolonialism, påspädd med religiös historisk ideologi och kopplad till en önskan att ha en modern stat med judar från alla klasser, var i synnerhet intresserad av ett land fritt från araber. Erskine Childers har analyserat historien, planerna och tillvägagångssättet (det militära, det psykologiska och det med terrormetoder) som möjliggjorde ett Palestina, som med Ben Gurions ord är "praktiskt taget tömt på sin tidigare befolkning".' Israel vägrade att återinsläppa hundratusentals flyktingar efter 1948 års krig och likadant efter 1967 års krig. Efter det senare tilläts en symbolisk andel av flyktingarna att återvända till sina hem på Västbanken. Det var den egendom som tillhört de flyktingar som inte fick återvända som beslagtogs under "Lagen om frånvarande egendom".

 

Bibliskt rättfärdigande

Nybyggarstater underlättar immigration för "kvalificerade" immigranter. Vita européer till Sydafrika och judar till Israel. Den israeliska "Lagen om återvändandet" ger varje jude (juridiskt definierad i enlighet med religiösa kriterier) rätt att bosätta sig i Israel och erhålla medborgarskap. Liksom i Sydafrika får immigranter socialt och ekonomiskt stöd och hjälp med bosättning. Samtidigt diskrimineras ursprungsbefolkningen av de medborgarrättsliga lagarna. Kortfattat kan sägas att nybyggarkoloniala rörelser lägger beslag på ursprungsbefolkningens mark, fördriver eller kontrollerar folket, och stimulerar invandring av "kvalificerade" nybyggare.

Detta rättfärdigas med en ideologi som omfattar föreställningen att de infödda civiliseras, ofta använder man bibeln för detta. Israel och Sydafrika är särskilt tydliga på det här området.

Den holländska reformerta kyrkan, boernas kyrka, stöder sig på några avsnitt i Gamla Testamentet. Man anser att ojämlikheten mellan raser är ett påbud från Gud. De svarta, som kyrkan betraktar som ättlingar till Ham, är bestämda att tjäna de vita, ättlingar till Sem. Boerna anser att avskaffandet av slaveriet var oförenligt med bibelns föreställningar.8 Afrikan

12

Boerna betraktar de svarta som underlägsna., fördärvade och ociviliserade. De vitas uppgift är att civilisera dem.

Sionisterna stöder sig också på bibelavsnitt för att rättfärdiggöra sina anspråk på och kolonisering av Palestina. Förutom att ha rollen att föra civilisationen till ett outvecklat land (se T. Herzl), såg sionisterna Palestina som sitt förlovade land, som de fått av Gud. Koloniseringen av landet är inget annat än att åter ta i anspråk det som, enligt Bibeln, är deras och ett uppfyllande av bibliska profetior. De israeliska ledarna fortsätter att uttala sig om Eretz Israel, som inkluderar mycket av det territorium som hålls ockuperat sedan 1967.

 

Kolonialstyre för de infödda

Som van den Berghe påpekar, etablerar nybyggarkolonialisterna en "Herrenvolk demokrati", genom vilken de påtvingar de infödda, som står under deras kontroll, ett kolonialstyre som karaktäriseras av tre grundpelare:

a) Berövande av meborgerliga och politiska rättigheter samt politisk kontroll
b) Social segregering
c) Ekonomiskt utnyttjande.

De metoder som används för att skaffa sig politisk kontroll över de infödda kan vara både direkta och indirekta, liksom de metoder som används för berövande av medborgerliga rättigheter. P.g.a. de motsägelsefulla anspråken på demokrati, tillgrips ofta subtila metoder för att tygla de inföddas politiska friheter. I Sydafrika och i Rhodesia där den svarta befolkningen är i majoritet, har de svarta ingen rösträtt. I Israel, där den kvarvarande ursprungsbefolkningen är i minoritet (12 procent), berövades de inte rösträtten, men den är hårt kontrollerad. I Sydafrika har yttrande och organisationsfriheten starkt begränsats genom "Publications and Entertainment Act" från 1963 och "Suppression of Communism Act" från 1950. Kommunism definieras som varje lära som "syftar till politisk, industriell, social eller ekonomisk förändring inom staten, genom att främja störningar eller oordning, genom olagliga handlingar eller underlåtenheter eller genom hot om sådana handlingar eller underlåtenheter".9 En så bred definition av lagen har inneburit att all aktivitet från de infödda kunnat tryckas ned. Bara under år 1963 förbjöds 7 500 publikationer. De israeliska metoderna för att underminera yttrandefriheten är mer diskreta men minst lika effektiva. Oberoende palestinska publikationer är i Israel antingen förbjudna eller hårt kontrollerade.'°

 

Politiskt förtryck

Organisationsfriheten och friheten att bilda politiska föreningar inskränks av kolonisterna. I Sydafrika förklarades Pan African Congress och African National Congress som illegala med stöd av "Unlawful Organisations Act" av 1960 (hade en motsvarighet i Rhodesia). Det finns också förbud för rasgrupper att delta i gemensamma politiska aktiviteter. "Law and Order Maintenance Act" begränsar dessutom organisationsfriheten. Ingen afrikan kan anordna, uttala sig för eller delta i en sammankomst utan skriftligt tillstånd från den vite distriktsguvernören. Medan detta är uttalade regler för poli -

13

tisk kontroll i Sydafrika använder Israel informella men tydliga medel för att inskränka palestinska aktiviteter. Alla försök att bilda oberoende arabiska partier har förhindrats av den israeliska regeringen." I Israel använder man metoder som arresterande och fängslande av ledare, rättsliga och andra typer av trakasserier mot aktivister, vägran att registrera organisationer etc för att förhindra de inföddas aktivitet.

 

Social segregering

Kanske är inskränkandet och reglerandet av rörelsefriheten det mest effektiva sättet att uppnå politisk och social kontroll i alla nybyggarkolonier, inklusive Sydafrika och Israel. Sådana inskränkningar rättfärdigas på många sätt, bl.a. med säkerhetsmotiv.

I Sydafrika tvingas de infödda till vissa särskilt hänvisade områden med hjälp av lagar som "Bantu Urban Areas Consolidated Act" och "Bantu Law Amendment Act". Passage till och från de afrikanska reservaten är hårt kontrollerad. Afrikaner reser och vistas i vita områden (83 procent av landet) bara om de kan visa en orsak i officiella resedokument.

I Israel begränsas palestiniernas rörelsefrihet på liknande sätt. Sedan staten Israels bildande 1948, har mer än 80 procent av palestinierna levat under militärt styre under någon period. De lagar som styr dessa militärzoner är "Försvarslagarna" som britterna införde i Palestina 1945. "Zones of Sceurity Regulations" antogs av Israel 1949. Paragrafer i den lagen ger militärguvernören nästan diktatoriska rättigheter att begränsa såväl rörelsefriheten som andra medborgerliga rättigheter. Det finns ingen rättsinstans för de infödda förutom militära instanser.

Dessa lagar och militärt styresskick tillämpades i områden med störst koncentration av arabisk befolkning, i Gailileen, i Negev och i Triangelområdet. Det militära styret verkade från 1948 till 1966, när det byttes ut mot poliskontroll. Under och efter kriget 1967 återinfördes militärt styre i dessa områden samt på Västbanken. En del av dessa områden ligger långt från den israeliska gränsen. För araber krävs officiella militära tillstånd för passage in i eller ut från dessa områden. 1948 tvångsförflyttades araber från storstadsområden till områden som speciellt anvisades till dem, de tvingades att överge sina hem och sin egendom. Den påtvingade gettoiseringen ledde till en de facto segregering av den just skapade arabiska minoriteten. Den processen utgör tillsammans med det militära styret grunden för den sociala segregeringen av araberna.12

 

Ekonomisk exploatering

Naturligtvis finns det, liksom i Sydafrika, en symbolisk andel infödda på vissa officiella poster, men dessa är "säkra" och "lojala". Mönstret att stödja och stimulera konservativa och samarbetsvilliga palestinska ledare liknar sydafrikanskt stöd till svarta stamhövdingar.

Politisk och social kontroll av de infödda är sammanlänkad med och nödvändig för ekonomisk exploatering av dessa människor. Både i Sydafrika och i Israel återfinns de infödda bland dem med lågstatusyrken, med manuella, okvalificerade eller tempoarbeten. Yrkesmässiga restriktioner är endera

14

praxis eller, i en del fall, lagstiftade. Araberna i Israel får bara en bråkdel av en nybyggares lön för samma arbete." Det vanliga mönstret med sist anställd får först gå tillämpas. Typiskt är också att de infödda arbetarna förnekas rätten att organisera sig eller att den rätten är starkt beskuren. I Sydafrika förnekas svarta arbetare rätten att bilda fackföreningar genom "Industrial Conciliation Act" av 1956.

I Israel har Histadrut, den mäktiga nybyggarfackföreningen, en lång tradition av fientlighet emot arabiska arbetare. Under mandatperioden verkade Histadrut för enbart judiskt arbete; efter Israels bildande ändrades det till att gälla arbete för "organiserad arbetskraft". Eftersom arabiska arbetare inte tillhörde någon fackförening och inte tilläts inträde i Histadrut betydde det senare också nekande till anställande av arabiska arbetare. 1960 tilläts, slutligen, araber att bli medlemmar i Histadrut, ändå är deras inkomt bara en bråkdel av de israeliska arbetarnas.

De flesta arabiska arbetare i Israel är pendlare, ofta långväga, som bara periodiskt återkommer till sina hem. Sedan 1967 pendlar nära 70 000 araber dagligen från de ockuperade områdena. De används som mycket billig arbetskraft i Israel."

 

Kulturell diskriminering

Diskrimineringen är tydlig också på utbildningsområdet. I Sydafrika är, trots vissa framsteg, 60 procent av de infödda i skolåldern utan undervisning, i Israel är siffran 30 procent.'5 De inföddas skolor är klart underlägsna och lider under ett kulturellt förtryck. Jiryis anför att infödda skolelever knappt kan läsa eller skriva sitt modersmål. En felaktig historieskrivning lärs ut där de inföddas historia förvrängs och nybyggarnas glorifieras.',

Sammanfattningsvis är "Herrenvolk" demokratierna i Sydafrika och Israel ganska lika i syfte och i allmänna drag, men inte i detaljer. De liknande sociala strukturerna, behandlingen av ursprungsbefolkningen, rättfärdigandet av bosättningarna och den påföljande utvecklingen, tenderar att leda till besläktade ideologier och världsbilder och till ömsesidig förståelse.

Översättning av Lasse Schönning

 

 

Referenser

1. Se t.ex. Maxime Rodinson, Israel: A Colonial Settler State?, New York 1973 och A. El Kodsy och E. Lobel, The Arab World and Israel, New York 1970.

2. A. Emmanuel, White Senler Colonialism and the Myth oflnoestmentlmperialism, New Left Review, Nr. 73, maj juni 1973, s. 39.

3. A. Emmanuel, op cit, s. 47.

4.Race and Racism, New York 1967, s. 29; också, L. van den Berghe, South Africa, A Study in Conflict, Middletown, Conn. 1965.

5. Se J. Ruedy, Dynamics of Land Alienation, i I. Abu Lughod (red), The Transformation of Palestine, Evanstown 1971.

6 Se S. Jiryis, The Arabs in Israel, Beyrout 1969.

7 Israel Yearbook, 1952, s. 38.

8. Se G. Jabbour, Settler Colonialism in Southern Africa and the Middle East, Kartoum/Beyrout 1970, s. 58.

9. Ibid., s. 67.

10. Se J. Landau, The Arabs in Israel, London 1968, s. 96, och S. Jiryis, op. cit.

15

11. Se J. Landau, op. cit., s. 54.

12. Se t.ex. Israel Shahak (red), The Non Jew in the Jewish State, Jerusalem 1975.

13. S. Jiryis, op. cit.; Y. Ben Porath, The Arab Labor Force in Israel, Jersualem 1966; A. Cohen, Israel and the Arab World, Paris 1964.

14. S. Ryan, Israeli Economic Policy in the Occupied Areas: Foundations of a New Imperialism, Merip Reports Nr. 24, Washington/Boston, Januari 1974.

15. S Se G. Jabbour, op.cit., s. 83; S. Jiryis, op, cit., s. 146.

16. S. Jiryis, op.cit, s. 146 155.

16

 

 

 

 

Israel Sydafrika alliansen

och

tredje världen

 

Marwan Buheiri

 

 

Marwan Buheiri är biträdande professor vid Amerikanska Universitet i Beirut, och forskare vid Institutet för Palestinastudier. Artikeln har varit publicerad i Revue d'etudes Palestiniennes nr 13 hösten 1984.

 

FNs Speciella Kommitté mot Apartheid publicerade i september 1976 en rapport om "Israels och Sydafrikas förbindelse". I denna rapport poängterades än en gång de speciella band som sedan länge förenar Israel och Sydafrika två länder som på många sätt har haft likartad utveckling. Dessa förbindelser har fått allvarliga följder för tredje världen, vilket har ställt Israels och Sydafrikas många sympatisörer inför obehagliga moraliska frågeställningar.

Utvecklingen av de nära förbindelserna mellan sionism, Israel, Sydafrika och imperialism kan indelas i tre huvudsakliga perioder. I den första, som inleddes i slutet av 1890 talet, förenades Theodor Herzl, Cecil Rhodes och den brittiske kolonisekreteraren Joseph Chamberlain kring de stora judiska koloniseringsprojekten i arabvärlden och i Afrika. Den andra perioden (1917 1948) dominerades av Haim Weizmann, general lan Smuts, Lord Balfour och Lloyd George. Under denna period gjordes stora ansträngningar för att få ett brittiskt löfte om ett judiskt hemland i Palestina, för att befästa en sionistisk medverkan i mandatförvaltningen och för att få en erkänd Judisk Stat. År 1948 inleddes den tredje perioden i och med staten Israels födelse. Nu etablerades ett beroendeförhållande mellan den judiska staten och Sydafrika, framför allt inom kärnkraft och teknologi, men också inom militära, ekonomiska, geopolitiska och psykologiska områden.

Världssionistorganisationens, Sydafrikas och det Brittiska samväldets intressen kunde under de två första perioderna förenas i ett triangelförhållande. Fr.o.m. den tredje perioden uppstår istället en bilateral symbios mellan Sydafrika och Israel. Triangelns tredje hörn försvinner dock inte ut ur bilden utan stärker och omvandlar sin ställning tack vare medverkan från andra europeiska länder och från USA, som efter Vietnam försökte upprätta "förmånliga förbindelser med självstyrande vasallstater som för deras räkning skulle kunna ingripa militärt".'

Analysen som följer ska försöka visa att detta djupgående intresseförbund. som i nuläget blivit till ett beroendeförhållande mellan de båda koloniala

17

förposterna (eller självstyrande vasallstater), utgör en allvarlig provokation för arabvärlden och tredje världen. En kort tid efter att FNs säkerhetsråd i november 1977 hade lagt ett embargo på vapenleveranserna till Sydafrika tillkännagav den israeliske ambassadören i Johannesburg att det nu var nödvändigt för Israel och Sydafrika att sluta leden tätare mot Afrika och arabvärlden .z

 

Första perioden: Theodor Herzl, Cecil Rhodes och Joseph Chamberlain

Theodor Herzl fascinerades av de stora koloniseringsprojekten i Sydafrika under slutet av 1800 talet. De kännetecknades av mekaniserad gruvdrift, avancerad teknologi och stora investeringar. Helt klart, vilket också bekräftas i hans främsta verk "Den Judiska Staten", 1895 och den utopiska romanen "Altneuland", var det sydafrikanska experimentet en förebild, en källa till inspiration samt en ekonomisk tillgång eftersom den sydafrikanska falangen inom sioniströrelsen hörde till de rikaste.

Sedan Herzl vid kongressen i Basel 1897, officiellt hade utsetts till ledare för den sionistiska rörelsen, började han göra stora ansträngningar för att förena sionismen med Englands imperialistiska framsteg. Dessa ansträngningar kunde motiveras av att britternas avsikter blott gynnades av en judisk kolonisering av strategiska positioner i Främre Orienten och i Afrika. Herzl, som ansåg att England var "hävstång" i det sionistiska projektet, föreslog Lord Rotschild att gå i borgen för en omfattande kolonisering i Sinai, i Palestina och på Cypern: "Ni kommer att få åtnjuta Er regerings allra största uppskattning genom att stärka det brittiska inflytandet i Främre Orienten, tack vare en intensiv judisk kolonisering av de strategiska punkter där egyptiska och indopersiska intressen sammanfaller", skrev Herzl år 1902 till de engelska judarnas oomtvistlige ledare."

Herzl föreslog i samma anda kolonisekreteraren Joseph Chamberlain, ett globalt sionistiskt projekt som skulle finansieras av "ett orientaliskt judiskt bolag med ett kapital på fem miljoner livres steerling" för en kolonisering av Cypern och i Sinai (AlArish).°

Här kan man notera att det var en av de främsta kolonialexperterna inom den sionistiska rörelsen, Leopold Kessler, en judisk sydafrikansk ingenjör, som 1902 sändes till Sinai för att utvärdera Al Arishprojektet. Joseph Chamberlain, som varit något tveksam beträffande Cypern, hyste större entusiasm inför Al Arish. Slutligen framlade han för Herzl sitt eget "projekt Uganda", en plan för att inrätta judiska kolonier i ett mycket betydelsefullt distrikt i Östafrika (nuvarande Kenya). Detta erbjudande följde på en rad händelser som hade utspelats i Sydafrika. Efter det dyrbara boerkriget, där engelsmännen tog hem segern över Sydafrikas boer, hoppades Chamberlain kunna locka nya judiska investeringar till uppbyggnad, gruvdrift, industri och hypoteksinstitut. Randterritoriet i Sydafrika, känt för fantastiska rikedomar och investeringsmöjligheter, lockade många judiska företagare vilka samtidigt hörde till den spirande sionistiska rörelsen i Sydafrika. Kolonisekreteraren ansåg att Ugandaprojektet skulle befästa en judisk närvaro i Afrika inom ramen för brittisk imperialism. Det är knappast överraskan

18

de att de sydafrikanska sionisterna villigt samtyckte till detta projekt som av Israel Zangwill kallades "Kronans Engelsk Judiska Koloni".5

Triangelförhållandet framträder ännu klarare i den beundran Theodor Herzl hyste för den framgångsrike mönsteröversten Cecil Rhodes. Herzl försökte för övrigt efterlikna Rhodes och tog bl.a. intryck av hans BrittiskaSydafrikanska Kompani. Trots stora ansträngningar lyckades han emellertid aldrig sammanträffa med Rhodes, men i hans dagbok finner man texten till ett avslöjande memorandum, daterat den 11 januari 1902: "Hur kommer det sig att jag vänder mig till Er i ett ärende som är Er så främmande? Anledningen är att ärendet är av kolonial natur occh kräver erfarenheter av en tjugo eller trettioårig process".6 Sionismen var nämligen för sin grundare en kolonial rörelse som behövde den brittiska imperialismens stöd. George Jabbour visar i sin studie "Befolkningskolonisering i Sydafrika och i Mellersta Östern" att det sionistiska projektet redan från början uppfattades och genomfördes i befolkningskolonistiska termer.'

 

Andra perioden: Weizmann och Smuts

Den vänskap som sedan länge hade förenat general 1. C. Smuts, en av de främsta grundläggarna av den sydafrikanska staten, och Chaim Weizmann, sionistisk förgrundsfigur och Israels förste president, betydde mycket för den sionistiska rörelsens segrar i början av första världskriget. Deras relation var viktig på flera plan, poängterar Richard Stevens helt riktigt i studien "Weizmann och Smuts: en studie över sionistiskt sydafrikanskt samarbete": "Man kan inte nog understryka den motsägelse som råder mellan, å ena sidan, västerländsk liberalism och, å andra sidan, det psykologiska klimat som rättfärdigade den vita minoritetens herravälde i Sydafrika och grundläggandet av ännu en europeisk koloni i Palestina. Med detta resonemang som grund framstår sionismens avgörande förbindelse med Sydafrika än klarare en förbindelse som hämtar styrka i första hand från den ekonomiskt priviligierade judisk sydafrikanska gemenskapens sionistiska karaktär, i andra hand från det sydafrikanska ekonomiska och politiska systemets natur och så slutligen från Imperiet och dess inverkan på Sydafrikas inrikes och utrikespolitiska ställning".8

En anmärkningsvärd detalj är att samma handfull förstarangspolitiker som beslutade om Sydafrikas och Palestinas politiska framtid, nämligen Lord Milner, Lord Selbourne, Lord Balfour, Joseph Chamberlain och general Smuts, också medverkade vid Sydafrikanska Unionens födelse år 1910 och vid Balfourdeklarationen år 1917.1 båda fallen bestod grundtanken i att ge makten åt dem som, med Balfours ord, "tänker som vi".9 En afrikansk majoritet hamnade sålunda i händerna på en minoritet vita härskare och en arabisk majoritet var utlämnad åt en minoritet av "östeuropeiska" kolonister, dvs. den sionistiska organisationen i Palestina. Rättfärdigandet en legalisering av orättvisorna var enligt Balfour den följande: "Man kan inte ge Sydafrikas infödingar samma rättigheter som de vita utan att den vita civilisationens själva struktur skulle äventyras". 10 Kort tid efter att Balfourdeklarationen hade publicerats, påpekade Lord Curzon för Balfour, apropå den sionistiska ledningens egentliga mål i Palestina: "Han (Weizmann) dröm -

19

mer om en judisk stat, om en judisk nation där judar skulle styra den arabiska befolkningen och där judar skulle äga jordarna och sköta förvaltningen"."

General Smuts insåg säkerligen att sionismen helt ingick i de imperialistiska planerna, särskilt beträffande det strategiska område som Palestina och Suezkanalen utgjorde i skärningspunkten mellan Afrika och Asien. Dessutom förstod han, liksom Chamberlain, att uppskatta de sydafrikanska judarnas vitala ekonomiska roll till dess rätta värde, liksom deras helhjärtade engagemang för sionismen och det imperialistiska idealet. Samtidigt ansåg Chaim Weizmann, som blivit brittisk undersåte år 1910, att den framgång hans rörelse hade rönt, berodde på de förbindelser man hade upprättat med brittisk imperialism och menade att ett sionistiskt Palestina skulle utgöra "ett viktigt trumfkort för det Brittiska Imperiet". 12 I denna fråga förblev han Herzle trogen. I ett brev till Balfour skrivet 1918 i Palestina, poängterar Weizmann djupet och vidden av denna förbindelse: "Jag har en känsla av att sionismens framtid är intimt förknippad med den brittiska politikens styrka i Orienten och att London, Kairo, Jerusalem och Dehli är mycket nära sammanlänkade försvagas en enda länk i denna kedja skulle detta kunna få allvarliga följder' 1.13

Första världskrigets utbrott och det Ottomanska rikets uppslutning på Tysklands sida gav Weizmann tillfälle att styra den sionistiska rörelsen i enlighet med Herzls önskemål. År 1914 skrev han till en vän: "Vi kan rimligen förmoda att om Palestina hamnar i en sfär av engelskt inflytande och om England uppmuntrar en judisk kolonisering i detta, av britterna beroende, land, så skulle vi kunna ha en miljon judar därborta, och kanske mer, inom tjugo, trettio år: de skulle utveckla landet och återupprätta civilisationen och dessutom kunna bevaka Suezkanalen på ett ytterst effektivt sätt"."

Denna arroganta och enkelspåriga syn på projektet som om det gällde en civiliserande mission som skulle rättfärdiga all europeisk expansion lyser igenom på andra ställen i hans skrifter. I en artikel kallad "Situationen i Palestina" (1929), uppfattar han det sionistiska företaget som en kamp mellan "framsteg och stagnation, mellan civilisation och öken".'5

Haim Weizmann bidrog till krigsansträngningarna genom att ställa sitt vetenskapliga kunnande i krigsministeriets tjänst: om detta vittnar hans upptäckter om bruket av aceton i sprängämnen. Han fick således en lämplig ställning för att kunna utnyttja de kontakter hans föregångare Herzl hade haft med de ledande engelska kretsarna och Lord Balfour, Winston Churchill, Lord Selbourne, Lord Milner, General Smuts och Lloyd George blev måltavlor för hans egennyttiga vänskap. Han spelade helt klart en viktig roll för avfattandet av Balfourdeklarationen och för verkställandet av den imperialistiska politiken i Främre Orienten efter kriget.

De första årets konsolidering av det sionistiska projektet i Palestina främjades av mandatsystemet och sammanföll med general Smuts' första premiärministerperiod (1919 1924). I Sydafrika förde generalen en anti afrikansk politik som kulminerade i blodbaden i Port Elisabeth och i Bulhock (1921) och i en lag som uteslöt afrikanerna ur det parlamentariska systemet. Under denna tid bad han också den mäktiga judisk sydafrikanska gemenskapen

20

om hjälp samtidigt som han gav världssionistorganisationen ett betydande stöd. I ett föredrag som Smuts höll i Johannesburg i november 1919, framlade han sina åsikter om banden mellan Sydafrikas boer och den judiska traditionen: "Jag behöver inte påminna er om" han vände sig till en judisksydafrikansk representantkommitté bch till den sionistiska federationen "att Sydafrikas vita folk, och inte minst den forna holländska befolkningen har fostrats nästan uteslutande enligt judiska traditioner". Han tillade: "Vi delar alla denna andliga plattform och min förhoppning är att vi, utifrån denna plattform, ska bygga Sydafrikas framtid".'6

På detta sätt kom general Smuts att använda sig av sitt ansenliga inflytande i maktens kulisser under mer än trettio år (1917 1950), vare sig han var minister eller inte, för att kunna stödja den sionistiska Saken. Weizmann kunde alltid räkna med Smuts' snabba och effektiva ingripanden i nödsituationer. Så var fallet vid Balfourdeklarationen liksom vid ett gemensamt Weizmann Smuts initiativ (1920) som syftade till att vidga mandatområdet Palestinas nord och östgränser för att på så vis utsträcka möjligheterna till judisk kolonisation ända till Litani i Syd Libanon och bortom Jordan." Den sydafrikanske premiärministern försvarade ivrigt den intensiva sionistiska immigrationspolitiken som inte kände till vare sig arabernas fruktan och opinion eller landets uppsugningsförmåga. Ofta gick han personligen i spetsen för insamlingskampanjer i Sydafrika, vilka f.ö. stod under hans beskydd.

Smuts' politiska stöd blev nu allt viktigare eftersom de palestinska revolutionära motstötarna vid det växande hotet från den judiska närvaron, började bli påtagliga: Lex. Jaffa upproret 1921, flera anti sionistiska operationer under 1929 och framförallt 1936 då en palestinsk nationalrevolt ägde rum. Genom många interventioner på högre ort som syftade till att smutskasta den palestinska Saken och genom de framgångsrika försöken att bromsa en rättvis mandatpolitik, bidrog den sydafrikanske premiärministern aktivt till att bevara de sionistiska förvärven, framför allt beträffande invandring och jordförvärv. Smuts och Weizmann samarbetade intimt för att framställa den arabiska nationalismen som en fara, med tanke på Brittiska Imperiets geo politiska läge, och sionismen som ett värdefullt trumfkort.

Under andra världskriget liksom under efterkrigstiden en ödesdiger period för Palestina gav den sydafrikanske ledaren sitt stöd åt den sionistiska diplomatin för att kunna bemöta, dels det arabiska inflytandet i Amerika (i synnerhet under konferensen i San Francisco), dels vissa rekommendationer från en engelsk amerikansk Palestina kommitté. Dessutom ställde den sydafrikanska delegationen i FN sina resurser till den sionistiska diplomatins förfogande. Smuts fullbordade slutligen det verk han hade påbörjat med Balfourdeklarationen genom att bevilja staten Israel ett erkännande "de facto", 25 maj 1948 (det officiella erkännandet kom två dagar senare).

En av de intressantaste yttringarna av det triangulära förhållandet mellan Sionism Storbritannien Sydafrika, är det "memorandum om Afrika" som Weizmann skrev till Smuts år 1943. Det rörde sig om en storslagen efterkrigsplan för Afrikas utveckling målet var i själva verket att ekonomiskt befästa den sydafrikanska och brittiska imperialismen. Den förordade i huvudsak en slags neo kolonialism som skulle slå vaktom de båda stormak-

21

ternas fria tillgång till de strategiska råvarorna. Planen grundade sig, enligt Weizmanns egna ord på "hypotesen att Afrika efter detta krig skulle bli själva ryggraden i det Brittiska Imperiet. Man planerade en ny kemisk industri och ett omfattande bruk av kolhydrater som skulle kunna ersätta olja och kol. Det judiska nationalhemmet reserverades förstås en viktig roll och skulle också tjäna som "pilotlaboratorium för den stora fabrik Afrika skulle bli". 18

Flera sydafrikanska judar förenade sig med Israels styrande elit. Tre av dem: Abba Eban, Arthur Lourie och major Comay, kom att uppbära viktiga poster i den nya judiska statens infrastruktur. Sydafrikanerna spelade en avgörande roll då Israels flygvapen skulle bildas. Bolaget El Al föddes ur Universal Airways som i sin tur hade skapats av den sydafrikanska sionistfederationen.' 9

 

Tredje perioden: efter 1948

General Smuts' bortgång år 1950, satte punkt för en av de många perioderna av israelisk sydafrikansk samverkan; men samarbetet de bägge länderna emellan är idag solidare än någonsin. Detta är ett faktum som bekräftas av de "känslor" de båda länderna hyser för varandra, av det goda politiska, militära och ekonomiska samarbetet, av det pånyttfödda intresset för Weizmanns memorandum, (Israel pilotindustri för den stora sydafrikanska fabriken) och av de många visiterna, exempelvis den sydafrikanske premiärministern Vorsters besök i Israel i april 1976. Till listan hör också de många brotten mot de mänskliga rättigheterna: de blodiga aktionerna i Sharpville och Soweto, liksom apartheid regimens behandling av svarta ledare, t.ex. Steve Biko, finner sin motsvarighet i israelernas lika brutala aktioner i Libanon och på Västbanken. Bruket av tortyr är utbrett och man vet att politiska fångar har mött döden i de båda systemens fängelser. Alfred Moleah skriver i "Brott mot palestiniernas mänskliga rättigheter: paralleller med Sydafrika": "Mellan augusti 1976 och september 1977 mötte tjugo politiska fångar döden i fångenskap; en siffra som förmodligen är högre i verkligheten eftersom vissa fångar helt enkelt har "försvunnit". I september 1977 nåddes världen av nyheten att Steve Biko, ledare för Black Consciousness, hade avlidit i fångenskap. Han var inte den förste av Blacck Consciousness' ledare att gå ett sådant öde till mötes. Vit polis använder sig vanligen av våldsamma metoder mot de politiska fångarna och är systematiskt brutal mot den svarta befolkningen... (på Västbanken) Taysir al Arouri, fysiker och matematiklärare vid universitetet i Bir Zeit, hölls arresteradd från april 1974 till januari 1978 utan att någon som helst anklagelse hade riktats mot honom. Hans straff förnyades regelbundet varje halvår. I många rapporter omtalas israelisk tortyr av palestinska fångar. Efter en grundlig enkät konstaterade National Lawyers Guild (en amerikansk förening) att dessa rapporter var välgrundade. Andra organisationer, exempelvis Insight Team från Londontidningen Sunday Times, Röda Korset, och Amnesty International har dragit liknande slutsatser".2°

Denna erfarenhets och åsiktsgemenskap har ytterligare dimensioner i det sydafrikanska Nationalistpartiets tidning, Die Burger, uttrycks detta helt kort: "Israel och Sydafrika har många gemensamma drag. De deltar

22

båda i kampen för överlevnad, båda är i ständig konflikt med FNs beslutande majoritet. Det ligger i Sydafrikas intresse att Israel lyckas behärska sina fiender som också är deras fiender".z'

Också Amnoun Kapelioun, en av Israels främsta journalister, tog fasta på denna besynnerliga samstämmighet vid ett besök i Sydafrika:

"Enisraelit på besök i Sydafrika mottas med uppskattning och beundran; afrikaanerna (boerna) ser i honom en symbol för en minoritet som alltid har rätt och dessutom en allierad i kampen mot 'de röda'. Här ställer man inte några pinsamma frågor om palestinierna eller de ockuperade områdena. Man intresserar sig hellre för 'operationella' frågor. 'Hur lyckas ni hålla mer än en miljon människor i schack?'frågade man paradoxalt nog samma dag som oroligheterna på Västbanken nådde kulmen. 'Hur organiserar ni ert civilförsvar?"'22

Ländernas erfarenhets och åsiktsmässiga samhörighet förklarar varför dessa båda isolerade stater tar till likartade metoder mot de nationella befrielseorganisationerna och samarbetar militärt och inom kärnenergi på en klart högre nivå än vad som är officiellt tillkännagivet eller erkänt. Militär industri intar här en särställning: Kfirplanen, Reshef och Ramtafartygen och Gabriel missilerna är de mest anmärkningsvärda exemplen från senare tid. Samarbetet omfattar också annat krigsmateriel. Sydafrika och Israel har vid flera tillfällen utbytt tanks och den hebreiska staten förser regelbundet den Sydafrikanska Republiken med lätta vapenslag, sofistikerade elektroniska system och anti gerillautrustning avsedd för kampen mot afrikanska befrielserörelser. I december 1981 besökte försvarsminister 23 Ariel Sharon, i största hemlighet, sydafrikanska militärbaser belägna längs gränsen mellan Angola och Namibia.

I ett novembernummer 1977, avslöjade Londontidningen The Economist att Kissinger år 1975, hade bett den israeliska regeringen att bidra med truppstöd till den sydafrikanska armen i kampen mot Angolas befrielsefront, MPLA: "Israelerna... sände militära specialinstruktörer till Sydafrika liksom materiel för kampen mot gerillan. Israelerna såg i Kissingers förfrågan grönt ljus för en israelisk sydafrikansk förening. I maj 1976 for Sydafrikas premiärminister John Vorster till Israel på officiellt besök. Han undertecknade en serie ekonomiska och militära samarbetsavtal som vittnade om Sydafrikas önskan att finansiera vissa av Israels mest kostsamma projekt. Israel lovade att i gengäld erbjuda vapensystem och utbildning."

The Economist undersökte vidare ländernas samarbete inom tillverkningen av pansar och krigsfartyg: "Sydafrika skjuter till nödvändiga resurser för en ny generation israeliska krigsfartyg. En ny version av Reshef håller just nu på att byggas. Den är större än nuvarande modell och påminner snarast om en liten flygplanskryssare med kapacitet att medföra en helikopter. Den israeliska mark till mark missilen Gabriel, skall ingå i fartygets sofistikerade beväpning. Det nya Reshef fartyget kommer att få en räckvidd på 6 000-7 000 sjömil och en 60 man stark besättning... Sydafrika har i gengäld, för egen räkning, fått reservera de första 4 eller 5 fartyg som fullbordas under 1979-80.

De båda länderna samarbetar också inom bepansringsteknik, Israel finkammade förgäves världsmarknaden under flera år, på jakt efter ett säll -

23

synt stål avsett för Merkava tanksen. 1976 erbjöd Vorster Israel inte bara det efterlängtade stålet, utan också den mest avancerade teknologin för framställningen av legeringen i fråga. I utbyte företog Israel en modernisering av 150 sydafrikanska Centurion tanks."2"

Ländernas samarbete inom ekonomi och handel är inte mindre viktigt: handel med diamanter, råvaror och förädlade produkter, gemensamma projekt inom energiförsörjning, utbyten inom produktionsteknik, investeringar och finansieringar, liksom det faktum att båda länderna kringgår både embargon och bojkotter. Detta nät av förbindelser beskrivs här av Itzhak Unna, israelisk ambassadör i Pretoria 1974: "Med Sydafrikas överflöd av råvaror och det israeliska kunnandet, kan vi sannerligen gå långt",25

24

Samarbetet inom kärnenergi är ytterligare ett exempel på ett ömsesidigt beroende som inom kort skulle kunna få oroväckande följder. Sydafrika, som hör till världens främsta uranproducenter, har en imponerande potential inom kärnindustrin. Israel förfogar över en avancerad teknologi inom kärnindustri och laserteknik (fysikerna Isaiah Nebenzahl och Menahem Levin) och har lång erfarenhet av hemliga kärnvapenprov och transportsystem, liksom av kemisk upparbetning av kärnämnen. Flera analytiker tror sig veta att det kärnvapenprov som ägde rum i Sydatlanten i september 1979, härstammade från ett gemensamt israeliskt sydafrikanskt projekt (detta anser bl. a. Dan Raviv, korrespondent vid den israeliska radion, liksom två journalister från Ha'aretz, Eli Teicher och Ami Dor On).26 Signifikativt är att de båda länderna vägrat underteckna icke spridningsavtalet.

Beträffande de ideologiska likheterna och de känslomässiga banden mellan de två staterna, flödar exemplen. Endast två länder av FNs alla medlemsnationer fann det lämpligt att fira Transkeis "självständighet", nämligen Sydafrika och Israel. På kvällen den 28 oktober 1976, kunde de israeliska TV tittarna se en specialutsändning från den sydafrikanska televisionen om det nybildade Transkei säkerligen började många drömma om "Transkeis" på Västbanken... I israelisk nyhetsrapportering från Afrika, speglas bara de koloniala minoritetsregimernas ståndpunkt och därför kom (för att citera Vorsterregeringens version) sammandrabbningarna i Soweto att presenteras som "kriminellt våld, skapat av kommunistiska element och av utländska uppviglare' '.27

Den lösning man emotser för både afrikaner och palestinier är "bantustanismen". Ytterligare ett citat från Amnon Kapeliouks rapport får illustrera detta. "När man frågar en vit hur förhållandet mellan regim och majoritet ska organiseras, är svaret givet: bantustans. De svarta röstar vid dessa staters parlament och fortsätter att arbeta i den Sydafrikanska republiken. En israel på genomresa börjar genast drömma om den plan som nyligen utarbetades av Peres och general Dayan. Västbankens arabiska befolkning skulle rösta vid ett jordanskt parlament, men alltjämt befinna sig under israelisk ockupation".28

Samih Farsoun hävdar att "regimen i en befolkningskoloni kan definieras av de speciella relation den uppehåller med den lokala befolkningen" .z9 Sådana regimer har vissa tendenser att upprätta "Herrenvolksdemokrati" för att låna Van den Berghes uttryck dvs. en strikt dualism där kolonisterna regerar sinsemellan enligt normala demokratiska principer, men där den lokala befolkningen helt förvägras denna rättighet. På detta sätt förenklas och legaliseras ofta den politiska och ekonomiska utsugningen .3o

För att avsluta denna resumé av ländernas goda samarbete, från Herzl och Rhodes ända fram till Wiezmann, Smuts, Rabin och Vorster, bör vi erinra oss den grundläggande drivkraft som har stärkt de båda ländernas intressegemenskap politiskt, militärt, ekonomiskt ochh kolonialt. Enligt en analytiker har "båda parter tagit den andres moraliska legitimitet för given. Alltså ifrågasätts inte med ett ord i Weizmanns skrifter och brevväxling, de rasistiska grundtankarna i Sydafrika som den sionistiska staten var så beroende av, ej heller Smuts' roll i det rasistiska systemets överlevnad: förtrycket av den afrikanska majoriteten innebar inte någon som helst mora -

25

lisk svårighet (för Weizmann). Smuts erkände, utan att tveka, de judiska kolonisternas "rätt" att ockupera Palestina, utan att betänka den plaestinska befolkningens rättigheter. I dessa fall personifierade Smuts och Weizmann det västerländska samhällets förmåga att rättfärdiga herravälde och exploatering liksom erövring och kontroll. . ."31

Självfallet har de båda staternas växande isolering förstärkt dessa drag. Det häftiga uttalandet från Sydafrikas tidigare premiärminister, Verwoerd en auktoritet inom apartheidbesläktade frågor är här signifikativt: "Judarna tog Israel från araberna som hade levt 1 000 år i detta land. Jag håller med om att Israel, liksom Sydafrika, är ett apartheidland' '.32 Här kan inflikas att Sydafrikas Överrabbi lovordade Verwoerd och ansåg honom vara "den förste som givit apartheid en moralisk grund'".33

För Tredje Världen blev följderna av detta beroendeförhållande synnerligen allvarliga under samtliga tre perioder. Imperialismen efter 1880 förutsatte ett världsomfattande, finmaskigt nät av strategiska förbindelselinjer, såsom vägen till Indien eller Kap Kairosträckan. Idag ligger tyngdpunkten snarare på att bevara lugnet i Röda havet och Indiska Oceanen. Den ekonomiska utplundringen av Tredje Världen, liksom tvångskolonisering lever dock kvar. Sydafrikanen Kessler, Theodor Herzls koloniseringsexpert, anlitades 1903 för att undersöka det sionistiska projektet i Sinai. General Smuts, huvudman bakom den Sydafrikanska staten, var ett med Weizmann och den sionistiska statens tillblivelse under mandatstyrets tid. Han utövade ett ansenligt inflytande i London för att påskynda den sionistiska sakens utveckling och jordförvärv, samt för att neutralisera de palestinska arabernas kamp för oberoende. Smuts gav också Weizmann ett avsevärt stöd under andra världskriget och vid konferensen i San Francisco. Senare lämnade Sydafrika bidrag till olika koloniseringsprojekt (moshav), Lex. Neot Hakikarkolonin.34

De båda ländernas beroendeförhållande inom kärnenergi och konventionella vapen, har idag nått en nivå utan motstycke. Följderna är uppenbara och utgör förvisso en viss provokation för arabvärlden och Afrika. "Att förneka urinvånarnas mänsklighet är befolkningskolonismens ofrånkomliga villkor" skriver Alfred Moleah.'5 Sinonismen präglas i lika hög grad som apartheid av "bantustan syndromet".

Översättning av Maria Jonsson

26

 

Referenser

1. Richard Falk, Exporting counter revolution, The Nation, 9 juni 1979 s. 659. Se även James H. Mittelman America's Inuestment in Apartheid, The Nation, 9 juni 1979, s. 684 689.

2. För kritik beträffande den israelisk sydafrikanska erfarenheten, se: George Jabbour Settlercolonialism in Southern Africa and the Middle East, Beirut, Centre de recherces de 1'OLP, 1970; George J. Thomeh, The Unholy Alliance: Israel and South Africa, New York, New York Press, 1973; Abdelkader Benabdallah,.l'Alliance raciste israelo syd africaine, Montreal Editions Canada, 1979; Ibrahim Abou Loughoud och Baha Abou Laban dir. Settler regimes in Africa and the Arab World. the illusion of endurance, Wilmette, Medina University Press, 1974; Richard Stevens och Abdelwahab Elmessiri (red.) Israel and South Africa: the progression of a relationship; New York, New World Press, 1976; Kuniram Osia, Israel, South Africa and Black Afria, Washington, 1981.

3. Richard Stevens, Weizmann and Smuts: A Study in Zionist SouthAfrican cooperation, Beirouth, Institut d'etudes palestiniennes, 1975, s. 16.

4. Ibid., s. 17.

5. Israel Zangwill, The Voice of Jerusalem, New York, Macmillan, 1921 s. 254.

6. Theodor Herzl, The Complete Diaries, vol III, s. 1193 1194. Memorandumet från januari 1902 skickades aldrig. Cecil Rhodes avled i mars 1902.

7. George jabbour, s. 28 29.

8. Stevens, se 3.

9. Ibid.

10. Ibid.

11. Citerat av Christopher Mayhew och Michael Adams, Publish it not: The Middle East couer up, London, Longman, 1975, s. 144-145.

12. 7Leonard Stein, Weizmann and England, London, W. H. allen, 1964, s. 13. Ibid., s. 15-16.

14. Weizmann, Trial and Error, s. 191.

15. C. Weizmann, The Position in Palestine, Palestine Papers nr. 2, Jewish Agency for Palestine, London, 1929 30, s. 24 25.

16. Stevens, se 3, s. 33.

17. Ibid., s. 34.

18. Ibid., s. 124, 126-127.

19. Encyclopedie du Sionisme et d'Israel, vol. II, s. 1063; Antoine Bullier, Ges relations entre L'Afrique du Sud et d'Israel, Revue francaise d'etudes politiques africaines, november 1975, s. 60.

20. Alfred Moleah, Violations of Palestinian Human Rights South African parallels, Journal of Palestine Studies vol. I nr. 2, vinternr. 1981 s. 34 35.

21. Israel-South Africa Cooperation oflmperialistic Outposts, utgiven av Third World Magazine, Bonn, RDW., 1976, s. 18.

22. Amnon Kapeliouk, le Monde, 25 26 april 1977.

23. Penny Johnsonn, Israel and South Africa: The Nuclear Axis, in Israel Shahak, Israel's global role: Weapons for repression, Belmont, AAUG, s. 50.

24. The Economist, 5 november 1977, s. 90.

25. Financial Mail, juni 1974, citerat i Israel Afrique du Sud. cooperation des auant postes imperialistes, s. 49.

26. Robert Pranger och Dale Tahtinen, Nuclear Threat in the Middle East, Washington, American Enterprise Institute, 1975, s. 13; Penny Johnson, Israel and South Africa The Nuclear Axis in I. Shahak, Israel's Global Role: Weapons for Repression, Belmont, AAUG, 1982 s. 49 50.

27. Benjamin Beit Hallahmi, South Africa and Israel's Strategy of Suruioal, New Outlook, aprilmaj 1977, s. 56 57.

28. Amnon Kapeliouk se 22.

29. Samih Farsoun, Senler colonialism and Herrenuolk Democraey, i Stevens och Elmessiri, s. 14.

30. Ibid.

31. Stevens, se 3.

32. Rand Daily Mail, 23 november 1961 citerat i Israel South Africa Cooperation oflmperialistic Outposts, s. 12.

33. Robert G. Weisbord, The dilemma of South African Jewry, Journal of Modern African Studies 5, 2 (1967), s. 233 241; se även Madison Area Committee on Southern Africa, South Africa and Israel, Wisconsin, 1971, s. 1.

34. Jerusalem Post, 18 december 1974 s. 3.

35. Moleah, se 20, s. 15.

27

 

 

 

 

Israel och Sydafrika.

En osannolik allians?

Rosalynde Ainslee

 

"Israel och Sydafrika. En osannolik allians?", som har sammanställts av Rosalynde Ainslee från den brittiska anti apartheidrörelsen, har varit publicerad i dokumentationsserien "Notes and documents" nr 20/81. Notes and documents utges av FNs Centre against apartheid, Department of political and security council affairs.

 

En ekonomisk, politisk och militär allians mellan Israel och Sydafrika har uppstått som ett väldokumenterat faktum, trots att den borde förefalla osannolik utifrån de två ländernas officiella ståndpunkter i frågan om rasism. Det faktum att detaljerna i alliansen inte har fått någon större publicitet utanför de två berörda länderna, liksom den israeliska regeringens häftiga förnekande av varje anklagelse om samarbete inför FN, har tenderat att fördunkla alliansens omfång och vittgående natur. I synnerhet de militära aspekterna är internationellt besvärande, både därför att de representerar ett brott mot säkerhetsrådets vapenembargo mot Sydafrika och därför att de innefattar det synnerligen känsliga ämnet kärnvapen och kärnkraftsteknologi.

Syftet med denna artikel är att sammanställa publicerade fakta om alliansen och att påvisa vilken avgörande betydelse Israel har för att möjliggöra för Sydafrika att fortsätta trotsa världsopinionen med sin apartheidpolitik, för att olagligt ockupera Namibia och angripa självständiga afrikanska stater, speciellt Angola.

Artikeln kommer också att påminna om att Israel, genom att undergräva säkerhetsrådets vapenembargo och generalförsamlingens uppmaning till ekonomiska, politiska och andra sanktioner mot apartheid, har en viktig plats i ett vidare internationellt mönster av förtäckt stöd åt apartheid.

 

Förbindelser mellan Israel och Sydafrika: bakgrunden, 1948 1976

Rötterna till de politiska förbindelserna mellan Sydafrikas regering och staten Israel går tillbaka ända till 1948, det år då staten Israel utropades och då Nasionale Partei (de vita sydafrikanska nationalisterna) tillträdde makten i Sydafrika. Dr. DY. Malans regering var en av de första som erbjöd ett de jureerkännade av Israel, och år 1950 besökte Israels premiärminister Moshe Sharett Sydafrika det första i en lång rad utbyten på ministernivå mellan de bägge länderna. År 1953 var Dr. Malan den förste premiärminis -

28

tern som besökte Israel. Trots sin historia av öppet uttalad antisemitism och sitt officiella stöd åt nazismen före och under andra världskriget erbjöd Nationalistpartiet från början stöd åt Israel på två viktiga, konkreta sätt: man tillätt att sydafrikanska, judiska reservofficerare tjänstgjorde i Israels arme och beviljade överföring av penningmedel och varor till Israel.'

Den första viktiga handelsförbindelsen mellan de bägge länderna innefattade diamanthandeln. Israel byggde på 1950 talet upp en diamantslipningsindustri och köpte de flesta av sina diamanter från Sydafrika genom CSO (The Central Selling Organization).2

I FN stod Israel emellertid fast vid ett principiellt avståndstagande från apartheid och röstade 1961 för den första viktigare resolutionen i generalförsamlingen, som krävde sanktioner mot Sydafrika. Som vedergällning drog den sydafrikanska regeringen 1962 tillbaka sitt tillstånd till det fria flödet av kapital till Israel. Vid debatten i Knesset (det israeliska parlamentet) om omröstningen i FN i november 1961, framlade Herut partiet, som leddes av den nuvarande premiärministern Menachem Begin, en motion som kritiserade den israeliska regeringens ståndpunkt .3

 

Junikriget 1967 och tiden efter

Det var 1967 års krig som markerade en ny fas i förbindelserna mellan de båda länderna, där samarbetet blev mycket intimare i praktiska frågor och en intressegemenskap upptäcktes och öppet uttrycktes. Fastän Sydafrika officiellt var neutralt i kriget, anmälde sig ett stort antal sydafrikaner för tjänstgöring i Israel, för syns skull på icke militära befattningar, för att

därigenom frigöra israeler för armétjänstgöring.' Kontrollen av valutaöver

föring, vilken infördes 1962, upphävdes och det uppgavs, att 21,5 miljoner rand sändes till Israel för humanitära ändamål.5 Den sydafrikanska blodtransfusionstjänsten lånade ut blod till Israels sjukvård.fi

Känslan av intressegemenskap tolkades tydligt 1968 av tidningen Die Burger, som står Afrikaner nationalisterna nära: båda länderna, skrev den, "är involverade i en kamp för att överleva och bägge är i en konstant konflikt med beslutsmajoriteten i FN: Båda är pålitliga styrkecentra i respektive region, som utan dem skulle hamna i en antivästlig anarki. Det ligger i Sydafrikas intresse, att Israel lyckas hålla stånd mot sina fiender, vilka är en del av våra egna värsta fiender... De antivästliga makterna har drivit in Israel och Sydafrika i en intressegemenskap, som det är bättre att utnyttja än förneka."'

Dessa tre punkter en gemensam känsla av att vara "under belägring" bland sina närmaste grannar, en gemensam upplevelse av att utgöra en isolerad minoritet, för vilken den stora majoriteten av FNs medlemsländer helt saknar sympati, och en likartad rationalisering föranledde denna isolering (dvs att endast de i hela världen representerar ett helhjärtat motstånd mot en förmodad yttre fiende som hotar den civiliserade världsordningen) förblir den grund på vilken alliansen vilar, åtminstone så som den diskuteras offentligt.

Samarbetet utvecklades först på det ekonomiska planet. Så tidigt som i juli 1967 manade en sydafrikansk igenjör till bildandet av en "näringslivs -

29

grupp utan vinstintresse... för att etablera närmare handels och affärsförbindelser mellan de bägge länderna",8 och i sinom tid bildades ett israelisktsydafrikanskt vänskapsförbund, som bestod av affärsmän, politiker och andra samhällsledare, i Israel på Eliezer Shostaks initiativ, en medlem i Fria Centerpartiet i Knesset. Samtidigt bildades en israelisk sydafrikansk irörtroendeskapande kommitté (Man to Man Committee) i Sydafrika av the South Africa Foundation, som bildades i början på 1960 talet under Harry Oppenheimers ordförandeskap för att förbättra Sydafrikas "image" ute i världen i ett läge då hela världen fördömde apartheid. Bland denna kommittés medlemmar fanns överste Ephraim Shurer, f.d. medlem i Israels väpnade styrkor och El Als chef i Sydafrika, vidare dr. Shlomo Peer, en av grundarna av Ben Gurions Rafi parti, som hade emigrerat till Sydafrika.9 I april 1968 deltog "Man to Man Committee" i "miljonärernas" konferens, som hölls i Jerusalem för att stimulera handeln med Israel. '° De sydafrikanska konferensdeltagarna bildade senare det "Israelisk sydafrikanska handelsförbundet" (ISATA), som skulle komma att spela en nyckelroll i den följande utvecklingen av handeln mellan de bägge länderna."

I augusti 1968 organiserades en israelisk modevecka i Johannesburg av det israeliska exportinstitutet. Som ett resultat härav uppgavs det att 350 000 rand hade tagits in i direkt handel. '2 Mellan 1967 och 1968 påstods El Als affärer med Sydafrika ha dubblats, delvis beroende på den ökande mängden fraktgods. '3 Exporten från Israel till Sydafrika steg från 4 miljoner till 5,7 miljoner dollar medan importen steg från 3,4 miljoner till 5,2 miljoner dollar."

Under de följande fem åren fortsatte handeln mellan de båda länderna att utvecklas snabbt, även om den var relativt liten. En rad Israelveckor hölls i Sydafrika, befrämjade av ISATA.'5 1969 kungjorde det delvis statsägda israeliska rederiet Zim, att det skulle tillhandahålla fyra fartyg för rutten Sydafrika Japan genom sitt dotterbolag Gold Star; vidare meddelade man, att trafiken på dess Sydafrika Israel rutt hade ökat med 50 procent sedan junikriget.' 6 Samma år öppnade statssekreteraren i det israeliska turistministeriet Israels första turistkontor i Afrika i Sydafrika." Israeli Aircraft Industries (IAD utsåg Placo, ett sydafrikanskt bolag, att vidareförsälja dess Commodore, ett 10 sitsigt affärrsjetplan.'81970 sålde Steel Pipe Industry (Pty) i Sydafrika, ett dotterbolag till African Gate Holdings, en spiralstålrörsfabrik till Middle East Tube Company i Haifa för 250 000 rand, samtidigt som man blev delägare i bolaget. '9 En israelisk handelsdelegation besökte Sydafrika och mötte ett antal styrelser för företag inom produktion och försäljning.2° Det statsfinansierade Industrial Development Coroproation of South Africa undertecknade ett avtal med Foreign Trade Bank of Israel, varigenom man lade upp en garanterad kredit på 10,7 miljoner rand för att bidra till en höjning av nivån på den sydafrikanska kapitalexporten till Israel .2' Följande år besökte den första sydafrikanska handelsdelegationen, organiserad av ISATA, Israel, bestående av representanter för sydafrikansk tung industri, byggnads och gjuterifirmor samt för Barclays Bank och Standard Bank .22 En israelisk handelsdelegation, också den stödd av ISATA, åkte till Sydafrika .z' För första gången utsåg en israelisk bank, Japhet Bank, en per -

30

manent representant i Sydafrika med uppgift att främja handel, investeringar och gemensamma kapitalprojekt .2' Den sydafrikanska regeringens kontroll av sydafrikanska bolags investeringar i Israel lättades i maj, och i juni gjordes en ny dollarkredit tillgänglig av Industrial Development Corporation för att öka den sydafrikanska exporten till Israel .z51972 åkte ytterligare en sydafrikansk handelsdelegation till Israe126, och samma år uppgavs det att en israelisk bank, Bank Leumki i Tel Aviv, deltog i ett "hemligt lån" till det sydafrikanska finansdepartementet, vilket lagts upp av EuropeanAmerican Banking Corporation (EABC).z' Samma bank öppnade ett kontor i Johannesburg 1973 för att främja handel och investeringar .28 1973 kungjordes det också, att Israel skulle importera 40 000 ton sydafrikansk cement.z9 Vidare bildades ett nytt och viktigt bolag, ISKOOR, vilket samägdes till 51 procent av Koor Industries i Israel (i sin tur ägt av Histadrut, den israeliska fackföreningsrörelsen) och till 49 procent av ISCOR, den sydafrikanska statens järn och stålbolag. ISKOOR påstods ha bildats för att distribuera stål i Israel .'°

Att handeln mellan Sydafrika och Israel hade en viktig politisk dimension under perioden 1967 1973 är tydligt att döma av graden av statligt stöd den fick liksom av statsfinansierade och till staten anslutna företags deltagande på bägge sidor. Emellertid uppstod en ny politisk dimension 1973, när ledaren för den sydafrikanska delegationen vid miljonärernas konferens, Benjamin Wainstein, tillkännagav en plan för att utnyttja det israelisksydafrikanska ekonomiska samarbetet med avsikt att kringgå de sanktioner mot handel med Sydafrika, vilka de afrikanska staterna hade framdrivit. Som ett första steg skulle ett sydafrikanskt bolag investera 400 000 brittiska pund i en israelisk fabrik för att tillverka bomullstryck. Omkring 60 procent av produktionen skulle exporteras till afrikaner i Sydafrika och de tidigare High Commission Territories (Botswana, Swaziland och Lesotho) och resten till andra delar av Afrika. Den israeliska handels och industriministern general Haim Bar Lev, var närvarande vid presskonferensen."

Utvecklingen av sportsliga och kulturella band mellan de bägge länderna under samma period hade också en politisk underton i ljuset av det omfattande internationella stöd, som FNs uppmaning till bojkott av apartheid hade vunnit både hos regeringar och på andra nivåer. Resultatet blev att Sydafrika fann det allt svårare att finna underhållare av internationell klass, som ville turnera i Sydafrika, och deltagare i idrottstävlingar av internationell klass. Karman Israeli Singers och komikern Shimon Dzigan besökte Sydafrika 1968.32 Två ledande musiker från Israeli Philharmonic Orchestra spelade i Johannesburg 1970.33 Idrottsutbytet innefattade bl. a. besök av ett israeliskt judolag i Sydafrika (1971) det första judolandslaget som åkte till Sydafrika; det ledande israeliska basketboll laget Maccabi Tel Aviv som 1971 spelade mot helvita lag; två friidrottare som deltog i "flerrasiga" tävlingar i Kapstaden 19713'; ett kvinnligt tennislag som deltog i Federation Tennis Cup 197235; ett besök av 120 sydafrikaner i Israel för att bevista Maccabiahspelen som hölls för att fira den israeliska statens 25 årsjubileum 1973.36

Politiska och diplomatiska förbindelser på en mer formell nivå utvecklades snart ur handelsförbindelserna som följde på kriget 1967. En av South

31

Africa Foundations "Man to Man" kommittés första åtgärder var att arrangera ett möte mellan P. W. Botha, Sydafrikas nuvarande premiärminister, och Shimon Peres, dåvarande generalsekreterare i Israels Arbetarparti och senare liksom Botha försvarsminister. 37 1968 utsågs ett israeliskt handelsombud i Sydafrika ,38 och 1969 utnämndes Michael Michael till chargé d'affairs med personlig ställning som ambassadör .39 1972 öppnade Sydafrika sin första diplomatiska beskickning i Tel Aviv .4°

Fast de två beskickningarna inte uppnådde full status som ambassad förrän 1974, förstärktes förbindelserna under hela perioden genom formella och informella besök av de två ländernas politiska ledare. Gideon Hausner, Knesset ledamot för det oberoende liberala partiet, och general Uzi Narkiss besökte Sydafrika 1968, den senare som gäst hos Zionist Federation."

1969 besökte den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion och den tidigare underrättelsechefen Chaim Herzog Sydafrika. Ben Gurion träffade premiärminister Vorster, beledsagad av överste Joseph Golan, som just hade lämnat den israeliska armen för att bli militärattaché i Frankrike. 42 Samma år anlände general Aharon Doron som gäst hos Zionist Federation. Även om han vid den tidpunkten var vicerektor vid Tel Avivs universitet, så hade han varit befälhavare för Tel Avivs civilförsvar under junikriget.°' 1970 besökte befälhavaren för den kvinnliga armskåren, överste Otella Levy, Sydafrika tillsammans med Tamar Eshel, ansvarig för staden Jerusalems utlandskontakter.°° Även brigadchef Dan Laner kom på besök.°5 Till och med efte det israeliska erbjudandet om "humanitär" hjälp till den afrikanska enhetsorganisationens (OAU) befrielsekommitté, vilket utlöste arga protester från Sydafrika, fortsatte dessa besök. Jerusalems viceborgmästare besökte Sydafrika i juni 1971, liksom den biträdande statssekreteraren i det israeliska utrikesdepartementet bägge för att söka insamla pengar.°6 Eliezer Shostak anlände för att starta en sydafrikansk gren av sitt Israelisksydafrikanska Vänskapsförbund, och Menachem Begin förde samtal med premiärminister Vorster." 1971 kom vicetalmannen i den sydafrikanska senaten och två parlamentsledamöter, en från Nationalistpartiet och en från det vita oppositionspartiet, United Party, på svarsvisit till Israel, och 1972 for Stephanus Botha, Sydafrikas minister för vatten och skogsfrågor, till Israel för att studera vattenbesparande åtgärder .'e Esther Herlitz, Israels tidigare ambassadör i Danmark, besökte Sydafrika samma år på inbjudan av Women's Zionist Council.°9 1973 kom den israeliske vice kommunikationsministern, också inbjuden av det judiska samfundet.s° En £d. israelisk ambassadör i USA, överrabbin Shlomo Goren, mötte försvarschefen bl.a. dåvarande försvarsminister P. W. Botha, befälhavaren för Sydafrikas väpnade styrkor, amiral H. H. Biermann, och statspresident J. J. Fouche.5' Den sydafrikanske inrikesministern, Connie Mulder känd för den senare "Muldergate" affären for till Israel samma år på ett "privat besök", där han fick möjlighet att träffa både utrikesminister Abba Eban och sin kollega, Yosef Bing. 52 Informationsministern, Dr. Eschel Rhoodie, senare fallen i onåd i samband med "Muldergate" skandalen, besökte också Israel, liksom Johannesburgs borgmästare och en 15 mans bostadsdelegation, som leddes av chefen för den nationella byggforskningsenheten i det sydafrikanska rådet för naturvetenskaplig och industriell forskning. 53

32

Att strategiska, säkerhetsmässiga och militära intressen var av en avgörande betydelse för alliansen blev alltmer uppenbart under perioden efter 1967. Den nuvarande premiärministern P. W. Botha, vid den tiden försvarsminister, varnade i april 1968 Zambia för att stödja "terroristräder" mot sydafrika och gjorde en liknelse med Israels vedergällningsräder mot palestinsk gerilla. 54 Den israeliska flygvapenchefen, general Mordechai Hod, har redan talat inför den sydafrikanska krigshögskolan om militära synpunkter på kriget.55, och krafter i Israel till förmån för att trots FNs vapenembargo mot Sydafrika blev mer uttalade. Brigadchef Haim Herzog, tidigare försvarschef, frågade offentligt varför Israel skulle frukta att förlora stöd bland afrikanska stater medan Frankrike fortsatte att förse Pretoria med stridsvagnar och flygplan utan att förlora sitt inflytande i det svarta Afrika.ss Samtidigt erbjöd IAT, som redan hade sålt sitt affärsjetplan i Sydafrika, sitt nya flygplan Arava. Detta var avsett för många ändamål, hade kort startoch landningssträcka och sades vara idealiskt för militära operationer mot uppror.57

Den centrala roll som militärpersonal spelade i besöksutbytet mellan de bägge länderna allt från mötet mellan de två försvarsministrarna 1968, antyder förvisso att strategiska intressen hade överhanden i båda regeringarnas överväganden.

Det var emellertid först i början av 1970 som de första klara pressuppgifterna om en vapenhandel mellan Israel och Sydafrika dök upp, och den första handlade om export från Sydafrika till Israel: det rapporterades att Sydafrika skulle exportera till Israel 65 tons stridsvagnar, utformade efter den brittiska Chieftainn och bestyckade med grova kanoner.s8 Senare samma år uppgavs den israeliska firman Tadiran, som delvis ägs av försvarsdepartementet och vars försäljning till 40 procent gick till militären, förhandla med en sydafrikansk firma, C. F. Fuchs Ltd., om att låta Fuchs licenstillverka dess synnerligen sofistikerade elektroniska utrustning. 59 En annan pressrapport påstod att israelerna hade erhållit (genom spioneri) blåkopior av det franska jetplanet Mirage, som redan levererats till det sydafrikanska flygvapnet från Frankrike, men som inte Israel kunnat köpa, och gjort dem tillgängliga för Sydafrika. Vidare påstods att en sydafrikansk delegation faktiskt hade flugit till Israel under junikriget för att studera "blixtattackernas" vapen och taktik.s° I maj 1971 erbjöd sig Israel att sälja flygplan till Sydafrika för att ersätta tre plan urflygvapnet som hade kraschat på Table Mountain.6 Det avslöjades också, att ett grekiskt lastfartyg i Durbans hamn hade fört en last med högexplosiva sprängämnen från Eilat.62

Ett hemligt besök år 1973 i Israel av general Hendrik van der Bergh, chef för Sydafrikas byrå för statssäkerhet (BOSS) ett besök som avslöjades först mycket senare innebar ytterligare ett område där samarbete kunde bli möjligt den inre säkerheten. 63

 

Oktoberkriget 1973 och tiden därefter

Sydafrika var återigen formellt neutralt under "Yom Kippur" kriget 1973, fastän försvarsminister P. W. Botha lovade att "med de resurser vi har och utan att förklara krig" skulle hans regering finna vägar att hjälpa till.fi° An en gång for frivilliga till Israel, och finansdepartementet lättade på alla valu-

33

takontroller för att tillåta kapitalöverföring till Israel.bs Emellertid antydde några rapporter, att de två ländernas ömsesidiga engagemang sträckte sig mycket längre vid den tiden: att Sydafrika sände Mirage plan för att hjälpa Israel och att ett av dem faktiskt sköts ner av Egypten.ss Zambias president Kaunda framförde senare anklagelsen att dessa plan hade sänts för att ge sydafrikanska piloter stridserfarenhet "för framtida krig" mot afrikanska motståndare och att Israel dessutom senare sänt en generalmajor för att träna sydafrikanska stridskrafter att bekämpa uppror.fi' Vad sanningen än är bakom dessa rapporter, lär premiärminister Vorster helt öppet ha sagt, att om Israel förlorade kriget, skulle dess nederlag få allvarliga konsekvenser för republiken, och att det var viktigt för Sydafrika att i detalj studera situationen i Mellanöstern. 68

Kriget 1973 utgjorde en förstärkning av den israelisk sydafrikanska alliansen i än högre utsträckning än vad t.o.m. junikriget gjorde. Under de följande tre åren, som skulle komma att kulminera i Vorsters besök i Israel 1976 och undertecknandet av en rad avtal med bred innebörd, nåddes beslutet att upphöja bägge legationerna till ambassadnivå.s9 Israels röstning i FN om apartheid ändrades radikalt från ett fördömande av apartheid till att lägga ned sin röst eller att vara frånvarande vid omröstningarna .'° Ministerbesök på hög nivå fortsatte. Moshe Dayan besökte Sydafrika 1974, denna gång inte som gäst hos någon sionistorganisation utan hos South Africa Foundation." Sydafrikas inrikesminister Connie Mulder besökte Israel två gånger, i juni 1975 och mars 1976, och mötte Israels premiär och utrikesminister för att, som det senare visade sig, förbereda Vorsters besök.72

Den mest slående utvecklingen skedde emellertid på området för militärt samarbete, då graden av de båda ländernas förbindelser började framträda i pressen. 1975 rapporterades det, att högre israeliska officerare regelbundet hade besökt Sydafrika för att föreläsa för sydafrikanska officerare om metoder för upprorsbekämpning, och att Sydafrika drog nytta av Israels erfarenheter av tillverkning av militär elektronik.'3 Ungefär samtidigt hänvisade andra rapporter till sex raketbestyckade båtar, som byggdes i Sydafrika och som kanske skulle utrustas med den israelisk tillverkade Gabrielmissilen. Dessa rapporter förnekades i Israel'", men det är nu känt, att rapporterna syftade på de sex snabba krigsfartygen Reshef, som är utrustade med Gabriel missilen och nu finns i den sydafrikanska flottans ägo. Mycket av informationen om militärt samarbete under den här tiden avslöjades först mycket senare (se avsnittet om militärt samarbete efter 1976), men det är nu uppenbart att detta var en nyckelperiod i alliansens utveckling och i Israels roll som en kanal, genom vilken Sydafrikas apartheidregim kunde erhålla några av de vapen och den kunskap, som det internationella samfundet hade beslutat att förvägra den.

Det var också under den här tiden som Israel för första gången tycks ha uppfattats av sydafrikanska exportörer som en möjlig bakväg in i EG .'5 Således planerades ett antal israelisk sydafrikanska samarbetsprojekt. En plan att framställa kemikalier och konstgödsel dels i East London i Kap provinsen dels i Israel för reexport omfattade Koor Industries och den sydafrikanska firman Sentrachem. Ett annat projekt utvecklades av israeliska och sydafrikanska bolag för att bygga ett område med tankar för att lagra olja i Israel.76

34

I vilket fall ökade handeln snabbt mellan de bägge länderna efter oktoberkriget liksom efter junikriget. Sydafrikas import från Israel mer än Bubblades mellan 1973 och 1974, och dess export ökade samtidigt mycket." I april 1976 betecknade det israeliska handelsdepartementet officiellt Sydafrika som "ett prioriterat exportmål".78

 

Vorsters besök och avtalen 1976

I april 1976 tillbringade Vorster fyra dagar i Israel i sällskap av utrikesminister Hilgard Muller och statssekreteraren i utrikesdepartementet, Brand Fourie. Han mötte Israels president, premiärminister, försvarsminister och andra höga tjänstemän. Han uppgavs vara den förste utländske premiärminister, som tilläts göra en tur i de strategiska områdena i södra Sinai.'9 Vid en presskonferens i Jerusalem den 12 april tillkännagav han, att man undertecknat en israelisk sydafrikansk överenskommelse enligt vilken de två regeringarna skulle bilda en gemensam ministerkommitté, som skulle mötas minst en gång om året för att se över ekonomiskt samarbete, speciellt investeringar, handel, vetenskapligt och industriellt samarbete samt ett utnyttjande av sydafrikanska råvaror och israelisk arbetskraft i gemensamma projekt. Det förhållandet, att de sydafrikanska representanterna förväntades inkludera försvars , finans och ekonomiministrarna, antydde att samarbetet i själva verket skulle komma att sträcka sig långt utöver gränserna för "ekonomiskt samarbete".8°

1976 års avtal kom att markera ett nytt uppsving i förbindelserna mellan de bägge länderna, vars betydelse framhölls av Rand Daily Mail, eftersom det hade "vunnit en offentlig vän åt Sydafrika, en erkänd allierad, vid en tid då detta land står mot ett alltmer aggressivt svart Afrika".81

 

Militärt samarbete efter 1976

Fastän bägge regeringarna förnekade, att militärt samarbete hade inkluderats i 1976 års avtal, bekräftade de att Sydafrikas försvarsminister skulle bli en medlem i den gemensamma ministerkommittén och att Vorster hade tillåtits göra en rundresa i Israels strategiska områden däribland marinbasen vid Sharm el Sheikh där han gick ombord på ett israeliskbyggt, snabbgående Reshef krigsfartyg utrustat med sjö till sjö raketer av Gabriel typ, liksom flygplansfabriken där Kfir jaktplanen tillverkades alliansens avgörande militära och strategiska syfte. Detta förlänade också verklighet åt de pressrapporter som, trots att de officiellt förnekades, upprepade gånger påstått, att Israel erbjöd taktiska Kfir plan åt Sydafrika, att Sydafrika licenstillverkade krigsfartyg av Reshef typ och att Israel utrustade dem med Gabriel raketer .82

Bägge regeringarnas ovilja att kommentera ryktena om ett avtal att Israel skulle importera en miljon ton kol från Sydafrika varje år från 1979 för att minska sitt oljeberoendes' rykten som senare bekräftades (se nedan) förstärkte intrycket av den grundläggande strategiska betydelsen i talet om utbyte av "sydafrikanska råvaror mot israelisk arbetskraft" (teknologi?)

Senare rapporter tydde på att ett annat inslag i samarbetet skulle bli utbytet av israeliska vapen och expertis mot sydafrikanskt uran, vilket därige-

35

nom skulle kunna öppna vägen för nukleärt samarbete."'

Strax efter Vorsters besök kom de första pressuppgifterna, som anspelade på en israelisk medverkan i Sydafrikas aggression mot republiken Angola. Israeliska officerare sades vara "djupt inblandade" i den sydafrikanska armens planering av fälttåget. General R. H. D. Rogers i den sydafrikanska krigsmakten sägs ha påstått, att ett skäl till varför de sydafrikanska förlusterna hade varit så små var att man använt israeliska metoder för evakuering och behandling av skador i frontlinjen.85

Detta mönster, som grundlagts 1976, med utbyte av israeliska vapen och kunskap mot strategiska sydafrikanska råvaror, vilket kom till uttryck inom tre viktigare områden handel med konventionella vapen, nukleärt samarbete och delandet av israeliska erfarenheter av snabba fältslag har gällt för tillväxten i det israelisk sydafrikanska militära samarbetet under de följande åren. Trots en extrem hemlighetsfullhet på bägge sidor och upprepade förnekanden av israeliska representanter i FN, att Israel skulle ha brutit mot vapenembargot ,86 liksom Israels uttalanden den 7 december 1977, 3 april 1978 och 14 september 1979, att man skulle rätta sig efter embargot, har det blivit tydligt, att Israel har blivit Sydafrikas främsta källa för utländska vapen och av avgörande betydelse för utvecklingen av dess strategi för gerillabekämpning. Enligt den årliga rapporten från Institute of Strategic Studies i London hade den sydafrikanska flottan år 1980 sex snabba krigsskepp av typ Minister (Reshef) med sjö till sjö raketer av Gabriel typ samt ytterligare sex beställda. Vidare hade man sex Dvora båtar (israeliska Dabur kustbevakningsfartyg) också de försedda med Gabrielraketer. Dessa båtar beskrivs som "byggda efter utländska ritningar" och med "importerade motorer och bestyckning". Det franska attackflygplanet Mirage, som 1980 utgjorde 72 av de 88 flygplan som stod till det sydafrikanska attack kommandots förfogande"', byggdes enligt uppgift i Sydafrika efter blåkopior, som man fått genom israeliskt spionage, och skulle förses med reservdelar och underhåll från Israel.88

Utvecklingen av den militära alliansen under perioden 1976-80 har på ett uttömmande och övertygande sätt dokumenterats med hjälp av pressuppgifter och forskningsmaterial. Mycket av denna dokumentation har FNs speciella kommitté mot apartheid publicerat i sina dokument.

 

(a) Vapenleveranser 1976-1980

1977 angav pressrapporter, att den israeliska vapenindustrin hade sydafrikanska beställningar på 100 miljoner rand innefattande raketer, kanonbåtar och stridsflygplan. Samma år kom också detaljer fram om försäljningen av sex Reshef kanonbåtar bestyckade med Gabrielraketer och om byggandet av sex kustbevakningsfartyg av typ Dabur i Durban på licens från Israel.e9 Sydafrikanska besättningar fick sin träning i Israel.9° Dessutom gick Israel med på att förse hela Sydafrikas pansarkår, bestående av Centuion och Panhardstridsvagnar samt pansarvagnar, med en ny sorts pansar, som utvecklats för att motstå antistridsvagnsvapen, i utbyte mot det specialhärdade stål man behövde för sina egna Chariot stridsvagnar.91 Enligt Economist Foreign Report använde israeliska ingenjörer "sin erfarenhet...

36

från Jordandalen och längs den libanesiska gränsen" för att bygga en "sydafrikansk mur bestående av ett komplex av elektroniska sensorer, elektroniska militärstationer med dussintals känsliga övervakningsapparater... längs Sydafrikas gräns med syftet att hermetiskt stänga landet för gerillaintrång".92

Tre israeliska bolag Tadiran, Elvit och IAI sålde 1977 utrustning till Sydafrika för den elektroniska "muren": elektriska stängsel, alarmsystem mot gerillainfiltration, sambandssystem och datorutrustning för mörkerseende. Vid samma tid försåg Israel också Sydafrika med självgående 105 millimeters haubitsar, luft till luft raketer och antistridsvagnsrobotar för infanterister.g' Ett gemensamt sydafrikanskt israeliskt projekt syftade till

37

att bygga amerikanskkonstruerade Scorpion helikoptrar, varav delar skulle byggas i Sydafrika och sedan exporteras till Israel för sammansättning. Vidare uppgavs det att det israeliska bolaget Tadiran hade fått beställning på att bygga en fabrik för militär sambandsutrustning i Sydafrika.9'

1980 rapporterades Sydafrika ha fått ett nytt armsgevär, en kopia av det israeliska Galil geväret.95 Ytterligare två snabba båtar, som byggts av Israel, levererades i början av det året och var bestyckade med modifierade Gabrielmissiler samt utrustade med helikopterplattformar och sofistikerad elektronisk utrustning.96

 

(b) Teknisk hjälp och rådgivning

1 juni 1976 påstod en oppositionsmedlem i Knesset, Marcia Freedman, att hundratals israeliska soldater var anslutna till sydafrikanska armsenheter som instruktörer och deltog i övningsmanövrer. Trots att rapporten officiellt förnekades i Israel9', fortsatte liknande uppgifter att dyka upp med jämna mellanrum under de följande åren. 1978 gjorde New York Times en anmärkning över att 5 000 israeler hade flyttat till Sydafrika under de senaste åren och spekulerade, att åtminstone några av dem skulle ha nyttiga färdigheter med avseende på militär utrustning från Israel.981 juni 1980 uppgav London tidningen Sunday Telegraph, att "frivilliga" från Israel, Storbritannien och Chile tjänstgjorde tillsammans med sydafrikanska trupper mot namibiska frihetskämpar i Namibia.99

Generalmajor Neil Webster, chef för anskaffning av förnödenheter i det sydafrianska försvaret, besökte Israel i början av 1979.'°° En israelisk expert på stress, konsult hos det israeliska flygvapnet, försvarsdepartementet och USAs armeforskningsinstitut, besökte Sydafrika 1979.'°' Följande år besökte general Haim Bar Lev Sydafrika och mötte utrikesminister R. F. Botha.'°2 Därefter anlände överstelöjtnant Smeulik Moyal "på ett kontrakt" på två år med den sydafrikanska Zionist Federation, varefter han skulle återvända till sitt arbete i den israeliska försvarsmakten. 103 Vidare kom generalmajor Alaron Yariv, föreståndare för Institutet för strategiska studier vid Tel Avivs universitet, och generallöjtnant Mordechai Gur, tidigare chef för den israeliska försvarsmakten och hjärnan bakom Entebbe aktionen, bägge för att "tala inför universitet" i Sydafrika' 04 samt general Chaim Herzog, f.d. Israels representant i FN.'°5 Israels försvarsminister, Ezer Wiezmann, gjorde ett "hemligt" besök i Sydafrika i mars 1980 på premiärminister Begins personliga uppdrag "för att diskutera säkerhetsfrågor".106

 

(c) Nukleärt samarbete

Den utan jämförelse mest olycksbådande av alla yttringar av det israelisksydafrikanska samarbetet under de fem åren sedan 1976 har skett på det nukleära området. Specialkommittén mot apartheid noterade för första gången år 1977 ett ökande antal pressrapporter om att israelisk teknologi byttes mot sydafrikanskt anrikat uran: rapporterna påstod att Israel hjälpte Sydafrika utveckla en utskjutningsanordning för en kärnladdning och att de

38

nyligen förstärkta banden mellan Sydafrikas Råd för naturvetenskaplig och industriell forskning och Israels Nationella råd för naturvetenskaplig och industriell forskning skulle kunna omfatta överföringar av kärnteknologi. 107

År 1979 hörde det av Specialkommittén mot apartheid stödda internationella seminariet om nukleärt samarbete med Sydafrika bevis för den nyckelroll Israel spelat vid utvecklingen av Sydafrikas nukleära förmåga. Däribland fanns bevis för att det israeliska Weizmann institutet för naturvetenskap hade byggt upp en sydafrikansk gren och understött en nukleär konferens. Vidare hörde man, att sju israeliska kärnfysiker arbetade vid Witwatersrand universitetet och att enligt den schweiziska underrättelsetjänsten Israel höll på att hjälpa Sydafrika med att framställa kärnvapen.108

Seminariet uppmärksammade Zdenek Cervankas och Barbara Rogers' forskning, som citerade rapporter om att underrättelseexperter i USA dragit slutsatsen, att en kärnvapenladdning, som Sydafrika planerat att spränga i augusti 1977 men ej gjort, hade framställts med hjälp från Israel.109

I september 1979 ägde en explosion rum i Sydatlanten, vilken observerades av USAs VELA satellit för kärnvapenövervakning. CIA och Pentagon drog slutsatsen att det rörde sig om ett kärnvapenprov. Man trodde att det var ett israelisk sydafrikanskt projekt, och en styrka sydafrikanska krigsskepp observerades, då den utförde en hemlig manöver i området. En följande undersökning från Vita Huset lyckades inte fastställa explosionen som ett kärnvapenprov, men anklagelser om att USAs regering försökte dölja fakta dök upp i pressen.110

Det brittiska TV programmet "World in Action" påstod senare, att stridsspetsen var en kärnvapengranat, som utvecklats av Israel och Sydafrika och som skulle avskjutas från en haubits, vilken tillverkats i Sydafrika av amerikanska och belgiska komponenter. Med en räckvidd på 30 km skulle den döda oskyddade människor inom 400 meter från nedslaget. Sydafrikas Armscor har rätten till internationell försäljning av denna utrustning."' I slutet av 1980 kom pressrapporter med fler detaljer om bakgrunden till bomben. Sydafrika påstods "sitta på en av kärnvapenålderns hetaste militära hemligheter: en billig och effektiv process för att utvinna uran 235, den radioaktiva form av uran som används i vapen". Sydafrika anklagas för att ha hemlighållit det för USA och istället bildat en "informell" nukleär allians med Israel och Taiwan."z Vidare sades det att CIA höll på att undersöka möjligheten att högre amerikanska flygvapentjänstemän kanske skulle ha läckt nukleär teknologi till Israel, som i sin tur hade vidarebefordrat den till Sydafrika och Taiwan i ett gemensamt program för utveckling av kryssningsrobotar.113

I juni 1971 besökte W. L. Rautenbach, professor i nukleär och tillämpad fysik vid Stellenbosch universitetet, Israel."' 1 november 1979 åkte generalmajor Amos Horev, tidigare vetenskaplig chef vid det israeliska försvarsdepartementet och senare chef för Technion, Israels Institut för Teknologi, till Sydafrika och besökte det nationella atomforskningscentret vid Pelindaba, den nukleära installationen vid Valindaba, där det har antytts att många israeliska kärnexperter arbetat' 15, det nukleära komplexet vid Koeberg och marinbasen vid Simonstown.116

39

 

(d) Bakom den israelisk sydafrikanska förbindelsen

Vittnesbörden antyder att Israels utökning av det militära samarbetet med Sydafrika sedan 1976 återspeglar en mer utspridd ambivalens i attityden gentemot Sydafrika bland övriga västmakter. En rapport i The Economist i november 1977 hävdade, att USAs dåvarande utrikesminister Dr. Henry Kissinger bad den israeliska regeringen i början av 1975 att sända trupper till Angola för att hjälpa Sydafrika mot MPLA. Dr. Kissinger påstods också ha bett Israel förse Sydafrika med utrustning för marin, pansar och upprorsbekämpning samt elektronik. The Economist förknippade den följande leveransen av snabba krigsfartyg i Reshef klassen, Gabrielraketer och andra vapen med denna begäran."' B. J. Vorster, Sydafrikas dåvarande premiärminister, mötte själv Dr. Kissinger i Västtyskland i juni 1976, strax efter sitt besök i Israel.

Åsikten att Israels militära förbindelser med Sydafrika inte kan betraktas som helt oberoende av USAs politik i frågan om vapenembargo mot Syd-

40

afrika förstärktes av en rapport, att tjänstemän i Carter administrationen år 1979 ifrågasatte Gabriel avtalet med motiveringen att raketerna kanske kunde ha byggts efter principerna för det amerikanska Sidewindervapnet och att denna försäljning därför kunde tänkas strida mot USAs politik, som förbjuder återexport av amerikanska vapen. Den israeliska ambassaden i Washington förnekade, att Israel hade sålt några vapen med amerikanska komponenter "utan att först ha fått ett medgivande från inblandade parter"."8

Ytterligare bevis för att Israel i själva verket skulle kunna fungera som en mellanhand för vapenexport från andra västländer har framlagts av antiapartheidrörelsen i Förbundsrepubliken Tyskland, som anklagade Israel för att ha kanaliserat västtysk militär utrustning till Sydafrika."9 Vidare anklagade The Canadian Forum i Toronto USAs Rymdforskningsbolag (SRC) för att ha exportrat sina produkter till Sydafrika via Israel. 'z° Dessa produkter utgjorde enligt uppgift grundteknologin för "kärnvapengranaten", som sprängdes 1979 enligt TV programmet "World in action". Fastän SRC senare åtalades och två av dess högre chefer fängslades, skulle den illegala försäljningen inte ha varit möjlig utan samarbete med USAs departement och ämbetsverk.' 2'

Elva USA tillverkade helikoptrar rapporterades 1979 ha landat i Rhodesia, uppenbarligen skeppade från Haifa via Sydafrika.'zz

1975 uppgavs Israel också förhandla med icke namngivna länder om att sälja sina Kfir stridsplan men hindrades genom amerikanska påtryckningar från att sälja dem till Sydafrika, eftersom planen har amerikanska motorer. Enligt nyare rapporter har den nya Reagan administrationen övervägt att tillåta Israel att sälja sina jetplan och andra vapen till Sydafrika och andra länder i utbyte mot samarbete med USA i dess mellanösternpolitik, i synnerhet försäljningen av F15 plan och AWAC spaningsplan till Saudiarabien.' 2'

 

2) Ekonomiskt samarbete 1976 80

Ekonomiskt samarbete mellan de två länderna var den skenbara kärnan i 1976 års avtal, och perioden därefter har förvisso inneburit en dramatisk tillväxt i både ömsesidig handel och investeringar. Men en undersökning av mönstret i denna handel och investeringsverksamhet antyder, att dess betydelse sträcker sig långt utöver det ekonomiska planet och i grunden är strategisk. Tre faktorer är av grundläggande betydelse:

För det första tycks strategiska råvaror (fr.a. stål, kol och anrikat uran) dominera Sydafrikas export till Israel, medan teknisk expertis och militär utrustning och vapen i sin tur dominerar Israels export till Sydafrika' 24 kort sagt ett utbyte av varor som ingetdera landet med lätthet kan få någon annanstans och som har en grundläggande militär betydelse.

För det andra förser Israel speciellt genom gemensamma investeringsprojekt sydafrikansk tillverkningsindustri med en kanal för att undvika internationella bojkotter av sydafrikanska varor, framför allt i Afrika, och även för att bakvägen tränga in på den omåttligt vinstgivande marknaden som EG innebär.'25

41

För det tredje har regeringsårtgärder på bägge sidor varit av en avgörande betydelse för utvecklingen av förbindelserna, som inte bara innefattar delvis statsägda bolag, som det israeliska Koor och det sydafrikanska Iscor, utan också ombesörjande av särskilda handelskrediter, lindring i bestämmelserna om kapitalexport, avtal om inkomstskatt samt regeringskontrakt, i synnerhet militära sådana.

 

Handel

Det är svårt att riktigt uppskatta hela omfattningen av den sydafrikanskisraeliska handeln, delvis därför att de bägge länderna grundar sina siffror på olika kriterier (sydafrikanska siffror inkluderar inte återexport) men också vilket är viktigare därför att de inte innefattar vissa varor. De inkluderar inte de diamanter, som Israel importerar, eftersom dessa köps genom det London baserade företaget CSO (som i sin tur ägs av De Beers). Enligt Rand Daily Mail uppgick denna handel 1972 till mer än 100 miljoner dollar per år. '26 Denna siffra sköt i höjden under sjuttiotalet till mer än en miljard dollar 1978. Den överväldigande majoriteten av diamanterna kom från Sydafrika. '2' Ej heller inkluderar siffrorna "ej avslöjade handelsvaror vars värde ingen är beredd att våga ens en anonym gissning"'28, vilka innefattar det, som sannolikt är den största enskilda posten i utbytet, nämigen vapen enligt New York Times. '29

 

ÅRLIGA HANDELSSIFFROR 1967 1979
(i miljoner US dollar)

 

Israels export Israels import

till Sydafrika från Sydafrika

1967 4,0 3,4

1968 5,7 5,2

1969 8,2 5,5

1970 10,7 10,2

1971 9,4 8,1

1972 8,8 11,6

1973 12,0 34,3

1974 28,7 43,1

1975 34,7 40,2

1976 26,3 44,9

1977 23,9 51,0

1978 37,7 79,9

1979 48,0 53,0

 

Siffrorna för 1967 74 är hämtade från Al31/22/Add. 2 para 54; 1975 78 från A Study of Some of the Factors Influencing the Use o flsrael as a Springboard for South African Exports au Z. Shapiro, 1979; 1979 års siffror från IMF

42

Ordföranden i den israelisk sydafrikanska handelskammaren, Dr. Jaques Baranes, som också är en högt uppsatt direktör i Israel Discount Bank i Tel Aviv, sade 1979: "Fram till för ett par år sedan brukade vi handla för 15 till 20 miljoner dollar, en bråkdel av respektive lands handel med övriga världen på 10 till 12 miljarder dollar. Men vi rör oss nu med siffror på hundratals miljoner dollar. Vi har ett verkligt och viktigt handelsutbyte". Dr. Baranes inkluderade diamanter men inte vapen i sina siffror."°

Existensen av de "ej avslöjade" handelsvarorna en stor andel av dem var produkter från Israels elektroniska industri är enligt Financial Mail "troligen förklaringen till varför knappast någon i Israel tycktes alltför oroad över obalanser i handeln till Sydafrikas fördel: 37,7 piljoner dollar mot 79,9 miljoner år 1978, och i tillväxt'1.131

Nedanstående siffror, som kommer från Internationella Valutafonden (IMF) och israeliska regeringskällor, återspeglar endast de officiellt uppgivna aspekterna av den sydafrikansk israeliska handeln. De återspeglar varken handelns strategiska betydelse för respektive land eller handelns verkliga volym och värde, som i själva verket förefaller uppgå till åtskilliga gånger de publicerade siffrorna.

Vad tabellen inte klargör, är den anmärkningsvärda tillväxten i handeln mellan Israel och Sydafrika under perioden efter 1967 och sprången i handelns omfattning efter nyckelåren 1967, 1973 och 1976 (i det senare fallet speciellt i fråga om sydafrikansk export).

Den verkliga betydelsen av denna handel för Sydafrika har betonats av landets mest inflytelserika ekonomiska tidskrift, Financial Mail, som påpekade 1979 att (a) "Israel, tillsammans med Schweiz, är Sydafrikas snabbast växande handelspartner"; (b) "om oslipade diamanter och ej avslöjade uppköp av försvarsmakten tas med i beräkningen är Israel redan en av Sydafrikas största handelspartners"; (c) efter 1981 skulle den sydafrikanska försäljningen till Israel sannolikt överstiga 1 miljard rand; och (d) slutligen Israel "är idealiskt för gemensamma tillverkningsprojekt och selektiv industriell investering, eftersom det är en EG medlem, som också exporterar en stor mängd olika varor tullfritt till USA". 132

Financial Mail framhöll också, att handelns sammansättning har förändrats under senare år från en handel i bägge riktningarna med mat, textilier och liknande varor till en handel som domineras av industriprodukter och råvaror för industrin. Sydafrika importerar "plastprodukter, kemikalier, elektronik och maskiner" och exporterar "järn och stål, järnlegeringar, socker, tobak, asbest, timmer, maskinverktyg, bevattningsutrustning och kemikalier för plast och läkemedelsindustrin."'3'

 

Investeringar och "gemensamma projekt"

En alltmer betydelsefull aspekt av det israelisk sydafrikanska samarbetet omfattar gemensamma finansiella projekt, vars huvudsakliga betydelse är att de öppnar exportmarknader för sydafrikanska varor, vilka annars skulle vara stängda för dem eller öppna på mindre gynnsamma villkor. Det är tydligt, att dessa åtgärder skulle bli speciellt viktiga för Sydafrika, om ekonomiska sanktioner mot apartheid skulle genomdrivas av FN. Financial Mail

43

har kallat dessa åtgärder "troligen den mest betydelsefulla utvecklingen i de sydafrikansk israeliska förbindelserna under senare år'1.134

Eftersom varje produkt, som ökat i värde med 40 procent i Israel, är berättigad att benämnas en israelisk produkt, kan halvfärdiga varor exporteras från Sydafrika till Israel, färdigställas där och återexporteras till ett annat land. Dessutom erbjuder Israel förmåner för utländska investerare, som enligt Financial Mail är "bland de mest tilltalande någonstans" och som innefattar bidrag och lågräntelån (på upp till 75 procent av investeringar i fasta tillgångar), gratis infrastruktur i vissa utvecklingsommråden, att regeringen delar på kostnaderna för forskning och utveckling av projekt som är inriktade på export, fullständig skattebefrielse av de fem första årens inomst, garanterade rättigheter att återföra vinster och kapital i utländsk valuta till hemlandet och statliga subventioner för utbildning av arbetskraft.

Sydafrika och Israel undertecknade ett dubbelskatteavtal 1978. Sydafrikanska investerare måste emellertid kvalificera sig för att få den sydafrikanska regeringens godkännande, innan de kan investera utomlands: vanligen måste investeraren vara ett Sydafrika ägt företag, registrerat i Sydafrika och utdelningar måste återföras till hemlandet. Tolv miljoner rand i utländsk valuta har årligen avsatts för detta ändamål sedan 1977, av vilka 8,5 miljoner rand fram till året 1978 79 hade godkänts för investeringar i Israel. '35

Projekt med gemensam insats har inneburit uppmuntran på affärs , regerings och t.o.m. akademisk nivå enligt uppgift organiserades ett seminarium i Sydafrika av den sydafrikansk israeliska handelskammaren med hjälp av universiteten i Tel Aviv och Stellenbosch för att utarbeta detaljer i projekt som kunde göra det möjligt att sända halvfärdiga sydafrikanska produkter till Israel, färdigställa dem där och exportera dem till EG som israeliska exportvaror. Dessa produkter innefattade plastprodukter som tillverkats med hjälp av israeliskt kapital i sydafrikanska svarta "homelands". ' 36

Den israeliska Koor koncernen, som var sammanknuten med Iscor i renframställning och distribution av sydafrikanskt stål, uppgavs 1977 representera den sydafrikanska stålindustrin i EG, även om denna rapport senare förnekades.' 3' Samarbetet inom Iskoor förblir ett av de viktigaste gemensamma projektet det driver ett stålverk vid Kiryat Gat, som importerar nära 50 procent av Israels avslöjade stålimport från Sydafrika, vilket i sin tur utgör ungefär 40 procent av Sydafrikas officiella export till Israel.'3a Koorgruppen, som redan samarbetade med de sydafrikanska Sentrachem i framställningen av kemikalier och konstgödsel för återexport, uppgavs 1976 planera en utvidgning av sina kemikalieprojket.'39

Koor är också, tillsammans med det israeliska försvarsdepartementet, delägare i Tadiran, elektronikföretaget med ytterst sofistikerad militär utrustning vilket har utvecklat förbindelsr med Sydafrika allt sedan 1970. Tillsammans med det sydafrikanska bolaget Calan äger Tadiran Consolidated Power (Ptyj, som både tillverkar i Sydafrika och importerar Consolidated Powers exportvaror till Europa och som till 60 65 procent använder sydafrikanska råvaror. Ett annat dotterbolag till Koor, Afitra, säljer israeliska varor till Sydafrika och marknadsför sydafrikanska varor utomlands.'^°

44

En talesman för Koor i Israel hävdade 1979, att "de inblandade sydafrikanska bolagen är ivriga att exportera halvfärdiga varor"."'

Calan har i sin tur ett israeliskt dotterbolag i Herzliya, vilket tillverkar kirurgiska handskar. "2 Hendler and Hendler i Sydafrika håller på att bygga en fabrik i Israel för 6 miljoner rand för tillverkning av husgeråd. Man förväntar sig en årlig import på 3 4 miljoner rand av råvaror från Sydafrika "det huvudsakliga skälet för att investera i Israel är att vinna tillträde till EG". Chemtra uppgav liknande skäl för sina planer att gå samman med den israeliska firman Polichrom för att tillverka kemikalier för plastoch färgindustrin. Transvaal Mattress och Greenstein and Rosen tillverkar åtminstone delvis sina produkter i Israel med samma baktanke. Vidare exporterar de sydafrikanska företagen Honey Crunch, Epol och Vital råvaror till Muerstar Fonds i Tel Aviv."3

De kanske största gemensamma investeringskontrakten innefattar emellertid byggandet av ett israeliskt militärt flygfält i Negevöknen. Det israeliska försvarsdepartementet gav tillstånd åt åtta sydafrikanska firmor att lämna in anbud 1979 på villkor att de samarbetade med israeliska företag.

1980 förutspådde man, att flödet av investeringar till Israel skulle skjuta ny fart. Det sydafrikanska fastighetsbolaget SRE etablerade kontakter med Corex i Tel Aviv för att kanalisera nya investeringar i ljuset av Israels planer att inrikta sin ekonomi på export. 144

I linje med Israels officiella, aktiva stöd åt handels och investeringskontakter beslöt Agrexco, det israeliska försäljningsbolaget för jordbruksprodukter, 1980 att marknadsföra sydafrikanska produkter i USA. 145

 

Förbindelser med "homelands"

I perioden efter 1970 har Israel visat ett växande intresse för de svarta "homelands" (bantustans) i Sydafrika och fastän få detaljer om ekonomiskt samarbete har publicerats, finns det en del bevis för att man tänker sig israeliska investeringar i "homelands" och/eller "samarbetsprojekt" som omfattar tillverkning av halvfärdiga varor där och sluttillverkning i Israel.

Så tidigt som i början av 1976 deklarerade en knessetledamot, Mordechai Ben Porat, vid ett besök i Sydafrika, att Israel var intresserat av att hjälpa Sydafrika "utveckla" Transkei. Några månader efter den sydafrikanska premiärministerns besök i Israel uppgavs en delegation från Transkeis "jordbruksdepartement" ha rest till Israel. 146

I februari 1977 besökte två representanter för Bantu Investment Corporation Israel under en rundresa i Västeuropa, vilken syftade till att locka till sig investeringar i bantustanområdena, och pressrapporter uppgav att många israeliska bolag, speciellt de som var inblandade i plasttillverkningen, var intresserade av en plan "att utnyttja den billiga, halvutbildade arbetskraften som finns tillgänglig i republiken och sedan importera tillbaka varorna till Israel antingen fullbordade eller med den nödvändiga slutbehandlingen förlagd här och därefter exportera dem någon annanstans, möjligen till EG"."'

År 1978 besökte en grupp "präster och pedagoger" från "Transkei, Sydafrika och Bophuthatswana" Israel transkeianerna reste uppenbarligen med

45

pass utställda i Transkei.'°8

I oktober 1980 annonserade Bophthatswana i Israel efter åtta "motormekaniker, teletekniker, läkare och ingenjörer" och fick 2 000 sökande just före ett "privat" besök av "president" Lucas Mangope. Det framkom vid den tiden, att Bophuthatswana har en "privat handelsrepresentation" i Israel, vilken leds av Shabbatai Kalmanowitz, en tidigare rådgivare till premiärminister Golda Meir. Kalmanowitz var ansvarig för organiseringen av en översikt av Bophuthatswanas jordbruksresurser för "president" Mangopes regering. "9 I februari 1981 besökte också detta bantustans "hälsominister" Israel, där han värvade 16 läkare och tandläkare för arbete i Bophuthatswana.'So

I december 1980 hävdade "president" Patrick Mphephu i Venda vid sin återkomst från ett besök i Israel, att Israel hade lovat Venda "erkännande... i en snar framtid". Detta påstående förnekades omedelbart av det israeliska utrikesdepartementet. Mphephu sade också att han hoppades exportera timmer, möbler och nötkött till Israel'5' samt att han hade inbjudit professor D. Marmeli vid universitetet i Haifa att besöka Venda i februari 1981 för att ge råd om exporten av dess produkter. '52

 

Godstransporter och turism

Godstransporter till sjöss mellan Israel och Sydafrika domineras av ett gemensamt rederi, Zimcorn, som ägs av Zim Israel Navigation Company Israels statliga rederi och Unicorn, ett sydafrikanskt bolag som ägs av SAFCORSHIP. När man 1976 införde service med containers, så rapporterades detta ha ökat handeln med stål och timmer från Sydafrika.'53 Flygfrakt omhänderhas av El A1 och South African Airways, som tillsammans årligen flög 32 000 passagerare mellan de bägge länderna omkring 1979 25 000 sydafrikaner och 7 000 israeler. '5^ Antalet sydafrikaner som besökte Israel var rekordhögt, 50 procent högre än föregående år.'55 Israeliska turistresor till Sydafrika hade också nyligen ökat med 30 procent mellan 1978 och 1979.'56 Den sydafrikanska regeringen beslöt att öppna en turistbyrå i Israel 1979 och var därmed det första landet som öppnade en sådan byrå i Israel. '5'

 

Besöksutbyte

Sedan handelsavtalet 1976 har det skett ett utbyte av delegationer på hög nivå mellan de bägge länderna. Dessa inkluderade ett besök i Sydafrika av den israeliska finansministern 1978, den första israeliska kabinettsministern som gjorde ett officiellt besök i landet, och en svarsvisit av den sydafrikanske finansministern 1980.

I. I september 1976 mötte en sydafrikansk handelsdelegation på nivå israeliska fabrikörer, industrimän och politiker. Delegationen innehöll bl.a. ordföranden i Johannesburgs handelskammare, verkställande direktören i Industrial Development Corporation och organiserades av det sydafrikanskisraeliska kontoret för ekonomiska förbindelser, den israelisk sydafrikanska handelskammaren, Israels fabriksägares förbund och det israeliska handelsoch industridepartementet. Det uppgavs att förhandlingarna omfattade handel med elektronik, kemikalier, metaller och plastprodukter.'58

46

II. I november 1976 besökte tre högre israeliska tjänstemän Sydafrika kontrollören av den utländska valutabörsen, chefen för investeringsmyndigheten och chefen för investeringscentret.'59

III. I september 1977 besökte direktören för Israels Reserve Bank, Aron Gafny, Sydafrika och uppmanade speciellt till ekonomiskt samarbete mellan de bägge länderna i gemensamma projket.'so

IV. I oktober 1977 planerades det att en grupp israeliska experter skulle besöka Sydafrika för att uppmuntra sydafrikanska affärsmän att dra fördel av Israels frihetshandelsavtal med EG genom att starta dotterbolag i Israel eller gå in i samarbete med israeliska bolag.'6'

V. I februari 1978 gjorde den israeliska finansministern Simha Ehrlich ett officiellt besök i Sydafrika. Han mötte senator Owen Horwood, den sydafrikanske finansministern, i den gemensamma ekonomiska kommittén som bildats enligt 1976 års avtal. De två ministrarna undertecknade ett avtal om samarbete, som omfattade beviljandet av en industrikredit som möjliggjorde för Israel att köpa sydafrikanska varor för omkring 40 miljoner rand, inklusive högkvalitativa stålprodukter. Vidare slöt man ett nytt avtal om dubbelbeskattning. Ehrlich betonade att han kunde erbjuda sydafrikanska investerare "ett tilltalande paket" för export av varor till EG och USA i ljuset av eventuella handelssanktioner mot Sydafrika. '6z

VI. En delegation från det israeliska Industriförbundet besökte Sydafrika i oktober 1978.

VII. Afrikaanse Handelsinstituut (AHI Afrikaaner handelskammaren) sände en handelsdelegation till Israel i november 1978.'6'

VIII: 1979 ägde förhandlingar rum mellan representanter för Intergold (Sydafrika) och israeliska banker för att få statligt stöd för spridning av Krugerrand i Israel. '6°

IX. Etthundra femtio israeliska diamanthandlare inbjöds till ett internationellt möte i Sydafrika i maj 1980.'65

X. South Mrican Oil and Gas Corporation (SASOL) sände en rekryteringsgrupp till Israel för att intervjua 120 israeliska sökande till arbeten vid SASOL III, en anläggning för oljeframställning ur kol.'ss

XI. I december 1980 besökte Sydafrikas finansminister, senator Owen Horwood, Israel och mötte premiärminister Begin och finansminister Yigael Hurwitz. Enligt uppgift nådde man en överenskommelse att krediter på upp till 165 miljoner dollar skulle beviljas israeliska importörer av sydafrikanska varor, att taket för sydafrikanska investeringar i Israel skulle höjas från 50 till 60 miljoner dollar under en treårsperiod och att en kommitté på statssekreterarnivå skulle bildas för att "förbättra" handeln mellan de bägge länderna. Vidare nådde man en principöverenskommelse om en ökning av kolexporten till Israel för kraftstationen Haderas räkning från 1986 (israelerna begär tre miljoner ton per år istället för en miljon ton som överenskoms 1979) och en utvidgning av israeliska fiskerättigheter utanför Sydafrikas kust, vilka först beviljades 1978. De två sista punkterna skulle bli föremål för fortsatta förhandlingar. Senator Horwood gick också med på att låta sälja israeliska statsobligationer i Sydafrika för upp till 25 miljoner dollar. Dessa obligationer godkändes första gången 1978, vilket var första gången som ett främmande land fått tillstånd att låna på den sydafrikanska kapitalmarknaden. 167

47

 

Politiskt och diplomatiskt samarbete 1976 1980

Förbindelserna mellan Sydafrika och Israel på det politiska och diplomatiska, liksom på det militära och ekonomiska planet, har blomstrat under de senaste fem åren mer än någonsin sedan 1948. Fastän Israels representanter i FN har fortsatt att hävda sitt lands avsmak för apartheid, så har Begin regeringen uppenbarligen beslutat att utan några som helst betänkligheter hänge sig åt alliansen.

1976 utnämnde Sydafrika sin första riktiga ambassadör i Israel. I september 1977 gjorde den sydafrikanska utrikesministern R. F. Botha ett 48 timmars "privat" besök i Tel Aviv för att diskutera "tvistefrågor inom luftfarten". Han avlade en "artighetsvisit" hos Begin.'68

Connie Mulder, Sydafrikas inrikes och informationsminister, gjorde åtskilliga "hemliga resor" till Israel 1977.'69

Israels finansminister, Simha Ehrlich, besökte Sydafrika i februari 1978, den förste israeliska regeringsmedlemmen som gjorde ett officiellt besök i Sydafrika.

efter fem år som israelisk ambassadör i Sydafrika pensionerades Itzhak Unna 1979, Israels förste ambassadör, som hade utnämnts till generalkonsul 1968 och hade medföljt Vorster till Israel 1976. Redogörelser i pressen om ambassadörens pensionering tillerkände honom en stor del av förtjänsterna för de "dramatiskt förbättrade" förbindelserna mellan de bägge länderna under hans ämbetsperiod. 170

I mars 1980 gjorde Isrels försvarsminister ett "hemligt" tredagars besök i Sydafrika. Radion i Tel Aviv tillkännagav efteråt, att resan var en i raden av regelbundna ministerbesök från de båda länderna, av vilka inte alla offentliggjordes."'

1979 beslöt Sydafrikas regering också att flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem trots protester från arabregeringar. 172

I december 1980 avlade senator Owen Horwood, Sydafrikas finansminister, ett svarsbesök i Israel.

Översättning av Gert Andersson

 

Referenser

1. Peter Hellyer, "Israel and South Africa. Development of relations 1967 1974" (FN dokument, A/AC.115/L.396).

2. Ibid.

3. Ibid.

4. Rand Daily Mail, 31 maj 1967.

5. Ibid., 6. augusti 1967.

6. Ibid., 20 juni 1967.

7. Die Barger, 29 maj 1968.

8. Rand Daily Mail, 1 augusti 1967.

9 Ibid., 14 mars 1968; Sechaba, utgiven av ANC, april 1970.

10. Rand Daily Mail, 5 april 1968.

11. Hellyer, op cit, citat från American Jewish Yearbook 1969.

12. Rand Daily Mail, 16 juli 1968, 13 augusti 1968.

13. Ibid., 1 augusti 1968.

14. Hellyer, op cit, från Directions of Trade, International Monetary Fund, 1968.

15. Hellyer, op cit.

16. Rand Daily Mail, 12 augusti 1969.

17. Ibid., 28 oktober 1969.

18. Ibid., 27 november 1969.

48

19. South African Financial Gazette, 22 januari 1971.

20. South African News and Press Review, South Africa Foundation, London oktober november 1970.

21. South African Financial Gazette, 17 juli 1970.

22. Ibid., 22 januari 1971.

23. Baghdad Obseroer, 10 mars 1971, citat från Hellyer, op cit.

24. South African Digest, 5 juni 1971.

25. Christian Science Monitor, 5 juni 1971.

26. South African Broadcasting Corporation, Johannesburg, 19 april 1972.

27. Frankfurt Documents, Corporate Information Centre of the National Council of Churches, New York, CIC Brief, juli 1973.

28. South African Financial Gazette, 5 januari 1973.

29. Reuter, 20 februari 1973.

30. Sunday Times, Johannesburg, 16 september 1973.

31. Guardian, 2 juni 1973.

32. Rand Daily Mail, 19 juli 1968, 16 april 1968.

33. Ibid., 11 augusti 1970.

34. Ibid., 1 september 1971; Today's New, South African Embassy, London, 3 augusti 1971; Report from South Africa, London, 1972.

35. Jewish Chronicle, London, 24 mars 1972.

36. FN dokument A/9022.

37. Sechaba, april 1970.

38. Hellyer, op cit.

39. The Star, Johannesburg, 3 januari 1969.

40. Rand Daily Mail, 8 mars 1972.

41. Ibid., 9 september 1968, 28 oktober 1968.

42. Ibid., 10 maj 1969.

43. Ibid., 8 augusti 1969.

44. Ibid., 19 februari 1970.

45. Sunday Express, Johannesburg, 5 april 1970.

46. Jewish Chronicle, 18 juni 1971; The Star, 5 juni 1971.

47. Rand Daily Mail, 15 september 1971; Jewish Chronicle, 5 november 1971.

48. Jewish Chronicle, 11 oktobeer 1971; Kuwait Times, 13 juni 1971.

49. Cape Argus, 6 mars 1972.

50. Hellyer, op cit.

51. Rand Daily Mail, 10 maj 1973; 14 maj 1973; The Star, 18 augusti 1973.

52. The Star, 22 september 1973; Third World Reports, London, oktober 1973.

53. Rand Daily Mail, 1 juni 1973, 12 maj 1975; To the Point, 6 oktober 1973.

54. Randy Daily Mail, 4 april 1968.

55 Ibid., 10 oktober 1967.

56. Ha'aretz, 1 december 1967.

57. Sunday Times, 10 oktober 1967.

58. Jewish Telegraphic Agency, 20 januari 1970.

59. South Africa News and Press Review, december 1970.

60. New York Times, 30 april 1971.

61. Israels Radio, 30 juni 1971.

62. Rand Daily Mail, 11 september 1971.

63. Yediot Aharanot, 16 augusti 1973.

64. Rand Daily Mail, 15 oktober 1973.

65. Cape Times, 12 och 17 oktober 1973.

66. Daily Telegraph, 31 oktober 1973; Hellyer, op cit.

67. Guardian, 8 mars 1974.

68. FN dokument A/AC.115/L.383, para. 3.

69. Rand Daily Mail, 12 och 24 mars 1974.

70. Hellyer, op'cit.

71. Jewish Chronicle, 28 juni och 2 augusti 1974.

72. FN dokument A/AC.115/L.411, para. 30.

73. FN dokument A/AC.115/L.411, para. 2. '

74. Ibid, para. 3.

75. Hellyer, op cit.

76. FN dokument A/AC.115/L.411, para. 10, 11.

77. Ibid., para. 7.

78. Ibid., para. 8.

79. Ibid., para. 30.

80. FN dokument A/AC.115/L.411, para. 2.

81. Rand Daily Mail, 14 april 1976.

82. Financial Times, 20 februari 1976; Jerusalem Post, 9 mars 1976.

83. Daily Telegraph, Guardian, 12 april 1976.

49

84. FN dokument A/41/22/add. 2, para. 52.

85. Ibid., para. 50.

86. Se t.ex. uttalanden av ambassadör Chaim Herzog, 1 november 1976 och 1 juni 1978 samt av ambassadör Yehuda Z. Blum, 24 november 1978 och 8 november 1979.

87. The Military Balance, Institute of Strategic Studies, London, 1981.

88. Barbara Rogers, Zdenek Cervenka och Julian Friedman, The Nuclear Axis, London 1978.

89. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 7, 8.

90. FN dokument A/32/22/Add. 2, para. 12.

91. Ibid., para. 13; Economist Foreign Report, 2 november 1977.

92. Foreign Report, 2 november 1977.

93. Economist, 5 november 1977.

94. FN dokument A/33/22/Add. 2, para. 17, 19.

95. FN dokument A/35/22/Add. 2, para. 10.

96. Economist Foreign Report, 26 mars 1980.

97. FN dokument A/33/22/Add. 2, para. 51.

98. FN dokument A/33/22/Add. 2, para. 16.

99. FN dokument A/35/22/Add. 2, para. 13.

100. Rand Daily Mail, 13 februari 1979.

101. FN dokument S/AC.20/SR, 17.

102. South African Digest, Pretoria, 30 maj 1980.

103. Citizen, Johannesburg, 24 juli 1980.

104. To the Point 8 augusti 1980; South African Digest, 22 augusti 1980.

105. South African Digest, 19 september 1980.

106. Financial Times, 20 mars 1980; Economist Foreign Report, 26 mars 1980.

107. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 11, 13.

108. FN dokument A/34/22/Add. 1, para. 12, 14.

109. Barbara Rogers, Zdenek Cervenka och Julian Friedman, op. cit.

110. FN dokument A/35/22/Add. 2, para. 11, 12; Wall Street Journal, 16 juli 1980; Rand Daily Mail, 20 augusti 1980; Times, London, 14 augusti 1980; Guardian, 21 oktober 1980.

111. Economist Foregin Report 2 oktober 1980.

112. The Washington Post, 13 september 1980.

113. Ibid., 9 december 1980.

114. Cape Times, 14 juni 1979.

115. Barbara Rogers, Zdenek Cervenka och Julian Friedman, op cit.

116. FN dokument A/35/22/Add. 2, para. 6, 7.

117. FN dokument A/33/22/Add. 2, para. 12.

118. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 7.

119. Ibid., para. 9.

120. FN dokument A/34/32/Add. 1, para. 19.

121. Economist Foreign Report, 2 oktober 1980.

122. Ibid., para. 22.

123. To the Point 2 mars 1979; New York Times, 23 februari 1981; Guardian, 23 april 1981.

124. Afriean Confdential, 4 augusti 1978; New York Times, 20 maj 1977.

125. FN dokument A/AC.115/L83, para. 15, 16; Africa Confidential, 4 augusti 1978; Financial Mail, Johannesburg, 14 september 1979; Guardian, London 15 februari 1978.

126. FN dokument A/31/22/Add. 2, para. 57.

128. Financial Mail, Johannesburg, 14 september 1979.

129. New York Times, 17 juni 1977.

130. Financial Mail, Johannesburg, 14 september 1979.

131. Ibid.

132. Financial Mail, Johannesburg, 14 september 1979.

133. Ibid.

134. Ibid., 4 maj 1979.

135. Ibid, 14 september 1979.

136. Tribune, 6 mars 1981.

137. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 24.

138. Financial Mail, Johannesburg, 14 september 1979; Financial Times, 6 februari 1978.

139. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 24.

140. Ibid., para. 26; Agence France Presse, 8 december 1976; Sunday Times, Johannesburg, 14 maj 1978; Financial Mail, 14 september 1979.

141. Financial Mail, 14 september 1979.

142. Ibid.

143. Financial Mail, 4 maj 1979.

144. The Star, Johannesburg, 19 april 1980.

145. Ibid, 13 oktober 1980.

146. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 29.

147. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 30.

148. Daily Dispatch, East London, 25 augusti 1978.

50

149. Sunday Times, Johannesburg, 19 oktober 1980.

150. BBC 19 februari 1981.

151. BBC 1 januari 1981.

152. Rand Daily Mail, Johannesburg, 31 december 1981.

153. Sunday Times, Johannesburg, 14 maj 1978.

154. Financial Mail, Johannesburg, 14 september 1979.

155. Sunday Times, Johannesburg, 14 maj 1978.

156. Rand Daily Mail, Johannesburg, 17 september 1979.

157. ITIM Broadcast från Tel Aviv, 14 maj 1979.

158. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 16.

159. Ibid., para. 17.

160. Ibid., para. 19.

161. FN dokument A/32/22/Add. 3, para. 20.

162. Ibid., para. 4, 5, 6, 9.

163. FN dokument A/34/22/Add. 1, para. 28.

164. FN dokument A/35/22/Add. 2, para. 16.

165. Ibid, para. 19.

166. Ibid, para. 21.

167. Financial Mail, Johannesburg, 19 september 1980; Star, Johannesburg, 25 februari 1978; South African Digest, 20 april 1979; Rand Daily Mail Johannesburg, 13 december 1980.

168. Sunday Times, Johannesburg, 5 september 1977; Financial Times, London, 5 september 1977; Rand Daily Mail, Johannesburg, 5 september 1977.

169. Sunday Times, Johannesburg, 27 november 1977.

170. Rand Daily Mail, Johannesburg, 26 juli 1979.

171. Financial Times, London, 20 mars 1980.

172. Radio Tel Aviv, 18 juni 1979.

51

 

 

 

Sydafrika och Israel:

ett desperationens brödraskap

 

Benjamin Beit Hallahmi

 

Benjaminn Beit Hallahmi undervisar i psykologi vid universitetet i Haifa, Israel, och ingår i redaktionen för Middle East Monthly New Outlook. Denna artikel är ett kapitel från hans kommande bok Operation Survival Israels Global War (copyright 1985 av Benjamin Beit Hallahmi). Vi vill framföra vårt tack för möjligheten att publicera denna text före utgivningen av det engelska originalet.

 

Varje skildring av alliansen Israel Sydafrika måste bli både ofullständig och begränsad, beroende på att omfattningen av detta förhållande är så vid och relationen så mångfasetterad. Aldrig tidigare i sin historia har Israel haft ett så nära och så intimt förhållande till något land. Alliansen med Frankrike, från mitten av femtiotalet till mitten av sextiotalet, bleknar i jämförelse med detta. Karny' använde uttrycket "axeln JerusalemPretoria" för att beskriva det nära förhållandet mellan de två länderna. Detta speciella förhållande mellan Israel och Sydafrika har nu funnits i mer än trettio år, och kontakterna är så talrika och så intrikata att det enda vi kan göra här är att ge några exempel på viktiga händelser samt att göra en analys av betydelsen av detta samarbete.

En israelisk politisk korrespondent har beskrivit alliansen mellan Israel och Sydafrika på följande sätt: "Mellan Israel och Sydafrika finns ett nära samarbete och täta förbindelser inom olika områden. Israel vill inte ge dessa relationer någon uppmärksamhet p.g.a. det dåliga rykt som Sydafrika har genom apartheidpolitiken".2 Dagen efter skrev samma korrespondent följande: "De individer som väl känner till det utvecklade samarbetet mellan Israel och Sydafrika påpekade att det inte kan förbises och ignoreras. För varje tillfälle har besvärligheter orsakats p.g.a. besök av våra ministrar eller av deras ministrar. Ingenting kan göras och vi måste leva med det, då vi alla motsätter oss apartheid".

När den sydafrikanska regeringen karkatäriserar förhållandet mellan de två länderna använder man frasen "fortsatta kontakter på hög nivå mellan Sydafrika och Israel" för att beskriva "händelser på hög nivå under 1982".' Israel omnämns tillsammans med USA, Taiwan, Paraguay och Argentina (under militärregimen), som länder med vilka Sydafrika har nära förbindelser.

53

Israelerna känner betydligt bättre till levnadsförhållandena i Sydafrika än européer och amerikaner, beroende på att många israeler varit bosatta i Sydafrika, eller varit där på besök. Anledningen till detta är att många israeler har släktingar som är bosatta i Sydafrika. En del av dem lever som sydafrikanska judar sedan tidigare, en del av dem har immigrerat under de senare åren. Några av dem kommer kanske å tjänstens vägnar såsom regerings eller militära representanter, och de kan komma som turister, besökande vetenskapsmän, eller i en delegation från en israelisk vänort till sin sydafrikanska motsvarighet. De kan vara artister eller idrottsmän. Alla dessa tillfällen innebär att Sydafrika för allt fler israeler inte enbart är en plats som man hör talas om i massmedia. När namnet omnämns på kvällsnyheterna har tiotusentals israeler möjligheten att själva erinra sig egna erfarenheter och minnen som inte kan bestridas.

Sydafrika omnämns i samtal bland "de vackra israelerna" som en plats man besökt eller planerar att besöka, som en plats där man har trevligt tillsammans med vänner, och framför allt tjänar mycket pengar; en plats som andra bekanta besökt på offentliga uppdrag, diplomatiska eller militära. Banden mellan Israel och Sydafrika innebär fler och fler israeler som har släktingar där, eller affärskontakter, eller akademiska band. Sydafrika är inte

 

 

Tabell 1.

Viktiga händelser i alliansen mellan Israel och Sydafrika

1948 De facto erkännande 24 maj 1948

1949 De jure erkännande av Israel 14 maj 1949

1953 Privat besök av Daniel F. Malan i Israel

1955 Det första nukleära samarbetet? Uzi maskingevär används i Sydafrika 1962 Skeppning av "Centurion tanks" till Sydafrika

1962 Sydafrikansk militärdelegation besöker Israel

1969 Israel delar med sig av sin Miragekopia

1972 Hemliga överenskommelser om nuklärt och konventionellt samarbete. Öppnande av ett sydafrikanskt generalkonsulat i Tel Aviv

1973 Sydafrika upphäver Merkava överenskommelsen som gällde utvecklingen av en viktigare stridsvagn

1975 Den diplomatiska representantionen upphöjs till amabassadnivå av de båda länderna

1976 Officiellt besök av John Vorster. Hemliga överenskommelser undertecknades. "Joint Ministral Committee" tillkännagavs. Israels deltagande i Sydafrikas PR kampanj ("Muldergate")

1977 Utrikesminister R. B. Botha besöker Israel

1977-85 Ett flertal officiella besök av israeliska ledare i Sydafrika

1979 Hemliga nukleära prov utförs av båda länderna

1980 Försvarsminister Ezer Weitzman på hemligt besök i Sydafrika

1984 Officiellt besök av R. F. Botha.

54

längre avlägset och exotiskt, både som turister och som immigranter uppfattar israelerna Sydafrika som ett sympatiskt land.

Vi kommer här att särskilt koncentrera oss på alliansens många aspekter, och vi kommer att inrikta vår uppmärksamhet på händelser och kontakter som hittills endast haft en begränsad uppmärksamhet i USAs massmedier.

 

Historia över formella kontakter

Höjdpunkten i de formella kontakterna mellan de båda länderna finns återgivna i tabell 1. De första formella kontakterna mellan Israel och Sydafrika var inte särdeles varma, p.g.a. Sydafrikas reserverade inställning. Sydafrika erkände Israel de facto den 24 maj 1948 och de jure först den 14 maj 1949 i anslutning till Israels inträde i FN .° Det är intressant att notera att Sydafrika vid den tiden uttryckte formella reservationer angående Israels gränser. Den 24 maj 1948 innehöll den formella noten om de facto erkännandet följande paragraf:

 

Med utgångspunkt från FNs generalförsamlings resolution av den 29 november 1947, som är baserad på delning, är detta erkännande inte relaterat till några särskilda gränser, och regeringen kommer att vara redo att bevilja ett likadant erkännande till ett arabiskt område i Palestina antingen som en separat stat eller som en del av angränsande arabstaters

En offentlig sydafrikansk källa gör gällande att Daniel F. Malan besökte Israel i maj 1948, men det finns inget bevis för detta påstående. Våra egna bevis indikerar att Malan besökte Israel i september 1953, och var den förste utländske premiärminister som gjorde detta. Även Hoaglands hävdar att Malan besökte Israel 1948, men detta verkar tämligen osannolikt att ha inträffat. Det första offentliga besöket av en israelisk ledare i Sydafrika, var det besök som utrikesminister Moshe Sharett gjorde 1950.

Den 10 februari 1968 innehöll Jerusalem Post en stor annons av det nyligen grundade vänskapsförbundet mellan Israel och Sydafrika, där man uppmanade också regeringen att arbeta för närmare relationer mellan de båda länderna. Bland förbundets organisatörer fanns Menachem Begin, senare israelisk premiärminister (1977 1983), Eliezer Shostak (hälsominister i Begins regering), och Shmuel Tamir (justitieminister under Begin).

Trots det faktum att alliansen på sextiotalet växte, vad gäller militärt och nukleärt samarbete, hände inte mycket i de formella relationerna förrän på sjuttiotalet. Sulzberger' menade att det var en "konstig allians" som bestod mer av seriös substans än av formaliteter. I mars 1972 öppnades ett sydafrikanskt generalkonsulat i Tel Aviv, under ledning av Charles Finebaum, generalkonsul i New York och i Luanda. E. A. van Niekerk utnämndes till hans ställföreträdare.

Formella, hemliga överenskommelser som specificerar samarbetsformer har skett vid åtskilliga tillfällen. Enligt alla rapporter var 1972 ett år då alliansen mellan de båda länderna ytterligare cementerades, genom över-

55

enskommelser om ytterligare en rad militära och nukleära samarbetsprojekt. Connie Mulder, en av Sydafrikas unga karriärister på sjuttiotalet, innan hans karriär slutade i "Muldergate",8 var en frekvent besökare i Israel på åtskilliga hemliga uppdrag, och, som John Vorsters högra hand undertecknade han en rad hemliga samarbetsavtal. I egenskap av inrikesminister besökte Mulder Israel i september 1973, officiellt för att studera Israels taktik mot olika former av uppror. I juni 1975 besökte han Israel för att förbereda allmänheten på Vorsters besök 1976.9

Enligt Legum "ökade det ekonomiska och militära samarbetet mellan de två länderna"'° när regeringen Rabin kom till makten i Israel (1974) och fortsatte sedan med regeringen Begin (1977). Och alliansen med Sydafrika nådde den största allmänna uppmärksamheten under den tid då regeringarna leddes av Rabin och Begin (1974 1983).

Enligt de Villiers" var Vorsters besök i Jerusalem (1976) ett resultat av en inbjudan från premiärminister Rabin. Vorster hade faktiskt övertalats att göra detta besök. Själv beskrev Vorster ämnena för de officiella diskussionerna som "vägar att utöka handel, främja investeringar, igångsättande av vetenskapliga och kulturella joint ventures och lån för det gemensamma utnyttjandet av Sydafrikas råvaror". 12

Den mest talande aspekten på Vorsters besök var den genuina och uppriktiga bristen på känslighet inför de eventuella reaktionerna på besöket från omvärlden. Det är högst troligt att Yitzhak Rabin, Israels dåvarande premiärminister, helt enkelt inte förstod varför någon skulle vilja behandla John Vorster annorlunda än han själv.

1977 genomförde utrikesminister Roelof Botha ett "hemligt" besök i Israel. Sedan dess har de flesta besök av sydafrikanska ledare varit offentliga. Tidigare besök av israeliska representanter i Sydafrika är alldeles för alldagliga och för många för att omnämnas. Anmärkningsvärda exempel är det ompublicerade hemliga besöket av försvarsminister Ezer Weizmann, vilket det rapporterades om i samband med den israeliska och sydafrikanska utvecklingen av atomubåtar och andra vapen, som ägde rum på våren 1980. Ungefär samtidigt besökte en betydelsefull person från oppositionen i parlamentet Pretoria, där han sammanträffade officiellt med ledare för det regerande Nationalistpartiet. Det var M. K. Haim Bar Lev, generalsekreterare i Labourpartiet. 1983 besökte Yitzhak Rabin, en av ledarna för Labourpartiet, då i opposition, Sydafrika och sammanträffade med R. F. Botha och P. W. Botha.'3

Sydafrikas utrikesminister R. F. "Pik" Botha besökte Israel i november 1984. Besöket beskrevs från början som privat, men Botha möttes vid flygplatsen av sin israeliska motsvarighet Shamir, och den röda mattan var utrullad för honom. En israelisk kommentator föreslog att den röda mattan var avsedd att förhindra varje kontakt med den svarta asfalten. '4 Besökaren hade åtskilliga arbetsmöten med Shamir, en högtidlig lunch med Abba Eban på hotell King David i Jerusalem och ett möte med försvarsminister Yitzhak Rabin. Eldar'S rapporterade att de israeliska försvarsmyndigheterna var mycket intresserade av besöket men förklarade inte varför.

Eldar' 6 framförde också att mötet mellan Botha och Rabin behandlade bilaterala frågor, och var det verkliga ämnet för hela resan. Den sista rapporten

56

antydde tämligen starkt att substansen i Israel Sydafrika relationen var militära.

Alliansen Sydafrika Israel var ämnet för en motion av Yair Tzaban i Knesset i juli 1983. Tzaban, medlem av det vänsterzionistiska partiet Mapam, tog speciellt upp det nukleära samarbetet mellan länderna, och också Israels vägran att underteckna det nukleära icke spridningsavtalet. Denna motion för debatt misslyckades att erhålla nödvändigt stöd, och lyckades inte ens uppnå någon debatt."

Affären Denis Goldberg, vari en ANC ledare efter 22 år i fängelse blev frisläppt efter ingripande av israeliska offentliga representanter och privata medborgare, var ett annat tecken på intimiteten mellan de båda länderna. Enligt Isacowitz tog Israels president Haim Herzog och en högre minister ". . .tillvara sina kontakter i Sydafrikas regering och det regerande Nationalistpartiet". 'e Det är helt klart inte alltför många utländska ledare som har sådana förbindelser i Sydafrika.

Israels allians med Sydafrika har omnämnts, och fördömts, av olika internationella organisationer, däribland FN. Sedan 1974 har FNs generalförsamling varje år lagt fram resolutioner som fördömer alliansen IsraelSydafrika. Ämnet har tagits upp vid möten med den afrikanska enhetsorganisationen OAU, men Israel har inte omnämnts oftare än andra länder. En undersökning av OAUs resolutioner mellan 1963 och 1979'9 rörande Sydafrika, visar att Israel inte har fördömts mer än andra västländer: bland dem USA, England, Frankrike, Västtyskland, Japan och Italien. 1977 blev Israel ensamt fördömt för sitt nukleära samarbete med Sydafrika, men USA, Västtyskland, Frankrike och Japan har också fördömts för dylikt samarbete.

I FN har Israel intagit en unik hållning när helst frågor som berört Sydafrika diskuteras eller röstas om. I sådana fall informerar Israel FNsekretariatet att de inte tänker delta. Exempelvis när generalförsamlingen röstar, som den har gjort många gånger, för ett vapenembargo mot Sydafrika, röstar Israel varken för eller emot eller avstår från att rösta. Det är infört i officiella dokument som 'icke deltagande', vilket på diplomatspråk betyder att man inte erkänner FNs auktoritet i den här frågan. Detta är vad som årligen händer när man röstar om FNs Speciella Kommitté mot Apartheid omfattande program. Denna hållning ändrades 1984 efter amerikanska påtryckningar och den växande krisen för apartheid.

Israels utrikesdepartement har en avdelning för afrikanska ärenden, men denna avdelning behandlar endast det svarta Afrika. Kontakterna med Sydafrika handhas av en specialgrupp som leds av en assisterande generaldirektör, vilket är ett tecken på den betydelse som tillmäts dessa kontakter. Denna avdelning upprättades i början av sjuttiotalet.

 

Den militära alliansen

Den totala omfattningen av det militära samarbetet mellan Sydafrika och Israel har hållits hemlig av båda sidor, men betydande aspekter har blivit avslöjade.

Rapporter från olika utländska källor, förutom vad som är känt i Israel, ger indikationer på nivån av det militära samarbetet. Sulzberger2° rapporterade om nära militära kontakter mellan de båda länderna, vilket inklu-

57

derade licenstillverkning av Uzi maskingevär i Sydafrika. Så tidigt som 1955 var de första Uzi levererade. Enligt Stockholms Fredsforskningsinstitut SIPRI sålde Israel 32 "Centurion tanks" till Sydafrika så tidigt som 1962.

Efter kriget 1967 besökte en delegation bestående av sydafrikanska generaler Israel. Åtminstone på delar av sin resa gästade de general Ariel Sharon.2' Den 10 september 1971 inträffade en brand ombord på det grekiska fartyget Antonious Ventorus i Durbans hamn. Detta väckte inte mycket uppmärksamhet förutom att fartyget var lastat med vad som beskrevs som högexplosivt, och att lasten kom från Eilat i Israel.

1976 anklagade M. K. Marcia Freedman i en fråga i parlamentet till försvarsminister Shimon Peres, att hundratals israeliska militärer utövar gemensam träning och utbildning med sydafrikanska armen. Detta påstående förnekades av försvarsministeriet.

Sydafrika har sannerligen visat sig vara en pålitlig vän i svåra tider. 1967, när det franska embargot mot Israel stoppade all leverans av reservdelar till fransktillverkade jetplan i Israel, var det Sydafrika som försåg Israel med vadhelst de behövde. Det temporära avbrottet av civil och militär hjälp från USA under Ford administrationen påminde Israel om det osäkra i det amerikanska stödet och om Sydafrikas obevekliga lojalitet.

Den första FN resolutionen om ett vapenembargo mot Sydafrika antogs av säkerhetsrådet i augusti 1963. Resolution 181 uppmanade alla stater att avbryta all skeppning av militär utrustning till Sydafrika. I resolution 418, 1977, upprepades åter uppmaningen till alla länder att upphöra med all militär hjälp till Sydafrika. Detta embargo innebar att Israel blev en vital och aktiv partner i ansträngningen att bibehålla Sydafrika beväpnat. I ett svar till säkerhetsrådet förklarade försvarsminister Moshe Dayan att Israel helt enkelt skulle ignorera resolutionen. Israeliska förbindelser återfinns i många försök att undergräva embargot runt om i världen. När reservdelar till maskingevär skeppades från England till Sydafrika 1981, gick åtminstone en skeppning över Israel.22

Den israeliska politiska logiken bakom Israels vägran att respektera FNs embargo mot Sydafrika har beskrivits på följande sätt: "Israelerna, för sin del, tror att skulle FNs säkerhetsråd ålägga ett befullmäktigt vapenembargo mot Sydafrika kan Israel vara nästa stat i turordning; att om väst kan drivas till att stödja ett vapenembargo mot Sydafrika, kan väst på motsvarande sätt drivas till att stödja ett vapenembargo mot Israel. Därför ger inte Israel sitt stöd till ett vapenembargo mot Sydafrika. "21

Sharons besök i Sydafrika i december 1981 medförde att Israel åtog sig att hjälpa Sydafrika med både tyngre och lättare militär utrustning. Som Middleton uttryckte det: "De militära förbindelserna mella Sydafrika och Israel, som aldrig helt erkänns av någon av länderna, har antagit en ny betydelse genom det nyligen gjorda tiodagarsbesöket av Israels försvarsminister Ariel Sharon till Sydafrikas stater i Namibia vid gränsen till Angola. "24 Ett hemligt besök i Sydafrika av en minister utan portfölj och av förre försvarsministern Moshe Arens ansågs vara relaterat till miltiära frågor .2s

Under R. F. Bothas besök i Israel i november 1984, höll israeliska journalister en låg profil (inom de ramar som ålagts dem av den militära censuren) genom att ange att besökets reella innehåll var diskussionen om militärt

58

samarbete. Militärkorrespondenten från Ha'aretz hävdade att mötet mellan den besökande utrikesministern och Israels försvarsminister hade varit planerat långt före besöket och att de två ministrarna vid detta tillfälle skulle diskutera ". . .olika ämnen relaterade till förhållandet mellan de båda ländernas försvarsmakter. "26

De båda länderna delar målet att vara självförsörjande vad gäller vapenproduktion, och har uppnått det målet när det gäller basutrustning. 1984 producerade Sydafrika 90 procent av sitt eget behov av konventionella vapen. Detta var resultatet av ett strategiskt beslut att vara självförsörjande vad gäller vapen, som togs under slutet av sextiotalet, samt genom den teknologiöverföring för produktion som kom från Frankrike, Italien och Israel. Sydafrika producerar missilbärande båtar på israelisk licens och den marina missilen Scorpion, som är identisk med den israeltillverkade Gabriel. Inom andra områden finns det som Terri1127 kallade för en "arbetsfördelning" mellan Sydafrika och Israel. Shaw och Leppanze beskriver Sydafrika som ett land som utvecklar sitt eget militär industriella komplex, vilket möjliggör för dem att producera både lätta och tunga konventionella vapen, inklusive jetplan och pansarfordon. Detta militärindustriella komplex har skapats med hjälp av Italien, Frankrike, Västtyskland, England och Israel.

Armaments Corporation of South Africa, som nu tillverkar huvuddelen av Sydafrikas behov av militär utrustning, skapades genom israelisk inspiration och rådgivning. Om man ser till storlek och organisation är den nästan en tvilling till Israel Military Industry, IMI. Det enda undantaget är att i Israel har Israel Aircraft Industries, IAI, utvecklats oberoende, och vuxit till att bli större än IMI och en verklig konkurrent i termer av försvarsmaktspolitik.

Det finns en grundläggande skillnad i militära behov i Israel och i Sydafrika. För de båda länderna är frågan inte enbart försvar, utan överlevnad, men Sydafrikas yttre fiender framstår inte som något verkligt hot i konventionell militär mening, till skillnad från Israels grannländer. Arabländerna i Mellanöstern har modern, effektiv militär utrustning. I Sydafrika kommer hotet inifrån. Detta innebär en skillnad i den militära planeringen. SADF (South African Defence Forces) behöver inte samma tunga vapen som IDF (Israel Defence Forces). Man kan tillåta sig att ha mindre sofistikerade system.

Sedan Sydafrika utvecklat sin egen vapenindustri och, såsom 1984, man producerar 90 procent av sina konventionella vapen och den utrustning man behöver, har det israeliska engagemanget inte bara kommit att inriktas på export, utan gemensamma tillverkningsprogram. Överenskommelsen om samarbete avseende utveckling av konventionella vapen undertecknades 1972. Ett av dessa innefattar tillverkning av Merkava, den viktigaste stridsvagnen, som utformats av general Israel Tal vid den israeliska generalstaben. Men ett år senare beslöt Sydafrika att upphäva överenskommelsen, och av goda skäl. De hade inga behov av en viktig stridsvagn som var avsedd att bekämpa konventionella fiender. Sydafrika fortsatte dock att spela en betydande roll i tillverkningen av Merkava, därför att det sydafrikanska järnoch stålföretaget Iscor tillhandahöl den speciella pansarplåt som användes

59

till den. Denna speciella pansarplåt för Merkana producerades genom ett samarbete mellan sydafrikanska och israeliska experter och stålindustrier. Förutom detta har alla Sydafrikas pansarfordon, inkluderande den engelskbyggda Centuriontanksen, moderniserats i Israel.

Det militära samarbetet vad gäller konventionella vapen, medförde i mitten av sjuttiotalet en gemensam produktion av en andra generation missilbärande båtar. Israel tillhandahöll Sydafrika utrustning som återspeglade israelisk erfarenhet och expertis: markradarstationer, antigerilla alarmsystem, kommunikationsutrustning och utrustning för mörkerseende.29

Ett område där Israels militära hjälp har varit avgörande är militär elektronisk utrustning. Detta förblir ett område inom vilket Israel bibehåller sin ledning. 1971 sålde det ledande elektronikföretaget Tadiran, och den elektroniska avdelningen vid den israeliska flygindustrin, Elta, elektronik och kommunikationsutrustning till Sydafrika. Frankel hävdade att "israeliska militära specialister verkar också ha deltagit i senare utveckling i Sydafrikas missilindustri. . ."3° Israel har sålt målrobotar till Sydafrika, vilka nu ingår i SADFs standardutrustning.

 

Militär strategi och planering

Israels nära stöd till Sydafrikas militär återspeglas av Adams som menar att "Sydafrikas militära strategi har utvecklats med hjälp av israeliska officerare, dess väpnade styrkor är utrustade av Israel och deras försvarstaktik har utvecklats nästan helt som ett resultat av vad israelerna lärt sig i sina räder mot den palestinska befrielseorganisationen" .31

Israeliska militärstrateger har enbart litat till sig själva för att finna "israeliska lösningar" på varje problem som de möter. Genom att lära av andras erfarenheter, är resultatet av deras planering präglad av originalitet och av att passa exakt in på de lokala förhållandena. Den här traditionen har kommit att delas av sydafrikanerna och man har tagit del av erfarenheterna av de "israeliska lösningarna".

Den sydafrikanska strategin har på åttiotalet gått ut på att försöka destabilisera de afrikanska grannstaterna. Invasionen av Angola 1975 visar klara tecken på israelisk påverkan, och liknar Israels strategi vad gäller PLO och de närliggande arabstaterna. Den sydafrikanska destabiliseringskampanjen riktad mot Mogambique, Angola, Zimbabwe, Botswana och Zambia, visade alla tecken på israelisk påverkan. Sydafrikanska raider mot Mo~bique och Angola har beskrivits av israelisk massmedia som ". . .djärva commandoraider i israelisk stil".32 Innebörden av den här beskrivningen är klar. Israel är källan till både ideologisk inspiration och militär taktik.

Israel fungerar som inspirationskälla och som modell för den sydafrikanska planeringen att motstå gerillaverksamheten.33 Israel har inte bara fungerat som en inspirationskälla utan även som upphov för specifika strategier: "Sydafrikanerna har inte, baserat på israeliska erfarenheter, enbart börjat genomföra omfattande förföljelseoperationer utan också omfattande aktioner mot gerillakoncentrationer i grannländerna" ,3'

IDFs roll, vad gäller inspiration från SADF, är känd av de som känner och närmare har studerat den sydafrikanska militären: "Den sydafrikanska mili-

60

tåren tar också starka intryck, direkt eller indirekt, av både israelernas och taiwanesernas strategiska experiment... praktiska och intellektuella band finns mellan den sydafrikanska och den israeliska militären. Oberoende av ändringar av materiel och militär teknologi, tar många sydafrikanska officerare intryck från israelerna i processen att införa en total strategi. Många var entusiastiska över de israeliska försvarsstyrkornas organisatoriska förmåga att aktivt bekämpa 'terrorism', och israeliska aktioner mot PLO i de angränsande territorierna är en betydelsefull inspirationskälla inför SADFs omfattande aktioner mot ANC baser i Lesotho, Angola och Mozambique".35 Den sydafrikanska taktiken vad gäller räder mot ANC i Lesotho, Mogambique och Botswana bär alla tecken på inspiration och instruktioner från Israel. Genom att följa den israeliska planläggningen hur de ska slå till mot PLO baser i angränsande arabländer, har Sydafrika påbörjat liknande attacker mot ANC. Och precis som i israelernas fall, har effekten varit att tvinga ANC bort från sina baser, men det har inte inneburit en begränsning av motståndet, precis såsom det palestinska motståndet inte har försvagats p.g.a. PLOs motgångar. 

61

Aircraft Industries. Detta omfattande projekt, det största som har företagits av Israel, stöds av Sydafrika. Detta ger Sydafrika ett mycket sofistikerat flygvapen, utan att detta tillmäts någon politiskt betydelse. '9

Sedan sextiotalet har Sydafrika, i likhet med Israel, baserat sitt flygvapen på fransk teknologi och på franska produkter. I slutet av sextiotalet började Israel övergå till amerikanska produkter och köpte slutligen i mitten av sjuttiotalet 255 Skyhawkplan och 350 A 4 Phantomplan. Samarbetet på sextiotalet innebar att både Israel och Sydafrika använde samma Marcel Dassault Mirage 3 jetplan, vilket innebar att de klznde dela med sig till varandra av operativa erfarenheter och reservdelar. Israels erfarenhet av tillverkningen av Nesher och Kfir, två avancerade kopior av Mirage, delades också med Sydafrika som hade tillverkat Mirage på licens. När övergången till amerikansk utrustning ägde rum, gagnades också Sydafrika med Israels 75 Mirageplan som betraktades som föråldrade och fraktades till Sydafrika.

Redan 1971 rapporterade C. L. Sulzberger att Israel delade Miragekopian med Sydafrika. Den hade förvärvats i Schweiz genom en hyllad Mossadoperation. Sydafrikas flotta av Mirageplan upprätthålls med hjälp av israeliska experter och med original reservdelar som skeppats från Frankrike till Israel .4° Shafir missilerna, som utvecklades i Israel under sextiotalet och som var inspirerade av USAs Sidewinder missil, har blivit standardutrustning för de sydafrikanska Mirageplanen.

 

Gränsbevakning

Israel har varit involverat i bevakningen av Sydafrikas gräns, med avsikten att förhindra gerillainfiltration. Det är helt klart att detta utbredda system av stängsel och elektroniska anordningar längs den sydafrikanska gränsen är en israelisk skapelse. Enligt Adams började arbetet på gränsprojektet omkring 1974, och en styrka på femtio israeler är permanent stationerade i Sydafrika för att se över gränsprojektet. Gränsförsvaret inkluderar elektroniska stängsel, detektionssystem med hjälp av mikrovågor, radarsystem och minfält. Det övergripande systemet är, enligt Adams, "en exakt kopia av det israeliska systemet"." Sedan slutet av sextiotalet har Israel blivit den ledande experten i världen på elektroniska stängsel och bevakning av rörelser på marken, p.g.a. deras kamp mot den palestinska gerillan.

Israels militärer började utveckla elektroniska stängsel efter kriget 1967, och under gerillakriget utmed Jordanfloden 1967 70. Ett elektroniskt försvarssystem baserat på "känsliga" stängsel, utvecklades 1978 av M13T, en underavdelning till den israeliska flygindustrin. Systemet är baserat på elektroniska sensorer som är utplacerade på ett system av stängsel.°2

I maj 1976 började SADF genomföra en plan i avsikt att tillsluta gränsen mellan Angola och Namibia. Två stängsel uppfördes längs den långa gränsen. En elektronisk varningsanordning placerades mellan de båda stängslen. Detta genomfördes med israelisk hjälp.4'

Samarbetet med Israel och Sydafrika på detta område blev ännu mer påtagligt när en underavdelning till den israeliska flygindustrin, som tillverkade sådana uppfinningar, överfördes till en sydafrikansk investerare. Före-

62

taget Megal exporterade det mesta av sina produkter till Sydafrika, och det beslöts att överföra 74 procent av aktiekapitalet till Mr. Kirsch i Sydafrika. Israels flygindustrier äger fortfarande 26 procent av aktiekapitalet och affärerna blomstrar."

Enligt UPI"5 har Sydafrika också byggt en elektrisk mur vid gränsen till Zimbabwe. Enligt alla indikationer byggdes denna elektrifierade mur av israeliska experter.

 

Samarbete mellan underrättelsetjänster

Den sydafrikanska regeringens underrättelseverksamhet leds av National Intelligence Service (NIS), som är en motsvarighet till Mossad och CIA, tidigare känd som Bureau for State Security, BOSS och DONS, Security Polise och Department of Military Intelligence (DMI). Samtliga dessa organisationer har samarbetat med sina israeliska motsvarigheter. General Hendrik van der Bergh, tidigare ledare för BOSS och Dr. Lukas Daniel "Niel" Bernard, ledare för NIS, besökte Israel åtskilliga gånger som gäster hos sina israeliska motsvarigheter. Kontakterna mellan Israels och Sydafrikas underrättelsetjänster innefattar informationsutbyte, teknologiöverföring från Israel till Sydafrika och israelisk träning av sydafrikaner.

NIS har regelbundna kontakter med israeliska representanter. Det sker också kontakter mellan den sydafrikanska försvarsmaktens underrättelsetjänst (G 2) och offentliga israeliska representanter. Samarbetet mellan Israel och Sydafrika betraktande underrättelsetjänst går tillbaka till åtminstone 1964, då kommunikationerna mellan de båda säkerhetstjänsterna var rutin, enligt en tidigare BOSS medlem .'6

Terroraktionerna mot ANC ledare i exil, i form av paket och brevbomber som postades till dem, och som började tidigt på åttiotalet, var resultatet av samarbete med Mossad som hade använt liknande teknik mot PLO ledare. Teknologin för dessa lönnmordsaktioner mot ANC ledare kom, enligt Foy," från USA över Israel. Adams^8 hävdar att framgångarna för den sydafrikanska säkerhetstjänsten med att begränsa gerillaaktiviteter inom landet, beror på den experthjälp som erbjöds av israeliska rådgivare i upprorsbekämpning. Dessutom har hundratals sydafrikanska polistjänstemän besökt Israel på utbildningsresor. Langellier'9 hänvisar till tidigare sydafrikanska underrättelseagenter, som förklarat att det var ett nära samarbete i frågor betraktande underrättelseverksamhet.

Enligt Adams: "Mycket av den sydafrikanska säkerhetstjänstens effektivitet måste tillerkännas Israel, för både experter och specialister i bekämpningsaktioner och i förhör från Mossad har varit baserade i Sydafrika som en permanent rådgivande kapacitet sedan 1976."50

 

Terrorologi

Om vi grundar våra observationer på massmedierapporter under de senaste tio åren, verkar det som om en ny akademisk disciplin har uppstått: studier av terrorism, eller terrorologi. Böcker har skrivits, vetenskapliga konferenser har hållits, "modeller" och "typologier" har presenterats och en ny lärodiskussion har bombarderat oss och varnar oss för faran "interntionell ter-

63

 

Marin krigföring

Den sydafrikanska synen på modernisering av flottan citeras av Adams: "Tack vare den vänskap som binder oss till Israel, en vänskap stärkt av det faktum att vi betraktas, både som sydafrikaner och som israeler, negativt av den resterande världen, har vi lyckats att bygga ett betydelsefullt modernt skepp avsett för snabba attacker och med missil styrka från det israeliska Reshef '.'s Utvecklingen av Israels flotta har sedan början av sjuttiotalet varit inriktat på relativt lätta missilbärande båtar, en modell som även sydafrikanerna har följt. De båda marinenheterna började samarbeta med utvecklingen av strategin med missilbärande båtar, och den utrustning de båda länderna nu använder sig av är nästan omöjlig att skilja åt. Detta gör att den gemensamma utbildningen inte bara är praktisk utan dessutom extremt användbar.

Sedan början av sjuttiotalet har Israels och Sydafrikas flottor arbetat nära tillsammans för att utveckla nya vapensystem och nya strategier. Sydafrika köpte till en början missilbärande båtar från Israel, och fick sedan licens att själva tillverka dessa båtar. De licenstillverkar även den av Israel utvecklade Gabriel missilen. När det gäller sjöstrid började Sydafrika använda sig av den strategi och de vapen som utvecklades av Israel under sextiotalet. Israel utvecklade lätta, snabba missilbärande båtar som nu även har pro-

64

ducerats i Sydafrika. 1974 gjorde de båda länderna en överenskommelse som gällde licenstillverkning och produktion av Reshef båtar i Sydafrika.3' Enligt SIPRI38 levererades Gabriel missiler till Sydafrika i december 1974. 1975 besökte en israelisk flottenhet en sydafrikansk marinbas. 1976 reste personal från den sydafrikanska marinen till Israel för att utbilda sig på deras missilbärande båtar, som tenderade att bli standardutrustning i den sydafrikanska marinen.

Det ambitiösaste projektet som företogs av de två länderna i utvecklandet av marin makt är tillverkningen av atomubåtar som utformats av marina experter från båda länderna. Tillverkningen av ubåtarna sker i Sydafrika med hjälp av israeliska marinofficerare och ingenjörer.

 

Flygvapen

Sydafrikas och Israels flygvapen har arbetat och tränat tillsammans i mer än ett decennium. Detta innebär huvudsakligen att Israel skickar piloffer och luftstridsinstruktörer, genomför gemensam flygträning, rådgivning och planering av flygbaser och underhåll av flygplan. Huvudpunkten i samarbetet är produktionen av stridsplanet Lavi som Israel tillverkar vid Israel

65

rorism". Trots det faktum att vissa av företrädarna för den nya terorologin är akademiker, har kampanjen haft alla de kännetecken som blivit känt som medialt, och som ibland är känt som propaganda och desinformation. Som ett försvar för den akademiska världen bör sägas att denna nya tankegång inte har vunnit någon större respekt utanför de snäva inskränkta Center för Strategic Studies. Den nya terrorologin representerar sålunda enbart några akademiker, några journalister (ett exempel på denna genre är Sterlings') och några regeringar. Vi borde inte bli överraskade när vi bland de sistnämnda finner Sydafrika och Israel och att samarbetet mellan dessa länder utsträcker sig till att gälla terrorologi.

Den enda akademiska platsen för terrorismforskning i Israel är vid Jaffe Centre for Strategic Studies vid Tel Aviv universitetet. Centret har ett projekt om terrorism som leds av psykolog Dr. Ariel Merari. Tidigare var Dr. Meraris karriär inriktad på studier av djurens sexualbeteende, efter 1973 vände han sin uppmärksamhet mot terrorism. Terrorismprojektet som han leder är inriktat på 'internationell terrorism', som, anser han52, utgår från en enda källa i Mellanöstern PLO. ANC och Swapo omnämns i samma publikation bland de "terroristgrupper världen över" som stöds av PLO.

Det förekommer samarbete mellan terrorismprojekten vid Jaffe Centre och Terrorism Research Centre i Kapstaden.

"Påbörjandet att bekämpa terrorism måste övergå i enighet; västvärldens enighet mot terrorismfenomenet självt utan hänsyn till motivet eller avsikten, proklamerad eller inte proklamerad, av en terroristgrupp eller en annan". 53 Detta uttalande är ett uttryck för Dr. Meraris ideologi, och fördes fram i en intervju för den sydafrikanska statliga radion. Även om påståendet inte är speciellt originellt, återspeglar det en enighet med den sydafrikanska synen på 'terrorism'.

 

Nukleärt samarbete

Det nukleära samarbetet är alliansens mest bevakade hemlighet, och det finns få skäl att tvivla på att nukleär utveckling är en av de mest betydelsefulla inslagen i de båda ländernas gemensamma överlevnadsstrategi. Det har publicerats rapporter i detalj om Israels nukleära förmåga 54, och om Israels nukleära programs historia. Trots att Israel har haft ett nukleärt utvecklingsprogram i mer än tre decenier, med tusentals människor involverade, har det insvepts i hemlighetsfullhet. Det faktum att denna hemlighet har hållits bevarad i ett sådant litet land är förvånansvärt i sig. Offentligt material ger oss dock några spår av aktiviteter i stor skala i samband med atomenergi. Den bästa allmänna redogörelsen för Israels program för kärnvapenutveckling är gjord av Spector.55 Den visar att det israeliska programmet startade ganska tidigt, 1949, och det var på 50 talet baserat på samarbete med Frankrike.

Beaton och Maddox skrev för en hel generation sedan (1962) och försåg oss med logiken bakom Israels nukleära överlevnadsstrategi: "Kärnvapen, som den viktigaste form av maktutövning som är tillgänglig för mänskligheten, kan på så sätt framstå som den största möjliga garantin för Israels existens".as

Enligt Perlmutter, Handel och Bar Josephs' togs det första beslutet att

66

utveckla kärnvapen av David Ben Gurion 1957 när Israels ledare insåg att innehav av kärnvapen var för Israel det enda sättet att undvika korsfararnas öde. Tidigt i oktober 1957 träffades en överenskommelse om nukleärt samarbete mellan Shimon Peres, representerande Israel och den franska regeringen i hemliga förhandlingar som bedrevs i Paris. Mellan oktober 1957 och december 1960 byggdes kärnreaktorn i Dimona med fransk hjälp. En annan överenskommelse om nukleärt samarbete gjordes under David BenGurions besök i Paris i juni 1960, detta enligt Bar Zohar.s8

Under de sista åren på 1950 talet blev saker och ting allvarliga. "Viktigare är att efter 1958 ökade försvarsdepartementet, under Shimon Peres, vice försvarsminister från 1958 till 1965, sina ansträngningar på det nukleära området. Dess första framgång var reaktorn och den nukleära anläggningen vid Dimona".59.

Professor Ernest David Bergmann var ordförande för Israels atomenergikommission och högste vetenskapliga rådgivare till försvarsministern fram till 1966 då han avgick i protest mot Levi Eshkols politik när det gällde nukleär utveckling. I en intervju 1969 talade han om nukleär utveckling och sade: "Det är mycket viktigt att förstå att genom att utveckla atomenergi för fredliga syften så når man också möjligheten till kärnvapen; det finns inte två atomenergier".

Israels nukleära program fick betydande hjälp genom vetenskapligt samarbete med Västtyskland och USA, vilket har pågått sedan 1950 talet. Brecher som tydligen inte ville sprida ut hemligheten i Israels nukleära program återger regeringsdiskussioner om ". . .utökning av forskningsprojekt som syftar till kvalitativa förändringar i Israels långsiktiga militära kapacitet".

Det klaraste tecknet på det beslut som Israels ledare tagit att gå vidare med utvecklingen av kärnvapen var skapandet av en grupp inom den israeliska eliten som var emot denna politik. Medan den israeliska censuren inte tillät öppen diskussion i ämnet organiserades 1962 "Committee for Nuclear Disarmament of the Arab Israeli Region" och de gjorde sina åsikter kända. Kravet på avveckling av kärnvapen i Mellanöstern fördes åter fram av samma grupp 1966. Medlemmarna i gruppen var alla akademiker och vetenskapsmän som genom sina naturliga kontakter inom eliten var medvetna om vad som pågick. Sådan opposition noterades också av Beaton och Maddox som observerade att "Många människor i Israel tror att regeringen fullföljer ett sådant program för närvarande och det är möjligt att hitta mycken misstänksamhet mot försvarsmyndighetern".6° Så tidigt som 1963 skrevs en omfattande och seriös bok om nukleär strategi i Israel. Den publicerades på hebreiska 1964 och trycktes omedelbart i en andra upplaga. Den publicerades sedan på engelskafi', och återspeglade den växande debatten inom den israeliska eliten, samtidigt som möjligheten att framställa kärnvapen höll på att bli en verklighet.

Lefever beskriver Israels historia av nukleär utveckling på följande sätt: "Israel demonstrerade, liksom Indien, ett intresse för nukleär forskning och utveckling från det att staten bildades 1948. Nästan omedelbart påbörjade man utforskning av uran inom landet. Dess Atomenergikommission etable-

67

rades 1952 under försvarsministeriets jurisdiktion. 1966 reorganiserades det och placerades under direkt kontroll av premiärministern som blev dess ordförande ".s2

Som Lefever visar bidrog både Frankrike och USA till Israels första nukleära utveckling. "1953 började Israel en långvarig period av samarbete med Frankrike som båda regeringarna skördade betydelsefulla vinster ifrån" .s3 Det skedde ett teknologiskt utbyte mellan de två länderna, och Frankrike, den äldre partnern i förbindelsen, försåg Israel med utrustningen och uranet för att det skulle kunna starta sitt eget program. Enligt Lefever är det möjligt att "en. . . bomb av fransk israelisk tillverkning testades av fransmännen i deras testområde i Sahara under det tidiga 1960 talet. . .",6' och det var ". . .Israel och inte Indien som blev den sjätte kärnvapenstaten"ss efter USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina. CIA drog 1974 slutsatsen att Israel hade framställt kärnvapen.

Historien om Israels nukleära ansträningar rapporteras på följande sätt av en amerikansk vetenskapsman: "1968 hade CIA informerat president Johnson om existensen av israeliska kärnvapen, och i juli 1980 gav Richard Helms, CIAs chef, denna information till senastens utrikesutskott. Dessa och senare avslöjanden följdes inte av kritik av Israel eller neddragningar av stödet".ss

Pringle och Spigelman rapporterar att CIA 1968 drog slutsatsen "att Israel har lyckats att framställa kärnvapen" .6' En annan CIA rapport 1974 uppgav att "Vi tror att Israel redan har tillverkat kärnvapen". 68 Burnham65 rapporterade om samma CIA slutsatser.

Den fullständiga historien om det israelisk sydafrikanska nukleära samarbetsprogrammet kanske aldrig blir helt känd. Vad vi här kan erbjuda är en partiell rekonstruktion baserad på samtal med israeliska vetenskapsmän och tjänstemän och på några publicerade rapporter.

Israels nukleära program, och Israels nukleära samarbetsprogram med Sydafrika har varit ämnet för resolutioner av FNs generalförsamling sedan 1978, och de har återkommit varje år. På så sätt har frågan kommit på världsdiplomatins dagordning. Samarbete mellan de två länderna inkluderar uranutvinningsteknologi och utveckling och testning av aktuella vapen. Spector uppger att "några rapporter om Sydafrikas nukleära testanläggning som upptäcktes 1977 och därefter avvecklades, uppger att ett israeliskt vapen skulle testas där' '.70

De två länderna har vägrat att skriva under icke spridningsavtalet, vilket betyder att deras kärnkraftsreaktorer inte har blivit undersökta av utländska observatörer på många år. Det gemensamma israelisksydafrikanska nukleära utvecklingsprogrammet beskrevs i detalj i C13S nyhetssändning den 21 februari 1980. TV bolaget beskrev ett omfattande samarbete, med början 1955, som inkluderade kärnvapentester under de senaste åren. Dessa uppgifter var baserade på innehållet i en bok om Israels kärnvapenprogram, som hade förbjudits av den israeliska censuren, och inkluderade kärnvapentest under de senaste åren.

Nästan alla studier som rör kärnvapenspridning nämner Israel (och Sydafrika) (Lex. Fischer)". Dessa studier listar Israel bland de länder med potentiella eller existerande kärnvapen. Walker listar ". . .Argentina, Brasilien,

68

Indien, Israel, Pakistan och Sydafrika, de sex länder som bestämt sig för att förvärva möjligheten att tillverka kärnvapen och att undfly multilaterala begränsningar av sina aktiviteter. "72

Wilmshurst nämner att Israel och Sydafrika har liknande motiv för utvecklandet av kärnvapen: ". . .Israel och Sydafrika faller i den kategori som har benämnts'pariasstater'. De är mer upptagna av nationell överlevnad än av egentligt försvar, men de kan också känna behovet av att inte bara försäkra sig om sin överlevnad utan som en sista utväg ha möjlighet att ta hämnd på sina erövrare. De existerar i en fientlig omgivning, de har få vänner eller allierade, och de behöver åtminstone ryktet av att inneha kärnvapen för att kunna avskräcka sina fiender och för att hota med hämnd om avskräckningen misslyckas. De behöver också framstå som innehavare av det yttersta utpressningsvapnet för att försäkra sig om att de inte blir övergivna av västmakterna om deras fortsatta existens hotas"." Kärnvapen skulle kunna användas av länder som Israel, Taiwan eller Sydafrika antingen som den sista utvägens vapen i en krigssituation, eller som ett medel för politisk utpressning.

Sydafrika blev känt som en större källa av uran under början av 1950 talet. Rotberg" rapporterar att Sydafrika förser både Taiwan och Israel med uran. Patterson'5 uppger att Israel hade ett kärnvapenutvecklingsprogram under slutet av 1950 talet, liksom Sydafrika. Senare arbetade de två länderna tillsammans.

Enligt Graham'6 skulle den ekonomiska bördan av att tillverka kärnvapen inte vara alltför stor för ett land som Israel, och speciellt inte för ett land som Sydafrika. Quester" nämnde Sydafrika som en potentiell partner i Israels nukleära program.

En mycket tillbakahållen och akademisk beskrivet kärnvapenutveckling i de två länderna ges av Meyer: "Analyser visar att när hög nukleär benägenhet löper samman med teknisk förmåga så följer beslut om spridning inom ett år... För Israel skedde denna konvergens i slutet av 1960 talet, och för Sydafrika i mitten av 1970 talet. Eftersom ingen av dem har erkänts som testare av kärnvapen fortsätter de att behandlas som tröskelstater... Jag tror att deras regeringar redan har tagit beslut om spridning. . .".'8

Enligt Spector'9 kom Sydafrikas beslut att utveckla både en konventionell militär förmåga och ett nukleärt program under det tidiga 1960 talet, efter åren av snabb avkolonisering i Afrika. Den sydafrikanska militärbudgeten ökade sexfaldigt mellan 1961 och 1968. Sydafrika gjorde under 1960 talet ansträngningar att utveckla teknologin för uranutvinning. Denna ansträngning bar frukt 1970. På så sätt sammanföll sydafrikanska beslut och teknologiska ansträngningar med israeliska. Den osäkra internationella positionen för de båda länderna gjorde det nukleära samarbetet helt naturligt.

Enligt Pry8° innehöll den första bränsleladdningen vid Dimona reaktorn 1963 24 ton uran. Av denna laddning kom 10 ton från israelisk inhemsk produktion, 10 ton kom från Sydafrika och bara 4 ton kom från Frankrike. Denna fördelning av källor visar att t.o.m. vid detta tidiga tillfälle spelade Sydafrika en stor roll i Israels nukleära program.

Både Sydafrika och Israel insåg på 1970 talet att vad de båda behövde var taktiska kärnvapen. Detta ledde till utvecklandet av atomgranaten, som avfy-

69

ras från en 155 mm haubits eller från en fartygskanon, vilket testades 1979. Denna granat innehåller en liten laddning (2 kilotons kärnladdning), vilket är det ideala taktiska kärnvapnet för de två länderna.fi'

I augusti 1977 rapporterade Sovjetunionen till USA om sydafrikanska förberedelser för ett kärnvapentest i Kalahariöknen och man bad om amerikanskt ingripande. I ett TASS meddelande från 8 augusti 1977 nämndes samarbete mellan Sydafrika och Israel i samband med utveckling av kärnvapen. Som svar på Sovjets begäran satte USA verkligen press på Sydafrika, och testet ägde inte rum. e2

Den 22 september 1979 observerade en amerikansk spionsatellit ett kraftigt blixtsken som visade sig i havet nära Sydafrikas södra spets. Detta ljussken tolkades av experter som ett möjligt kärnvapentest, och spekulationerna växte om vem som var inblandad i utförandet. USAs regering har till denna dag inte offentliggjort några definitiva slutsatser. Det har spekulerats om det möjliga sambandet mellan detta förmodade kärnvapentest och det israelisk sydafrikanska nukleära programmet. Dessa spekulationer fick en viss bekräftelse den 21 december 1980 när den israleiska statliga televisionen sände ett brittiskt program som erbjöd en lösning på mysteriet, och det sändes utan någon kommentar. Detta program behandlade i detalj det israelisk sydafrikanska nukleära samarbetet, och rapporterade att "blixten" den 22 september 1979 var resultatet av ett test av den nyligen utvecklade marina kärnladdade granaten som är en del av det gemensamma programmet. Det blev inga reaktioner i andra israeliska media efter att programmet sänts.

Cooley uppgav att "Israel utvecklade tekniker, som t.ex. laserseparation av uranisotoper, förmodas... ha delats med av till Sydafrika som uppenbarligen förbereder att testa en bomb i Kalahariöknen 1979".8'

Många av Israels atomvetenskapsmän och ingenjörer reser till Sydafrika relativt ofta, och information om detta finns både i tryckta källors' och genom personliga intervjuder. Det gemensamma nukleära utvecklingsprogrammet för Sydafrika och Israel har omrapporterats av många andra källor (Adams, Winter). Walter65 nämner när han rapporterar om det israelisk sydafrikanska nukleära sambandet att Israel har försett Sydafrika med Jeriko missilen som kan bära en kärnvapenstridsspets. Fenton86 uppgav att Israel och Sydafrika samarbetar i att tillverka olika typer av vapen, enligt uppgift även kärnvapen.

Srinivasan påstod att ". . .Israel och Sydafrika har förlåtits och t.o.m. uppmuntrats, speciellt av USA, i sin förklädda och hemliga spridning' 187 (understrykningar i originalet). Samarbete mellan två länder i utvecklandet av kärnvapen visar en extremt hög nivå av förtroende och intimitet i reaktionerna mellan staterna. De flesta kärnvapenstaterna bevakade svartsjukt hemligheterna i sina aktiviteter och i sin teknologi. Att två länder kan samarbeta om sådana angelägenheter är bevis på ett ovanligt förtroende. En nukleär allians är höjdpunkten på de bilaterala relationerna idag, och om det existerar behövs inte någon annan typ av samarbete. En allians som är cementerad av plutonium är beseglad i blod och måste tas mycket allvarligt.

70

 

Ekonomiska band

Det finns tre unika aspekter av ekonomiska relationer mellan Sydafrika och Israel:

a) Existensen av regeringsöverenskommelser om ekonomiskt samarbete.
b) Israeliska investeringar i Bantustans.
c) Inblandningen från israelisk sida av fackföreningar och kibbutzer med ekonomiska kontakter med Sydafrika.

Rotberge8 nämner Israel som en av de västländer som har investerat i Sydafrika, även om dessa investeringar är begränsade jämfört med Storbritannien, Västtyskland, USA, Frankrike och Japan.

Det är tydligt att de ekonomiska kontakterna mellan Israel och Sydafrika är mycket viktigare för den israeliska sidan. För israeliska entreprenörer har Sydafrika verkligen presenterat ett gyllene tillfälle att investera under de mest fördelaktiga villkor, Lex. genom att utnyttja billig arbetskraft i en mycket vänskaplig omgivning. Sydafrikas civila export till Israel inkluderar järn, stål, kemikalier, asbest, socker, fiskmjöl och konserverade livsmedel. Israelisk civil export till Sydafrika innefattar textilier, modevaror, maskiner, möbler och plastprodukter.

En aspekt av de ekonomiska banden mellan Israel och Sydafrika är existensen av officiella regeringsövenskommelser om ekonomiskt samarbete, som vuxit fram efter långa serier av besök av finansministrar från båda sidor.

I februari 1978 besökte finansminister Simha Ehrlich Sydafrika och undertecknade en överenskommelse om ekonomiskt samarbete som inkluderade en kredit på 42,5 miljoner dollar för att betala importen från Sydafrika och ett samtycke till sydafrikanska investeringar i Israel värda upp till 41,4 miljoner dollar.89 Mr Ehrlich sade under sitt besök att "Israel kunde agera som ett "brohuvud" till EG och USA för Sydafrika".9°

Under den sydafrikanske finansministern senator Owen Horwoods besök i Israel i december 1980 uppnådde man nya överenskomelser om ekonomiskt samarbete. Mängden investeringar i Israel höjdes till 45 miljoner rand under tre år, och krediten för export till Israel utökades till 125 miljoner rand. Som tillägg överenskoms det i diskussioner mellan Horwood och hans israeliska motpart, Mr Yigael Hurvitz, om att tillskapa en gemensam ekonomisk kommitté som skulle sammanträffa åtminstone en gång per år.

I augusti 1982 besökte handels och industriminister Gideon Patt Sydafrika för att diskutera ekonomiskt samarbete och för att representera Israel vid diverse handelsmässor. Det rapporterades vid detta tillfälle att den israeliska exporten till Sydafrika uppgick till 101 miljoner dollar, medan importen uppgick till 64 miljoner dollar.9'

Den 28 oktober 1982 återvände vice finansministern Haim Kauffman från Sydafrika. Kauffman deklarerade vid sin återkomst att ekonomiskt samarbete mellan de två länderna skulle utvidgas till högteknologiska industrier och dataprogrammering. I februari 1982 besökte Israels finansminister Yoram Aridor Sydafrika. Samtal försiggick 1983 mellan Owen Horwood, Sydafrikas finansminister och Gideon Patt, Israels industri och handelsminister, som rörde fortsättande av det ekonomiska samarbetet mellan de två nationerna.

71

Företag som ägs av Israels fackföreningsrörelse Histadrut är djupt involverade i affärsaktiviteter i Sydafrika, särskilt Koor Industries. Enligt Levin 92 kontrollerar företag som ägs av Koor Corporation större delen av handeln mellan Israel och Sydafrika, tillsammans med andra företag som El Al, Zim Shipping Company, Dead Sea Chemical Works och Motorola Israel .93

Iscor, det sydafrikanska statliga järn och stålföretaget, har tillsammans med Koor Industries bildat ett företag för ståldistribution, baserat i Israel under namnet Iskoor Steel Services. Iscor äger 49 procent av Iskoor.

Iskoor Steel Services Limited registrerades i Israel i augusti 1973. Iskoor blev den största stålleverantören i Israel, och det mesta materialet importerades från Sydafrika. Från och med 1984 förlorade både Iscor och Iskoor pengar beroende på de ekonomiska problemen i de två länderna och på de höga kostnaderna för sydafrikanskt stål.9° Koor bildade i Johannesburg ett dotterbolag, Afitra, som engagerade sig i att befrämja industriexport till kibbutzerna.95 Koor har investerat i Agbro växtgiftsfabrik nära östra London som har Sentrachem som majoritetsägare.

Yediot Aharonot (1984) rapporterar om en resa till Sydafrika som gjordes av Koor Corporations styrelseordförande. Denna tidning nämner att det var ett rutinbesök, och frågar vad ordföranden gjorde där samtidigt som Histadrut ledarna utfärdar uttalanden om att inte ha några relationer med Sydafrika.

Sedan 1971 har de tre största bankerna i Israel Bank Leumi, Israel Discount Bank och Bank Hapolalim ("Arbetarnas bank" som ägs av fackföreningsrörelsen Histadrut) öppnat filialer i Sydafrika. När den israelisksydafrikanska Handelskammaren firade sitt tioårsjubileum firades den lyckliga tilldragelsen under beskydd av Bank Hapolalim.96

Medan det under sommaren 1985 i de flesta västländer fanns en rörelse för att minska de ekonomiska banden med Sydafrika med stopp av investeringar occh genom sanktioners', var inte någon sådan rörelse uppenbar i Israel. Det skulle verkligen vara otänkbart att där föra fram moraliska argument avseende kontakterna med Sydafrika. De skulle bli utskrattade.

 

Det amerikanska sambandet

Fast USA kan beskrivas som en åskådare när det gäller Israels allians med Sydafrika, är det inte helt neutralt. Vid ett speciellt tillfälle bad USA Israel att stödja sydafrikanska militära ansträngningar. Detta hände 1975 under Sydafrikas invasion i Angola. USAs utrikesminister Henry Kissinger bad Israel att hjälpa till i det misslyckade sydafrikanska vågspelet: Israel svarade genom att sända militära rådgivare och elektronisk utrustning till fronten. Kissingers framstöt var tydligen en del av en allmän politik i vilken "amerikanerna kan förväntas använda Israel som en hemlig ledning till Sydafrika".96

1977 sades det att Carter administrationen satte press på Israel att begränsa sitt stöd till Sydafrika. Resultatet blev ett mindre antal offentliga besök under en tid, men en fortsättning av alla normala kontakter.99 Efter valen i maj 1977 när Menachem Begin blev premiärminister gjordes inte längre någon ansträngning att minimera de offentliga kontakterna.

72

Israel har kommit att spela rollen av en förmedlare mellan Sydafrika och USA p.g.a. sina nära band med båda länder. Dessutom har Israel frivilligt spelat en roll för att hjälpa Sydafrika med dess PR problem i USA. I den israeliska pressen möter man ofta tanken att både Sydafrika och Israel är offer för kampanjer av baktaleri, och att reaktionen på dessa borde vara att effektivt sprida rätt slags information. Både Sydafrika och Israel hade under 1970 talet informationsministerier som ägnade sig åt uppgiften att presentera sin nations verkliga utseende till världen och att bemöta fientlig propaganda. Enligt några källor var det idéer och förslag från Israel som ledde till den hemliga sydafrikanska propagandakampanjen på 1970 talet som i sin tur ledde till "Muldergate" skandalen.'°°

Dreyfuss påstod att "Muldergate" skandalen som handlade om att köpa inflytande var resultatet av Israels råd till Sydafrika att koncentrera sig på PR".' °' Det fanns sannerligen många israeliska samband i denna operation, men ett av dessa förtjänar särskild uppmärksamhet. Sydafrikas "PR" i USA sköts av Sydney S. Baron and Company, Management and Public Relations Consultants of New York. Sydney Baron, bolagets president, erhöll detta uppdrag 1976, och som Stone rapporterar: "Baron säger att han blev inblandad med Sydafrika på förslag av vissa personer i Israel, men han vägrar att gå längre än att slå fast att Sydafrika är Israels enda vän i Afrika, med innebörden att allt han skulle kunna göra vore också en hjälp till Israel".' °2 Det kan på säkra grunder antas att Baron inte var Israels enda supporter i USA som på detta sätt var motiverad att hjälpa Sydafrika.

Ariel Sharon presenterade välvilligt Sydafrikas åsikter för den amerikanska allmänheten och han gjorde det tämligen väl. I en intervju med Drew Middleton från New York Times sade han "att Sydafrika är ett av de få länder i Afrika och sydvästra Asien som försöker motstå sovjetisk militär infiltration i området. Han tillade att det hade varit en stadig tillförsel av alltmer sofistikerade sovjetiska vapen till Angola och andra afrikanska länder, och att det som ett resultat av detta, och Moskvas politiska och ekonomiska understöd, vann Sovjetunionen dagligen terräng i hela regionen". 103 Detta är naturligtvis Sydafrikas uppfattning av saker och ting, och Sharon tjänade som budbärare för ett budskap som skulle tas emot varmt, åtminstone av några skikt, i den amerikanska eliten.

Möjliga negativa konsekvenser av alliansen Israel Sydafrika för Israels relationer med USA diskuteras knappast i Israel. Barel' °' citerar en anonym tjänsteman på Utrikesministeriet som säger "Jag vet inte hur kongressen, som precis har röstat för sanktioner mot Sydafrika, kommer att reagera inför bevis att Israel hjälper Sydafrikas kärnvapenstyrka". Sådana referenser är verkligen sällsynta.

 

Analys: Desperation och trotsighet

När vi diskuterar relationerna mellan Israel och Sydafrika, och försöker att uppskatta deras betydelse, borde vi ha någon form av mätsticka för jämförelse så att vi kan bedöma specifika handlingar gentemot generella normer eller genomsnitt. Vår mätsticka skulle då vara västländernas beteende, dessa länder som Israel relaterar sig till, västdemokratier som är likar-

73

tade Israel när det gäller allmän politisk orientering och levnadsstandard. Det genomsnittliga västeuropeiska landet skulle kunna tjänstgöra som en mätsticka mot vilken Israel ska mätas. Sådana jämförelser är klara och omedelbart upplysande.

Varför kallar vi förhållandet mellan dessa båda länder för en allians? Varför inte beteckna relationen som god, nära, eller vänskapligt? Distinktionen är noga övervägd, och det är klara skillnader mellan vänskapliga relationer och en allians, vilken innefattar samordning av ansträngningar på basis av gemensamma politiska mål. Betydelsen av den här distinktionen blir klarare om vi undersöker relationerna mellan Israel och Frankrike under två tidsperioder. Man skulle kunna säga att Israel, under 1984, hade ett vänskapligt förhållande till Frankrike som indikerades av officiella kontakter och besök av utrikesministrar, premiärministrar och presidenter. Men på intet sätt kan dessa relationer sägas vara en allians, beroende på de många grundläggande politiska motsättningar som finns. Frankrike och Israel hade 1956 en allians, som indikation på deras nära samarbete, baserad på delade strategiska politiska mål. Relationerna mellan Israel och Sydafrika, sedan mitten av sjuttiotalet, uppvisar alla tecken på att vara överlägsna den stora och glansfyllda alliansen mellan Frankrike och Israel på femtiotalet. Alliansen mellan Israel och Sydafrika är mer intim och mer omfattande än någonting liknande i Israels historia. Om vi jämför detta med alliansen mellan Israel och Frankrike, står det helt klart att banden med Sydafrika har hållit längre och att de har varit intensivare, då Israel och Sydafrika befinner sig i likartade historiska förhållanden. Ett sådant gemensamt öde delades aldrig av Israel och Frankrike.

Många länder genomför olika typer av affärsavtal med Sydafrika och många länder stöder på olika sätt apartheidsystemets överlevnad, men bara i Israels fall är stödet så öppet, så officiellt och så oreserverat. Det är bara i Israel som den röda mattan rullas ut vid sydafrikanska ledares besök och de bjuds på officiella middagar.

Alliansen mellan Israel och Sydafrika är en fråga om sann nationell samstämmighet. Det har varit en viss skillnad mellan laborregeringens (fram till 1977) och Likudregeringens (sedan 1977) sätt att sköta affärerna i den här alliansen, det har varit en fråga om tydlighet. Under Likuds regeringstid har man inte fäst något avseende vid den officiella bilden av alliansen, och betoning har istället lagts på det substantiella.

Enligt Legum mötte alliansen Israel Sydafrika "begränsade allmänna protester från israeler, som har börjat känna sig mycket isolerade i FN efter det omfattande avbrytandet av de diplomatiska kontakterna från reellt alla länder i Afrika i slutet av 1973. De tog också mycket illa vid sig när FNs generalförsamling röstade för att likställa sionism med rasism och apartheid".' °5

Det är en djup och grundläggande skillnad mellan Israels allians med Sydafrika och Israels förhållanden med andra högerorienterade regimer i tredje världen. Sydafrika är en sann och jämställd partner i alliansen. Andra regimer i tredje världen är enbart klienter.

Den ideala bundsförvanten för Israel bör ha följande kännetecken: "Idealet vore att en dylik allians inte skulle vara beroende av amerikanskt infly-

74

tande; skulle ha delade geopolitiska intressen med Israel, och framför allt, skulle inneha resurserna och den teknologi som behövs för att kunna bygga upp en utvecklad vapenindustri". 106 På femtiotalet var Frankrike det land som bäst passade in, på åttiotalet är det Sydafrika.

Alliansen mellan Israel och Sydafrika är en strategisk allians som spelar en huvudroll i Israels strategi för överlevnad. Om den övergripande strategin för överlevnad är baserad på att stoppa dekoloniseringen och har en nukleär prioritering, då spelar Sydafrika en huvudroll vad gäller båda dessa aspkter av denna strategi. Israel hjälper Sydafrika i den sistnämndas försök att överleva och på så sätt förhala en dekolonisering, och Sydafrika hjälper Israel i deras nukleära program (och är, i sin tur, hjälpt av Israel).

Allianser har sina begränsningar. Intimitet har, i förhållanden mellan länder, i likhet med relationer mellan människor, sina gränser. Israeliska ledare har gång efter annan tvingats inse att Israel kunde klara sig självt. Den intima alliansen mellan Israel och Sydafrika betyder inte att man delar lika i allt. Israel delar inte all underrättelseinformation och all militärteknologi med Sydafrika. Hänsynstagande till tredje parts allianser och egenintresse spelar fortfarande en roll. Således överförs inte all den teknologi som USA tillför Israel till Sydafrika.

Från sydafrikansk sida betraktas alliansen enligt två entusiastiska apartheidsupporters på följande sätt: "Israel och Sydafrika är båda hotade utifrån; båda har skymfats i FN av det som betraktas som progressiv världsopinion. Oavsett de många skillnaderna mellan dem, har de två länderna omärkligt kommit samman, med konsekvenser som inte ännu lätt kan förutsägas

Die Burger, det sydafrikanska Nationalistpartiets dagstidning i Kapprovinsen, skrev i sin ledare den 29 maj 1968: "Israel och Sydafrika har mycket gemensamt. Båda är indragna i en kamp för att överleva och bägge är pålitliga styrkecentra i respektive region, som utan dem skulle hamna i en antivästlig anarki. Det ligger i Sydafrikas intresse, att Israel lyckas hålla stånd mot sina fiender, vilka är en del av våra egna värsta fiender... De antivästliga makterna har drivit in Israel och Sydafrika i en gemenskap, som det är bättre att utnyttja än förneka".' 08

"Sydafrikas regeringsrepresentanter lever i en värld som de huvudsakligen uppfattar alltmer hotfull mot Sydafrika, en värld vars attityd mot det vita Sydafrika kan placeras under rubriken totalangrepp".'°9

1978 sa den dåvarande försvarsministern P. W. Botha i parlamentet: "Sydafrika upplever den totala anstormningen av marxismen och utan tvivel erhåller Sydafrika en hög prioritet i Moskvas totalangrepp"."°

Alliansen med Israel bryter igenom den psykologiska och praktiska isolering som Sydafrika har funnit sig vara i. Inom några områden såsom nukleär utveckling och militär planering, är Israel den enda verkliga samarbetspartner som Sydafrika har lyckats få, och inom dessa områden är samarbetet med Israel livsviktigt.

Israel är det enda land som erbjuder praktisk hjälp inom ett flertal områden. Hjälpen är både ideologisk politisk och mycket praktisk, som i det fall då Israel var involverat i Bantustans och vapenutvecklingen. Inget annat land förutom Israel är berett att vara så intensivt involverat.

I en intervju med en israelisk journalist i augusti 1973, sa chefen för South

75

African Bureau of State Security (BOSS), general Hendrick van der Berghe: "Jag besökte Israel nyligen, och uppskattade varje ögonblick där. Jag sade till premiärministern när jag kom tillbaka att så länge Israel existerar är vi hoppfulla. Om Israel skulle, Gud förbjude, krossas, skulle Sydafrikas existens vara i fara"."'

De historiska likheterna mellan boerna och israelerna beskrevs på följande sätt av en amerikansk journalist: "För boerna är likheterna lika självklara som de är besvärande för israelerna. De och israelerna är huvudsakligen vita, europeiserade människor som har skapat sina egna nationer ut av land bebott av fiender, icke europeiska majoriteter som skulle förstöra de två nationerna om boerna och israelerna lyssnade till FN eller världsopinionen. Deras områden är likartade och de är båda ett 'utvalt folk'. Israel är för Nationalistregeringen den andra västliga utposten i tredje världen. Segern 1967 av de numerärt underlägsna men teknologiskt överlägsna israeliska styrkorna över araberna gav Sydafrikas vita en oerhört styrkt moral" ."2

Karny"3 påvisar ett tal av Sydafrikas president som sade till en publik av militära kadetter: "Israel är en inspirationskälla för oss. Från dem lär vi oss hängivenhet och tilltro". Israel har visat sydafrikanerna hur ett litet land, omgivet av fiender från tredje världen, framgångsrikt kan försvara sig mot inhemsk befrielserörelse med hjälp av sofistikerad teknologi och sofistikerad taktik.

Traditionell anti semitism bland boerna, beskriven av Hoagland"' m.f1., stod inte i vägen för boernas positiva syn på Israel som en allierad och som en modell. Boerna har en lång anti semitisk tradition, men detta hindrar inte deras beundran för Israel. Man kan avsky judar och älska israeler beroende på att israeler inte är judar. Israelerna är koloniala kämpar och nybyggare precis som boerna. De är tuffa och anpassningsbara. De vet hur man dominerar. Judar är annorlunda. De är förnäma, ofta passiva, intellektuella. Så det går att fortsätta ogilla judar och beundra israeler.

Både Israel och Sydafrika är uppbyggda av en hierarki av olika etniska grupper, och i båda fallen är staten identifierad med en av dessa grupper. De båda ländernas officiella ideologi försöker presentera dem som dubbelt förföljda, först av den europeiska kolonialismen och förtrycket, och sedan av tredje världens fiendskap. Båda länderna delar det förhållandet, att de blir allt mer isolerade, vilket i deras syn på världen är att fler och fler länder är emot dem. I båda fallen leder det avtagande stödet för ideologin till att positionerna hårdnar. Om hela världen är emot oss måste vi ha rätt, verkar vara den här positionens logik.

Israels utrikespolitiska mål är, i likhet med Sydafrikas, två: legitimitet och överlevnad. Båda länderna för en hårdnande kamp för att komma närmare dessa mål. Hotet mot de båda regimernas legitimitet och överlevnad har ökat med tiden. Den tredje världens ökande makt är ett hot mot båda.

Både Israel och Sydafrika uppehåller ockuperade territorier (i Israels fall Västbanken, Gaza och Golan, i Sydafrikas fall Namibia) i strid mot FNs generalförsamlings resolutioner, vilka respresenterar världsopinionen, och med USAs stöd. De båda ländernas trots mot FN utsträcker sig till att gälla alla internationella områden, framför allt alliansen Israel Sydafrika, som vid ett flertal tillfällen har fördömts av FN. De båda länderna delar ett identiskt

76

mönster vad gäller relationerna till FN: Den internationella organisationen har regelbundet fördömt dem för likartad politik och reaktionen har varit densamma: inget samarbete med FNs kommittéer och av tradition ett ignorerande av de mest relevanta FN resolutionerna.

Båda länderna kämpar för att överleva i en värld som blir allt mer fientlig och som kommer att bli än mer fientlig i framtiden. De två länderna är djupt misstänksamma mot resten av världen, även mot länder som verkar vara vänskapligt inställda. I båda fallen är alliansen oumbärlig. Det finns helt enkelt ingen annan att vända sig till, utom den motsatta parten. Trots det faktum att USA har stöttat Israel, så gott som utan begränsningar, är israeliska ledare oroade för att detta stöd i framtiden kommer att upphöra eller i bästa fall minska. Sydafrika kan sägas var Israels försäkring om stödet från USA upphör.

Det har funnits många hänvisningar till den "belägringsmentalitet" som Sydafrika och Israel delar, och en sådan mentalitet är uppenbar på båda platserna, och helt riktig. Konceptet "Fästningen Sydafrika" som uttrycker apartheidsystemets överlevnadsstrategi, är liktydigt med det israeliska ledarskapets syn på sin egen situation. De båda länderna baserar sin överlevnad på uppnåendet av totalt militärt oberoende och av att sätta överlevnad före alla andra hänsynstaganden.

De båda länderna placeras ofta i samma kategori av ". . .'pariastater', stater som omges av fientliga grannar, länder vars förintande redan har blivit lättare p.g.a. utfrysning från internationella organisationer. Israel, Sydafrika och Taiwan är de mest uppenbara exemplen.. ."."6

"Det finns en liten grupp länder som kan karaktäriseras som internationella pariastater, eller utstötta. Dessa är länder som av en eller annan anledning undviks av sina regionala grannar, om inte av det internationella samfundet generellt... Logiken utifrån denna situation frammanar ett behov att uppvisa nationell styrka. Utifrån detta har några forskare funnit att länder med paria status kan eftersträva det nukleära alternativet för att påtvinga det internationella samfundet att ta dem på allvar och rätta sig efter dem"." 6 Och faktiskt så passar Israel och Sydafrika, tillsammans med Taiwan och Sydkorea, in på den här beskrivningen.

Andra termer för att beskriva den här gruppen av nationer inkluderar "de fredlösas klubb" och "de desperatas förbund". Klubbens medlemmar har ansetts tillhöra den femte eller sjätte världen beroende på hur man räknar. Vad de alla har gemensamt är extrem diplomatisk isolering och fruktan att bli övergivna av sina allierade. Denna rädsla inför framtiden leder till desperata strategier och desperata handlingar.

Paria alliansens medlemmar upplever att de kan lita mycket mer på varandra än på USA. Detta är naturligtvis USAs politik som är generellt accepterad av dess allierade, såsom Storbritannien, Västtyskland, Frankrike och Japan. Det finns också en gemensam strategi för parias, vilken går längre än den gemensamma västliga strategin efterfrågar. Detta är ett uppenbart beteende hos Israel, Sydafrika, Taiwan m.fl. Parias har sina egna idéer, strategier och politik beroende på att de i den slutliga analysen till sist inte litar helt på USA och på andra allierade i väst. Ingen utomstående kan räkna med att riktigt förstå deras situation. Så känner de, och de har helt 

77

rätt. Man måste förstå den djupa hopplösheten och desperationen hos pariastaternas ledare för att kunna förstå och inse Israels, Sydafrikas och Taiwans strategier.

Det nukleära samarbetet mellan pariastaterna har fått stor uppmärksamhet. Sydafrika har blivit huvudleverantör av uran till både Israel och Taiwan, och det har rapporterats att de tre länderna arbetar på ett avskjutningssystem, nämligen en kryssningsmissil, för kärnvapen. Miller noterade att: "nukleärt samarbete är enbart en del av ett intensivt bytesmönster av konventionella militära och ekonomiska band mellan Israel, Taiwan och Sydaöfrika, som representanter säger, invecklar underrättelseorganisationernas ansträngning att ordna upp kontakterna. Kontakterna återspeglar de tre ländernas uppfattning att deras politiska isolering ökar"."' Denna iakttagelse är helt korrekt.

Efter sitt besök i Israel talade premiärminister John Vorster helt öppet i det sydafrikanska parlamentet om ". . .en ekonomisk allians omfattande ett dussin länder eller mer". Vorster vägrade att avslöja namnen på de länder det gällde, men hänvisade till länderna i 'mellangruppen'. Han sa att "den nya och närmare förståelsen med Israel skulle vara av stort gemensamt värde", 118, men gjorde klart att han hade siktet inställt på en bredare allians.

Ma'ariv"9 rapporterade att Sydafrikas och Israels ambassadörer i Bolivia hade uttryckt sitt stöd för och villighet till ett samarbete med general Luis Garcia Mesas militärregim. Internationellt stöd till den regimen var sällsynt, och de två ländernas erbjudande om samarbetet och stödet kom oväntat. Det är helt klart att det för Israel och Sydafrika i detta fall rörde sig om att utöva sina skyldigheter som bastioner i den 'fria världen'. Dessa skyldigheter sträcker sig utanför de närmaste områdena av strategisk betydelse, dvs. Mellanöstern och södra Afrika, och har blivit en del av ett globalt nätverk.

Sydafrika, Israel, Taiwan, Chile och andra länder med samma övertygelse måste vara bekymrade över den globala situationen och den globala historiska trenden. De måste se hela världen som "det strategiska området för direkta intressen". Växande historiska makter representerar ett direkt hot mot deras överlevnad, och de måste vara oroliga och vaksamma på dessa.

Det är lätt att se att de båda länderna har agerat, både enskilt och gemensamt, utifrån en växande desperation. Insikten att tiden inte är på deras sida har tvingat dem mot strategier och ageranden i nihilistisk förtvivlan. Båda länderna beklagar officiellt förändringarna i världen vad gäller den tredje världens ökande makt, och att väst drar sig undan. Båda uppmanar till hårdhet mot tredje världens "terrorism".

Efter det arab israeliska kriget 1973 och Angola invasionen 1975, har både Israel och Sydafrika blivit ännu mer övertygade om att de måste följa en hård överlevnadsstrategi, använda än mer desperata metoder för att försäkra sig om sin fortsatta existens, att undvika korsfararnas öde genom att använda bl.a. sofistikerad teknologi. De båda länderna delar samma övergripande överlevnadsstrategi, som inkluderar de två villkoren motarbetande av avkolonisering samt utveckling av kärnvapen. Samma grundläggande histori

78

ska situation har, inte alltför överraskande, resulterat i samma världssyn och samma strategi. Översättning av Christer Gustavsson och Jan Novosel

 

Referenser

1. Karny, Y., Embracing apartheid in public. Danar, 31 augusti 1981.

2. Shkori, D., South African foreign minister to arrive today. Al Hamishmar, 4 november 1984.

3. Sydafrikanska republiken., South Africa 1984, Official Yearbook of the Republic of South Africa. Johannesburg 1984.

4. Eytan, W., The first ten years. A diplomatic history oflsrael Widenfeld & Nicholson, London 1958.

5. Eytan, W., Ibid. Sid. 13.

6. Hoagland, J., South Africa: Ciuilizations in Conflict. Houghton Hifflin, Boston 1972.

7. Sulzberger, C. L., Strange non alliance. The New York Times. 30 april 1971.

8. de Villiers, L., Secret information. Tafelberg, Kapstaden 1980.

9. de Villiers, L., Ibid.

10. Legum, C., International rivalries in the Southern Africa conflict. I G. M. Carter & P. O'Meara (red.). Southern Africa:: The continuing crisis (2a upplå. Indiana University Press, Bloomington, sid. 10.

11. de Villiers, L., Ibid.

12. Farrell, W. E., South African link to Israel grows. The New York Times, 18 augusti 1976.

13. Sydafrikanska Republiken., Ibid.

14. Michael, B., South Africa needs more arms, Israel says. The New York Times, 14 december 1981, sid. 9.

15. Eldar, A., The blunt visit by Botha. Ha'aretz, 9 november 1984.

16. Eldar, A., Israel South Africa connections today at the Rabin Botha meeting. Ha'aretz, 6 november 1984

17. Yediot Aharonot, Demands debate on relations with South Africa. 6 juli 1983.

18. Isacowitz, R., What price freedom? The Jerusalem Post Magazine, 8 mars 1985, sid. 2.

19. Nzuwah, M., The OAU on Southern Africa, King's Court Communications, Runswick 1981.

20. Sulzberger, C.L., Ibid.

21. Omer, D., Begin didn't throw bombs. Kol Ha'ir, 6 augusti 1982.

22. Pallister, D., Trade that keeps Pretoria fighting. The Guardian, 19 oktober 1982.

23. The Economist, The Israeli connection. 5 november 197,7. Sid. 91.

24. Middleton, D., South Africa needs more arms, Israel says. The New York Times, 14 december 1981, sid. 9.

25. Langellier, J. P.m, La vist du chef de la diplomatie sud africaine illustre les relations etroites entre les deux pays. Le Monde, 6 november 1984.

26. Ha'aretz, Security firm sold to South African investor. 8 januari 1984.

27. Terrill, W. A., South Africa arms sales and the strenghtening of apartheid. Africa Today, 31(2), 1984, sid. 3 14.

28. Shaw, T. M., & Leppan, E., South Africa: White power and the regional military industrial complex. Från O. Aluka & T. M. Shaw (red.). Southern Africa in the 1980s, George Allen & Unwin, London 1985.

29. The Economist., Ibid.

30. Frankel, P. H., Pretorias praetorians. Cambridge University Press, New York 1984, sid. 86.

31. Adams, J. The unnatural alliance. Quartet Books, London 1984, sid. 29.

32. Hamizrahi, Y., South African commandoes raid a "Congress" base in Mozambique. Ha'aretz, 1 februari 1981.

33. Gann, L. H., & Duignan, P., Why South A frica will suroioe. St. Martin's Press, New York 1981.

34. Becket, I. F. W., & Pimlott, J., Introduktion. Från I. F. W. Beckett & J. Pimlott (red.) Armed forces and modern eounterinsurgency, Croom Helm, London 1985, sid. 9.

35. Frankel, P. H., Ibid. sid. 65-66.

36. Adams, J., Ibid. sid. 106.

37. Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI). World armaments and disarmament SIPRI Yearbook 1978. Taylor & Francis, London 1978.

38. Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI). World armaments and disarmament SIPRI Yearbook 1975. Taylor & Francis, London 1975.

39. Melman, Y., South Africa participates in the Lavi plane financing. Ha'aretz 29 april 1983.

40. Frankel, P. H., Ibid.

41. Adams, J., Ibid. sid 93.

42. Ben Amir, Y., Magel returned with a gold medal. Hadashob 5 september 1985.

43. Toase, F., The South African army: The campaign in South West Africa/Namibia since 1966. Från F. W. Beckett & J. Pimlott (red.) Armed forces and modern counter insurgency, Croom Helm, London 1985.

79

44. Ha'aretz, 1984.

45. UPI, South Africa puts wall on Zimbabwe border. 20 mars 1985.

46 Winter, G., Inside BOSS. Penguin Books, New York, 1981.

47. Foy, C., The grim reality behind South Africa's ruthless terror team. New African, oktober 1982.

48. Adams, J., Ibid.

49 Langellier, J. P., Ibid.

50. Adams, J., Ibid. Sid. 174.

51. Sterling C. The terror network. New York 1982.

52. Merari, A., PLO: Core of world terror. Carta, Jerusalem 1983.

53. Ra'anan, N., For Soweto's children, perhaps. Hotam, 24 februari 1984.

54. Spector, L. S., Nuclear proliferation today. Vintage Books, New York 1984.

55. Spector, L. S., Ibid.

56. Beaton, L., & Maddox, J., The spread of nuclear weapons. Preager New York 1962, sid. 168 169.

57. Permutter, A., Handel, M., & Bar Joseph, U., Two minutes ooer Baghdad. Vallentine, Mitchell & Co, London 1982.

58. Bar Zohar, M., Ben Gurion: A political biography. am Oved, Tel Aviv 1977.

59. Perlmutter, A., Politics and the military in Israel. Frank Cass, London 1978.

60. Beaton, L. & Maddox, J., Ibid. sid. 180.

61. Harkabi, Y., Nuclear war and nuclear peace. Israeli Program for Scientific Translations, Jerusalem 1966.

62. Lefever, E. W., Nuclear armsin the third world The Brooklyn Institute, Washington 1979, sid. 66.

63. Lefever, E. W., Ibid. sid. 68.

64. Lefever, E. W., Ibid. sid. 68-69.

65 Lefever, E. W., Ibid. sid. 65.

66. Waltz, K. N., The spread of nuclear weapons, More may be better. Från J. a. Schear (red.) Nuclear weapons profilieration and nuclear risk. St. Martins Press, New York 1984 sid. 100.

67. Pringle, P., & Spigelman, J., The nuclear barons. Holt, Rinehart and Winston, New York 1981, sid. 294.

68. Pringle, P., & Spigelman, J., Ibid. sid. 295.

69. Burham, D., CIA said in 1974 Israel bad A bombs. New York Times, 27 januari 1978.

70 Spector, L. S., Ibid. sid. 135.

71. Fischer, D. A. V., The role of IAEA. Från J. Simpson & A. G. McGrew (red.) The international nuclear non proliferation system. Macmillan, London 1984.

72. Walker, W. B., Nuclear non proliferation and the present state of the international nuclear industry. Från J. Simpson & A. G. MeGrew (red.) The international nuelear non proliferation system. Macmillan, London 1984, sid. 96.

73. Wilmshurst, M. J., Reforming the non proliferation system in the 1980s. Från J. Simpson & a. G. McGrew (red.) The international nuclear non proliferation system, London 1984, sid. 138.

74. Rotberg, R. L, Suffer the future. Harvard University Press Cambridge 1980.

75. Pattersson, W. C., The plutonium business and the spread of the bomb. Wildwood House, London 1984.

76. Graharn. T. W., The economics of producing nuclear weapons in Nth countries. Från D. L. Brito, M. D. Intriligator, & A. E. Wick (red.) Strategies for managing nuclear proliferation. Lexington Books, Lexington 1983.

77. Quester, G. H., Israel and the nuclear non proliferation treaty. Bulletin of the Atomic Scientists, juni 1969, sid. 44 45.

78. Meyer, S. M., A statistical risk model for forecasting nuclear proliferation. Från D. L. Birto, M. D. Intriligator, & A. E. Wick (red.) Strategies for managing nuclear proliferation. Lexington Books, Lexington, Lexington 1983, sid. 232 233.

79. Spector, L. S. Ibid.

80. Pry P., Israel's nuclear arsenal. Westview Press, Boulder 1984.

81. Taylor, D., Israel South Africa nuelear link exposed. The Middle East april 1981.

82. Marder, M., & Oberdorfr, D., How the powers combined to halt an A bomb test. The Philadelpr hia Inquirer, 4 september 1977.

83. Cooley, J. K., Ten more nations may have nuclear arms on the drawing board if not in hand. Christian Science Monitor, 6 juni 1985, sid. 40.

84. Cervenka, Z. & Rogers B., The nuclear axis. Times Books, New York 1978.

85. Walters, R. W., U.S. policy and nuclear proliferation in South Africa. Från Western Massacchusetts Association of Concerned African Scholars (red.) U. S. Military inuolument in Southern Africa South End Press, Boston 1979.

86. Fenton, T., Uttalande vid CBS TV kvällsnyheter, 24 juli 1985.

87. Srinivasan, T. N., Nuclear power and economic development: India. Från D. L. Brito, M. D. Intriligator, & A. E. Wick (red.) Strategies for managing nuclear proliferationy Lexington Books Lexington 1983, sid. 92.

88. Rotberg, R. L, Ibid.

89. Business Week. Israel: The growing trade link with South Africa. 22 maj 1978.

80

90. Murphy, C., Israeli's visit bolsters ties with South Africa. The Washington Post, 8 februari 1978, sid. A17.

91. Ha'aretz. Closer links with South Africa. 18 augusti 1982.

92. Levin, E., Most trade with S. A. held by the Koor group of companies. Ha'aretz, 16 februari 1981.

93. Levin, M., South Africa and the Israeli option. Daoar, 6 april 1984.

94. The Citizen. Israel export award for Iscor. 25 januari 1984.

95. Langellier, J. P. Ibid.

96. Bacchar A. Come grow with us under South Africa's wings. Yediot Aharonot, 27 maj 1983.

97. Kristof, N. D., The pressure on South Africa. The Nere York Times, 7 augusti 1985.

98. The Economist, Ibid. Sid. 91.

99. The New York Times. No curbs are seen in Israel's trade. 21 maj 1977.

100. de Villiers, L., Ibid.

101. Dreyfuss, J., Such good friends. The Village Voice, 27 augusti 1979, sid. 13.

102. Stone, P. H., Muldergate on Madison Avenue. The Nation, 14 april 1979, sid. 391.

103. Middletown, D., The New York Times, sid. 49.

104. Barel, Z., No bad luck. Ha'aretz, 16 juli 1985.

105. Legum, C., Ibid. Sid. 11.

106. The Economist, Ibid. sid. 90.

107. Gann. L. H., & Duignan, P., Ibid. sid. 27.

108. Cervenka, Z., & Rogers, B., Ibid. sid. 187.

109. Grundy, K. W., The rise of the South African security establishment. The South African Institute of International Affairs, Kapstaden 1983, sid. 3.

110. Grundy, K. W., Ibid. sid. 4.

111. Cervenka, Z., & Rogers, B., Ibid. sid. 187.

112. Hoagland, J., Ibid. sid. 71.

113. Karny, Y., Ibid.

114. Hoagland, J., Ibid.

115. Quester G. H., Nuclear proliferation and stability. Från D. L. Brito, M. D. Intriligator, & A. E. Wick (red.) Strategies for managsng nuclear proliferation. Lexington Books, Lexington 1983.

116. Meyer, S. M., The dynamics of nuclear proliferation. University of Chicago, Chicago 1984, sid. 55.

117. Miller, J., 3 nations widening nuclear contacts. The New York Times, 28 juni 1981, sid. 7.

118. The Star. Vorster on Israeli SA pack: Alhance of 12 in sight. 24 april 1976, sid. 1.

119. Ma'ariv. Israel and South Africa support Bolivia. 11 november 1980.

81

 

 

 

Blixten över Indiska Oceanen

 

James Adams

 

James Adams är assistant editor vid Sunday Times. Detta kapitel är hämtat från hans bok "Israel and South Africa. The Unnatural Alliance". Kapitlet återges med författarens medgivande.

 

Kustvägen från Port Elizabeth till Kapstaden längs Sydafrikas södra kustlinje är en av världens vackraste körsträckor och en av de stora attraktionerna för det turistmedvetna Sydafrika, vilket har gjort mycket för att öka dess charm. I ena ögonblicket sveper vägen längs Sydatlantens mörka och förbjudande majestät, i nästa bär den uppför för att löpa genom de yppiga dalgångar som står för en del av det rikaste jordbruket i Kapprovinsen. Om den tillfällige besökaren emellertid skulle köra söder om Kapstaden, skulle han få se några lika effektfulla landskap längs den väg som bär nerför västsidan av False Bay och slutligen upphör vid det pittoreska Simonstown.

Då Sydafrika var en brittisk koloni och senare då försvarsöverenskommelser fanns mellan Sydafrika och västvärlden, var Simonstown en av de populäraste hamnarna, där sjömän kunde ha en behaglig tid i land. Helt nyligen har den blivit högkvarter för den sydafrikanska flottan, och allt eftersom verksamheten har utökats har Simonstown snabbt utvecklats till en dominerande hamn, komplett med torrdockor och små tillverkningsindustrier.

I början av september 1979 lade en liten och mycket specialiserad fartygsflotta ut från Simonstown och satte kurs mot sydöst.' Efter en veckas oavbruten seglats, kom flottan uppenbarligen att dölja sig i de vidsträckta och tomma öde vidderna i södra Indiska Oceanen, och efter att tidigt på morgonen den 22 september ha nått sin bestämda position klockan 03.00, avfyrades en kärnladdning i atmosfären, för att detonera cirka åtta kilometer ovan jord.

Sydafrika hade officiellt gått med i kärnvapenklubben.

Det fanns ett antal faktorer som samverkade mot att den sydafrikanska flottans uppdrag hölls hemligt. CIA upprätthåller en stark och effektiv underrättelsesektion i landet, som både arbetar öppet från den amerikanska ambassaden i Johannesburg, och i hemlighet inom diverse sydafrikanska agenturer, inklusive de väpnade styrkorna. CIA visste att flottan hade lämnat Simonstown i början av september, och trots att avsikten med utfärden inte var känd, lokaliserade de den till södra Indiska Oceanen, kring Prince Edward Islands.

82

Detta är ett område som är känt som den "sydafrikanska avvikelsen", där de strålningsbälten som omger jorden når havsytan .2 Den undviks av allt flyg och sjöfart p.g.a. dess höga strålningsnivåer, och den är en idealisk plats för att undgå upptäckt. Den är öde, ingenting skulle upptäckas efter en explosion i atmosfären, och all ökning av strålningen förutsatt att detonationen var liten skulle fördunklas av den redan existerande höga nivån i området.

Det var redan känt att den brittiske kärnfysikern Douglas Torr hade arbetat i området och genomfört tester där tre ombyggda Hastingbombplan använts, för förment meteorologisk forskning för den sydafrikanska regeringen. An mer viktiga var emellertid de data som plockades fram av en av de tre amerikanska Vela satelliterna, som svävade över ett område av grovt räknat 3 000 miles i diameter, omfattande Afrikas sydspets, Indiska Oceanen, Sydatlanten och en del av Antarktis. Vela som skjutits upp 1970 hade kretsat runt jordklotet som en del i en plan för att övervaka 1963 års avtal om förbud mot kärnvapenprov. Den var utrustad med synnerligen raffinerade strålnings och elektromagnetiska sensorer, som var i stånd att upptäcka kärnexplosioner. Fastän dessa tydligen var avstängda eller ur stånd att uppmäta den ringa explosionen den 22 september, uppmätte dess optiska sensorer en dubbel ljuspuls, typisk för en kärnexplosion.

Den information som uppsamlats av satelliten sändes omedelbart tillbaka till jorden. Emellertid gjordes, trots att Carterregeringen, inklusive presidenten själv, kände till satellitens inspelningar, inga offentliga tillkännagivanden. Det gick nästan ytterligare en månad innan nyheten läcktes ut till John Scali, en tidigare ämbetsman vid utrikesdepartementet som arbetade för ABC News, vilken sände ut den till världen.

I enlighet med villkoren i 1978 års icke spridningsavtal, var Förenta Staterna inte bara ansvariga för att övervaka tillämpningen av avtalet, utan också för att försöka få till stånd nya förhandlingar om den existerande "överenskommelsen om samarbete" mellan sig och Sydafrika. Förenta Staterna hade försökt förmå den sydafrikanska regeringen att underteckna avtalet, men efter att dessa förhandlingar hade befunnit sig i ett dödläge i över två år, införde Carterregeringen ett officiellt förbud mot export av klyvbart material till Sydafrika.

Rapporter om en trolig sprängning av en kärnstridsspets av Sydafrika och (som man misstänkte) Israel, kunde ha blivit synnerligen pinsamma för USA:s regering. I enlighet med avtalsvillkoren skulle Förenta Staterna bli tvingade att sammankalla en serie möten med sina allierade för att inleda någon form av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, och troligen mot Israel. För de europeiska allierade är det nästan otänkbart att inleda sanktioner mot Sydafrika, med tanke på de viktiga bidrag som detta land ger när det gäller livsviktiga råmaterial, lika väl som guld och diamantproduktionen. Och naturligtvis skulle det för vilken amerikansk president som helst vara ett högst riskabelt spel att införa sanktioner mot Israel. Dessutom skulle det ha kommit kritik från hela världen mot Förenta Staterna för att man (innan det officiella förbudet) hade hjälpt Sydafrika att skaffa sig bomben genom anskaffningen av klyvbart material.

83

 

Carters kommitté

I ett försök att gjuta olja på den växande vågen av spekulationer kring de mystiska ljusblixtarna, utsåg Carter en särskild kommitté med dr Frank Press, presidentens vetenskaplige rådgivare och direktör för byrån för vetenskaplig och teknologisk planering, som sammankallande, för att undersöka vittnesmålen och fastslå huruvida eller huruvida inte det som Vela hade sett, hade varit en kärnvapenexplosion. Kommittén möttes tre gånger under en sexmånadersperiod, för att slutligen avrunda sina undersökningar i april 1980.

Niomannakommitten bestod av några av de mest ansedda vetenskapsmännen på det kärnfysiska området, inklusive ett antal Nobelpristagare. Ordförande var dr Jack Ruina från institutionen för elektroteknik vid Massachusetts Institute of Technology. Enligt den hittills opublicerade officiella rapporten från undersökningen, var deras uppdrag att:

1. Granska alla tillgängliga data såväl från hemliga som icke hemliga källor, vilka kunde hjälpa till att bekräfta att signalen från Vela hade härrört från en kärnvapenexplosion och föreslå några ytterligare källdata som skulle kunna vara användbara i detta avseende.

2. Uppskatta möjligheten att signalen i fråga var ett falskt alarm, som ett resultat av något tekniskt fel, som störningar från andra elektriska delar på Velas plattform.

3. Undersöka möjligheten att den signal som Vela registrerat var av naturligt ursprung, och troligen hade uppkommit genom ett sammanträffande av två eller flera naturfenomen, och försöka fastställa de kvantitativa gränserna för sannolikheten av en sådan händelse.

Uppdraget var således av ett synnerligen omfattande slag, vilket skulle ha inneburit att man hade tagit med praktiskt taget alla eventualiteter i beräkningen.

Den vetenskapliga världen var angelägen att presentera bevis för eller mot kärnvapenteorin, och bara några veckor efter händelsen utkristalliserade sig två olika läger, någonting som skulle fortsätta att vara fallet. Det första omfattade dem som trodde att både Sydafrika och Israel, som varande moraliskt och politiskt bankrutta regimer, var i stånd till vad som helst. För dem som opponerade sig mot båda regeringarna passade det bra att sprida iden att en av dem eller båda två hade utvecklat ett kärnvapenkunnande. Således hoppades man, under förutsättning att denna teori godtogs, på att världsopinionens ursinne, följt av sanktioner, skulle drabba båda länderna. Den andra gruppen bestod av dem i både statsförvaltningen och underrättelsetjänsten, för vilka säkra bevis skulle innebära ett allvarligt besvär. Denna inkluderade betydelsefulla personer i både CIA och försvarets underrättelsetjänst, där ett stort antal av tjänsteinnehavarna haft en klar sympati för båda länderna, som uppfattas som bålverk mot kommunismen.

Det första vittnesmål som man granskade, var det som Vela satelliten hade uppfångat. Sedan den hade blivit uppskjuten 1970, hade Velas uppdrag varit att övervaka fyrtioen kärnvapenexplosioner. I samtliga fall hade dessa blivit noggrant uppmätta och informationer hade sänts tillbaka till Förenta Staterna. I augusti hade alla satellitens sensorer kontrollerats och de hade

84

svarat korrekt på signalerna från jorden. Vela mäter upp en kärnvapenexplosion genom två ljussensorer som kallas bhangmetrar, vilka finns på var sin sida om satellitens kropp. I en kärnvapenexplosion i atmosfären frigörs en stor mängd energi i den atmosfär som omger bomben nästan ögonblickligen och i ett så litet omfång, att man uppnår ytterligheter vad gäller temperatur och tryck och ett eldklot uppkommer. Eldklotets dynamik. är sådan att två skilda ljuspunkter inträffar efter varandra inom loppet av en sekund. Klotet framkallar en ljuspuls som försvinner ett kort tag när stötvågorna utplånar den, för att sedan återkomma som en andra ljuspuls som är exakt nittionio gånger mer intensiv än den första. Det är nu faktiskt möjligt att mäta storleken och spridningen av en bomb utifrån punkten och mellanrummet mellan de två pulserna. I det här fallet tydde mönstret på en tre eller fyrakilotonsbomb relativt liten, mätt med dagens mått, och cirka 10 till 40 procent av storleken på de flesta bomber som testas av länderna i kärnvapenklubben. Som garanti mot fel, var Vela utrustad med två mätare, som genom sin placering kunde aktiveras vid olika skiftande tidpunkter. Enjämförelse både av den erhållna signalen och mellanrummet mellan de två bhangmetrar som registrerat det, kunde informera vetenskapsmännen att det definitivt var en kärnvapenexplosion och inte något förbipasserande hugskott av naturen.

Vid varje tillfälle hade Vela fungerat perfekt. Vetenskapsmännen hade denna gång inget synbart skäl att tvivla på att en bomb hade exploderat någonstans i atmosfären. I sin rapport var kommittén ense om att Velas avläsningar för förenliga med en observation av en kärnvapenexplosion men, trots att signalerna föreföll riktiga, fanns det variationer i den intensitetsnivå som varje bhangmeter uppmätte. Gruppen jämförde tolv tidigare mätningar från samma Vela satellit: i samtliga fall hade de två sensorerna en liknande ljusintensitet inom en fastställd gräns. Mätningen den 22 september föll gott och väl utanför den gränsen, fastän den fortfarande innehöll det som var karaktäristiskt för en kärnvapenexplosion. Därefter hävdade de att om källan till signalen den 22 september befann sig nära satellitens sensorer, så skulle den relativa intensiteten från den ljussignal som uppmätts av sensorerna ha ett större mellanrum än om satelliten hade plockat upp en signal från ett föremål långt bort. med andra ord borde ett föremål som passerade nära satelliten befinna sig inom synhåll för en bhangmeter under en längre tid än om den hade befunnit sig längre bort.

Problemet förutsatt att förklaringen var riktig var att identifiera det fenomen som kunde ha fått Velas bhangmetrar att mäta upp den exakta dubbelpulsbilden från en kärnvapenexplosion. En av de första rapporter som anlände till stöd för Velas observation, hade framlagts av Institutet för nukleärvetenskap i Wellington i Nya Zeeland. Institutet utgav en bakgrundsorientering som gick ut på att man hade funnit spår av radioaktivt utfall i nyligen insamlade regnvattensprov, vilket beskrevs som "bevis på radioaktivitet på en synnerligen låg nivå som överensstämde med en explosion på södra halvklotet under de senaste tre månaderna". Rapporten tillade att "ytterligare mätningar och analys av de tre elementen i provet barium 140, cerium och yttrium skall göras innan det preliminära resultatet kan bekräftas". Den bekräftelsen kom aldrig. Nya Zeelands Nationella strålningsla-

85

boratorium, som inte var lika specialiserat som institutet, var inte i stånd att spåra någon radioaktivitet, men inte heller institutet kunde framställa resultaten av den första testen på nytt. Officiellt skyllde man de inledande testresultaten på att testutrustningen hade blivit förorenad av radioaktivitet och felaktigt rengjord. Emellertid uppfattade många personer denna förklaring som otillfredsställande.

 

Radioobservatoriet i Puerto Rico

En annan lovande ledtråd kom från det stora radioobservatoriet i Arecibo i Puerto Rico. Av en tillfällighet höll vetenskapsmän vid laboratoriet på att använda ett av de största teleskopen i världen den 22 september, för att se ut i samma område av rymden som Vela hade plockat upp sin signal från. Vetenskapsmännen på Arecibo hoppades kunna övervaka hur en Atlas Centaur raket, uppskjuten från Förenta Staterna, borrade hål i jonosfären. När de tittade genom teleskopet kunde observatörerna se hur en krusning rörde sig genom skikten av jonosfären, cirka tre timmar efter att Vela fångat upp blixten i Sydatlanten. För vetenskapsmännen hade den ett omisskännligt tycke av en efterverkning av en kärnvapenexplosion, med krusningen som dök upp vid rätt tidpunkt och från rätt håll.

Kommittén hävdade emellertid att krusningsefl'ekten inte bara var signaturen till en kärnvapenexplosion, utan att den också kunde tillskrivas jordskalv, kraftiga elektriska stormar eller andra viktigare naturliga störningar. USA:s väderlekstjänst rapporterade att vid tidpunkten för observationen hade man haft en kraftig elektrisk storm cirka 150 kilometer öster om observationsplatsen, och kommittén bestämde sig för att denna mycket väl kunde ha orsakat krusningen i jonosfären. De hävdade också att avståndet mellan teleskopet och observationsplatsen gjorde värdet av observationen tvivelaktigt. Dessa argument hälsades inte med entusiasm av vetenskapsmännen på Arecibo som uppfattade detta så att om observationen från deras långräckviddiga teleskop inte skulle ha något bevisvärde, då kunde de lika gärna ge upp och gå hem.' Enligt de som var närvarande då vittnena från Arecibo avgav sina vittnesmål, blev mötet "stormigt", och så uppkom polariseringen av den vetenskapliga världen i troende och icke troende.

Lewis Duncan, en av vetenskapsmännen på Arecibo, som observerade och analyserade händelsen, har förblivit övertygad om att det var en explosion. Observationen, sade han, var "slående och helt ovanlig" genom att den rörde sig från söder till norr, medan en naturlig störning alltid rör sig mot den närmaste polsen, och inte bort från den. De flesta jonosfäriska krusningarna orsakas av magnetiska stormar vid jordens poler och förflyttar sig upp till ekvatorn, medan krusningen vid detta tillfälle faktiskt kan ha korsat ekvatorn då den rörde sig med en hastighet av 650 700 meter i sekunden.

Trots de mer uppenbara motsägelserna, fastslog kommittén att observationen på Arecibo inte utgjorde någon bekräftelse på Velas information. Duncan svarade genom att beskriva gruppen som "en uppvisning av förvirring... Det förvånade mig att folk kunde försöka så mycket, som de hade gjort, att förringa (observationen)", sade Duncan.

Övertygad om att avvikelserna i Velas data räckte för att eliminera kärn-

86

vapenexplosionen från listan på möjliga förklaringar, riktade kommittén in sig på alternativen. Dessa omfattade vanliga blixtar, superblixtar, solspeglingar från andra satelliter och solljus som reflekterades från meteoritpartiklar som passerade förbi eller slungades ut vid kollision med satelliten.

Såväl blixtar som superblixtar framkallar ett ljusfenomen som är nästan 400 gånger mindre intensivt och 100 gånger kortare i varaktighet än t.o.m. en enkilotonsexplosion. De producerar också enstaka ljuspunkter, för att jämföra med dubbelpunkten som Vela erhöll. Dessutom uppgavs det i kommitténs slutrapport att:

"Meteoriter av tillräcklig storlek är alltför sällsynta och rör sig alltför snabbt genom synfältet för att framkalla de observerade tidssekvenserna. Ovanliga astronomiska signaler borde ha observerats av andra sensorer. De andra satelliterna befinner sig alltför långt bort för att reflektera tillräckligt med ljus som kunde sätta igång Velas bhangmetrar. Av dessa orsaker, med undantag för kollisioner med meteoriter, kan samtliga uteslutas som troliga orsaker till signalen".

Istället beslutade kommittén sig för att den mest troliga orsaken till observationen från Vela, var en liten materiepartikel som hade träffat satelliten och studsat iväg. Sönderdelningen av partikeln skulle kunna ha orsakat ljusbilden och gett intryck av att den mottagits från ett visst avstånd. Fastän de uttalade sig för teorin om en exploderande meteor, lyckades de inte i slutrapporten att bestämma sig för någon särskild förklaring, utan föreslog istället att observationen skulle klassas som en "zoo händelse" ett av dessa ovanliga fenomen som människan observerar i naturen, och för vilka det inte finns någon rationell förklaring.

Det är intressant att Vita Hus kommittén har varit den enda grupp bland ett antal som slutligen studerade blixten, som drog slutsatsen att det inte handlade om en kärnvapenexplosion. I alla andra fall har ansedda vetenskapsmän och andra dragit slutsatsen att ett kärnvapen hade exploderat i atmosfären. Med tanke på Carterregeringens känslighet när det gäller att övervaka kärnvapenexplosioner och den möjliga förlägenhet som kunde ha blivit följden om kommittén dragit slutsatsen att en explosion hade inträffat, är det kanske inte helt förvånande att resultaten blev som de blev. Det är ingen tvekan om att om gruppen hade väntat på resultaten av andra undersökningar som bedrevs samtidigt med deras egen, så kunde de mycket väl ha känt sig tvingade att ändra på sitt domslut även om det hade inneburit att man gått emot presidentens önskningar.

 

Marinens forskningslaboratorium

T.o.m. innan rapporten publicerades, hade kritikerna börjat attackera dess svaga slutsatser. Försvarets underrättelsetjänst och marindepartementet, drog båda slutsatsen att en kärnvapenexplosion hade ägt rum, och vetenskapsmännen som hade ritat och byggt Vela vid Los Alamos vetenskapliga laboratorium uppgav (kanske förståeligt nog) att det inte var möjligt att Vela hade gjort något misstag, och hävdade att eldklotet vid en kärnvapenexplosion har en omisskänlig signatur, oavsett dess storlek och sammansättning." Den mest utförliga, avvikande rösten kom emellertid från Marinens forsk

87

ningslaboratorium (NRL), som hade organiserat ett sjuttiofemmannateam på Carterregeringens särskilda begäran, för att undersöka alla vittnesbörd med anknytning till den påstådda explosionen. NRL lämnade faktiskt in en preliminär rapport till Vita hus kommittén, men den hade avfärdats som varande alltför mager på fakta och alltför fet på antaganden.

NRL framlade slutligen sin fullständiga rapport på 300 sidor till Vita hust den 30 juni 1980, och den drog slutsatsen att det verkligen hade ägt rum en kärnvapenexplosion någonstans i närheten av Prince Edward Islands i Indiska Oceanen. Det enda nya vittnesmål som NRL citerade, gällde en hydroakustisk signal som hade plockats upp vid rätt tidpunkt och från rätt håll, och som direkt kunde jämmföras med andra som man hade mottagit vid offentliga tester i Stilla Havet, enligt NRL:s forskningsdirektör Alan Berman. NRL undersökte inspelningarna under trettio dagar, både före och efter den 22 september, för att komma fram till om något naturfenomen hade resulterat i samma budskap, men ingenting kom fram. Efter att Berman hade framlagt sin rapport, utfärdade Vita huset ett detaljerat avståndstagande, där man påstod att hans analys var felaktig, och att den hydroakustiska signalen bara var en reflektion, och inte något direkt ljud.

Mitt under alla dessa påståenden, fortsatte Sydafrika att utfärda kraftiga dementier. Till att börja med försökte Sydafrika att skylla explosionen på en olycka ombord på en sovjetisk kärnvapenubåt som opererade i det ifrågavarande området, men detta dementerades i sin tur av både Sovjet och USA. I Pretoria karaktäriserade AEB:s ordförande jacubus de Villiers anklagelserna mot att hans land hade gått med i kärnvapenklubben, som "absolut nonsens". Dåvarande utrikesministern Pik Botha föreslog att Förenta Staterna "skulle fråga fader Neptun vad som händer i hans kungarike. Jag säger er, sluta skylta med denna nervositet. Ni skrämmer era vänner och lugnar era fiender".

Emellertid avslöjade senastens underutskott angående kärnvapenspridning, att försvars och marinattachéer från den sydafrikanska ambassaden i Washington hade gjort en undersökning, via Nationella tekniska informationstjänsten, av all litteratur om kärnvapenexplosioner och hur man på seismisk väg upptäcker dem, och denna undersökning ägde rum två månader innan blixten över Indiska Oceanen.5 Även om den aktuella informationen tydligen var synnerligen användbar, hade Sydafrika redan samlat på sig en avsevärd erfarenhet av de övervakningsmetoder som användes av västmakterna. Liksom vid de tre amerikanska kärnvapentesterna 1958, hade Sydafrika under en femtonårsperiod fram till 1967, hjälpt till att övervaka de kärnvapentester som bedrivits både av Förenta Staterna och Frankrike. Detta inkluderade data som uppsamlats av satelliter, analyser från marken och flygande luftövervakning, och om det hade funnits några hål i västmakternas övervakningssystem, så hade de sydafrikanska vetenskapsmännen utan tvivel hittat dem.

I ett sådant här känsligt fall är det oundvikligt att andra intresserade parter genomför sina egna oberoende undersökningar, och dessa har alla förblivit hemligstämplade: I samtliga fall har slutsatsen varit att det hade ägt rum en kärnvapenexplosion. I en privat rapport framlagd direkt till Carter i mitten

88

av 1980, drog Pentagon slutsatsen att ett litet kärnvapen hade detonerat i luften ovanför Indiska Oceanen, och där man använt en artilleripjäs som avfyrningsramp (som den haubits som smugglats till Sydafrika av SRC, Space Research Corporation, en USA baserad vapenproducent). CIA gick ännu längre: I en hemligstämplad rapport, framlagd inför Nationella säkerhetsrådet den 20 juni 1980, påstod CIA att explosionen verkligen hade ägt rum och att den var ett direkt resultat av samarbetet mellan Israel och Sydafrik.s

Den första hopkopplingen av Sydafrika och Israel med explosionen, kom från C13S korrespondent Dan Raviv, den 21 februari 1980. För att backa upp sin historia, citerade Raviv från en bok med titeln 1 ngen kommer att överleva oss: Historien om den israeliska atombomben, skriven av två israeliska journalister, Eli Teicher och Ami Dor on, vilken trots att den är en roman, har en faktamässigt detaljerad historia om Israels utveckling till kärnvapenmakt. 1980 hade de lagt fram boken för den israeliska censorn, som vägrade att godkänna den för publicering. Fastän bokens handling slutar 1974, uppehåller den sig i betydande grad med Israels kärnvapenprogram. Dan Raviv intervjuade författarna som kunde berätta detaljerat för honom om explosionen 1979, och för att hålla sig ur vägen för censorerna, flög Raviv till Rom där han sände ut de viktigare av de två journalisternas påståenden.

Enligt författarna var explosionen 1979 en kärnvapentest som genomfördes av Israel med hjälp av sydafrikanerna. Detta tycktes vara den första slutgiltiga berättelsen om den mystiska explosionen, särskilt som de främsta källorna till boken var Eliyah Speizer, medlem av Knesset, och hans nära vän som är djupt invecklad i Israels atomenergiprogram, Shimon Peres. Sedan Raviv först sände ut sin historia har emellertid författaren av denna bok fått kategoriska försäkringar av mycket högt uppsatta medlemmar av Israels underrättelseorganisation, att explosionen inte var någon israelisk bomb. Vad som medges, är att det var en kärnvapenexplosion och att Israel har hjälpt Sydafrika att utveckla sitt kärnvapenprogram genom att bidra med personal och kärnteknologi.

Det är naturligtvis ganska svårt att skilja mellan en "israelisk" och en "sydafrikansk" bomb. Det är givetvis sant att Sydafrika har utvecklat sina egna avskräckningsmedel på egen mark, men arbetet har utförts med hjälp av israeliska vetenskapsmän och israelisk teknologi. Det är också sant att det i de aktuella överenskommelserna handlar om att dela på tekniskt kunnande. Det är sålunda oundvikligt att Sydafrika måste ha vidarebefordrat testresultat och olika slutsatser som vetenskapsmännen kan ha dragit, till Israel.

För sydafrikanerna var det inte mycket att förlora när man genomförde en test i Sydatlanten. Om den förblev oupptäckt, skulle man ha tillfredsställelsen att veta att det egna vapnet fungerade. Om det upptäcktes, kunde de alltid förneka ansvaret och upprättahålla den atmosfär av osäkerhet som är så viktig om bomben skall förbli ett avskräckningsmedel. Dessutom var förbindelserna med Carterregeringen sådana, att liten skada kunde ske med deras affärer med västvärlden, om av någon händelse testplanerna hade upptäckts.

För Israel var problemen ganska annorlunda. Förbindelserna med Carter

89

när det gällde den palestinska frågan, var naturligtvis ansträngda, och den israeliska regeringen önskade inte förvärra situationen. Om israeliska vetenskapsmän hade ertappats när de deltog i ett kärnvapentest tillsammans med Sydafrika, hade det politiska utfallet blivit katastrofalt. Debatten inom den israeliska regeringen huruvida man skall plocka fram bomben ur källaren eller inte är ännu inte avgjord, och de israeliska strategerna nöjer sig med att låta ett moln av ovisshet sväva äver Mellanöstern.

Det förefaller att vara ringa tvivel om att det var en kärnvapenexplosion i Indiska Oceanen, fastän fullständiga bevis knappast någonsin kommer att tillhandahållas av Sydafrika eller de västliga underrättelsetjänster som bedrivit sina egna privata uppskattningar. På basis av tillgängliga vittnesmål förefaller det också säkert att Israel hjälpte till med utvecklingen av bomben, men ej var representerat när den exploderade. Sydafrika har delat med sig av resultaten... och båda länderna är nu fullfjädrade medlemmar av kärnvapenklubben.

Översättning av Torkel Söderlund

 

Referenser

1. The Middle East, juni 1980, s. 8 12; Newsweek, 5 november 1979, s. 64-65.

2. The Middle East, op. cit., s. 11.

3. Science, 1 februari 1980, Vol. 207, s. 504-5.

4. Aviation Week and Space Technology, 11 augusti 1980, s. 67-72.

5. Washington Post, 14 november 1975, s. Al.

6. Washington Post, 16 september 1980, s. A25.

90

 

 

Alliansen

Israel-Sydafrika

 

Abdul Minty

 

 

 

Anförande av Abdul Samad Minty, director för World Campaign against Military and Nuclear Collaboration with South Africa (Världskampanjen mot Militärt och Nukleärt Samarbete med Sydafrika), vid FN konferensen "International Conference on the Alliance between South Africa and Israel" i Wien 11 13 juli 1983.

 

Vi står inför en rad viktiga frågor rörande graden av samarbete mellan Israel och Sydafrika. Därutöver har vi frågan huruvida det föreligger en formlig allians mellan dessa båda stater och i så fall hur detta alliansförhållande är beskaffat. Vilket är dess syfte? Med utgångspunkt från dessa frågor bör vi under denna konferens, och den verksamhet den förhoppningsvis resulterar i, försöka utarbeta en lämplig strategi för att möta den stora fara som hotar både Afrika och världen i övrigt till följd av de omständigheter vi redan känner till.

Jag tänker inte räkna upp alla punkterna på den långa listan över det existerande samarbetet mellan Sydafrika och Israel. Andra har gjort det. Det finns adekvat dokumentation och de flesta här känner till den. Men det är kanske på sin plats att nämna, att för exakt en månad sedan, den ll:e juni 1983, besökte en viss person Sydafrika. Denne man åkte runt, träffade regeringsrepresentanter och andra s.k. offentliga ledare och välkomnades entusiastiskt av apartheidregimen, som ansåg att han i hög grad bidrog till dess överlevnad. Detta ord, överlevnad, Israels och apartheid Sydafrikas, dyker upp i alla möjliga rapporter rörande dessa länders inbördes förhållanden. I den rapport jag har här beskrivs personen i fråga som mästerspionen general ShalomaXjaujt, en gammal räv som inte glömt beprövade knep. Han är f.d. hef för Israels militära underrättelsetjänst och som sådan rena informationsgruvan. Bland annat återges följande citat rörande attacker över gränser till oberoende afrikanska stater: "Jag stödjer helt råder in i grannländer. Om fienden har sina baser där, slå då till mot honom där".

Jag citerar detta för att åskådliggöra det nästan dagliga samarbete som pågår. Denna rapport pekar liksom andra på att det inte bara rör sig om samarbete i allmänhet mellan de två staterna utan om samverkan i det krig som Sydafrika bedriver mot det oberoende Afrika och på att Israels samarbetspartner således är apartheidregimen, som nu står inför sin allvarligaste kris.

För att rätt skall vara rätt bör jag kanske nämna att vi i den brittiska antiapartheid rörelsen pekat på det nära samarbetet mellan Israel och Syd- 

91

afrika ända sedan vårt bildande 1959. Detta samarbete är nästan lika gammalt som staten Israel. En vändpunkt kom dock med premiärminister Vorsters Israelbesök 1976.

Här har vi en sydafrikansk premiärminister, Johannes Vorster, vilken internerades under andra världskriget som anhängare till Nazityskland. Han ansågs utgöra en fara för de allierade och hölls i fångenskap i Sydafrika. Han och andra med honom från Broederbond i Sydafrika har aldrig bestridit eller sagt sig skämmas för sitt tidigare stöd till Nazityskland. Trots det åkte denne sydafrikanske premiärminister på ett officiellt besök till Israel, där makthavaren ständigt berättar för världen om det judiska folkets fruktansvärda lidanden, vilka vi alla erkänner. Genom att inbjuda Vorster till Israel tycktes de förråda dem som dog under andra världskriget.

Fastän vi kände till samarbetet mellan Sydafrika och Israel, kunde några av oss inte föreställa sig hur det var möjligt för befolkningen i Israel, att tillåta denna grotska uppvisning. Premiärminister Vorster framhöll liksom de israeliska regeringstjänstemännen att besöket bara var ett officiellt besök utan militära anknytningar. Vi i antiapartheidrörelsen trodde inte på det. Vi fick höra att det inte förekom några militära kontakter över huvud taget. Två veckor efter besöket publicerade vi emellertid ett fotografi på förstasidan av vår tidning, Anti Apartheid News. Det föreställde en ganska trött premiärminister Vorster sittande i ett snabbt attackskepp (fast attack craft FAC) av Reshev(Dvora)klassen. Det var alltså klart, att han besökt militära anläggningar. Går man till en sådan vederhäftig källa som den årliga sammanställningen av vapenarsenaler från det mycket konservativa och högerorienterade Internationella institutet för strategiska studier framgår följande mycket tydligt. I den sydafrikanska vapenarsenalen ingår inte bara Reshev FAC utan också Gabriel missilerna och andra vapen som Israel förser Sydafrika med samt några som t.o.m. tillverkas i Sydafrika på israelisk licens.

 

Alliansen befästs

1976 undertecknade också Pretoria och Tel Aviv ett avtal, en officiell överenskommelse mellan premiärminister Vorster och den israeliska regeringen. Detta avtal tillåter och möjliggör regelbundna möten mellan de två regeringarna på ministernivå förutom mellan ett stort antal kommittéer och andra organ som bildats.

Detta skede från 1976 utmärks enligt min mening av ett befästande av alliansen mellan Pretoria och Tel Aviv. Fördraget är det enda kända i sitt slag mellan Sydafrika och något annat land. I överenskommelsen nämns naturligtvis inte militära angelägenheter och säkerhetsfrågor. Men en kort tid därefter fanns Reshevskeppen och Gabriel missilerna i Sydafrika och militärt samarbet bedrevs på en rad områden. Vid samma tid började dessutom El A1 och South African Airways att befrämja samarbete och naturligtvis inleddes regelbundna ministermöten mellan de båda länderna.

För att övergå till de militära frågorna: Så tidigt som i april 1967 fick Sydafrikas toppofficerare i armen och flygvapnet lära sig om Israels taktik i det s.k. Mellanösternkriget av en av fälttågets hjältar. Vid denna tid besökte

92

nämligen den 41 årige israeliska generalen och flygvapenchefen Moshe Hood Sydafrika och under sitt besök talade han till mellan 50 och 100 officerare på en militärbas. En sydafrikansk militär talesman sa efteråt:

Det var en utomordentligt intressant föreläsning, som tydliggjorde att det israeliska flygvapnet använt en lysande taktik. Israelerna föreföll ha varit sluga som rävar. Det var spännande att höra general Hood beskriva fälttåget och alla närvarande fylldes av beundran. Jag tycker han lärde oss väldigt mycket.

Det var 1967. Dessa besök har fortsatt sedan dess, och efter 1967 började den sydafrikanska militära och politiska ledningen säga att den skulle ta lärdom av de israeliska erfarenheterna. Med detta menas att om Israel överskred gränser och anföll oberoende stater skulle Säkerhetsrådet och hela FNmaskineriet bara samlas och anta en resolution om att landet varit styggt eller burit sig illa åt. Väsentligen skulle dock ingen meningsfull handling följa på ett brott mot internationell rätt. Sålunda har sedan 1967 Sydafrikas aggression utformats efter den israeliska. Listan är omfattande.

 

Brott mot vapenembargot

Genom Världskampanjen mot Militärt och Nukleärt Samarbete med Sydafrika har vi påvisat specifika konkreta fall av brott mot vapenembargot i vilka vi hävdar att Israel bär skulden. Svaret från den israeliska regeringen i FNs Säkerhetsråd är att aldrig tillbakavisa en specificerad anklagelse eller ett specifikt påstående, utan att alltid bara uttala i en eller två meningar att Israel följer det internationella embargot. Framför mig har jag ett meddelande från Israels representant i FN till Säkerhetsrådet daterat 14:e september 1979. Där står bl.a.: "att det (Israel) kommer att följa Säkerhetsrådets resolution 418 (1977) och följaktligen inte förse Sydafrika med vapen eller därtill hörande materiel av något slag, inkluderande försäljning eller överförande av vapen och ammunition, militära fordon och utrustning". Det fortsätter sedan med: "Sålunda har israels regering uppmanat industrin att vidtaga åtgärder med syfte att dra in tidigare beviljade licenser för produktion och underhåll av vapen och ammunition". Detta låter som en väl genomtänkt ståndpunkt, men bevisligen förekommer inte bara större brott mot embargot, utan som sagt även vägran att lämna upplysningar i enskilda fall. Jag säger detta för att offentligt belägga den officiella israeliska ståndpunkten.

Vi känner alla till, att den franska regeringen som tidigare försett Sydafrika med vapen efter 1977 slutade leverera Mirage och andra flygplan till Pretoriaregimen. Nu frågar man sig hur det är möjligt 1983 att dessa Mirageplan fortsätter att flyga och användas till anfall mot Angola och andra frontstater. Enligt London Times är svaret enkelt: Israel har Kfirplanet, som är identiskt med Mirage med undantag av motorn, vilket de av er som vet något om flygplan inser. Då Israel har erfarenhet av produktion av Kfirplanet och har vetenskapsmän, teknologi och reservdelar, har Israel använts av det franska Miragebolaget som en väg att omdirigera material. Vi har inga bevis själva, men Times rapporterade det. Och förvisso har Israel självt tidigare officiellt erbjudit Sydafrika Kfirplanet. När t.ex. Buccaneerplanen

93

förlorades efter en krasch vid Table Mountain, reagerade Israel med att erbjuda sitt Kfirplan. Så här finns en förklaring till hur lätt det är för Sydafrika att kringgå embargot och fortsätta flyga plan, som levererades för länge sedan av Frankrike.

 

Aggression mot Mocambique

Det finns en annan händelse jag skulle vilja ägna lite tid åt, då den visar vilket förhållande som råder mellan Israel och Sydafrika. De flesta av oss, som är engagerade i södra Afrikas problem, torde känna till, att Sydafrika genomförde ett anfall mot folkrepubliken MoQcambique i slutet av maj. Vid den tiden var Världskampanjen i nästan daglig kontakt med Maputo och utifrån det informationsutbyte som förekom kunde vi med hjälp av MoQambiques regering fastställa, att det flygplan, som sköts ned den 30:e maj i bukten över Maputo, var ett förarlöst sydafrikanskt spaningsplan. För dem som inte är närmare insatta i fallet följer här en kort förklaring.

En vecka innan flygplanet sköts ner av MoQambiques artilleri, hade sydafrikanerna gått in i Maputo och försökt anfalla en oljedepå, ett elektricitetsverk och en bro. Samtliga dessa attacker misslyckades p.g.a. de moQambikanska styrkornas skyndsamma ingripande, vilket västerländska media inte rapporterade. Under tillbakafärden mot Sydafrika besköt flygplanet i desperation civila på gator och använde också splitterbomber och andra vapen avsedda att skada människor varvid 64 personer dödades. De anföll också en syltfabrik, som Sydafrikas Londonambassadör hävdar kunde vara en ANCbas. När det förarlösa planet sköts ner kunde Mozambiques regering fastställa att motorn hade beteckningen IAI P/N/ZVN med nummer 161003. Bokstäverna IAI är en förkortning för "Israel Aircraft Industries" (Israels flygindustri), vilket alla vet som är insatta i militära spörsmål. Efter detta har vi gjort ytterligare en del efterforskningar och kunnat hitta en rapport i en militär tidskrift från den 23:e juni 1979. Här följer detaljer om just detta israeliska flygplan.

Denna "Israel Robot Warrior" (Israels robotkrigare), som den kallas, har utvecklats eftersom det är mycket generande när flygplan skjuts ner på spionuppdrag över andra länder. Det är en speciellt svår situation för länder, som inte har råd att förlora sina piloter och dyra flygplan. Alltså har Israel byggt ett speciellt flygplan, som har 86 kg elektronik, metall och glasfiber. Det kan flyga över kullar, berg och hav och fotografera vadhelst som krävs. Det råder brist på utbildade piloter i både Sydafrika och Israel. Detta speciella flygplan kan flyga upp till 3 000 m höjd och stanna i luften upp till fyra timmar. Detta plan som använts mot MoQambique är utrustat med kameror och en TV enhet, och det är veterligen det enda som skjutits ner någonstans hittills. Här föreligger alltså en uppfinning, som Israel utvecklat för sina räder bortom landets gränser och som Sydafrika använt. Något man inte kände till förrän det blev nedskjutet.

Jag återger det här fallet för att visa hur Israel och Sydafrika, med hjälp av västerländsk teknologi, ibland tillsammans och ibland var för sig, förmår producera vapen, som inte ens är tillgängliga i de främsta västländerna. Detta i syfte att genomföra sin aggression mot suveränna stater i Afrika

94

och Mellanöstern.

Sen har vi det andra fallet som många av er kan ha hört talas om förut. Det rör sig om fallet med "Space Research artilleri" (Rymdforskningsartilleriet). Under Sydafrikas första invasion av Angola 1975 gjordes en överenskommelse mellan Sydafrika och Space Research, en kanadensiskamerikansk organisation, med hjälp av högstående tjänstemän i CIA och utrikesdepartementet. Genom detta avtal levererades 155 mm:s kanoner till Sydafrika och snart kunde Sydafrika och Israel gemensamt fortsätta utveckla vapensystemet. Mycket litet var känt om den israeliska delen i det hela på den tiden, då inget därom publicerats någonstans. Efteråt blev jag därför överraskad, när jag läste Lex. den 23:e juni 1980 och här är datum intressanta att det i den israeliska radions hebreiskspråkiga sändningar uppgivits, att 155 mm:s haubitsar ". . .en av de mest sofistikerade och moderna i världen utvecklats i Israel och införts i artilleriet". Några månader senare, den 27:e november 1980, kom det från Johannesburg, som en blixt från klar himmel, att Pretoria avslöjat sin egen atomkanon. I pressrapporten uppgavs att den lokalt tillverkade G5 155 mm:s haubitsen beskriven som "bland de bästa av sitt slag i världen" av dåvarande försvarsminister, nuvarande premiärminister, Botha, skulle visas upp för allmänheten för första gången.

I båda fallen är det frågan om premiär för ett system, som ingen annan ledande västmakt verkar ha. Man skulle kunna tycka att det rör sig om en högst anmärkningsvärd tillfällighet. Sanningen är att det finns andra kända omständigheter, som leder till andra slutsatser. I september 1979, några månader innan Sydafrika tillkännagav att det innehade vapensystemet, inträffade en explosion i Sydatlanten. USA:s Vellasatellit spårade det som en atombombsexplosion. Senare påstod den amerikanska regeringen att det satelliten påvisat varit en naturlig, onormalt blixtrande meteoritexplosion. Vad det än var tror alla experter, att Sydafrika sprängde en kärnladdning i Sydatlanten i september 1979, att den avfyrades från en kanon och att den exploderade i atmosfären. Explosionens intensitet motsvarar helt den från en laddning på tre kiloton, som skulle ha kunnat avfyras från denna 155 mm:s kanon.

Sambandet är alltså inte särskilt svårpåvisbart och nu kommer det fram fler bevis på en tredje dimension i frågan, nämligen att inte endast Sydafrika och Israel är inblandade i 155 mm:s G5 haubitsen utan också Taiwan.

Sedan förnekar Israel, att landet har några som helst militära förbindelser med Sydafrika, som i de dokument som delats ut i Wien, i FN och annorstädes. Kanske borde vi be den israeliska ambassaden tala om huruvida pressrapporterna i USA och hela världen var oriktiga, när de uppgav att försvarsminister Ariel Sharon besökte Sydafrika och Namibia 1981. Dessutom uppgavs att han efter sitt Namibiabesök sagt till New York Times att inte bara vapenembargot borde upphävas utan också att kommunismen höll på att spridas över södra Afrika och att Sydafrika borde bistås. Om den informationen är oriktig, skulle vi vara de första att välkomna ett uttalande som innebär att minister Sharon aldrig åkte till Sydafrika och Namibia, att han inte är för att bryta mot FN:s vapenembargo samt att han inte uppmanat till dess upphävande och till en ökning av vapenleveranserna till Sydafrika. Vi väntar alla på den förklaringen.

95

Beträffande de försäkringar som gavs Säkerhetsrådet i det tidigare nämnda dokumentet från den 14:e september 1979, borde Israel kanske förklara hur det kommer sig att Gabriel missilen och Reshevpatrullbåtarna ingår i den sydafrikanska vapenarsenalen. Hur kommer det sig att Sydafrika öppet säger att det byggt upp dessa vapensystem med israelisk licens efter det att FN:s säkerhetsråd antagit det bindande vapenembargot?

Kanske Israel också kan ge oss ytterligare detaljer. Jag har märkt att israelerna förnekat rapporter om att Israel nu samarbetar direkt med bantustans i Sydafrika. Och förvisso finns några bantustans, som har israeliska officerare knutna till sin säkerhetstjänst, men Ciskei skall få militära rådgivare från Israel. Jag har sett en israelisk rapport som förnekar det. Men kanske de kommer att lämna oss fullständig information om deras medborgares funktioner i Sydafrika. Kanske kan de också tala om vad deras sekretesslagar stadgar. Normalt är det ju så att personer med poster i regeringen eller militärväsendet måste ha tillstånd, om de skall besöka andra länder i militära länder, Det är t.o.m. så att vissa länder kräver tillstånd för att över huvud taget låta någon resa utomlands. Beträffande Israel skulle man därför kunna tycka att regeringen borde hindra höga militärer från att besöka Sydafrika om man inte är för militärt samarbete med det landet.

Varför tillämpar inte Israel denna bestämmelse som ju finns i den israeliska lagstiftningen på de officerare som besöker och lämnar information till Sydafrika? Vi skulle också välkomna ett uttalande från Israels regering om att man inte längre förser Sydafrika med information om de israeliska krigserfarenheterna det skulle vara en början.

97

 

Alliansens omfattning

Jag skulle vilja säga ett par ord om omfattningen av denna typ av relationer. Enligt vårt synsätt är denna allians, som befästs fr.o.m. 1976, livsfarlig. Fastän jag inte är kompetent att tala om Israels roll i Mellanöstern eller annorstädes har jag dock viss erfarenhet av Sydafrika. Och vi kan slå fast följande: Under de senaste tio till femton åren har västmakterna tilldelat Pretorias apartheidregim rollen som regional makt på subkontinenten. Till följd av detta anser sig Pretoria ha rätt att göra räder in i andra länder i Afrika, att ockupera angolanskt territorium, att när det så önskar anfalla nästan vilket land som helst, allt detta inte bara i eget intresse utan i vad man kallar västs intresse. Och detta aggressionsmönster i Sydafrikas uppträdande har baserats nästan exakt på det Israel genomförde några år tidigare. Jag syftar på erfarenheterna från kriget 1967. Förra året sa den sydafrikanska f .d. överbefälhavaren, nu försvarsminister general Malan, med syftning på erfarenheterna från Beirut, att då regeringarna i MoQambique och Botswana köpt luftvärnsrobotar, utgjorde detta ett hot mot Sydafrika på samma sätt som de syriska SAM missilerna hotade Israel och "nödvändiggjorde" invasionen av Libanon. Och general Malan fortsatte med att säga: "Precis som Israel kommer vi att få vara aggressivare". Därav följde attackerna som den senaste mot Mozambique, vilken misslyckades.

Utvecklingen går alltså mot framväxandet av regional makt i ett område, en roll som Sydafrika och Israel inte tilldelades formellt från början och helt klart inte offentligt, men som vuxit fram genom de aktioner som faktiskt genomförts av den sydafrikanska regimen och Israels regering. Vid den afrikanska kontinentens båda ändar står vi därför inför utvecklingen av två regionala makter med enormt stöd inte enbart från de främsta västmakterna utan också från en västlig supermakt, vilket skapar nya faror för såväl den afrikanska kontinenten som för det omgivande området. Denna axel mellan apartheid och Israel är kanske den farligaste som finns från den s.k. tredje världens utgångspunkt. Utgående från argumentet om Sydafrikas mineralrikedomar liksom som det heter vikten av Kaprutten kring Afrikas kust, baseras västs försvarspolitik på att man anser Sydafrika vara en framträdande allierad i området. Detta i sin tur kan peka på den linje enligt vilken ovannämnda alliansförhållande troligtvis kommer att utvecklas. Väst önskar utveckla regionala makter i Afrika, Asien och Mellanöstern för att därmed kunna verka i områden, där man anser att västs intressen angrips. Dessa regionala makter är helt inställda på att spela sin roll, vilket får mycket allvarliga konsekvenser för såväl Afrika som resten av världen.

 

Wien, Köpenhamn, Israel

Jag skulle vilja beröra två små men viktiga ämnen rörande militärt samarbete. Under de två senaste veckorna har jag genom Världskampanjen blivit engagerad i arbetet med att försöka stoppa en last eldvapen mot Johannesburg som bestämmelseort. Vi upptäckte den på Köpenhamns flygplats i Danmark. Lasten hade utgått från Wien och när vi bad den österrikiska regeringen om information, fick vi höra att vapnen helt enkelt kommit till Wiens

98

flygplats tullfria transitområde och att handeldvapen, pistoler och jaktgevär inte berörs av Österrikes vapenembargolagar om de passerar genom transitområdet i Wien. Vapnen kvarhölls i Köpenhamn en tid. Den danska regeringen stoppade vapnen utan dröjsmål. Den lät arrestera en SAS tjänsteman och tillsatte en utredning, men eftersom den inte hade lagliga möjligheter att beslagta pistolerna, skickades de tillbaka till Wien den 23:e juni.

Jag har informerats av utrikesministeriet här i Wien att dessa pistoler lämnade Wien den 26:e juni med bestämmelseort Johannesburg. De kan inte tala om vilken väg pistolerna tagit, men försäkrar oss att det inte är via Köpenhamn. Under tiden har min uppmärksamhet riktats mot en österrikisk tidningsartikel från den 29:e juni 1983, där det sägs att rutten är via Israel! Vi hoppas att de som är här för Israels räkning kommer att ge oss en anvisning om huruvida dessa pistoler fraktats via Israel till Johannesburg och i så fall varför.

Om de nu inte kan upplysa oss om detta, kan vi kanske hjälpa dem lite. Jag har här en El A1 transportfaktura, ett dokument som används för frakt av last vid internationella flygplatser över hela världen. Den är daterad 30:e maj 1980 och undertecknad av Mr Reed för El A1 på Londons Heathrow flygplats. Den gäller leveransen till Sydafrika av sju lådor vägandes 632 kg med innehållsangivelsen maskindelar och uppger ett välkänt vapenföretag som en av de parter för vilka frakten sker. För dem som behöver veta det för sina utforskningar är den numrerad 114 14184833. Dessa s.k. maskindelar var utgångspunkten för en utredning som gjordes av de brittiska tullmyndigheterna, när dessa fått kännedom om lasten. Resultatet blev att två brittiska medborgare dömdes i Storbritannien i oktober 1982 för att ha sänt maskingevär och pistoler till Sydafrika på olika vägar inkluderande via Israel med detta El A1 dokument. Vi kommer att delge specialkommittén detta och om den israeliska regeringen kan bevisa att dokumentet är falskt skulle vi vilja publicera deras dementi. För att få hjälp skulle israelerna kanske kunna vända sig till den brittiska regeringen, som kan lämna fler upplysningar om denna transaktion.

Så fortgår dessa förhållanden trots de offentliga uttalandena, som förnekar att samarbete förekommer. Och jag skulle vilja säga att världen kan bedöma de israeliska förnekanden om militärt samarbete med Sydafrika i ljuset av de vapen av israeliskt ursprung som finns i Sydafrika och i ljust av doku, ment som det här. De vägar mycket tyngre än alla förnekanden tillsammans.

 

Sydatlantpakten samarbete om vapentillverkning

Mot slutet på juni 1976 hade den israeliska Sydafrikaambassadören Mr I. D. Unna följande att säga enligt den sydafrikanska tidningen Argus i Kapstaden: "Vi har lärt oss av bitter erfarenhet, att det är nödvändigt även för ett litet land som Israel, att bli så oberoende som möjligt från främmande makters villighet, att förse oss med de vapensystem, som är nödvändiga för vår överlevnad". Vad han talar om är att i vissa situationer har några av de viktigaste länderna bland Israels allierade i väst påbjudit övergående vapenembargon mot landet och därför har israelerna tvingats utveckla sina egna vapen. Och sålunda säger han att både Sydafrika och Israel är inbegripna

99

i en kamp för sin överlevnad i en värld som är genomsyrad av cynism och fientlighet. Detta uttalande förklarar inte bara det växande samarbetsförhållandet mellan Israel och Sydafrika, utan också hur Sydafrika och Israel håller på att bli stommen i en vidare allians, som inkluderar regimer eller länder som Taiwan, Chile, Uruguay, Paraguay och andra latinamerikanska länder den s.k. sydatlantpakten (South Atlantic Treaty Organization), som man försökte bilda 1969, men aldrig offentligt tillkännagav grundandet av.

Under Falklandskrisen nyligen rapporterade pressen i Sydafrika om existensen av en 13 år gammal pakt i vilken några av de länder jag nämnde ingick. Denna allians skulle inte bara förse Sydafrika med vad det behöver, utan också hjälpa landet genom gemensam vapenproduktion. Iden är alltså att ett antal medelstora makter, som behöver specifika vapen för sin repressiva politik, skall samarbeta p.g.a. de höga kostnade vapentillverkning medför och tillverka vissa delar i ett land och andra delar i ett annat. På så sätt, genom denna ömsesidiga ansträngning kan dde skaffa en militärmakt, som överensstämmer med deras behov.

I det här sammanhanget måste givetvis uppmärksamheten riktas inte bara mot förhållandet mellan Israel och Sydafrika utan också mot samarbetet mellan Israel, Sydafrika, Taiwan, Chile, Uruguay och Paraguay och mot det överförande av teknologi, som sker till dessa länder från USA och vissa andra västmakter.

Sålunda säger vi till Israel: Avbryt samarbetet med Sydafrika, säg upp pakten med Sydafrika från 1976, avbryt det militära samarbetet. Först därefter kan vi möjligen lyssna till deras förnekanden.

Men vi måste också tala om Israels vänner. En av våra erfarenheter under mer än två årtionden av arbete mot apartheid är att närhelst vi framlägger obestridliga fakta om militära eller andra band mellan Israel och Sydafrika, ryggar vissa väst och andra länder tillbaka och säger till oss att vi inte får nämna länder vid namn eller att vi inte får ge oss på Israel. Vi framför helt enkelt fakta och Israel kan stoppa dessa angrepp om det avbryter samarbetet.

Men Israels vänner är också ansvariga för att verkligen förmå Israel att avstå från samarbetet med Sydafrika. Om de inte gör det bör även de bära ansvaret för att samarbetet fortsätter.

 

Samarbetet på kärnteknologiområdet

Eftersom detta möte hålls i Wien och en del tidigare sagts om internationella atomenergikommissionen IAEA, vill jag säga ett par ord om det hot Sydafrika utgör inom kärnteknologin och om landets samarbete med Israel.

Banden inom kärnteknologiområdet med Israel är välkända i den meningen att båda länders program började med USAs program "atomer för fred". Vi känner till Israels kärnreaktorer, forskningsreaktorn på fem megawatt söder om Tel Aviv och 24 megawattsreaktorn i Negevöknen. Kanske finns många andra hemliga anläggningar. Jag är inte så välinsatt i utvecklingen inom kärnteknologin i Israel, men Sydafrikas egna reaktorer känner vi givetvis till. De levererades också av USA under perioden "atomer för fred" på 50

100

och 60 talen. Sydafrika har hemliga kärnkraftverk.

Både Sydafrika och Israel vägrar att underteckna icke spridningsavtalet. Men vi i Världskampanjen har under de senaste två åren kunnat fastställa, att Sydafrika p.g.a. sitt medlemskap i IAEA inbjuds att delta i IAEAs tekniska konferenser. Detta trots att sydafrikanska delegater inte får delta i IAEAs årliga kongresser eftersom deras delegation inte erkänns. Dessutom har IEAE bildat fem urangrupper i vilka Sydafrika inte bara är med, utan också i två fall t.o.m. innehar ordförandeposten. Dessa fem grupper samordnas av en sjätte, där USA är ordförande. Sydafrika har fått denna verkligen imponerande ställning trots att det inte får delta i IAEAs årliga möten, trots att det finns resolutioner antagna av generalförsamlingen, vilka ber internationella organisationer inkluderande IAEA, att inte tillåta något samarbete med Sydafrika inom kärnteknologin med tanke på det hot landet utgör i sammanhanget. Och ändå har vi i världskampanjen verkligen ansträngt oss att ta upp frågan inför IAEA. Men det enda svar vi fått är att IAEAs regler inte tillåter organisationen att besvara frågor från icke regeringsanknutna organisationer.

Vi ber att detta uppmärksammas eftersom Sydasfrika har en ledande ställning genom de tekniska kunskaperna inte bara i IAEA, utan också i OECD, där Sydafrika inte är medlem. Också beträffande Namibia står allvaret i detta klart för oss från FN. Sydafrika utvinner namibiskt uran och erhåller därmed de fördelar som kommer av IAEAs medföljande stöd. Detta är givetvis olagligt.

För att avsluta rörande huvudämnet för denna konferens: Israel har utvecklat ett alliansförhållande med Sydafrika just vid den tid, från 1976 och framåt, då rasistregimen står inför sin allvarligaste kris som följd av kampen i Sydafrika. Till krisen har också bidragit förändringarna i regionen med självständigheten i Angola och MoQambique och givetvis intensifieringen av befrielsekampen i Zimbabwe på sin tid. Om jag nu för ett ögonblick som sydafrikan får tala till Israel och andra: Vi kallar det en allians därför att utan detta slags hjälp från Israel skulle Sydafrikas militära kapacitet, för att inte tala om andra områden, inte vara vid den nivå den är idag. Som ett resultat av såväl de många åren av samarbete som av vapentillförseln och det ömsesidiga beroendet i vapenindustrin, har Israel valt att intervenera på fel sida i konflikten i södra Afrika. Vi vet att detta samarbete sträcker sig till kärnteknologin och underrättelsetjänsten, fastän inte mycket finns publicerat därom. Som sydafrikaner vet vi från den tid då några av oss var i Sydafrika, att s.k. eldstridsgrupper kom från Israel för att tränaLsydafrikaner. Och de två regimerna hävdar faktiskt, att de har ett gemensamt intresse i att utveckla tekniker att bekämpa uppror i tättbebyggda områden eftersom de med undantag av Nordirland är de enda länder i världen, som hotas till livet av sådana uppror. Förutom det skickar israelerna vetenskapsmän och experter till Sydafrika för att leda och råda sydafrikaner både vad gäller det inre förtrycket och anfallen mot angränsande territorier. Eftersom Israel frivilligt och villigt givit sig in i den sydafrikanska konflikthärden är Israel ansvarigt för situationen i Sydafrika och för Sydafrikas aggression.

Förvisso kommer apartheidregimen att störtas av det sydafrikanska fol-

101

kets kamp med stöd av den internationella solidariteten. Men utan tvekan är Pretorias desperata härskare fast beslutna att åstdkomma vad Vorster kallade "en katastrof som är för skräckinjagande att ens tänka på" om vi inte alla ger oss inför apartheid. Och skulle denna katastrof komma, skulle världen naturligtvis behöva lång tid för att återhämta sig, kanske längre tid än efter senaste kriget. Ansvaret för detta kommer då inte bara att vila på Pretoria, utan också på Tel Aviv och på de västländer som samarbetar med och stöder Sydafrika idag.

Översättning av Serge Padoan

102

 

 

 

Denis Goldberg

om

Israel och Sydafrika

 

Denis Goldberg är en av de sydafrikaner som blev fängslade i början av 1960 talet för att ha deltagit i förberedelserna för ANCs väpnade kamp mot apartheid regimen. Han har suttit i fängelse ända till 1985, då han frigavs mot en skriftlig försäkran att han skulle avstå från deltagande i väpnat sabotage mot regeringen. Från Sydafrika flögs han till israel där hans dotter, som aktivt hade verkat för hans frigivning, bor på en kibbutz. Han reste snart där ifrån och förklarade att han inte kunde bo i ett land vars regering så intimt samarbetade med apartheid regimen. Han verkar nu inom ANC och bor i London. Vid Denis Goldbergs besök i Sverige i november 1985 bad Mai Palmberg honom berätta om och kommentera de olika former för samarbete som finns mellan Israel och Sydafrika, Svaret återges i sin helhet.

 

Jag tycker att du formulerade frågan litet fel. Du borde ha frågat och det skulle ha gjort det lättare för mig att svara "på vilka sätt samarbetar Israel inte med Sydafrika"? För de samarbetar på varje tänkbart område: politiskt, militärt, ekonomiskt, teknologiskt. Dessutom fungerar Israel som en kanal för USA teknologi till Sydafrika. Det är förbjudet i lag för USA att säljja militärteknologi eller militärutrustning till Sydafrika. Den kommer dit via Israel.

Israel har också sin egen handel. Det köper uran, det tillhandahåller militärteknologi inklusive kärnvapen. Den kärnvapenladdning som exploderade över Sydatlanten var resultatet av en gemensam ansträngning av det israeliska militär teknologiska etablissemanget och Sydafrika. Det fick namnet "Operation Fenix". Det var en del av ett hemligt avtal som hade slutits samtidigt som ett offentligt avtal om samarbete på det ekonomiska och politiska området mellan Israel och Sydafrika.

Jag vill säga att detta chockerar mig. Om någon borde veta vad rasism är så är det judar i Israel, som förlorade sex miljoner människor under andra världskriget.

Förresten, när jag var i Israel blev jag chockerad över att de kunde tala om "förintelsen" som om den enbart gällde sex miljoner människor. Närjag frågade dem om alla de andra sex till åtta miljoner människor som förintades i de nazistiska koncentrationslägren, svarade de: "Å, är det sant? Javisst ja, dem har jag hört om, men jag talade bara om mina egna". Om man är

103

hövlig kan man kalla detta nationalchauvinsim. Om man inte är hövlig måste man åtminstone kalla det början till rasism. Jag tror att man måste beteckna det som rasism i Israels fall, när man beaktar deras inställning till det palestinska folket. Det är ganska märkligt att bevittna hur ett folk som har erfarenhet av vad rasism är beter sig som nazisterna gjorde när de förstör hela byar och säger: En terrorist kom och besköt oss och de förstör en hel by. Jag kan lika litet förstå dem, som jag kan förstå någon annan som beter sig på det sättet.

Enskilda som man talar med säger att detta är fruktansvärt, men kollektivt tiger de.

Men låt mig återvända till huvudtemat. Israel förser inte bara Sydafrika med kärnvapenladdningar av den typ som exploderade över Sydatlanten. Det var i sig en intressant händelse. För en observationssatellit från USA hade upptäckt den, men plötsligt sade Pentagon: "Vår teknologi fungerar inte, vi vet inte om det var en atombomb eller ett stjärnfall". Har ni hört på maken?

Hur som helst, Pentagon, som är arga på det rasistiska Sydafrika, har nu sagt att det var visst en kärnvapenexplosion.

Hur som helst, Dieter Gerhardt, som var överste i Sydafrikas flotta och hade spionerat för KGB tjugo år innan han blev fast han var också kommendör för den sydafrikanska flottbasen Simonstown nära Kapstaden försäkrade mig att det var en kärnvapenladdning och att den hade ställts till Sydafrikas förfogande av Israel. Jag vet också genom andra källor att Sydafrika även har kärnvapenutrustade stridsvapen 155 millimeters haubitsar. De har också kommit från Israel.

Intressant nog har den person som i pressen påstås vara chef för säkerhetstjänsten i Sydafrika (jag uttrycker mig så för om han sägs vara det i pressen så kan man vara säker på att han inte är det) fick sin magistersgrad (en grad efter huvudexamen) vid ett sydafrikanskt universitet för en avhandling om användningen av kärnvapenutrustade stridsvapen mot Sowetho.

Det här säger oss en hel del. Det säger oss att dessa vapen finns, annars skulle man inte skriva en sådan avhandling. Det säger oss för det andra att människor är vansinniga nog att tänka sig möjligheten att utplåna en stad med åtminstone 1 1/2 miljon människor rätt intill den vita staden Johannesburg, som är den rikaste staden i Sydafrika och troligtvis i Afrika och rikare än många andra städer av den storleken i många delar av världen. Ni förstår, man måste besitta en viss kallblodighet, för att inte säga brutalitet, för att alls tänka i sådana banor. Vi får också veta något mer: att det finns en sydafrikansk institution, som kallar sig universitet, som är beredd att acceptera en sådan avhandling och ge en grad för den.

Det är ett sätt att tänka som har växt fram ur en rasistisk ideologi. Jag antar att Herman Kahn i USA skulle säga: Du måste vara realist, tänka på allt kyligt, kallblodigt, objektivt. Jag beklagar, men det kan jag inte.

Israel utbildar sydafrikanska militärer, både officerare och soldater, i Israel och i Sydafrika, i synnerhet i norra Namibia och södra Angola. Om någon är expert på räder över gränserna och i att förstöra byar, så är det Israel.

I södra Angola, förresten, har den rasistiska regimen i Sydafrika orsakat

104

skador för uppskattningsvis 8 miljarder dollar i ett land som inte har pengar att köpa mat. De har utplånat byar, byggnader, vägar, järnvägar, administrationsbyggnader allt. De gör samma sak i Mozambique nu.

Israel förser Sydafrika inte enbart med kärnvapenteknologi utan med alla former av militärteknologi. En del av det hemliga avtal, som jag nämnde, innebär en överenskommelse att Sydafrika skall förse Israel och Israel Sydafrika med all slags militärutrustning som de båda behöver. Om de har granater med samma kaliber och ammunition så förser de varandra med vad de behöver. Båda flyger Mirage plan och förser varandra med reservdelar när det behövs. Israel säljer raketteknologi till Sydafrika.

Sydafrika säger då och då att de har uppfunnit något nytt vapen, en raket osv. De ger vapnet ett sydafrikanskt namn, t.ex. "Skorpionen". Ni vet den där lilla insekten med gift i stjärtspetsen jag tycker att Sydafrika borde lära sig att när Skorpionen hotas att bli dödad så lyfter den sin stjärt och sticker sig själv i huvudet jag tycker att det är på tiden att Sydafrika gör det.

Så oärligt är förhållandet mellan Sydafrika och Israel att Sydafrikas militär ber om specifikationer på en raket de beställt för eventuellt köp från israeliska fabriker sedan säger de att det räcker inte med specifikationerna, de måste ha hela råkopian för att avgöra vapnets prestanda. Och när de får ritningarna säger de att det här var inte riktigt vad de tänkte köpa och så börjar de producera vapnet själva från ritningarna. Och de betalar ingen royalty. Israelerna som anser att de behöver uran för kärnvapen för att kunna förgöra hela Mellanöstern samma sorts mentalitet skrattar bara och så fortsätter handeln.

105

Det har gjorts studier vid hebreiska universitet i Jerusalem, som visar vilka faror Israels förhållande till Sydafrika innebär. Det är band som på kort sikt och på lång sikt är till Israels nackdel. Intresset borde ligga i relationer med resten av Afrika, och banden med Sydafrika förstör möjligheterna att utveckla band med det övriga Afrika, som kunde ha långsiktiga fördelar.

De diplomatiska relationerna är klara. Israel röstade en gång mot Sydafrika i Förenta Nationernas generalförsamling. Sydafrikanska statsbanken upphävde då alla tillstånd att föra över donationer från Sydafrika till Israel. Sydafrikas judar kommer på andra plats i frivilliga bidrag till Israel, efter USA. Och räknat per person är de överlägset största bidragsgivare. Inom två veckor röstade Israel i FN åter för Sydafrika.

Det finns också en annan form av relation mellan Israel och Sydafrika, den med bantustans, de så kallade självständiga staterna, som endast det vita Sydafrika erkänner. Israel är mycket noga med att inte erkänna bantustans. Men de låter Chief Sebe från Ciskei besöka Israel. De ger honom inte ett diplomatiskt mottagande, men vid mottagningar dyker regeringspartiernas representanter och affärsmän upp. Affärsmän i Israel tillåts investera i bantustans. De säljer flygplan och bygger flygplatser för 30 miljoner rand i ett område som lever på smulorna från Sydafrika. Israelerna tar vinsterna och far nöjda hem. Och Sydafrika är mer än villiga att betala för det indirekta erkännandet som dessa handlingar innebär för de ickesjälvständiga så kallade oavhängiga staterna. En av orsakerna till att investerare är villiga att satsa i bantustans är att fackföreningar inte tillåts, det finns inte minimilön, inga säkerhetsbestämmelser på arbetsplatserna och vinsterna är feta.

Detta är de relationer mellan Israel och Sydafrika som jag känner till.

106

 

 

 

ANC

om alliansen

mellan Sydafrika och Israel

 

Solly Smith

 

 

ANCs (African National Congress) anförande vid FNs konferens ' International Conference on the Alliance between South Africa and Israel" i Wien 11 13 juli 1983.

 

Det är viktigt att världen hålls informerad om den speciella roll som Israel spelar i stödet till Sydafrika. Gemensamma mål och intressen har naturligtvis lett till att det militära samarbetet mellan de båda länderna har stärkts. Israels amabassadör i Sydafrika, Isak Unna, försäkrade en gång att sydafrikanerna betraktar Israel som en frontlinje och ett bålverk mot sovjetisk expansionism. Vi kommer fortfarande ihåg hur en militärdelegation från apartheidens Sydafrika besökte Israel efter junikriget 1967, för att studera den militära strategi som utvecklats, och sålunda göra denna till en del av läroplanen vid de sydafrikanska militärakademierna.

Sammankallandet av denna konferens för att undersöka samarbetet mellan Sydafrika och Israel, tror vi korrekt återspeglar den stora vikt som man måste tillmäta PLOs och det sydafrikanska folkets frihetskamp vid detta kritiska skede i dessa områdens historia. Som ni är medvetna om, trakasseras PLO ständigt av den isralieska armen, deras hemland är ockuperat och den sydafrikanska subkontinenten står inför en utdragen och ondskefull attack från apartheidregimen. Allt detta tar sig olika uttryck såväl öppet som i det fördolda, men den allmänna anfallsinriktningen när det gäller Pretorias och Tel Avivs politik i detta område, är klar. Den handlar om osäkerhet och terror. Den ledande tanken bakom det israeliska samarbetet med Sydafrika handlar om militära vapen. Det israeliska Uzi geväret har länge varit i bruk i Sydafrika. Den israeliska regeringen säljer vapen till Sydafrika i strid mot Förenta Nationernas vapenembargo. Israel förser den sydafrikanska marinen med de ytbaserade Gabriel missilerna, och dessa är Sydafrikas första sjömissiler. De många besök som sydafrikanska regeringsrepresentanter avlägger i Israel, är föranledda av Sydafrikas intresse att finansiera en långsiktig expansion av Israels vapenindustri, för att således bana väg för den israeliska vapenförsäljningen till Sydafrika.

Vi tror att det är nödvändigt att förstå naturen av denna utveckling i Syd-

107

afrika, så väl som det sätt som den västliga strategin verkar ha när man anpassar sig efter Sydafrikas planer. Förenta Staternas hjälp till Israel är ett sätt att erbjuda hjälp till Sydafrika, mot vilket det finns ett officiellt embargo. En tidning beskrev relationen USA Israel Sydafrika som en strategisk triangel, riktad mot de nationella befrielserörelserna i Afrika, och mot arabländernas kamp för att sätta stopp för följderna av den israeliska aggressionen. Den minst omskrivna delen av den sydafrikansk israeliska förbindelsen, men den lömskare, kanske de farligaste delen, är kärnvapensamarbetet. Israels ledare har många gånger antytt att Israel som återbetalning för militära vapen, skulle få mottaga strategiska material från Sydafrika, som krom, platina, titan och uran.

Det är inte vår avsikt att gå in på längre detaljer kring denna allians mellan Sydafrika och Israel. En riklig dokumentation har cirkulerat och detaljerade undersökningar har publicerats. Det är emellertid mycket viktigt för oss att vara medvetna om den fara som skapats av denna allians. Faran riktar sig inte bara mot Sydafrikas och Palestinas folk. Idag har hela den sydafrikanska subkontinenten reducerats till en verklig krigszon. Denna situation hotar freden och säkerheten på hela den afrikanska kontienten. Hela Mellanösternområdet är en explosiv region med ett sionistiskt Israel som topprider det arabiska folket. Detta har underlättats av det stöd som dessa två rasistregimer åtnjuter från västländerna, och särskilt Reaganadministrationen. Talesmannen för Reaganadministrationen har gjort klart att USAs strategiska intressen i båda dessa områden, har företräde framför folkets intresse. För att främja sina intressen, är de beredda att stödja dessa två rasistregimer. Det är viktigt att denna konferens undersöker kanalerna när det gäller att utöka det totala stödet till de folk som befinner sig på denna krigsskådeplats, i synnerhet ANC, SWAPO och PLO. I detta sammanhang är det också viktigt att utöka det materiella stödet till de länder som får bära bördan av kampen, nämligen Frontstaterna, och att stödja Libanons arbetande folk, som under åratal har fått lida under den sionistiska aggressionen.

Vi skulle vilja rekommendera denna konferens att de fastställda sanktionerna mot Sydafrika och Israel förstärks. Vapenembargot som Förenta Nationerna beslutatom, måste genomföras. Och slutligen, så har avrättningarna av tre ANC kämpar, gjort det synnerligen angeläget att Sydafrika garanterar de fångna frihetskämparna ställning som krigsfångar.

Översättning av Torkel Söderlund

 

 

Our weakness... We must know that our weakness is Israel's and jew´s strength.The regimes that are in power in our countries are like dead bodies, our "leaders" are politically finished. Instead of stepping down in honor, they cling bitterly to power and try to drag their peoples along into the precipice. In the first place, we must conquer tyranny, decadence and corruption in our own hearts and in our countries! Instead of giving up, we must work seriously to create the economic, political, military and social conditions for the future victory of the Justice. The future belongs to the forces of Islam. The Hezbullah, Hamas and the Jihad are the Islamic response to the Zionist challenge. The Islam began in the 6th century as a cultural, and spiritual movement against the superpowers of that time. The military strength of the Islam grew as a consequence of its spiritual strength. Today, capitulating before the jewish arrogance is not a solution; it is betraying the future generations. If we can not create victory today, we muste not create defeat ourselves. The least We can do is to capitulate without resisting. Any "solution" violently extorted, any unjust "peace" (capitulation) will be rejected by the future generations. The only real solution of the Palestinian question lies in the return of the Palestinian people to their fatherland. Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam. Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address: Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, SwedenPhone:+46708121240 Compose your letter online. -Write toRdio Islam (New Email address) HOME