Det khazariska ursprunget 

 

90% av vår tids judar utgörs av de s.k. östjudarna - ashkenazim. Dessa judar kommer från områden i öst som Ryssland, Polen, Rumänien. Detta till skillnad från den lilla minoriteten sefardiska judar som kommer från det judiska centret i Spanien, innan 1492 då de flyttade därifrån, och från arabvärlden.

Hela Israels ledarskikt utgörs av ashkenazi-judar.

Sionister som Israels premiärministrar Menachem Begin, Yitzhak Shamir och Shimon Peres, är alla ashkenazi-judar från Polen och Ryssland.

En undersökning publicerad i den stora israeliska tidningen Yediot Aharonot den 23 juli 1976 visade att hela 80% av Israels elit (regeringsmedlemmar, Knessetledamöter, företagsledare, etc) härstammar från ett område med bara 60 mils radie runt staden Pinsk i Vitryssland! D.v.s. Israel och sionismen är helt dominerad av ashkenazi-judarna, öst-judarna.

Ashkenazi-judarna härstammar från det khazariska folket som bebodde södra Ryssland och området kring Svarta havet.

På 700-talet E.Kr. sökte detta krigiska folk en statsreligion. Man avböjde de muslimska och kristna sändebud som sökte förmå khazarerna att anta deras respektive läror. Samtidigt var judendomen i kris och behövde ett tillskott nya adepter. Khazarerna med sin krigiska tradition och roffar-mentalitet var utmärkta kandidater till denna unika judiska mission. Judarna skickade sändebud och lyckades övertala de khazariska ledarna om fördelarna att bli en del av det "utvalda folket". Därför konverterade det khazariska folket till judendomen och blev fullvärdiga judar.

Senare sönderföll det khazariska riket. De sista khazariska fästena kring Odessa föll på 1000-talet E.Kr. De khazariska judarna behöll emellertid sin religion och kom att bilda de stora judiska gettona i öst. Det är från dessa getton som vår dags sionister senare rekryterades.

Men att skriva dessa fakta är inte populärt bland våra sionistiska antagonister.

I sin fil på "förintelse förnekaren" Ahmed Rami och Radio Islam, hos den USA baserade judiska organisationen ADL:s (Anti-Defamation Leagues) officiella hemsida, tar man upp Radio Islams information om den khazarjudiska kopplingen till ashkenazi-judarna. En information som raddas upp av ADL som en av de många hemskheter denna judiska "människorätts"organisation hittat på Radio Islams hemsida. ADL skriver upprört:

"Furthermore, according to Radio Islam, the Jews are not the "chosen people" for they are not "'descendants' of the mythic Jews of the Bible." Rather, today's Jews are "descended from Mongolians and other Asiatic peoples who had adopted 'Judaism' as their 'religion' over 1,000 years ago and had become know as 'Jews.'" Often advanced by Identity believers, this theory alleges that most, if not all, Ashkenazic Jews descended from the Khazars, an obscure Turkic people whose leaders converted to Judaism in the eighth century. While Identity adherents employ this theory in order to bolster their assertion that Anglo-Saxon whites are actually the biblical Church of Israel, Rami uses it to demonstrate that the ancestors of the Jews were not from Palestine, implying that Israel has no right to exist."

Även i Sverige verksamma ADL-aktivister som arbetar för systerorganisationen i Sverige, den s.k. Svenska Kommittén mot Antisemitism, tar upp Radio Islams genomgång av khazarjudarna som exempel på falsarier och bedrägerier om judendomen som sprids från Radio Islam.

Hur står det dock till med den officiella judiska intelligentian och de officiella judiska publikationerna, avseende denna fråga? Är det något som Radio Islam har hittat på eller finner man stöd för historien om den khazariska kopplingen i judiska källor?

 

David Fischer är en judisk forskare i Sverige vars doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996) prisats av Sveriges ledande judiska skikt. I sin avhandling (sid. 25) går Fischer in på "de äldsta kontakter mellan svenskar och judar som finns dokumenterade" och ger där helt reservationslöst som exempel när de svenska vikingarna på 800-talet kom i kontakt med khazarerna "i området kring floderna Don och Volgas nedre lopp".

Om khazarerna förtäljer Fischer att "en stor del av dem, däribland merparten av adeln, köpmännen och kungarna konverterade under 700-talet till judendomen".

 

 

Juden Theodor Katz skriver i sin recension av Koestlers bok, i Menorah, nr.4-1976, att "många chazarer [d.v.s khazarer] blev judar och deras konungar hade judiska namn, t ex Joseph och Benjamin" och skriver sedan tvärsäkert:

"Att många chazarer blev judar är ett faktum, [...]."

 

Och i Judiska Muséet i Stockholms egna papper som sprids till museigästerna om den svensk-judiska historiken nämns vikingarnas möte med khazarena som det först exemplet på möte mellan svenskar och judar. Således är man av uppfattningen att khazarerna var fullvärdiga judar.

 

Med dessa citat framkommer det som fullständigt löjligt att minst sagt fräckt att som Svenska Kommittén mot Antisemitism försöka blåneka khazarjudarnas förekomst.

 

Redan 1944 skrev den i Palestina bosatte judiske forskaren Abraham N. Poliak - sedermera professor i judisk medeltidshistoria och chef för departementet för Mellanöstern- och Afrikanska studier vid universitetet i Tel Aviv - boken "Khazaria". I boken drar han efter redovisandet av sin forskning följande slutsats om vad det blev av det till judendomen konverterade khazarfolkets ättlingar:

"...de som stannade kvar där de kom ifrån, de som emigrerade till USA och andra länder, och de som åkte till Israel - utgör den största delen av dagens judar."

Det judiska Khazarien Det här är en karta tagen från det stora judiska uppslagsverket Encyclopaedia Judaica. Den visar var det khazariska foket härstammar ifrån, var deras rike Khazarien låg. På 800-talet E.Kr. antog detta turk-mongoliska folk från Södra Ryssland judendomen som statsreligion, och sedan dess är khazarerna fullvärdiga judar. Som ni ser kallar Encyclopaedia Judaica mycket riktigt khazarerna för "Jews" -"judar". Idag utgör ättlingar till dessa khazarer över 90% av dagens judar, och hela den sionistiska rörelsen styrs av judar av khazariskt ursprung. Det är alltså ett oerhört bedrägeri när dessa Khazar-judar idag påstår att de "återvänder efter 2000 års förskingring" när de invaderar och bestjäl palestinierna på deras land.

 

Den judiske författaren Arthur Koestler har skrivit ett omfattande verk - på svenska utgiven under titeln "Den trettonde stammen" (boken kom först ut på engelska 1973 med titeln "The Thirteenth Tribe". Den svenska utgåvan kom ut på Hallonquists Bokförlag 1992), som behandlar de khazariska spåret till dagens ashkenazijudar.

Arthur Koestler skriver i boken (sid. 209) om de slutsatser han drar:

"De bevis som anförts i de föregående kapitlen bildar ett starkt argument till stöd för de moderna historiker - österrikare, israeler eller polacker - som oberoende av varandra har hävdat att de allra flesta judar i våra dagar inte är av palestinsk utan av kaukasisk härkomst."

Och Koestler skriver vidare (på sid. 210):

"Det vore enfaldigt att förneka att judar av annat ursprung också bidrog till det nuvarande judiska världssamhället. Det är omöjligt att fastställa antalet kazarer i förhållande till de övriga, semitiska tillskotten. Med den samlade bevismassan för ögonen bli man ändå benägen att instämma i de polska historikernas enhälliga uppfattning att "den största delen härstammade från kazarernas land i äldre tid" och att kazarernas bidrag till judarnas genetiska sammansättning måste vara betydande och med all sannolikhet dominant."

 

Not: Arthur Koestler är en av judarna respekterad och välrenommerad författare. Självaste Einar Rimmerfors, som 1968-1973 var ordförande för Samfundet Sverige-Israel citerar frekvent just Koestler (se Rimmerfors´ bok "Från Abraham till Golda Meir", Gummesons, 1972) och den välkände judiske regissören och teaterchefen Georg Malvius har just Athur Koestler som förlaga för sin uppsättning av "Natt klockan tolv på dagen" på Stockholms Stadsteater, 2001. 

Omslag till Kevin Alan Brooks bok "The Jews of Khazaria"

 

Även annan litteratur än Poliaks och Koestlers tar upp khazarerna. Exempelvis Kevin Alan Brooks bok "The Jews of Khazaria" som utkom så sent som 1999 (Jason Aronson Inc.). Boken är dock mer försiktig när det gäller khazarjudarnas inverkan på den etniska sammansättningen hos dagens ashkenazijudar. För att visa att kunskap om khazarerna inte är någon obskyr teori framfört av dammiga stollar kan vi berätta att Brooks bok hyllas av framstående judar som John D. Klier, professor i modern judisk historia vid University College, London, rabbinen Shlomo Yaffe, Chef för Institute for Jewish Literacy i Chabad House, West Hartford, CT, Yigal Rechtman som skriver i The Journal of the Jewish Genealogical Society of New York och Samuel Kurinsky, chef för Hebrew History Federation Ltd.

 

På senare tid har kunskapen om de khazariska judarna även kommit att exploateras av populärlitteratur och den i Frankrike verksamme judiske författaren Marek Halter har exempelvis skrivit en historisk roman som utspelar sig bland judar i det khazariska kungadömet. Titeln på boken är "Le vent des Khazars" och utkom 2001 (på éditions Robert Laffont).

 

I ljuset av kunskapen om ashkenazi-judarnas khazariska rötter blir sionismens dogm om återvändande efter 2000 år av fördrivning och Diaspora inte bara ihåliga, de utgör en lögn av en oerhörd omfattning. En lögn som både tvingats på alla dessa ashkenazi-judar som går och tror att de har biologiska band med det heliga landet, men också en fräck lögn som använts för att dupera omvärlden då man genom hänvisning till "det judiska folkets" historiska band till Palestina fått stöd för den judiska massimmigrationen och kolonialiseringen där.

Denna galenskap fortsätter alltjämt. I Judisk Krönika, nr.3-1990, kan man läsa utdrag från en deklaration från dåtida VAAD, den judiska riksorganisationen för samtliga judiska samfund och organisationer i Sovjetunionen. VAAD beskriver ashkenazijudarnas utvandring och massimmigration till det ockuperade Palestina som "en nationell process av judarnas återvändande till deras historiska hemland".  Och Jackie Jakubowski skriver i sin ledare i Judisk Krönika (nr.3-1998) som är ett nummer helt ägnat Israels 50-års jubileum, där han talar stort om den sionistiska drömmen: "[...] förverkligandet av ett förföljt folks dröm om att återvända till sitt hemland [...]."

"Återvändande"? Till "sitt hemland"? Då skall de väl åka ner, som de khazararer de är, till södra Ryssland och inte till Palestina för att där mörda och ockupera, om det verkligen är "hem" de vill. 

F.ö. hade Jakubowskis tidskrift Judisk Krönika en lång 3-sidors artikel om "Kazarerna" i nr.4-5/1988, en artikel där man försökte med det svåra konststycket att både tillstå att det funnits khazarjudar men samtidigt avfärda detta faktums relevans för dagens politiska realiteter i Mellanöstern.

 

Den svenske juden Joachim Nelhans skriver i Judisk Krönika, nr.3-1989, under rubriken "Flera dimensioner på judisk tillhörighet" (understrykning av Radio Islam):

"Under den första kejsartiden, det första kristna århundradet, uppskattas antalet judar i det Romerska riket till ca 10% av hela befolkningen av 150 miljoner, således 15 miljoner. Därav utgjordes endast ca en miljon av etniska judar i dåvarande provinserna Judaea och Palestina och ytterligare ett par miljoner i Roms östra provinser Syrien, Egypten, Afrika och i själva huvudstaden Rom. Flertalet judar var således proselyter. Kejsar Neros hustru Poppaea var judisk konvertit.

Efter det Romerska rikets sönderfall fortsatte värvningen av proselyter i det Bysantinska riket och särskilt bland de fran Asiens inre framträngande turk- och slavfolken. Bulgarerna, magyarerna och framför allt kazarerna (läs JK 4-5/88, red anm) utsattes för judaiseringen."

 

För en omfattande studie kring denna mycket intressanta och dolda del av våra sionist-judars historia rekommenderar vi fortsatt läsning av Arthur Koestlers banbrytande verk om khazar-judarna "The Thirteenth Tribe" i sin helhet.

Läs gärna också den judiske författaren Alfred Lilienthals uppsats "Judarna är ingen ras". 

 

*** 

  De svenska judarna och Israel

 

 

"Judenheten i diasporan har skapat vår styrka [...]." - Israels förre utrikesminister Abba Eban, i en artikel riktad till det judiska folket i "diasporan", publicerad i Judisk Krönika, nr.4-1989. sid. 24.

 

Den absoluta majoriteten av judarna utanför Israel, judarna i den s.k. "diasporan", ger via omfattande insatser på det materiella, ekonomiska, och propagandistiska planen, ett för Israel livsnödvändigt stöd.

När man diskuterar Israel och judendom, kommer förr eller senare sionistpropagandisterna att försöka slingra sig och påstå att det är fel, t.o.m. "antisemitiskt" att koppla Israel med världens judiska majoritet. Enligt deras propaganda är Israel en stat, som vilken som helst och judendomen en religion som vilken som helst, och det faktum att staten Israel råkar vara just judisk, skall inte spela någon nämnvärd roll när man skall beakta diasporajudarnas politiska lojaliteter.

 

Hur är det då i verkligen?

Vad säger judarna själva, i klartext?

 

Vi vet att representanten för de franska judarna, överrabbin Joseph Sitruk, försäkrade för Israels dåvarande premiärminister Yitzhak Shamir den 8 juli 1990 att:

"Varje fransk jude är en representant för Israel. [...] Du kan vara säker på att varje jude i Frankrike är en försvarare av det du försvarar."

"Le Monde", 9/7-1990.

"Varje jude i Frankrike är en försvarare av det du försvarar", säger överrabbinen. Man skall då veta att Shamir var den jude som i egenskap av ledare för terrorgruppen Sternligan ansvarade för mordet på den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte. Han var också den israeliske premiärminister som kallat världens icke-judar för "folk som just kommit ned från träden", där han också talar om världens icke-judiska majoritet som "primitiva varelser" (i den israeliska dagstidningen Yediot Aharonot, 14 november 1975). Samme Shamir har i samma rasistiska anda kallat palestinierna för "gräshoppor" (Newsweek, 11/4-1988). Således är det klart intressanta värderingar som chefsrabbinen för de franska judarna säger att de franska judarna delar.

 

I Judisk Krönika, nr.3-1986, kan man läsa en artikel om de franska judarna, där man skriver att:

"De hot som 1967 riktades mot den judiska statens existens framkallade en djupt liggande solidaritets reaktion och identifikation med Israel - något som framlidne Raymond Aron kallade "en storm av judenhet" - , och som sedan dess kommit att uppta en avgörande, ja central plats i samtida judiskt medvetande."

I samma artikel talar man också om "den franska judenhetens identifikation med Israel", som vore det ett känt och ovedersägligt faktum.

 

***

 

"Instead of ending Jewish life in the Diaspora, Israel strengthened it. Jews all over the world found renewed strength and meaning in Judaism because of IsraeI's existence. Celebrating Israel became a central theme in organized Jewish community life and culture, in synagogue ritual, and in religious education. For Jews in America and around the world, all this was an inspiration."  - Juden J. J. Goldberg i sin bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997), sid. 345.

 

Hur är det i USA då, är också varje jude där "en representant för Israel"?

I USA, om någonstans, är judarnas band till Israel oerhört starka. Den judiske f.d. TV-reportern och redaktören Göran Rosenberg, skriver i en artikel i Judisk Krönika (nr.4-5, 1992, sid. 32) om de amerikanska judarna:

"Det överskuggande judiska intresset i USA är och har varit Israel. Man kan lugnt säga att Israel efter andra världskriget och Förintelsen har ersatt religionen som den viktigaste amerikansk-judiska identitetsfaktorn."

 

Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski skriver själv i Judisk Krönika, nr.2-1986:

"Den gemensamma nämnaren, som för hela den amerikanska judenheten intar en central plats för den judiska självidentifikationen, är staten Israel."

 

Och i Judisk Krönika, nr.5-1985, skriver samme Jakubowski om de amerikanska judarna:

"Israel blev för dem, liksom för alla andra diasporaförsamlingar, ett centrum för deras judiska självidentifikation [...]."

 

Och den sionistiske amerikanske juden och skribenten Norman Podhoretz har i sin memoarbok "Breaking Ranks" (New York, 1979, sid. 335) sagt att Israel efter junikriget 1967 blev "de amerikanska judarnas religion". (Se Norman G. Finkelsteins "Förintelseindustrin - Exploateringen av nazismens offer", Ordfront Förlag, Stockholm, 2001, sid. 30).

 

Den judiske forskaren och författaren  J. J. Goldberg skriver i sin uppmärksammade bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997, introduktionen, sid. xix) att de judiska organisationerna i Amerika "delar en lång tradition av att vägra ifrågasätta den israeliska regeringens politik" ("[...] share a long tradition of refusing to question the Israeli government policy decisions.").

 

Om Storbritannien, kan man exempelvis i Judisk Krönika, nr. 8-1972, läsa:

"I sitt senaste nyårsbudskap sade den brittiske överrabbinen dr Jakobovits, att "Israel är i dag den ledande förmedlaren av judisk lärdom och inspiration, av rabbiner och lärare"."

 

I det post-kommunistiska Ryssland har den judiske finansmagnaten Boris Berezovsky, mannen bakom Boris Jeltsin, uttalat sig om de ryska judarna och Israel:

"Varje jude, oavsett var han är född eller bor, är de facto en medborgare i staten Israel."

"Det får inte finnas några illusioner om saken, 'varje jude i Ryssland har dubbelt medborgarskap´."

(Citerad i den ryska tidningen "Segodnya", 14/11-1996.) 

 

*** 

 

Så långt Frankrike, USA och Ryssland.

Hur är situationen med de svenska judarna och Israel?

 

Den prosionistiske biskopen Krister Stendahl som t.o.m. vittnade mot Ahmed Rami i den uppmärksammade rättegången 1989, sade i en intervju i Radio Islam, 23/5-1987:

"Man måste räkna med att åtminstone 95 procent av alla judar som upplever sig som judar - det finns många judar som liksom glidit ut i assimilation och assimilerats - men alla judar som upplever sin judiska identitet, 95 procent av dem, identifierar sig på något sätt med Israel."

Detta uttalande av en öppen "Israelvän" om att "95 procent av alla judar [...] identifierar sig på något sätt med Israel" är rejält avslöjande.

För att kontra eventuella judiska påståenden att Stendahl, trots sin kärlek till Israel, ändå inte är korrekt i sin bedömning då han är "kristen", skall vi nu titta på ett antal belysande judiska citat, från judiska källor.

 

I Stockholms Judiska Församlings Församlingskalender 1994-1995, publicerat i den judiske forskaren David Fischers doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 49), kan man läsa om förhållandet till Israel (understrykning av Radio Islam):

"Judiska Församlingen i Stockholm är ett samfund för judar [...] Församlingen skall värna om förbundenheten med det judiska folket och staten Israel samt ta till vara judiska intressen i samhället."

Här ser man en direkt koppling till staten Israel som t.o.m. finns inskrivet i Församlingskalendern för den största och mest inflytelserika judiska församlingen i Sverige.

Och detta gäller förstås inte bara för judarna vid Stockholms Judiska Församling.

 

Det kände judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 110):

"Frågan om anslutning till World Jewish Congress vållade som nämnt häftiga diskussioner, men i fråga om staten Israel, som proklamerade sin självständighet 14 maj 1948, har meningarna aldrig varit delade. Den gamla zionistfientligheten är förbytt i sin motsats. Församlingen anordnade t. ex. en soaré på 5-årsdagen av självständighetsförklaringen och Förenade Israelinsamlingens årliga stora bankett är vorden en hela församlingens angelägenhet." 

Och den judiske historikern Wulff Fürstenberg berättar i sin historik "Kalmar mosaiska församlings tillkomst och äldsta historia jämte Växjö- och Oskarshamnsförsamlingarnas tillblivelse" (skrifter utgivna av Sällskapet för judaistisk forskning, nr. 2, Hillel Förlaget, 1980, sid. 108) hur den mosaiska (judiska) församlingen i Kalmar efter 1946 årligen skänkt pengar antingen "till [judisk] flyktinghjälp eller Förenade Israelinsamlingen", den senare en av de främsta sionistiska organisationerna.

 

***

 

För att ytterligare exemplifiera de svenska judarnas inställning till den sionistiska staten Israel, kan vi därefter citera vad de svensk-judiska ledarna anser.

 

Göran Nisell, tidigare ordförande för den Mosaiska Församlingen citeras i Judisk Krönika, nr.4, 1975, sid.60:

"De svenska judarna känner [...] en stark förbundenhet med staten Israel."

 

I Svenska Dagbladet, 22/7-1990, intervjuades den i Tyskland födde och 1940 till Sverige invandrade juden Hans W. Levy om judendomen under rubriken "Kärleken till Israel förenar". Levy är numera svensk medborgare och var då föreståndare för den Judiska Församlingen i Göteborg (c:a 1.800 personer). 

"Alla judar får genast personlig kontakt med varandra, var de än möts i världen", försäkrar Hans W. Levy i intervjun och fortsätter: "Vi judar har så mycket att tala om, först och främst om Israel, centrum för våra drömmar och vår längtan. En jude, som inte bär Israel i sitt hjärta, är en anomali", menar han och tillägger: "Kärleken till landet har alltid varit levande hos oss judar, alldeles oberoende av yttre gränsdragningar."

 

Hans W. Levy skriver också i samma anda i sin artikel "Israel i våra hjärtan", som publiceras i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), med anledning av Israels 40-årsjubileum.

"För oss judar är det fråga om mer än vänskap, vi är ett med det judiska landet. Låt mig citera den ny tillträdande franske överrabbinens Joseph Sitrouk intervjusvar: "Vi judar stöder Israel fullt ut, om någon bland oss önskar ändra något skall han först gå på aliya." Vi i vår församling kan stolt säga att en icke obetydlig del av vår ungdom flyttat till Israel och där medverkar att bygga landet.

Vi andra, vi här, kan endast göra ett: Att älska Israel ännu mera."
 

Judinnan Lena Posner-Körösi - ordförande i Judiska Centralrådet - som i media alltid spelar upprörd över att de svenska judarna kopplas till stöd för apartheidstaten Israel. Här avslöjande som huvudtalare på årsmötet för Samfundet Sverige-Israel 2009 - med den Davidsstjärneprydda israeliska statsfanan vajande i bakgrunden. Israelstöd in flagrante! (Klicka på bilden för att förstora) Tidskriften Menorah nr.2-2007 rapporterar också om Förenade Israelinsamlingens fest i Göteborg 2007 för insamlandet av pengar till staten Israel: "Kvällens appell hölls av Lena Posner-Körösi, ordförande för Stockholms judiska församling och född göteborgare. - Tyvärr är det inte en självklarhet att hjälpa andra längre men vi här i Sverige måste visa vårt stöd för den enda demokratin i Mellanöstern. Visa att solidaritetens tid inte är över! Och hennes ord gav gehör. Hela 924 750 kronor kom in!" Originalutklipp från Menorah, nr.2-2007

Den förre rabbinen för Göteborgs Judiska Församling, Robert L. Wolkoff, skriver i Dagens Nyheter, 4/4-1992:

"De som brännmärker antisemitism avfärdas som ´Israel-aktivister´ eller ´sionister´ - som om vi (rabbiner, redaktörer för judiska tidningar, medarbetare i judiska riksorganisationer m fl) på grund av vårt sionistiska engagemang blir mindre representativa för judarna i Sverige. Naturligtvis förhåller det sig tvärtom - om vi inte vore sionister, då skulle vi inte vara representativa." 

Enligt rabbin Wolkoff är en jude som inte är sionist inte representativ.

Rabbin Wolkoff, som av sionisterna lanserats som "kulturskribent" och "debattör" i våra medier, avslöjade också sin proisraelism vid ett möte som hölls på Café Shalom i Göteborg, 16 mars 1988, och den paneldebatt som där följde. Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), refererar från denna debatt:

"Rabbin Wolkoff ansåg att vi måste tro på Israel helt och hållet. Det finns ingen anledning att kritisera Israel, då vi ändå inte kan tillföra dem något de tidigare inte känner till.

Och även om det skulle finnas något att kritisera Israel för, är det då nödvändigt för oss att uttrycka det offentligt? Det är förrädiskt att kritisera, det hjälper endast fienderna. Det bästa vi kan göra är att skicka pengar eller fara dit och kämpa tillsammans med dem."

 

Rabbin Leonard Book, ortodox rabbin vid Judiska Församlingen i Malmö, skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.5-1999, sid. 13:

"Israel måste spela en viktig roll även för svensk judenhets framtid. Det är och förblir det judiska folkets ande, den moraliska barometer, enligt vilken omvärlden bedömer judarna."

 

Salomo Berlinger, tidigare ordförande för Judiska Församlingen i Stockholm, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1996, om diasporajudarnas förhållande till och stöd för Israel:

"[...] att [diaspora-] judarnas ekonomiska och politiska stöd inte bara varit avsett som hjälp till Israel. Det har också varit och är en viktig pedagogisk och psykologisk faktor när det gäller att uppfostra oss själva till medvetna judar, till att vara en del av am jisrael, det judiska folket, av ett judiskt folk."

 

Harry Rubinstein, f.d. föreståndare för Judiska Församlingen i Malmö, skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1979, om svenska judar som emigrerar till Israel:

"De unga svenska judar som väljer ett ofta materiellt sett sämre liv i Israel ha gett högsta möjliga uttryck för sin judiskhet."

Rubinstein talar där också om "judendomens omistliga centrum, Israel" och "om judendomen och dess oupplösliga relation till Israel".

 

Och i samma nummer av Judisk Krönika (nr.3-1979) skriver judinnorna Dorothy Braun och Gerd Kvart, som då var skolföreståndare i Mosaiska Församlingen i Göteborg:

"Genom all judisk undervisning går idén om det judiska hemlandet [Israel] som en röd tråd. [...] Vi kan alltså inte tänka oss judisk kunskap som inte betonar Israels roll som centrum för judendomen."

 

Bo Sallmander, som varit ordförande för den judiska utbildningsföreningen Chinuch i Stockholm och som var huvudman för den judiska förskolan Hillelgården samt det judiska Hillelförlaget, berättar i Judisk Krönika, nr.4-1979:

"Israel är som sagt ett kraftcentrum för oss judar i diasporan och med 'våra' judar (det vill säga de före detta svenska judarna) i Israel, ökar kontakten och utbytet mellan våra länder."

 

Willy Salomon, vice ordförande för Stockholms Judiska Församling, i Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37:

"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."

"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."

 

Den judiske ledaren Göran Nisell, som bl.a. varit ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm och den judiska organisationen Aktionskommittén för Sovjets judar, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1991, i kolumnen "Mitt judiska Sverige" under rubriken "Banden med Israel allt starkare":

"Att ge pengar till Israel är något, de flesta av oss vant sig vid [...]."

Göran Nisell ser i sin framtidsvision hur:

"[...] ordet sionist och sionismen kommer att försvinna och det kommer att räcka med att vara medlem i sin Judiska Församling för att visa sin samhörighet och solidaritet med Israel."  

 

Leon Gerson, tidigare ordförande för Solidaritetskommittén för Israel och aktiv i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen (2:e vice-ordförande), och ledamot i Samfundet Sverige-Israel, menar enligt Judisk Krönika, nr.6-1983, att det är viktigt för de svenska judarna "att vara Israels trygghet i Sverige".

 

Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, skriver i en kolumn i Judisk Krönika, nr.3-1985:

"Det finns få som inte inser att den omvälvning i judarnas självkänsla som ägt rum beror på den judiska statens tillkomst. Som samtliga judiska talare under minnesgudstjänsten i synagogan betonade, innebär Israel inte bara ett hemland för fyra miljoner israeler och ett alltid öppet hem för världens förföljda judar, utan också en källa till stolthet och självrespekt för diasporans judar i t ex Sverige."

 

Paul Fränkel, dåvarande ordförande i Förenade Israelinsamlingen, ansåg enligt Menorah, nr.3-1977, "att det är varje judes plikt att stödja Israel, oberoende av vilken regering [i Israel] som sitter vid makten".

 

 

 

Och även bland yngre judiska ledare är tongångarna de samma:

Den unga judinnan Rebecca Künstlicher, aktiv ledare inom de judiska ungdomsverksamheterna i Sverige och tidigare ansvarig för Judisk Krönikas ungdomsredaktion, skriver i Judisk Krönika, nr.4-1996:

"Ett sätt att uppehålla det judiska intresset verkar vara att vistas en längre tid i Israel. [...] På många sätt tror jag att det är räddningen för judiskt liv i Sverige, att vårt intresse för Israel och de program som de har att erbjuda, är så stort."

 

 

Det var några svensk-judiska ledares röster. Vad säger då andra svenska judar?

Cordelia Edvardsson, judinna och Svenska Dagbladets Israelkorrespondent, (en av en uppsjö judiska Israelkorrespondenter som för oss icke-judar skall servera sionisternas propagandistiskt förvrängda bild av deras stat Israel), avslöjar i en artikel publicerad i Aftonbladet den 29 oktober 1988 sanningen om diaspora-judarnas förhållande till den judiska staten Israel:

"Alla judar, var de än befinner sig i världen, vill se Israel som en del av sig själva." 

Och i sin memoarbok "Om jag glömmer dig - en invandrares dagbok från Israel" (1976, Forums Förlag), skriver Cordelia Edvardson (sid. 11-12):

"Min mänskliga värdighet är helt beroende av min rätt att vara jude. Inte i religiös bemärkelse, jag är inte religiös, utan i historisk och nationell bemärkelse. Och jag är övertygad om att det judiska folket idag lever och dör med staten Israel. Utan Israel är judendomen dömd till undergång." 

Att Edvardson räknas som en riktig judinna visas av Judisk Krönika, nr.2-1968, sida 130, där man hyllande berättar om Cordelia Edvardsons judiskhet och "att hon personligen valt att ge sin judiska börd en betydande plats i sin identitetsupplevelse".

 

Judinnan Julianna Srebro, från den fejkat Israelkritiska organisationen JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, sade i en intervju i TV4:as Nyheterna, sändningen kl. 18.30, 30/3-2002:

"Israel är oerhört viktigt för mig; som judisk nation, som ett fritt land. Det är väldigt viktigt för mig personligen, för min självkänsla som judinna."

 

Richard Mühlrad, en framträdande jude i Sverige och sionistisk aktivist bl.a. som ordförande för "Keren Kajemet" - "trädplanteringsfonden" förklarade denna diaspora-judiska synvinkel under ett debattprogram i den judiska närradiostationen i Stockholm, "Radio Shalom", den 30 augusti 1994:

"Och för mig som jude, så tycker jag att det är just så viktigt att i min judiskhet, det är ju en bit av min "Jiddishkheit", att vara aktiv för Israel. Att ge till Israel."

"...att ge pengar till Israel ...är ett engagemang för det judiska."

"Och jag är helt övertygad om att även andra judar i vårt land har just fått en del av sin judiska identitet genom att stödja Israel."

 

Julian Ilicki, medförfattare till boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur förlag, 1993 - en bok där också Jackie Jakubowski, Per Wästberg, Jerzy Einhorn och Georg Klein medverkar) skriver under rubriken "Judiskhet som nationalitet" (sid. 140):

"Samhörigheten med Israel som ett uttryck för judisk identitet, har i allt större utsträckning ersatt den judiska religionen som en sammanhållande kraft."

 

Den judiske journalisten och författaren Göran Rosenberg uttrycker ungefär samma tankegång i en intervju i Judisk Krönika, nr.4-1996:

"- Samtida judendom har två starka identitetsbaser - Israel och Förintelsen."

 

Anders J. Carlberg, är också medförfattare till boken "Judisk Identitet", där han skriver under rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" (sid. 151):

"Trots att den judiska befolkningen privat uppvisar olika åsikter om den israeliska politiken förenas de svenska judarna av en genuin solidaritet med Israel. Den judiska staten är så central för oss svenska judar att den näst efter att vara född eller konverterad jude är förutsättningen för vår judiskhet. Ett ifrågasättande av Israels existens - men även en, som det uppfattas onyanserad kritik av landets politik - blir liktydigt med att ställa sig utanför den judiska gemenskapen.

Samhörighetskänslan tycks vara oberoende av den politiska utvecklingen i Israel. Den ställer inga villkor på regeringsinnehavare eller politikens inriktning, utom en enda: Israel skall förbli en stat där Sveriges judar har ett potentiellt medborgarskap."

Anders J. Carlberg har sedan skrev i boken ovancerat till att bli ordförande för den Judiska Församlingen i Göteborg.

 

Den massmedialt lanserade judiske professorn Jerzy Einhorn var en av huvudtalarna vid den sionistiska organisationen Keren Kajemets årliga Tubishvat-fest för år 1986. Judisk Krönika, nr.5-1986, återger Einhorns sionistiska appeller från talet, där han bl.a. sade:

"Israel har för oss judar blivit ett land till vilket det inte bara är behagligt att resa på semester. Israel är den bästa livförsäkringen för oss, för våra barn, för Sydamerikas och Sovjets judar, för judar som bor i arab länder, i Asien och i Afrika. Att stödja Israel ekonomiskt är en skyldighet mot oss själva, mot våra barn och mot judar i andra länder, där judar fortfarande är förföljda.

Detta är vår heligaste plikt."

Det är således "en helig plikt" för en jude att stödja apartheid- och ockupant-staten Israel.

 

Den judiske historikern Hugo Valentin konstaterar också i sin bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 221) att "i våra dagar är praktiskt taget hela den svenska judenheten [...] proisraelisk".

  

Alla dessa uttalanden stämmer väl överens med Israels förre premiärminister David Ben-Gurion, när han sade:

"Även de judar som avstått från att emigrera (Aliya) till Israel, betraktar staten Israel som sin nation och egendom. När en jude i Amerika, Sydafrika eller något europeiskt land talar om "vår regering" med sina judiska landsmän menas självklart Israels regering, och den judiska allmänheten betraktar lika självfallet de israeliska ambassadörerna som sina egna representanter."

Citerat från Israels Årsbok 1953-1954, sid. 35.

 

Den israeliska ambassadören i Sverige, Isaac Bachman, som hedersgäst i Stockholms Stora Synagoga där Israels UD-tjänsteman för de där samlade svenska judarna från podiet leder en bön för staten Israel! En bön på hebreiska där ambassadör Bachman tillsammans med den samlade judiska församlingen ber: "Välsigna staten Israel, skydda henne [...]". Överrabbinen David Lazar introducerade dessförinnan Bachman med de ömma orden: "I'd like to invite his Honour the Israeli ambassador to Sweden, to say the prayer for the State of Israel." Under samma ceremoni ledde rabbin Lazar också en bön för "our own brothers and sisters in the land of Israel, the State of Israel". Från SVT:s sändning 20 oktober 2012 från den judiska Stora Synagogan i Stockholm i samband med den judiska lövhyddohögtiden, Sukkot.

 

*** 

 

Även studier av svenska judar bekräftar de svenska judarnas starka band till apartheid- och terrorstaten Israel:

Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 160):

"På frågan vilken betydelse medlemmarna [i Stockholms Judiska Församling] anser att staten Israel har för det judiskt etniska respektive för det judiskt religiösa framkommer [...] att en klar majoritet anser att staten Israel är mycket viktig för både det judiska folket och för den judiska religionen."

I samma avhandling framkommer det också (sid. 168) att den egenskap hos en jude/judinna som av de i avhandlingen tillfrågade judarna (som ska utgöra ett representativt urval av Stockholms Judiska Församling), anses utmärka "en bra jude" (på jiddisch; "a guter jid") ansågs samstämmigt hos de tillfrågade vara "att arbeta för Israel".

Avhandlingen avslöjar också (sid. 176) att "en klar majoritet" av de judiska församlingsmedlemmarna ger ekonomiska bidrag till ändamål i den judiska staten Israel. Endast 13 % av de tillfrågade gav inga bidrag alls.

Avhandlingen visar också att nästan samtliga församlingsmedlemmar har rest en eller flera gånger till Israel, och Fischer påpekar (sid. 179) "att en klar majoritet av medlemmarna har både släkt och nära vänner i Israel". Han konstaterar (också sid. 179): "Det är med andra ord mycket viktigt att medlemmarna i Församlingen har personliga band till Israel."

Ett annat intressant faktum var andelen judar som aktivt arbetade för Israel genom att deltaga i aktiviteter till förmån för denna stat. Fischers slutsats (sid. 179) är att "drygt 60 % deltog i två eller fler sådana [aktiviteter] per år". Han konstaterar också (sid. 180) att man bland den totala andelen olika aktiviteter som de judiska församlingsmedlemmarna deltager i kan se att "de aktiviteter som är inriktade på Israel tycks inta en mer dominerande roll i förhållande till övriga judiska aktiviteter".

Han påpekar också i sin avhandling att (sid. 174) "en klar majoritet av medlemmarna tar stor hänsyn till de olika riksdagspartiernas inställning till Israel när de röstar vid riksdagsval".

 

 

Denna slutsats föranledde också följande artikel i DN (25/11-1996):

"Israel har stor betydelse för svenska judar när de röstar i de svenska valen.

En ny doktorsavhandling vid Uppsala Universitet visar att nästan alla medlemmar i Stockholms judiska församling tar hänsyn till partiernas inställning till den judiska staten när de lägger sin röst.

- Resultatet är överraskande, säger David Fischer, som har gjort undersökningen. Jag kunde inte tro att Israel betydde så mycket i politiken.

55 procent av den judiska församlingens medlemmar säger sig ta stor hänsyn till riksdagspartiernas inställning till Israel i samband med val till riksdagen.

36 procent säger sig ta viss hänsyn och endast 9 procent säger sig strunta i inställningen till Israel.

Allra viktigast tycks partiernas hållning gentemot Israel vara för de äldre och för de judar som invandrat från Östeuropa."

Just ett fint hycklande från Fischer att han skulle vara "överraskad" av resultatet. I sin avhandling konstaterar han kort, apropå judarna och riksdagspartierna (sid. 174): "Israelfrågan har med andra ord stor praktisk betydelse för medlemmarna i Församlingen."

David Fischer sammanfattar sedan sina slutsatser (sid. 182):

"Israel intar en central plats i det judiska livet bland [församlings] medlemmarna. En mycket klar majoritet av medlemmarna anser att Israel har en mycket stor betydelse för det judiska folket och merparten av dem ger regelbundet bidrag till ändamål i Israel."

 

 

Vi tycker att vi med dessa illustrativa citat mer än väl har bevisat den mentala kopplingen mellan innebörden att var "jude" i Sverige och den judiska staten Israel och dess göranden. 

 

 

Bild och bildtext ovan från tidskriften Judisk Krönika, nr.2-1991. Jackie Jakubowski, Judisk Krönikas chefredaktör poserar på bild tillsammans med Israels blodsbesudlade premiärminister Yitzhak Shamir, under ett solidaritetsbesök i Israel under det pågående Gulfkriget, 1991. Terrorgruppledaren Shamir (från Stern-ligan) är bl.a. känd som den som beordrade mordet på den svenske FN-diplomaten Folke Bernadotte. Andra kända svenska judar som inte skäms för att ställa upp på bild tillsammans med Shamir är Morton Narrowe, dåvarande överrabbin i Stockholm samt Salomo Berlinger, dåvarande ordförande i Stockholms Judiska Församling.

 

*** 

 

Stöd till Israel = medbrottslighet

 

 

Vad är det då för stat "Israel" som de svenska judarna stödjer?

Vi har ovan redogjort för sionismens rasism, som t.o.m. har fördömts av FN.

I en intervju i den israeliska dagstidningen Ha´Aretz (27/11-1996) sade FN-kommissionens ordförande, sri-lankesen Leonard de Silva att "en av den israeliska ockupationens egenskaper; civila israelers, militärers och polisers misshandel av misstänkta palestinier, avspeglar en sadistisk kultur". 

Men att stödja "en sadistisk kultur" är inget som bekymrar våra svenska judar. De kan ofta kombinera gulliga humanitära engagemang som de beröms för i media med ett samtidigt helhjärtat stöd för rasist- och ockupationsstaten Israel.

Ett i detta hänseende mycket belysande exempel är Gerald Nagler, jude och ordförande för den "hedervärda" organisationen Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och tillika ledamot i den internationella Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Han har av Sveriges regering tilldelats belöningsmedaljen "Illis quorum meruere labores" av åttonde storleken (se DN 18/9-1994). Tidningen skriver att "han får medaljen för mångårig och betydelsefull insats i det internationella samarbetet i humanismens tecken till fromma för flyktingar och andra utsatta grupper."

Hur långt juden Naglers "humanism" sträcker sig är dock inte svårt att gissa. Judisk Krönika, nr.2-1994, publicerar en intervju där Nagler ger svar på tal på frågan om hur han ställer sig till Israel och dess brutala behandling av palestinierna:

" - Man måste förstås ta ställning och då tar jag självklart ställning för Israel."

[OBS: betoningen på "för" är originalets]

Det är detta som är "selektiv humanism" och de facto rasism!

 

Sionisterna skriver själva öppet i sina egna böcker om vad sionism verkligen innebär. Yeshayahu Ben Porath, ledamot av det israeliska parlamentet, Knesset, i den israeliska Yediot Aharonot, 14 juli, 1972, uttryckte sig rakt på sak:

"Det är sant att det inte existerar någon sionism, ingen bosättning och ingen judisk stat, utan fördrivning av araber och konfiskering av deras mark."

Och i början av denna introduktion citerade vi den store judiske ledaren David Ben Gurion - Israels förste premiärminister - som i Nahum Goldmanns memoarbok "Den judiska paradoxen" t.o.m. avslöjar att "vi har stulit deras [palestiniernas] land".

Det är kriminella tjuvar och gangsters det handlar om, förbrytare som döljer sin kriminella verksamhet bakom en "religions" mask!

Man måste således ha i minne att ett ställningstagande för Israel inte är vad som helst utan faktiskt ett stöd i strid mot en mängd FN-konventioner, ett stöd för folkrättsvidrig ockupation, ett stöd för deportationer, ett stöd för etnisk resning, ett stöd för aggressionskrig, ett stöd för en uppsjö av massakrer, ett stöd för tortyr, ett stöd för misshandel av barn, sammanfattningsvis stöd för brott mot de mest fundamentala av mänskliga rättigheter.

Och dessa brott stödjer alltså den absoluta majoriteten av den svenska judenheten.

 

 ***

 

Den sionistiska verkligheten - osminkad och brutal:

Dödad flicka, offer för en medveten israelisk attack mot en ambulans i södra Libanon.

Den israeliska massakern i flyktinglägret i Qana, södra Libanon 1996. En FN-man bär förtvivalt ut liket av ett litet barn, dekapiterat av en israelisk artillerigranat.

Ett svårt brännskadat barn - offer för den tillämpade sionismen.

***

 

Judarnas medvetande om sitt ansvar för Israel och dess brott

DN, 8/6-1997. Israel attackerar med jämna mellanrum civila, ambulanser och FN. Här ett exempel på när Israel bombade ett FN-läger i Libanon som stod i vägen för dess offensiv. En markering för att visa vad som sker om man inte står 100%-igt på Israels sida.

 

Ofta klagar sionisterna på att icke-judar dömer Israel efter en särskild mall och att alla judar lastas för de brott Israel utför.

Sionistaktivisten Henrik Bachner från Svenska Kommittén mot Antisemitism skriver i en artikel om Radio Islam i Judisk Krönika (nr.2-1991): "[...] antisemitismen vinner delvis sin legitimitet genom att den idag ofta framförs invävd med kritik mot Israel [...]." Detta p.g.a. det hemska tankekonceptet att, som Bachner uttrycker saken, "det inte är antisemiterna, utan judarna - eller den judiska staten - som orsakar antisemitismen. Och judarna hålls kollektivt ansvariga för den judiska statens förehavanden." 

Men kom igen!

Israel är just en judisk stat. Den betraktar alla världens judar som dess potentiella medborgare. Staten Israel existerar endast tack vare diasporajudarnas formidabla propaganda- och ekonomiska insatser. Staten Israel stöds, som vi har visat - av en majoritet av världens judar, inklusive de svenska, vare sig de är s.k. "hel", "halv" - eller "kvarts"-judar.

Staten Israel utgör med sitt apartheid- och förtryckarsystem ett formidabelt exempel på tillämpad judendom.

Den forne överrabbinen i Stockholm, Morton Narrowe, skrev själv i en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1971, sid. 127, att:

"[...] Israel är en produkt av judendom, hebreisk kultur och judiska värderingar."

 

I de svenska judarnas tidskrift Menorah, (nr.3-2000) publiceras en översatt artikel av den kände israeliske politikern Avi Pazner, sedermera rådgivare och talesman för den israeliska regeringen och världsordföranden för Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod:

"Det är ingen slump att en av huvudprinciperna i judiskt liv är maximen i Talmud "Alla judar är ansvariga för varandra"."

Detta sagt i en tidskrift som läses av våra svenska judar. Uppenbarligen anser självaste Talmud att judar måste vara ansvariga för vad andra judar gör.

Vi påminner också om citatet från Rabbin Leonard Book, ortodox rabbin vid Judiska Församlingen i Malmö, i Judisk Krönika (nr.5-1999, sid. 13), om att Israel "är och förblir det judiska folkets ande, den moraliska barometer, enligt vilken omvärlden bedömer judarna".

Judarna är alltså helt medvetna om att den judiska statens Israels göranden ses av den icke-judiska omgivningen som ett prov på vad judar och judendomen står för. Judar talar dessutom om att judar ansvarar för vad andra judar gör.

Gör inte då detta sionisterna klagan över att man lastar judarna för Israels brott ganska ihåligt?

Någon gång måste folk komma till insikten att judarna i diasporan faktiskt är fullt medvetna om sitt ansvar för det som händer i Israel. Det är ju till råga på allt just dessa judar som säkerställer Israels överlevnad med moraliskt, propagandistiskt och ekonomiskt stöd.

Att sedan Israels brott leder till att den icke-judiska majoriteten långsamt blir mer och mer anti-judisk är förstås inget man kan lasta icke-judarna för. Det är judarna som är ansvariga för situationen och dess utveckling.

Som skribenten Sten Fredriksson skrev i en krönika publicerad i Aftonbladet (22/8-2001):

"Det sägs att Israel är en demokratisk stat. Försök säga detta till palestinier som lever under ockupation, rättslöshet och apartheid.
  Det finns de som klagar över anti-judiska stämningar. Det är förfärligt och minnen väcker fasa.
  Men orsakerna är Israels politik som riskerar att leda till än mer anti-judiska åsikter. Det går inte längre att med antydningar om anti-semitism få tyst på dem som för fram palestiniernas sak."

 

*** 

Den trogne Israelvännen Torgny T. Segerstedt skriver förordet till Jackie Jakubowskis essäbok "Judiska prövningar och omprövningar" (Brombergs Förlag, 1993, sid. III, IV). Boken utgör en samling av Jakubowskis ledarkrönikor från hans tidning Judisk Krönika.

Segerstedt skriver i förordet:

"Ragnar Josephson skrev på sin tid en essä om den svenska judendomens dubbla lojaliteter. Judarna, menade han, måste vara trogna sitt folks uråldriga traditioner, men samtidigt vara aktiva deltagare i det svenska kulturella, sociala, politiska och merkantilt-industriella livet. Att de svenska judarna hållit fast vid och alltjämt håller fast vid sina gamla seder kan man konstatera vid ett besök det Judiska Muséet i Stockholm. Betydelsen av det kulturella arvet och dess myter understryker Jackie Jakubowski i sin bok Judiska prövningar och omprövningar.
[...]
Jakubowski framhåller med stor tydlighet att till denna dubbla lojalitet, som både Josephson och Hugo Valentin talade om, har kommit en tredje lojalitet; den mot den judiska staten, mot Israel. Det var ett lojalitetskrav som icke existerade före 1948. Det kan synas självklart att en jude skall känna ett levande intresse för Israel och på alla sätt stödja dess existens. Han måste veta att Israel knappast kan existera utan ett stöd från judar i förskingringen."

Segerstedt tar först upp vad han kallar de svenska judarnas "dubbla lojalitet", deras lojalitet mot de judiska traditionerna. Men han går längre än så och tar också upp vad han kallar judarnas "tredje lojalitet", den till Israel.

Nu är det så att påståendet att det skulle finnas en sådan judisk lojalitet - till Israel - är ett påstående som normalt aldrig får yttras i offentligheten. Att framföra att det hos de svenska judarna finns en stark känsla för Israel som gör dem partiska när sionismen kommer på tal brukar avfärdas av sionisterna som en ondsint antisemitisk vanföreställning - i sionistmaffians gängse terminologi kallas det för "anklagelsen om den dubbla lojaliteten".

Not: Den judiske aktivisten Henrik Bachner, från Svenska Kommittén mot Antisemitism, skriver exempelvis i propagandaboken "Det eviga hatet" (Albert Bonniers Förlag, 1993, sid. 193), att "anklagelsen [mot judarna] om dubbla lojaliteter hör till de centrala beskyllningarna i all antisemitisk propaganda" och att "Radio Islam har moderniserat temat och anklagar alla judar i diasporan för att vara agenter för Israel".

Dock skriver ju nu Israelvännen och f.d. riksordföranden för Samfundet Sverige-Israel, Torgny Segerstedt, att det är efter att ha läst Jackie Jakubowskis texter som han drar sin slutsats om denna judiska pro-Israeliska lojalitet!

 

Segerstedts förord till boken är självfallet också sanktionerat av bokens författare Jackie Jakubowski. Se då det totala hyckleriet när Jakubowski själv, i en av hans propagandistiska krönikor från Judisk Krönika som återges längre in i samma bok (på sid. 118), angriper vad han kallar för "klassiska antisemitiska myter", "myter" som han anklagar Radio Islam för att sprida.

Bland dessa hemska "myter" uppräknar Jakubowski vad han kallar "myten" om judarnas "dubbla lojaliteter", lojaliteten till Israel! Han gör det trots att det i Segersteds förord talats om denna judiska lojalitet som en högst påtaglig realitet.

 

Detta om något visar den oerhörda diskrepansen mellan vad sionister utåt påstår i sin propaganda och vad de innerst inne egentligen tillstår.

 

***

 

Torgny Segerstedt Jr. skrev i sitt ovannämnda förord att "det kan synas självklart att en jude skall känna ett levande intresse för Israel och på alla sätt stödja dess existens" och att en jude "måste veta att Israel knappast kan existera utan ett stöd från judar i förskingringen". Vi kommer här fylla på med ytterligare citat för att visa det legitima i att diskutera vad Jakubowski kallar för "myten" om diaspora-judarnas lojalitet mot Israel.

 

 

Ivar Müller, ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm, skriver i Judisk Krönika, nr.6-1984:

"I själva verket har den judiska befolkningsgruppen, som Ragnar Josephson så övertygande beskrivit, vuxit upp med och bevarat en dubbel lojalitet. Det har varit en lojalitet mot det judiska och en lojalitet mot det svenska. Med lojalitet menar jag här något mer än laglydnad. Jag menar också en delaktighet i och ett ansvar för svensk kultur och samhällsliv. Det har dock, som jag ser det, alltid funnits - mer utpräglat än tidigare - en viktig skillnad i dessa lojaliteter. Lojaliteten mot det land vi vistas i - och det gäller judar i alla länder utanför Israel - är villkorlig. Den beror på att vistelselandet i sin tur är lojalt mot oss. Men lojaliteten mot det judiska folket och dess återupprättade hemland är ovillkorlig. Vi kan inte ställa villkor för att vara judar. Vi är judar vare sig vi vill det eller inte. Detta är vårt gemensamma judiska arv."

Här avslöjar Müller att om judarna inte anser att Sverige är lojalt mot dem, så finns det inget som gör att de måste vara lojala mot Sverige.

Vad som egentligen menas med att Sverige är lojalt mot judarna utvecklar han inte, men vi skulle nog säga att i detta inbegrips att Sverige skall ställa upp på judarnas krav och stödja deras judestat Israel.

 

"Israel hade dock aldrig kunnat klara sin ekonomi utan hjälp från USA och från världsjudendomen. [...] Vårt stöd får aldrig vackla." - Professor Georg Klein. Menorah, nr.3-1992, sid. 24, sagt under ett tal som hölls vid en sammankomst hos Bonniers på Nedre Manilla.

 

***

De judiska ledarna har i sina olika deklarationer på judiska möten och i internjudiska tidningar gett sin bild på relationen mellan judarna som bor i diasporan - d.v.s. förskingringen, som våra svenska judar - och staten Israel. Den yiddish-språkiga tidningen "Jewish Daily Forward" i New York rapporterade den 9 januari 1959 om Världssionistiska Organisationens dåvarande ordförande Nahum Goldmanns stora tal till amerikanska judar:

"Doktor Goldmann utmanade Amerikas och andra länders judar att samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet, en lojalitet till landet där de bor och en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel. Judar får aldrig falla för patriotiskt prat om att vara lojal endast och främst till det land där de bor och lever. De skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel."

I samma tal citerat från ovannämnda tidning sade Goldmann även att:

"Judarna är det enda folket med två vitala centra: Israel och exilländerna. I exilländerna är det judarnas plikt att säkra Israels fortsatta existens."

Och i en annan judisk tidning, "Jewish Newsletter", 9 september 1957, heter det:

"Doktor Goldmann samtyckte med Ben-Gurion att alla judar i diasporan, alltså utanför Israel, är i landsflykt och endast kan befrias och fullkomnas i Israel. Men den praktiska överföringen av judar i exil till Israel var något som de båda inte var överens om. Medan Ben-Gurion yrkar på att denna överföring skall ske så snabbt som möjligt, menar Goldmann att det här blir fråga om en långvarig utvecklingsprocess. Men under tiden kan och skall diaspora-sionisterna hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel. Ty israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."

Låt oss summera de judiska ledarnas åsikter:

• "Israeler och diaspora-judar är ett och samma folk."
• "Alla judar i diasporan, alltså utanför Israel är i landsflykt."
• Diaspora-judarna kan endast "befrias och fullkomnas i Israel".
• Det är diaspora-judarnas "plikt att säkra Israels fortsatta existens".
• Diaspora-judarna skall "hjälpa Israel ekonomiskt, finansiellt, politiskt och kulturellt".
• Och de skall bistå Israel "lika mycket om inte mer som om de bodde i Israel".
• All länders diaspora-judar skall "samla mod och öppet förklara en dubbel lojalitet".
• Diaspora-judarna skall ha "en lojalitet till landet de bor" men samtidigt skall de ha "en annan starkare och avgörande lojalitet till Israel".
• Ty "de skall endast vara fulla patrioter till den judiska staten Israel".

Svart på vitt det som idag är tabubelagt att säga i det sionist-styrda Sverige och som kan leda till åtal för "hets mot folkgrupp"; att diaspora-judarnas "lojalitet" till de länder de bor i starkt kan ifrågasättas när deras judiska ledare faktiskt säger att diaspora-judarna skall ha en dubbel lojalitet, där lojaliteten till den judiska staten Israel alltid skall stå främst.

 

***

Diaspora-judarna i Israels sold

 

David Ben-Gurion, israelisk premiärminister och framträdande judisk ledarfigur sade inför Världssionistiska Organisationens 23:e kongress om plikten för en jude som lever "utomlands", i diasporan:

"...det är de olika ländernas sionistiska organisationers kollektiva plikt att under alla omständigheter, villkorslöst, bistå den judiska staten, även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna."

(David Ben-Gurion, "Tasks and character of a modern sionist", "Jerusalem Post", 17 augusti 1952, och "Jewish Telegraphic Agency", 8 januari 1951.)

 

Den judiske ledaren Ben-Gurion uppmanar således världens judar att på alla sätt bistå Israel "även" - och här kommer den högintressanta och springande punkten - "även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna"!

Detta ger en helt annan dimension på diasporajudarnas stöd till Israel. Det handlar inte bara om att gå på Israel-möten och samla pengar eller skriva Israel-vinklade artiklar i våra tidningar. I klarspråk uppmanar Ben-Gurion judar att vara beredda att begå lagbrott och förräderi mot sina värdländer.

 

Budskap från sionismens Golda Meir riktat till de svenska judarna och publicerad i Judisk Krönika, nr.1-2/1971: "Vi är alla medvetna om den stora kärlek judarna i hela världen hyser för Israel, och den av oss så uppskattade materiella hjälp som Israel erhåller från diasporan är ett av de främsta uttrycken för denna kärlek. Utan denna hjälp skulle vår situation i sanning ha varit ytterst kritisk. [...] Israel är visserligen sioniströrelsens skapelse, men den tillhör hela det judiska folket. Om inte detta skall bli enbart tomma ord måste judarna i hela världen påta sig samtliga de åligganden som kan betecknas som sionistiska: att allvarligt inskärpa att alija (invandring till Israel) är en väg till personligt självförverkligande, att effektivt verka för att varje judiskt barn skall komma i åtnjutande av en grundlig judisk fostran, att aktivt engagera sig i sin judiska församlings öde, att utarbeta ett långsiktigt program för sionistisk fostran och undervisning för att kunna bibehålla den judiska kärleken till Israel ograverad [...]."

 

Hur långt är judarna villiga att gå i sitt stöd till Israel? Är judar på känsliga positioner att betrakta som säkerhetsrisker? Är deras innehav av känsliga maktpositioner i de västliga samhällena farligare än om samma positioner var upptagna av de scientologer vi tidigare nämnt?

Vi kommer inte att ge några svar på dessa frågor men istället redovisa för sionisterna besvärande fakta om judiskt aktivism för Israels räkning.

För det första, frågan är egentligen inte laddad då redan judiska förespråkare tagit upp den tidigare. I sin bok "By way of Deception" (på svenska "Med sveket som vapen") beskriver den avhoppade Mossad-agenten Victor Ostrovsky, Israels system att ta judar i förskingringen i bruk för sina operationer på främmande mark. Ostrovsky ger i sin bok många belysande exempel på hur dessa judar i diasporan "aktiveras" av Mossad för att bistå den judiska statens säkerhetstjänst. När judarna tillfrågas av Mossad förväntas de ställa upp på Israel:

 

Medförfattaren Claire Hoy skriver i sitt förord till Victor Ostrovskys bok "Med Sveket som vapen" (Bokförlaget Prisma, 1991, sid. 13-14):

"Tro det eller inte, men Mossad har bara 30 till 35 operationsofficerare, eller katsas, i tjänst på olika håll i världen under en och samma tid. Huvudanledningen till denna förbluffande låga siffra är, något som denna bok kommer att visa, att Israel, i motsats till andra nationer, kan få hjälp av en välplacerad och välvilligt inställd internationell judendom utanför landets gränser. Hjälpen förmedlas av sayanim, frivilliga krafter, i ett för Israel helt unikt agentsystem."

 

Victor Ostrovsky berättar själv i boken "Med Sveket som vapen" (Bokförlaget Prisma, 1991, sid: 103-104), om systemet med sayanim:

 

"Dagen därpå höll Ran S en föreläsning om sayanim, en unik och viktig del av Mossads arbete. Sayanim - medhjälparna - måste vara judar till 100 procent. De bor utanför Israel och fastän de inte är israeliska medborgare kan många av dem nås via sina släktingar i Israel. Man kan till exempel be en israel med släkt i England att skriva ett brev till någon släkting med ett innehåll som säger att den person som överlämnar brevet företräder en organisation vars huvudsakliga verksamhet är att rädda judar i diasporan. Kan den brittiska släktingen kanske hjälpa till på något sätt?

Det finns tusentals sayanim i världen. Enbart i London finns 2 000 aktiva och ytterligare 5 000 står på en lista. De hjälper till på mångahanda sätt. En sayan som äger en biluthyrning kan låta Mossad hyra en bil utan att kräva att de vanliga papperen fylls i. En våningssayan kan skaffa fram en våning utan att någon ställer några frågor. En banksayan kan skaffa fram pengar, om det så är mitt i natten, och en läkarsayan kan ta hand om ett skottsår utan att anmäla till polisen etcetera. Vad det gäller är att ha tillgång till en grupp människor som kan ställa upp när de behövs och som av lojalitet mot saken håller tyst om de tjänster de utför. De får bara ersättning för de utgifter de haft. Ofta utnyttjar katsas sayanims lojalitet för att få tjänster utförda för egen personlig del. En sayan kan aldrig veta skillnaden.

En sak är säker och det är att också om en judisk person vet att det är Mossad som står bakom kraven på hjälp, så är det inte säkert att han eller hon går med på att utföra den begärda tjänsten; men han eller hon kommer aldrig att gå till polisen. Mossad har till sitt förfogande ett helt riskfritt värvningssystem med vars hjälp man upprättar en pool av miljontals judar som kan vara till hjälp utanför Israels gränser. Det är mycket lättare att operera om man kan få hjälp på platsen och sayanim är en otrolig tillgång vartän man kommer i världen. Men de utsätts aldrig för några faror och inte heller får de veta några hemligheter.

Tänk er att en katsa under ett uppdrag plötsligt måste ha en radio- och TV-affär som täckmantel. Med ett samtal till en sayan i branschen kan han få hem 50 TV -apparater och 200 videospelare, ja allt vad han behöver, och efter nästan ingen tid alls kan han sätta upp en affär med varor värda mellan 3 och 4- miljoner dollar.

Eftersom Mossad till största delen bedriver sin verksamhet i Europa kan det vara en fördel att ha en affärsadress i Nordamerika. Alltså finns det adressayanim och telefonsayanim. Om en katsa behöver lämna ifrån sig en adress eller ett telefonnummer kan han använda sayans. Och om en sayan får ett brev eller ett telefonsamtal vet han omedelbart hur han skall göra. Det finns driftiga sayanim som driver en telefontjänst med 20 anställda som svarar i telefon, skriver ut brev och faxar meddelanden. 60 procent av omsättningen i dessa telefontjänstföretag kommer från Mossad. Utan Mossads bidrag skulle de få stänga var de än befann sig i Europa.

Det enda problemet med det här systemet är att Mossad inte tycks bry sig om att det skulle vara förödande för judarnas ställning i diasporan om det här blev känt. Svaret man får om man frågar är: "Vad är då det värsta som kan hända de här judarna? De skulle alla komma till Israel. Och det är väl bra, det." "

 

Även i Sverige finns det s.k. sayanim som väntar på att få order från Mossad för att på så sätt aktiveras och göra en insats för sin judiska stat.

 

Jan Guillou, journalist och författare som själv tampats med de svenska judar som i egenskap av provokatörer försökte infiltrera Palestina-grupperna, berättar i Aftonbladet (21/1-1998), om den roll som dessa judiska "fånar" spelade:

"När de riktiga mördarna kom fick fånarna hjälpa till med tunnelbanedirektiv och bostäder, flyktvägar och adresser. Så arbetade både mordkommandona från den israeliska underrättelsetjänsten och [terrorgruppen] Jewish defense league vid den här tiden."

Det kan vara på sin plats att nämna att en svensk judinna - Marianne Gladnikoff - tillhörde det Mossad-team, som genomförde det uppmärksammade mordet på marockanen Ahmed Bouchiki i Lillehammer, Norge, 1973.

 

 

Att infiltrera nyckelpositioner har alltid varit en sionistisk favorit taktik.

 

Det har nu avslöjats av judarna själva hur amerikanska judar i polisväsendet i USA missbrukade sina positioner för att smuggla vapen till sina fränder i den tillblivande judiska staten. I sin text "In Jerusalem" (3 november 1995, sida 8), av judinnan Lucille Cohen, berättas "om den hemliga historien om hur en grupp judiska polismän i New York hjälpte till att skaffa fram vapen till frihetskämparna i Irgun" (en judisk terrorgrupp som bekämpade britterna och palestinierna innan Israels skapande - Radio Islams kommentar). Den före detta polischefen Leon Katz fick en förfrågan från en sionistisk rabbin, Mordechai Morduchowitz, om att hjälpa till med vapeninsamlingen, och han tackade jag. Man ordnade en hemlig vapendepå, och vapen samlades in bl.a. från judiska församlingsmedlemmar men framförallt tog man vapen som polisen beslagtagit från kriminella, och skickade till Irgun i Palestina. Cohen skriver: "Genom de judiska polismännen i den här enheten, kunde mer än 90 procent av de skjutvapen som överlämnades [till polisen] skickas vidare via Katz till Irgun". Under dessa vapeninsamlingar bar man "alltid uniform" - d.v.s. man var inte rädd att missbruka sin makt som polis för den judiska saken. Utdrag av denna text finns publicerad på en judisk aktivists hemsida, under den talande rubriken "Jewish Heroes" (Judiska hjältar). Se http://www.nacs.net/~dlauer/dave/jewish/hero1.html eller vår kopia av texten.

Den proisraeliske engelske författaren Ronald Payne beskriver exempelvis i sin bok "Mossad - Israel´s Most Secret Service" (Corgi Books, 1991) hur den judiska underrättelseorganisationen Shai lyckades infiltrera den brittiska administrationen i Palestina med sina agenter (sid. 20-21):

"Shai became expert at smuggling into Palestine weapons and illegal immigrants. It was particularly successful in getting its agents into positions of influence in the British-run customs, police and transport services; exploiting these positions, they were able to make sure that the authorities seized quantities of arms being smuggled in by the Arabs ready to fight against the new settlers in Palestine."

Man ser till att föra fram sitt folk på viktiga nyckelpositioner för att sedan använda dem för den sionistiska Saken.

 

USA har på senare tid skakats av flera judiska spionskandaler. Den amerikanske juden Jonathan Pollard som var anställd vid den amerikanska försvarsorganisationens centrum - Pentagon, ertappades 1985 som spion för Israels räkning. Och detta i det land som är huvudorsaken till att Israel alltjämt existerar militärt och ekonomiskt!

Pollard hade överfört tusen dokument och satellitbilder bl.a. om arabländernas försvarskapacitet till sina judiska vänner i Israel. 1986 dömdes han som landsförrädare och spion till livstids fängelse. Amerikansk-judiska grupper och Israel har sedan dess alltid beklagat Pollards öde och krävt att han skall släppas fri trots att hans skuld är fastställd bortom allt tvivel. 1996 erhöll Pollard t.o.m. israeliskt medborgarskap som tack från den judiska staten för att han nu suttit av 10 år av sitt fängelsestraff.

Och 1997 avslöjades att en amerikansk jude, David Tenenbaum, stod anklagad enligt en FBI-rapport för spioneri för Israels räkning. Tenenbaum var civilanställd ingenjör vid den amerikanska arméns Army Tank, Automotive and Armaments Command (TACOM). För FBI har han erkänt att han delat med sig av dokument till israeliska sambandsofficerare vid den amerikanska basen, som var stationerade där som en del av det amerikansk-israeliska försvarssamarbetet. Enligt Washington Posts Internet nyheter (20/2-1997), skall han ha erkänt till FBI att han givit "hemligstämplad information till varje israelisk sambandsofficer som tjänstgjort vid TACOM de senaste 10 åren". Enligt Washington Post (21/2-1997) skall han även ha "givit informationen till israeliska officerare och till Reuven Granot, ställföreträdande vetenskaps-chef vid Israels försvarsministerium".

När det gäller spionbranschen kan det också vara av intresse att påpeka att en annan amerikansk jude, Mark Deutch, 1995 tillträdde som chef för den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och att han i sin tur efterträddes på posten som CIA-chef av en annan jude, den tidigare säkerhetsrådgivaren Anthony Lake. Och i Storbritannien under Tony Blairs jude-sponsrade regim där utrikesministerposten besatts av juden Jack Straw är också chefen för landets inrikes säkerhetstjänst MI5, Stephen Lander, jude. Israeliska Mossad behöver således ej längre använda lågrangsspioner för att få den information de vill från de västerländska underrättelsetjänsterna.

 

Även i filmer producerade av judar tar man upp temat om den "dubbla lojaliteten" och hur judar i viktiga positioner i det icke-judiska samhället kan komma i intrikata intressekonflikter då deras judiska bröder och systrar kallar på hjälp. 

Juden David Mamets film, i Sverige med titeln "Hatet" ("Homicide", en film som senast sågs på TV4, 21/4-2001) tar exemplevis upp temat om hur en judisk FBI-agent får i uppdrag av en judisk kamporganisation att stjäla FBI-dokument från sitt arbete för att använda i deras kamp mot "nynazister".

 

Den åldrade svensk-judiske aktivisten Karl Berman tidigare verksam i den svenska arbetarrörelsen som aktiv i SSU och den socialdemokratiska ungdomsklubben, uppmanar i en artikel i Judisk Krönika (nr.1-1996) tidningens judiska läsare att "aldrig" "glömma sina rötter". Judisk Krönika skriver:

"Därför uppmanar Karl Berman, alla ni som läser detta - glöm bort karriären en stund. Kämpa mot antisemitismen - både här hemma och på andra håll i världen! Hjälp dessutom Israel, vårt eget land, genom att på alla sätt bidra till en positiv uppfattning av landet hos din icke-judiska omgivning."

Bermans uppmaning riktar sig till alla svenska judar.

Följer då judarna sin frände Bermans uppmaning att glömma bort karriären och stället hjälpa Israel, "vårt eget land"?

I vår avdelning om judar och massmedia tar vi upp hur det judiska etablissemanget inom informationsväsendet shanghajat medierna och förvandlat dem till simpla propagandamegafoner i Israels tjänst.

Inom politikens område har vi också tidigare exemplifierat hur exempelvis judinnan Anita Gradin, i egenskap av socialdemokratisk utrikeshandelsminister under sionisternas krig mot arablandet Irak 1991, tillät försäljning av krigsmateriel till USA krigsmakt. Detta trots att den svenska vapenförsäljningens doktrin alltid varit att aldrig sälja till en krigförande part. Den 1/12-1995 meddelade SvD plikttroget i en liten notis att 570 000 irakiska barn avlidit som ett direkt resultat av detta sionistiska förintelsekrig mot den irakiska nationen. Inte konstigt att judinnan Anita Gradin ärats med titeln "Årets Kvinna" av Womens International Zionist Organisation - WIZO!

 

Sveriges judiska statsråd Leif Pagrotsky med företrädare för den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith - bild från Judisk Krönika, nr.3-1996.

*** 

Gettomentaliteten

 

Judar förebrår ofta fräckt icke-judarna för att det finns en segregation mellan judar och icke-judar, trots att avskildheten och utanförskapet är något de själva valt och kämpat för. Hur många gånger har man inte fått höra att det var de ondsinta icke-judarna som på medeltiden tvingade in judarna i getton? En getto-tillvaro som dagens judiska förespråkare anser att vi nu levande icke-judar ska känna skuld och skam för. Blir det då inte något förvånande att läsa följande, i en ledande judes mycket erkända verk? 

Sionistledaren Nahum Goldmann skriver i självbiografiska bok "Den Judiska Paradoxen", sid. 13:

"[...] judarna är det mest avskilda folket i världen. Deras tro på att vara det utvalda folket ligger till grund för hela deras religion. Under århundradenas gång har judarna aldrig tröttnat på att markera skillnaden mellan dem och den icke-judiska världen. De har förkastat och förkastar alltjämt blandäktenskap. De har rest den ena muren efter den andra för att bevara sin existens "vid sidan om" och har själva byggt sina ghetton: deras chtetel (lilla by) i Östeuropa eller mellah i Marocko."

 

Och på sid. 77:

"Det är oriktigt att påstå, att goyim tvingat judarna att separera sig från andra samhällsgrupper. Då de kristna gav sin bekräftelse år ghettona, levde judarna redan där."

 

Goldmann visar här, att tvärtemot vad judarna påstår i sin ständiga propaganda var faktiskt inte gettot ett icke-judisk påfund utan något judarna själva inrättat för att kunna befästa sin särart och isolera sig från den icke-judiska majoriteten.

Den judiska staten Israel som nu finns etablerad sedan över 50 år tillbaka har som syfte att bli ett enda gigantiskt getto för judar att frotteras med varandra. Som den sionistiske aktivisten William Zukermann, skrev i "Jewish Newsletter", 28 juli, 1959:

 "Israel måste bli ett nytt Getto, ett hundraprocentigt judiskt samhälle, lika "Gojim-Rein", som det Nationalistiska Tyskland var "Juden-Rein"."

 

Det judiska utanförskapet är självvalt. Man tackar t.o.m. sin gud Jahve, i den judiska bönen för att han särskilt judarna från jordens övriga folk. Rabbin Robert Wolkoff, skriver i boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur Förlag, 1993, sid. 122):

"Som Jacob Neusner har påpekat avslutas varje judisk gudstjänst med en bön där G-d prisas därför att han 'inte skapat oss som alla andra folk på jorden'. Detta var, enligt Neusner, 'något att tacka för, en källa av stolthet och glädje, ett medvetet uttryck för Israels unika känsla av folktillhörighet'." 

 

Denna avskildhet tas även upp av den judiske journalisten, författaren och f.d. redaktören Göran Rosenberg, i en intervju i Judisk Krönika (nr.4-1996). Han talar om den "påtagliga boskillnaden mellan judar och icke-judar" som ett arv som finns i den judiska religionen - ett arv som t.o.m. "skrämmer" honom.

Men den judiska majoriteten i Sverige verkar inte skrämmas av dylikt apartheidtänkande. För några år sedan rapporterades det exempelvis att den Judiska Församlingen i Göteborg beslutat att församlingsmedlemmar av blandäktenskap med icke-judar ska begravas på en särskilt avskild plats på den mosaiska begravningsplatsen.

 

I Judisk Krönika, nr.4-1997, refereras till en intervju med SvD:s Thomas Gür:

"Thomas Gür hävdar att den judiska vägen i Sverige många gånger rent socialvetenskapligt varit segregationistisk:

- Men den ledde till framgång, anpassning och social rörlighet uppåt och det är det som räknas - inte var man startar utan var man hamnar."

Det viktigast är således att man kan göra karriär.

 

*** 

Judar föredrar andra judar

 

I sitt umgänge umgås judar företrädesvis med andra judar, och det är egentligen ingen nyhet, men som kritiker av judendomen är det kontroversiellt att säga.

I den heljudiska boken "The Chosen People in America", av den amerikanske juden Arnold M. Eisen (Indiana University Press, 1983), kan man t.o.m. på sida 143 läsa, under den talande rubriken "The Mask Jews Wear"("Masken som judar bär"):

"Jews choose other Jews almost exclusively as their close friends, and even wider friendship circles are composed overhelmingly of other Jews."

 

För att stödja yttrandet att judar föredrar att omge sig med andra judar har Eisen, under fotnot 55, på sida 211, referat från resultat av flera andra judiska forskares slutsatser, som Kramer & Leventman, samt Sklare & Greenblum.

 

Och denna judiska preferens verkar inte vara en amerikansk-judisk företeelse. Redan de första judiska familjerna som etablerade sig i Sverige levde avskilt från den icke-judiska majoriteten. Umgänge och giftermål skedde inom den slutna judiska gruppen.

Den judiska DN-journalisten Magdalena Ribbing, skriver (sid. 108) i sitt kapitel i boken "Det judiska Stockholm", om den judiske affärsidkaren Josef Leja verksam på 1800-talet.

"Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen. Större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän."

Och i sin hyllning till den judiske affärsmannen och NK:s judiske VD Josef Sachs (1872-1949), skriver Magdalena Ribbing i samma bok (sid. 104):

"Hans [Josef Sachs] liv genomsyrades av det judiska arvet, och han förde traditionen vidare i de val han gjorde av hustru vänner, också medarbetare."

 

Juden Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 145) om hur "sammanhållningen bland de till Sverige inflyttande judarna kring sekelskiftet vara stor".

Och i affärsvärlden hjälpte de varandra (Bertil Neuman, också sid. 145):

"Även om det fanns en påtaglig konkurrens mellan dem [de judiska affärsmännen] var det en naturlig sak att de hjälpte varandra."

 

 

Om man fraterniserade med icke-judar så vad det för att fjäska för potentater och korrumpera dem för att på så sätt avancera sina positioner och få ett fastare och säkrare fäste i det svenska samhället.

 

Någon kan ju nu säga att detta är historia och att det efter den svenska judenhetens assimilering inte längre finns någon sådan judisk preferens för den egna gruppen. Man kanske kan hävda att det vi skrivit om var drag som hörde till det förgångna, f.ö. en period där allmänt folkgrupper höll sig mer isolerade från varandra. Låt oss bara ta zigenare och samer som exempel på liknande företeelser i det svenska samhället.

Vi kommer dock visa att så inte är fallet. Den historiska judiska inskränktheten och den gruppfixering som finns, kvarstår. Citatet från Arnold M. Eisen hänvisar till dagens judar, inte de som levde på 1700- och 1800-talen.

Den uppburne svenske juden Bertil Neuman bekräftar denna judiska inskränkthet och preferens att umgås och omgiva sig med andra judar. I sin självbiografiska bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989) förtäljer Neuman (sid. 140):

"Träffar jag en okänd som visar sig vara jude är det självklart att vi får en speciell kontakt. Samtalet får en annan inriktning, infallsvinklarna blir flera, och den judiska samhörigheten känns i dialogen." 

 

I Svenska Dagbladet, 22/7-1990, intervjuas den i Tyskland födde och 1940 till Sverige invandrade Hans W. Levy om judendomen under rubriken "Kärleken till Israel förenar". Levy berättar där att:

"Alla judar får genast personlig kontakt med varandra, var de än möts i världen"...

Levy är numera svensk medborgare och har varit föreståndare för den Judiska Församlingen i Göteborg. 

 

I boken "Judisk identitet" publiceras en längre intervju, förd av Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski med den judiske tumörbiologen Georg Klein. Klein berättar där att han "trivs bäst med andra judar".

"Först efter några årtionden, efter att jag hade överlevt Förintelsen och flyttat till Sverige, blev jag medveten om att de flesta av mina vänner var judar, utan att jag medvetet valt dem av den anledningen. Jag kände mig mest hemma bland dem och jag trivdes oväntat bra i Israel."

 

Man kan kanske hävda att detta är ståndpunkter från äldre i Sverige boende judar. Då kan ett citat av den unge judiske regissören David Flamholc, född 1974, (och mannen bakom filmer som "Lithivm", "Nattbuss 807"), tjäna som illustration på att inskränktheten består. I en intervju i i Judisk Krönikas ungdomsbilaga Mish Mash (nr.3-1999) berättar David:

"- Jag ser mig själv som jude och tänker judiskt, om man kan säga så. När jag träffar judiska människor i världen blir det en speciell kontakt. Det är något jag alltid måste förklara för mina icke-judiska vänner - antingen tycker de att det är fånigt eller mystiskt och intressant."

 

Med denna kunskap och med stöd av citat från judiska källor borde det egentligen inte vara kriminellt att hävda att judar helst umgås med varandra.

Följaktligen kan man här dra slutsatsen att den anhopning av judar vi i denna skrift kommer att avslöja, och det välutvecklade judiska nätverk vi talat om ovan, är resultatet av just denna judiska önskan att helst umgås och omge sig med andra judar. Detta exklusivistiska, rasistiska, apartheid-tänkande är i sin tur ett direkt resultat av talet om "det utvalda folket".

Huruvida detta självutnämnda "utvalda folk" har rätt, att via sina lojalitets- och vänskapsband, likt en maffia, nästla sig in och ta över en betydande och allt viktigare del av samhällskroppen är förstås satt ur all offentlig diskussion - då det är Bonniers och deras hantlangare som bestämmer vad som får diskuteras.

Judarna har insett att de inte kan leva helt isolerade från den icke-judiska omgivningen. De måste tjäna sitt uppehälle och försörja sig, och därför behöver de ändå det icke-judiska samhället.

Eller som den jude säger som citeras av Ricki Neuman, i Judisk Krönika (nr.4-5, november 1992):

"- Allt mina bröder talar om är pengar och position. Pengar skaffar man sig ute bland goyim, position erövrar man i den judiska världen."

Men enligt judarna får inte det omgivande samhället som de så väl behöver för sin materiella standard vara ett samhälle som ställer några som helst krav på dem, utan alla skall böja sig för de judiska egenheterna. Då blir det vad judarna kallar ett "tolerant" samhälle - men vad som egentligen avses är att de får diktera fritt, utan inskränkningar.

Hos judarna finns ett arrogant sätt att betrakta sin icke-judisk omgivning, helt i linje med deras rasistiska bild av sig själva som överlägsna.

Endast allt som är judiskt har för dem en djupare innebörd. Alla större problem och händelser sätts i ljuset "är det här bra för judarna, eller inte?" (på engelska motsvaras det av det berömda uttrycket "Good for the Jews" - ett uttryck som numera öppet används till exempel i den svenska judenhetens kulturtidskriften Judisk Krönika (se exempelvis nr.1, 2001, och Judisk Krönika, nr.4-5/1988). Ett annat judiskt uttryck i samma anda är: "Vi bryr oss inte om vad goyim säger - utan bara vad de gör". Eller som de ortodoxa judars inställning, som är inblandade i knarkhandeln i USA: "Knark säljs i vilket fall som helst. Så länge det inte skadar vårt eget samfund utan endast är till fördel för det, kan vi lika gärna profitera på knarkhandeln." (Se artikeln "Den judiska tvätten av knarkpengar", från den israeliska tidningen Ma´ariv, 2/9-1994).

Den f.d. överrabbinen för Stockholms Judiska Församling, Morton Narrowe, gav uttryck för denna nedvärderande syn på icke-judiskt liv. I en intervju i Judisk Krönika (nr.5-1996) svarar Narrowe på frågan varför man inte ska låta sig assimileras till den icke-judiska omgivningen och ge upp att vara jude:

"Vad finns det att assimilera till? Jag har svårt att se vad som kan tyckas eftersträvansvärt i den tomhet som finns därute."

Enligt överrabbin Narrowe är icke-judars levnad att likställa med "tomheten därute".

Denna arroganta attityd avspeglar också deras sätt att se på svenskar:

Den svenske juden Salomon Schulman skriver i sin bok "Jiddischland - Bland rabbiner och revolutionärer" (Bokförlaget Nya Doxa, 1996, sid. 221) om Talmud och judisk överlägsenhet:

"Redan ett årtusende före de europeiska universitetens tillblivelse studerades Talmud på särskilda akademier. På 15000 sidor finner den kunskapsgirige utläggningar i religion och etik, medicin och astronomi, poesi och filosofi. Renässansmänniskan var skapad långt före epokens födelse.

Den svenskIutheranska puritanismen har sina definitiva övermän bland judiska lärde. Gnetighet och gnosjöanda förblir bleka provinsiella avarter liksom den mångomtalade tyska grundligheten i jämförelse med den judiska arbetsdisciplinen: [...]"

 

En annan jude, den som IT-guru nu lanserade Oskar Swartz, skrev i en artikel i DN (31/1-1993), under rubriken "Judisk knorr på tillvaron":

 

"Här går jag och tänker på att ingenting oväntat händer i den gråa svenska vintern. Jag vill uppleva samma känsla som när jag en kväll överrumplades av en massa bilar med två meter höga sjuarmade ljusstakar monterade på taken. De for runt, runt och tutade. Bilarna var fullpackade av ortodoxa judar i korkskruvslockar och skägg och höga hattar och yllekostymer. De ropade på hebreiska genom fönstren och i högtalare. I fem år bodde jag i världens största judiska stad. Den ligger inte i Israel. Nej, det var i New York jag insåg att vad som för mig var en vanlig kväll tydligen betydde någonting speciellt för andra delar av befolkningen. För en utomstående satte spektaklet knorr på tillvaron.

[...]

Tänk om de fientliga [till judar] också hade bott i staden med flest judar. Skulle de då vara hatiska? Detta är vad de går miste om:

Här i Stockholm äter de sina slappa och missfärgade Felix-gurkor när de skulle kunna få de mest fantastiska fjädrande och knapriga "Sour gherkins" och Klaussen's spänstiga vitlöksgurkor i New Yorks livsmedelsbutiker.

Här går de till Konsum och köper sin inplastade kokta skinka som doftar syrligt och instängt när de skulle kunna gå till en deli och få ett berg nyskivad pastrami och senap på "real jewish seeded rye", äkta judiskt rågbröd med kummin.

Här äter de sin uppblåsta och smaklösa formfranska med hushållsost när de skulle kunna slinka ned runt hörnet och få en kompakt judisk, osyrad "bagel" med creamcheese och gräslök.

Här äter de sina svampiga grillkorvar, fulla av slaggprodukter och mjöl, när de i närmaste butik skulle kunna få Hebrew National kosherkorvar, stinna av kött och kryddade så att det känns.

Här trånar de efter faxmaskiner för 8 000 kronor när de energiskt jobbande ortodoxa judarna i New York kränger samma apparater för 2 500 spänn i ruffiga lokaler med låga marginaler.

Här lyssnar de på träliga svenskar som håller monotona föredrag när de skulle kunna höra briljanta och verbala judiska akademiker hålla låda så att publiken sitter trollbunden.

Här går de i Vasastan och tänker "en rolig kändis" om de ser att Sven Melander är ute och går när de i stället skulle kunna möta Woody Allen på promenad på Upper East Side.

Här går de runt i en stad som är bedövad av en spruta lutheransk jantelag när det finns en stad som spritter av liv för att den fått en injektion judisk "chutzpah", framåtanda.

Kanske skulle de liksom jag gå runt i Stockholm och ofta längta till New York som är fullt av judar."

 

 

Och även judarnas främsta tillskyndare, som med stor sannolikhet också har ett avlägset judiskt påbrå (det brukar vara så) är inte heller främmande för att skriva dumheter om "svensken":

Israels man nummer ett i Sverige, Per Ahlmark - hedersjuden - skriver i sin bok "Vänstern och Tyranniet":

"Jag är svensk och således expert på opportunister."  

Harry Järv, tidigare biblioteksråd och riksbibliotekarie, med ett engagemang i det Judiska Muséet i Stockholm, skriver i sitt bidrag till boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998), där han delger Josias Carl Cedehielms (1734-1795) uppfattning att låta judar invandra till Sverige för att stimulera den svenska handeln och industrin (sid. 9):

"Han [Cederhielm] trodde att judarna skulle kunna åstadkomma den önskade snabba varu- och penningcirkulationen, eftersom industrin - ordet betydde på den tiden idoghet - inte tycktes vara karaktäristisk för svenska folket, vars tröghet i begrepp, farhåga för allt ovanligt, brist på kalkyl och alltför mycken flegma i allmogens temperament binder tusende gånger händerna på den omtänksammaste hushållare."

Harry Järv drar därefter slutsatsen:

"[...] svenska folkets karaktäristiska egenskap trögheten är vid närmare påseende inte heller ärftligt betingad, utan en miljöskada som botas genom stimulerande kontakt med judarna."

Svenskar är "tröga" och måste få judisk "stimulans" för att kunna bli "botade".

 

*** 

  Judisk vardagsrasism

Begreppen "goj", "schiksa", "schwartzer"

 

I sitt dagliga samtal mellan judar finns det flera judiska internbegrepp som används, begrepp som är viktiga för en icke-jude att känna till.

Det som ofta dyker upp och som i sammanhanget har högst relevans är begreppet "goj" - det judiska namnet på icke-judarna. Ordet liknar mycket zigenarnas motsvarighet "gaje", men innebörd i den judiska varianten "goj" och "gojim" (pluralis) är dokumenterat som nedvärderande och faktiskt rasistiskt färgat.

 

 

Den judiske författaren Bertil Neuman talar t.o.m. om begreppet om hur "ordet goj (icke-jude)" inom de så berömda judiska vitsarna kom "att få en dålig klang på så sätt att han är dum, har a gojische kop (huvud), medan en jude är smart, har a jiddische kop" (Bertil Neuman "Något försvann på vägen", Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid.162).

 

Så judar tillstår att ordet "goj" har en nedvärderande laddning, ungefär som att judar på engelska kallas för "kikes". Ändå används gojbeteckningen på icke-judar regelbundet i artiklar skrivna av den judiska kultureliten, i exempelvis den så hyllade tidningen Judisk Krönika.

 

Omslag till boken "Jew Boy in Goy Town", av den judiske författaren H. Charles Bluming, (Xlibris Corporation, 2000).

 

I sina artiklar räds inte "kulturskribenten" Salomon Schulman att tala om icke-judar med beteckningen "gojer". I en krönika i Judisk Krönika, nr.1-1999, skriver Schulman glatt om vad han kallar "skojgojim", d.v.s. vanliga icke-judar, och gör ett utlägg om att han inte litar på sina egna judar: "En jude gör aldrig frivilligt affärer med en annan trosfrände" då han anser att judar alltid försöker lura av varandra av pengar. Schulman skriver: "Därför tjänar jag pengar på gojim istället för att låta mig luras av smarta judar."

   

I den judiska samtalet har man också ett nedvärderande jiddisch-begrepp på unga manliga och kvinnliga icke-judar.

Där kallas icke-judisk yngling för shaygets (sheketz). Enligt den judiska boken "Megiddo Modern Hebrew-English Dictionary", utgivet i Israel, definieras sheketz korrekt som: "orent djur; vämjelig varelse, styggelse (och vardagligt - uttalat shaygets) usling, slyngel; ickejudisk yngling".

Jiddischordet "shiksa" är femininformen av shaygets och syftar på ung, icke-judisk kvinna, och har samma nedvärderande innebörd. Ibland skrivs ordet shikses som pluralis och singularisformerna shiksa eller shikse.

Enligt den judiska boken "Lazar Malkin och paradiset" (Legenda Förlag) är ordet "shiksa" ("shikse") synonymt med "icke-judisk kvinna; ofta använt i nedsättande betydese, hora".

 

Not: Boken "Lazar Malkin och paradiset" (Legenda Förlag) av juden Steve Stern recenseras f.ö. av Ricki Neuman i Judisk Krönika, nr.3-1989.

 

Inom de judiska kretsarna används dessa ord flitigt, t.o.m. av våra svenska kulturjudar, trots sin nedvärderande klang. Salomon Schulman talar om schikse i Judisk Krönika, nr.6-1999 och i sin bok "Jiddischland - Bland rabbiner och revolutionärer" (Bokförlaget Nya Doxa, 1996), skriver juden Schulman (sid. 227) om hur han som ung "valde ut ett par ariskt blonda shikses, kristna flickvänner".

I Judisk Krönika (nr.4-5-1992) kan man läsa en jude som beklagar sig att "den största tragedi" som kan drabba en judisk familj, är "en son som gifter sig med en schikse!".

Den judiske kritikern Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" om den vedervärdigt rasistiska judiska synen på icke-judiska kvinnor (kapitel 5, Lagarna mot icke-judar):

"I själva verket betraktas varje ickejudisk kvinna såsom N.Sh.G.Z - initialerna för de hebreiska orden nidda, shifha, goja, zona (oren av menstruationsblod, slavinna, ickejudinna, sköka). Om hon övergår till judendomen, upphör hon visserligen att vara nidda, shifha, goja, men hon anses alltjämt vara zona. (sköka) så länge hon lever, helt enkelt därför att hon är född av en ickejudisk moder."

 

Även för svarta människor finns det ett jiddisch-uttryck "schwartzer" - på svenska typ "svarting" - som också har en klart nedvärderande innebörd och klang. Det är sedan tidigare känt att judar bl.a. via Talmud lärs ut en rasistisk bild av svarta. Den store judiske lärde, Moses Maimonides, som sammanställde Talmuds lagar var även filosof och anses av judar som en av de främsta judiska auktoriteterna. I Maimonides bok "Vägledning åt den rådlöse" som anses vara den judiska religionsfilosofins förnämsta verk, kan man se den rasistiska syn på svarta som han och således judendomen förmedlar. Där talar han (bok III, kapitel 51) om hur olika delar av mänskligheten kan uppnå det högsta religiösa värdet, den sanna gudsdyrkan. Följande slags människor anser han vara ur stånd att ens komma nära detta värde:

Vissa av turkarna och nomaderna i norr och de svarta och nomaderna i söder, och de som liknar dem i våra egna områden: Och deras väsen är som stumma djurs väsen, och enligt min åsikt står de inte på människornas nivå och deras nivå bland de ting som finns till är lägre än människans och högre än apans, ty de har mer än apan människans utseende och likhet.

Israels framlidne försvarsminister, den legendariske Moshe Dayan med lappen för ögat, har t.o.m. påstått att de amerikanska militärstyrkorna har försämrats eftersom de inbegriper svarta, "som har låg intelligens och låg utbildning". Han uppmanade USA att försäkra sig om att "nytt blod och bättre hjärnor kom till deras trupper".

 

 

Kapitelrubrik från den amerikanska judinnan Erica Jongs i västmedia hyllade bok "Rädd att flyga". Boken i Sverige utgiven av Norstedts.

 

 

I boken "Den dubbla identiteten" (bokförlaget Korpen, 1973), diskuterar de två svensk-judiska författarna Hans Gordon och Lennart Grosin judarnas sätt att se på sig själva, i ljuset av de resonemang som den fransk-judiske filosofen Jean-Paul Sartre framfört om judisk identifikation (sid. 212):

"Men det stora problemet för juden uppkommer när innehållet i begreppet jude blir oklart och diffust, i synnerhet för den icke-religiöse juden. [...] Juden är således i denna situation ofta på drift, osäker och rotlös. [...] Vad gör man då som jude? Jo, man kan börja att anta samma argument som antisemiten ofta gör, men med omvända förtecken: man motiverar sin egen judiska existens genom att betrakta sig själv som rasmässigt besläktad med en särskild judisk ras. För att motivera att man håller sig kvar till gruppen ger man denna judiska ras överlägsna egenskaper: man börjar övervärdera och prisa sin egen grupp."

 

Vi tänkte här ge några exempel på detta skryt där judar ger sig själva "överlägsna egenskaper" och "börjar övervärdera och prisa sin egen grupp".

I en ledare i Judisk Krönika, (nr.4-1991) redogör tidningens chefredaktör Jackie Jakubowski en diskussion med en judisk vän om judarnas framtid i Europa:

"- Titta på diasporans kulturrikedom, se på de judiska geniernas inflytande på Europas konst, litteratur, filosofi och vetenskap. Vi har ett arv att förvalta här."

Jackie Jakubowski talar i Judisk Krönika, nr.6-1983, om "en kulturell judisk renässans" i Europa och om "de judiska intellektuellas alltmer framträdande roll i den moderna europeiska civilisation".

 

Harry Schein, själv jude och väletablerad i det svenska etablissemanget, påstår i DN, 16/7, 1989:  

"Den centraleuropeiska kulturen var alltså i allt väsentligt en judisk kultur, en glittrande fernissa utan rötter i den omgivande sociala verkligheten. Och efter Hitler finns inte tillräckligt många judar kvar i Europa för att bära upp en europeisk kultur."

 

 

FiB/K, Nr 5-1995. Salomon Schulman konstaterar på sitt vanliga lättsamma sätt att judarna är alla icke-judars herrar, att de alltid är överlägsna i det de gör och att de semitofiliska icke-judarna beter sig som papegojor när de lär sina barn hur fint det judiska är.

Den svenske talmudist-juden Salomon Schulman i sitt inledningskapitel till boken "Talmud - en introduktion", av den israeliske rabbinen Adin Steinsalz, (bokförlaget Nya Doxa, 1996). Schulman skriver (sid. 7):

"Bortsett från en överflödig namedropping [kursiverat av Schulman] av kända israeliska skribenter för att markera utmärkelsens ["Israelpriset", RI:s anmärkning] dignitet kan konstateras att Bokens folk toppar statistiken när det gäller läsning och att Tel Aviv kan skryta med att ha den högsta tätheten av intellektuella i världen."

 

Expressens judiske kulturjournalist Nils Schwartz, skriver i Expressen, 14/9-2001, om judarnas: "[...] bestickande styrka, att de är den enda etniskt utrotningshotade folkgrupp som genom enskilda representanter har uppnått kulturellt, politiskt och ekonomiskt inflytande över världens affärer - ja, till och med bildat en egen stat."

Han tillstår att judarna "har uppnått kulturellt, politiskt och ekonomiskt inflytande över världens affärer", men brukar inte sådana påståenden av samma Expressen avfärdas som antisemitiska villfarelser?

 

Listan skulle kunna göras lång på liknande exempel på judiskt skryt där man hävdar att inte en enda utveckling av betydelse i mänsklighetens historia skett utan judarnas förlösande insats.

Denna judiska inställning är naiv, fånig men också rasistisk då grundhypotesen och andan bakom alla dessa påståenden är att de - som judar - skiljer sig och är förmer än andra människogrupper.

Det grundar sig på den judiska villfarelsen om att de skulle besitta en överlägsen specifikt judisk intelligens. Vi har tidigare nämnt det judiska uttrycken "jiddische kopf" versus "goyische kopf" där man i en hel berättartradition talar om den judisk hjärnan som den smarta och intelligenta medan "gojskallen" är trög och dum.

Redaktionen på Judisk Krönika (nr.1-1997) är inte heller mindre judar än att de går in på detta tema, om än något försiktigt i e artikel av Nina Solomin med rubriken "Intelligenta judar" om den påstådda judiska intellektuella överlägsenheten. Det är uppenbart när man läser artikeln att man vill föra fram skrytet om judisk intelligens men samtidigt vet att det är ett kontroversiellt ämne. Tricket Judisk Krönika använder sig av för att skriva om det är att citera åsikter men själv inte ta öppet ställning i frågan.

 

"I think Jews are the smartest people in the world," says film director Rob Reiner ("A Few Good Men," "When Harry Met Sally"). "For thousands of years, they didn't have a homeland. They got kicked out of places. They had to live by their wits, so they always stressed education. "Because we are the smartest people in the world," Reiner adds, "we are also the most hated. People feel threatened. We're the smartest group of people, and yet we're the lawyers, the doctors, the bankers. We've risen to high levels in society and that's resented." With regard to the film industry, Reiner goes one to say, "it's all run by Jews, even Disney."  - Citerad av Paul Freeman i Jewish Bulletin of Northern California, 4:e december 1992, sid. 38, 40.

 

Boken "Smart Jews - The Construction of the Image of Jewish Superior Intelligence" (University of Nebraska Press, 1996), av juden Sander L. Gilman tar också upp detta ämne.

 

 

Myten om den judiska överintelligensen är lika tom som de andra myterna. Judarnas påstående att de skulle vara mer belästa för att de "upplysts" av sitt läsande av Talmud och andra judiska skriverier är bara tomt judiskt prat. Judendomen är mycket ologisk och vidskeplig, både historiskt sett och i ett modernt perspektiv.

Den judiske Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer låter romanjaget beskriva den judiska visheten i boken "Shosha" (sid. 9), om de judiska religionsskolorna cheder:

"Jag växte upp [...] i en kultur som hade sina rötter i Babylon: Talmud. Den cheder jag gick i [...] Där studerade jag inte matematik, fysik, kemi eller historia , utan de lagar som styr ett ägg som har lagts en helgdag och offerceremonierna i ett tempel som förintades för två tusen år sedan."

Och det var dessa cheder-skolor och vad som där lärdes som enligt det judiska skrytet skall vara grunden till den judiska överintelligensen och kunskapstörsten. Att studera gamla ägg och offerceremonier för två tusen år sedan!

 

Den ärlige judiske kritikern Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" (kapitel 2, Fördomar och undanflykter) om den nedtystade historien om det historiska judiska föraktet mot lärdom:

"Eller ta till exempel den judiska lärdomsivern. Förutom en rent religiös lärdom, som själv var i ett tillstånd av förfall och urartning, behärskades judarna i Europa (och i något mindre omfattning i arabländerna) före omkring år 1780 av ett oförlikneligt förakt för och hat mot all lärdom (med undantag för Talmud och den judiska mystiken). Stora delar av Gamla Testamentet, all hebreisk poesi utom den som brukades i gudstjänsten, de flesta böcker om judisk filosofi hörde till det som inte lästes, och ofta var själva namnen på dessa verk bannlysta. Studiet av alla språk var strängt förbjudet liksom studiet av matematik och naturvetenskap. Geografi och historia - även judisk historia - var fullkomligt okända ämnen. Det kritiska sinne, som påstås i så hög grad känneteckna judarna, saknades helt, och ingenting förbjöd man strängare, fruktade man djupare och förföljde man därför grymmare än den mest blygsamma uppfinning eller den mest oskyldiga kritik.

Det var en värld, som var sjunken i den eländigaste vidskepelse, fanatism och okunnighet, en värld där man i förordet till det första arbetet om geografi på hebreiska (utgivet år 1803 i Ryssland) klagade över att väldigt många stora rabbiner förnekade att den amerikanska kontinenten skulle existera med orden 'det är omöjligt'. Mellan den världen och det som i Väst ofta anses 'känneteckna' judarna finns ingenting gemensamt förutom den missförstådda benämningen."

 

Shahak berättar också judarna av sina lärde män rabbinerna var ålagda att läsa icke-judisk litteratur - på skithuset:

"Rabbinauktoriteterna i Östeuropa tillkännagav vidare att alla studier utom de i Talmud var förbjudna, också i de fall ingenting särskilt kunde påträffas i dem som renderade bannlysning, eftersom sådana studier inkräktade på den tid man borde använda antingen till att studera Talmud eller till att tjäna pengar - som skulle användas att understödja talmudlärde. Det fanns endast ett kryphål kvar, nämligen den tid som även en from jude av nöden måste tillbringa på avträdet. På detta orena ställe är heliga studier förbjudna, och det var därför tillåtet att där läsa historia, förutsatt att den var skriven på hebreiska och var fullständigt världslig, vilket i själva verket betydde att den måste uteslutande behandla ickejudiska ämnen."

 

 

Men någon kan kontra med att det väl ändå är fasligt många judar som får Nobelpris?

Det stämmer att judarna är överrepresenterade på detta område - som på andra, men vi tror inte att det är betingat av någon särskild judisk intelligens. I våra dagliga konfrontationer med dem har vi inte direkt märkt att de skulle vars särskilt intelligenta, snarare är de mer impulsstyrda och gör inte helt sällan fatala felbedömningar, något som Radio Islam under de gångna årens kamp upprepat glatts åt.

Den judiska framgången inom vetenskapen - liksom alla de andra områden judar nu börjar erövra - beror snarare på judisk list och fräckhet - chutzpah. Till detta lägg till den judiska gruppsolidariteten som gör att judar även inom vetenskapen samarbetar och ger varandra anslag - och vips så har man trollat fram ett judiskt Nobelgeni!

Faktum är att en forskare av idag mer är en formell arbetsledare för en stab av underhuggare som diskar provrör och färdigställer rapporter. Och för att få tillgång till en sådan chefsposition och de enorma resurser modern forskning kräver behövs stora pengar och breda och inflytelserika kontakter, och judarna har bäggedera. Dessutom har de en journalistkår och en förläggarvärld bakom sig som gör allt för att positivt särbehandla dem. Den uppblåsta massmediebilden av "geniet" Albert Einstein, tjänar som gott exempel på detta.

I den israeliska tidningen Jerusalem Post, Internet versionen 25/4-1997, publicerades en artikel med titeln "Beating the Odds: Why Jews win so many Nobel Prizes". Artikeln består av en intervju med John Hulley, en f.d. Världsbanksekonom som numera är bosatt i Jerusalem. Tidningen konstaterar först att "Jews are also 40 times more likely to win this prize than they should be on a per capita basis", och frågar ut Hulley om hans verk "Comets, Jews & Christians" från 1996 där han forskat på kopplingen judar och Nobelpriset. Hulley talar om "the overwhelming superiority of Jews (per capita)" när det gäller Nobelprisen och att "the Jews have an extraordinary record, almost a quarter (22%), with a very small population". Hulley skryter vidare:

"The Jewish record on Nobel Science Prizes, averaging more than 20% of the prizes, is not just a freak, one time thing. Remember, from 1901-1990, the Jewish population averaged about 0.5% of total world population. This is an amazing record. I don't know if there is anything I can compare it with in history.

In fact, in the US, Jews with 2% of the population have won 32% of the Nobel Science Prizes."

Dock är inte Hulleys slutsats att det är en överlägsen judisk intelligens som står bakom denna judiska framgång. Hulley påstår istället att det har att göra med en kreativ koppling mellan judar och protestanter:

"I maintain that it is the interaction between Protestants and Jews which causes this. Jewish performance is much better in Protestant countries than in Catholic countries."

Och för de som vill framhäva den judiska intelligensens betydelse kommer han med ett annat intressant konstaterande:

"Perhaps I should add that Israelis haven't gotten any Nobel Prizes. [...] Israel has not contributed any great scientific breakthroughs in its nearly 50 years. Apparently, the Jews do best when they interact with Protestants."

 

Den judiske författaren Arthur Koestler skriver i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992), om resultatet av den judiska rasismen och giftermålen inom den egna gruppen (sid. 229):

"Inavel medför risk för att defekta recessiva gener samlas och blir verksamma. Den höga frekvensen av medfödd idioti bland judar är känd sedan länge och var med stor sannolikhet en följd av utdragen inavel och inte, som vissa antropologer har hävdat, ett speciellt semitiskt särdrag."

Om judarna fortsätter med sitt rasistiska beteende att gifta sig inom gruppen - torts genetikens sanningar om inavelns problematik - kommer de att alla förvandlats till lallande femfemmor.

 

  Det judiska hatet och intoleransen

 

 

Jackie Jakubowski skriver i en ledare i Judisk Krönika, nr.1-1997, om "judendomens humanistiska och liberala tradition". Att vara liberal betyder, enligt gängse uppfattning, öppenhet och tolerans och frihet från dogmatism. Dock är den judiska realiteten en helt annan. Judar har ett oförsonligt hat till de som de ser som sina fiender. Ett hat som brinner och glöder i dem.

 

"Humanisten" Elie Wiesel är också den som skrev följande:

"Varje jude borde, någonstans inom sig, inrätta ett område för hat - ett friskt och kraftfullt hat - för det som Tysken personifierar och för det som Tysken hävdar. Att göra annorlunda vore att svika de döda." 

("Rendezvous avec la haine" (Möte med hatet), Legends of Our Time, New York, Avon Books 1968).

 

Elie Wiesel var huvudtalare vid den av statsminister Göran Persson ordnade Stockholms-konferensen om "förintelsen", januari 2000. Han har också ett förflutet som judisk terrorist i Palestina, något som tystats ner inför hans Nobelpris i fred 1986.

 

Göran Persson med kalotten på huvudet i samtal med den judiske mördaren och terroristen Elie Wiesel.

 

Svenske juden Ricki Neuman, journalist på Svenska Dagbladet, skriver i SvD, 29/1-1993: 

"Måndag. Aaah! Sitter på tidningen och lyssnar på en kassett med Radio Islam. Aaah! Det är obehagligt, upprörande - och skönt. Tänk att för en gångs skull ha rätt att hata, oreserverat, utan hänsyn, utan att försöka förstå, ungefär som gojim kan göra."

 

Tillbedjandes sin gud...

 

Simon Wiesenthal, den kände "nazi-jägaren", den 18/11-1969, i ett tal för en judisk studentklubb (återgivet i Salzburger Volksblatt, den 23/1-1970, under rubriken "Krossa Österrike"):

"Gårdagens fiende kommer också att vara dagens och morgondagens fiende om man inte outtröttligt förintar dem. Man har oriktigt sagt att de gamla nazisterna och fascisterna är döda. I verkligheten existerar de ännu och är dagens fiender och förbrytare. [...] Det gäller att en gång för alla förinta potentiella fiender, ja t.o.m. på embryo-stadiet." 

 

Den franske juden och anti-revisionistiske skribenten Pierre Vidal Naquet uttalade sig också rakt på sak i den fransk-judiska veckotidningen "Actualité Juive", i mars 2002:

"Jag skulle väldigt gärna döda Faurisson, men jag skulle aldrig dra honom inför rätta."

("Je pourrais volontiers tuer Faurisson, mais je ne le poursuivrai jamais en justice.") 

 

Robert Faurisson, fransk professor som ständigt - intellektuellt - utmanat sina judiska meningsmotståndare och upprepat sagt att han när som helst i vilket som helst forum, är beredd att debattera med dem om den historiska frågan om den påstådda "förintelsen" av miljoner judar under andra världskriget.

Det judiska svaret. Faurisson svårt misshandlad med käken krossad, utslagda tänder och knäckta revben efter ett överfall utfört av en judisk terrorgrupp 1989. Är det detta judarna egentligen menar när de högbröstat talar om "judisk liberalism" och "judisk tolerans"?

 

Rabbinen Leon Spitz i den judiska tidskriften The American Hebrew, 1 mars, 1946:

"Vår ärorika Purim kräver: utrota de antisemitiska termiterna... Amerikas judar måste gå i närkamp med våra samtida antisemiter. Vi måste fylla våra fängelser med antisemitiska gangsters. Vi måste fylla våra sinnessjukhus med antisemitiska dårar ..."  

 

 

Metro, 26/2-1996. Två år tidigare 1994, publicerade den judiske författaren John Sack boken "Eye for an eye". I boken beskrivs hur hämndgiriga judiska lägervakter torterade och mördade sin tyska fångar.

 

Omslaget till den inflytelserike amerikanske juden Theodore N. Kaufmans bok "Germany Must Perish", från 1941, som handlar om utrotandet av det tyska folket genom mass-steriliseringar. "There remains then but one mode of ridding the world forever of Germanism and that is to stem the source from which issue those warlusted souls, by preventing the people of Germany from ever again reproducing their kind. This modern method, known to science as Eugenic Sterilization, is at once practical, humane and thorough."

 

*** 

Den judiska intoleransen

 

Allt tal om "judisk tolerans" är bara tomt snack då sanningen visar att judarna är mästare när det gäller intolerans mot avvikande opinioner. Skulle judarna vara så frihetsälskande som de påstår skulle de inte ropa på polis när Radio Islam började sin verksamhet för mer än tio år sedan. Istället har vi sett hur judarna systematiskt verkat för att strypa debatten, intimidera och skrämma sina opponenter, med målet att den judiska versionen skall var den oinskränkt rådande.

Judarna vill inte ha någon debatt. Vad de vill ha är en monolog - mellan judar och andra judar, och pro-judiska shabbaz-gojer som lärt sig att man måste köpa den judiska agendan om man inte vill få problem..

Skulle någon som utpekats som fiende av judarna försöka blidka dem och vara dem till lags, är alltid standard kommentaren: "Too litle - too late".  

 

Per Ahlmark en av sionismens främsta förespråkare och försvarare av Israels illdåd skriver i ett brev till Jackie Jakubowski om: "[...] antijudiska grobianer som Guillou, Gahrton, Axelson och Myrdal [...]." Brevet återges i Jackie Jakubowskis essäbok "Judiska prövningar och omprövningar" (Brombergs Förlag, 1993, sid. 176).

Med ett sådant ordval avslöjar sig Ahlmark som den "obalanserade fanatiker" han är (tidningen SALTS beteckning). Man kan kalla en politisk opponent för det mesta, vi talar t.ex. ibland om "sionistpacket" om de som verkar för Israel, och en namngiven sionist Heckscher har vi kallat för "judisk räv", syftande på hans slughet. Men att likna sina politiska motståndare vid bröl-apor - "grobianer" - det är mycket magstarkt.

 

Således hävdar kulturjuden Neuman att man som icke-jude måste vara försiktig med sitt ordval och vilka teman man tar upp. Han uppmanar, utan att skämmas, icke-judar till självcensur. Som om judarna p.g.a. sina konstiga komplex och överreaktioner därför skall vara befriade från vissa diskussioner.

I Ordfront Magasin, nr.3-1999, presenteras en stor artikel om Olof Lagercrantz, tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter. Man kommenterar och återger delvis utdrag från Lagercrantz´ bok "Ett år på sextiotalet" (understrykningar som följer är gjorda av Radio Islam):

"Lagercrantz har senare, i Ett år på sextiotalet, berättat om hur han under denna tid skälldes för halvkommunist. Av delvis opportunistiska skäl var han därför tvungen att refusera många av de radikala inläggen.

Sara Lidman råkade illa ut på grund av de artiklar som infördes av henne alltid ställde till problem. Även Per Gahrton och Jan Guillou fick många av sina alster i retur - i deras fall berodde det på att de talade för palestiniernas sak: ''Jag tyckte de överdrev och onödigt skärpte tonen i det politiska samtalet men lika ofta kände jag mig feg och usel för att jag av opportunistiska skäl sa nej. En hord av försvarare av den judiska saken stod ständigt redo om artiklar infördes som kunde stämplas som antisemitiska.''"

Det här visar också på den judiska intoleransen mot avvikande uppfattningar. Skulle de vara goda demokrater och liberaler skulle de förstås inte hoppa på tidningsmän och försöka vrida debatten så fort något som kan tolkas som propalestinskt förs fram. Dock är detta verkligheten. Svensk TV och Radio vet hur det blir om man någon gång tar in något som misshagar den judiska gruppen, antingen om det var dokumentären om Per Ahlmarks skog på ockuperad mark - "Jerusalem - stad utan gräns", eller "Åtta dagars" franska dokumentär om Palestina - svaret låter inte vänta på sig. Brev, hotelser, anmälningar, och till detta hotet om att man kommer att välja ut de ansvariga och utsätta dem för förtalskampanjer i medierna.

 

*** 

Judar och våld mot kritiska gojer

 

Den judiska fanatismen och intoleransen visar sig i deras beteende mot omgivningen. Precis som staten Israel helt plötsligt när det så behagar kan bomba ett arabiskt land om det är något som misshagar dem, på samma sätt agerar judiska individer om det är något som går dem emot. Gränsen till öppet våld är lätt överskriden.

De flertalet fall av terroristiska attacker och misshandel som judar utfört mot dissidenter som Robert Faurisson visar denna mörka sida av det judiska kynnet.

Flera judar i vår omedelbara närhet som utåt vill ge ett civiliserat sken med en fasad av fejkad humanism, avslöjar samma våldsbenägenhet mot någon som har fräckheten att gå emot dem. Bara det är en "antisemit" så är det alright att slå en människa.

 

Levi Jacobsson, anfader till TV-producenten Bo Bjelfvenstam, var en judisk kvacksalvare verksam i Stockholm på 1800-talet, som ertappades med att försöka kränga arsenik-förgiftat flugvatten till gemene man. En tidning, "Folkets Röst" avslöjade judens kvacksalveri - och förgrymmad över att vara avslöjad gick Levi i vredesmod till attack mot tidningens redaktör och misshandlade denne med sin käpp.

Som en travesti på rättvisan, avslöjar Bo Bjelfvenstam i sitt kapitel om sin judiska släkt i boken "Det judiska Stockholm" (sida 90) att anfadern "Levi döms till böter för misshandeln och tidningens ansvarige utgivare till fängelse på vatten och bröd för sina smädelser mot Levi". Men "detta trots att tidningen egentligen haft rätt". Ty Bjelvenstam avslöjar: "En expert på Teknologiska Institutet som undersökt flugvattnet fann att en halvbutelj var tillräcklig att döda fem fullvuxna personer."

Så redan på 1800-talet var den judiska rättvisan igång.

 

August Strindberg hade en dust med sin judiske förläggare Seligmann, då Strindberg i ett brev till Karl-Otto Bonnier, se denne, skriver: "Jag lemnade Seligmann derför att han klådde mig på Gamla Stockholm" (efter "Röda rummet").

 

Den judiske författaren Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 110-111) om den judiske konstnären Isaac Grünewald: "Han var snabb med knytnäven vid antisemitiska påhopp". Neuman skriver vidare (sid. 111): "En järnvägskonduktör som han ansett ofredat hans hustru, fick också känna av det, och Isaac hamnade i fängelse en tid."

 

Annika Thor, ungdomsboksförfattaren till de kritikerrosade böckerna "En ö i havet" och "Sanning eller konsekvens" berättar i en intervju i Judisk Krönika, nr.2-1999, om när hon utsattes för "antisemitism":

- Det var en kille som kallade mig "jävla judeunge". Jag slog honom så hårt jag kunde."

 

Den svenska judinnan Nina Solomin skriver i sin reportagebok "OK, Amen" (Wahlström & Widstrand, 2001), om de rättrogna chassidiska judarna i New York, en grupp som hon levde tillsammans med under ett års tid. I boken berättar hon om sitt privata deltagande som judinna på ett ortodoxt chassidiskt bröllop, en tillställning där det vimlade av små judiska barn, då dessa chassider är kända för skaffa många avkommor. Solomin beskriver där en händelse under bröllopsfesten (sid. 247-248):

"Även mrs Cohens yngste son Moishe, som är tretton, leker med sina syskonbarn av hjärtats lust. Mellan huvudrätt och dessert ägnar han sig åt en treårig släkting. Moishe sträcker fram en docka. Pojken daskar till den med en välriktad smocka.

- Slå inte, säger Moishe på jiddisch. Klappa snällt. Ungen dänger till dockan en gång till. 

- Nej nej, klappa fint, envisas Moishe.

- Goy! Goy! skriker pojken med glimten i ögat.

Kvinnorna intill skrattar åt honom. Goy, icke-jude. Ett rätt avancerat skämt för att komma från en pojke som inte kan prata rent än. Barnets mor sneglar på mig, ängslig för att jag ska ta illa vid mig."

 

 

Någon kan ju invända att det är ett allmänt mänskligt drag att slå folk man ogillar, men vi tycker oss se ett klart mönster där judar på individnivå, precis som deras stat Israel gör på statsnivå, använder sig av terroristiska medel och våld. Och det är resultatet av den ideologi som förkunnas i den judiska bibeln - den om icke-judarnas underkastelse för den judiska makten:

"Och främlingar skola bygga upp dina murar och deras konungar skola betjäna dig [...] Och dina portar skola hållas uppe beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens rikedomar kunna föras in i dig med deras konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grunden förgöras."

Den judiska bibeln, Jesaja 60:10-12 (Sions kommande härlighet)

Judar kan anse sig själva ha rätt att utöva våld mot icke-judar, men ve den icke-jude som bär hand på en jude, på en "utvald". Judarnas Talmud - som Jackie Jakubowski kallar för "den judiska civilisationens viktigaste dokument" (Judisk Krönika, nr.3-1999), lär att:

"Den som slår en jude är skyldig att dö, ty det är detsamma, som om han givit Gud en örfil."

Talmud, Sanhedrin 58b

 

*** 

Judar tolererar ej kritik från de egna

 

Men den judiska intoleransen sträcker sig även inom de egna leden. Judar som går emot strömmen ansätts hårt.

Redan i ett historiskt perspektiv finns det många exempel på judisk intolerans mot egna kritiker och dissidenter. Den judiske författaren och ordförande för förbundet för mänskliga rättigheter i Israel, den numera framlidne professorn Israel Shahak berättar i sin bok "Jewish Fundamentalism in Israel" (Pluto Press, 1999, medförfattad av Norton Mezvinsky) hur judiska religiösa auktoriteter som Moses Maimonides exempelvis påbjöd att anhöriga till avlidna judiska "kättare" inte skulle få sörja sina döda släktingar, utan måste klä sig i vitt och låtsas att de gläds åt sin "kätterska" släktings död. Shahak och Mezvinsky berättar också om den judiska seden "åsnebegravning" - en term som hämtas från den judiska bibeln, Jeremia 22:19, där det berättas att kungen av Juda, Jojakim "skall få en åsnebegravning". "Åsnebegravning" var en sed som gick ut på att kränka den avlidnes kropp - och den tillämpades bland de judiska församlingarna i östeuropa t.o.m. på 1800-talet när en "kättersk" jude hade gått hädan:

"Denna sed hade tre huvudsakliga komponenter. Först skulle medlemmar av det judiska begravningssällskapet, kallat det Heliga Sällskapet [som normalt har hand om det rituella omhändertagandet av avlidna judar i en judisk församling] och som bestod av de mest hängivnaste judarna i staden, misshandla kättarens lik. Därefter slängdes kroppen upp på en kärra fylld med dynga och paraderades sedan på detta vis genom staden. Slutligen begravdes kroppen utan några religiösa ritualer utanför begravningsplatsens inhägnad."

(citat från sid. 124 i "Jewish Fundamentalism in Israel")

Shahak/Mezvinsky betonar att de hebreiska- och jiddisch-uttycken "åsne begravning" och "utanför stängslet" fortfarande används av judar som beteckning på social utfrysning.

Dessa exempel på grov judisk intolerans inom den egna gruppen mot avvikande åsikter, är inte förpassade till historiens bortglömda epoker. Dagens judar och särskilt den sionistiska majoriteten visar i dags dato samma intoleranta attityder.

Juden J. I. Fishbein i egenskap av redaktör, skriver i den amerikansk-judiska Chicago-tidningen "Jewish Sentinel", 28 augusti, 1975:

"[...] dissent within our ranks is taboo and is strictly forbidden. More precisely, it is considered tantamount to treason [...]."

 

Alltså på ren svenska: Oliktänkande inom våra led är tabu och strikt förbjudet. Det betraktas som likvärdigt med förräderi.

 

Den amerikansk-judiske forskaren Noam Chomsky, som skrivit en rad högintressanta böcker om USA:s utrikespolitik och Palestinafrågan, har också berättat hur han regelmässigt trakasseras av den judiska organisationen ADL (den internationella motsvarigheten till vår Svenska Kommitté mot Antisemitism):

- När jag skall hålla ett tal vid något universitet eller någon annanstans, är det vanligt att en grupp sprider diverse flygblad och litteratur, som är osignerat och innehåller en samling angrepp på mig, kryddade med citat, som vanligen är fabricerade, från vad jag påstås ha sagt här eller där. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att källan är ADL, och ofta erkänner de som sprider denna osignerade hetslitteratur att så är fallet. Detta är ondskefullt och syftar endast till att avskräcka många medmänniskor från att säga sin mening. Naturligtvis är detta olagligt. Om ADL väljer att uppföra sig på detta sätt, så må man göra det, men detta måste också avslöjas."

 

I en intervju i Judisk Krönika nr.4-1996, med den judiske journalisten Göran Rosenberg (SVT, DN, Moderna Tider) berättar denne hur det finns svenska judar som "hatar honom och sänder anonyma hotelsebrev i vilka han beskrivs som en förrädare, en antisemit och en psykiskt störd judisk självhatare."

Rosenberg kommenterar: " - Jag får hotelsebrev från två håll. Från nazister och från en del judiska belackare. Breven ser ungefär likadana ut. Jag ser vissa paralleller."

De judiska hoten mot meningsmotståndare inom de egna leden förkommer även på högre nivåer i det judiska samhället. I en artikel i Internetversionen av tidningen The Jewish Times, 28/7-2000, berättas hur en ortodox rabbin i USA, Mordechai Friedman, tillika president för American Board of Rabbis, öppet i en TV-show till livet hotat den ortodoxe judiske vicepresident-kandidaten, senator Joseph Lieberman. Anledningen skulle vara att senatorn ej var tillräckligt fanatiskt judisk när det gällde drivandet av ett frisläppande av den dömde judiske spionen Pollard. The Jewish Times skriver:

"The New Haven Register reported that during a broadcast of "Judaism The Series" on Long Island's Cablevision, Rabbi Friedman, the host of the show, said that Mr. Lieberman is "evil and a traitor," and suggested there is cause to assassinate him.

Rabbi Friedman said Tuesday that he did not threaten the Orthodox Jewish senator, but rather quoted theological text.

'As far as the concept that they took out of quote, the concept of the Code of Maimonides is that someone who turns over a fellow Jew to the enemy, such a person is guilty of capital punishment. I said Joe Lieberman would fit into this category if we were in a theocratic Jewish state,' Rabbi Friedman said.
[...]
Meanwhile Mr. Lieberman told the New Haven Register Monday that he was skeptical about any non-lethal interpretation of Rabbi Friedman's remarks, which he's seen on videotape.

'I wish I could say there was a Talmudic interpretation of that word (assassination) that was more comforting, but I don't believe there is,' said Mr. Lieberman [...]."

 

Den avhoppade Mossad-agenten Victor Ostrovsky har dragit på sig mycket vrede från sina judiska fränder för sitt "högförräderi" mot den judiska staten. Hans högintressanta och välinformerade böcker har kastat ett välbehövt ljus på den israeliska underrättelsetjänstens smutsiga metoder.

Ostrovsky berättar från sin exil i Canada, med egna ord om den kampanj mot honom som följt:

""We will get to him by other means, we will break him economically", stated the chief of the Mossad, Israel's CIA, to a Knesset committee after the failure of the government of Israel's attempt to ban publication of my first book, By Way of Deception, in the U.S. and Canada. This statement made on camera was purposely leaked to an Israeli reporter and printed in the weekend edition of Ma'ariv, Israel's leading daily newspaper, with the military censor's approval. Since that day, Israel's foreign intelligence agency has waged a war of attrition against me with the enthusiastic cooperation of its cabal of North American Zionist organizations."

"So, on Oct. 21, 1995, I was surprised to be invited by Canadian Television (CTV) producer Ron Fine to do a guest appearance on "Canada AM", the widely viewed Canadian version of "Good Morning America". Scheduled to appear on the same program, via satellite from Israel, was Israeli journalist Yosef Lapid, the former head of Israeli television.

Lapid had earned his 14 minutes of North American media fame by appealing openly on the Israeli television show "Popolitica" for the Mossad to seek me out in Canada and kill me for writing my books. He had followed this with an article making the same appeal in the Tel Aviv daily Ma'ariv headlined "By Virtue of Murder".

On cue, Lapid repeated, as I listened, his call for my assassination on the Canadian television show, but this time with a twist. He said that, since Israel's Mossad could not kill me in Canada without causing a diplomatic incident, "I hope that there would be a decent Jew in Canada who would do the job for us"."

Yosef Lapid som Ostrovsky berättar om, skriver i sin artikel i den israeliska tidningen Ma´ariv att han i telefonintervjun i "Propolitika" sagt till Ostrovsky "att jag hoppades Mossad skulle eliminera honom", "ja, jag tycker att Victor Ostrovsky borde elimineras [...] för han är en förrädare". Lapid rabblar därefter upp andra fall där Israel mördat folk i utlandet. I samma artikel avslöjar den israeliske f.d. TV-chefen Lapid - Israels svar på vår mer fredlige Sam Nilsson - att han själv när han var journalist en gång erbjudit tidningen Ma´ariv att skickas till Los Angeles i USA för att där mörda en bosatt kroat. Personen i fråga var en viss Andrea Artukovich, som tillhört den antijudiska regering som satt i Kroatien under andra världskriget, och som påstås ha begått brott mot judar. Lapids erbjudande gick ut på att han ville att tidningen finansierade hans resa till USA och uppehälle t.o.m. att han kunde komma åt att mörda Artukovich, "så skulle Ma´ariv få scoopet oavsett om jag tillfångatogs eller inte".

Detta häpnadsväckande erbjudande togs till övervägande av Ma´arivs redaktör Shmuel Shnitser, men man avböjde erbjudandet med motivationen att "om det blev känt att Ma´ariv skickat ut en reporter på morduppdrag, skulle tidningen inte kunna skicka ut reportrar någonstans i världen i framtiden".

Med en sådan mordisk attityd hos TV-chefen för "Mellanösterns enda demokrati" är det inte konstigt att situationen ser ut som den gör.

 

Den inomjudiska intoleransen kan mycket riktigt ta sig våldsamma utryck. Mordet på den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin, utfört av en ung judisk aktivist och andra mord inom den sionistiska rörelsen visar att den judiska intoleransen mot andra judar också kan få dödlig utgång.

 

***

Självhatarbegreppet

 

Ett ofta brukat begrepp, när någon jude börjar gå emot strömmen och kritisera "månglarna i templet" är att avfärda personen för att den skulle ha drabbats av judiskt "sjävhat".

Vad "självhat" är för något kan nog bara en jude förklara för vad de förefaller mena är att all intern kritik av judar eller judendomen skulle mynna i någon sorts psykisk sjukdom, ett patologiskt tillstånd av självförnekelse.

Man brukar anklaga Sovjetsystemet för att det satte in kritiker av kommunismen på psykiatriska institutioner, men det judiska majoritetssamhällets avfärdande och delegitimisering av sina egna judiska kritiker med psykologiserande, närmast medicinska, begrepp som att de skulle ha "drabbats" av "självhat" är precis samma sak.

 

Flera kända judar som författaren Otto Weininger, Simone Weil, diktaren och filosofen Arthur Trebitsch, filosoferna Frauenstedt och Ascher, skriftställaren Benedikt Friedländer och Karl Marx, men även moderna kritiker som Noam Chomsky, Israel Shahak och Norman Finkelstein anklagas av de sina för "självhat" bara för att de avslöjat en del intrikata sanningar om judendomen och sett bristerna.