Hur känner judar igen andra judar? Hur känner då judar igen varandra, när de nu förefaller tillhöra någon sorts maffia.Vi har länge studerat judarnas egen litteratur och kommit fram till att det sker på olika sätt. Det ena är att man uppfattar namnet på en presumtiv jude som klingades "judiskt", vilket ofta brukar räcka. Andra metoder är mer subversiva, som de judiska hälsningarna vi alldeles strax kommer att nämna, där källan f.ö. är en av den svenska judenhetens mest respektabla medlemmar. Det tredje är utseendekriteriet, varpå judar tror sig känna igen en frände då det anser sig ha ett "judisk utseende", något vi också kommer att citera från judiska källor för att illustrera vad vi menar.
***
Judiska namn
Ett bra sätt att få reda på vem som är jude är att börja lära sig de judiska namnen.
Kunskapen om judiska namn är nämligen en oerhört viktig del av den judiska identifikations processen - något som judarna använder för att se vilka som är en av "de våra" och vilka som inte tillhör det judiska gruppen.
För judar är det uppenbarligen viktigt vem som är jude och vem som inte är det.
Den judiske skribenten på Svenska Dagbladet, Ricki Neuman, delger i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996, en polemik mellan honom och en judisk släkting, där den senare yttrar till Ricki:
"Jag minns nog hur du och din syster brukade sitta och räkna judar, när filmen på TV var över och man såg vilka som var med och gjort den. Och onkel Jankele som alltid visste vilka nobelpristagare som var judar - och om det var ett bra eller dåligt år."
Och i Judisk Krönika, nr.1, 1998, publiceras en lång intervju av judinnan Suzannah Gottfarb med det kända judiska skådespelar syskonparet Jessica och Philip Zandén.
"- Ändå rådde det aldrig något som helst tvivel om vår mors judiska identitet, påpekar de båda. Så fort en jude uppträdde på TV, och det är ju ganska ofta, pekade hon alltid ut honom. Och vi såg på varandra och log och nickade och lärde oss att känna skillnad på judar och icke-judar."
Bertil Neuman i boken "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 141), skriver:"På samma sätt frågar jag - och många judar med mig - om en person tillhör gänget, är en av "de våra" eller en av "de dina". Ser jag en person på TV, frågar jag mig ofta: "Är han en av de våra?""
Den USA-födda och 1977 till Sverige invandrade judinnan Ellen Rabinowicz som tillhört fullmäktige för den Judiska Församlingen i Stockholms, berättar raljerande i en intervju i Judisk Krönika, nr.6-1991, hur folk i Sverige inte drog slutsatsen från hennes namn att hon var judinna: "När jag sade vad jag hette trodde folk att jag var från Polen, ingen gissade ens att det var ett judiskt namn."
Judinnan Margit Frank har skrivit en längre essä om "Judiska namn - Genealogi och kultur", i det speciella judendom-numret av den kulturella tidskriften "Horisont", nr. 4, årgång 36, 1989.
Hon skriver där om en del lustigheter som vi tänkte återge.
Hon berättar där om vad hon kallar "assimilatoriskt namnbyte" och "camouflagenamn" hos judar som immigrerar till ett nytt land och som vill kamouflera sin tillhörighet (sid. 45-46):
"Präglade genom sina upplevelser av polsk och rysk judefientlighet väntade de sig i det för dem helt okända Skandinavien ej fullt så hemska men liknande förhållanden. Ett medel att då undkomma nya trakasserier var s.k. assimilatoriskt namnbyte eller åtminstone stavnings- eller uttalsförändringar, adapterade till exillandets språk.Det berättas om en rysk jude, som flydde till Stockholm undan tsarprogromerna i början av seklet. Hans namn kunde inte ha varit mer judiskt, och därför blev hans första fråga: 'Vilket är det mest typiska svenska namn som finns?' Märkvärdigt nog fick han svaret Hansson. Med detta camouflagenamn började han sin nya existens. Hans sonson blev under romaniserat namn en av Sveriges mest kända schlagerkompositörer."
Frank berättar vidare att judarna i USA tog amerikansk-klingande förnamn "för att så snabbt som möjligt eliminera alltför tydliga spår av judisk identitet och nå sitt mål: den amerikanska drömmen om framgång."
Hon skriver vidare om de svenska judarna (sid. 48):
"I Sverige blev det opportunt att välja nordgermanska förnamn eller namnformer, som Birgit, Ingeborg, Ingrid, Ulla och Bertil, Börje, Sven Torsten, anpassade till det svenska folkhemmet. Tidigare hade nazister givit desamma åt sina barn under agerandet för s.k. 'Aufnordung'."
Det senare upprepas av andra källor:
Den judiske författaren Per Wästberg från den judiska familjen Hirsch skriver i boken "Det judiska Stockholm" (1998, Judiska Muséet i Stockholm, sid. 166):
"Också förnamnen [på de svenska judarna] blev efter 1800-talets mitt svenska: Karl, Oskar, Lars, Kerstin, Karin... Mellannamnen fäste man dock gärna vid en biblisk tradition: Aron, Ruben, Simon, Rebecka, Sara..."
Och Gunnilla Frick skriver en artikel om judiska konstsamlare, i boken "Det judiska Stockholm". Hon berättar (sid. 129):
"Trots att det fanns laglig rätt till blandäktenskap sedan 1863 uppfattades det av många [judar] som ett svek. I familjerna blev det också allt vanligare att barnen fick svenskklingande namn som Gustav, Gösta och Carl-Johan."
Vanligt var att man från början av invandringen anpassade och förkristnade sina hebreiska förnamn för att lättare smälta in. Det hebreiska namnet Mordechai blev exempelvis ändrat till "Marcus" och likaså blev det hebreiska namnet Mendel ändrat till Magnus (se den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky i boken "Judar på Gotland", nr. 4 i skriftserien "Gotlandica", utgiven av kulturnämnden Gotlands kommun, november 1973).
Just ändrandet av namn verkar var något typiskt judiskt.
I den judiska boken "The Jewish Almanac" (Bantam Books, 1980) berättas det (sid. 13):"Att ändra sitt namn är, enligt judisk tradition, liktydigt med att ändra sitt öde. [...] På samma sätt, när ett barn är sjukt, ändrar man hans eller hennes namn, för att på så sätt 'lura dödsängeln'."Judinnan Margit Frank skriver i "Judiska namn - Genealogi och kultur" (sid. 46) om juden Moische Pischer som reste runt och bytte namnet vartefter han flyttade. Så Moische Pischer blev först bytt till det mer tysk-klingande "Moritz Wasserstrahl" och slutligen, när han kom till Paris, bytte han till det mer fransk-klingande "Maurice Lafontaine". Men ursprungsnamnet var alltså Moische Pischer
Man ser här mönstret i anpassningen av namnet beroende på vilket land han passerade.
Ett annat bra exempel på totalt judiskt namnbyte är den tyskfödde juden Israel Beer Josaphat (1816-1899) som skendöpte sig till "Paul Julius Reuter", ett namn utan någon som helst koppling till det förra. Denne Paul Julius Reuter var grundaren av den brittiska nyhetsbyrån Reuters 1849.
Många av den sovjetryska kommunismens förgrundsgestalter hade dubbelnamn:
Leo Trotskij (Lev Bronstein), Lev Kamenev (Rozenfeld), Grigorij Zinovjev (Apfelbaum), Grogorij Sokolnikov (Brilliant) och Radek (Sobelsohn).
På senare tid har det framkommit i en bok av den "antisemitiske" ryske nationalisten Vladimir Zjirinovsky att hans egentliga familjenamn var Eidelstein, då hans far var en judisk flykting undan nazisterna vid namn Wolf Eidelstein (se DN 19/7-2001).
Och Rysslands f.d. utrikes- och senare premiärminister Yevgeny Primakov är också jude och har egentligen ett judiskt namn - Pinchas Finkelstein.
I Hollywoodvärlden vimlar det av kända judiska skådespelare som antaget kristnade och avorientaliserad namn för att dölja sitt judiska ursprung. Bland dessa kan nämnas Kirk Douglas vars riktiga namn är Issur Danielovich Demsky, och hans skådespelarkollega Tony Curtis, vars riktiga namn är Bernhard Schwartz. Som en lustig parentes kan vi påminna om att de båda judarna Demsky-Douglas och Schwartz-Curtis spelade clichévikingar i Hollywoodfilmen "Wikings" från 1956, och att de ju också är fäder till Michael Douglas respektive Jamie Lee Curtis.
Andra exempel är Michael "Lilla huset på prärien" Landon, vars judiska namn lyder Eugene Orowitz, Walther Matthau (Walter Matasschanskayasky), Lauren Bacall (Betty Joan Perske), Stephanie Powers (Stefania Federkiewicz), Mel "Det våras för" Brooks (Melvin Kaminsky), komikerna Jerry Lewis (Joseph Levitch) och Gene Wilder (Jerome Silberman) samt den judiska "snyggingen" Winona Ryder (riktigt namn Laura Horowitz) för att bara nämna några exempel ur en stor hög.
Också kända judar från underhållningsbranschen som musikern Bob Dylan (Robert Zimmerman), KISS-medlemmarna Paul Stanley (Stanley Eisen) och Gene Simmons (Chaim Whitz, senare ändrat till Gene Klein) för att också nämna den ökände gitarristen i hårdrocksbandet "Guns´n Roses", Slash (Saul Hudson). Andra exempel är den judiske komikern och satirikern Lenny Bruce (Leonard Alfred Schneider) och den judiske utbrytarkonungen Harry Houdini (Ehrich Weiss)
Några andra kända internationella personligheter var den danske juden och pianounderhållanden Victor Borge, som egentligen hette Börge Rosenbaum.
Den kände ungersk-judiske krigsfotografen Robert Capas riktiga namn var Endre Friedmann.
Bland sionismens ledargestalter fanns det också en vana eller närmast en regel, att byta tvärt bort de namn de hade haft när de bodde bland icke-judar i Europa, och i det nya - ockuperade - palestinska landet,som de kallar "Israel" spatsera under nya hebreisk-klingande namn, för att på något symboliskt vis försöka visa att de minsann har en koppling till det heliga landet (khazarjudar som de är).
I den judiska boken "The Jewish Almanac" (Bantam Books, 1980, sid. 13) berättas det om att "avsevärda påtryckningar utövades från både officiellt och inofficiellt håll på israelerna, för att förmå dem byta sina namn". Israels förste premiärminister David Ben-Gurion - som ursprungligen själv hade hetat David Gruen, skall t.o.m. ha hotat att "ingen ämbetsman kommer att skickas utomlands i en position av representant [för Israel] såvida han inte bär ett hebreiskt efternamn" (sid. 13).
Bland de kända sionistiska ledare som lät byta sina namn var den israeliske premiärministern och terrorledaren Yitzhak Shamir (tidigare Yitzhak Yzernitzky/Jazernicki) premiärministern Golda Meir (tidigare Golda Myerson) arbetarpartiledaren Shimon Peres (tidigare Shimon Persky) och hans arbetarpartiledarkollega Pinhas Sapir (tidigare Pinhas Koslowsky), Israels andra president Izhak Ben-Zvi (tidigare Izhak Shimshelevich) och Israels tredje president Shneur Zalman Shazar som tidigare istället för "Shazar" hetat Rubashov i efternamn.
Andra exempel på sionistiska profiler i den nyskapade judiska kolonialstaten "Israel" som ändrade sina namn var grundaren av den moderna hebreiskan - Eliezer Ben-Yehuda (tidigare Eliezer Yizhak Perelman) och författaren Shmuel Yosef Agnon (tidigare Samuel Joseph Czaczkes).
Vi citerade ovan judinnan Margit Franks berättelse om den ryske juden som ändrade sitt superjudiska efternamn till det svenska efternamnet "Hansson" för att kamouflera sitt judiska påbrå och lättare smälta in.
I boken "Judarna på svensk mark", av Eskil Olán, beskrivs (sid. 103) hovjuden och föreståndaren för den judiska församlingen i Marstrand i slutet av 1700-talet - mannen som numera i böckerna kallas för Elias Magnus. Denne hade som ung vistats i Strelitz i Mecklenburg och gick där under det anpassade namnet Elias Strelitz. När Elias senare kom till Sverige var han omväxlande här känd under en mängd andra namn än "Elias Magnus"; han hette således Elias Magnusson, Elias Marstrand, Elias Segal och Elias Emanuel.
Några andra exempel från Sverige:
Den på Gotland verksamme judiske urmakaren Isak Ankarsten var född i Polen 1886 och fadern var en polsk-judisk f.d. gårdfarihandlare Eleazar Naftalowitz (1856-1939) som var judisk religionslärare och kantor och efter invandringen till Sverige för sig själv och sin familj tagit det svensk-klingande släktnamnet "Ankarsten".
Barnen till den judiske handlanden Jacob Mendel Kroschewsky, tog senare efternamnet "Creson" som ju bär vissa likheter med originalnamnet. Flera av dessa ättlingar med det franskklingande efternamnet Creson dyker fortfarande upp i matriklarna för de judiska församlingarna i Sverige.
Ättlingar till den i Halmstad år 1881 födde östjuden Marcus Ruben Wladislawowsky, går numera under det avkortade efternamnet "Wladis".
Den ryske juden Samuel Gerschkowitsch, flydde till Sverige under den ryska revolutionen och antog det förkortade efternamnet "Gerov".
Folkpartisten Daniel Tarschys har också berättat i Judisk Krönika (nr.6-1992) att efternamn som Tardell, Terselius och Tarselius är "försvenskade varianter" av hans eget. Daniel Tarschys och hans släkt härstammar från litauiska judar.
Den kände judiske skribenten László Hámori (1911-1984), som länge skrev Israel-propaganda i bl.a. Svenska Dagbladet hette ursprungligen Deszö Salamon och kom till Sverige från Ungern.
Gerhard Bonnier d.ä., grundaren av den i dag så bekanta Bonnier-klanen, hette först Gutwind Herschel (Hirschel). Han flyttade 1801 till Köpenhamn från Dresden och bytte därefter namn till det mer franskklingande Gerhard Bonnier.
Bernhard Mehr, jude född i Lettland, hette egentligen Boris Meyerowitsch. Under det anpassade namnet Bernhard Mehr gjorde han sedan karriär i Sverige och blev far till borgarrådet Hjalmar Mehr och farfar till Bonnier-redaktören Stefan Mehr.
***
För mer information om judiska namn och exempel på dessa hänvisar vi till stora judiska dokumentationscentra som:
Avotaynu Consolidated Jewish Surname Index på http://www.avotaynu.com/csi/csi-home.html
JewishGen, (http://www.jewishgen.org), "The Home of Jewish Genealogy", "the primary internet source connecting researchers of Jewish genealogy worldwide" och deras JewishGen Family Finder Search på http://www.jewishgen.org/jgff/jgffweb.htm
Dessa center används av judar från hela världen för att hitta "de sina" och för att lista ut huruvida ett namn är judiskt eller inte.
När det gäller framförallt öst-judiska namn använda bland judarna i Sverige rekommenderar vi Erik Hirschfelds sammanställning publicerad on-line hos JewishGen på http://www.jewishgen.org/Scandinavia/swedelitt.htm
***
Bertil Neuman är en av de mer framträdande judarna här i Sverige.Neuman var en av grundarna av SIFO, Svenska institutet för opinionsundersökningar och har sedan gjort karriär i den judiska världen: han är medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap, har varit styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika, därtill medlem i Svenska ORT:s Förtroenderåd och anstiftare av sin egen fond för judisk-sionistisk aktivism - den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond". Hans son är Svenska Dagbladets kulturjournalist Ricki Neuman.
1989 skrev så Bertil Neuman en av judarna mycket hyllad bok om sin uppväxt och det judiska livet i Sverige.
Boken heter "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989), och där skrivs det åtskilligt intressant men särskilt ett kapitel där förtjänar att återges i sin helhet. Kapitlet återfinns på sidorna 140-144, och handlar om något så skumt och bisarrt som judiska identifikationshälsningar.
Vi återger här Neumans text i detta ämne i sin helhet:
"En miljon Rotarianer och 1,4 miljoner Lionsmedlemmar. Omkring fjorton miljoner judar i hela världen och 16 000 i Sverige. De flesta Rotary- och Lionsmedlemmar har sina märken på kavajuppslaget, och man får klart besked. Det är inte många judar som i dag bär ett smycke eller en nål med Davidsstjärnan eller den sjuarmade ljusstaken, även om det blir fler och fler. Hur veta vem som är jude?Den folkkäre och bullrande skådespelaren Thor Modéen hade en av huvudrollerna i en film. Det var den episod i filmen som startade förvecklingarna som jag blev helt fascinerad av.
Thor Modeen står i Gamla Stan, på Skeppsbron, som en helt vanlig och alldaglig person. Det börjar tydligen klia på ena smalbenet. Han lyfter den andra foten och kliar med den på benet. Han vet inte att det är signalen i den inre kretsen av langare, och han blir plötsligt en i gänget. På samma sätt frågar jag - och många judar med mig - om en person tillhör gänget, är en av "de våra" eller en av "de dina". Ser jag en person på TV, frågar jag mig ofta: "Är han en av de våra?" Ställer jag frågan till Kiki, blir den: "Är han en av de dina?"
Det finns säkert flera orsaker till den här frågan. Gäller det en välkänd person är jag glad över att han är en av de våra. Har han gjort något dumt, framgår det av betoningen och små tillägg i frågan - oj, han måste vara en av de våra - att man känner sig illa berörd. Träffar jag en okänd som visar sig vara jude är det självklart att vi får en speciell kontakt. Samtalet får en annan inriktning, infallsvinklarna blir flera, och den judiska samhörigheten känns i dialogen.
Under den korta period jag var kommenderad till Sjökrigsskolan i Karlskrona, 1939, besökte jag ofta Berta och Israel Kirstein, min syster Esthers svärföräldrar. Israel var en sprudlande, gladlynt farbror, den lilla judiska församlingens allt i allo, Karlskronas eget original. Varje morgon blev han rakad hos frisören och tog sedan en promenad med borgmästaren. Säkert diskuterade de politik, som engagerade farbror Israel. Han stod under kriget på torget och dundrade mot nazisterna och han hade kontinuerlig kontakt med Torgny Segerstedt i Göteborg.
I våningen hade han sitt företag, som sålde tyger. En äldre tant frågade om det var bra kvalitet i tyget och Israel svarade: "Det håller livet ut!" Han var ganska hårt hållen av Berta, och svordomar fick inte förekomma: istället för fy tusan hette det "fy tolan". De var alltid glada när jag kom på besök. Israel mest för då kunde han få en extra, liten snaps till maten.
En dag ringde det på Kirsteins dörr, och Israel öppnade. Där stod en man som började tala på tyska. Israel sade: "A dajtsch - arojs!" (En tysk - ut!). Mannen svarar, att han är jude. Israel: "A jid arajn." (En jude - in.) Frågan "Can I say scholem aleljchem to you?" (Kan jag säga goddag på hebreiska?) hade gett snabbare klarhet. Det är en gångbar fråga över hela världen. Reaktionen talar om för mig om personen är en av de våra eller ej. Får man inget svar, eller ett "förlåt vad sade ni?" då vet man. Har man gissat rätt blir svaret oftast gewiss (javisst) eller sure, you bet (klart).
Jag var på hemväg från Filippinerna efter ett uppdrag i Fjärran Östern. Från Bangkok fanns det några nya passagerare som kommit från Singapore och Australien. Bredvid mig satte sig en bjässe i 140-kilosklassen. På längre sträckor i första klass blir det oftast en speciell stämning: man får kontakt och samtalar med många. Mannen bredvid mig bodde i Australien och var på väg till Köpenhamn och London i affärer.
I hans engelska språk kunde jag ibland höra en antydan till tysk brytning. "Can I say scholem alejchem to you?" - "Gewiss!" Isen är bruten. Han berättar om sin uppväxttid i Berlin under Hitlertiden och hur han lämnade i tid. Så drar han på orden. "Jag hade under min skoltid en mycket nära vän. Vi var bästa kamrater. Våra vägar skildes. Jag tror mig ha hört att han hamnade i Stockholm. Har inte haft kontakt med honom sedan dess. Ni kanske känner till honom - Erich Steinhagen?" Jag berättade att Erich och jag ätit middag tillsammans någon månad tidigare. Så ordnade jag kontakten dem emellan, och redan nästa dag ringde Erich till Köpenhamn.
Kiki och jag bodde på Waldorf Astoria i New York. Jag hade varit på ett affärssammanträde på nedre Manhattan. Klockan var vid pass fyra på eftermiddagen. Det var skönt i luften, soligt och lagom varmt. Jag beslöt mig för att promenera mot hotellet och då jag fått lagom motion skulle jag ta en taxi. När det kändes dags att ta en taxi fanns ingen att få. Det hade blivit rusningstid. Till slut lyckades jag, och satte mig ner i en minst sagt utsliten taxi. Började att prata med chauffören. Det fanns en jiddisch accent i språket. "Can I say scholem alajchem to you?" Det blev ett intensivt samtal.
Han kom i unga år från Ryssland och om något år, när han blivit pensionär, skulle han till Israel. Utefter gatan stod folk och viftade för att få taxi. Chaim frågade om jag hade något emot om han tog upp en passagerare, själva kunde vi fortsätta att tala jiddisch. Sagt och gjort. När vi så var framme vid Waldorf Astoria, frågade jag hur mycket jag var skyldig. "Er wet schojn zoln far dir!" (Han betalar för dig också.)
I mitten på 1950-talet var Kiki och jag på kongress i Milano. Under kongressen lärde vi känna ett amerikanskt par, och vi kom överens om att hyra en stor bil med en engelsktalande chaufför, för att turista i norra Italien och Schweiz några dagar.
Redan på väg ut ur Milano sade Kiki: "De är nog de våra." Jag ställde därför den naturliga frågan: "Can I say scholem alajchem to you?" - "Sure, you bet". Varpå den italienske chauffören säger. "Ihr kennt mir ojch fregen?" (Ni kan ställa frågan till mig också.) Vi blev genast ett sammansvetsat gäng.
Jag reste till Sydamerika på ett uppdrag av en klient. För mig blev tidpunkten den rätta - jag fick tillfälle att övervara och deltaga i Riokarnevalen. I Stockholm hade jag av Ruben Hüttner fått introduktion till en av hans judiska affärsvänner i São Paulo. Jag ringde till vännen, som lät uppriktigt glad. Vi åt lunch en dag och kände att vi fått en fin kontakt. Han och hans fru hade en våning en bit utanför São Paulo och han hoppades att jag ville följa med över en lång weekend. Det var klart att jag ville.
Jag blev hämtad vid hotellet, och när jag kom ner satt redan fyra i bilen - två män, två kvinnor. Vi presenterades, alla med förnamn, och det blev en uppspelt stämning i bilen. Damerna pratade en bristfällig engelska, vilket något förvånade mig. Väl framme på kvällen fick jag bo på ett fint hotell - deras våning var kanske inte så stor, tänkte jag. Badandet nästa förmiddag försiggick så att alla gick fram och tillbaka på den kilometerlånga stranden i vatten upp till fotknölarna.
Alla kände alla. Vi hälsade och vi pratade. Åter blev jag en smula förvånad: det var bara vi tre karlar nere vid stranden.
Lunch åt vi alla fem en bra bit utanför centrum. Jag började fundera på om fruarna var judinnor. "Can I say scholem alejchem to you?" Hon ryckte på axlarna och förstod ingenting. Men jag förstod. Den gode vännen hade varit angelägen att jag skulle med. Den uppsluppna stämningen i bilen. Jag som fick bo på hotell. Damerna som inte var med vid stranden. Lunchen som avåts utanför staden. Jag var alibi med två damer i mitt sällskap. Det var inte deras fruar. Först blev det något pinsamt, sedan hade vi alla riktigt roligt.
Det var i Oslo. Jag bodde på Grand Hotel. I Oslo är jag sedan 1950-talet styrelseledamot i Informa-gruppen. Vi i styrelsen hade firat ett framgångsrikt år, gått på teatern, ätit och druckit en god supé med efterprat hemma hos en av de norska styrelseledamöterna. Jag var i fin form.
Klockan två på natten när jag kom till hotellet och gick trappan upp mot hissarna i Grand Hotel, vände jag mig om för att se vad som hände i foajen längre in, och fick på avstånd syn på en bekant. Jag vinkade igenkännande, och han svarade med en igenkännande vinkning, som samtidigt innebar: vänta, jag kommer. När han kom närmare kände jag igen honom ännu mer, men kunde ändå inte riktigt placera honom. Vi hälsade. Han sade "Nice to meet you again". Vi gick in i hissen och då slog det mig, plötsligt. Danny Kaye! Honom hade jag aldrig träffat, och det kändes genant. Vad göra? Då sade jag, inte som en fråga utan som ett påstående: "I can say scholem alajchem to you!" - "Sure, you bet!""
Så nu vet man hur man skall göra om man skall låtsas att man är jude. Det tackar vi herr Neuman för...
***
Ett annat sätt som judar förefaller identifiera varandra med - förutom namn och konstiga hälsningar som vi redogjort för ovan är t.o.m en persons utseende. Trots att judar officiellt kallar det för "nazism" att tala om förekomsten av något judisk utseende så skriver de ändå sinsemellan mycket om detta - uppenbarligen är det något de själva tror på.
Vi redovisar nu bara några axplock på olika judiska referat från seriösa judiska källor för att visa vad det är vi menar.
Om judarna sedan anklagar oss för att ta upp det här med judiskt utseende så är de bara fräcka då det är de själva som verkar besatta av ämnet. Vi redovisar bara vad de själva skriver, med autentiska - oförvanskade citat.
Redan i den judiska filmen "Freud flyttar hemifrån" från 1991 baserad på manus av judinnan Marianne Goldman (gift med SvD-juden Ricki Neuman) och i regi av den danska judinnan Susanne Bier (gift med Philip Zandén som också spelar i filmen) kan man höra följande kommentar fällas av en medlem av den judiska familjen Cohen att:
"[...] den där Maj ser i alla fall judisk ut."
Hmm... hur var det nu - kan man verkligen se "judisk ut"? Är inte ett sådant yttrande uttryck för rasism?
Den i Sverige bosatte judiske författaren Peter David, tillika ansvarig för de svenska judarnas förlag "Megilla", skriver i sin egen beskrivning om sig själv på författarcentrums hemsida:
"Mina judiska drag går inte att förneka, varken i ansiktet eller i den textmassa som jag framställer."
En av de första i släkten Bonniers, David Felix Bonnier - mannen som grundade Göteborgs-Posten, gjorde på sin tid intern-judiska anteckningar om sina judiska "religions"-fränders utseende.
Den kände juden C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 46):
"I ett av sina tidigare nämnda brev skildrar D. F. [David Felix] Bonnier 1843 i lustiga, men väl "antisemitiska" ordalag och med en dito teckning publiken vid en av [den judiska sångerskans] Henriette Nissens konserter, till 7/8 hennes släkt och vänner - di ganse mischpoche, torde man ha sagt - "långa, krokiga papegojnäsor tillhörande. . . den utvalda stammen"."
Det här var altså ett utalande av en av Bonnier-klanens grundare - han talar t.o.m. om "långa, krokiga papegojnäsor" - man börjar verligen undra hur det står till.
Gert Bonnier, bror till Tor Bonnier, var ärftlighetsforskare, föreståndare för Institutet för husdjursförädling och från 1936 professor vid Stockholms Högskola. I sin interna publikation "Judarna, fosterlandet och antisemitismen" talar han bl.a. om "judar blott till härstamning och utseende". (Se boken "Judiskt liv i Norden", Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Multiethnica Upsaliensia nr.6, Uppsala, 1988, sid. 311.)
Tor Bonnier själv skriver i sin memoarbok "Längesen", (Bonniers, 1972, sid. 73), om en judisk familj i Tyskland som han lärde känna, där han berättar om:
"[...] mamman, en liten dam med ett utpräglat judiskt utseende, [...]."Förövrigt faller Tor Bonnier själv in i deskriptiva judeklichéer när han i samma memoarbok beskriver sina judiska fränder i Frankrike (sid. 91):
"Jag var också uppe hos Flammarion i deras kontor vid Odéon för att få köpa klichéerna till deras illustrerade upplaga av Dumas' "Myladys son". Jag släpptes in till de tre herrarna Flammarion, ivrigt gestikulerande, småväxta judiska herrar, som talade i mun på varandra. De var mycket ivriga att sälja, men var oeniga om priset. Då den ene begärde ett pris - per kvadratcentimeter - bjöd den andre under och så kom de i gräl om artistarvodet, kopparpriset och etsningskostnaden. Jag kunde road höra på och gick därifrån med ett mycket hyggligt pris."
Tor Bonniers son, Albert Bonnier Jr., berättar i sin memoarbok om sitt möte i New York, under sin New York Times-placering, med tidningens judiske ägare, mr. Adolph S. Ochs - en amerikansk-judisk motsvarighet till familjen Bonniers i Sverige. Albert skriver:
"Han [juden Ochs] såg ut som en av de många karikatyrer av en judisk företagare som på 30-talet förekom i olika publikationer."(Memoarboken "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 107).
Var inte Svenska Kommittén mot Antisemitism grundad redan 1983? Boken ovan gavs ut två år senare, 1985. Varför ingrep de inte mot Albert Bonnier Jr:s antisemitiska utläggningar?
Nu återger vi en del ytterligare citat utan kommentarer - bara för att visa vad det handlar om:
Stefan Mehr skriver i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 248) om sin fader Hjalmar Mehrs "judiska utseende" och de "judiska dragen" i faderns anlete som "stor näsa" "mörkt yvigt hår" "öron som står rakt ut" etc.
Bo Bjelfvenstam skriver om sin morfars far Ernst Jacobsson, under rubriken "Du är vårt lands första judiska arkitekt", i boken "Det judiska Stockholm" (utgiven av Judiska Muséet, 1998). Bjelfvenstam återger vad Ernst Jacobsson skrev under en av sina resor i Europa (sid. 92):
"I Amsterdam skriver han [Ernst Jacobsson] om de judiska kvarteren. "Jag hade så när glömt att tala om ett och annat jag sett av 'nazionen' i Amsterdam. Likasom i Frankfurt är den här samlad i en viss stadsdel; troligen icke mer av tvång, utan gammal vana. Gator fulla med gamla kläder och möbler. Näsor - ack sådana näsor - man skulle kunna göra tio stycken av vardera och ändå få dem för långa"."
Steffo Törnqvist uttalar sig i Judisk Krönika (nr.1-1996) om när han var på sin kusins Bar Mitzva och judiska släktingar kom från hela världen och "alla amerikanerna såg ut som Woody Allen och pratade som de gör i judisk litteratur".
I Judisk Krönika, nr.7-1971, sid. 146, kan man läsa en recension av en bok om bl.a. juden Karl Marx. I recensionen har man ingen invändning från Judisk Krönikas sida mot att återge citat från boken om Karl Marx faders "judiska" utseende, där: "[...] ansiktet var definitivt judiskt, men vackert judiskt".
Ivar Müller, tidigare ordförande för Stockholms Judiska Församling, skriver i en hyllning till den nyligen avlidne högermannen Gunnar Heckscher, i Judisk Krönika, nr.4-5/1988, om en tavla som föreställde an av Heckschers anfäder, "ett porträtt av en till utseendet mycket judisk och skäggbevuxen gammal man".
Författaren och Talmudisten Salomon Schulman skriver en recension av den judiske författaren Roland Schütts självbiografiska bok "Kådisbellan" (Norstedts) i Judisk Krönika, nr.3-1989. Schulman skriver där att Schütt "fick åtskilliga gånger smaka antisemitismens bittra kalk, trots att han var ariskt ympad på fädernet" och bara Schütts mor var judinna. Antisemitiska utfall som enligt Schulman ledde till att "hans krokiga judenäsa hängde ofta löst".
Den judiske sociologiprofessorn Lars Dencik, som senare blivit medlem i redaktionskommittén för Judisk Krönika, skriver i Judisk Krönika, nr.4-1989, om sig själv som någon "med något 'bibliska' ansiktsdrag".
Den sionistiske förgrundsgestalten Emil Glück, tidigare ordförande för Förenade Israelinsamlingen och sedan 1968 själv bosatt i Israel, skriver i sin bok "På väg till Israel" (Sällskapet för judaistisk forskning nr. 5, 1985, sid. 124), om hur den sionistiske agenten Günther under ett uppdrag i Nürnberg skulle möta en annan judisk agent, och hur denne Günther gav sig ut i den tyska staden "för att försöka finna någon person som såg judisk ut".
Svenska Dagbladets judiske korrespondent, Richard Swartz, skriver i en artikel i Moderna Tider (oktober 1995), där han beskriver ett väns ansikte: "[...] ett nötbrunt ansikte, allt mer judiskt [...]."
Den kända polska judinnan Hanna Krall skriver, också i Moderna Tider (januari, 1993/1994):
"Judinnan var liten, hade självlockigt svart hår och trots sina blå ögon såg hon mycket semitisk ut."Hanna Krall betecknas i Judisk Krönika (nr.4-1996) som "en av Europas främsta journalister".
Judiska forskare har också grävt ner sig i detta ämne. Lars M. Andersson, en s.k. "historiker" och som numera direkt arbetar för Svenska Kommittén mot Antisemitism, skriver själv i sin av judarna hyllade avhandling "En jude är en jude är en jude... - Representationen av 'juden' i svensk skämtpress omkring 1900-1930" (Nordic Academic Press, 2000, sid 92.) om den "judiska näsan" och judisk forskning därom:
"Detta och andra påstådda samband mellan fysionomi och karaktär fick judiska samhällsvetare som Joseph Jacob att vid sekelskiftet 1900 undersöka frågan om judarnas "näsborrighet" (nostrility). Han kom fram till "näsan bidrar i hög grad till att skapa det judiska uttrycket"."
Så det finns uppenbarligen en judisk obsession vid begreppet "judiskt utseende" och hur folk ser ut.
Det är t.o.m. så att innovatören av rhinoplastiken - d.v.s de berömda näsplastiken, nose job på engelska, var den tysk-judiske kirurgen Jacques Joseph, som för detta blev kallad "Nosef" (se juden och professorn Sander L. Gilman, "The Jewish Nose: Are Jews White? or the History of the Nose Job" i Gilmans "The Jew´s Body", sid. 169-193).
Hur det har blivit så kan man förstås spekulera i.
Den kände judiske författaren Arthur Koestler skriver i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992), ett långt anföranden om den "judiska näsan". Han nämner teorin om "näsborrsvecket" som skulle ge den dess karaktäristiska böjda utseende, ett veck som är mer typiskt för kaukasier än semiter och vilket då stärker teorin om ashkenazi-judarnas khazariska ursprung. Koestler skriver (sid. 234):
"Det går inte heller att säga vilka av de så kallade typiska dragen, exempelvis den 'judiska näsan', som är en frukt av sexuell selektion [d.v.s. att man inom den judiska gruppen valde partners med ett visst för den gruppen tilltalande utseendekaraktäristika] i gettot eller manifestationen av en speciellt 'livskraftig' gen. Eftersom 'näsborrsvecket' är vanlig bland kaukasiska folk och sällsynt bland de semitiska beduinerna har vi ännu en faktor som pekar på den dominerande roll som den 'trettonde stammen' [khazar-judarna] spelat i judarnas biologiska historia."
Dagens Nyheter, 10/5-2000, rapporterar också om den utstuderade judiska rasismen som leder till en oerhört hög grad av ingifte bland judarna. Tidningen skriver:"Judiska befolkningar är nära släkt med varandra, oavsett var i världen de bor.
[...]
Det visar en stor genetisk undersökning som har utförts av forskare i Israel, Italien, USA, Storbritannien och Sydafrika."Man drar där följande slutsats angående ashkenazi-judarna:
"Det betyder att endast en judisk kvinna på 100 har fått barn med en icke-judisk man."
***
