Brännpunkt, SvD, 2000-09-15:
Mediers makt. Journalister slarvar och dramatiserar i onödan. Kontrollerar inte fakta och vägrar ge rättelser. Underhållning är viktigare än sanning. Miljöpartisten Birger Schlaug granskar granskarna: SVT 2:s Rapport, DN Debatt, radions Studio Ett och Efter Tre.
"Journalister fördjupar farligt politikerförakt"
Det finns ett, delvis berättigat, politikerförakt i Sverige och i många andra länder. Det grundas förmodligen på såväl politiska missgrepp som på politikers oförmåga att kommunicera och en del uppmärksammade så kallade affärer.Men förmodligen blir politikerföraktet än värre av den förvirring och den iscensättning som medier ofta serverar. Medier, även de seriösa, har en förmåga att skapa underhållning, iscensätta dramatik och generalisera. Låt mig ta några exempel.
I Sveriges Radios samhällsmagasin Studio Ett berättade man häromveckan att sju riksdagsledamöter från de sju riksdagspartierna skrivit under en DN-debattartikel som pläderade mot homosexuellas rätt att adoptera barn. Studio Ett berättade att artikelförfattarna hänvisade till en forskningsrapport som visade sig vara fullständigt oseriös. Med illa dold förtjusning visade Studio Ett att de sju riksdagsledamöterna från de sju riksdagspartierna inte visste vad de höll på med. Att de struntat i källgranskning och källkritik. Och så får man inte göra. En fullt rimlig slutsats, kan man tycka.
Men Studio Ett var inte ett dugg bättre självt. Det var inte sju riksdagsledamöter från de sju riksdagspartierna som skrivit under. Minsta lilla källgranskning skulle gjort Studio Ett uppmärksammat på detta. Den medlem i miljöpartiet som skrev under artikeln är varken riksdagsledamot eller medlem i partistyrelsen.
I själva verket var det så att ingen riksdagsledamot från miljöpartiet ville skriva under artikeln. Dels av sakskäl, men också av det skäl som Studio Ett redovisade: forskarrapporten var nonsens, författad av en amerikansk psykolog som var utkastad ur psykologförbundet.
Studio Ett hade, efter det att redaktionen blivit uppmärksammad på felet, naturligtvis kunnat göra en omedelbar rättelse på sin hemsida eller i den efterföljande Ekosändningen.
Men icke. Man lovade att rätta felet tre dagar senare, på måndagen självfallet efter det att historien valsat runt vid köksbord och legat till grund för andra journalisters artiklar och kommentarer. Men inte heller den rättelsen kom. Att erkänna att man gjort samma misstag som man påvisat att politikerna gjort, var väl för mycket begärt.
Ovanstående exempel är ett av många. Ett tämligen harmlöst exempel, som inte tillkommit genom medveten manipulation eller vinkling. Utan genom bristande källgranskning, slarv eller bristande kunskap. Men effekten av detta är såväl politikerförakt, som att man ger en dålig konsumentupplysning om vad partierna står. Oviljan att göra snabba rättelser visar dessutom att man har bristande intresse av att ge saklig information. Vilket skadar demokratin.
Studio Etts ovilja att göra rättelser är inte undantag. Snarare regel för nyhetsjournalistiken.
SVT 2:s Rapport har gjort sig skyldigt till ett av de mer tragikomiska lögnerna under en morgonsändning för en tid sedan. Rapports huvudnyhet var att två socialdemokrater röstat fel i riksdagen. Detta hade, enligt Rapport, medfört att miljöpartiet och de borgerliga partierna fick majoritet, trots att den verkliga majoriteten ville något annat. Skandal, således. Enligt Rapport.
Det var bara det att det var fel. Det blev rätt beslut i riksdagen, det spelar nämligen ingen roll om så alla socialdemokrater röstar fel. Om de borgerliga och miljöpartiet går samman har nämligen denna konstellation majoritet. Inte ens detta ganska viktiga förhållande för svensk politik kände Rapportredaktionens producent, nyhetsuppläsare, soffpratare eller journalister till denna morgon.
Jag ringde och påpekade felaktigheten för Rapportredaktionen, men någon rättelse kom inte. Samma reportage, samma bilder, samma text följde i nästa nyhetssändning. Jag ringer igen. Och får nu till svar, av den lätt stressade Rapportmedarbetaren, att det varit för sent att ändra i inslaget och att man inte hade något annat inslag att lägga in i stället!
Jag ställer då frågan om inte nyhetsuppläsaren skulle kunna göra en rättelse efter det att det färdiga inslaget fyllt ut den tid det skulle fylla ut. Inte ens detta sker. Inte under hela morgonen. När jag senare tog upp frågan fick jag förklaringen att "ja, men då hade ju hela grejen fallit".
Och historien vandrade vidare. Jag fick höra den på ett antal möten ute i landet den vecka som följde. Politikerföraktet späddes på lite extra, som vore det inte nog med det som redan är.
Efter Tre heter ett program i P4. Det leds oftast av den mycket duglige journalisten Olle Stenholm, som nu blivit utsedd till pressombudsman. I Efter Tre har vi kunnat ta del av kritiska inslag och kommentarer om det nya pensionssystemet. Programledaren har påstått att "alla politiker står bakom". Trots flera påpekanden om att det inte är sant så vägrar redaktionen göra rättelse. Två partier ställde nämligen inte upp på pensionsuppgörelsen. Varför vägra rättelse? Av illasinnade politiska överväganden? Kan jag väl inte tro. Av prestige? Förmodligen.
Men måste man inte begära att en programledare i ett samhällsinformativt program skall ha så mycket etisk resning att han kan göra en rättelse? Annars handlar det ju om att medvetet vilseföra. Den egna prestigen är uppenbarligen viktigare än att ens försöka ge rätt bild av verkligheten. Detta skadar demokratin.
Medierna vill ofta skapa dramatik och underhållning. När programledare i tv uppmanar deltagare i pratprogram att falla varandra i talet och gärna avbryta varandra så bygger det mer på att få en spänning i studion än att få ut mesta möjliga fakta av en debatt.
Skrivande journalister bygger gärna konflikter mellan politiker, som om vi inte vore tillräckligt "duktiga" på detta ändå. Låt mig berätta.
Den 8 januari skriver Göran Persson på DN-debatt att han vill bredda samarbetet inom bland annat familjepolitiken. Fyra dagar senare svarar Lotta N Hedström och jag att vi anser att Göran Persson har rätt. Det skulle vara ett stort värde i en familjepolitisk uppgörelse som kan hålla länge. Detta kräver att samarbetspartierna får med sig några borgerliga partier på en kompromiss.
Vi presenterade förslag på hur det skulle kunna se ut, med en modifierad maxtaxa (för att gå s till mötes), ett höjt och beskattat barnbidrag som skulle kunna ses som ett vårdnadsbidrag (för att gå de borgerliga till mötes) och en utökad föräldraförsäkring med ytterligare en pappamånad (för att gå oss till mötes).
Men nu är det så att DN själv sätter rubrik och gör en journalistisk ingress till sina debattartiklar. Vilket ligger till grund för sammanfattningen på förstasidan. DN valde att framställa vår artikel som om vi ville att mp enbart skulle göra upp med de borgerliga i familjepolitiken, spräcka samarbetet och riskera regeringskris. Det vill säga något helt annat än vad artikeln handlade om.
Klockan sex på morgonen ringer två tv-kanaler och vill ha en kommentar till att mp hotar bryta med regeringen och göra upp bara med de borgerliga. Jag frågar vad man fått det ifrån. Det står på DN-debatt, svarar man.
Jag frågar om de har läst debattartikeln. Nej, bara sammanfattningen, säger en ärlig journalist på en av kanalerna. Men eftersom nyhetsinslaget om artikeln redan är inspelat, så är det för sent att ändra upplägget. Telefonintervjun klipps sedan så att den passar det redan inspelade och redigerade inslaget inte verkligheten.
Denna dags nyhetslopp bygger vidare på den så kallade storyn. På eftermiddagen ringer till och med politikredaktionen på DN och frågar hur brytningen med regeringen skall gå till och om vi menar allvar med detta hot. Vilken brytning och vilket hot, frågar jag. Jag läser högt ur debattartikeln och betonar att där står att vi ställer upp på Göran Perssons uppfattning att det vore bra om vi fick en bred uppgörelse med oss, sossarna och några borgerliga partier.
Nästa dag kan man i DN läsa att jag backar under rubriken "Borgerligt jubel efter mp-invit. Birger Schlaug sade senare att de gröna inte är beredda att köra över regeringen."
Och i texten skriver journalisten: "När DN talar med Birger Schlaug i joggingspåret sent på eftermiddagen förklarar han dock andfått att miljöpartiet inte tänker medverka till en uppgörelse utan regeringen. Socialdemokraterna måste vara med på en uppgörelse."
Sålunda: när man står fast vid det man skrev i debattartikeln så heter det i DN att man backar. Så hade DN lyckats, av helt egen kraft, dramatisera en fråga som inte ens existerade.
Självfallet resulterade detta drama som DN iscensatt till en rad kommentarer på ledarsidorna. Även DN:s ledarsida lyckades fullända det fejkade dramat genom att förlöjliga mp:s hot om att sluta samarbetet med regeringen.
Så här går det till alltför ofta. Ju större insyn jag har fått i hur medier fungerar, desto mindre tilltro har jag fått för nyhetsförmedlingen. När underhållningsvärdet är viktigare än verklighetsbeskrivningen och när den egna prestigen är viktigare än rättelser är vi illa ute.
Politiken är tillräckligt förvirrad och svårgreppad detta förutan.