Judiskt inflytande över det ekonomiska livet i Sverige
Judiskt inflytande över det ekonomiska livet i Sverige
Index
Bekräftelser på judiskt ekonomiskt inflytande
Judiskt maktutövande genom pengamakten
En kort introduktion till den svensk-judiska ekonomiska historien
De judiska affärsmännens sammanhållning
Judiska fabrikanter - industrimän
Judiskt inflytande inom finans- och börsvärlden
Judiska aktörer inom IT-sektorn
Sveriges Arbetsgivarförening - SAF
Svenskt Näringsliv
***
Judar och pengar har alltid varit en laddad kombination.Judarnas propagandister brukar hävda att talet om judisk fixering vid ekonomisk makt härstammar från irrationella "antisemitiska" fantasier, men den judiska fixering vid guld rikedom ses redan i den judiska Bibeln, det Gamla Testamentet (GT). Både vid beskrivningen av den överdådigt guldbehängda Arken, men också i citat som de som följer nedan, där just judisk materiell rikedom, gärna på icke-judars bekostnad, framhärdas:
Jesaja, 60:10-12 (Sions kommande härlighet):
"Och främlingar skola bygga upp dina murar och deras konungar skola betjäna dig [...] Och dina portar skola hållas uppe beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens rikedomar kunna föras in i dig med deras konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grunden förgöras."
Jesaja, 61:6:
"Men Ni skall heta Herrens präster, och man skall kalla eder vår Guds tjänare: Ni skall få njuta av folkens skatter och deras härlighet skall övergå till eder."
Daniel, 7:27:
"Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heliga folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det."
Jesaja, 66:12:
"Ty så säger Herren: Se, jag vill låta frid komma över henne [Sion] såsom en ström och folkens rikedomar såsom en översvämmande flod, och Ni skall få dia. Ni skall bli burna på armen och ni skall få sitta i knäet och bliva smekta."
Det finns därutöver ett judiskt förakt sedan gammalt för just jordbruksarbete. Den judiske kritikern Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" (kapitel 4, "Historiens tyngd"):
"Den klassiska judendomen odlade överallt hat mot och förakt för jordbruket såsom yrke och för bönderna såsom samhällsklass, ännu mer än för andra ickejudar - ett hat vartill jag inte sett något motstycke i andra samhällen. Detta är omedelbart tydligt för envar som känner 1800- och 1900-talllitteraturen på hebreiska och jiddisch."
***
Bekräftelser på judiskt ekonomiskt inflytande
"Tydligen var judarna redan då ett skickligt affärsfolk, vilket de också förblivit genom tiderna. [...] Judarna är ofta mycket begåvade och många av dem har gjort lysande karriärer på skilda områden. [...] Det är också känt att större delen av den internationella affärs- och bankvärlden ligger i judarnas händer."
- Samuel Sollerman, sionist från Samfundet Sverige-Israel, i sin bok "Profetiskt och aktuellt om Israel" (Evengeliipress, 1976, sid. 61).
I den hysteriska stämning som judarna söker åstadkomma och där minsta tal om judisk makt, vare sig politisk eller ekonomisk brännmärks som utslag av "nynazism", är det intressant att notera att de av judarna godkända källorna också, både i ett historiskt och modernt perspektiv, talar om just ett betydande judiskt inflytande över den europeiska ekonomiska historien.
Den av svenska staten utsedda Naziguldkommissionen skriver i sin slutrapport, dokument SOU 1999:20:
"Under medeltiden var judarna hänvisade till ett fåtal sysslor, däribland penningutlåning. Då utvecklades bland dem en färdighet för ekonomi och finansiell förvaltning. På 1800-talet stod judiska ägare eller intressen bakom många europeiska privatbanker. Den tysk-judiska familjen Warburg är ett exempel på en släkt som i generationer kom att syssla med bankaffärer, framför allt i Tyskland men också på andra håll. Ett antal svenska privatbanker, t.ex. Göteborgs Enskilda Bank, etablerades av judar från den Warburgska släkten. Flertalet banker som bildades i Holland i början av 1800-talet hade tysk-judiska ägare. Under slutet av 1800-talet kom många av dessa att även syssla med mäkleri och börshandel."Denna statliga regeringskommission bekräftar alltså talet om det judiska inflytandet inom bankväsendet, f.ö. ett område vi kommer att skriva mer om nedan, i vårt separata avsnitt om judar och bankväsendet i Sverige.
Och man skriver vidare i samma rapport om judarnas roll i ekonomin i Europa under 1800-talet:
"I de nya industrier som grundlades fanns judiska företrädare inom i princip alla branscher. I Polen dominerades, som redan sagts, kläd-industrin av judar. I Holland och Belgien kom många judar att specialisera sig på diamantslipning och handel med diamanter. I exempelvis Antwerpen var det nästan enbart judar som drev diamanthandel. I dessa båda länder var också skinn- och läderproduktionen en i huvudsak judisk bransch."Här, igen talar man i detta av judar godkända dokument, om den historiska judiska makten inom ett antal olika ekonomiska området som vore det fakta och med termer som att dessa områden "dominerades" av judar, en terminologi som annars judarna brukar påstå härrör från "antisemitiska" pamfletter.
När det sedan gäller landet Sverige tillstår också där judarna själva att de kanske inte har utgjort vilken liten invandrande minoritet som helst, utan faktiskt har haft en betydande påverkan och makt över det lilla kungadömets ekonomi.
På hemsidan för "Institutet för Judisk Kultur", berättar man exempelvis skrytsamt om judarnas historia i Sverige, och om hur:
"Flera svenska judar har gjort betydande insatser i Sveriges kulturella och ekonomiska liv.""Judar spelade en betydande roll även vid grundandet av stora varuhus i Sverige [...]."
"Betydande insatser då det gäller tillkomsten av den svenska textilindustrin gjordes också av judar."
"Bland en grupp affärsmän och firmor som grundade Skandinaviska Banken 1863 fanns även några judar. Banken leddes från början av Theodor Mannheimer som anses vara en av det moderna bankväsendets två grundare i Sverige."
Så när det så passar för judarna, som en deras självförhärligande skryt, ja, då passar det sig att göra en del pikanta erkännanden.Men skulle någon utomstående, en icke-jude, göra exakt samma observationer, men kanske sätta in dem i ett sammanhang som inte gynnar den judiska saken, då hojtar våra pseudo-liberala judar istället högt på polis och kräver att vederbörande skall buras in!
***
Judiskt maktutövande genom pengamakten
"Namnet Rothschild blev alltså allestädes närvarande och man anmärkte med all rätt att huset Rothschild hade spridits som ett nätverk över hela nationen, och det är inte förvånande att dess operationer på penningmarknaden var ständigt kännbar för varje regering i Europas alla stater."
- Moses Margoliuth, "The History of the Jews in Great Britain", London 1951, volym II, sid. 161.
Att påstå att det finns ett judiskt inflytande och i vissa särområden även en viss dominans på den ekonomiska arenan - både internationellt och nationellt - är att bryta mot ett tabu och enligt den gängse oskrivna men tillämpade judiska lagen ha gjort sig skyldig till "hets mot folkgrupp". Ty det skall enligt samma åsiktspolis vara ett påstående helt taget ur luften och ett "klassiskt antisemitiskt argument" som sedan sekel tillbaka använts mot judendomen och judar som förevändning till att förfölja och ha ihjäl dem.
Men judarna gör titt som tätt under historiens lopp antydningar att de faktiskt besitter en betydande ekonomisk makt och har som intention att använda denna makt för den judiska gruppens egenintressen.
Den judiske ledaren Chaim Weizmann, skrev i den judiska tidningen Jüdische Rundschau, nr.4, 1920:
"Vi kommer, med eller utan er vilja, att besätta Palestina. Ni kan påskynda eller fördröja det, men det är bättre för er att hjälpa oss, ty annars kommer vår makt att förvandlas till en världsomstörtande makt."
Theodor Herzl, sionismens grundare, skrev i sin berömda sionistbibel - "Den Judiska Staten" - år 1896:
"Vårt undre skikt proletariseras till omstörtare och bildar alla revolutionära partiers underofficerare och samtidigt växer vårt övre skikts fruktansvärda penningmakt."
När nazismen gjorde frammarsch i Tyskland vässade den internationella judendomen sina klor och visade att den minsann besitter en omfattande ekonomisk makt på det internationella planet. I den berömda texten i artikeln "Judea Declares War on Germany" i tidningen Daily Express, 24:e mars, 1934, berättas hur de judiska affärsmännen på en internationell front gick samman för att ekonomiskt attackera Tyskland.
Not: Bland den så lanserade judiske "nazist-jägaren" Simon Wiesenthals kända teckningar (han lanseras faktiskt också som en duktig tecknare!) finns det en med Europas karta som bakgrund, som visar hur judar utanför Tyskland bildligen stryper nazismen i Tyskland - ett strypgrepp som anläggs mot judendomens fiende och syftande på att judarna kväver Tyskland genom sin ekonomiska makt.
Judarna skramlade ånyo med denna judiska pengamakt i samband med konflikten med Schweiz 1997 om de judiska kontona från andra världskriget. Tills dess hade judarna på sedvanligt vis avfärdat allt tal om judisk pengamakt som "antisemitiskt" förtal. Men när det väl kom till kritan och en konflikt seglade upp mellan den internationella judendomen och det icke-judiska landet Schweiz, då kunde judarna tala obehindrat att de hotade Schweiz med just en internationell judisk ekonomisk bojkott. Och detta bojkottvapen ansågs vara alldeles särskilt verkningsfullt och farligt för det lilla alp-riket.
Eftersom sedan schweizarna mycket riktigt backade, får man dra slutsatsen att judarna även idag har makt att ekonomiskt skada de eller de länder som de anser vara "fientligt" inställda mot deras strategier och planer.
Avisen, 3/1-1998. Avisen beskriver hur utbetalningarna till "förintelsens offer" fördröjdes eftersom judarna inte ville dela pengarna med några andra. Dessutom kunde man inte hitta några offer att dela ut pengarna till.
***
Den rådande världsekonomin
Bland de ledande i den internationella börsverksamheten innan andra världskrigets utbrott figurerade en mängd judar som: Rotschildarna, Sassoons, Bleichröder, Schröder, Schuster, Goldsmidth, Goschen, Schiff, Kahn, Baruch, Ernest Cassel, Samuel, Brödragruppen Warburg, Guggenheim, Mendelssohn, Wasserman, Kleemans, Bröderna Philipsson, Löwenstein, etc.I våra dagar figurerar också ständigt judiska namn när storfinansen nämns, namn som Goldmann-Sachs, Lehman Brothers och Salomon & Salomon, och Lazard Freres.
Öppnar man vilken som helst officiellt, av judarna sanktionerad tidning, så ser man idel exempel på den judiska makten inom världsekonomin.
I Dagens Nyheter, 22/1-1997, kunde man exempelvis på ekonomi-sidorna läsa en av alla dessa glorifierande artiklar om USA:s judiske riksbankschef Alan Greenspan. Han beskrevs som en "verbal lindansare" och "en av världens mäktigaste män". För när lindansaren Greenspan leker med orden påverkas faktiskt hela världsekonomin. Räntor höjs, valutakurser sjunker, allt bara för att en jude på andra sidan Atlanten får för sig att säga något, det är riktig makt det! "I december räckte det med två ord från den amerikanske riksbankschefen för att sända chockvågor över den globala marknaden", skriver DN, vilket stämmer mycket väl med vad som sedan hände.
En annan aktör som idel hyllas och citeras i den judisk-kontrollerade pressen är den judiske finansspekulanten George Soros, mannen som har ett stort ansvarig för det ekonomiska elände som drabbade Europa och Sverige under 1990-talet. De senaste beräkningarna har visat att hans kampanj 1992 mot den svenska kronan och andra europeiska staters valutor kostade oss samhällsekonomiskt så mycket som upp till 95 miljarder kronor, som ett resultat av att den svenska riksbankens misslyckade försvar av kronans kurs. Soros har alltså ett stort ansvar för den s.k. krisen i Sverige och priset vi sedan fick betala med försämrad sjukvård, skolgång, och utbredd massarbetslöshet.
|
|
Men judarna älskar sin gullegris Soros, en person de brukar kalla "statsmannen utan stat", "mannen som knäckte det engelska pundet", etc. Den judiske f.d. Expressen-redaktören och tidigare statssekreteraren Olle Wästberg (Hirsch), försvarade i konsekvens därmed Soros´ handlingar i TV2:s "Dokument Utifrån" (på den tiden juden Hirschfeldt var chef för programmet). Wästberg hävde i programmet ur sig att personer som Soros var ett "smörjmedel för ekonomin"! Ett påstående som är lika absurd och enfaldigt som om man skulle påstå att "kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var ett smörjmedel för ekologin och naturen".På tal om George Soros kan vi också berätta att denne judiske välgörare i många år har engagerat sig för liberalisering och legalisering av narkotika, t.ex. genom sina enorma penningdonationer till Lindesmith Centre, en New York-baserad verksamhet, där Soros står som ordförande och den notoriske legaliseringsivraren Ethan Nadelman är direktör. Och varför engagerar sig Soros i en sådan verksamhet? Ja, uppenbarligen för att tjäna pengar. "Jag vill tjäna pengar, annars satsar jag inte", sade Soros i programmet "Dokument Utifrån" i TV2, 1995.
Soros stöder också Drug Policy Foundation, DPF, vars ledning är för en legalisering och avkriminalisering av droger. Soros´ egen organisation Open Society Institute har donerat minst sex miljoner dollar till Drug Policy Foundation, som samarbetar med legaliseringsfolket i Europa, t.ex. European Cities on Drug-policy, de städer som skrivit under Frankfurt-resolutionen, och är en väloljad maskin.
DPF har även kontakt med Antiprohibitionist League - IAL. Även denna organisation förespråkar en total legalisering av knarket. Bland IAL:s medlemmar kan man hitta den nyliberale judiske nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman. Friedman är annars känd för att vilja ta bort alla bidrag och hjälp till sjuka och arbetslösa. Han predikar hur kapitalets makt ska ordna alla problem, bara storfinansen får styra.
Aftonbladets Anette Holmqivst skriver (15/3- 2000), om George Soros:
"Han satt i styrelsen för antidrogstiftelsen Mentor, tillsammans med bland andra drottning Silvia, samtidigt som han skänkte en miljon dollar till en kampanj för att legalisera marijuana."
När George Soros besökte Sverige 1998 mottogs han av vårt etablissemang som en kunglighet, trots hans skuld till kronans fall och de efterföljande ekonomiska svallvågorna som så hårt drabbat landets arbetande befolkning. Den högsta ledartoppen bland de styrande socialdemokraterna tog emot den judiske storspekulanten och han hade t.o.m. en audiens hos vår kungafamilj inbokad. Därefter var det tid för möten med Sveriges riktiga styrande kungliga familj, nämligen den judiska förläggarfamiljen Bonniers, vilka också hade samtal med Soros (se DN 11/6-1998).
På Bonnier-ägda Dagens Nyheters ledarsida hyllade man förstås hans ankomst: "Välkommen till Sverige, George Soros" skrev DN:s Hans Bergström i sin signerade artikel på ledarsidan 12/6-1998.
***
Judisk affärshederlighet
I den judiska skriften Talmud, som Rabbinen Marris N. Kertzer från The American Jewish Committee kallar för "the legal code which forms the basis of Jewish religious law and it is the textbook used in the training of rabbis" (Look Magazine, 17/6-1952), kan man läsa följande om judar och hederlighet jämte gojerna, icke-judarna:"Judarna måste alltid vilseleda icke-judarna"
(Zohar I, 168a)
"Icke-judisk egendom tillhör den jude som nyttjar den först."
(Babba Bathra 54b)
"Ifall två judar bedrar en icke-jude måste de dela på vinsten."
(Coschen Ham 183, 7)
"Varje jude är tillåten att ljuga och begå mened för att bringa en icke-jude till fördärv."
(Babba Kama 113a)
"Varje jude är tillåten att praktisera ocker på icke-judar"
(Talmud IV / 2 / 70b)
Den judiske kritikern Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" (kapitel 3, Ortodoxi och tolkning):
"Vad är det som allmänt betraktas såsom det 'heligaste' och högtidligaste tillfället under hela det judiska gudstjänståret, som bevistas av väldigt många judar, som annars är långt ifrån religiösa? Det är bönen kol nidrej på aftonen före försoningsdagen - då man sjunger en särskilt absurd och bedräglig dispens, nämligen den varmed man i förväg ogiltigförklarar alla enskilda löften man under det kommande året avlägger till Gud."
Israel Shahak skriver vidare i sin bok (kapitel 5, Lagarna mot icke-judar) om hur den judiska religionen legitimerar ohederligheter i affärer med icke-judar. Då vi tycker att större delen av Shahaks bok på denna punkt är av intresse att återge, gör vi så.
Professor Shahak:
"Pengar och egendom 1. Gåvor. Talmud förbjuder rent ut givande av gåva till en ickejude. De klassiska rabbinska auktoriteterna ändrade emellertid denna stadga, enär det är vanligt bland affärsmän att ge gåvor till affärskontakter. Det stadgades att en jude fick ge en ickejudisk bekant en gåva, eftersom den betraktades inte som en verklig gåva utan som en sorts investering på vilken man väntade sig att få avkastning. Gåvor till 'obekanta ickejudar' är alltjämt förbjudna. En liknande regel gäller givande av allmosa. Att ge allmosa till en judisk tiggare är en viktig religiös plikt. Allmosor till ickejudiska tiggare tillåts endast för fridens skull. Det finns emellertid många rabbinska varningar mot att låta de fattiga bland ickejudarna 'vänja sig' vid att få allmosor av judar, så att det skulle bli möjligt att inte ge sådan allmosa utan att väcka onödig fiendskap.
2. Tagande av ränta. Diskriminering av ickejudar i denna sak har till stor del blivit teoretisk på grund av den dispens (förklarad i kapitel 3) som i själva verket tillåter juden att utkräva ränta också av en judisk låntagare. Det är emellertid fortfarande fallet att det hyllas som en gärd av människokärlek att bevilja ett räntefritt lån till en jude, medan det är en bjudande plikt att utkräva ränta av en ickejudisk låntagare. Många - men inte alla - rabbinska auktoriteten däribland Maimonides, anser det faktiskt vara en bjudande plikt att utkräva så stor ockerränta som möjligt på ett lån till en ickejude.
3. Hittegods. Om en jude påträffar egendom vars ägare sannolikt är en jude, är han strängt befallen att anstränga sig att återlämna hittegodset till ägaren genom att kungöra fyndet. Talmud och alla de tidiga rabbinska auktoriteterna tillåter däremot inte en judisk upphittare att återlämna hittegods till en ickejude utan rent av förbjuder honom eller henne att göra detta. I nyare tid, då det i de flesta länder stiftades lagar som befallde upphittare att lämna in hittegods till någon myndighet, anvisade de rabbinska auktoriteterna judarna att göra vad dessa lagar stadgar, såsom en handling av medborgerlig lydnad mot staten, men inte såsom en religiös plikt, det vill säga de skulle inte anstränga sig att finna ägaren, om denne sannolikt inte var en jude.
4. Bedrägeri i affärer. Det är en svår synd att öva något slags bedrägeri, vad de vara må, mot en jude. Mot en ickejude är endast direkt bedrägeri förbjudet. Indirekt bedrägeri är tillåtet, såvida det inte kan befaras väcka fiendskap mot judar eller häda den judiska religionen. Det återkommande exemplet är felräkning på priset vid försäljning. Om en jude räknar fel till eget förfång, är det en religiös plikt för envar jude att göra honom uppmärksam på felet. Om man iakttar att en ickejude gör en dylik felräkning, behöver man inte låta honom veta det, utan man kan säga, 'Jag litar på er beräkning', så att man förebygger fiendskap för det fall han senare uppdagar sitt misstag.
5. Skojeri. Det är förbjudet att skoja en jude genom att sälja honom något till ett orimligt högt pris eller köpa något av honom till ett orimligt lågt pris. Men 'förbudet mot skojeri gäller inte gentemot ickejudar, ty det står skrivet: "Om I alltså säljen något åt eder nästa eller köpen något av eder nästa, skolen I icke göra varandra orätt." Men en ickejude som skojar en jude skall tvingas att gottgöra bedrägeriet ehuru inte straffas strängare än juden [i liknande fall].'
6. Stöld och röveri. Stöld (utan bruk av våld) är absolut förbjuden 'också från en ickejude', som Shulhan arukh så trevligt uttrycker det. Rån eller röveri (med bruk av våld) är strängt förbjudet, om offret är en jude. För en jude att röva från en ickejude är däremot inte ovillkorligen förbjudet utan endast under vissa omständigheter, såsom 'då ickejudarna inte står under vårt herravälde', men är tillåtet 'då de står under vårt herravälde'. Rabbinska auktoriteter är sinsemellan oense om detaljerna i de omständigheter varunder en jude får röva från en ickejude. Hela debatten gäller dock enbart judars och ickejudars ömsesidiga styrka, inte allmänmänskliga principer för rättrådighet och humanitet. Detta kan vara förklaringen till att så få rabbiner protesterat mot röveriet av palestinsk egendom i Israel: det har ju gjorts med stöd av en förkrossande judisk övermakt."
Den judiska hederligheten har det således varit si och så där med.
Historien visar på åtskilliga vidlyfta judiska affärer som slutat i katastrofer. Vid en granskning av de största börs- och finansskandalerna möter oss ständigt judiska namn. Enbart Frankrike ståtar med följande exempel. Bakom Panamasvindlerierna stod judarna: Cornelius, Hertz, Reinach, Arton. I La Gazetteaffären har vi: Martha Hanau, Bloch, Jeromme Levy, Klatz, Lucien Weil, Samuel Goldstein, Abraham Rosenblatt, Nimour Amar.
Sagazanskandalens upphovsman var Isaac Azan. I Oustricsvindlerierna påträffar vi Erlich. I juden Staviskis jättebedrägerier står som medhjälpare: Cohen, Aron Hesse och Hayotte.
Från Danmark kan vi notera Landsmannbankskraschen, där juden Gliickstadt spelade första fiolen. I Jugoslavien har vi Schlesingersvindeln.
Expressen, 18/4-1994. Verklighetens Schindler tog betalt för alla som skulle hamna på hans lista. Pengarna tog juden Marcel Goldberg hand om. Schindler själv klarade kriget bra, bedrog sin fru, lämnade henne i ruinerad i Argentina och flyttade i Israel där han fortsatte att leva på de judar som redan slavat i hans rustningsfabrik.
Redan tidigt var svenskarna skeptiska till de invandrande judarna och misstänkte att de brukade sig av skumma och ohederliga affärsmetoder.
Läser man judarnas egna böcker får man dessa farhågor bekräftade med autentiska exempel.
TV-producenten Bo Bjelfvenstam skriver mycket avslöjande om sin morfars farfar Levi Jacobsson, i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 90):
"Ernst far, Levi Jacobsson, kallade sig för hovparfymör, men det var han inte alls. Parfymör kanske. Men han tillverkade också flugvatten. Dessvärre hade han tillsatt arsenik. Det påpekades av tidningen Folkets röst, som hade uppfattningen att "näst brännvinet och privatbankerna, ingen större plåga finnes än judarna". Tidningen varnar allmänheten för Levi, "ty då det nu visat sig, att han ej skämts att under namn av flugvatten försälja upplöst arsenik, och man även känner åtskilliga andra bedrägerier med mannens fabrikationer, såsom bland annat att han i tidningarna utbjuder björnisterpomada, som likväl är förfärdigad av vanligt svinister, så har man också allt skäl att befara, det juden även för tillverkningen av sina tvålar och parfymer möjligen använder för människors liv och hälsa farliga ämnen".Levi stöter ihop med redaktören och piskar upp honom med sin käpp. Levi döms till böter för misshandeln och tidningens ansvarige utgivare till fängelse på vatten och bröd för sina smädelser mot Levi. Detta trots att tidningen egentligen haft rätt. En expert på Teknologiska Institutet som undersökt flugvattnet fann att en halvbutelj var tillräcklig att döda fem fullvuxna personer."
Denna historia utgör ett ypperligt exempel på den Justitia Judaica som därefter instiftats i Sverige, där juden går fri medan budbäraren massmedialt halshuggs.
Den pro-judiske historikern Eskil Olán anger i sin bok (sid. 84) en faktor som ökade den judiska genomslagskraften på det svenska samhället. Det var det utbredda supandet som pågick när de första judarna kom hit på Gustav III tid. Judarna å sin sida var måttfulla med spriten:
"Härigenom fingo dessa främlingar vid många tillfällen ett visst övertag gentemot den inhemska befolkningen, därvid de till egen vinning utnyttjade svenskarnas svaghet för bordets nöjen."
Jaqueline Stare, judinna och biträdande museichef på Judiska Muséet i Stockholm fyller i denna information, när hon skriver i sitt bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 189):
"Motboken infördes 1914, och det var många [judar i Stockholm] som inte uttog sina fulla motboksransoner för eget bruk, då deras spritkonsumtion var liten. I stora familjer kunde det bli mycket över. Den spriten tog istället några kvinnor hand om och sålde vidare till törstiga grannar på Söder. De flesta "langerskorna" lär ha varit kända av polisen för sin olaga sprithantering men polisen tycks bara ha ingripit i undantagsfall. Möjligen för att statuera exempel dömdes ett par av dessa judiska kvinnor till fängelsevistelser på Långholmen för sin langningsverksamhet."
Under förbudstiden i USA var de judiska gangstrarna kända för sin del i den illegala sprithandeln. Robert A. Rockaway, föreläsare vid Department of Jewish History i Universitetet i Tel Aviv University, skriver i sin bok "Hoodlum Hero: The Jewish Gangster as Defender of His People" (American Jewish History, Vol. 82, Numbers 1-4, 1994-95, sid. 215):
"After the first World War, Jewish gangsters became major figures in the American underworld and played prominent roles in the creation and extension of organized crime in the United States. During Prohibition fifty percent of the leading bootleggers were Jews, and Jewish criminals financed and directed much of the nation's narcotics traffic. "
Även på senare tid i Sverige hittar man judar i olika skandaler.
Den judiske direktören Karl-Otto Olofsson-Hirsch uppmärksammades av Jan Guillou i en artikel i Folket i Bild, nr.11-1972 (återgiven i hans bok "Journalistik 1967-1976", Oktoberförlaget, 1976, sid. 43, 44) då Hirsch "köpte en fastighet av den man som i pressen utpekas som Sveriges gangsterkung". Hirsch köpte huset för 820 000 kronor och huset renoveras därefter för en halv miljon kronor för att sedan där starta en bordellverksamhet.
Sedan har vi juden Joachim Posener och hans judiske kumpan David Kollmans halvmiljard-svindel i Danmark och judarna Posener och Jisanders Trustor-kupp i Sverige.
|
|
Joachim Posener, mannen som utpekas som hjärnan bakom plundringen av Trustor, är en av dessa judiska storbedragare som Radio Islam redan uppmärksammade 1995 (Radio Islams Tidning, nr. 5-7, 1995, artikeln "Gyllene Bedragare").Då var det Joachim Posener och hans judiske kompis David Kollman som tillsammans lurade danska och svenska företag på tillsammans 500 miljoner (!) kronor. Sydsvenska Dagbladet (27/5-1994) skrev om denna skandal, det största bedrägeriet i Danmarks moderna historia. Tidningen avslöjade då att de två brottslingarna kände varann redan som barn, när de dagligen träffades på den Mosaiska (judiska) Församlingens dagis.
Att de var judar var något som de utnyttjade för sina affärer. Sydsvenskan skrev i sin artikel om de två judiska bedragarna:
"Grundreceptet var att de hänvisade till sin judiska bakgrund, familjerelationer och välsedda finansmän, i umgängeskretsen."
Medierna har flera gånger uppmärksammat Poseners koppling till den judiska staten Israel, men ändå händer inget.
Aftonbladet, 3/2-1998, skriver att "det finns fler indikationer på att Posener befinner sig i Israel: Han har tidigare hyrt en lägenhet i Tel Aviv där han syntes i höstas. Flera av hans vänner bor i Israel, liksom hans tidigare medbrottsling i en svindelhärva i Danmark på 80-talet". Man syftar här på Poseners judiske kumpan från hans tidigare kupp i Danmark, David Kollman.
Vad man ser här är bara ett välbekant mönster: En jude blåser gojerna (det judiska uttrycket för icke-judarna) på pengar, sedan tar han sin tillflykt till den judiska staten. Och alla försök till utlämning och rättslig prövning faller på den judiska arrogansen - staten Israel säger helt sonika: "den judiska staten förbehåller sig rätten att inte lämna ut judiska flyktingar". Och sedan blir allt tyst.
Det finns flera andra exempel:
I Polen, i början av 1990-talet, utförde ett gäng judar det största bedrägeriet i landets moderna historia. De flydde alla undan den polska rättvisan till Israel.
Och i Serbien, när det Jugoslaviska inbördeskriget kommit igång, försnillade en judisk bankchef oerhörda belopp från serbiska sparare och flydde därefter till staten Israel. Händelsen ledde till ett enormt ekonomiskt kaos när förtvivlade sparare insåg att de blivit lurade. Men i vår "fria press" nedtystades nästan helt denne judes framfart.
Ett annat exempel är Ukraina, som hade en judisk premiärminister för några år sedan. Han "försvann" också plötsligt, samtidigt som enorma belopp försnillats från den ukrainska statskassan. Affären passerade förbi med en förbluffande tystnad i de "västliga medierna", som innan så mycket hade hyllat att Ukraina fått denne jude som premiärminister. Det slapp dock igenom att alla misstankar pekade på att brottslingen flytt till.... Israel.
Och Frankrike och Ryssland har också haft liknande skandaler, där judar först begår ekonomiska brott och bedrägerier i dessa icke-judiska länder, och sedan, när det börjar bli för hett, flyr till Israel.
Det franska exemplet med juden Flatto Sharon (Samuel Szypervicz) är mycket talande. Denne polsk-födde jude, bosatt i Frankrike och miljonär där, flydde efter sina omfattande svindlerier på 1980-talet undan den franska rättvisan till judarnas fristad Israel. Väl i Israel utnyttjade juden Flatto Sharon "Lagen om återvändande" som automatiskt omvandlar en invandrad jude till israelisk medborgare. För att undvika utelämning då en internationell arresteringsorder var utfärdad på honom, såg han till bli invald till det israeliska parlamentet, Knesset, varpå han även fick skyddet av den immunitet som israeliska parlamentsledamöter åtnjuter.
På Radio Islams Hemsida har vi samlat information om judar och ekonomisk brottslighet i vår sektion Jews and Crime, en sektion som vi rekommenderar läsarna att ta del av. Där finns en mängd information på detta högintressanta område tagna från s.k. "officiella" och judisk/israeliska källor.
***
De judiska affärsmännens sammanhållning
Som i det övriga judiska livet föredrar judar inom affärsvärlden att samarbeta med andra judar, och gärna hålla ihop mot icke-judarna, gojim.Redan i vårt introduktionskapitel hänvisade vi till boken "The Chosen People in America", av den amerikanske juden Arnold M. Eisen (Indiana University Press, 1983). I denna heljudiska bok kan man läsa, under den talande rubriken "The Mask Jews Wear"("Masken som judar bär") (sid. 143):
"Jews choose other Jews almost exclusively as their close friends, and even wider friendship circles are composed overhelmingly of other Jews."I den tidiga historien av de judiska affärsmännens härjningar i detta land var deras gruppsammanhållning särskilt kompakt. Det bekräftas exempelvis av Dagens Nyheters judiska journalist Magdalena Ribbing i hennes artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm", om den judiska affärsmannen Josef Leja.
Ribbing berättar (sid. 108):
"Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen. Större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän."
I samma bok ("Det judiska Stockholm") skriver också den judiske fabrikanten Harry Kaplan (sid. 220) om de judiska anställda på den judiska Kaplans Konfektionsfabrik (sid. 220):"Drygt ett tjugotal mer eller mindre nära släktingar till Marcus och Oscar [Kaplan] har varit medarbetare i Kaplans [konfektionsfabrik] längre eller kortare tid."Harry fortsätter (sid. 221):
"Det finns inga kända noteringar om den judiska personalens omfattning. En grov uppskattning är att den under åren pendlat mellan 10 och 25 procent av det totala antalet anställda."Juden Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 145) om hur "sammanhållningen bland de till Sverige inflyttande judarna kring sekelskiftet var stor".
Och i affärsvärlden hjälpte de varandra. Bertil Neuman (också sid. 145):
"Även om det fanns en påtaglig konkurrens mellan dem [de judiska affärsmännen] var det en naturlig sak att de hjälpte varandra."
I efterhand försöker ofta judar och deras försvarare förvränga verkligheten och få det till att denna inomjudiska preferens är ett resultat av det yttre samhället antijudiska attityder. Men sanningen är att det judiska valet att särskilja sig från resten av mänskligheten och istället i första hand handla och samverka med sina egna, är ett självpåtaget judiskt beslut och ett uttryck för den judiska rasismen.
***
En kort introduktion till den svensk-judiska ekonomiska historien
Argumenten som fördes fram av de rika klasserna för att man skulle tillåta judisk etablering i Sverige var rent sagt ekonomiska. Det gick historier om hur hutlöst rika vissa businessjudar i Holland var och en del verkade vara av föreställningen att allt dessa judar rörde vid förvandlades till guld.Ett som är säkert var att man var medveten om judarnas nationsöverskridande affärsnätverk och trodde att genom att släppa in judarna så kunde även den svenska handeln gynnas.
Den judiske Svenska Dagbladet journalisten Ricki Neuman skriver i boken "Det judiska Stockholm" om judarnas historia i Sverige i slutet av 1700-talet (sid. 259):
"På samma gång var man [de svenska myndigheterna] medveten om judarnas särart, t.ex. deras betydelse för handel och kommers, för bank- och lånesystem, [...]."
I senare delen av 1700-talet fanns det redan en större judisk koloni bosatt i Marstrand utanför Göteborg där det vid den tidpunkten fanns en frihandelshamn förlagd (en s.k. Porto Francoinrättning), vars privilegierade undantagslagstiftning befriade judarna från de hinder som tidigare begränsat deras expansiva handelsverksamhet, ett andrum de nu raskt utnyttjade. Handeln i Marstrand hade ett uppsving under det nordamerikanska frihetskriget (1775-1783) då de hade en lukrativ direktförbindelse med Nord-Amerika. Där kunde judarna profitera på handel med smuggelvaror som amerikanska blockadbrytare lyckats få förbi engelsmännen, och här kunde också judar till Göteborg fara för att ropa in varor från Ostindiska Compagniet.
När ytterligare restriktioner för judiskt förflyttelse och handel inom Sverige reducerades flyttade sedan Marstrandsjudarna in till Göteborg och kom där att snabbt etablera sig som en mycket stark ekonomisk faktor.
Ju mer judar som släpptes in ju mer tog de sedan över.
I boken "Det judiska Stockholm" om judarnas historia i Sverige perioden 1815-1870 kan man läsa (sid. 274):
"[Judiska] Affärsmän, fabrikanter av olika slag, framförallt inom textilbranschen, och bankirer gjorde sig allt mer gällande i det svenska samhället. Deras ofta stora internationella kontaktnät var mycket betydelsefullt."Här upprepare man talet om betydelsen av judarnas "internationella kontaktnät".
Och den judiske historikern Hugo Valentin talar i sin bok "Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 86-87) om hur Sveriges avskaffande av importförbud och andra handelsåtgärder gav "vidsträckt näringsfrihet" i 1800-talets mitt och "blev till stor gagn för de judiska affärsmännen, inte minst tack vare deras betydande internationella handelskännedom och intima relationer till utländska [läs judiska] firmor".
Och hela tiden var det business som var judarnas huvudsysselsättning.
Valentin konstaterar i sin bok det var "först och sist rikedomen" som var de första judarnas ingångsport till "inflytande och anseende" i det icke-judiska samhället (se "Judarna i Sverige", sid. 57) .
Den judiske författaren Per Wästberg, skriver i sitt bidrag om sin judiska familj "Hirsch" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 160):
"I mitten av 1800-talet var judarna i Stockholm grosshandlare, fabrikörer och butiksägare."
Här nedan kommer vi nu att ta upp olika särområden inom industrin, där judar har haft och har ett inflytande.
Vi kommer att göra så att vi först går igenom det judiska inflytandet i ett mer historiskt perspektiv, d.v.s. 1700-, 1800-talen, för att sedan ge oss in på det mer sentida judiska inflytandet under 1900-talet och det nu påbörjade 2000-talet.
***
Judiska fabrikanter - industrimän I ett historiskt perspektiv
Den judiske doktoranden David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 30-31) om judarnas ekonomiska utveckling i Sverige:"Den ekonomiska utvecklingen för judarna i Sverige var mycket expansiv under hela 1800-talet. Ett stort antal företag grundades av judar och många av dessa kom att bli ledande inom sin bransch. Vissa orter hade sina typiska industrier, så t.ex. var judiska bomullsindustrier, kattuntryckerier och rederier, utmärkande för Göteborgsområdet och tobaksindustrin var utmärkande för Marstrand. När det gäller Norrköping var oljeslagerierna och textilindustrin typiska judiska industrier och i Karlskrona dominerade segelduksindustrin.Bland de första judarnas främsta sysselsättningar blev anläggandet av kattunstryckerier. Kattunstryckningen var en metod där man tryckte flerfärgat tryck på bomullstyg, en metod de nyinvandrade judarna var väl förtrogna med från kontinenten. En mängd judar från de äldsta judiska familjerna som släktena Marcus, Bauer, Hirsch, Lamm och Philip startade kattunsindustrier.
Dessa kom att expandera och bli en stor källa för inkomst hos judarna och grundlade deras inflytande över textilindustrin.
Den judiska förläggarfamiljen Hirsch grundades av stamfadern David Hirsch (1752-1811), en förmögen som kom till Sverige 1792, från Strelitz. Han började som tobaksarbetare hos juden Elias Magnus (se nedan) och fick snart skyddsbrev för att handla med nipper, skospännen och tobaksvaror. 1801 startade han ett kattunstryckeri i Stockholm och blir framgångsrik. 1807 var firman "David Hirsch & Söner" störst i sin bransch i Stockholm.
I boken "Det judiska Stockholm" (sid. 136) kan man läsa:
"Sedan lång tid intog judiska köpmän en dominerande plats inom textil fabrikation och handel."Aron Levi Lamm drev fabriken "A. L. Lamm & Co" i Stockholm. Ett bomullsväveri som årligen (på 1830-talet) producerad 1/3 av landets bomullsvävsproduktion.
Not: Aron Levi Lamms son, läkaren Axel Lamm (1819-1899), hade f.ö. August Strindberg anställd som informator åt sina bägge söner.
Aron von Reis, en annan känd judisk bomullsfabrikant, ägde ett bomullsväveri i Göteborg (Aronsdal) där man också producerade en ansenlig mängd bomullsväv och kattun. Von Reis tillsammans med sin judiske kompanjon Aron Magnusson, fick var sin medalj av Kung Carl XIV Johan för deras arbete att grunda en ny industri i Göteborg. Som bisak kan vi nämna att Aron Magnusson var bror till finansjuden L. E. Magnus som vi berättar mer om nedan.
En annan jude, Isaac Pineus (1781-1835), inflyttad till Sverige 1808, drev det största kattuntryckeriet i Sverige, i Göteborg, på 1830-talet, med en årstillverkning av 30.000 riksdalers värde.
Som en logisk följd gav sig även judar in på sidenfabrikation och personer som Heyman (Chajim) Schück, stamfader till ätten Schück i Sverige, invandrade från Oberschlesien, ägde ett stort sidenväveri i Stockholm, och även juden L. Meyersons sidenväveri hade en ansenlig produktion.
Den judiske historikern Hugo Valentin berättar vidare i sin bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 96):
"I slutet av emancipationstiden skapades vid Barnängen i Stockholm ett verkligt storföretag i textilbranschen: Stockholms bomullsspinneri- och väveriaktiebolag (1869), ett verk framför allt av Ludvig Rubenson, som ända till 1907 var bolagets disponent. Genom Eduard Heckscher [släkt med rikspolischefen Sten Heckscher], som var gift med hans syster, hade han förbindelse med storfinansen. Det judiska inslaget var alltifrån början starkt både vad aktieinnehavet och ledningen beträffar."
Och i Norrköping fanns sedan tidigare flera judiska kattuntryckerier. Den egentliga pionjären bland de judiska textilfabrikanterna var Alexander Ludvig Soldin, som etablerade sig 1818 i Norrköping och där startade en egen rörelse. Denna verksamhet fortsatte sedan av en judisk släkting till Soldin vid namn Levy Joseph Eliasson.
Därefter blev olika medlemmar av den judiska klanen Wahren ledande inom textilindustrin. Exempelvis hade juden R. Wahren en väveri i Norrköping som producerade en ansenlig mängd. Och de judiska klanerna Wahren, Philipson och Magnus och Jacobsson var involverade i rekonstruktionen av bruket i Holmen 1854 som skedde genom att man utnyttjade sina möjligheter till internationellt kapital och marknader. Vi berättar mer om sentida ättlingar till textiljudarna Wahrens nedan.
I Karlskrona fick 1782 den judiske segelduksfabrikanten Fabian Philip tillstånd att bosätta sig och starta en betydande verksamhet samtidigt som han där kunde grunda en judisk församling. Fabian Philip tilldelades 1816 medaljen Illis Quorum och anses vara den förste juden i Sverige som fått denna utmärkelse.
***
I andra industriområden med stort judiskt inflytande i mitten av 1800-talet kan nämnas Mendel Elias Delbanco (1780-1862), invandrad 1809 från Hamburg. Han startade 1822 en storindustri med kvarnar i Mölndal för oljetillverkning vars årsproduktion av lin- och rov-olja på sin tid var den största i landet. Denna storindustri som sedan gick under namnet Svenska Oljeslageri AB fortsatte in på 1900-talet.
Philip Jeremias, anfader till den judiska släkten Philipson, startade en verksamhet i Norrköing, där bl.a. ett oljeslageri anlades i 1790-talets mitt, vilket gav Philip Jeremias stora rikedomar. Philip Jeremias blev sedan en betydelsefull fastighetsägare i Norrköping och tilldelades 1820 medaljen Illis Quorum 18:e storleken för "patriotisk idoghet och åtskilliga gagnelika inrättningar". Han blev således Norrköpings mest framträdande jude. Förutom att vara anfader för alla de judar som har efternamnet Philipson så kan vi också nämna att Philip Jeremias var morfar till krögarkungen Wilhelm Davidson som vi berättar mer om nedan.
*** I början av 1800-talet hade det judiska företaget "L. E. Magnus & Co" en industri för sockerförädling i Göteborg, grundat 1804, där man förädlade den näst största mängden socker i landet.
En annan jude, Isaac David Hirsch, född 1776 i Strelitz, och son till kattunfabrikanten David Hirsch ovan, började först som tobaksarbetare hos juden Elias Magnus för att sedan bli expedit i faderns diversehandel och slutligen göra sig känd som sockerbruksidkare.
Den danske juden Jacob Lachmann (död 1909) bosatte sig i Skåne och tog över den skånska sockerindustrin.
*** Som det nämndes i citatet ovan etablerade sig även judar inom tobaksindustrin. Anchel (Andreas) van Reis, var en känd judisk tobaksfabrikant verksam i Marstrand, slutet av 1700-talet. Bland andra näringar denne jude var involverad i ses sillsalteri, trankokeri, kram- och spannmålshandel. Andreas van Reis ättlingar, många i Göteborgstrakten, lever numera under namnet "von Reis".
Elias Magnus var en annan tysk jude som hösten 1779 underhandlade han i Stockholm om att från Mecklenburg få flytta sin strumpfabrik till Sverige, och med stöd av 1775 års portofrancoförordning slog han sig 1780 ned i Marstrand som krämare och drottningens hovfaktor. Kungen besökte i egen hög person strumpjudens hus i Marstrand, vilket till minne därav försågs med en kopparsköld med Hans Majestäts chiffer. Elias blev sedan föreståndare för den judiska församlingen i Marstrand. Elias Magnus flyttade sedan sin verksamhet till Göteborg där han blev känd som tobaksfabrikör och han kallas för "den förste judiske handlanden" i Göteborg. Elias Magnus använde sig i början av en mängd olika namn, växlandes mellan Elias Magnusson, Elias Marstrand, Elias Segal och Elias Emanuel.
Det judiska företaget "L. E. Magnus & Co" som vi nämnde ovan, hade en tobaksfabrik av mindre format 1812-1836, enligt uppgift den första som fabricerade cigarrer i Sverige.
Anton Ruben, jude och död 1922 var också tobaksfabrikör och stadsfullmäktig i Karlskrona.
Göteborgs-juden Mathias Kaplan, född 1863 i Grodno i Litauen och son av en rabbin Leon Kaplan, gick själv religionsskola i Grodno, kom till Göteborg 1885, och grundade där Cigarrfabriken Kronan. Kaplan innehade fabriken t.o.m. 1913 då fabriken uppgick i AB Sveriges Förenade Tobaksfabriker. Kaplan gav sig då in i tygbranschen och grundade samma år Nordiska Linnefabiken.
Juden Hugo Elliot (född 1870) byråchef, var styrelseledamot i tobaksmonopolet.sedan 1925.
Not: Två icke-judiska höjdare inom tobakbranschen var också gifta med judinnor. Vi tänker här på civilingenjör och f.d. direktörn i Svenska tobaksmonopolet, Per Nordenfeldt, var gift med en judinna som på mödernet stammade från de judiska familjerna Michaelson och Heckscher. Tobaksmonopoldirektören Olof Frick i Göteborg, var gift med en judinna på mödernet stammade från den judiska klanen Kahn.
***
Salomon Ludvig Lamm, övertog 1836 bomullsväveriet i Stockholm från ovannämnde Aron Levi Lamm. Den driftige industrijuden Salomon Ludvig Lamm startade därefter ett kemiskt blekeri, ett färgeri, en vaxduksfabrik, uppsatte landets första mekaniska vävstolar för bomull och ylle, förkolningsverk för utvinnande av träsyra, det första "blåeriet" i Sverige. Startade mekanisk verkstad med gjuterier. Han förvärvade också Långholms skeppsvarv.
David Fischer skriver i sin doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 31): "När det gäller Stockholm dominerade den judiska textilindustrin. [Salomon] Ludvig Lamm var där en föregångsman."
Salomon Ludvig Lamm var far till Jacques Lamm (1817-1891, som jude begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm) grundare av Ludvigsbergs Mekaniska Verkstad, där egendomen Ludvigsberg köptes av fadern Salomon Ludvig år 1843, för sonens räkning.
Den judiske historikern Hugo Valentin talar i sin bok om
"[...] det av Jacques Lamm 1843 grundade gjuteriet Ludvigsberg, uppkallat efter hans far, vilket under hans egen och sedan under hans son Carl Robert Lamms ledning utvecklade sig till en av landets största mekaniska verkstäder. Här göts det monument över Henrik Wergeland, som av tacksamma judar år 1849 restes på hans grav i Kristiania (Oslo)."("Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 96.)
Carl Robert Lamm blev kommendör och riddare samt ägare av Sveriges största silversamling.
Då klanen Lamms medlemmar haft ett stort inflytande i svenskt ekonomi-industri-politik-kultur, nämner vi här lite ytterligare fakta.
Salomon Ludvig Lamms äldste son Ludwig Lamm blev istället handlande och bankdirektör i Stockholms Enskilda Bank. Med en hamburgerjudinna Goldschmidt hade bankdirektören Ludwig Lamm barnen Selma och Oscar. Dottern äktades av slottsintendenten, arkitekturprofessorn och riddaren Ernst Abraham Jacobson. Oscar Lamm studerade bergsvetenskap och grundade sedan med Gustaf de Laval Separator och vidare verkstadsföretagen Atlas och Diesels Motorer som senare slogs ihop till Atlas Diesel och idag heter Atlas Copco. Juden Oscar Lamm hade i sin tur barn med en hamburgerjudinna Liebschitz, av vilka Dagmar Lamm blev hustru till handelsrådet Ludvik, f.d. statsråd och handelsminister, kommendör och riddare av svenska, norska, danska, polska, österrikiska, belgiska, franska och finska ordnar samt styrelseledamot i Thule, Inteckningsbanken, Spritcentralen m. m., ledamot av kulturrådet, traktatberedningen o.s v.
Salomon Ludvig Lamms tredje son August Lamm blev handelsagent i Hamburg.
Ytterligare en son till Salomon Ludvig Lamm, Martin Lamm, blev handlande i Stockholm och fader åt tre barn där dottern äktades av den judiske bokförläggaren Hugo Geber, en annan av den konstnären Anders Zorn och sonen Herman Lamm en känd judisk politiker som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar och politiken.
V kan här nämna att Herman Lamm är far till den kände judiske litteraturprofessorn och Svenska Akademie-ledamoten Martin Lamm.
***
Den judiske historikern Hugo Valentin berättar att den judiske finansmannen Michael Benedicks också gav sig in i industrin (se "Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 96):
"1820 inköpte Michael Benedicks ett nästan förfallet järnbruk i Gävleborgs län, Gysinge, som tillverkade stångjärn av dannemora-malm för export till England. Genom ökat driftskapital och skicklig ledning kom detta bruk att spela en viktig roll för svensk järnexport. I flera generationer förblev det i släktens ägo."Trixaren Benedicks berättar vi annars mer om nedan.
*** En annan av judarna ansedd som en "stor" judisk industriman verksam i det icke-judiska svenska samhället var Eduard Fränckel (1836-1912). Eduard Fränckel var först ingenjör inom järnvägarna och ledde sedan som VD för A.B. Atlas´ mekaniska verkstäder i Stockholm under åren 1873-1887. Fr.o.m. 1878 ledamot av Stockholms stadsfullmäktige och 1889-1911 riksdagsman och ledamot av Första Kammaren där han var en konservativ politiker och protektionist. Sedan 1888 var han österrikisk-ungersk generalkonsul i Stockholm.
Eduard Fränckel var gift med Betty, som var dotter till den judiske Hasselback-kungen Wilhelm Davidson, och paret fick en dottern Sigrid Fränckel som gifte sig med NK-juden Josef Sachs, som vi strax berättar mer om i avsnittet om judar och handeln.
Eduard Fränckels andra dotter, Hariet Fränckel, blev i sin tur hustru 1891 åt den judiske advokaten bankmannen och vice häradshövdingen Walter Philipson, och således mor till Bonnier-koncernens mästeradvokat Ivar Philipson (1901-1983)
Pierre Fränckel, judisk teaterman och regissör som bl.a. varit VD för Riksteatern, regissör för TV-serien "Varuhuset" och som var med och startade Judiska Teatern i början av 1990-talet, är själv barnbarnsbarn till Eduard Fränckel.
Erik Magnus (född 1884), var en judisk pamp i Göteborg och Stockholm som var verksam i Barnängens Tekniska Fabriker AB, Tomtens Fabriker och Vinägron. Erik Magnus gifte sig i sitt första giftermål med överstelöjtnant och friherren Edvard Liljencrantz dotter.
***
Som vi visat var det judiska inslaget, även om man försöker rensa bort en del av det judiska självskryt som genomsyrar citaten ovan, oproportionerligt stort i förhållande till judarnas ringa antal.Dock skall man komma ihåg att de judar som släpptes in inte var några vanliga enkla medborgare utan just affärsmän och näringsidkare från de välställda klasserna.
Under 1900-talet har det judiska inslaget inom industrin tappat sin dominans men det finns ändå en icke-betydelselös andel namn inom industritoppen som vi tycker det här kan vara av värde att nämna.
Bland olika judiska företag av större betydelse kan nämnas Moritz Fränkel & Co., Fränkel & Söner, E. W. Henriques, Heyman & Co., Julius Hüttner, Maskinaffären Carl Lamm, Partifirman Ivar Aaron, August. Abrahamsson, Bendix Josephsson, AB Fränkel & Eisner, Frans Engelkes Fabriker och Heyman & Olesen.
Vi kommer nu att nämna några av de judar som återfinns i den svenska företagarvärlden. Observera att detta - som övrigt i detta arbete - inte är någon komplett upplistning - utan bara några belysande exempel.
Av hans tre judiska barn Erland, Lars och Elisabet blev Erland Waldenström direktör.
Erland Waldenström har haft en mängd höjdarpositioner inom industri-Sverige. Vi gör här en upplistning:
Han var han VD för LKAB under åren 1950-1957, och sedan liksom fadern också verksam på Gränges AB där sonen Erland Waldenström var aktiv 1950-1971, och senare som styrelseordförande 1971-1977.
Erland Waldenström var också djupt involverad i metallutvinningen i den fattiga afrikanska staten Liberia, det beryktade Lamco-projektet. Erland var styrelseledamot i Lamco sedan 1955 och ordförande 1975-1977, han satt i Liberian Iron Ore Ltd Canada sedan 1958 (styrelseordförande sedan 1970), han var ordförande Lamco Joint Venture (JV) 1960-1975, styrelseledamot sedan 1975 och ordförande Svenska Lamco syndikatet sedan 1963.
Bland andra tunga positioner denna jude haft har han tillhört Sveriges industriförbund sedan 1950 och var dess 1:e vice ordförande 1969-1971 och ordförande 1971-1973.
Han har också suttit i SAF 1951-1973, Sveriges allmänna exportförening 1951-1959 där han var ordförande 1971-1973, ordförande för Svenska gruvföreningen 1957-1959 samt styrelseledamot i AB Bofors sedan 1960.
Erland Waldenström satt också i styrelsen på Skandinaviska Banken 1957-1971 (vice ordförande 1968-1971) och på då nybildade Skandinaviska Enskilda Banken fr.o.m. 1972 och där han var dess 1:e vice ordförande sedan 1972.
Han var också ledamot av direktionen för Handelshögskolan i Stockholm 1961-1977.
Erland Waldenström har som många judar av sin typ också ett "kulturellt" engagemang och satt i Konsertföreningen 1956-1976 där han var ordförande 1973-1976, i Stockholms konserthusstiftelse (ordförande) sedan 1976, Kungliga Teatern 1961-1972, och som ordförande för det judiska Thielska Galleriet sedan 1961.
Det kan här vara på sin plats att berätta om Erland Waldenströms judiska bror Lars Waldenström.
Lars Waldenström började som sekretare i statens krigsförsäkringsnämnd 1939-1946, blev ombudsman och sekretare för Svenska foderämnes- och spannmålsimportör föreningen 1942, VD för dess inköps AB 1944-1947, satt i Svenska kvarnföreningen 1947-1953, i Lawal handels AB och Tre rosor handels AB 1954-1966, Lawal ekonomi och juridik AB sedan 1967. Juden Lars Waldenström har också suttit som styrelseledamot i bl.a. Handelskredit 1947-1953 och i Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och foderämneshandeln sedan 1948.
Lars Waldenströms judiska syster Elisabet gifte sig med sin syssling läkaren, medicin-professorn och vice ordföranden i statens medicinska forskningsråd Jan Waldenström, i sin tur son till en professor Henning Waldenström.
Vi kan här påminna att Jan Waldenströms styvsyster Elsa von Rosen var hustru till herr Carl Bernadotte, belgisk titulärprins och f.d. hertig av Östergötland.
*** På tal om Gränges där vi redan nämnt Martin Waldenström och hans judiske son Erland Waldenström, Carl-Erik Feinsilber, skall vi nu tala om Johan Åkerman (Jr.).
Johan Åkerman (född 1925) är en judeättling till den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms"). Denne Johan Åkerman har gjort en lång karriär på Gränges bergsbolag sedan 1960 och var VD för Gränges AB åren 1971-1977.
Därefter var han utredningsman på Industridepartementet 1977-1978, innehade diverse styrelseordförande uppdrag, var finansdirektör på Statsföretag AB 1981-1983, och till sist direktör i Svenska Handelsbanken 1983-1985, en bank som vi berättar mer om nedan.
När det gäller denne judeättling är det intressant att notera att Johan Åkermans far var den likaledes judeättade professorn i nationalekonomi i Göteborg, Gustaf Åkerman.
Johan Åkerman (Jr.):s farbror Johan Åkerman (Sr.) var f.ö. också professor i nationalekonomi åren 1941-1961 och tillhörde Sveriges Industriförbund 1928-1932.
Johan Åkermans (Jr.):s judiske farfar var Henrik Åkerman, diplomat och svensk-norsk envoyé i London.
Kalms-ättlingen och diplomaten Henrik Åkerman hade en judiskättad far August Åkerman som var s.k. "smidesdirektör". Augusts bror Fredrik Åkerman blev å sin sida landshövding och president och adlades år 1843. Fredrik Åkerman gifte sig med en judinna som var dotter till den judiske affärsmannen Wilhelm Benedicks, (Michael Benedicks broder), vilket tyder på en viss judisk böjelse hos dess döpta ättlingar till Kalms.
En sonson till August Åkerman och på samma sätt judisk, vid namn Gunnar Åkerman, blev kansliråd i försvarsdepartementet. Gunnar Åkermans syster Helena blev å sin sida gift med en Holmquist, geologiprofessor vid KTH i Stockholm.
En annan tidigare styrelseledamot i Grängesbergsbolaget var den judiske bankiren Walter Philipson (död 1934).
*** Den Göteborgs-judiske affärsmannen Gösta Fraenkel, vars mor var född Bensow, fortsatte faderns företag "Moritz Fraenkel & Co" som han sedan blev ensam innehavare av 1908. Till det intressanta hör att notera att Gösta Fraenkel blev gift med en Hervor Hjelt, dotter till överste Uno Hjelt och den höge militärens fru Pauline, en kvinna som av någon mystisk "slump" också var född Bensow!
Således en total rundgång i relationerna.
En annan jude Fraenkel, denne direkt från Tyskland, Karl-Heinz Fraenkel (född 1897, på mödernet född Philipson) kom till Sverige under 1930-talet och blev här konsultingenjör på Bolidens gruv AB 1942-1950, AB Åkerlund & Rausing 1942-1958, och därefter bl.a. ordförande för hårdmetallkommittén 1946-1956, och styrelseordförande för AB Specialpapper.
En annan viktig judisk aktör inom industrivärlden är den judiske direktören Lennart Bernstein (född 1916).
Han började en karriär på SKF på 1940-talet, blev sedan platschef 1960, direktör SKF 1965, vice VD SKF Kullagerfabrik GmbH Schweinfurt 1965 och VD 1967-1973. Juden Bernstein var ordförande för Sveriges mekanikerförbunds gjuteriavdelning 1963-1965.
Direktör Bengt Ulf (född 1921) är född av en mor från klanen Lewin, och tillhörde Margarinbolaget AB 1950-1966, var vice VD för AB Pellerin/Zenith 1966-1973, VD där 1973-1976, vice VD för AB Aritmos 1966-1976, VD där 1976-1980. Han var även styrelseledamot i AB Aritmos 1966-81, Margarinbolaget AB 1966-1981, Svensk oljeextraktion AB 1966-1982, AB Samfod 1972-1980 m.fl. bolag.
När det gäller Margarinbolaget AB är det på sin plats att berätta om juden Bengt Heilborn (född 1926), son till Dagens Nyheters judiske direktör Helge Heilborn.
Via familjebanden började Bengt Heilborn inte helt överraskande på Bonnier-företaget Åhlén & Åkerlunds Förlag AB 1952-1954 och tillhörde också Bonnierföretagens kemisk-tekniska grupp åren 1959-1964.
Därutöver har denne jude varit direktör på Margarinbolaget AB fr.o.m. 1965 samtidigt som juden Bengt Ulf verkade där, och Bengt Heilborn var företagets vice VD under åren 1967-1982.
Därutöver har Bengt Heilborn varit VD för företaget AB Stilmönster 1964-1965 och är styrelseordförande och delägare i i TL Seafood AB och vice ordförande i Stiftelsen Svensk livsmedelsteknik.
Einar Henriques hade också ett aktivt liv inom bankvärlden och satt Göteborgs Handelsbank 1925-1943 och arbetade även i Skandinaviska Bankens advokatkontor 1949-1954. Han var djupt involverad i försäkrings aktiebolaget Atlantica där han var styrelseledamot 1920-1972 och vice ordförande 1948-1972.
I sitt andra giftermål var han gift med en dotter till en landssekreterare Alrik Pipon.
Einar Henriques´ bror Mårten Henriques blev känd som advokat i Göteborg och var bl.a. ordförande för Göteborgs Mosaiska (judiska) Församling.
Douglas van Reis (född 1918) från den Göteborgs-judiska klanen van Reis blev civilingenjör och anställd på Asea 1942, för att sedan bli VD för Asea Electric South Africa Ltd 1951 i rasismens Sydafrika, och senare på Asea kabel AB åren 1965-1984.
Och på Patentverket verkade tidigare byrådirektörn och greven Ludvig af Ugglas, som via modern var ättling till den kände judiske affärsmannen Isaac Michaelson (handelshuset "Michaelson & Benedicks"), och där Ludvigs mormorsmor var en dansk judinna född Heckscher.
Ludvig af Ugglas icke-judiske far var också greve och kammarherre. Ludvig af Ugglas judiske bror till Karl af Ugglas, var i sin tur friherre och antikvarie i Vitterhetsakademien.
Thomas Wahlberg (född 1924) är en jude som haft stort inflytande inom pappersindustrin. Thomas Wahlbergs mor var judinnan Carin Heyman, dotter till grosshandlaren Fredrik Heyman och en judinna Henni, född Friedeberg. Carin Heymans farfar var i sin tur juden Salomo (Sally) Heyman, delägare i firman Hasselblad & Co.
Thomas Wahlberg var ingenjör och produktionschef och även direktör med ett flertal tunga positioner bl.a. på f.d. judiska Holmens bruk AB 1986-1988, men dessförinnan på Billeruds AB Gruvöns bruk, Wifstavarfs AB, Fiskeby AB. Thomas Wahlberg har varit ledamot utbildningsrådet för industriell ekonomi 1971-1977, styrelseledamot AB Svenska papperstidningar 1976-1982 och 1984-1990, och på Vattenfall region östra Sverige 1987-1990.
Thomas Wahlberg har också varit ordförande för Sveriges pappers- och cellulosaingenjörs förening 1976-1982. Där har f.ö. en annan judiskt besläktad person, Walter Améen, också varit ordförande, en person vi berättar mer om strax härnedan.
Thomas Wahlberg kommer från privilegierade förhållanden där hans far borgmästare Eric Wahlberg (född 1894), borgmästare Torshälla 1925-1942. Till det intressanta hör att notera att denne med en judinna Heyman gifte svensk var ledamot av statens flyktingsnämnd 1941-1950, alltså under de år som man behandlade den judiska flyktingimporten. Således kan man säga att judarna i Eric Wahlberg hade en trogen allierad att föra deras talan. Eric Wahlberg fortsatte sedan som direktör för Sveriges socialvårdsförbund under åren 1940-1962.
Vi har noterat att en "Eric Wahlberg" skriver tillsammans med Jens Matthiessen en gemensam artikel i Judisk Krönika, så sent som i nr.5-1996, med rubriken "Bibelns musik - om Händel, England och judiska hjältar", men det torde snarare röra sig av färskare material från något judiskt barn eller barnbarn till Eric d.ä.
Ytterligare en Wahlberg är Jan Wahlberg, judisk bror till pappersingenjören Thomas Wahlberg. Jan Wahlberg (född 1932) blev chefsöverläkare och senare professor på arbetsmiljöinstitutet sedan 1981. Inom läkaryrket har denne jude haft flera topp-positioner som ordförande för Svenska föreningen för allergologi 1985-1986, Svenska dermatologiska sällskapet 1986-1988, och tillhörandes Internationella kontaktdermatitgruppen sedan 1990.
När vi nämnde pappersindustrin ovan sade vi att vi skulle ta upp en annan jude, Améen.Walter Améen (född 1907), son till det icke-judiska justitierådet Louis Améen (d.ä.) var via modern ättling till den öppet judiske Abraham-Josephson-Josephssohn. Walter Améen hade en karriär som civilingenjör och var också verksam vid bl.a. Billeruds bruk AB, där han var direktör för centrala industriförvaltningen på Billeruds AB 1967-1972. Walter Améen var därtill också, likt ovannämnde juden Thomas Wahlberg, ordförande för Sveriges pappers- och cellulosaingenjörsförening under åren1970-1973, där han sedan blev hedersledamot 1974. Walter Améen var styrelseledamot i Stiftelsen svensk cellulosaforskning 1943-1968, satt i AB Svensk Sprit 1963-1975, och AB Karlstadplattan 1976-1977.
Walter Améens likaledes judiske bror Einar Améen (född 1901) blev bruksdisponent där han var disponent på Surahammars bruks AB 1947-1966, styrelseledamot Järnbruksförbundet 1949-1966, fullmäktig i Jernkontoret 1950-1968, f.d. styrelseordförande för Institutet för metallforskning och styrelseledamot i Tekniska Muséet.
Einar Améens son Louis Améen (d.y.), (född 1929), blev direktör, driftsforskningsingenjör och labchef på Nyby bruk AB 1954-1964, föreståndare för Metallurgiska forskningsstationen och VD för Stiftelsen för Metallurgisk forskning i Luleå 1964-1972.
Den judiskt-ättade Louis Améen (d.y.) var även VD för AB Bofors-Åkers 1973-1980. Sedan var han VD Halstahammars ab 1980-1983, VD Kanthal Development AB 1984, ambassadråd, teknisk-vetenskaplig attaché i Washington 1984-1986, och sedan ånyo VD för Kanthal Development AB sedan 1986.
En annan med judisk koppling till klanen Heyman är Hans Frydén (född 1910) vars mor Gertrud Rebecka Heyman, var sondotter till en av de tre invandrande bröderna Heyman - juden Heyman Jacob Heyman och dennes judiska hustru, född Schlesinger. Hans Frydén blev Kraftverksdirektör för Norrbottens kraftverk 1956 och var verksam på Trollhätte kraftverk 1958-1975.
Den kan var a på sin plats att berätta att Hans Frydéns far var en icke-judisk överstelöjtnant vid namn Einar Frydén, ytterligare ett i den långa raden av hög positionerade icke-judar som judarna valt att blanda in sig med när de väl velat gå över gränsen och äkta någon från gojerna.
Direktören Georg Tullander (född 1912, vars mor var född Fischer) blev biträdande direktör på Sveriges allmänna exportförening 1957, och tillhörde Sveriges exportråd. 1972-1977.
Georg Tullanders syster, Margareta Tullander (född 1908), arbetade på Nordiska Muséet och Skansen och var intendent på Skansen 1961-1973.
I detta sammanhang kan nämnas, att den huvudsakliga delen av pälsvaruhandeln länge låg i judiska händer.
Leodor Levy, sekreterare i Mosaiska Församlingen i Stockholm var på sin tid affärskompanjon till den liberale statsministern Karl Staaff i den advokatfirma Levy innehade, "Lidforss & Levy". Leodor Levy var styrelseledamot ett malmbolag samt i restaurangbolagen Continental och Rosenbad. Levy satt också som styrelseledamot i brodern Isaak Levys firma, AB Svenska Pälsvarufabriken, och i styrelsen på det judiska Kaplans Konfektionsfabrik.
Bertil Schütt (1909-1983) är känd som en judisk författare som trots sin körsnärsutbildning skrivit åtskilliga böcker.
Den kände judiske Göteborgs-handlanden Martin Levisson inledde 1821 affärsverksamhet i Göteborg i förening med lädertillverkning
Och under 1970-talet kunde man fortfarande se annonser för flera judiska skinnförsäljare i den sionistiska tidskriften Menorah, där annonsintäkterna gick Israel till del.I Stockholm finns idag skinnaffären Roco Baroco, som också regelbundet annonserar i Menorah.
*** Inom textilindustrin fortsatt även in på 1900-talet en betydande judisk komponent.
Den ryskfödde juden Oscar Kaplan (1888-1977) invandrad till Sverige 1906 med brodern Marcus Kaplan (1885-1954). Redan 1909 startade de en egen konfektionsrörelse i Uddevalla som försörjde det lokala stora judiska konfektionsföretaget "Schwartzman & Nordström". 1919 flyttade bröderna med sina familjer till Stockholm och startade en gemensam konfektionsrörelse och 1927 inregistrerades AB M. Kaplans Herrkonfektionsfabrik som sedan bytte namn till Kaplans Konfektionsfabrik.
Bröderna Kaplan samarbetade med den tyske juden och konfektionären från Hannover, Fritz Weingarten. Kring 1938 invandrade Weingarten till Sverige med sin familj och startade Regnkonfektionsaktiebolaget, som leddes av Fritz mellan 1939-1953. Regnkonfektionsaktiebolaget blev fr.o.m. 1947 ett av Kaplans Konfektionsfabrik helägt dotterbolag.
Marcus Kaplans judiske svärson Samuel Gerov fortsatte som VD efter Marcus bortgång 1954. Vice VD blev då Harry Kaplan, son till Oscar Kaplan.
Harry Kaplan (född 1920) fortsatte som vice VD på Kaplans Konfektionsfabrik 1954-1965.
Som vi berättade tidigare hade man en "tendens" inom denna judiska industri som så många andra judiska dito att selektivt anställa judar och gärna judiska släktingar. Harry Kaplan skriver i sitt bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 220) om de judiska anställda på Kaplans Konfektionsfabrik:
"Drygt ett tjugotal mer eller mindre nära släktingar till Marcus och Oscar [Kaplan] har varit medarbetare i Kaplans [konfektionsfabrik] längre eller kortare tid."Harry fortsätter (sid. 221):
"Det finns inga kända noteringar om den judiska personalens omfattning. En grov uppskattning är att den under åren pendlat mellan 10 och 25 procent av det totala antalet anställda."
1964 började Kaplans Konfektionsfabrik avvecklas och 1966 avregistrerades det. Oscar Kaplan var med från företagets början till slutet.
Harry Kaplan fortsatte sedan som direktör på Bohlin & Strömberg AB efter 1965 för att sedan bli VD där åren 1973-1974.
Juden Harry Kaplan har haft inflytande i industri-Sverige och var styrelseledamot (som representant för Konfektionsindustriföreningen) i Sveriges Industriförbund åren 1961-1964, satt i Sveriges Konfektionsindustriförbund 1960-1965 och i Konfektionsindustriföreningen 1958-1964.
Harry Kaplans bror Bruno Kaplan (född 1914), var en judisk aktivist som förutom att han blev känd som överläkare och ordförande för socialstyrelsens nämnd för abort och steriliseringsärenden åren 1966-1984, även tillhörde den Mosaiska (judiska) Församlingen Stockholm 1969-1972 och World Jewish Congress världsexekutiv åren 1957-1985 där Bruno Kaplan var vice ordförande för Europaexekutiven sedan 1979. En absolut topp-positon inom den judiska världen.
Därutöver har denne jude även haft påverkansmöjligheter att sionistifiera frikyrkorörelsen då han även satt som ledamot av Sveriges frikyrkoråds delegation under åren 1973-1985.
Bland andra judiska textilindustrier förutom Kaplans Konfektionsfabrik som verkat under 1900-talet märkes: Schlasberg, Apt, Jakobowsky, Huset Garellick, Falk Simon i "Merkur" och Nordiska Linnefabriken (juden Mathias Kaplan).
Bland judiska aktörer i kädesbranschen idag, som dessutom ger ekonomiska bidrag till Israel, ses bl.a. affärer och klädkedjor som Kellerman, Holmens Herr, Alberts Herrmode och Atlas Design.
Inom byggbranschen har vi bl.a. den polske juden Georg Schackne (1911-1986), född i det judiska Lódz, Polen och begravd som jude på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Georg Schackne var en känd judisk civilingenjör och byggmästare som var VD för Bygg-Oleba, Olle Engkvist AB sedan 1952, styrelseledamot i flera bolag, vice ordförande i statens råd för byggnadsforskning 1960-1966 och ledamot i Ingenjörsvetenskaps Akademien (IVA) och satt i Stockholms byggmästareförening.
I en hyllning till Schakne i Judisk Krönika, nr.4-1986,
"Georg var förbunden med den traditionella synagogan Jeschurun och deltog i gudstjänster vid sin Jahrzeit och vid andra tillfällen. Han hade en god kontakt med menigheten.Med Julius Jacobson hade Georg ett fruktbärande samarbete. Georg räckte städse, när så behövdes, Jeschurun en stödjande hand: Judiska kulturinstitutet, med Daniel Brick som eldsjäl, fann i Georg en outtröttlig gynnare och rådgivare. Vad Georg gjorde för våra förföljda trosfränder under en oerhört svår tid skedde i det tysta.
Georg var med i styrelsen för Föreningen Svenska ORT, en förening som verkar för att ekonomiskt stödja barn och ungdom i Israel och utvecklingsländer med yrkes- och teknisk utbildning."
Här berättas också att Schakne använde sitt inflytande inom byggbranschen för sina judiska bröder och systrars bästa:
"Kapellet på Södra [judiska] begravningsplatsen har en omfattande tillkomsthistoria. Professor Sven-Ivan Lind ritade slutligen det förslag som blev förverkligat. Bygg-Oleba fick förtroendet att uppföra kapellet. Förhandlingar med Georg resulterade i ett för församlingen, med sitt svåra ekonomiska läge, förmånligt avtal."
Georg Schackne var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
***
Frans Arnheim (1909-1971). Begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm. Redaktör. På Expressen var denne jude under femton år tidningens ekonomiske medarbetare.Verkställande direktör i Swedish Magazine Service AB, i Swedish Design AB och Träindustrins Branschorganisation. Sedan 1964 var han chef för Sveriges Industriförbunds förlagsverksamhet. Han var också en tid sekreterare i Valutakontoret och Statens krigsförsäkringsnämnd.
Tillhörde en rad nämnder och styrelser, bl.a. Folkpartiets näringspolitiska delegation. Utom sina otaliga artiklar har han utgivit ett par arbeten i bokform.
|
Den sionistiske juden och Expressen-medarbetaren Frans Arnheim. |
Sionisten Einar Rimmerfors från Samfundet Sverige-Israel skriver i Judisk Krönika, nr.7-1971, sin hyllning till den då nyligen avlidne Arnheim:"Till dem som med sorg och saknad mottog budskapet att Frans Arnheim avlidit hör också Samfundet Sverige-Israels medlemmar. Frans Arnheim tillhörde under många år dess styrelse och han berikade in i det sista dess sammanträden med sina kloka synpunkter och sitt varmhjärtade intresse för de svensk-israeliska vänskapsförbindelserna.[...]
Nedtecknaren av dessa rader har mest samarbetat med Frans Arnheim i företag och intressen som låg Israel nära: Vi möttes i styrelsen för Svenska Israelinsamlingen 1951. [...]
Frans Arnheims inlägg i debatter och rådslag i Samfundet Sverige- Israel var präglade av hans brinnande nitälskan, hans sinne för kritisk analys och hans självständiga väsen. Vi kommer att sakna honom vid rådsbordet och i vänkretsen och vi lyser frid över hans minne. Personligen skall jag alltid minnas våra samtal om Israel och dess roll i historien, om Messias-frågan och de andliga problem som aldrig upphörde att oroa denne rastlöst sökande och kämpande ande. Det var han som första gången tog mig med till en gudstjänst i synagogan, och det var genom samtalen med honom som jag fick en fördjupad inblick i några av det judiska folkets mest fängslande särdrag. [...]
Trädplanteringen i Israel låg honom varmt om hjärtat. Därför är alltjämt en gåva till Keren Kajemet, postgiro 15 03 76, ett värdigt sätt att minnas vännen och medarbetaren Frans Arnheim."
***
Mer sentida judiska aktörer
Inom Sveriges biljättar hittar vi genast judiska aktörer på toppnivå.Juden Torsten Arnheim blev ekonomidirektör på SAAB 1955, sedan platschef och därefter VD för Saab-Ana AB 1968, styrelseledamot 1964-1978, ordförande 1977-1978 och slutligen topp-positionen som vice VD på Saab-Scania AB 1970-1978.
Förutom en rad andra styrelseuppdrag hade Arnheim också ett politiskt engagemang och satt i stadsfullmäktige i Linköping 1954-1960.
Den socialdemokratiske juden Jan Nygren agerar numera också inom affärssektorn och har den tunga posten som Group Senior Vice President och informationschef för SAAB-koncernen.
Not: Här kan vi fylla i att Sten Gustafsson (född 1923), som var VD på Saab-Scania AB 1978-1983, är "nära vän till [de sionistiska judarna] Bertil och Carmen Regnér", enligt Menorah, nr.1-1996. Sten Gustafsson har således tillträtt som ordförande för den av paret Regnér inrättade stiftelsen för ögonforskning som inbegriper samarbete med staten Israel. Carmen Regnér är numera styrelseledamot i Förenade Israelinsamlingen.
Och herr Curt Mileikowsky (född 1923) som numera kallas för "expert på kärnkraftteknik" och som var VD för Saab-Scania AB 1969-1978 (samt tidigare chef för Aseas atomkraftsavdelning, och vice VD för Asea 1962-1967!), har också visat sitt stöd för den sionistiska ideologin. Detta genom att på Bonnier-ägda DN Debatt den 22 juli 2003 tillsammans med judinnan Evelyn Sokolowski, docent och tidigare chef för svensk kärnkraftsindustris gemensamma analysgrupp, skriva en gemensam propagandartikel om varför det judestyrda USA gjorde rätt i att anfalla och ockupera arablandet Irak våren 2003. Mileikowsky-Sokolowski ansåg det hela berättigat, trots att inga bevis för massförstörelsevapen hittats, då: "Det avgörande är alltså inte om det funnits några massförstörelsevapen utan om anskaffningen av sådana vapen långsiktigt och garanterat kunde förhindras. Detta förutsatte att den regim som kompromisslöst givit vapnen högsta prioritet störtades."
Om Curt Mileikowsky själv kommer från den judiska gruppen vet bara han själv, men hans val av samarbetspartner (Sokolowski) och hans engagemang för att rättfärdiga det kriminella massakern på Irak och den efterföljande folkrättsvidriga ockupationen, visar att han tagit ställning och agerar på samma sätt som Jackie Jakubowski och andra sionistiska aktivister i detta land.
Inom den väldiga jätten Volvo hade judarna via Pehr Gyllenhammar fått en ny judisk industriman att se upp till.
|
DN, 25/9-1994. P. G. Gyllenhammar ljuger på som vanligt. |
Pehr Gyllenhammar (född 1935) var VD på Volvo 1971-1983, koncernchef för Volvokoncernen 1971-1990 och styrelseordförande i AB Volvo 1983-1993.Denna position förlänade honom mycket makt.
Bonniertidningen MånadsJournalen, nr.12-1999, skräder inte med orden då man talar om Pehr Gyllenhammar då han var Volvo-chef, som "[...] kompis med Kissinger och Rockefeller SR. [...] och var antagligen en av världens mäktigaste män."
Och i MånadsJournalen, nr.10-1988, talar man om Pehr Gyllenhammar:
"Den internationelle bilfursten som gör affärer med presidenter.""[...] den internationelle storbolagsfursten [...]."
"[...] Makten [det skall var med ett stort "m"] så personifierad att en och annan kanske rent av skulle kalla honom det svenska näringslivets gudfader."
Att Bonnier-blaskan talar om PG som "det svenska näringslivets gudfader" är dock ganska roande.
Pehr Gyllenhammar har därutöver varit Skandia-chef (fadern har f.ö. också varit Skandia-chef), styrelseledamot och vice ordförande i SE-Banken, styrelseordförande för Procordia, styrelseledamot i Sveriges industriförbund 1979-1993, etc.
Pehr Gyllenhammar nöjde sig dock aldrig med en enorma makt han utövade inom det ekonomiska livet utan var också aktiv i politikern som judiskt orakel och satt som medlem i judepartiet folkpartiets styrelse.
Den judaiserade massmediaapparaten hjälpte till att upphausa denne arrogante man och han fick t.o.m. utmärkelsen Sveriges mest populära man.
Efter Volvo-epoken har Pehr Gyllenhammar varit verksam som internationell aktör som bankir där han arbetat för judiska Lazard Frères, bl.a. med OM-Gruppens bud på den engelska börsen, hösten 2000. Gyllenhammar är även ordförande för det engelska försäkringsbolaget Aviva och vice ordförande för den judiska banken Rothschild Europe (2004), den äldsta familjeägda banken i Europa.
Den sionistiske juden Gyllenhammar sitter också som medlem i nyhetsbyrån Reuters styrelse som ordförande för Reuters moderbolag Reuters Founders Share Company sedan 1999 (en post han fortfarande innehar 2004).
I augusti 2004 återvände Pehr Gyllenhammar till den svenska arenan då han utsågs till ny styrelseordförande för Stenbecks Kinnevik, det tredje största investmentbolaget i Sverige. Förutom bland annat Tele2 kontrollerar Kinnevik flera massmedier. Via MTG (Modern Times Group) styr Kinnevik Viasat där TV-kanalerna TV3, ZTV, TV8 och TV1000 ingår. Kinnevik äger även Metro International och dess reklamfinansierade gratistidning som ges ut i en rad städer världen över.
PG:s judiskhet kommer från hans judiska moder Aina Kaplan. Att han är jude är något våra svenska judar skryter om och de hade förut en bild på honom i Judiska Muséet som exempel på "vitaminer" i det svenska samhället.
Även i sin gärning är Gyllenhammar klart judisk-sionistisk. När han var sommarpratare i radion framstod Israels skapelse som något som stod honom särskilt nära, och i en anmärkningsvärt prosionistisk artikel på DN-Debatt, den 31:a december 2001, avslöjade han sig som en typisk fräck sionist när han påstod att "Jordanien vore palestiniernas naturliga hemland".Och på DN-Debatt den 25 mars 2003 skrev juden Gyllenhammar ett inlägg till stöd för det sionistiska kriget och ockupationen av arablandet Irak under rubriken "Attacken på Iraks terrorregim är berättigad".
Därtill har Radio Islam sedan tidigare noterat att Gyllenhammar och hans syster stödjer den judisk-sionistiska organisationen KKL och Pehr Gyllenhammar är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Annons i den sionistiska tidskriften för Judiska Nationalfonden, Keren Kajemet, numret för 24:e september 1995.Pehr Gyllenhammar och hans judiska syster Anne Hjörne (mor till Göteborgs-Postens nuvarande chefredaktör Peter Hjörne), hedrar deras judiska mors död med en trädplantering i Israel.
PG:s far var direktören Pehr G. V. Gyllenhammar (född 1901) som började sin karriär arbetande som jurist på den judiska Dr Philip Lemans advokatbyrå 1934-1940, där han bl.a. arbetade ihop med den judiske advokaten Rolf Leman.
Pehr G. V. Gyllenhammar gjorde sedan karriär i försäkringsbranschen och satt i Skandia, Thule, Svea, Ocean men även som styrelseledamot i Pripps-bryggerierna AB 1960-1971. Sedan 1929 var han gift med judinna Aina Kaplan från den judiska Göteborgsdelen av denna klan.
Sonen PG gifte i sin tur sig 1959 med dottern till förre Volvochefen, d.v.s. Christina Engellau, dotter till industrimannen Gunnar Engellau (1907-1988), tidigare VD i Svenska Flygmotor AB 1943-1956, VD i AB Volvo 1956-1971 och styrelseordförande i AB Volvo 1971-1978. Således ett klassiskt exempel på nepotism.
För att ytterliga visa på inaveln i dessa judaiserade skikt kan vi här än en gång berätta att PG:s. judiska syster gift sig med den prosionistiske chefredaktören på Göteborgs-Posten, Lars Hjörne, som dessutom också är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Parets judiske son Peter Hjörne är nuvarande chefredaktör på tidningen och samarbetar med Förenade Israelinsamlingen.
PG har även barnen Cecilia, Sophie, Oscar och Charlotte Gyllenhammar, där Cecilia Gyllenhammar är journalist, Oscar Gyllenhammar IT-ekonom på Icon Medialab och har tillfälligt varit regi-assistent på Stadsteatern i Stockholm, och Charlotte Gyllenhammar lanseras av media som "konstnärinna".
Charlotte Gyllenhammar stödjer för övrigt Israel ekonomiskt genom att donera sin konst till Förenade Israelinsamlingens ändamål (se tidskriften Menorah).
Aftonbladet, 16/10-1994. Boken "Exit PG" avslöjar P.G. Gyllenhammar som en självisk bedragare och småfuskare.
***
Tittar man på de personer som den sionistiske juden Pehr Gyllenhammar omgav sig med på Volvo finner man idel namn från den judiska maffian i Göteborg.
Av media angiven som "PG's högra hand på Volvo" hade han judinnan Birgitta Reis från den gamla judiska Götborgs-klanen med samma namn. Hon är numera direktör och ansvarig för Göteborgoperans näringslivskontakter.
Som chefsjurist för Volvo och tillika adjunkt till Volvos koncernledning 1978-1990, hade man juden Claes Beyer (född 1936, var mor var född Bauer). Denne jude var från början anställd Mannheimer Swartling Advokatbyrå 1963-1970 och blev sedan delägare där efter 1970. Claes Beyer är ledamot av Sveriges Advokatsamfund och var dess ordförande 1985-1989. Liksom PG är han stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Claes Beyer kommer från ordnade förhållanden, fadern Gunnar Beyer var generalkonsul. Claes Beyers bror, Tom Beyer (född 1942), är en känd direktör som varit VD för Stockholmsmässan sedan 1985.
En medlem i styrelsen för Volvo under PG-epoken var juden och politikern Sören Mannheimer.
Mannheimer har varit ledamot i partistyrelsen för socialdemokraterna SAP och suttit i kommunfullmäktige i Göteborg. Bland andra uppdrag var han ordförande för 4:e AP Fonden, han har också likt PG suttit i Procordia (sedan 1983), i diverse rederier och i styrelsen för Götabanken 1975-1988. Mannheimer har också haft ett "kulturellt" engagemang som ordförande för Folkteatern 1975-1985. Därtill har han varit ledamot av Svenska kommunförbundets styrelse, ledamot av den parlamentariska kommissionen med anledningen av mordet på Olof Palme (se även judarna Sigvard Marjasin, Helle Klein och Hans Gunnar Axberger), och mycket annat.
Som en del av Sören Mannheimers sionistiska engagemang är även han också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
1957-1977 var han gift med den sionistiska judinnan och filmaren Carin Mannheimer. TV-kändisen Anna Mannheimer är deras dotter.
En annan sionist i PG:s absoluta närhet på Volvo var hans talförfattare Lisette Schulman, gift sedan 1974 med den sionistiske juden och TV-producenten Allan Schulman.
Lisette Schulman är författaren Sven Stolpes dotter.
Allan Schulman, känd TV-producent för bl.a. "Hylands hörna" var under många år chefredaktör för Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah.
Allan och Lisette har tillsammans organiserat en mängd sionistiska jippon för att samla pengar till Israel. Exempelvis var Lisette Schulman konferencier tillsammans med Lasse Holmqvist när den kvinnliga sionistorganisationen WIZO höll soaré oktober 1979 på Malmö Stadsteater (se annons intill, tagen från WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979).
 Saxad annons från WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979. |
Lisette Schulman gjorde före Volvo karriär som informationschef på företag som Avesta AB, Procordia AB 1985-1989. Efter Volvo gick hon 1999 över till SAS, och sedan 1990 verkar hon på företaget Schulman Produktion AB.Lisette är likt maken också engagerad för KDS, ett parti som traditionsenligt står Israel nära.
Paret Schulman har en son Niklas Schulman som bott på kibbutz i Israel och som är gift med en Ninni (Olofsdotter) Schulman, journalist på Expressen.
En annan jude, Knut Leman (född 1950), från den gamla judiska klanen med samma namn var samtidigt informationschef på Volvo.
I december 1997 rapporterades att Bure anställt Knut Leman som därmed lämnade arbetet som informationschef på Volvo. På Bure har man sedan sett Knut Leman som Bures informationschef och informationsdirektör på Bure Equity AB och på Bure Investment AB.
Fr.o.m. mars 2001, är Knut Leman kommunikationsdirektör på Vattenfall AB.
Leman sitter också i referensgruppen för SNS:s forskningssektion, ihop med sionisten Anitra Steen från Systembolaget, där den senare har samarbetat med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO.
Apropå Bure kan vi berätta att Sven-Åke Lewin var ansvarig för utbildningsverksamheten på Bure Equity AB. Och 2002 meddelade Computer Sweden att juden Per Grunewald ersätter Sven-Åke Lewin som ansvarig för Bures investeringsområde Training and education.
Och apropå transportsektorn är den judiske f.d. moderate partiledaren Ulf Adelsohn numera styrelseordförande för Statens Järnvägar - SJ (2003), där man f.ö. redan har en Ulla-Britt Goldberg som SJ:s IT-chef (2001).
***
En annan judisk industriman är Marcus Storch (född 1942), f.d. AGA-chef (Wallenberg-koncernen) 1981-1996. Dessförinnan var han vice VD och divisionschef på AGA.
Marcus Storch har också varit vice ordförande i Bankstödsnämnden och vice ordförande i Nobelstiftelsen.
När juden Pehr Gyllenhammar skulle lämna chefskapet på Volvo rekommenderade den judiske chefredaktören Raoul Grünthal just den lika judiske Marcus Storch att bli Volvos nya chef efter PG (Raoul Grünthal sitter f.ö. själv i styrelsen för Humany.com.)
När Sveriges statsminister Göran Persson inte kunde närvara på Nobel-festen, 10/12-2000, var det Marcus Storch som fick ta Perssons plats och ha prinsessan Victoria till bordet (se SVT-text 10/11-2000 och Everyday (Stockholm) 11/12-2000).
Marcus Storch kommer från det judiska etablissemanget i Sverige och hans far var den beryktade judiske ledaren Hilel Storch (1902-1983) som under andra världskriget förhandlade om judiska fångar med naziledaren med Himmler och blev hedersmedlem av World Jewish Congress.
Samtidigt var Hilel Storch med och försökte få Tage Erlander att sälja vapen till den sionistiska sidan att användas i deras aggressions krig mot palestinierna.
Tage Erlander skriver i sin politiska dagbok, anteckning för 6/4-1948 (Tage Erlanders dagböcker 1945-1949, Gidlunds Förlag, 2001):
"I lördags uppsöktes jag av Storch och Berman, som ville köpa vapen för zionisternas räkning, 5 millioner dollars, kanske 10 millioner. Köpet skulle förmedlas av någon sydamerikansk stat, förslagsvis Mexiko. I går tog jag upp saken med Undén som var ytterligt avvisande. Sannolikt har han rätt. I varje fall måste det vara riktigt att inte omedelbart före Förenta nationernas sammanträde 16/4 bidra till inbördeskrigets upprustning. Storch visade sej otrevligt väl informerad om våra förhandlingar med Kina. Han uppgav vidare att zionisterna köpt vapen i Danmark!"Notera att det här var en månad innan utropandet av den judiska staten.
Hilel Storch har på senare tid hårdlanserats av judarna genom Lena Einhorns film och bok "Handelsresande i liv". När Stockholms Judiska Församlings höll en hyllningsceremoni för Hilel Storch, juni 1996, var således Marcus Storch en av hedersgästerna.
Enligt judiska namnregler är "Feinsilber" att betrakta som ett typiskt judiskt namn. Hör judar ett sådant namn nämnas så tänker de automatiskt: "Det där måste vara en av de våra!"
Därför är det mycket intressanta att här belysa storaktören Carl-Erik Feinsilber.
|
|
Carl-Erik Feinsilber (född 1931) och vars far var en redaktör Louis Feinsilber, är en av de absoluta topparna i den svenska businnessvärlden. Exempelvis hade han den 2:a högsta taxerade inkomsten i finansvärlden 1993 enligt Aftonbladet.Finansmannen Carl-Erik Feinsilber har varit VD och koncernchef i AB Industrivärden 1990-1994, ordförande i Inductus, vice ordförande i SSAB.
Carl-Erik Feinsilber var därutöver f.d. VD Nyman & Schultz/Nordiska resebyrån AB 1967-1969, och även suttit som vice ordförande i AGA AB (se Marcus Storch ovan), suttit med i Skanska AB, finansdirektör Gränges AB 1971-1974, ledamot i Gränges koncernledningsgrupp 1975-1979, Svensk Cellulosa AB, VD och koncernchef (1979-1989) samt vice ordförande i Investment AB Bahco, suttit i LM Ericsson, SCA och i Svenska Handelsbanken.
Carl-Erik Feinsilber tillhör också styrelsen för den judiskdominerade och ägda Bonnier-koncernen.
Som en del av hans "kulturengagemang" är han ordförande för Föreningen kultur & näringsliv vars syfte skall vara "att stimulera och utveckla näringslivets intresse för sponsring av kultur". I föreningen är både företag och kultur- institutioner medlemmar.
***
Carl-Hugo Bluhme, IBM-direktör och styrelseordförande i Stiftelsen Marknadstekniskt Centrum (MTC), Baby Björn AB och Appelberg Group AB. Styrelseledamot i bl.a. IBM Svenska AB och styrelsemedlem i den av sionistfamiljen Pers drivna VLT MEDIA AB (2000), har ett efternamn som vore han i USA genast skulle inge misstanke om judisk härkomst. Men när i Sverige kan det likaväl vara ett uttryck för påbrå från icke-judiska tyskar. Således lämnar vi fallet Bluhme därhän och går vidare.
Marianne Kaplan är en judinna som varit marknadschef på Josefssons postorder, och på den gamla TV-kanalen TV6 (se DN 13/4-1994).
Juden Bert Levin (född 1939) har också gjort karriär inom direktörsvärlden och var direktör för Svenska ManagementGruppen AB 1983-1984, VD Securitas Ö Sverige AB 1984 och sedan VD för statistikjätten SIFO AB under åren 1988-1992
Bert Levin började som sekreterare i folkpartiets riksdagsgrupp 1964, kanslichef där 1965, statssekreterare på utbildningsdepartementet 1976 och sedan statssekreterare i regeringens samordningskansli åren 1980-1982.
Levin har fortsatt sin folkpartistiska aktivism därefter och sågs som ledamot i stiftelserådet för Bertil Ohlin Institutet för 1999/2000.
Bert Levin är dessutom aktiv inom media och var ledarskribent på Dagens Nyheter i början av 1970-talet t.o.m. den borgerliga valsegern 1976 då han gick helt in för politiken.
På senare tid sitter Bert Levin i styrelsen för Vestmanlands Läns Tidning AB ihop med den sionistiskt aktive Ander H. Pers, som vi berättar med om under rubriken för denna tidning.
Bert Levin har också suttit i priskommittén för den sionistiska "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister 1989, se Judisk Krönika, nr.3-1989.
När det gäller icke-judar gifta med judinnor/judar och på så sätt närmade till den judiska maffian via känsloband och intimt umgänge finns det en lång rad namn att nämna från industri/företagsvärlden.Man kan invända att det inte är på sin plast att nämna dessa här, men vi anser att vi har fog för det, då vi ofta der judar utnyttja just sina ingifta kontakter för att hjälpa till att uppfylla judiska mål.
Jan Ollner, (född 1921) direktör på ASEA, och VD för standardiseringskommissionen SIS åren 1969-1984, är gift med en judinna Geber, dotter till den judiske bokförläggaren Nils Geber (Gebers Förlag).
Denne Ollner var även president för European Committee for Standardization CEN 1975-1977 och vice president för International Organization for Standardization ISO 1982-1984.
Direktör Hugo von Heidenstam (född 1918) som son till en envoyé Hugo von Heidenstam, är sedan 1947 gift med den judiska textilkonstnärinnan Karin Pyk.
Direktör Hugo von Heidenstam har haft en hel del toppjobb som VD för Grängesbergsbolagens dotterföretag i London, direktör och biträdande rederichef på Grängesbergs AB (1962), VD för Swedish Iron Ore Ltd i London 1975-1979 och styrelseledamot i Sveriges redarförening 1966-1978, bland mycket annat.
Direktör Sven Arne Norlindh (född 1918) gift med en kvinna från den judiska klanen Levinsohn, har varit VD på läkemedelsbolaget Hässle och verksam på Astra Meditec AB. Sven Arne Norlindhs bror Ingmar Norlindh (född 1921) blev också direktör och har å sin sida varit verksam på Svenska AB Philips och VD för AEG Telefunken AB åren 1969-1982.
Direktör Bengt Lundgren (född 1920) gift med en kvinna Rosenbaum, blev bl.a. marknadschef på Gränges Stål AB, VD, samt direktör för Svensk projektexport på Sveriges exportråd 1982-1985, och en hoper andra tunga placeringar.
Direktör Bo Englund (född 1921) gift med en kvinna på mödernet född Feldman, blev VD för Atlas Copco AB:s olika internationella dotterbolag och senare försäljningschef och vice VD på ASEA Västerås. Bo Englunds far var f.ö. en redaktör Ivar Englund.
Direktör Jan Backmark (född 1912) gift med en kvinna från klanen Stiebel, var VD för Calor-Celsius AB 1949-1975.
Carl Borgström (född 1927), direktör i AB Tetrapak sedan 1955 och ordförande för Nya Sparbanken sedan 1949, var gift med en Ruth Münchmeyer, på mödernet från den judiska klanen Riedel.
Direktör Jan Rudberg (född 1945), gift med en kvinna född Levin, var marknadschef på NCR svenska AB för att sedan bli försäljningschef på IBM svenska AB och därefter marknadsdirektör och VD på Ericsson Information Systems Sverige AB 1979-1985, VD på Enator AB 1985-1989, vice VD Pronator AB 1988-1989. Därefter gav han sig in i bankvärlden som vice VD på PK-banken 1989, vice VD Nordbanken 1990 och sedan VD för Tele 2 AB sedan 1991.
Direktör Folke Thulin (född 1905) gift med dottern till den judiske hovoptikern Bertel Preisler, blev VD för Textilab Ivan Öhlin i Stockholm 1951-1955 och ekonomisk direktör på Borås Wäfveri AB 1955-1970.
Ingenjören Per Odelberg (född 1909), gifte sig 1935 med en Monica Forssell som var dotter till medicinprofessorn Gösta Forssell (född 1876) och dennes enligt uppgift judisk fru Esther Gottlieb. Per Odelberg kom sedan att bli vice VD på Bofors AB 1962 och den kända svenska krigsmaterielkoncernens verkställande direktör 1966-1972.
Direktör Ulf Langefors (född 1922), gift med en musikdirektör Maria Sonntag, var VD och koncernchef för Nitro Nobel AB 1965-1975 och styrelseledamot i koncernen under samma period.
Paret Axel Stenbeck-Gerda Davida Heyman fick fem halvjudiska barn. Parets judiska dotter Margit, gifte sig med direktören Gunnar Osvald.
Gunnar Osvald var bl.a. VD för Sveriges fartygsbefälsförening 1934-1944, hamndirektör i Göteborg 1944-1947, VD för Koppartrans olje AB 1947-1955.
Paret Margit Stenbecks och Gunnar Osvalds judiske son Per Håkan Osvald (född 1928) blev advokat där han blev delägare i advokatfirman Lagerlöf 1963-1978, sedan delägare i Carl Swartling advokatbyrå (sedermera Mannheimer Swartling) sedan 1978. Juden Per Håkan Osvald var styrelseledamot i Sveriges Advokatsamfund 1975-1982, och har därutöver haft andra spännande uppdrag som ordförande för Citibank, styrelseledamot av Walleniusrederierna, WMI Sellbergs, ASAB AB, Texaco Oil AB, Marabou AB, etc.
Gunnar Osvald var en typisk etablissemangsmänniska där både bröderna Hugo, Gösta och Olof Osvald samt systern Ingrid Osvald-Jacobsson fått positioner inom etablissemangskretsarna:
Brodern Hugo Osvald (född 1892) blev professor i växt- och odlingslära vid lantbrukshögskolan fr.o.m. 1933, men därutöver var han en av Sveriges främsta sionister. Det var nämligen så att denne Hugo Osvald kombinerade sitt professorsskap med att vara ordförande för Samfundet Sverige-Israel. Likt sin bror Gunnar var även Hugo ingift med den judiska maffian: sedan 1921 var Hugo gift med en judinna Agnes Almstrand, vars mor också var född Heyman.
Hugo Osvald gjorde en politisk karriär inom folkpartiet där han var landstingsman 1943-1954, och satt i riksdagens Första Kammare sedan 1948 (där han var ordförande i 3:e lagutskottet sedan 1953).
Hugo var också ordförande i Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund 1941-1945, och i Svenska naturskyddsföreningen 1947-1953, där han senare fortsatte som hedersledamot efter 1954. Sionisten var också vice president för den 7:e internationella botanistkongressen som hölls i Stockholm 1950.
Brodern Gösta Osvald (född 1895) blev direktör och VD för Svensk gummifabrik AB i Gisslaved och VD för Karlholms AB, styrelseledamot i Svenska Oljeslageri AB, ledamot i delegationen för atomenergifrågor, styrelseledamot i KF (Kooperativa Förbundet) och dess dotterföretag.
Olof Osvald (född 1903) blev en känd tandläkare och var ordförande för Nordens Odontologiska förening, medicinalråd, tandläkarexpert på internationella FN-organet WHO, men blev också stadsfullmäktig för det sionistiska folkpartiet i Göteborg 1955-1960, samt styrelsemedlem och sedan ordförande för Göteborgs vatten- och avloppsverk.
Slutligen blev systern Ingrid Osvald-Jacobsson byråchef för överstyrelsen för yrkesutbildning 1947-1961, styrelseordförande för Svenska hemslöjdsföreningens riksförbund 1961-1972, president för Nordens hemslöjdsförbund 1971-1974, fick Illis Quorum medalj 1951 och var politiskt aktiv som ledamot i Uppsala Läns Landsting 1939-1949 och satt i Första Kammaren för folkpartiet 1946-1950.
Ingrid Osvald-Jacobsson blev gift med landshövdingen och professorn i Göteborg, Malte Jacobsson, som tidigare varit gift med judinnan Emma Stiasny, vän till den österrikiske judiske designern Josef Frank.
Axel Stenbecks bror som var arrendator och gifte sig med judinnan Emma Heyman, syster till Gerda Davida Heyman som ju brodern Axel Stenbeck äktade. Ett intressant fall av korsgifte.Arrendatorns son med judinnan Emma Heyman, Nils Stenbeck, avancerade inom det militära och blev överstelöjtnant.
***
Vi kan därefter berätta om den kände direktören Matts Carlgren som var en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.
Harry Goldman, VD för stiftelsen Jobs and Society i Stockholm (2003), en stiftelse som står bakom alla de Nyföretagarcentrum som finns runt om i Sverige.Jonas Cohen sitter som informationschef för Teknikföretagen (2003).
*** Resebranschen
Vi berättade att tidigare att finansmannen Carl-Erik Feinsilber varit VD för resebyrån Nyman & Schultz. Här kommer ytterligare några intressanta namn.
|
|
Jan (de Man) Lapidoth (född 1943) och som var produktchef på Semper 1966-1968, blev senare finansdirektör på Vingresor AB 1976-1980.Juden Lapidoth avancerade vidare inom SAS och blev divisionschef på SAS 1981-1983, vice president för affärsutvecklingen på SAS 1983-1984, VD Travel Management Group Sweden AB 1985-1987 och vice president ledareutveckling på SAS sedan 1987.
Kollar man in businessvärlden dyker namnet Jan Lapidoth eller Jan de Man Lapidoth upp i alla möjliga sammanhang. Det är svårt att veta om det är samma person eller snarare söner och fäder, men vi kan här berätta att en Jan de Man Lapidoth jobbar med ledningsfrågor inom företag och är LM Ericssons etikkonsult och att en Jan de Man Lapidoth tillhör "Fluidminds business revolutionaries AB".
Som VD för Spray Interactives kunde man 1997 ses en Jan Lapidoth, och likaså som styrelseordförande i Eventmarket Svenska AB samt VD för CFI och samme Jan Lapidoth är också ansvarig för det svenska förlaget BookHouse Publishing som specialiserat sig på affärslitteratur.
Lapidoth är ett hundra procentigt judiskt efternamn. Exempelvis så heter "folkrättsprofessorn" vid Hebreiska Universitetet i Jerusalem i Israel, Ruth Lapidoth.
***
En annan jude som förutom Jan (de Man) Lapidoth tjänat pengar på resebranschen är Torsten Press.
Press var enligt Judisk Krönika, nr.3-1979, "en av de stora i den svenska resebranschen" och satt länge i Scanairs styrelse på som representant för Vingresor där han varit styrelseordförande.
Torsten Press har på senare tid varit VD för Jan Stenbecks Comviq International, men också drivit sitt eget företag Torsten Press & Co AB.
Torsten Press skriver i Judisk Krönika, nr.3-1991, om sina rötter i Baltikum (Litauen), morfadern kom från Litauen. Torsten Press har förutom att han suttit i fullmäktige i Judiska Församlingen t.o.m. varit dess ordförande, och enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979, är Torsten Press medlem den mäktiga judiska organisationen World Jewish Congress.
I en stor intervju med Torsten Press i Judisk Krönika, nr.3-1979, berättar den judiska tidskriften avslöjande om de sionistiska juden Press (rubrikerna nedan är Judisk Krönikas):
"Torsten Press kommer från ett traditionellt judiskt hem. Han växte upp i Vasastan i Stockholm med svenskfödda föräldrar.- Mitt judiska intresse grundlades i hemmet, berättar han.
- Jag lärde mig också mycket av kantor Idy Bornstein, som bland annat ledde en studiecirkel och undervisade mig till min Bar-Mitsva.
Det judiska medvetandet var alltså starkt redan under ungdomstiden. Det var också den svenska identitet. Mellan dessa två tillhörigheter har det aldrig förelegat någon intressekonflikt hos Torsten Press.
- Israel hör till min judiska identitet
Intresset för sionism och Israel var dock svagare till en början.
- Inspirationen kom efter mitt första besök i Israel 1959. Jag var 23 år. Tidigare hade jag självklart stött Israel, men när jag själv upplevde landet, folket, kibbutzidén och de andra idéerna blev jag väldigt entusiastisk, berättar Torsten Press.
- Sedan dess är Israel en viktig del av min judiska tillvaro.
Posten som ordförande i Mosaiska Församlingen har föregåtts av många andra förtroendeuppdrag som exempelvis styrelseledamot i Judiska Studentklubben och sekreterare i den centerutredning, som ledde fram till församlingens engagemang i Stockholms Judiska Center.
Startade kommitté för Sovjets judar
Som informationsföreståndare var Torsten Press med och grundade Aktionskommittén för Sovjets judar, som han sedan ledde med stor intensitet i flera år. Det ansvaret övergick till förre ordföranden i församlingen Göran Nisell, då Torsten Press blev Mosaiska Församlingens ordförande."
Torsten Press berättar också i intervjun att han "känner starkt för den judiska historien och vår kontinuitet" och under sitt ordförandeskap för församlingen ville han "inte minst fördjupa det judiska, det ideologiska i vår verksamhet".
SAS-kungen Jan Carlzon har hedrats med B´nai B´riths utmärkelse "årets transportman"! Om detta kunde man läsa i följande artikel, publicerad i Judisk Krönika, nr.3-1985:
" ÅRETS MAN Den judiska världsorganisationen B'nei B'rith har utnämnt SAS-chefen Jan Carlzon till "årets transportman". Jan Carlzon fick utmärkelsen vid en ceremoni i New York för sin "vision, ledarskap och starka vilja att alltid åstadkomma det absolut bästa" och för sitt "utomordentliga bidrag till luftfartens utveckling i Skandinavien och över hela världen".
Danmarks trafikminister [juden] Arne Melichior, som råkade vara i New York, samt vicepresidenten i B'nei B'rith, Hans W Levy från Göteborg, höll högtidstal. Hans W Levy överlämnade ett diplom och framhöll att Jan Carlzon skapat en ny anda inte bara i SAS utan, med spridningseffekt, över vida fält av offentlig verksamhet.
I sitt tacktal berättade Jan Carlzon att han som ung varit utbytesstudent i Israel och att han stannade över den utsatta tiden. Där blev han senare reseledare för Vingresor och hans gamle vän Torsten Press, styrelseordförande i bolaget och också Stockholms judiska församlings tidigare ordförande, blev uppmärksam på Jan Carlzons speciella begåvning - det var så denna enastående karriär började.
Omkring hundra gäster, bland dem Danmarks ambassadörspar, bevistade ceremonin på Waldorf Astoria."
Av judarna anses Press varit den som upptäckte Jan Carlzon.
Till saken hör att veta att Jan Carlzon dessutom är gift med en judinna och syster till Göteborgs-Postens judiske och sionistiske chefredaktör Peter Hjörne.
Det finns ytterligare namn att nämna här, men de får vi återkomma till vid ett senare tillfälle.
*** Matindustrin
Även inom födoämnesnäringen har judarna också haft inflytande.
Isaac Davidson var en som invandrade till Sverige 1794 från Alt-Schottland utanför Danzig och som blev affärsman verksam i Marstrand, vid Göteborg, i slutet av 1700-talet.
Isaac Davidson gifte sig med Miriam Philip som var dotter till Norrköpings-juden Philip Jeremias, (tillika anfader till släkten Philipson) som vi berättat mer om ovan.
Isaac Davidson blev far till Wilhelm, August och Henrik Davidson, där Wilhelm och August blev kända inom restaurangbranschen medan Henrik som vi nedan berättar om blev bl.a. chef för Skandinaviska Bankens avdelning i Stockholm.
Wilhelm Davidson (1812-1883) föddes i Norrköping och blev begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Efter gesällår i Tyskland och Stockholm, bl. a. hos den judiske konditorn A. K. Behrens (Strömparterren), fick han 1834 kgl. Maj:ts tillstånd att innehav sockerbageri och schweizeri i Norrköping. Snart var han åter i Stockholm, såsom där han startade och blev innehavare av Petit Café på Storkyrkobrinken i Storkyrkobrinken 14.
Med sin bror August Davidson, startade de tillsammans, de Davidsonska Paviljongerna på Drottninggatan i Stockholm. Beryktad blev hans med brodern August Davidson hållna "Schweizeri" i Trädgårdsföreningen, dit de smarta judarna lockade publik med hjälp av utländska "konstnärinnor", som bjöd på sång och musik och därefter tog upp kollekt bland gästerna. Mera kräsna stockholmare rynkade på näsan åt vad som allmänt kallades "hundfröjderna", men dessa förbjöds av myndigheterna först 1864.
Wilhelm Davidson blev emellertid förmögen och kunde 1848 lägga sig till med källaren Fenix, som han 1857 utvidgade med en festvåning. Samtidigt hade han ett litet schweizeri vid Friesens park på Djurgården.
Wilhelm Davidsons stora glansnummer var emellertid grundandet av en krog på Hasselbacken, vars "villa" han 1852 inköpt av juden G. Michaelson. Det var främst denna guldkrog som gjorde, att Davidson åt sina arvingar kunde efterlämna ungefär en och en halv miljon kronor. Han var den förste krögare, som i Sverige dubbats till riddare, vilket skedde samtidigt med Henrik Ibsen! Carl XV var som bekant en stor beundrare av det sköna i alla dess former, således liven av skönlitteraturen. Davidson fick härigenom en upprättelse för de antisemitiska demonstrationer, som han under marsoroligheterna 1848 måst utstå.
Den judiske krögaren blev en stor husägare i Stockholm och är odödliggjord genom Strindbergs skildring av Davidsonska »palatset» i hörnet av Kungsträdgården och Hamngatan. Den återfinnes i kapitlet om Moses i "Det nya riket": "Som en sinnebild av byggherrens yrke och hans svenska sinnelag kröntes palatsets tak av en kolossal upp-passerska lutad mot en punschbricka och med Göta Lejon vid fötterna... Om man tänker sig, vilken rad av försakelser och umbäranden, kroppsliga och andliga, som denne fosterlandsvän utstått, innan han på en obetydlig värdshusrörelse kunnat hopspara den för bygget nödvändiga miljonen, skall man utan svårighet nedlägga varje tanke på att andra än de ädlaste bevekelsegrunder kunna framkalla stora handlingar", - skrev den satiriske kritikern av det nya riket.
Då makten inom den judiska gruppen till största del betingades av ens förmögenhet blev Wilhelm en av de mer betydelsefulla judarna i den Stockholmska judiska församlingen och Wilhelm Davidson lät tillsammans med den judiske kattunfabrikanten David Hirsch (1752-1811), som vi berätta om tidigare, köpa tomten som synagogan i Stockholm står på.
Med en judinna från den judiska klanen Levin hade Wilhelm Davidson bl. a. sönerna Magnus och Ernst, vilka ärvde Hasselbacken. Magnus Davidson hade redan hunnit meritera sig som krögare på Strömparterren (1870-1882). Magnus lät senare bygga en cirkus intill Hasselbacken. Efter hans död 1903 fortsattes Hasselbackrörelsen av brodern Ernst Davidson, död 1919, och denne var även med och finansierade Stockholms konserthus. Brödernas efterlämnade förmögenhet uppgick till närmare fem miljoner kronor, en stor summa på sin tid.
Wilhelm Davidsons dotter Jeanette blev operasångerska och sjöng några år på Kungliga Teatern medan dottern Betty gifte sig med den judiske industrimannen Eduard Fränckel, se ovan.
På senare tid har vi itället den välkände judiske krögaren Rolf Marcus (avliden 2002), källarmästare på Restaurant Sturehof vid Stureplan i Stockholm.Rolf Marcus tog över verksamheten efter sin far 1936. Marcus grundade också den s.k. Traktörklubben med bl.a. Tore Wretman.
Tore Wretmans dotter Ann-Sofie Wretman var f.ö. gift med den sionistiska pro-Israel aktiva skådisen Anita Björks son, skådespelaren Jonas Bergström.
Jonas Bergström, var f.ö. "Kvällens gästartist", på den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s höstkonsert, 11 november 2000 som hölls på Teaterstudio Lederman.
Den gamla svenska firman inom konservbranschen Th. Winborg & Co. har legat i judiska händer.
Den kända konservindustrin och livsmedelfabriken "Felix" grundades av den till Sverige invandrade tyske juden Herbert Felix.
Han anges av Expressen judaiserade ex-redaktör Carl-Adam Nycop, i dennes bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 225) som ett exempel judisk berikning av Sverige
Förutom Felix-konserverna vi berättade om ovan har judarna även kunnat gotta sig åt att svenskarna i sin masskonsumtion av skräpmat överför miljon belopp till judiska fickor - och faktiskt indirekt till den judiska staten Israel.
Det är nämligen så att hela den stora McDonald´s koncerner i Sverige ligger i judiska händer.
Svenska McDonald´s grundades nämligen av den sionistiske juden Paul Lederhausen.
Paul Lederhausen arbetade som leverantör av maskinell utrustning till gatukök, storkök och livsmedelshallar. Paul bjöds in till öppnandet av Europas första McDonald's restaurang i Zaandam, Holland, och McDonald's erbjöd senare Paul att bli franchisetagare för Sverige. Paul accepterade och blev därmed grundaren av Svenska McDonald's.
Efter utbildning i USA skrevs kontrakt, som bland annat innebar ett åtagande att öppna fyra restauranger på 36 månader. Den 27 oktober 1973 öppnades den första restaurangen i Sverige på Kungsgatan i Stockholm. Tätt därpå följde ytterligare tre etableringar i Stockholm - på Sveavägen, Götgatan och St Eriksgatan.
De första restaurangerna utanför Stockholm öppnades 1977 i Norrköping och Göteborg. I slutet av år 2000 hade McDonalds mer än 200 restauranger spridda över hela Sverige. C:a hälften ägs av och driva av franchisetagare och lokala egna företagare och resten av Svenska McDonald´s AB.
Paul Lederhausen kallas för "McDonald's främste ambassadör i Europa".
Den förre McDonalds chefen Paul Lederhausen är en ansedd jude som också drivit Paul Lederhausen AB och som även är stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Paul lämnade 1993 över tronen till sin likaledes judiske son Mats Lederhausen (född 1963). Som 30-åring ärvde således Mats Lederhausen makten över Svenska McDonald´s.
Innan Mats blev VD hade han varit Svenska McDonald's Director of Operations, Svenska McDonald's 1990-1993.
Som VD för detta storföretag blev den unge juden inte bara en viktig busniessman men man försökte även lansera honom i media som ett nytt judiskt orakel och debattör.
Mats Lederhausen hade redan under sin studietid på Handels i slutet på 1980-talet sett till att tillhöra ett gynnsamt nätverk och såg till att umgås med de duktigaste och gjorde sig aldrig ovän med någon. till hans kursare sågs Fabian Månsson, senare VD för H&M, och Anders Söderlund, som sedan plockades till McDonald´s som ekonomichef. Samtidigt pluggade också Johan Brenner, VD för MTG, Erik Brändström, analytiker på H&Q, Per Bystedt, VD Spray och Karl Mikael Cakste, f.d. VD på ZTV.
VD posten på Svenska McDonald's höll Mats Lederhausen åren 1993-1999. Därefter blev han Vice President för Corporate Strategy, på McDonald's Corporation, i USA.
|
Mats Lederhausen är en öppen jude som i media har berätta om sina starka band med Israel. Det märks också då denne jude regelbundet sätter in stora annonser i den sionistiska tidskriften "Menorah", ett sätt att överföra ekonomiska medel till organisationen Förenade Israelinsamlingen som ju står bakom tidskriften.De sionistiska medierna har också rapporterat att Mats Lederhausen var den som höll ett tal under Förenade Israelinsamlingens jippo för judiska ungdomar på Daily News Café, till stöd för insamling av pengar till Israel (21/2-1994). Bland de uppträdande fanns även den kände judiske standup-komikern Adde Malmberg.
Mats Lederhausen satt även själv med i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen där han var delansvarig för det s.k. Young Leadership, en underorganisation för unga judiska sionister (se Menorah, nr.3-1995).
Även i sitt val av sin högra hand agerar Mats Lederhausen typiskt judiskt och har där tillsatt en judisk bekant.
|
|
Det judiska inflytandet inom McDonald´s ses även på det internationella planet då McDonald´s internationellt omspännande moderbolag - McDonald's Corporation - länge stått under ledning av juden och CEO:n Jack M. Greenberg (t.o.m. 2003).
*** Försäkringsväsendet
Inom försäkringsväsendet har vi förutom Mannheimer, herr Isidor Valentin, som i 40 år varit verkställande direktör i Försäkringsaktiebolaget Norden. I sin ungdom var han anställd i försäkringsfirman Fylgia.Annars så har man under loppen sett judar sitta i många av de olika försäkringsbolagens styrelser.
Dessutom var försäkringsjätten Skandia under en tid i händerna på de sionistiska judarna runt Proventus, Robert Weil och hans gäng som vi berättar mer om nedan.
På Skandia har man tidigare sett judar som Pehr Gyllenhammar och Fredrik Gottlieb (Skandia Finans).
I mars 2003 meddelas det att Bengt Braun är föreslagen som ny ordförande för koncernen Skandias styrelse, en styrelse där den likaledes judiske f.d. Bonnier-mannen Clas Reuterskiöld (klanen Benedicks) redan sitter.
***
Inom energibranschen har vi juden Oded Meiri, som är VD för Kungsbacka Energi i Göteborg.
Oded Meiri är en av de sionistiska fanatiker som skrivit under uppropet Kristdemokrater för Israel som publicerades sommaren 2002.
Artikel från Aftonbladet, 15/4-2000:
Politiker kallade vd för ”jude” – kan polisanmälas
GÖTEBORG. Kommunstyrelsens ordförande i Kungsbacka, Roger Larsson (m), riskerar både polisanmälan och anmälan till diskrimineringsombudsmannen.
Orsaken är hans ”rasistiska” uttalanden om Kungsbacka Energis vd Oded Meiri.
– Han är ingen frälsare även om han är jude, sade Roger Larsson bland annat i en intervju med TV 4 Göteborg.
I går gick Roger Larsson ut och bad om ursäkt för sina uttalanden och hävdar att allt är ett missförstånd.
”De var inte menade så”
– Jag har full förståelse för att folk har blivit upprörda med den rasistiska tolkningen som mina uttalanden har fått. Det är jäkligt olyckligt, eftersom de absolut inte var menade så, säger Roger Larsson.
Men varför nämnde du då överhuvudtaget att han var jude i intervjun?
– Därför att han är det och därtill mycket religiös. Det var meningen att vara lite skämtsam och den kopplingen kan i efterhand tyckas varit lite naiv, säger han.
Förbannad och ledsen
Roger Larsson säger vidare att han tror Oded Meiri använder sig av debatten kring hans uttalanden för att vinna över opinion på sin sida.
– Han är taktisk och jag tror inte att han mår så hemskt dåligt av det här, säger Roger Larsson.
Oded Meiri säger att han inte har någon som helst förståelse för Roger Larsson.
– Säger han att jag är taktisk för att jag blev upprörd över hans uttalanden är det ännu värre. Jag är både förbannad och ledsen. Den mannen förstår sig över huvud taget inte på människor, säger han.
***
Judar och handeln
Ett annat område där judarna har haft ett stort inflytande är handeln.Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 31) om judarnas ekonomiska utveckling i Sverige:
"Inom handeln kom judarna att spela en mycket stor roll. Som exempel på detta kan nämnas att på 1870-talet var drygt 20 % av Stockholms grosshandelsfirmor judiska."
I Göteborg började judiska handelsmän dyka upp redan i början av 1700-talet. Juden C. Vilhelm Jacobowsky skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 9) om den judiske affärsmannen Simon Abraham av tysk-holländsk bakgrund, som redan 1729 bossade för en liten judisk koloni och hur Abraham "antogs 24 september 1731 till det nygrundade Ostindiska kompaniets mäklare och var tillika initiativtagare till svenska västindiska kompaniet".
Den judiske trixaren Michael Benedicks (1768-1845) berättar vi mer om i avsnittet om judar och det svenska bankväsendet.
Michael Benedicks invandrade till Sverige som handelsbetjänt ihop med brodern Wilhelm 1793, från Tyskland. Michael Benedicks blev upptagen som kompanjon till Aaron Isaac - den förste juden i Sverige - i dennes nipperhandel. Benedicks lyckades ställa sig in hos den tyskbördige hertig Carl (v. Oldenburg) och fick leverera allt nipper till hovet och närstående kretsar och blev kunglig hovjuvelerare.
Michael Benedicks bildade det betydelsefulla judiska handelshuset "Michaelson & Benedicks" ihop med Isaac Michaelson början 1800-talet. Handelshuset "Michaelson & Benedicks" uppgick senare, år 1865, i Skandinaviska Banken. Enligt den judiske forskaren David Fischers i dennes bok "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 29) blev Benedicks "en av landets ledande finansmän".
Den judiske hovjuveleraren Michael Benedicks blev anfader till f.d. utrikesministern Erik Kule Palmstierna (1877-1959), E. Palmstierna, den judiska scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss och därmed också Nadja Weiss, samt Raoul Wallenberg.
Michael Benedicks likaledes judiske bror Wilhelm Benedicks fick med en judinna Josefina Seligmann en dotter som gifte sig med landshövding Fredrik Åkerman som själv hade judiskt påbrå från den tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige Calms).
*** Abraham Pach var en jude som räknas som en av de första judarna i Sverige fr.o.m. då han tillfälligt invandrad till Sverige 1775, för att sedan lämna landet och åka tillbaks till Tyskland. Pach var kompanjon till Aaron Isaacs bror Marcus Isaac.August Abrahamson, ättling till Abraham Pach, blev en känd judisk finansman. Hade en inkomstbringande handelsfirma fr.o.m. 1840, i Göteborg. Med medel därifrån kunde han sponsrade grundandet av slöjdlärarseminariet på Nääs, genom pengar till sin systerson Otto Salomon, pedagog, som sedan verkade där.
Otto Salomons syster var judinnan och författarinnan Sophie Elkan (1853-1921), som var nära vännina till Selma Lagerlöf.
Otto Salomons son Otto Salomon (Jr.) (född 1883) drev firman "Salomon & Wiliamson" och gifte sig med dottern till en överste Gustaf Åhlund.
***
Under slutet av 1800-talet började alltmer judiska s.k. gårdfarihandlare dyka upp på den svenska landsbygden.
Aron Neuman skriver i sitt bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 210):
"Kring sekelskiftet fanns en mängd judiska invandrare som levde på gårdfarihandel och som samtidigt - inte sällan som betalning för varor - köpte konst och antikviteter."Många av dessa gårdfarihandlande judar vistades i landet illegalt, de bröt medvetet mot givna regler, men myndigheterna såg ofta mellan fingrarna.
C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 86):
""Polackerna" hade sällan någon yrkeskunskap eller skolbildning och ägnade sig nästan undantagslöst åt gårdfarihandel - "hausieren" - på landsbygden, där de vandrade kring till fots, oftast två tillsammans, med en trälåda i rem på ryggen, innehållande manufaktur och kortvaror, litet torrskaffning, en liten kastrull och matbestick, ty de levde strängt rituellt. Varor fingo de på kredit av någon grosshandlare. På fredagarna kommo de såvitt möjligt tillbaka till staden, förnyade sitt lager och började på söndagen på nytt sitt vandringsliv. Emellanåt stannade de borta månadsvis, handlande i mera avlägsna trakter, och kommo först åter till helgerna.I synagogan voro de nog ej så välkomna på sabbather och helgdagar."
C. Vilhelm Jacobowsky, skriver vidare i sin bok om dessa östjudiska gårdfarihandlare (sid. 94):
"Naturligtvis fanns det åtskilliga tvivelaktiga figurer bland dem och än fler, som genom sin obekantskap med landets lagar och västerländsk uppfattning kom i kollision med rättvisan."
Aron Neuman beskriver hur dessa gårdfari- och antikhandlarjudar bildade inköpskarteller s.k. "ringar" för att få ner priserna på de stora auktionshusens auktioner. De judiska handlarna i "ringen" enades om ett lågt inropspris, och kom överens om att under auktionerna ej bjuda över varandra. Sedan fördelade man föremålen på en separat intern efteraktion för de judiska kartellmedlemmarna. Pengar som blev över därefter fördelades enligt olika modeller på "ring"-medlemmarna. Detta var något som Neuman tillstår (sid. 110 i boken ovan) "väckte stor uppmärksamhet och kritiserades starkt av auktionshusen och den säljande allmänheten".
Neuman skryter över hur flera kända namn från det icke-judiska etablissemanget var flitiga kunder hos hans anfäder.
Den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky skriver i sitt arbete "Judar på Gotland" (nr. 4 i skriftserien "Gotlandica", utgiven av kulturnämnden Gotlands kommun, november 1973, sid. 31):
"De judiska gårdfarihandlare, som översvämmade skandinaviska fastlandet, inte enbart sålde varor, utan många av dem köpte också föremål av guld och silver, t ex matskedar, och - kvinnohår. Om man i mången stuga gladdes åt besöket av främlingarne, som avbröt den lantliga enformigheten med att visa sina tyger, dukar etc, så var "hårjudarne" däremot överlag mycket illa sedda. De lockade kvinnorna att sälja sitt långa hår i utbyte mot en grann schalett eller duk, i bästa fall ett klädningstyg. Uppköparnes burdusa uppträdande ökade motviljan. Det avklippta håret användes inte bara till peruker, utan i stor utsträckning till prydnadsföremål, som särskilt dalkullor voro flinka att tillverka. Att "hårjudar" även kunde hemsöka Gotland, därom vittnar en insändare i Gotlands Tidning den 26 januari 1872:"Warning. (Införes på begäran.)Som flera judar anlänt hit från Skåne för att upphandla fruntimmershår, så warnas allmänheten att ej låta klippa sig eller sälja hår för så lågt pris som förut blifwit härstädes betalt enär fruntimmershår nu i Tyskland gäller femtiofem (55) riksdaler smt p:r skålpund." "
C. Vilhelm Jacobowsky skriver vidare i "Judar på Gotland" (sid. 45), om förkomsten av s.k. "klockjudar" eller "urjudar" som sålde "judur" (d.v.s. klockor):
"Gårdfarihandeln bekämpades nu dessutom av myndigheterna.Under årtiondena kring sekelskiftet [1800-1900] förekom en form av judisk gårdfarihandel, som jag minns väl från min skoltid i Göteborg. där den bedrevs av åtskilliga äldre män, de s k klockjudarna, som sålde fickur, oftast av dålig kvalitet. Denna företeelse var inte, som jag trodde, i huvudsak begränsad till städerna; det visar sig att den förekommit även på landsbygden på Gotland. När nio urmakare på ön hösten 1912 beslöt att bilda Gotlands Urmakeri förening, en avdelning av Stjärnurmakarna, var ett huvudändamål att bekämpa den osunda konkurrensen inom yrket.
I stadgarna, som antogs den 29 september 1912, står i § 18 att "s k 'judur' av lägsta kvalité" skulle stämplas som odugliga medelst ett särskilt kassationsmärke och att ingen medlem fick ta emot något stämplat ur till justering eller reparation. I föreningens protokollsbok erfar man att i den första styrelsen utsågs till suppleant herr Ankarsten (Gotlands Allehanda den 29 november 1972: "Stjärnurmakarna fyller 60")."
Det visat sig dock att herr Ankarsten sitt svenskklingande namn till trots själv var jude. Urmakare Isak Ankarsten var född i Polen 1886 och fadern var en polsk-judisk f.d. gårdfarihandlare Eleazar Naftalowitz som också verkat som judisk religionslärare och kantor och efter invandringen till Sverige för sig själv och sin familj tagit släktnamnet "Ankarsten".
Som vi berättat blev alltså judarna djupare involverade i handel med gamla föremål och antikviteter.
I Juden Bertil Neumans bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 145) kan man läsa att:
"Antikvitetshandeln dominerades länge av judar."
Och Aron Neuman skriver i sitt bidrag i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 205):
"I Stockholm fanns på 20- och 30-talen en hel mängd judiska antikvitetshandlare. De mera kända var Josef Nachemsohn, M C Hirsch, S Magaliff, M Molvidson och S Neuman."
Några andra namn är Schlemowitz och Skaj i Stockholm, där man i det senare fallet fortfarande kan se juden Mikael Skajs driva sitt gamla familjeföretag "Skajs Antikhandel", grundat av den från Riga invandrade juden Filip Skajs (AB Skajs Antikhandel annonserar f.ö. i Menorah).
Inom mynt- och medaljhandeln skall "Hirschs Mynthandel" i Stockholm ha varit ledande och som först leddes av den kände judiske konst- och antikvitetshandlaren M. C. Hirschs för att sedan tas över av juden Salomon Glück och dennes son Harry Glück (1909-1971), en känd judisk mynthandlare och numismatiker.
En mycket känd auktionsfirma som länge legat i judiska händer är AB H. Bukowskis hovkonsthandel som under många år styrdes av juden Gregor Aronowitch.Gregor Aronowitch, född 1911 och vars far var en känd judisk bankir vid namn Martin Aronowitch, var direktör och VD AB H. Bukowskis hovkonsthandel sedan 1953.
En annan jude från klanen Felländer, den kände judiske advokaten Erik Felländer, son av den judiske grosshandlaren Moses Felländer och Esther, född Bresky, satt med i styrelsen i Bukowskis under Aronowitch-epoken.
Gregor Aronowitch var ordförande för Sveriges konst och antikhandlarförening 1963-1978.
Aronowitch har också skrivit boken "Bukowskis - mitt öde: glimtar från ett liv med konst" (Stockholm, Bonnier, 1988).
I Stockholm ses på auktionsfronten fortfarande den judiska firman "Kaplans auktioner" på Biblioteksgatan 5, som specialiserar sig på smycken, silver och konstglas.
Peder Lamm är en ung jude från den kända judiska klanen Lamm som arbetar som expert inom antikvitetsbranschen i Stockholm och som även gjort sig känd i TV-programmet "Antikrundan" där vi också möter den judiske konsthandlaren och konstexperten Claes Moser, delägare i konsthandeln Moser & Klang samt sekreterare i Sveriges Konst- och Antikhandlarförening.
Nordiska Kompaniet och Josef Leja
Benjamin Leja (född 1801 i dåvarande danska Altona) flyttade vid 20-års åldern till Sverige med fru och barn.Med kungligt tillstånd reste han omkring till de svenska marknaderna och sålde barometrar och termometrar, sedan han omkring 1825 överflyttat till Stockholm med hustru och fyra barn. Jämte sina optiska affärer fick han tillstånd att på marknaderna hålla ett slags hasardspel, kallat biribi, och med Bernadottes goda minne inrättades ett sådant spelhus vid Ramlösa.
Juden Benjamin Leja är känd för sitt värv som galanterihandlare då han öppnade en nipper- och galanteribod i Stockholm som blev en stor framgång p.g.a. de billiga priserna på lyxartiklar, där kunderna också kunde pruta på priset, vilket vid dåtiden ej var kutymt i Sverige. Uppåt sex tusen bedsökare per dag var inte ovanligt veckorna före jul.
Jämte basarhandeln hade Leja sin optiska verkstad, nobiliserad genom ett riksvapen över dörren, d.v.s. ett hovleverantörskylt, sedan Bernadotte gjort honom till kunglig hovopticus.
Leja lämnade sedan Stockholm för Norrköping där han fortsatte med business, men for därefter till Paris, där han blev "Kejserlig Hovoptikus hos Napoleon III, som han dessutom bistod ekonomiskt genom att skapa ett syndikat som skaffade pengar till kejsaren" ("Det judiska Stockholm", sid. 106).
1863 flyttade Benjamin Leja tillbaks till födelsestaden Altona, enligt uppgift av den antijudiske författaren Elof Eriksson som "spion åt Napoleon III", "varifrån han kunde giva sin franska arbetsgivare noggranna underrättelser under Preussens krig mot Danmark och Österrike", och där dog Benjamin Leja sju år senare. P.g.a. bråk med barnen lät han dem inte ärva hans förmögenhet.
Benjamin Lejas son Joseph Leja, (1822-1863) hade börjat som betjänt i faderns bod, men då sämjan ej var särdeles god, öppnade han en konkurrentbod i Regeringsgatan 5-7, vilken hade god framgång.
Den judiska DN-journalisten och Leja-ättlingen Magdalena Ribbing, skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm", om Josef Lejas judiska preferenser (sid. 108):
"[...] de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen. Större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän."En yngre jude vid namn Simon Sachs, (1839-1907) som var tysk jude från byn Walldorf i Sachsen, Tyskland. och som var bosatt i Stockholm 1855, blev medarbetare och senare kompanjon till Joseph Leja.
Simon Sachs skickade efter sina bröder från Tyskland som medarbetare till firman.
När Joseph Leja dog, gifte sig Simon Sachs med Joseph Lejas enda dotter Mathilda. De fick en son Josef Sachs.
Magdalena Ribbing, skriver i sin ovannämnda artikel i boken "Det judiska Stockholm", om Simon Sachs, att (sid. 109): "Det judiska arvet var naturligt inlemmat i familjens liv. Simon Sachs var under en tid föreståndare för Mosaiska församlingen." och Ribbing skriver vidare (sid. 118):
"Flera av Simon och Mathilda Sachs efterkommande återfinns i den svenska adelskalendern, liksom ett stort antal av de andra judiska assimilerade familjernas ättlingar. Judiska släkter har i Sverige förenats ofta och väl med adliga ätter."
Affärsmannen Josef Sachs (1872-1949) fortsatte sedan faderns värv.Hans enda syskon, systern Alice var f.ö. gift med grosshandlaren Arthur Thiel, som i sin tur var bror till Ernest Thiel.
Josef Sachs tog över firman "Joseph Leja" ihop med svågern Arthur Thiel, från fadern Simon Sachs 1894. (Arthur Thiel lämnade senare det aktiva arbetet p.g.a. sin inblandning i Stockholmsutställningen 1897.)
1902 bildas så Aktiebolaget Nordiska Kompaniet av judarna Josef Sachs och hans svåger Arthur Thiel (bror till den judiske finansmannen Ernest Thiel och besläktade med familjen Henschen). Andra judiska finansiärer var Abraham Nachmanson och Walter Philipson där Walter Philipsons judiske bankirbror Mauritz Philipson satt som styrelseledamot i både Nordiska Kompaniet och Turitz & Co.
NK blev konungahusets, hovets och aristokratiens mest gynnade leverantör, och Josef Sachs blev företagets chef och var VD i NK åren 1902-1937.
Bland andra viktiga positioner innehade Josef Sachs statliga uppdrag i näringslivsfrågor, var ledamot i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank, fullmäktig i Stockholms handelskammare, Internationella handelskammaren, i Arbetsgivareföreningen, Exportföreningen, Industriförbundet, Fondbörsen, Slöjdföreningen, Konsertföreningen etc. samt kommendör och riddare av svenska, norska, danska, belgiska, spanska, österrikiska, franska, ryska, italienska och turkiska ordnar. Josef Sachs var också 1916-1924 generalkonsul för Norge i Stockholm. Inte helt överraskande var han också frimurare.
Denne jude utövade således oerhört mycket inflytande i det icke-judiska, svenska, samhället. Ett inflytande som judarna tvärtom aldrig skulle tillåta en icke-jude att utöva inom den slutna judiska kretsen.
För att göra sig populär bland gojerna donerade Josef Sachs tillsammans med sin svåger juden Arthur Thiel, medel (400 000 kronor) 1907 till det år 1911 uppförda Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. Dessa och andra donationer som Sachs och hans judiska gelikar är kända för används av judarnas försvarare som bevis på den judiska storsintheten. Men om man betänker att de förmögenheter dessa judiska businessmän tillskansat sig ofta var resultatet av judisk affärssamverkan och prisdumpningar och pengar som på så vis via trixande intjänat från svenska konsumenter, är det inte lika imponerande när de så att säga "ger tillbaka" en spottstyver av vad de skinnat konsumenterna på.
Sachs var också känd för att han brukade årligen samla alla Nobelpristagare på festmiddag i sitt hem och blev också på så sätt en spindel i nätet när det gäller denna prestigefyllda utmärkelse.
Som ett tecken på Josef Sachs makt beskriver Magdalena Ribbing i sin artikel (sid. 103) hur dåvarande civilminister Walter Murray (i nytillträdde statsminister Louis de Geers regering) ringde upp Josef Sachs en morgon 1920 och frågade denne om han ville bli finansminister i den nya regeringen. Sachs avböjde dock.
Ribbing skriver (sid. 103):
"Josef Sachs betydelse för svenskt näringsliv var så stor, och hans person så självklar att den tillträdande statsministern inte noterat hans judiska börd som ett hinder: regeringsformens fjärde paragraf stadgade att regeringens ledamöter skulle omfatta "den rena evangeliska läran". Josef Sachs själv insåg genast problemet."Ribbing skriver vidare om Sachs judiskhet som ledde till en etnocentrisk selektion av arbets- och affärskamrater (sid. 104):
"Hans [Josef Sachs] liv genomsyrades av det judiska arvet, och han förde traditionen vidare i de val han gjorde av hustru vänner, också medarbetare."
Ribbing skriver vidare (sid. 120):
"Josef Sachs var en internationell personlighet. Hans vyer sträckte sig utanför de svenska gränserna. Han reste ofta och med glädje. Hans diplomatiska förmåga togs många gånger i anspråk av regeringen; han var exempelvis den som fick resa till Ryssland direkt efter revolutionen 1917 och förhandla med den nya regimen om ett svenskt handelsavtal."
Josef Sachs judiske sonen Ragnar Sachs axlade sedan vidare manteln som NK:s drivkraft efter sin fader Josef Sachs.
Ragnar Sachs drev NK lika expansivt som sin far och gick samman med Turitz & Co, det vill säga Epavaruhusen, se mer om dessa nedan.
Ragnar Sachs blev far till de döpta judarna Joen Sachs som blev professor och Hans Sachs.
Ragnar Sachs är också farfar till den judiske finans- och IT-mannen Daniel Sachs, som bl.a. varit VD för Spray Ventures AB och som vi berättar mer om nedan.
Vi kan f.ö. berätta att av Gerard Bonnier (Sr.):s 10 barn blev Adolf Bonnier bokhandlare i Göteborg och Stockholm samt far åt Isidor Bonnier, bokhandlare i Stockholm. Dennes Isidor Bonnier hade en dotter Inez som blev hustru åt Tore Utter, f.d. avdelningsföreståndare i Nordiska Kompaniet. Således ånyo ett bevis på att de "icke-judar" som knyts till judarna under denna period också visade att de var "kvalificerade".
***
Turitz-företaget och Epa -bodarna
Grand Bazar var moderföretag till Epa där "Epa" stod för Enhetsprisaktiebolaget. Den judiske affärsmannen H. G. Turitz var företagets skapare och ledare men i företaget Epa fann man också judar som Aronsson och Schlasberg.
I avsnittet om Bonniers berättade vi om Göteborgs-juden Hjalmar Bratt (född 1861), vars mor var en judinna från jude-klanen Pineus, nära släkt med Isaac Pineus, som på 1800-talet drev det största kattuntryckeriet i Sverige, i Göteborg.
Hjalmar Bratt var verkställande direktör i Bonniers tryckeri AB 1893-1909. 1899 bildade denne jude tidskriften Hvar 8 Dag och senare Förlags AB Hvar 8 Dag. Bratt var från början tidningens utgivare, huvudredaktör och verkställande direktör.
1891 gifte Hjalmar Bratt sig med en judinna Lilly Hartvig, på mödernet från den judiska klanen Davidson. Hennes judiske bror Eduard Hartvig (född 1872) grosshandlare och vice ordföranden för Göteborgs Konfektions- och Manufakturgrossister, tidigare verksam på den judiska firman "August Abrahamson & Co", blev sedan styrelseledamot i sin svågers Förlags AB Hvar 8 Dag.
Juden Hjalmar Bratt fick sedan en son Klas Bratt, som således hade mycket att brås på när det gäller kopplingar till det judiska. Det är därför föga förvånande att notera att Klas Bratt blev chef för den judiska Epaboden i Örebro.
Vi kan här också nämna att en annan son till Hjalmar Bratt och tillika löjtnant i Andra livgrenadjärregementet Nils Bratt, blev direktör i AB Alga och en dotter till Hjalmar Bratt gifte sig med den judiske direktören Erik Lamm i Svenska Handelsbanken.
H. G. Turitz kom att bli ett känt namn i den judiska världen mycket tack var sina affärsframgångar. Den kände Göteborgs-juden Conrad Pineus hörde till en av H. G. Turitz bästa vänner.
H. G. Turitz hade ett starkt sionistiskt engagemang vilket väl framkommer i en artikel om honom publicerad i Judisk Krönika, nr.9-10/1972:
"H.G. Turitz var aktiv sionist och besökte Israel så ofta som tid och sviktande hälsa medgav. Han var styrelsemedlem i Hebreiska Universitetet i Jerusalem, och landets nutid och framtid låg honom varmt om hjärtat."Även sonen Claes Turitz också direktör, går i faderns sionistiska fotspår, och har enligt samma Judisk Krönika (nr.9-10/1972) "ärvt sin fars starka intresse för Israel".
På typiskt judiskt vis har sionistjuden H.G. Turitz sett till att hans pengar även efter hans död skall fortsätt arbeta för Israel och den sionistiska rörelsen. Judisk Krönika citerar från den av H.G. Turitz grundade stiftelsens stadgar:
""Till Göteborgs Universitet skall årligen utbetalas 3000 kronor att användas i syfte att göra judisk historia mer allmänt bekant och att belysa de judiska problemen och antisemitismen för att därmed söka uppnå en större förståelse emellan kristna och mosaiska trosbekännare. Utformningen av denna information bestämmes av Göteborgs Universitet i samråd med Mosaiska Församlingens föreståndare.""Judisk Krönika kommenterar:
"Så lyder stadgan för de föreläsningar som H.G. Turitz-stiftelsen upprättade efter H.G. Turitz' bortgång år 1957. Ända sedan 1940-talet hade H.G. Turitz arbetat med idén att genom föredrag och annan information göra det möjligt att till en bredare - och i fråga om Israel relativt oinformerad - publik sprida kunskap om och förståelse för Israel."För att kunna sprida denna sionistpropaganda "under de gångna åren har H.G. Turitz-stiftelsen inbjudit ett femtontal personer att hålla föreläsningar vid Göteborgs Universitet" där enligt Judisk Krönika "hittills [...] endast judar varit föreläsare".
Judisk Krönika talar f.ö. i samma artikel (nr.9-10/1972) om "den nye ordföranden i H.G. Turitz-stiftelsen, professor Artur Attman", där vi kan fylla i att Attman (född 1910) var professor i ekonomisk historia i Göteborgs Universitet 1954-1977 och ordförande för Stiftelsen Kursverksamhet vid Göteborgs Universitet sedan 1957. Således optimalt för sionisterna att ha denne Attman både i den sionistiska H.G. Turitz-stiftelsen och som chef för kursverksamheterna samtidigt. Bland andra uppdrag sionisten Attman innehaft ses också rollen som styrelseordförande i Göteborgs Sparbank 1965 och förste vice ordförande för Länssparbanken i Göteborg 1968-1977.
En annan jude från klanen Turitz vid namn Leopold Turitz, var med. lic. och anses av judarna som en av sionismens tidiga förespråkare, bland den judiska församlingen i Göteborg.
Vi skall här nämna ytterligare några kända namn från handelsbranschen.
Juden George Broddman och senare dennes son John Axel Broddman hade på 1970-talet en stor elektronikkedja med namnet "Broddman" med affärer i Stockholm , Malmö, Göteborg och Helsingborg, ett företag som annonserar i Judisk Krönika.George Broddman var en typisk judisk affärsman som gjorde sig känd bland judar för sina donationer till både den sionistiska organisationen Ungdomsalijan men även den sionistiska tidskriften Judisk Krönika och Judiska Kulturinstitutet (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972 där man gläds åt avkastningen från dennes judes "affärsimperium" och hyllar "hans enastående affärssinne").
George Broddman var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
***
Judiska bankirer
Jacob Wallenberg sade till den judiske bokförläggaren Tor Bonnier, återgivet i Bonniers memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 217):
"Du får väl ändå medge att det var för många judiska bankchefer i Tyskland."Jacob Wallenberg skall också ha klagat inför Tor Bonnier på dessa judiska bankchefer och hur: "[...] de hjälper varandra, och skjuter fram de sina." (Också sid. 217.)
Dessa observationer från Wallenbergs sida stämmer väl överens med de judiska observationerna, där de senare även gäller bankvärlden i Sverige.
Den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 31) om judarnas ekonomiska utveckling i Sverige:
"Ett flertal av landets större banker har sitt ursprung i privata judiska kreditinstitut.Som exempel på detta kan bl.a. nämnas Skandinaviska banken och Götabanken."
Vi kommer här nu göra en kortare resumé av några av de viktigaste judiska bankerna och judiska bankaktörerna i ett historiskt perspektiv - d.v.s. fr.o.m. 1700-talet t.o.m. början av 1900-talet.
En av de äldsta bankirfirmorna var den judiskägda "L. E. Magnus et Comp", i Göteborg, bildad redan 1789. Huvudmannen L. E. Magnus själv kom att bli den judiska församlingen i Göteborgs "grand old man", och hans son Eduard Magnus en viktig judisk bankman i staden.
En annan av de äldsta bankirfirmorna var den judiskägda "Michaelson & Benedicks", i Stockholm, bildad 1813, utgående från en lukrativ judisk juvelerarfirma. Handelshuset Michaelson & Benedicks bildades mellan de tvenne judarna Michael Benedicks och med Isaac Michaelson, bägge med nära relation till Aaron Isaac - grundaren av Stockholms judiska församling. De hade rikliga kontakter med de internationella judiska bankirerna Rothschilds i London, Paris och Frankfurt am Main, Salomon Heine i Hamburg och Mendelsohn et comp i Berlin (se juden Hugo Valentins bok "Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 85).
Den på sin tid så framstående affärsmannen Michael Benedicks är också känd för att ha haft nära och givande kontakt med både kung Gustav IV Adolf och efterträdande Karl XIV Johan (Bernadotte).Valentin skriver också i sin bok (sid. 58):
"Främst tack vare Benedicks finansiella geni intog handelshuset Michaelson och Benedicks - Isaac Michaelson var Aaron Isaacs måg - en förgrundsställning i Sveriges ekonomiska liv, mindre dock som juvelerarfirma än som privatbank. Benedicks själv spelade i egenskap av en av rikets största affärsmän och den svenska statens högtbetrodde finansielle rådgivare, underhandlare och leverantör en för Sveriges merkantila liv mer betydande roll än någon jude före, kanske också efter honom. Redan Gustav IV Adolf, som eljest var kallsinnig mot judarna, gjorde honom till hovjuvelerare och gynnade honom också på andra sätt; han åtnjöt också i hög grad Karl Johans gunst och bevågenhet. Av hans förbindelser med den judiska storfinansen i Europa har säkerligen även den svenska staten dragit nytta."Denna "nytta" kan man ju dock diskutera.
I samband med de antijudiska stämningarna 1815 under de processer som inletts mot judiska bankirer i Sverige för fiffel, skall det ha uppdagats flera oegentligheter i deras affärsförehavanden. Den antijudiske författaren Elof Eriksson skriver i sitt verk "Semi-Gota" av år 1939, att dessa judar "i flera fall överbevisats om brottsliga handlingar". Och i Michaelson & Benedicks fall (sid. 93) hade "i deras juvelerar-verkstad okrönta vikter beslagtagits och omfattande underslev med falska guldarbeten uppdagats".
Handelshuset "Michaelson & Benedicks" uppgick senare, år 1865, i Skandinaviska Banken.
*** En annan känd jude, Eduard Heckscher (1831-1910), invandrad till Sverige från Danmark, började som handelsbokhållare och slutade som en av Stockholms främsta finansmän. Eduard Heckscher var ledande personlighet på Industriaktiekreditbolaget i Stockholm, och var dess VD 1870-1907.Han kom till Stockholm redan 1857 där han började som bankir och hade en egen bankirfirma. Denna kom sedan att gå upp i "Industribanken" som senare i sin tur 1907 gick upp i Skandinaviska Banken, likt "Michaelson & Benedicks" ovan.
Eduard Heckscher och hans fru gav stora donationer till uppförandet av Stockholms Högskola samt till Handelshögskolan i Stockholm. Eduard Heckscher låg även bakom gestaltningen av Stockholms fondbörs.
Eduards brorson Isidor Heckscher, son till den judiske växlaren Markus alias Mordekai Heckscher (1814-1890) i Ålborg, blev efter juridiska studier bankman i Stockholm 1875 hos farbrodern. Vi nämner denne Isidor Heckscher då han var far till den liberale professorn i nationalekonomi Eli Heckscher, farfar till högerledaren Gunnar Heckscher och farfarsfar till våra dagars judiske rikspolischef Sten Heckscher.
Skandinaviska Kreditaktiebolaget
(senare Skandinaviska Banken)
Den från Danmark invandrade juden Theodor Mannheimer (död 1900) var med och grundade Skandinaviska Kreditaktiebolaget (senare kallad Skandinaviska Banken) i Göteborg år 1864. Han var chef för bankens kontor i Göteborg från starten 1864. Han hade innan dess engagerat sig som delägare i den judiska firman "Pineus, Mannheimer & Co".Theodor Mannheimer kom att jämte A.O. Wallenberg kallas för "det moderna bankväsendets grundare i Sverige" (se juden Hugo Valentins bok "Judarna i Sverige", Bonniers, 1964, sid. 91).
Valentin berättar f.ö. att Carl Benedicks, judisk son till Michael Benedicks, och firman "Michaelson & Benedicks" siste chef "var en av Skandinaviska bankens stiftare" (sid. 91).
Chef för Skandinaviska Kreditaktiebolaget bankkontor i Stockholm sedan den där öppnade 1865 (f.ö. ritat av den judiske arkitekten Ernst Jacobsson) blev juden Henrik Davidson (död 1895), yngre bror till de två krögar- och konditorjudarna Wilhelm och August Davidson som bl.a. låg bakom restaurang Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. Henrik Davidson var även Danmarks generalkonsul och hjälpte konung Karl XV med hans affärer, blev stadsfullmäktig och ledamot av handels- och sjöfartsnämnden och tillhörde den kommitté, som bestämde, vilka värdepapper som få utbjudas på fondbörsen. Henrik Davidson avled som kommendör och riddare av svenska, danska och norska ordnar, efterlämnande en boupptecknad förmögenhet på en och en halv miljon kronor.
Chef för Skandinaviska Kreditaktiebolaget kontor i Norrköping blev en annan jude, John Philipson, från den kända Norrköpings-judiska klanen. Som stadsfullmäktig blev han drätselkammarens ordförande, och 1890 valdes han till protektionistisk riksdagsman efter att 1884 och 1887 ha kasserats såsom "frihandlare". Som regeringens handgångne man blev han första klassens nordstjärnekommendör, den högsta utmärkelse någon jude dittills fått i Sverige. En föga välvillig biografi har i "Svenska miljonärer" lämnats av Lindahl.
John Philipsons bror Karl David Philipson 1872 flyttade till Stockholm och blev han direktionsledamot i Inteckningsbanken, direktör i Nya Spårvägsbolaget, studsfullmäktig och riddare.
En annan jude från klanen Philipson, Gösta Philipson, blev husarlöjtnant och Skandinaviska Bankens chef i Karlskoga samt gift Renborg.
(Vi skriver f.ö. mer om bankirsläkten Philipson i avsnittet nedan om Stockholms Handelsbank - SHB).
.
Den judiska dominansen i Skandinaviska Kreditaktiebolagets tidiga historia är något judarna inte är sena att påminna varandra om.
Den judiske historikern Hugo Valentin skriver i sin bok "Judarna i Sverige", (Bonniers, 1964, sid. 90):
"Även för Skandinaviska kreditaktiebolaget, sedermera Skandinaviska banken, Sveriges första aktiebank, spelade den judiska storfinansen i Göteborg en betydande roll."Den judiske TV-producenten vid Sveriges Radio, Bo Bjelfvenstam, skriver i boken "Det judiska Stockholm" (utgiven av Judiska Muséet, 1998, sid. 98) om Skandinaviska Kreditaktiebolaget:
"Det judiska inflytandet i banken var stort. Vid grundandet i Göteborg hade flera judiska finansmän deltagit - Jacob Valentin, Sally och H.J. Heyman, L.E. Magnus, Isaac Philip Valentin och andra."Banken blev senare landets största.
När Kreditaktiebolagets grundare Theodor Mannheimer avled 1900 och efterträddes av sonen Herman Israel Mannheimer. Herman Israel Mannheimer, höll posten som verkställande direktör i Skandinaviska Kreditaktiebolagets kontor i Göteborg, men var även styrelseledamot i Wästergötland-Göteborgs järnvägsaktiebolag.
En annan av Theodor Mannheimers barn var den judiske advokaten Otto Mannheimer som vi bl.a. berättar mer om i vårt avsnitt om judar och politiken. Vi kan här nämna att denne Otto Mannheimer (ej att förväxla med den mer sentida DN-juden med samma namn) var med och 1901 stiftade Frövifors Bruks AB som sedan skulle bli AssiDomän Frövi.
Ytterligare en bankdirektör Mannheimer verksam på 1900-talet är Gunnar Mannheimer, som gifte sig med en Hilde, född Richter och blev far till judinnorna Irène och Karin Mannheimer, den senare gift med Sten Frykberg, dirigent och producent på Sveriges Radio. Irène Mannheimer är känd som konsertpianist och professor i Musikaliska Akademin.
Bland andra kända judar i Göteborg i 1900-talets början har vi Conrad Pineus som var en känd judisk bankir och kulturmecenat, f.ö. sonson till den tidigare omnämnde kattuntryckaren Isaac Pineus. Göteborgs-juden Conrad Pineus var en av juden H. G. Turitz närmaste vänner (Turitz var juden som startade och ägde Epa-bodarna).
I vårt avsnitt om Bonnierfamiljen berättar vi hur just Conrad Pineus och Herman Israel Mannheimer hade relationer med Bonniers och således var de som utskickades av Göteborgs-Posten för att förhandla om ett eventuellt övertagande av tidningen från Bonniers sida.
*** En annan jude som satt som styrelseledamot i Skandinaviska Kredit AB var Oscar Hirsch (1847-1931). Denne jude var sonsonson till kattun- och sidenfabrikanten David Hirsch som vi berättade om i vår historiska exposé om judar och industrin. Oscar Hirsch var också chef för Bockholms Sättra bruk - Bockholms-Sätra AB. Därutöver var han utskottsmedlem av Patriotiska sällskapet, Vasakommendör och Nordstjärneriddare. Han satt också med i kommittén för Stockholmsutställningen 1897 (där f.ö. juden Arthur Thiel var utställningskommissarie).
Oscar Hirsch gifte sig 1877 med Fanny Saloman, dotter till den judiske målaren Geskel Saloman.
I Oscar Hirschs judiska gärning ses hans föreståndarskap för Mosaiska församlingen i Stockholm där han var ordförande i Mosaiska församlingen i Stockholm åren 1912-1922. Han var också med i Israelitiska Ynglingaföreningen och Israelitiska Sjukhjälps- och Begrafningssällskapet.
När Oscar Hirsch avled 1931 gick de mesta av hans förmögenhet till Stiftelsen Oscar Hirschs Minne som då blev landets största enskilda bostadsföretag.
Oscar Hirsch betecknas av sin judiske släkting författaren Per Wästberg, i dennes artikel i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 177) som "något av huvudstadens sociala samvete". När Oscar Hirsch avled 1931 skall bl.a. Stockholms stadshus haft flaggan på halv stång.
Oscar Hirsch utfärdade också bestämmelserna för Stiftelsen Isaak Hirschs Minne 1918. En stiftelse för att hedra hans framlidne bror Isaak Hirsch.
Denne Isaak Hirsch (1843-1917, begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm) var en judisk finansman och miljonär (på 1800-talet!!). Juden Isaak Hirsch skall enligt uppgift ha suttit som mest i styrelsen för 250 bolag.
Bland Isaak Hirschs övriga bravader hör att han grundlade Oscarsteaterns byggnad i Stockholm och där man förr skämtade att hans initialer "I.H." som stod över porten på hans hem samt över Oscars Teaterns scen betydde "Ingen hyra".
I den judiska boken "Det judiska Stockholm" skryter man (sid. 168) "att Isaak skapat så gott som hela Östermalm och att Strandvägen i stort är hans verk".
Den judiske affärsmannen och författaren Bertil Neuman (och f.ö. en av grundarna av SIFO, Svenska institutet för opinionsundersökningar) skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 164):
"Isak och Oscar Hirsch var bröder och stora mecenater. Bägge var i fastighetsbranschen i Stockholm. En dag satt Isak Hirsch i synagogan och halvsov. Han hörde predikan om templets förstörelse i Israel, dess uppbyggnad och förstörelse på nytt. Då sade han: "Inte bygga. Köpa, sälja. Inte bygga." Den historien har blivit en klassiker bland Stockholms judar."
För den judiska gruppen är han också älskad då han donerade Glämsta Sommarkoloni på Väddö till Mosaiska Församlingen 1909, den plats som idag används för att indoktrinera de judiska barnen och ungdomarna i den judiska herrefolks-läran och den sionistiska världsåskådningen.
När Isaak Hirsch avled gick en stor del av hans testamente till bankiren Gustaf Adolf Kyhlbergers "son", som egentligen visade sig vara juden Isaaks eget, icke-lagligt erkända barn. denne Kyhlberger-Hirsch blev sedan känd som börsman och Vasakommendör.
Moritz Hirsch, bror till Oscar och Isaak Hirsch, hade "Engelska" skrädderietablissementet i Stockholm samt två söner där Frank Hirsch var verkställande direktör eller ordförande i följande bolag: AB Frank Hirsch, AB Svenska Maskinverken, AB Industricentralen, Bostadsaktiebolaget S:t Örjan, Försäkringsaktiebolaget Mälaren, AB Solna Sjukhem, Södra Sveriges Torvaktiebolag, AB Norrtälje Förenade Verkstäder, Svenska Verktygsmaskinfabrikernas exportaktiebolag.En annan son till Moritz Hirsch, direktören Erik Hirsch, var aktiv i Industricentralen och Eriks Hirschs judiska dotter Greta Hirsch gifte sig med den icke-judiske redaktören för Nya Dagligt Allehanda, Erik Wästberg, och blev således mor till de två judiska bröderna Per och Olle Wästberg, som vi skriver mer om nedan.
För att läsa mer om Skandinaviska Kreditaktiebolagets senare utveckling under 1900-talet, se avsnittet om Skandinaviska Banken, här nedan.
***
Göteborgs Privatbank - Göteborgs Enskilda Bank Även när det gäller Göteborgs Privatbank som senare blev Göteborgs Enskilda Bank fanns där från börja ett kraftigt judiskt inflytande.Hugo Valentin skriver skrytsamt i "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 90):
"Bland grundarna av Göteborgs privatbank (1846) sedermera Göteborgs enskilda bank, märktes ett betydande antal av stadens kapitalstarka judar.Till de största aktietecknarna hörde Morris Jacobson, måg till L. E. Magnus, och Isaac Leman [jude invandrad till Göteborg från Amsterdam]. Därefter följde bröderna Samuel, Elias och Michael Warburg, L. E. Magnus och hans son Eduard Magnus, bröderna Salomon Jacob och Heyman Jacob Heyman, Mendel Elias Delbanco, Martin Levinsson och Nathan J. Gumpert. Leman och Eduard Magnus tillhörde styrelsens första uppsättning. Några år senare avgick Leman och efterträddes av Michael Warburg. Av den 1868 valda styrelsen var Jacob Elliot och Jacques Edvard Levisson medlemmar."
Jacob Elliot var son till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn, och dennes judiska hustru Blomma, född Magnus.
Abraham Josephson-Josephssohn (1770-1825) invandrade 1790 från Prenzlau till Sverige och ligger som jude begravd på den gamla judiska begravningsplatsen Aronsberg, i Stockholm.
Abraham var entreprenör för kadetternas mathållning vid Karlberg (ekonomidirektör) och samtidigt medlem av Stockholms Judiska Församling.
Som en del av hans anpassning, kamouflage, om ni vill kalla det, ändrade han sitt judisk-klingade efternamn och tog istället efternamnet "Carlberg", under det att hans barn kallade sig "Elliot" i efternamn. Således stammar alla de Elliots som arbetat med administration och dylikt från denne judiske ättfader Josephson-Josephssohn.
Jacob Elliot var den enda av barnen till Abraham som även öppet behöll sin judiska tro och fortsatte att uppträda som jude. Han lät sig således ej "kristnas" och blev följaktligen begravd med sin judiska hustru på Göteborgs Mosaiska gravplats.
Förutom sin aktivitet i Göteborgs Enskilda Bank var Jacob Elliot handlande i Göteborg, styrelseledamot av brandbolaget Svea och satt med i stadsfullmäktig.
Jakob Elliot gifte sig med en judinna och av parets fyra barn övertog äldste sonen Ludvig Elliot affären och gifte sig med en judisk kusin (Elin Elliot), som skänkte honom nio barn, där den ena dottern Ingrid gifte sig med direktören Ralph Ewers, direktör för AB Lyon & Co., A.B. Protector, och Ahlafors spinnerier samt styrelseledamot i Ränte- och Kapitalförsäkringsanstalten, viceordförande i Svenska Cellulosaföreningen.
Längre ner berättar vi mer om uppföljarna till Göteborgs Privatbank/Göteborgs Enskilda Bank - Götabanken och sedan Gota Bank.
*** Louis Fraenckel (1851-1911) invandrad från Tyskland och begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm var en känd judisk finansman.
Fraenkel började 1880-1893 som bankir i Stockholm, men det var som VD för Stockholms Handelsbank 1893-1911 han blev känd och av judarna ansedd som en av deras främsta "genier".
Den judiske historikern Hugo Valentin skriver i sin bok "Judarna i Sverige" (sid. 149) om Fraenckels "för hela Sveriges näringsliv så betydelsefulla verksamhet", och skriver sedan vidare (samma sida):
"Hans intima förbindelser med utlandets stora judiska bankirfirmor och hans ekonomiska skarpblick tycktes svara mot de gängse föreställningarna om judarnas överlägsna finansiella begåvning."Som andra välförmögna judar på sin tid visste han hur man kunde vinna borgerskapets gunst och sympati för den judiska saken och utmärkte sig således som donator och gav ansenliga summor till Stadshuset och Handelshögskolan i Stockholm och pengar till stipendier för handelsvetenskapliga studier i utlandet.
Vi skriver mer om denna bank nedan i avsnittet om Svenska Handelsbanken- SHB
*** Vi skall här inte glömma att nämna Ernest Thiel, känd judisk bankir som också finansierade det nya Svenska Dagbladet och Ord & Bild.
Finansmannen Thiel var också "kulturmecenat" och konstsamlare som drev eget galleri och vars konstsamlingar är grunden för Thielska Galleriet på Djurgården.
Magdalena Ribbing, skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm", om Ernest Thiel (sid. 103-104):
"[...] finansmannen och konstmecenaten Ernest Thiel på 1890-talet tillfrågats underhand om han ville ta finansministerposten. Ernest Thiel hade enligt familjetraditionen blivit lika lycklig över frågan som sorgsen över att hans judiska börd hindrade att han accepterade. Det var enligt samma familjehistoria denna händelse som åstadkom att Ernest Thiel lät döpa sina barn."*** Den judiske bankiren Ernest Thiel sade undervisande till sin son Tage Thiel apropå utgången av första världskriget, (konversationen avlyssnad av juden Albert Bonnier Jr., och återgiven i dennes memoarbok "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 120):"Kom ihåg min gosse att det var tyskarna som skulle ha vunnit kriget!"Och "så fortsatte han med att skildra de tyska framgångarna under fransk-tyska kriget 1870-1871". Ernest "avslutade sin föreläsning för den åtta- eller nioårige sonen med orden":
"Jag hatar amerikanerna som tog ifrån oss segern!"
Ernest Thiel var son till Jean Jacques Thiel, icke-judisk katolsk vallon, och Fanny Stiebel, judinna.
Ernest var under en tid gift med Anna Josephson, vars syster Lisen var gift med Karl Otto Bonnier. Således var Ernests dotter Carin Thiel kusin och nära vän med Karl Otto Bonniers son Tor Bonnier. Carin Thiel var under en tid gift med Sven Lidman (1882-1960) författaren som efter en religiös omvändelse 1917 kom att tillhöra den judaiserade Pingströrelsen 1921-1948, och bli dess ryktbaraste predikant (för mer om Sven Lidman hänvisas till vårt kapitel om kyrkan).
Bonnier-mannen Ulf Linde skriver i sin artikel i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 124):
"Sven Lidman, som beundrade [Ernest ] Thiel till den grad att han gifte sig med en av hans döttrar för att få barn som liknade honom, [...]."
Carin Thiel gifte sig sedan om med den kände arkitekten Ragnar Östberg. Paret Thiel-Östbergs dotter Susanna är gift med den kände lustigkurren Povel Ramel.
Även artisten Magnus Uggla stammar från denna judiska Thiel-klan.
En annan dotter till Ernest Thiel, judinnan Signe Thiel gifte sig med Folke Henschen, professor i patologi och son till Salomon Henschen. P.g.a. giftermålet med judinnan Signe Thiel blev Folke Henschens efterkomma judisk vilket också märks då hans dotter konstnären Helga Henschen agerar öppet som judinna och dessutom var gift med den tyske juden och författaren Peter Weiss och fick med honom en dotter, Rebecca Weiss, och gör litografier som säljs för Förenade Israelinsamlingen (se Judisk Krönika, nr.6-1991).
Ernest Thiel uppges varit vän med konstnären Carl Larsson och umgicks även med Hjalmar Söderberg, som i sin tur var gift med en judinna Märta Abenius.
Ernest Thiels judiske bror Arthur Thiel (1860-1933, begravd som jude i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm) var grosshandlare och tog ihop med sin judiske svåger Josef Sachs, över firman "Joseph Lejas basar", det som sedan blev grunden för Nordiska Kompaniet, NK.
Arthur Thiel lämnade dock det aktiva arbetet där p.g.a. sin inblandning i Stockholmsutställningen 1897 där han var utställningskommissarie. Arthur Thiel var senare verksam vid den svenska avdelningen i världsutställningen i Paris 1900.
Arthur Thiel var också generalkonsul och inom den judiska kretsen var han under många år föreståndare för judiska församlingen i Stockholm.
Arthur Thiels son Alvar Thiel blev i sin tur bankdirektör och Alvar Thiels judiska dotter Lilian Thiel, som gifte sig med överstelöjtnanten Pehr Ribbing och paret Thiel-Ribbings dotter är i sin tur Dagens Nyheter-journalisten Magdalena Ribbing.
***
Den tyskfödde juden Levi Fürstenberg (1796-1860) började 1833 en handelsrörelse i Göteborg "Levy Fürstenberg & Co." och grundade ett bomullsväveri, en fabrik för schaltillverkning m.m. Fabriken kallades på typiskt inställsamt judiskt vis för Oscarsdal, efter kronprinsens namn. Denna fabrik försågs till stor del med kapital av den judiska firman "L. E. Magnus".Not: Den Göteborgs-judiska klanen Fürstenberg har tagit sitt efternamn från staden Fürstenberg i Mecklenburg, varifrån Levi Fürstenberg härstammar.
Levi Fürstenbergs son med en judinna Warburg, Pontus Fürstenberg (1827-1902), fortsatte som delägare i faderns firma, blev köpman och också kommunalman i Göteborg.
Pontus Fürstenberg gjorde sig känd som konstsamlare och startade Fürstenbergska galleriet i sitt hus som invigdes 1885, ett galleri som sedan inlemmades med Göteborgs konstmuseum. Pontus Fürstenberg donerade även verk till Göteborgs museum.
Pontus Fürstenberg blev också känd som mecenat ihop med sin fru Göthilda Fürstenberg. Göthildas far var f.ö. den judiske mångmiljonären Eduard Magnus, som i sin tur var son till fabrikant- och bankjuden L. E. Magnus vars firma ju hade sponsrat Fürstenbergs verksamhet. Eduard Magnus gav grundplåten till Göteborgs Högskola, sedermera Göteborgs Universitet.
En annan Fürstenberg, Jakob Fürstenberg, blev känd som bankir och kulturmecenat.
Olof Aschberg var son till den till Sverige invandrade östjuden Herman Asch (död 1934). I Sverige började denne Asch tjäna pengar på att vaddera madrasser vilket gjorde att han sedan kunde ge sig in på konfektionsbranschen för att sedan med sin förmögenhet ägna sig åt aktiespekulation.
I sina memoarer kostar Herman Asch på sig lite internjudisk kritik och skriver:
"Judarna kalla sig "det utvalda folket", det är högmodigt och sturskt och det tycker jag inte om."Herman Asch berättar också i sina memoarer hur han "kände en brukspatron Reuterswärd, som åtnjöt stort förtroende" och försökte utnyttja denna kontakt på sedvanligt judiskt vis för att förbättra sin ställning:
"Jag gick upp till hovmarskalk Reuterswärd och talade om den saken. Han skulle tala om detta i riksdagen. Ministern sade 'det är inte värt, ty de [judarna] blanda sig i politiken'."Han tog även med sin bror "Aronowitsch" över till Sverige och denne blev en aktiespekulant:
"Aronowitsch började jobba med Kopparbergsaktier. Han lyckades driva dem i höjden och fick därigenom namn om sig att vara ett geni.""Han trodde han kunde skriva svenska, men det var mest hebreiska eller olika kadabra det han skrev."
Brodern fortsatte dock som aktiesvindlare och "hade arrangerat en baisse av kraftigaste slag":
"Aronowitsch" lurade till och med sin egen bror Herman Asch vilket märks i dennes bittra kommentarer:
"Han [Aronowitsch] var en högmodig människa. Ville helst bara umgås med noblessen. Han gjorde bekantskap med grosshandlare Seipel ty genom honom kunde han komma in i de bästa kretsarna. [...] Han umgicks med Oscar Hirsch och andra framstående judar och när det gällde att visa offentlig välgörenhet gav han alltid en summa, men ej för stor."Not: Vi har tidigare noterat en viss judisk bankir Martin Aronowitch, fader till Gregor Aronowitch som ägde aktionshuset Bukowskis, men det är osäkert om denne på något sätt är besläktad med Aschs broder "Aronowitsch".
Herman Asch ägnade sig senare själv åt spekulation och profiteri på den världskonflikt som bröt ut:
"När det så blev krig mellan Ryssland och Tyskland, började jag spekulera. Tjänade snart stora pengar."
Utdrag från Herman Aschs memoarer återgavs i Folket i Bild, nr. 6-7/1998 (se Internetutgåvan), och dessa kan läsas här samt ättlingen Robert Aschbergs kommentar: Aschberg om Asch
Sonen Olof ändrade namnet till Aschberg och började som anställd hos judarna Rubensonoch Nachmansson i Stockholm för att sedan gå in i bankbranschen.Salomon Schulman skriver i DN, 12/4-1990:
"Olof Aschberg, den röde bankiren, är i dag mer känd som donator av den Aschbergska ikonsamlingen på Nationalmuseum, vilken han införskaffade under sina år som bankir i den unga Sovjetstaten. På trettiotalet kom denne märklige finansman också att bistå tyska flyktingar undan nazismen."
Olof Aschberg var djupt involverad i finansieringen av den ryska revolutionen, något som förlänade honom namnet "den röde bankiren" eller "Bankier der Weltrevolution" som han kallades i tyska medier.
Ture
Nerman (t.v.), möter den judiske bankiren
Olof Aschberg.
Olof Aschberg var ägare till Nya Banken, som han grundade 1912 i Stockholm.En av Aschbergs nära var juden Jacob Furstenberg, som sedan kom att bli den förste finansministern i den nya Sovjetstaten. Furstenberg samarbetade innan revolutionen med Nya Banken och hjälpte till att förmedla ekonomiska medel till bolsjevikerna i Ryssland. Nya Banken kanaliserade pengar från Tyskland till de ryska revolutionärerna (varav oproportionerligt många var judar).
Aschbergs och en drös andra judiska kapitalister stöd till revolutionen har bl.a. redovisats av David Shub, själv av judisk börd, i hans Lenin-biografi, som utkom i svensk översättning på Natur och Kulturs Förlag 1949.
1918 sattes Nya Banken på de allierades svarta lista p.g.a. dess finansiella operationer för Tyskland. Som svar på denna svartlistning Nya Banken bytte namn till Svenska Ekonomibolaget. Banken kvarstod dock under Aschbergs kontroll, och ägdes i huvudsak av honom.
1922, när Sovjet startade sin första internationella bank "Ruskombank" hade Olof Aschberg den ledande ställningen och Ruskombank kom i Sverige att representeras av Svenska Ekonomibolaget i Stockholm, (det omdöpta Olof Aschbergska Nya Banken). Att Aschberg fick denna upphöjda position anses ha berott på hans vänskap med den sovjetiska juden Maxim Litvinov. Olof Aschberg tvingades sedan avgå från chefsposten anklagad för att ha misskött bankens tillgångar och delat profiten med Litvinov.
I en U.S. State Department. Decimal File, rapport nr. 861.316/197, daterad Stockholm, March 7, 1924, skriver man om Aschberg, som i sin chefsposition på Sovjet banken hade tillgång till stora summor pengar som var avsedda att för Sovjets del köpa varor från Europa:
"These sums apparently were placed in the Ekonomibolaget, a private banking company, owned by Mr. Aschberg. It is now alledged [sic] that a large portion of these funds were employed by Mr. Aschberg for making investments for his personal account and that he is now endeavoring to maintain his position in the bank through his possession of this money. According to my informant Mr. Aschberg has not been the sole one to profit by his operations with the Soviet funds, but has divided the gains with those who are responsible for his appointment in the Russian Commerce Bank, among them being Litvinoff."Den från Sverige undan sina fordringsägare utvandrade, då "medellöse", svenske juden Aschberg, blev omedelbart därpå rik fransk slottsherre, konstmecenat m.m. Aschberg är också känd för att han sedan upplät sin villa i Frankrike åt svenska socialdemokrater och kommunister.
I "Återkomst", del 2 i av Olof Aschbergs memoartrilogi, berättade den internationellt kände finansmannen, mecenaten, socialisten om tiden 1933-1945; hur han år 1940 fördes till franskt koncentrationsläger nära spanska gränsen, hur han 1941 lyckades med sin familj efter en "mardrömslik" resa per båt ta sig till USA, där de stannade till september 1945, då de återvände till Sverige.
Ytterligare judar i den svenska bankvärlden
Bland ytterligare några judiskättade aktörer inom bankvärlden vill vi i denna historiska återblick nämna ättlingar till den döpta och förkristnade tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").Bland dessa finner vi Charles Dickson, som via fädernet kom från klanen Kalm-Calms. Charles Dickson var direktör i Svenska bankföreningen och Karl XIII: s riddare. Charles judiskättade far Robert Dickson var överståthållare i Stockholm och riddare av Carl XIII:s orden.
En annan anhörig, William Dickson, blev styrelseledamot av Skaraborgsbanken i Stockholm.
Och judinnan Anna Greta Hansdotter Calms dotters sondotters sonson, George Edwardsson Dickson, först bokhållare i London, sedan nämndeman och ägare av Kolboryd i Västergötland, blev Vasakommendör och styrelseordförande i Göteborgs bank och Göteborgs Inteckningsgaranti A.B.
Jonas Bagge, som också var judiskt ättad från samma pseudokristna tysk-judiska släkt Kalm var föreståndare för svenska riksbankens sedeltryckeri, och likaså sonen Per Jakob Bagge. En annan son blev i sin tur bibliotekarie vid Kungliga Biblioteket i Stockholm. En bror till Jonas Bagge blev vice häradshövding.
Riksbankkommissarien Törnblom gifte å sin sida sig med en kvinna Bagge som också stammar från den döpta och förkristnade tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").
Judarna lär säkert reagera på att vi i detta sammanhang nämner dessa s.k. kristnade judar och kommer att hävda att dessa personers judiska påbrå är helt irrelevant. För egen del har erfarenhet dock visat att dessa ättlingar till judar ofta är väl medvetna om sitt påbrå och agerar judiskt, enligt judarnas egna observationer. Ett klassiskt exempel är de till kristendomen konverterade judar i Spanien som man idag från judiskt håll tillstår aldrig verkligen blev kristna, utan fortsatte som judar trots den officiella kristna masken. Vi belyser ämnet om det judisk påbråets relevans för denna studie - även om det daterar bakåt i tiden, i vårt introduktionskapitel med citat från judiska källor för att illustrera vår ståndpunkt.
Ludvig Ruben, (1844-1914), son till den judiske godsägaren och handlanden Moritz Ruben (död 1886) och dennes fru född Symons, var verkställande direktör vid Sydsvenska Kreditaktiebolagets Stockholmskontor 1896-1907 och i Stockholms Köpmansbank 1911-1912.
Ludvig Ruben hade med en judinna Meyerson flera barn av vilka Gustaf (död 1924) också blev bankdirektör och fader åt två barn, som kalla sig (Renner-) Ruben-Holm; Signe äktades av handlanden Max Hüttner; Moritz blev läkare (död 1921) och Henry är hovrättsnotarie och advokat.
Karl August Kjellberg med ättband till de judiska familjerna Raphael och Arnoldson blev handlande och bankdirektör i Göteborg samt riksdagsman.
***
Som vanligt gifte men också in sig i de högre sfärerna och således också med en del icke-judska bankdirektörer. några exempel:
Den judiske handelsbetjänten Aron Henriques och Johanna Levins dotter, Birgitta Charlotta Henriques, giftes 1848 med notarien Nyström, sedermera riksbanksdirektör i Göteborg.
Judinnan Berta Silfverhjelm, på mödernet från den judiska klanen Heyman, var gift med kaptenen Ström i Norrlands artilleriregemente, som var bankdirektör i Handelsbanken.
Icke-judiske bankdirektören Karl Westin gift sig med en judinna Valborg Kjellberg också stammande från de judiska familjerna Raphael och Arnoldson och som innan Westin hade varit hustru åt den judiske handlanden Martin Levison.
Major Wollert, ordförande i styrelsen för Sala sparbank, för Wästmanlands brandbolag, för Västerås hypoteksförening m. m., gifte sig med en judinna från den gamla judiska klanen Georgii, som även socialdemokraten Hjalmar Branting stammar från.
Litteraturkritiker Karl-David Marcus som också tjänstgjorde 1914-1919 i Utrikesdepartementet hade en syster, Zerlina Marcus, som blev gift med bankdirektören O. A. Fischerström.
Paret Marcus-Fischerströms dotter Greta Fischerström gifte sig med Herman Levin, lektor i kristendomsundervisning och teologie hedersdoktor i Uppsala och son till hovpredikanten Carl Herman Levin.
***
Stockholms Enskilda Bank grundades 1856 av biskopssonen A. O. Wallenberg och var den fösta privata banken i Stockholm.När det gäller familjen Wallenbergs relation med de svenska judarna och de fall av judisk ingifte i familjen, hänvisar vi till vår sektion om Wallenbergsfären.
Salomon Ludvig Lamm, fabrikör i Stockholm som vi berättade om ovan, hade flera mäktiga söner där den äldste sonen Ludwig Lamm var handlande och bankdirektör i Stockholms Enskilda Bank.
Ludwig Lamms son Oscar Lamm (som med Gustaf de Laval grundade Separator och verkstadsföretagen Atlas) hade en dotter Dagmar Lamm som blev hustru till handelsrådet Ludvik, f.d. statsråd och handelsminister som också hade koppling till bankvärlden då han var styrelseledamot i Inteckningsbanken.
Salomon Ludvig Lamms son Martin Lamm (d.ä.) var i sin tur far till den kände judiske politikern Herman Lamm (se judar och politiken) vars son Erik Lamm var bankdirektör i Svenska Handelsbanken och gifte sig med en dotter till juden Hjalmar Bratt (Pineus).
Juden Joseph Nachmanson dog 1927 som meddirektör i Stockholms Enskilda Bank. Wallenberg hade också fått med den judiske förläggaren Tor Bonnier att sitta i styrelsen och Tor Bonnier skriver i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 223), att Joseph Nachmanson var "den enda jag då kände närmare i Enskilda Banken".Josef H. Nachmansons judiske son Herman Nachmanson - kapten i Svea artilleri, blev själv anställd i Enskilda Banken, och därtill belgisk riddare och gift med en dotter av kanslisekreteraren A. Peyron i Spritbolaget.
När förläggaren Tor Bonnier avgick från posten som styrelsemedlem i banken tog sonen Albert Bonnier Jr. över faderns styrelsepost.
Juden Josef Sachs som ägde Nordiska Kompaniet och som vi berättar mer om i avsnittet om judar och handel, satt också under samma tid som styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank.
Erik Boheman (född 1895) var en jude som på mödernet stammade från den judiska klanen Abrahamson och som var kabinettssekreterare vid UD under andra världskriget, något som var högintressant för judarna då hans syster Maud Boheman samtidigt var gift med juden Gunnar Josephson, den dåvarande ordföranden i Stockholms Mosaiska (judiska) Församling.
Denne jude Erik Boheman satt som styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank under åren 1958-1970.
Erik Boheman judiska koppling påtalas exempelvis av den judiske "forskaren" Steven Kobliks i dennes propagandabok "Om vi teg, skulle stenarna ropa", sid. 57.
***
SkandinaviskaKreditaktiebolaget - Skandinaviska Banken
När det judisk-styrda Skandinaviska Kreditaktiebolaget under bl.a. Mannheimers ledning öppnade kontor i Stockholm år 1865 kom man i ett konkurrensförhållande till Stockholms Enskilda Bank.Som vi skrivit ovan sögs flera judiska finansiella institutioner upp i denna till en början nästan hel-judiska skapelse, som efter Theodor Mannheimers död år 1900 lydde under hans judiske son Herman Mannheimer.
Man inledde sedan en mängd sammanslagningar.
År 1910 slogs Skånes Enskilda Bank, landets största och äldsta bank, samman med Skandinaviska Kreditaktiebolaget och antog det senare namnet. Den nya banken blev mer än dubbelt så stor som konkurrenterna. Den nya banken övertog 1917 Nordiska Kreditbanken och Sveriges Privata Centralbank. Expansionen fortsatte sedan genom övertagande av Örebro Enskilda Bank (1918) och Skånska Handelsbanken (1919).
Skandinaviska Kreditaktiebolaget blev sedan Kreugerkoncernens huvudbank. 1938 ändrades namnet till Skandinaviska Banken.
Skandinaviska Bankens expansion fortsatte under 1940-talet bl.a. genom övertagande av Södermanlands Enskilda Bank (1945), större delen av Göteborgs Handelsbanks (1949) rörelse samt bankfirman C G Cervin.
Några aktörer:
Nils Ihre (född 1910), var en judiskättad direktör vars judiske anfader Moses Marcus Levi alias Adolf Ludwig Lewin kommit till Sverige på 1700-talet.
På Skandinaviska Bankens var denne Nils Ihre direktör åren 1949-1959.
Nils Ihre blev senare direktör i Frankrike och kunde där manifestera sin judiskhet då han sedan 1982 är ledamot i Amitié Judéo-Chrétienne de France (det judisk-kristna vänskapsförbundet) och ledamot i Alliance France-Israël, Frankrikes motsvarighet till Samfundet Sverige Israel.
Denne sionistiske jude hade innan bankarbetet varit attaché på UD 1933 och var placerad i Berlin 1934, (klart intressant med tanke på hans judiska påbrå). Nils blev 2:e legationssekreterare i Bern 1936 och 2:e sekreterare på UD 1938, 1:e sekretare 1939, byråchef 1939, legationsråd 1944, handelsråd i London 1944 och generalkonsul där 1945-1949.
Nils Ihre har även varit ombud för handelspolitiska förhandlingar mellan olika stater och var vice ordförande för tysk-svenska handelskammaren 1956-1959.
Nils Ihre hade även en bror Holger Ihre som också var direktör och har sedan länge arbetat för den judiska familjen Bonniers där han var personaldirektör för AB Bonnierföretagen åren 1963-1973.
Nils Ihres bror Thomas Ihre (född 1900), var också direktör. Thomas Ihre började på Deutsche Bank i Hamburg på 1920-talet, och hade en del businessplaceringar i Syd- och Centralamerika tills han sedan blev direktör i Sverige, där han bl.a. var försäljningsdirektör på Uddeholms AB 1945-1967.
Då denna judiskbetonade släkt är så förknippad med etablissemanget kan vi avslutningsvis berätta att ytterligare en av de judiska bröderna Ihre, Hans Ihre (född 1899), blev känd advokat och en annan bror Bengt Ihre (född 1902) blev läkare och professor.
Fr.o.m. 1925 satt advokaten Sam de Maré som ordförande i Göteborgs-Postens styrelse och arbetade också för den judiske vice häradshövdingen Harald Josephsons Advokatbyrå. Själv kom Sam från etablissemangskretsar som son till landshövdingen Samuel de Maré.
Sam de Marés son med judinnan Göthilda Magnus, juden Ernst de Maré, blev bankdirektör och var t.o.m. VD för Skandinaviska Banken i Stockholm 1963-1968. Innan dess var han jurist på Skandinaviska Banken 1932-1946, biträdande direktör i Göteborg 1954 och bankens vice VD 1960. Juden Ernst de Maré var också styrelsemedlem i banken 1963-1970. Således har han under en mängd av år haft inflytande över denna institution.
Vi berättade tidigare om Martin Waldenström, direktör i Skandinaviska Banken och i Grängesbergsbolaget, och som var gift med judinnan Lion.
Deras judiske son, direktören Erland Waldenström (född 1911), satt i styrelsen på Skandinaviska Banken 1950-1971 och var där vice ordförande 1968-1971. När sedan Skandinaviska Enskilda Banken bildades 1972 efter sammangåendet mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken satt Erland Waldenström i den nya storbankens styrelse fr.o.m. 1972 och var dess 1:e vice ordförande sedan samma år.
Än en gånge en jude på absoluta toppbefattningar!
Bland andra tunga positioner denne jude Erland Waldenström besuttit ses posten som VD för LKAB på 1950-talet och liksom fadern också på Gränges AB, och var således ansvarig för utsugningen i den fattig afrikanska staten Liberia då Erland Waldenström var ordförande för styrelsen på det beryktade företaget Lamco. Han har också varit 1:e vice ordförande och ordförande på Sveriges Industriförbund och medverkat i SAF.
Vi berättar mer utförligt om juden Waldenström göranden i industri-Sverige i avsnittet om judar och industrin där vi också tar upp hans intressanta släktförbindelser.
Torkel Stern (född 1925) var en jude som började som bankjurist på Skandinaviska Banken i Stockholm och sedan blev bankdirektör där 1964. Stern tillhörde bankinspektionen 1970-1974 och var VD för Sveriges bostadsfinansiering BOFAB 1975-1983. Han har därutöver varit ordförande för Nordbankens allemansfond Alfa, styrelseledamot i försäkringsbolaget Holmia AB och Carnegie fondkommission.
Torkel Stern är företrädare för sällskapet "Idun" (2001), en förening som bildades år 1862 och som idag har 525 medlemmar, samtliga män.
Torkel Sterns far var det judiska kammarrättsrådet Erik Stern (född 1886), vars mor i sin tur stammade från den judiska klanen Delmonte.
Torkel Stern själv är gift med dottern till Harry Cullberg, mannen som grundade och sedan rektor och VD för Sigtunaskolan.
***
Skandinaviska Enskilda Banken 1971 beslutade de båda bankerna Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken om samgående och bildandet av Skandinaviska Enskilda Banken. De gamla bankerna upphörde med sin verksamhet vid utgången av 1971, den nya började sin vid ingången av 1972.
Som vi berättade i avsnittet ovan om Skandinaviska Banken satt Erland Waldenström, på mödernet jude från den judiska klanen Lion, i Skandinaviska Enskilda Bankens styrelse där han t.o.m. i början var dess 1:e vice ordförande.
Således på direkten en jude på toppbefattning i den nyskapade banken.
Den tyske juden och ekonomen Rudolf Meidner var styrelseledamot i Skandinaviska Enskilda Banken i början av 1970-talet.
Pehr Gyllenhammar har varit styrelseledamot i SE-Banken 1979-1994 och vice ordförande där åren 1991-1994. Därefter har han bl.a. gått över till att bli s.k. senior advisor till judiska Lazard Frères & Co i New York 1996-1999 och är managing director för dem sedan år 2000.
Den judiske trixaren Gabriel Urwitz, som vi strax berättar mer om i avsnittet om Gota Bank, var anställd på SE-Banken 1977-1980, där han var bankdirektör på huvudkontoret 1979.
Juden Karl Ahlenius (född 1938), som på fädernet ju stammar från den judiska klanen Fränckel, var informationschef på SEB åren 1989-1996.
Dessförinnan var Ahlenius biträdande redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter och chefredaktör och ansvarig utgivare på Bonnier-tidskriften Veckans Affärer
Som vi berättat tidigare var Karl Ahlenius tidigare gift med generaldirektören och chefen för Riksförsäkringsverket Inga-Britt Ahlenius, och numera är Karl Ahlenius gift med judinnan Camilla Nagler, dotter till det kända judiska paret Gerald och Monica Nagler.
Chefsekonom på SE-Banken sedan 1994 är den lika judiske Klas Eklund, på mödernet från den judiska Zadig-familjen då han är son till skådespelarparet Bengt Eklund och judinnan Fylgia Zadig.Klas Eklund (född 1952) började som vänsteraktiv kommunist och har tillochmed varit trotskist men då han är en typisk kappvändare blev han snart mer "rosa" i färgen och kom att använda sina kontakter för att skjuta fram sina positioner.
Han har bl.a. suttit i kanslihuset och Statsrådsberedningen där denne jude var planeringschef i Finansdepartementet och ekonomisk-politisk rådgivare åt statsminister Olof Palme.
Klas Eklund verkar fortfarande politiskt som sekreterare i socialdemokraternas 90-tals grupp. Numera kan man också se Eklund medverka regelbundet som skribent på borgerlighetens Svenska Dagbladets ledarsidor, så han ser till att hålla ett fotfäste inom alla läger.
|
|
Eklund har innan sitt toppjobb på SE-Banken dessförinnan suttit som chefsekonom på storföretaget Posten.P.g.a. dessa höga positioner har han tillskrivits någon sorts roll som ekonomisk expert och orakel. Hur fel hans prognoser kan bli framkommer dock i en välskriven och elak artikel i Aftonbladet, skriven av Carl Hamilton, 15/8-2001.
Carl Hamilton skriver ironiskt om Eklund, som hävdat i en SvD artikel innan att hans bedömningar är rationella och att han analytiskt betraktade omgivningen med en kylig ekonomblick:
"På toppen av dotcom-bubblan, i början av år 2000, fattade Eklund pennan.
Redan då fanns en diskussion om hur mycket realism det egentligen låg i teorierna om att företagen kunde se fram emot en kraftigt ökad intjäningsförmåga.
Nu skulle Eklund undersöka ”den krassa verkligheten” bakom Icon, Spray och de andra framtidsföretagen. Nu skulle han som ekonom ”hitta fel och påpeka orimligheter” i talet om den nya ekonomin. Han skulle ”se bakom symbolfrågorna”.
Nu kopplade Eklund på sin ”kyliga ekonomblick”.
Vad hände?
Det visade sig att Klas Eklund kunde tungomålstala.
Här fanns hela provkartan på en verkligt religiös personlighet som ställt sig upp för att vittna. Eklund såg en grundläggande förändring mellan arbete och kapital. Eklund såg en ny form av kapitalism. Eklund såg att de gamla ekonombegreppen hade blivit helt irrelevanta. Eklund såg en värld som kunde erövras ”via blott ett musklick”.
Eklunds visioner fick Jonas Birgersson att verka matt.
Några veckor senare kom tyvärr börsfallet och då visade det sig till läsarnas förvåning att det inte var de faktiskt existerande bolagen Eklund hade talat om. Hans analys gick djupare. Mycket djupare. Hans slutsats var nämligen rent principiell: ”Den tekniska utvecklingen rullar vidare med enorm kraft.”
Det gjorde även börsraset och därefter har Eklund inte avhörts mer i den frågan. SEB-ekonomens slutord innan han uppslukades av en kollapsande dröm, var ett kraftfullt pip:
–You ain’t seen nothin’ yet!
På marknaden lär det faktiskt finnas de som använder Klas Eklund som ”reverse indicator”. Det vill säga, när Eklund säger köp så säljer de. När Eklund skriver halleluja-artiklar om den nya ekonomin så säljer de Framfab och köper verkstadsaktier.
Man kan bli rik på det sättet.
Men jag skulle tro att SEB-ekonomen Eklund tar detta dystra facit med ett verkligt upphöjt lugn. Eller med en lätt travesti på vad de säger i det stora landet i väster: Han skrattar hela vägen till banken."
Klas Eklunds son är den unge entreprenören Fredrik Eklund, som vid 22 års ålder var verkställande direktör för sitt Internetbolag Humany.com.
Företaget Humany.com skulle hjälpa andra företag att öka omsättningen i den moderna postorderförsäljning som kallas e-handel.
I bolagets nya styrelse som lanserades mars år 2000 figurerade Fredrik och hans pappa Klas men också tunga affischnamn som Carl Bildt och Ulf Dahlsten, den senare som tidigare var chef för Posten, där ju Klas Eklund jobbade ett tag efter åren på finansdepartementet.
En annan styrelsemedlem i Humany.com är den unge judiske makthavaren Raoul Grünthal, grundare och f.d. chefredaktör för den numera nedlagda Finanstidningen.
Fredriks kompetens är det dock lite si och så med. Han är känd som festfixare i Stockholm har bland annat skött Finanstidningens hemsida - en tidning som ju stod under Raoul Grünthal, och tidigare arbetat på faderns bank. Han har dessförinnan studerat på Handelshögskolan i Stockholm där han hoppade av enligt egen uppgift efter två år.
En annan son till Klas Eklund, Sigge Eklund, kallas för "författare" och är också IT-engagerad såtillvida att han konstruerade hemsidan åt Skolverket.
Klas Eklund är numera gift med ekonomen och journalisten Pernilla Ström, en kvinna som bl.a. arbetar som ledarskribent på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter (hon är f.d. ledarskribent på Bonnier-ägda Expressen). Pernilla Ström utnyttjar denna position på DN för att skriva om sina resor till Israel och gå till försvar för den judiska statens terror.
Pernilla Ström har inom affärsvärlden åren 1994-1995 arbetat som makroanalytiker på Öhman Fondkommission. 1999 återvände hon till Öhman och finansmarknaderna, inledningsvis som chefekonom, därefter som VD för dotterbolaget Blockbid. Pernilla Ström har förutom det egna bolaget Ity AB, styrelseposter i SalusAnsvar AB, Etikanalytikerna AB, fondförvaltaren HQ Fonders styrelse (2003) och sitter slutligen också i styrelsen för självaste Bonniers.
Bengt Dennis (född 1930), enligt många uppgifter till oss också från den judiska maffian (även om han på fädernet egentligen skall heta "Andersson"), är sedan 1994 rådgivare till Skandinaviska Enskilda Banken.Bengt Dennis är mest (ö)känd då han var riksbankchef 1982-1993. Han har också varit ordförande i Internationella Centralbanks Kommittén.
Han har f.ö. ett brokigt förflutet då han exempelvis var kansliråd på Finansdepartementet 1967, departementsråd 1969, statssekreterare i Handelsdepartementet 1970-1976, sakkunnig 1977 och ambassadör vid UD 1978-1980.
Därutöver har han ett förflutet i mediavärlden, han var handelsredaktör på Morgon-Tidningen 1954-1958, chef för den ekonomiska redaktionen på socialdemokratiska Stockholms-Tidningen 1959-1962 och ekonomisk kommentator och reporter på Sveriges Radio 1962-1967.
Bengt Dennis var därutöver chefredaktör, redaktionschef och ansvarig utgivare på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter 1981-1982.
Han är också känd som utredare av Malmö-tunneln och mannen bakom det s.k. "Dennis-paketet".
Bengt Dennis är gift med den f.d. socialdemokratiska f.d. riksdagskvinnan Turid Ström, som var gruppledare socialdemokraterna 1986-1988, och således är det också känt att Dennis är styvfar till Jan Ström, Göran Persson-regeringens informationschef (2000).
Juden Harry Klagsbrun är chef för SEB Invest fr.o.m. 2001. SEB Invest är en egen division inom SEB koncernen med 500 anställda. Klagsbrun ingår i SEB:s verkställande ledning.Innan dess var Klagsbrun koncernchef och verkställande direktör på Alfred Berg Holding AB åren1996-2000, där hans sedan är styrelseledamot, och innan Alfred Berg arbetade Klagsbrun som Corporate Finance chef på Handelsbanken 1989-1995.
Harry Klagsbrun var som jude med i radioprogram på Sveriges Radio om "förintelsen", ihop med judarna Artur Ringart, Dorotea Bromberg och Stefan Meisels, se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979. Harry Klagsbrun dyker också upp i Judisk Krönika, nr.3-1981.
Harry Klagsbruns namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.3-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras insamling till Israel.
|
Juden Anders Haskel är analytiker på SEB. Han ses också i media som Aftonbladets och Finanstidningens börsexpert och skriver även i SvD Näringsliv.
Bertil Bertilsson arbetade dessförinnan på Skandinaviska Banken i Stockholm.
Han har också känd för att ha varit VD för Gorthon Invest AB 1975-1986 och sedan dess styrelseordförande 1986-1993 och har setts som dansk konsul 1975-1996.
***
Uplandsbanken Sundsvallsbanken grundades 1864 och var träindustrins bank. Man har sedan successivt breddat sin verksamhet. 1986 slogs banken samman med Uplandsbanken för att bilda Nordbanken.
Uplandsbanken i sin tur grundades 1865. Den gick ihop med Sundsvalls Handelsbank 1917, Gefleborgs Folkbank 1919 och Hudiksvalls Kreditbank 1920.
På Uplandsbanken var juden Gustaf Reuterskiöld (född 1907), bankdirektör. Han började på Uplandsbanken 1949 och blev sedan VD där 1952-1973.
Bland andra uppdrag han haft ses politiska roller som biträdande sekreterare Svenska Landstingsförbundet 1935-1942 och landstingsdirektör i Uppsala 1943-1949.
Gustaf Reuterskiölds son Clas Reuterskiöld (född 1939), gjorde karriär inom den judiska Bonnier-koncernen där han började som ekonomidirektör på Bonnier-företaget Billingsfors bruks AB 1969, blev vice VD där 1973 och sedan VD 1974-1976.
1978-1980 var Clas Reuterskiöld andre vice VD vid Bonnierföretagen och var därefter VD för Dagens Nyheter AB 1980-1986, och VD för Bonniers Tidnings AB Marieberg 1980-1988. Bland andra poster han innehaft är posten som vice VD i Investment AB Bahco 1989 och VD 1990-1992, och sedan 1992 VD för Inductus AB.
Clas Reuterskiöld har också suttit i styrelsen för Handelsbanken, förutom storföretag som Ericsson, Sandvik, SCA, Industrivärden och numera i styrelsen för Skandia (2003).
Gustaf Reuterskiölds far var den judiske direktören Karl Reuterskiöld, som var direktör i Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring av lösegendom, ett företag där bankdirektören Gustaf Reuterskiölds bror, Lennart Reuterskiöld (född 1903), fortsatte på som kontorschef och sedan VD 1944-1970.
Karl Reuterskiöld satt även i styrelsen för Svenska Handelsbanken i Uppsala och styrelsen för Sveriges fastighetsägarförbund. Karl var även politiskt aktiv och satt i landstinget och stadsfullmäktige i Uppsala.
Karl Reuterskiölds judiskhet grundar sig i att han var son till judinnan Henriette Benedicks, som i sin tur var sondotter till den välkände judiske affärsmannen Michael Benedicks.
Karl Reuterskiölds fru Lisa, född Boström var ingen annan än dotter till Sveriges förre statsminister, Erik Gustaf Boström (1842-1907). Till saken hör att Lisas mor (Maria Augusta Karolina Almqvist) också var av judiskt påbrå då hon på mödernet härstammande från den döpta judiska släkten Levin (d.v.s. Adolf Ludwig Lewin, se denne).
Ännu ett exempel på hur judar gifter in sig i det svenska politiska etablissemanget.
***
Sveriges Kreditbank
Sveriges Kreditbank har sitt ursprung i Lantmannabanken, som hade nära band till de jordbrukarorganisationerna.PK-banken grundades 1974 genom sammanslagningen av Sveriges Kreditbank med Postbanken.
Direktör Ragnar Ivestedt (född 1915) som vi berättar om nedan i avsnittet om Svenska Handelsbanken var också direktör på Sveriges Kreditbank 1953 och dess vice VD 1960-1963. Ragnar Ivestedt var också VD för Sparbankernas intecknings AB med dotterbolag och Kommunkredit AB åren 1963-1977.
Vi nämner denna person i vår sammanfattning då Ragnar Ivestedt vid sidan om andra styrelseuppdrag satt som styrelseledamot i AB Israel-Invest, en sionistisk ekonomisk organisation.
***
Sveriges Investeringsbank grundades 1967 och ägdes av svenska staten och Industridepartementet. Bankens roll var att stimulera och delta i utvecklandet av svenska företag.
Den österrikiske juden Harry Schein, som tidigare visat att han hade businessläggning då han tidigare hade företaget Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS). som han senare sålde till Bonniers, blev VD på Sveriges Investeringsbank AB åren 1983-1987 och fick således ett viktigt inflytande.
Bland andra viktiga positioner Schein innehaft inom näringslivet finner vi posten ledamot av näringspolitiska rådet, Exportkreditnämnden, AB Nynäs Petroleum, Småföretagsfonden.
***
Götabanken stammar från Göteborgs Privat Bank, grundades av judiska affärsmän i Göteborg 1846, som vi ovan berättade. Efter att Stockholms Enskilda Bank bildats bytte man namn till Göteborgs Enskilda Bank.I avsnittet ovan berättade vi om det judiska gäng som var med i början, när Göteborgs Privat Bank grundades 1846.
1898 gick banken ihop med Stockholms diskontobank och 1922 köptes Kopparbergs Enskilda Bank.
Götabanken bildades 1972 genom en sammanslagning av Göteborgs Bank och Smålandsbanken (Smålands Bank grundades 1837).
1988 gick Götabanken samman med Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken och Gota Bank bildades.
På denna av judar grundade bank har man även på senare tid kunnat se flera sionistiska profiler:
Sten Bylander (född 1921) började på Götabanken 1948 för att bli direktörsassistent där 1960 och sedan direktör och chef för bankens utlandsverksamhet i Stockholm 1962 och fr.o.m. 1971 chef för Götabankens utlandsrörelse. Således en absolut topp-position inom denna storbank. Sten Bylander var också konsult på Gotagruppen 1983-1986.
Bankdirektör Bylander har en gediget pro-israeliskt förflutet där han kombinerade sitt bankdirektörsskap med att vara ordförande för Handelskammaren Sverige-Israel åren 1965-1971. Således från sionistisk synpunkt en mycket strategisk kombination.
I Judisk Krönika, nr.2-1972, berättas det om den sionistiska organisationen Keren Kajemets årliga Tubischvat-fest som hölls på Grand Hotell i Stockholm och där just "bankdirektör Sten Bylander, talade så varmt och vackert" när han höll sitt tal inför de samlade 330 sionistanhängarna.
Judisk Krönika skriver vidare om det israeliska "undret":
"Men undret finns där alltjämt, och om det talade bankdirektör Sten Bylander som fått på sin lott att framföra de hyllades tack. Hans tal formade sig till en historisk exposé över Tubischvat och utmynnade i ett "varmt känt tack" som delades av alla. Som en värdig avslutning på en verkligt lyckad kväll sjöngs svenska och israeliska nationalsångerna."
***
Den judiske politikern Sören Mannheimer har även suttit i styrelsen för Götabanken 1975-1988.Sören Mannheimer är besläktad med bankirjudarna Theodor Mannheimer och dennes son Herman Mannheimer på Skandinaviska Kreditaktiebolaget/Skandinaviska Banken
Bland andra uppdrag som Sören Mannheimer innehaft har vi nämnt att han varit ledamot i partistyrelsen för socialdemokraterna SAP, suttit i kommunfullmäktige i Göteborg, ordförande för 4:e AP Fonden, och att Sören Mannheimer även är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
En annan jude, Olle Wästberg (Hirsch), har suttit i Götabankens allemansfond 1985-1992.
Olle Wästberg har också varit verksam som utredningssekreterare för Studieförbundet Näringsliv & Samhälle 1972-1976, VD stiftelsen Aktiefrämjandet 1976-1981, och suttit i Stockholmsfondbörs 1979-1983 och 1988-1992. Han var ordförande Samhällsrådet 1984-1990, suttit i AB Rekolid, och på Nordiska Investeringsbanken. 1992-1993. Olle har även fått Svenska marknadsledargruppens guldmedalj.
Juden Olle Wästberg, vars mor är judinna från den judiska Hirsch-klanen, har ett gediget sionistiskt förflutet som styrelseledamot i Samfundet Sverige-Israel, folkpartistisk politiker, Bonniersk chefredaktör. En politisk övertygelse han nu missbrukar när han är Sveriges generalkonsul i New York.
***
Gota Bank bildades 1988 genom sammanslagning av Wermlandsbanken, Skaraborgsbanken and Götabanken. (Wermlandsbanken grundades 1832, vilket gjorde den till den äldsta av bankerna. Skaraborgsbanken, bildad 1865, var den dominerande lokala banken som hade öppnat ett kontor i Stockholm redan 1902.) 1993 tog Nordbanken över Gota Bank.
Finansjuden och sionisten Gabriel Urwitz. |
På Gota Bank kom den judiske bankchefen Gabriel Urwitz att bli ökänd.
Gabriel Urwitz var tidigare anställd som bankdirektör på huvudkontoret på SE-Banken 1979 och därefter gjorde han sig känd som VD på Richard Hägglöf Fondkommission AB 1980-1984.
Direktören och f.d. VD:n för Nobelstiftelsen, Stig Ramel, skriver i sin bok "Pojken i dörren" (Atlantis, 1994):
"Till chef för dotterföretaget Hägglöfs hade utsetts Gabriel Urwitz, briljant begåvad på de flesta områden, men enligt Conny, som var ordförande för Hägglöfs, dessvärre inte på det administrativa. Kring sig hade Gabriel samlat en ung krets medarbetare, som i takt med de stigande vinsterna med allt större irritation såg dem kanaliseras över till moderbolaget. Vidare hade Gabriel personligen engagerat sig i ett nytt investmentbolag, Proventus, som hans [judiska] vänner Robert Weil och Mikael Kamras höll på att bygga upp. Conny ansåg med rätta att här förelåg en intressekonflikt och menade att Gabriel på olika sätt försökte spela över Hägglöfs till Proventus.""Osäkerheten om Urwitz verkliga lojaliteter framkom med stor tydlighet i samband med det mycket uppmärksammade fientliga bud, något missvisande kallat »tender offer«, som Proventus 1983 lade på Argentus.
För mig som styrelseledamot i Argentus och Beijer, som var stora delägare i B & B, var det minst sagt märkligt att uppleva hur vd i ett av dess dotterbolag aktivt engagerade sig mot ägaren. Proventus propå att köpa Argentus med betalning i egna aktier avvisades med stor bestämdhet av Argentus styrelse med en kärv hänvisning till att sistnämnda aktier inte var acceptabla som likvid. Jag hade själv formulerat avslaget och fick styrelsens fullmakt att framföra beskedet till Proventus, som representerades av Gabriel Urwitz.
Vi hade ett tufft samtal vid en lunch på Teatergrillen. Han visade till en början ringa benägenhet att ge efter, trots att han föreföll befinna sig i en minst sagt svag position. Tydligen kände han att han hade starka krafter bakom sig. Vi noterade senare med intresse att ett tydligt spår efter den misslyckade raiden ledde till Ulf Lindén och Volvo."
"Konflikten ledde till ytterst stormiga sammanträden. Urwitz, som har sinne för dramatiska effekter, för att inte säga affekter, och är verbalt välutrustad, gav vid ett tillfälle mig som ordförande en utskällning i ett tonläge, som inte ens Marcus Wallenberg skulle ha funnit lämpligt att använda. Att detta tillfälle inte ledde till en hjärtattack kan bara förklaras av att jag av naturen utrustats med lågt blodtryck. Till sist var måttet rågat, och Gabriel fick lämna Hägglöfs vid årsskiftet 1984-85."
Juden Karl-Adam Bonnier (född 1934), var styrelseledamot i ovannämnda B & B Invest 1970-1986 och dess ordförande 1986-1987. Inom familjeföretaget tillhör han styrelsen för Bonnier-koncernen och är ledamot i AB Dagens Nyheter, Albert Bonnier AB och AB Boninvest."Under dessa konfliktfyllda år förhöll sig Karl-Adam, som från sina företagsekonomiska studier i Virginia följde striderna men då och då gjorde ett nedslag på slagfältet, märkligt avvaktande. Både Conny och jag kände att hans hjärta fanns hos Gabriel Urwitz och Proventusfolket.Detta ledde till att det tidigare tillitsfulla samarbetet mellan oss urholkades. Jag avgick som ordförande vid stämman i juni 1986, då Karl-Adam inte ville acceptera mitt krav på att han skulle minska sitt dominerande ägande i företaget. B & B:s utveckling som självständigt företag krävde det, ansåg jag. Sedan jag lämnat och vid bolagsstämman hyllats med allsång ledd av Karl-Adam själv, gick händelseutvecklingen snabbt.
Just det inträffade som Conny och jag fruktat. Redan i december tog Proventus över. De betalade ett mycket högt pris för B & B:s delar av det finansiella varuhus, som Gabriel ville skapa. Sedan sålde de sin del i Gota till APP-Trygg Hansa på en ännu högre prisnivå, men lämnade Gabriel kvar att möta den storm som skulle komma. Det finansiella varuhuset visade sig vara ett korthus, som virvlade bort med vinden."
Föga överraskande är det att juden Karl-Adam Bonnier vars "hjärta fanns hos Gabriel Urwitz och Proventusfolket" också senare satt med i styrelsen på Gota AB 1987-1991.
En annan sionist, bankdirektören Sten Bylander, som vi berättar mer om i avsnittet om Götabanken där han var utlandschef, tillhörde Gotabanken och var också konsult på Gotagruppen 1983-1986. Som vi berättat ovan var Bylander även ordförande för Handelskammaren Sverige-Israel åren 1965-1971.
Bakom Proventus AB stod således juden Gabriel Urwitz som var dess VD 1985-1989, juden Mikael Kamras som var vice VD för Proventus 1985-1989 och ordförande efter 1989, och slutligen juden Robert Weil, Proventus' huvudägare.
Proventus stod i sin tur bakom Gota AB och frontmannen Gabriel Urwitz var under perioden april 1989-mars 1991 ordförande, och under perioden april 1991-augusti 1992, verkställande direktör i Gota Bank.
Under juden Urwitz´ ledarskap lyckades han med en av de värre bankkrascherna i modern svensk bankhistoria, ett bistert faktum som är svårsmält för de som pläderar högt om de judiska affärsmännens välsignelse och deras orubbliga affärsgeni.
DN (30/12-1993) innehöll en avslöjande artikel om bankkraschen med rubriken "Luften gick ur trions ballong" som på ett avslöjande sätt behandlade Gotabankens uppgång och fall och de tre aktörerna bakom; Gabriel Urwitz, Mikael Kamras och Robert Weil:
"Drömmen om ett stort finansiellt varuhus slutade i ett fiasko I dag har staten tvingats ta över Gota Bank och hälften av bankens tillgångar förs över till städbolaget Retriva. I pengar handlar det om 44 miljarder kronor, vilket placerar banken i toppen på listan över finansvärldens värstingar.""Planerna på den nya finansjätten presenteras i slutet av 1986. Götabanken och Wermlandsbanken slogs samman med företagen i B & B Invest och fondkommissionärsfirman Jacobson & Ponsbach. Bakom affären fanns Proventus med Robert Weil, Mikael Kamras och Gabriel Urwitz i spetsen.
Under 1988 och 1989 lånade Gotabanken ut pengar till höger och vänster. Främst rörde det sig om krediter till en omfattande fastighetsspekulation."
"Under 1991 uppgick kreditförlusterna i Gota Bank till 4 miljarder kronor. Året därpå ökade det till hela 12.5 miljarder kronor.
I augusti 1992 lämnade Gabriel Urwitz posten som VD i Gota AB och Gota Bank. Han fick samtidigt avgångsvederlag och en pensions-utfästelse värd 11.5 miljoner kronor."
"Förlorare är skattebetalarna, som får täcka förlusterna, och de anställda, som förlorat eller kommer att förlora sina jobb.
Vinnarna finns hos Proventus, främst då bolagets huvudägare Robert Weil."
I DN:s sammanfattning av "finanskrisens aktörer" (DN, 16/7-2001) är domen mot Urwitz hård:
"Under den tid Urwitz var ansvarig [för Gota Bank] steg kreditförlusterna till 23 miljarder kronor, den mest förlusttyngda av alla banker i förhållande till sin storlek. Hösten -92 gick Gota AB i konkurs och banken övertogs av statliga Nordbanken. 1995 erkände Urwitz sitt styrelseansvar för de dåliga krediterna och betalade ett skadestånd motsvarande 3,3 miljoner till Nordbanken."
När sionisten Gabriel Urwitz, tidigare VD för Gotabanken, pekas ut som en av de huvudansvariga för bankens katastrofaffärer, tar Urwitz till det gamla beprövade knepet att påstå sig vara utsatt för en "antisemitisk" häxprocess.
I en mycket uppmärksammad artikel införd på DN-Debatt (21/2-1994) använder Gabriel Urwitz detta listiga knep för att rikta bort uppmärksamheten från sitt ansvar för Gotabanken-haveriet och istället försöka utmåla sig som en lidande judisk martyr, än en gång på falska grunder utpekad som brottsling av de "antisemitiska" icke-judarna, gojerna:
"Jag och mina kolleger har inte gjort några fel i någon bank- eller aktiebolagsrättslig mening [...] Det finns ingen skuld att erkänna. Det finns inga pengar att betala tillbaka [...] Under tiden spyr massmedierna sin galla över bankdirektörer i allmänhet och mig i synnerhet.Jag är jude. Pengar, judar, svåra tider tycks bädda för speciella känslor. En del tidningar, som Nya Wermlands Tidningen och Värmlands Folkblad, har haft artiklar om mig som jag tror även andra bedömare än jag själv skulle hålla med som är på gränsen till antisemitiska [...] Jag beskrivs som "girig", "arrogant", "ansvarslös" m.m."
Urwitz talar vidare om att han utsatts för "direkta hot" p.g.a. medieuppmärksamheten och att "konsekvenserna för min familj och mig börjar nu bli så pass obehagliga att gränsen för vad som går att stå ut med närmar sig."
Urwitz, som säger sig vara rädd för hot tvekar dock aldrig att reservationslöst stödja den sionistiska staten Israel, en stat som tillämpar just hot och terror dagligen för att försöka nedtrycka ett helt folk, palestinierna. Urwitz har hela tiden hört till en av de flitigaste ekonomiska donatorerna till Förenade Israelinsamlingen och har regelbundna annonser för sitt företag med det anmärkningsvärda namnet Purim AB (!) i denna sionistiska organisations tidning "Menorah".
Så fort hans affärer synas kommer hans prat om "antisemitisk" häxprocess. Ännu ett exempel på att sionister aldrig tolererar att kritiskt granskas. Den avlidne judiske cirkusdirektören Francois Bronett talade också om "antisemitiska" kampanjer mot hans person istället för att svara på frågan om varför han gjort allt i sin makt för att slippa betala skatt till Sverige samtidigt som han sade sig älska detta land.
Statens juridiska ombud i Gota-bank affären Otto Rydbeck, gick senare i en artikel i DN Debatt (26/2-1994) till motangrepp mot Urwitz där han skrev att "det finns goda juridiska grunder för banken att föra en skadeståndstalan mot de fd bankstyrelseledamöterna", och att "förtagskrediter beviljats på ett mycket knapphändigt underlag och utan närmare analys av låntagarens återbetalningsförmåga". Rydbeck ansåg också att "det finns ett allmänt intresse att fastställa huruvida ett ansvar kan utkrävas av dem som medverkat till bankkrisen i Sverige".
Rydbeck konstaterade i sitt inlägg att "även om utgångspunkten av en process på intet sätt kan sägas vara given är Urwitz uttalande om "häxprocess" och antydningar om att annat än sakliga skäl legat bakom beslutet att instämma honom grundlösa och vittnar snarast om att han inte har haft kunskap om vilket juridiskt ansvar som följer av ett styrelseledamotskap".
Dåvarande skatteminister Bo Lundgren, som senare blev partiledare för moderaterna, gav följande kommentarer till Urwitz utspel, i DN (22/2-1994):
- Anspelar han på sin judiska bakgrund är han snett ute. Då är det synd om honom.- Ett antal bankledningar gjorde misstag, men vi har anledning att främst titta på Gota Bank och Nordbanken eftersom staten där är ägare.
- Det är en ren skadeståndsfråga, absolut ingen politisk process."
Som juridiskt ombud i denna valde Urwitz förstås en judisk advokat, Lennart Kanter.
Not: Lennart Kanter har f.ö. också verkat som litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och han skriver också recensioner i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.6-1996).
Men det går ingen nöd på Urwitz efter detta snedtramp.
Sedan dess har han engagerat sig i företag med namn som Purim AB (anspelar på den judiska slakten på 75 000 perser i Bibeln och den efterföljande purimfesten) och Urwitz AB.
Den 12/3-1994 rapporterade Aftonbladet att Garbiel Urwitz investerat 5 miljoner kronor i företagskedjan Leksaksmagasinet som en del av ett utvidgande av hans verksamheter.
På senare tid har Urwitz gjort sig känd för sitt riskkapitalbolag Segulah AB som han grundade med den mycket yngre juden Daniel Sachs, och där Urwitz sedan år 2000 är VD och storägare för. Både Segulah och hans två tidigare nämnda företag stoltserar med stora avdragsgilla annonser i den sionistiska tidningen Menorah (Förenade Israelinsamlingen).
Det är också av intressant att titta närmare på Urwitz val av samarbetspartners på Segulah.
Daniel Sachs (född 1970), kommer från den judiska klanen Sachs, en klan vi berättat om tidigare. Tidskriften "IT-affärer" (nr.8-2000) skriver:
"Hans [Daniel Sachs] farfarsfar Josef Sachs gjorde NK till ett storvaruhus efter utländskt mönster. Hans farfar Ragnar Sachs drev NK lika expansivt som sin far och gick samman med Turitz & Co, det vill säga Epavaruhusen.Daniel har så att säga att brås på."
Efter studier på Handelshögskolan och i USA hade Daniel Sachs en egen rörelse och arbetade som konsult.
1995 bildade han tillsammans med Gabriel Urwitz´ investeringsbolaget Segulah där Daniel Sachs var dess VD (t.o.m. år 2000 då han fick sitt toppjobb som verkställande direktör på IT-företaget Spray Ventures). Sachs har sedan fortsatt sin aktivitet i Segulah som styrelsemedlem.
När Sachs så lämnade VD posten på Segulah blev kollegan Urwitz Segulahs nye VD.
En annan jude på Segulah är Lars Josephson, född 1942, civilekonom, och som sitter som styrelseledamot i AB Segulah
Därutöver är Lars Josephson verkställande direktör i Calamus AB som är moderbolag till Svenska Rotor Maskiner (SRM) AB. Josephson var tidigare finansdirektör i KF och Kema Nobel samt vice president i Chase Manhattan Bank i New York och London och har styrelseuppdrag inom SRM-gruppen.
I december 1996 rapporterades det att investmentbolagen Svolder och Bure där bland annat finansmännen Gabriel Urwitz, och Fredrik Gottlieb står bakom, gick in med ett tillskott på 15 miljoner kronor till multimediaföretaget Levande Böcker AB , som då innehade c:a 50 procent av marknaden för kunskapsprogram i Sverige.
F.ö. kan vi nämna att Urwitz numera utövar inflytande via Segulah-gruppen på företaget LärData AB.
|
GP, 29/10-1994. Gabriel Urwitz tjänade gott om pengar på sina kunder och fick en mångmiljon-pension t.o.m när han kraschade hela banken. Kritiken mot sig kallar han "antisemitism". |
På senare tid har Garbiel Urwitz ånyo kommit i rampljuset då detaljhandelsföretaget "Ordning och reda Papper & Design AB" som Urwitz via sitt bolag Segulah äger, stämts inför Stockholms tingsrätt då det anklagas för att ha skrivit avtal med företag som inte existerar (se DN 21/7-2001, under den skojiga rubriken "Oreda hos företag som säljer ordning").
Inom den akademiska världen har klåparen Urwitz en post som adjungerad professor i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Inom den judiska världen är man stolt över sin Urwitz och han är en framstående medlem av den Judiska Församlingen i Stockholm numera dess vice ordförande. Han har innan dess verkat inom den Judiska Församlingens partier "Liberal Judendom" och "Judisk Samverkan" och han tillhör styrelsen för den "Judiska vänföreningen".
Gabriel Urwitz har också tillträtt den hedersamma posten som "Chairman of the Board of Directors" i det judiska utbildningsinstitutet PAIDEIA i Stockholm (se bilden intill).
Bild och bildtexter från skriften "Paideia Perspectives", nr.1-2002.
***
PK-banken grundades 1974 genom sammanslagningen av Sveriges Kreditbank med Postbanken. År 1990 köpte PK-banken Nordbanken och bytte därefter namn.Inom PK-banken har vi sett juden Erik Penser härja. Vi berättar mer om honom i kapitlet strax nedan om judar och finansvärlden.
Pensers mest beryktade bedrift är försäljningen, våren 1988, av Carnegie Fondkommission till den statliga PK-banken, vilket innebar att Penser blev näst störste ägare i PK-banken, med 20 % av aktierna. Försäljningen skedde till en köpeskilling om 2,7 miljarder kronor, som av finansanalytiker, beskrevs som fabulöst hög. LO-ordföranden, Stig Malm, betecknade affären som "obegriplig". I den förbluffade socialdemokratiska pressen betecknades affären som "omoralisk".
Man kan då undra hur denna plötsliga affär blev möjlig? Beslutet om köp togs av en enig styrelse i PK-banken där LO representerades av Kommunals judiske ordförande och sionistiske f.d. soldat Sigvard Marjasin.
Det hör till saken att Marjasin var den ende av LO:s förbundsordförande, som uttalade sig positivt om affären: Marjasin sade sig inte ha någonting emot Penser som ägare i PK-banken. Detta således sagt om den i andra sammanhang så fördömde vapenhandlaren Penser.
Bland andra judiska aktörer på PK-banken ses den judiske advokaten Hans Oehme (född1925), på mödernet från den judiska klanen Heilborn) som var ordförande för PK-bankens lokalstyrelse 1983-1990.
Namnet Nordbanken etablerades första gången när Sundsvallsbanken och Uplandsbanken slogs samman 1986. År 1990 köpte PK-banken Nordbanken och tog över namnet. Nordbanken förvärvade i sin tur år 1993 Gota Bank.
Inom Nordbankens styrelse har vi sett greven Gustaf Douglas som tidigare ledamot.
Gustaf Douglas är släkting till familjen Bonniers, vilket nämns av Albert Bonnier Jr. i dennes bok "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) där denne skriver om Gustaf Douglas farfar Archibald Douglas:
"Två av dessa män har jag ett speciellt starkt minne av. Den ene var den unge officeren Archibald Douglas, gift med vår släkting Astri Henschen och bosatt på Parkudden på Djurgården. Han var liksom min mamma en hängiven amatörsångare. Jag kan ännu se dem framför mig. Mamma vid flygeln på Kruthusets veranda och Archi stående i konsertpose inövande någon av Bellmans sånger med stora och härliga gester till den romantiska texten [...]"
Albert Bonnier Jr. skriver sedan vidare (också sid. 18):
"[Archibald] Douglas, som var karriärofficer, blev senare general och chef för armén utan att dessa höga utnämningar förändrade hans charmfulla gosselynne. Många år senare genomförde jag, som då var ordförande i Dagens Nyheters Aktiebolags styrelse, an ställningen av hans begåvade sonson Gustaf Douglas till verkställande direktör i detta bolag."Här visas ånyo hur man medvetet tar in en släkting till de höga positionerna - klassisk nepotism!
Som marknadsdirektör på Nordeas Investeringsavdelning (2002) har man sett juden Thomas Silbersky, sonen till den kände judiske advokaten Leif Silbersky. Thomas Silbersky har också varit marknadsdirektör på Pripps Bryggerier (2001) och är nu senast aktuell som VD och vice koncernchef på reklambyrån Rönnberg McCann (2003).
***
Svenska Handelsbanken grundades 1871 när Karl XV den 12 maj fastställde bolagsordningen för den nybildade Stockholms Handelsbank, som längre fram skulle få namnet Svenska Handelsbanken.
Det första avdelningskontoret i Stockholm tillkom 1874. Banken hade stor framgång under sin första verksamhetstid och balansomslutningen steg kraftigt. Men mot slutet av 1870-talet inträffade en allmän ekonomisk kris som även drabbade banken. Utvecklingen stod stilla ända fram till 1893 då konjunkturen svängde och banken samtidigt fick en ny chef, juden Louis Fraenckel. Under hans ledning började banken aktivt medverka vid finansieringen av de snabbt framväxande industrierna, särskilt skogsindustrin. På så sätt kom verksamheten att växa även i andra delar av landet. Samtidigt började man genom Fraenckels judiska nätverk ta kontakter med banker och bankirer i utlandet.
Som den judiske historikern Hugo Valentin skriver i sin bok "Judarna i Sverige" (sid. 149):
"Hans [Fraenckels] intima förbindelser med utlandets stora judiska bankirfirmor och hans ekonomiska skarpblick tycktes svara mot de gängse föreställningarna om judarnas överlägsna finansiella begåvning."I början av 1900-talet hade Handelsbanken kommit i jämnhöjd med de två äldre storbankerna, Enskilda Banken och Skandinaviska Banken.
Fraenckels efterträdare, Carl Frisk, genomförde en omläggning av bankens organisation.
Genom en serie fusioner omdanades Handelsbanken till en verkligt landsomspännande storbank. Den första viktiga sammanslagningen skedde 1914 då Handelsbanken övertog Bankaktiebolaget Norra Sveriges rörelse. Tre år senare övertogs även Norrlandsbanken. Det är vid denna tid som Handelsbankens dominans i Norrland grundas. I och med övertagandet av Bankaktiebolaget Södra Sverige 1919 kom bankens kontorsnät att täcka stora delar av landet, och man ansåg det då motiverat att ändra det tidigare namnet till Svenska Handelsbanken.
Genom att köpa Mälarbanken 1926, Norrköpings Folkbank 1941 och Vänersborgsbanken 1943 kompletterade Handelsbanken sitt kontorsnät i mellersta och västra Sverige. I mitten på 50-talet övertogs Inteckningsbanken och Gotlandsbanken.
Under 1990-talet fortsatte Handelsbanken att expandera genom företagsköp. Skånska Banken köptes 1990 och samma år förvärvades den första utländska banken, nämligen Oslo Handelsbank i Norge, och 1991 köptes Stavanger Bank. 1992 förvärvades det ömsesidiga livförsäkringsbolaget RKA, som namnändrades till Handelsbanken Liv. 1995 förvärvades de friska delarna av Skopbank i Finland. Strukturspekulationernas år 1996 avslutades med att Handelsbanken köpte Stadshypotek kontant för 23 miljarder kronor, den största kontantaffären i Sverige någonsin. Den nordiska expansionen fortsatte med förvärvet av den norska Bergensbanken 1999. I slutet av 2000 förvärvades SPP Livförsäkrings AB, SPP Fonder AB och varumärket SPP. 2001 förvärvades Midtbank, med drygt 20 kontor på Jylland i Danmark.
Handelsbanken har idag c:a 540 kontor i Norden och sex dotterbolag, Handelsbanken Finans, Handelsbanken Liv, Handelsbanken Fonder, SPP, Stadshypotek och Stadshypotek Bank.
Inom den Svenska Handelsbanken hittar vi flera judiska finansprofiler, både i ett historiskt och i ett nutida perspektiv.
John Philipson från Skandinaviska Kreditaktiebolaget (Skandinaviska Banken) avdelningskontor fick med judinnan från klanen Magnus, sonen Mauritz Philipson som också blev en judisk maktmänniska.
Mauritz Philipson (född i Norrköping 1871), blev vice verkställande direktör i Stockholms Handelsbank år 1900 och var dess verkställande direktör 1922-1923. Därutöver var han och styrelseledamot i Stockholms Sjöförsäkring, Nordiska Kompaniet (under juden Sachs), Turitz & Co. (under juden Turitz), Tudorbolaget, Internationale Bank te Amsterdam, Berliner Electrizitätsverke o.s.v.
En dotter till Mauritz Philipson gifte sig med den judiske bankiren Warburg i London från den kända judiska bankirklanen med samma namn.
Mauritz Philipsons bror, Walter Philipson (1861-1934), var riksbankfullmäktig, styrelseledamot i Inteckningsbanken och Grängesbergsbolaget, verkställande direktör för AB Custodia 1907-1916, och vice häradshövding (se vidare i vårt avsnitt om de judiska advokaterna).
I avsnittet om judar och handeln berättade vi om juden Hjalmar Bratt, bl.a. då hans son Klas Bratt blev chef för den judiska Epaboden i Örebro. I detta sammanhang kan vi berätta att en judisk dotter till Hjalmar Bratt gifte sig med den lika judiske direktören Erik Lamm i Svenska Handelsbanken.
Erik Lamm (född 1890) hade tidigare fått sin bankträning på den judiska banken "Warburg & Co" i Hamburg och på likaledes judiska Dreyfus & Co" i Paris. Lamm började på Svenska Handelsbanken 1914 och var fr.o.m. 1921 direktör där. Han var också verksam i franska handelskammaren.
Bland den judiska gruppen åtnjöt Erik Lamm stort anseende och var bl.a. föreståndare för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm.
En annan judisk bankchef är Olof Hyltén-Cavallius (född 1925). Olof Hyltén-Cavallius´ far var den kände judiske filmmakaren Ragnar Hyltén-Cavallius vars mor i sin tur kom från den judiska klanen Lewertin.
Olof Hyltén-Cavallius´ mor kom från den judiska bankirfamiljen Warburg, som fosterdotter till juden och litteraturprofessorn Karl Warburg.
Olof Hyltén-Cavallius var en bemärkt bankchef då han var vice VD i Svenska Handelsbanken och chef för Regionbanken för Mellan-Sverige 1972-1985.
Hyltén-Cavallius var dessutom marknadsdirektör på Prippsbryggerierna 1965 och dess vice VD 1966, satt som styrelseledamot i Ramlösa sedan 1968 och var ordförande för Sveriges Bryggareföreningen sedan 1985. (Vi kan här inflika att juden Thomas Silbersky, son till Leif Silbersky, också har varit marknadsdirektör på Pripps Bryggerier så sent som 2001.)
Man kan f.ö. nämna att Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah brakar stoltsera med stora annonser för drycken Ramlösa - en tidskrift där ju annonsintäkterna går till den israeliska staten, men om desssa annonser är Olof Hyltén-Cavallius´ förtjänst det veta vi icke.
I avsnittet om judar och industrin berättade vi om Johan Åkerman (född 1925), ättling till den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms") och som varit VD för Gränges AB. Johan Åkerman har också haft en bankkarriär och var direktör Svenska Handelsbanken under åren 1983-1985.
Direktör Ragnar Ivestedt (född 1915) blev sekreterare för Sveriges bankförening 1944-1949, kamrerare på Svenska Handelsbanken 1949 och direktörsassistent där 1951, för att sedan bli direktör på Sveriges Kreditbank 1953 och dess vice VD 1960-1963. Ragnar Ivestedt var också VD för Sparbankernas intecknings AB med dotterbolag och Kommunkredit AB åren1963-1977.
Vi nämner denna person i vår sammanfattning då Ragnar Ivestedt vid sidan om andra styrelseuppdrag satt som styrelseledamot i AB Israel-Invest, en sionistisk ekonomisk organisation.
Ragnar Ivestedts namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Det finns också en del Bonnier-folk som verkat inom banken.
Som vi berättade innan om Skandinaviska Enskilda Banken har även den judiske bankmannen och Bonnier-mannen Karl Ahlenius gjort konsultuppdrag för Svenska Handelsbanken.
Juden Clas Reuterskiöld (född 1939), Bonnier-man och ättling till den judiske affärsmannen Michael Benedicks, har också suttit i styrelsen för Handelsbanken, förutom företag som Ericsson, Sandvik, SCA, Industrivärden.
Judinnan Suzanne Bonnier (född 1924), var av bolagsstämman vald revisor i SHB åren 1982-1994.
Suzanne Bonnier är en ledande klanmedlem och dotter till förläggaren Kaj Bonnier. Suzanne Bonnier var tidigare gift med juden Frans Arnheim, en ledande person inom Samfundet Sverige-Israel. Arnheim var själv sedan 1964 var han chef för Sveriges Industriförbunds förlagsverksamhet.
Juden Harry Klagsbrun som vi ovan berättade om har avancerat till att bli chef för SEB Invest fr.o.m. 2001 . Han var innan dess koncernchef och verkställande direktör på Alfred Berg Holding AB åren 1996-2000, och därinnan Corporate Finance chef på Handelsbanken 1989-1995.
Som ekonom på Handelsbanken (2000) finner man judinnan Pernilla Klein. Pernilla är kusin till Aftonbladets Helle Klein och dotter till den sionistiske juden Ernst Klein, tidigare utrikeschef på Bonnier-tidningen Expressen och f.d. chefredaktör på Östgöta Correspondenten. Pernilla Kleins farfarsfar var den överrabbinen Gottlieb Klein (1852-1914).
Innan jobbet på Handelsbanken var Pernilla Klein sakkunnig på Finansdepartementet under den folkpartistiska numera framlidna ministern Ann Wibble.
***
Övriga banker
Under denna rubrik samlar vi lite andra namn på judar som verkat eller verkar inom den svenska bankvärlden.
Den judiske grosshandlaren Einar Henriques (1889-1984?) som vi berättade mer om ovan då han var delägare i den judiska firman "A. Magnus & Co", hade också ett aktivt liv inom bankvärlden och satt i Göteborgs Handelsbank åren 1925-1943.
Einar Henriques satt även med i Skandinaviska Bankens advokatkontor 1949-1954.
Ekonomihistorieprofessorn Artur Attman som satt som ordföranden i den sionistiska H.G. Turitz-stiftelsen, en stiftelse för främjandet av sionistpropaganda på Göteborgs Universitet, var även styrelseordförande i Göteborgs Sparbank 1965 och förste vice ordförande för Länssparbanken i Göteborg 1968-1977.
Den judiske advokaten Gösta Heilborn (Jr.) (född 1934), satt som styrelseledamot i Jämtlands Folkbank 1976-1981, vice styrelseordförande1979-1981, styrelseordförande 1981-1989, samt styrelseordförande för Gärdin & Persson, C. Hallströms verkstäder AB, Contrafact AB, m fl.
Ytterligare en jude Lewin vid namn Leif Lewin (född 1936), ej att förväxla med Uppsala-professorn med samma namn, blev direktör. Förutom diverse styrelseuppdrag var denne jude också styrelseordförande för Sparbanken Sverige 1992-1995.
Leif Lewin började dessförinnan som utredningsman på Oljekonsumenternas Förbund 1961, blev direktörsassistent där 1969 för att sedan bli VD för Oljekonsumenternas Förbund 1977-1983, därtill var han verksam på Kooperativa Förbundet - KF - åren 1984-1992.
***
Vid sidan om det rena bankarbetet finns det ett antal judar som på något sätt haft påverkan på Sveriges ekonomi och bankvärld.
Den kände judisk nationalekonomen Samuel Warburg blev 1858 ledamot i en annan liknande kunglig kommitté och 1867 riksgäldsfullmäktig. Samuels bror var den judiske aktivisten Michael S. Warburg (1802-1868).
*** Henrik Santesson är en annan svensk med judiskt påbrå, i detta fall från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms"). Henrik Santesson blev också Riksgäldsfullmäktig. Därutöver var han vice häradshövding och direktör för Nobelstiftelsen.Henrik Santessons far Karl Santesson (Sr.) som stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms"), var professor och överkirurg vid Serafimerlasarettet.
Henrik Santesson gifte sig med en judinna Alfhild Fränckel och paret hade fyra barn.
Paret Santesson-Fränckels judiske son Per Santesson (född 1892) var hovråd 1930, justitieråd 1939-1957 och avdelningsordförande i Högsta Domstolen 1955-1957, samt styrelseledamot av Gustaf V:s jubileumsfond och Gustaf V:s 80-års fond 1939-1972.
Henrik Santessons dotter Greta Santesson gifte sig 1937 med museiintendenten Sven Kjellberg.
Henrik Santessons bror Hardy Santesson följde också sina judiska instinkter, trots den förment "kristna" etiketten och gifte sig med en judinna Ida Philipson där parets son Karl Santesson (Jr.) blev amanuens i Nobelbiblioteket.
Henrik Santessons yngre bror Gustav Santesson blev professor vid Karolinska Institutet i Stockholm.
Som direktör i bankernas förhandlingsorganisation 1937-1942 och även känd SAF-chef har vi Bertil Kugelberg (född 1900) som har judiskt påbrå från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms"). Vi skriver mer om Kugelberg under avsnittet nedan om SAF.
Inom Bankstödsnämnden har vi noterat att den sionistiske juden och f.d. AGA-chefen Marcus Storch har varit vice ordförande.
***
Den före riksbankchefen Per Åsbrink (född 1912), var tidigare gift med en judinna flykting från Tyskland, vid namn Richter. Parets judiske son är Erik Åsbrink, socialdemokrat och f.d. skatte- och finansminister, se mer nedan.Per Åsbrink var riksbankchef 1955-1976. Han tillhörde också nordiska exekutivdirektionen för Internationella Valutafonden 1973-1976, styrelseledamot i Internationella Banken i Basel 1955-1973 och i Sverige bl.a. styrelseordförande för LKAB 1957-1974, förutom styrelseuppdrag på AB Tumba Bruk (ordförande), SAS och ABA.
Sonen Erik Åsbrink (född 1947), har själv suttit som ordförande för riksbanksfullmäktige åren 1985-1990.
Bland andra intressanta poster denne jude haft ses inom bankvärlden bl.a. styrelseuppdrag i Sparbankernas bank och Sparbanken Sverige AB 1991-1993, posten som ordförande för Första Sparbanken 1992 och SkandiaBanken 1995-1996, och ordförande för Lantbrukskredit AB 1983-1985.
Därutöver har Erik Åsbrink också varit styrelseledamot i 1:a AP-fonden 1982-1985 och styrelseledamot i 4:e AP-fonden 1985-1990.
Åsbrink har också suttit i Obligationsfrämjandet 1993-1996, styrelseledamot ABB Fondförvaltning AB 1993-1996, Alliansen-Almega 1993-1996, SNS 1995-1996.
Han har också suttit som generaldirektör för Byggnadsstyrelsen 1992, VD för Vasakronan AB 1993-1996, och var ordförande för SBAB 1984-1985.
Han var också vice ordförande Systembolaget AB 1986-1990, styrelseledamot Vin & Sprit AB 1986-1990 och 1993-1996 och verksam inom AB Trav & Galopp 1989-1990.
Bland Åsbrinks senare åtaganden är han sedan 1999 på ABN AMRO Bank och ordförande för Citizen Yes AB.
Sedan 2000 sitter han också i en mängd förtag; Informed Portfolio Management, SPP, TopReach, styrelseledamot Bringwell International AB, Emerging Technologies, Lennart Wallenstams Byggnads AB, NetLight Consulting AB, SBI Holding AB och SignOn i Stockholm AB.
Åsbrink är också styrelseordförande i, det år 2001 nybildade, fondbolaget Humanix, som lanserar s.k. "etiska" fonder. Bakom Humanix står bl.a. organisationerna Diakonia, Rädda Barnen, Lutherhjälpen, Svenska Kyrkans Mission och Svenska Röda Korset. Således ett företag som en mängd kristna organisationer, men där en jude leder verksamheten.
Bland Åsbrinks mer politiska uppdrag har han verkat på Konjunkturinstitutet 1972-1974, Finansdepartementet 1974-1976, Budgetdepartementet 1976-1978, socialdemokratiska riksdagsgruppen 1978-1982, som statssekreterare på Finansdepartementet 1982-1990, statsråd på Finansdepartementet 1990-1991 och slutligen statsråd och chef för Finansdepartementet 1996-1999 - d.v.s. Sveriges finansminister.
Som sidoverksamhet har han suttit i Stockholms Konserthusstiftelse 1995-1996 och sitter i Svenska Budoförbundet sedan 2000
Under stort massmedial uppmärksamhet blev Åsbrink sedan sambo med ministern och kollegan Ylva Johansson, och de lämnade politiken.
DN, 29/7-1995. Ruth Jacoby utnämns till chef för Världsbankens styrelse. En judisk röst som kan delta i utsugningen av världens länder.Som Sveriges riksbankchef 1982-1993 satt Bengt Dennis, enligt uppgift till oss också av judiskt påbrå, och en person som vi berättar mer om i avsnittet ovan om SE-Banken, där han sedan 1994 är rådgivare.
I egenskap av riksbankschef är Bengt Dennis känd för den chockartade räntehöjningen till 500 procent.
Bengt Dennis har också varit ordförande i Internationella Centralbanks Kommittén.
Som andre vice riksbankschef (2000) har Sverige en kvinna vid namn Eva Srejber. Vi vet inget om någon egentlig judisk koppling mer än att namnet Srejber är en omskrivning av det tyska "Schreiber", ett namn som ofta bärs av just judar.
***
Judiskt inflytande inom finans- och börsvärlden
Redan tidigt har det funnits en del judiska börsspekulanter som gjort sig kända inom den svenska finansvärlden. I avsnittet ovan om judiska bankirer nämnde vi brodern till den judiske bankiren Herman Asch, en jude vid namn Aronowitsch, som var en känd aktiesvindlare.
Allan Abenius var en känd judisk börsspekulant, men han var även f.d. artillerikapten och riddare av flera ordnar. Via modern född Elliot, är han ättling till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn, som var Allans morfarsfar och där Allans morfarsmor var judinnan Blomma Magnus.
Judarna har själva koll på utblandade judar som Abenius och exempelvis gör judarna ett nummer i Judisk Krönika över att den kände svenske författaren Hjalmar Söderberg var gift med en judisk syster till Allan Abenius.
Bland finanskraschens aktörer i det tidiga 1990-talet, dyker tre judiska personer upp, som alla har sitt delansvar för att med sina judiska "genialitet" ha orsakat landet svåra ekonomiska problem. Judarna pratar ofta stort och brett om hur sinnrika och smarta de är - men dessa herrars hänsynslösa spekulationer och risktagande visar endast på en dumdristighet och klumpighet som även fått deras egna karriärer att krokna något, även om de numera inte direkt är utfattiga. Ty dessa finansjudar hittar alltid något nytt att sysselsätta sig med.Först på tur är Gabriel Urwitz som i egenskap av styrelseordförande och senare VD i Gotabanken var den som kraschlandade rejält - till skattebetalarnas förtvivlan - då det i huvudsak är de som skall betala reparationerna av det elände Urwitz orsakat (kan de inte inrätta en speciell fond nere i Israel för att ersätta de ekonomiska förluster judar i förskingringen åsamkar sina respektive värdländer?).
En annan judisk aktör från finanskrisens dagar är Pontus Bonnier.
Pontus Bonnier var styrelseledamot i finanskoncernen Nyckeln Holding AB som senare kraschade till ett pris av 1,2 miljarder kronor. Myndigheterna misstänkte brott bland ledningen för Nyckeln, men ingen åtalades.
Pontus har dock en stabil bakgrund att vila på som son till den judiske bokförläggaren Gerard Bonnier, som på sin tid var både styrelseordförande och VD i Albert Bonniers Förlag AB. Pontus syster är ingen annan än den öppet judiska Eva Bonnier som tillika är den nuvarande VD:n för Albert Bonniers Förlag AB.
Därför är det inte konstigare än att familjen ställer upp för sitt svarta får och bereder plats för honom i familjeföretaget. På detta sätt gör nu Pontus karriär inom den egna familjekoncernen som vice ordförande i Bonnier AB och ordförande i Albert Bonnier AB samt VD för Bonniers förvaltningsbolag AB. Förutom detta är Pontus också engagerad ledamot i Aragon Fondkommision AB och Boxman AB.
För att även få en stämpel som kulturvän har Pontus Bonnier också ett engagemang för Konsthögskolan i Stockholm och han är vice ordförande för Moderna Muséets Vänner.
Som en tredje judisk profil i finanskraschen i det tidiga 1990-talet nämner vi Erik Penser.
Erik Penser (född 1942), på mödernet härstammande från den judiska Herrmann-familjen, har också en gedigen bakgrund att vila på.
Erik Pensers far, advokaten Wilhelm Penser (ursprungligen Persson), var innehavare av advokatfirman Hedener Penser & Eslöv, ordförande för södra avdelningen av Sveriges Advokatsamfund och politiker för moderaterna i stadsfullmäktige i Eslöv under en mängd år.
Via sitt holdingbolag Yggdrasil där Erik Penser är ordförande kontrollerade han bl.a. kemijätten Nobel-Industrier där han var styrelseordförande och hade dominerande ägarinflytande tills han 1991, inför hotande konkurs, tvingades överlämna sitt aktieinnehav till Nordbanken (se DN,16/7-2001).
Erik Penser har varit ägare och styrelseledamot i Gammelstaden.Bland andra styrelsuppdrag har han suttit i Trelleborg AB, Svensk cellulosa AB SCA, Ideon AB och Industrivärden AB.
På senare tid har Erik Penser startat Erik Penser Fondkommission AB med Fredrik Gottlieb. Fredrik Gottlieb är f.d. mångårig chef för Skandia Finans.
Bland Pensers tidigare vänner och samarbetspartner räknas den judiske finansmannen och miljonären Tomas Fischer, d.v.s. den till Bonnier-sfären knutne Ebbe Carlssons kompis. Som bekant var Fischer kanal för de finansiella medel, som slussades över till Ebbe Carlsson för dennes privata mordspaning i Palmeaffären.
Tomas Fischer var affärsmässig redan när han var FN-soldat i det av hans judiska fränder ockuperade Palestina. Tomas Fischer skrev i Aftonbladet 12/12-1992:
"När jag var 21 år var jag FN-soldat i Gaza. Den svenska staten ville tjäna pengar på vår okunnighet och sålde genom postbanken på bataljonen i Gaza egyptiska pund för 12 kronor och köpte för 11 kronor. En äldre kamrat, förvaltaren och kvartermästaren Wibble, lärde mig att man inte skulle låta lura sig utan i stället köpa egyptiska pund för 8 kronor på stan, sätta in dem på postbanken och få 11 kronor. Förvaltare Wibble hade nog blivit en bättre riksbankschef än den nuvarande. Postbanken har aldrig haft flitigare insättare än fredskämparna i Gaza."Fischer följer konsekvent sin judiska nerv och har fortsatt som medlem i styrelsen för Thielska Galleriets Vänner (1984) där också judarna Gerard Bonnier och Åke Bonnier verkat.
Tomas Fischer är numera också känd som mannen bakom bokförlaget T. Fischer & Co.
***
Andra finansjudar
Vi tänkte här först berätta om Gabriel Urwitz´ judiska kompisar och finansvänner, Robert Weil och Mikael Kamras.Enligt DN, 21/1-2001, är: "[...] Robert Weil - Sveriges svar på George Soros [...]."
Journalisten Fredik Quistbergh skriver i boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000, sid.152):
"Robert Weil är en av Sveriges rikaste män. Enligt tidningen Veckans Affärer är han god för ungefär två miljarder kronor. Förmögenheten har han byggt upp via sitt investmentbolag Proventus."
Robert Weil är majoritetsägare och styrelseordförande i Proventus, ett internationellt, privatägt industriellt holdingbolag med ett enligt egen uppgift, eget kapital på 3 miljarder kronor.(Se också avsnittet om Gota Bank ovan).
Genom köp av en majoritetspost blev Proventus också störste ägare i försäkringskoncernen Skandia där Proventusledningens försäkrade att köpet av Skandiakoncernen endast skulle ses som en ren kapitalplacering.
|
|
Via diverse manipulationer har Weil berikat sig och fört över stora belopp till sitt eget konto, pengar som han nu använder både för att handla med Israel och stärka banden med denna rasistiska ockupationsstat där hans bröder och systrar dagligen bedriver mord och terror.Som vi berättade ovan skrev DN (30/12-1993) om Gota kraschen:
"Drömmen om ett stort finansiellt varuhus slutade i ett fiasko.
[...]Förlorare är skattebetalarna, som får täcka förlusterna, och de anställda, som förlorat eller kommer att förlora sina jobb.
Vinnarna finns hos Proventus, främst då bolagets huvudägare Robert Weil."
Och vad gör "vinnaren" Robert Weil med sina förtjänster? Jo, han skickar dem till staten Israel till stöd för ockupationen av 6 miljoner palestiniers land, till stöd för en rastisk banditstat utan motstycke i den moderna historien!
Robert Weil har länge hört till en av de främsta sionistiska profilerna här i Sverige och är regelbunden annonsör för sitt Proventus i Förenade Israelinsamlingens tidning "Menorah".
I en intervju i Judisk Krönika (nr.1-2000), berättar Weil:
"- Jag ser enorma möjligheter och en sådan oerhörd dynamik både i Sverige och i Israel - det här är så häftigt. Jag vet att jag är rätt ensam om att ha det så här roligt. Jag ägnar mycket tid och kraft åt Israel, så det är inte så att jag bara skickar iväg pengar."
Andra delar av Weils medel går till att slipa till hans renommé och lansera honom som en "kulturjude" och mecenat.
Robert Weil har startat galleriet "Magasin 3" som enligt DN, 25/4-2002, skall vara en av "de stora svenska kulturinstitutionerna", enligt denna Bonnier-tidning en institution i klass med Nationalmuseum, Liljevalchs, Moderna Muséet och Kulturhuset i Stockholm!
"Magasin 3" drivs av Weils förtrogne, New York-juden David Neuman, som har specialiserat sig på att upphaussa judiska konstnärer enligt lagen om den judiska etnocentrismen, samt att lansera psyksjuka och perversa icke-judar enligt regeln ju osmakligare och äckligare s.k. "konst", ju spektakulärare och bättre (= mer uppmärksamhet av de likasinnade på Dagens Nyheters kultursidor).
|
Den nordiska designgruppen Art & Technology är ett dotterbolag till Proventus AB och Robert Weil har också under många år genom Proventus ägt Kosta Boda där Gabriel Urwitz t.o.m. var styrelseledamot i Kosta Boda. Ett företag som under Weils ägandeskap regelbundet hade helsidesannonser i den sionistiska tidskriften "Menorah" (se exempelvis nr.4-1987) och där Kosta Bodas dragplåster, judinnan Ulrica Hydman-Vallien, gjorde konst som sedan såldes för Förenade Israelinsamlingens räkning och där förtjänsten kom Israel till del.En annan aktör är juden Max Hüttner, managementkonsult, som tidigare var marknadsdirektör på Kosta Boda. Hüttner har också varit ordförande för Förenade Israelinsamlingen (se Judisk Krönika, nr.4-5/1988).
Robert Weil har liksom judinnan Marie-Louise Ekman (Fuchs) varit medlem av Moderna Muséets styrelse där de tillsammans under mycket uppståndelse avgick januari 2001.
Inom sin judiska grupp är Weil en av deras främsta paradjudar och han är involverad i det judiska livet, bl.a. som initiativtagare och grundare av det Judiska Muséet i Stockholm och som medlem av den Judiska Teaterns konstnärliga råd.
Till saken hör att Judiska teatern och Magasin 3 Stockholms Konsthall ingår i Proventusgruppen.
Mikael Kamras är de tredje juden i trojkan Urwitz-Weil-Kamras.Mikael Kamras (född 1949) kommer från en etablerad judisk miljö. Fadern, direktör Paul Kamras, tillhör Judiska Församlingen i Stockholm och tillhör "veteranrådet" för församlingspartiet Liberal Judendom (se Judisk Krönika, nr.3-1999) och modern kommer från den judiska Haskel-klanen.
Mikael Kamras är gift med dottern till den bland judarna så upphöjde Aron Neuman, mannen som 1987 var med och grundare av Judiska Muséet och som suttit i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen och vars bror Bertil Neuman är den som utger judarnas interna pris från "Kicki och Bertil Neumans fond". Det hör till saken Bertil Neuman, brodern till Mikael Kamras svärfar, varit styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika (1991), samma stiftelse som Mikael Kamras sedan själv blivit styrelseordförande för (1999).
För att ytterligare visa på de täta familjebanden inom den judiska gruppen kan vi också påpeka att Mikael Kamras´ hustrus mor är född från den judiska klanen Rosenrauch, vilket är extra lustigt, då det visar sig att Mikael Kamras nära vän och kompanjon, Gabriel Urwitz, har en mor som också är född Rosenrauch.
Mikael Kamras började sin karriär bl.a. som revisor och ägare av Neuman & Kamras revbyrå 1978-1984. Därefter blev han vice-VD på Proventus AB 1985-1989 och sedan VD där efter 1989.
Bland andra engagemang kan man se Kamras sitta i PublicistGruppen AB, Transventor Trading AB och som stryrelseordförande Eneqvist-bol AB.
På senare tid har man också sett Kamras i styrelsen för bolag som Puma AG, Von Roll AG, Tretorn AB.
Mikael Kamras har också ett kulturellt engagemang och har tillhört Millesgårdens vänner.
Kamras skäms inte heller för att samverka intimt med Israel och har sedan länge samarbete med internationella finansiella sionistiska kretsar som Edmund de Rothschild Groups för investeringar i Israel via ett gemensamt ägt företag Proventus Galia (se DN 10/9-1993).
Kamras har även politiskt engagerad, självklart inom det parti som av judarna i Sverige kallas för "vårt parti" - folkpartiet, där Mikael Kamras är anknuten till det folkpartistiska Bertil Ohlin Institutet där han tillhör institutets stiftelseråd (1999/2000) tillsammans med sionister som Bert Levin, Olle Wästberg (Hirsch), Bonnie Bernström och Håkan Holmberg.
*** Claes Dinkelspiel (född 1941), är en känd finansman och bror till juden och moderaten Ulf Dinkelspiel, bägge söner till en judisk bankir Max Dinkelspiel.Claes Dinkelspiel är majoritetsaktieägare, koncernchef och arbetande styrelseordförande i E. Öhman J:or AB.
Claes Dinkelspiel är också styrelseordförande på NordNet sedan 2001. E. Öhman J:or Fondkommission AB (Öhman) lanserade Nordnet 1996 som en bifirma till Öhman. Gamla NordNet var en av de första aktörerna i Sverige inom aktiehandel via Internet och växte snabbt till den största Internetmäklaren i Sverige och expanderade även internationellt.
Bland andra styrelseuppdrag för Claes Dinkelspiel ses också Emric AB, Gummesson Gruppen AB, MPS Holding AB och Fastighets AB Trianon, samt som styrelseledamot och delägare i investmentbolaget Aldano AB samt sitter i Prevas AB m. fl.
Vid sidan om detta sitter han också i City-universitetets styrelse.
Juden Mikael Nachemson arbetade i E. Öhman J:or AB i ett drygt decennium innan han blev koncernchef i Öhman i maj 1999. Nachemson hade sedan en konflikt med ägarfamiljen Dinkelspiel varpå han avgick, och sedan hösten 2001 är Mikael Nachemson istället VD på investmentbolaget Custos AB samt styrelseledamot på Pergo AB.
Mikael Nachemson är son till den judiske professorn Alf Nachemson.
Som chef för Öhman-ägda NordNet, som ansetts vara en av Sveriges största Internetmäklare med sina c:a 11 000 kunder, hade man en annan jude vid namn Peter Horwitz. Denne Horwitz var samtidigt vice koncernchef i det sammanslagna TeleTrade/NordNet.
September 2001 lämnade Horwitz NordNet för att istället bli Affärsområdeschef (General Manager Business Unit Trading) för Trading på OM Technology med placering i London. (En annan judisk aktör på detta område är f.ö. ekonomichefen Eva Feigin på den nya sammanslagna Internetmäklaren, 2001.)
En annan jude, Claes Levin (född 1941) och vars mor var född Jacobson, har också varit styrelseledamot av Öhman Jr AB och Öhman Fondkommission.
Claes Levin blev direktör för Aktiv placering AB 1975, VD Fastighets AB Öresund 1978, VD AB Diligentia 1981, VD Reinhold fastighets- och byggnads AB 1983, VD AB Tråden 1985, VD för Platzer Bygg AB sedan 1987.
Därtill har Claes Levin varit styrelseordförande i bl.a. Bröderna Falk AB och styrelseledamot i bl.a. Cap Gemini Logic AB.
På Öhman har man också sett Pernilla Ström som åren 1994-1995 arbetade som makroanalytiker på Öhman Fondkommission för att 1999 återvända till Öhman och finansmarknaderna, inledningsvis som chefekonom, därefter som VD för dotterbolaget Blockbid. Pernilla Ström är som vi berättar ovan gift med den judiske SEB-ekonomen Klas Eklund (Zadig) och Ström är en stark Israel-supporter och mäktig opinionsbildare i egenskap av ledarskribent på Dagens Nyheter.
*** Claes Dinkelspiels bror och politikern Ulf Dinkelspiel (född 1939) har en brokig karriär. Ulf Dinkelspiel var statssekreterare i Handelsdepartementet 1979-1981, ambassadör 1982, Europa- och utrikeshandelsminister 1991-1994.
Ulf Dinkelspiel hotades under sin pågående politiska karriär med en anmälan till Konstitutionsutskottet p.g.a. sina enorma vinster han gjorde på skattebetalarnas bekostnad under räntekrisen 1992 (DN 22/9-1994).
I sin roll som Sveriges utrikeshandelsminister drog han sig inte för att underteckna ett avtal om skydd för utländska investeringar i Peru ihop med Perus hel-judiske utrikesminister Efraím Goldenberg, under en period där landet styrdes av den antidemokratiske kuppmannen och japanen Fujimori.
|
 Sveriges dåvarande judiske handelsminister Ulf Dinkelspiel (t.h.) och Perus judiske utrikesminister Efraím Goldenberg undertecknar ett avtal om skydd för utländska investeringar i Peru. |
Dick Emanuelsson kommenterade detta i en artikel om Peru i Folket i Bild/Kulturfront, nr.1-1998:"Precis när jag skulle trycka av kameran på UD för att ta bilden på de två leende utrikeshandelsministrarna, Sveriges Ulf Dinkelspiel och Perus Efraím Goldenberg, dök en annan bild upp på min näthinna: Marcelina Paquíllari och hennes 13- och 15-åriga söner, Emilio och Rafael.- De var på väg till marknaden där jag arbetade när tre militär- och polispatruller dök upp. Pojkarna greps och trycktes ner i bagaget på en polispiket.
TV-stationen "24 Horas" filmade och visade allt på kvällen och bevisade att mina barn var i livet när de greps. 45 minuter senare överlämnades de till bårhuset med 17 kulor i sina små kroppar."
"De två ministrarna fick sina champagneglas fyllda av UD:s servitris. Avtalet var undertecknat och gav svenska företag som investerar i det andinska landet garantier från att bli förstatligade samt förmånliga skatteregler. Men vilka avtal eller lagar ger de peruanska mödrarna garantier för att den statliga terrorismen ska lämna deras barn ifred?"
"Där satt bilden när Dinkelspiel och Goldenberg skålade. Sveriges utrikeshandelsminister riktigt strålade över det undertecknade avtalet. Regeringen Bildt och Sverige hade i gengäld den 8 juli 1992 fattat beslut om en praxis som säger att alla som på något sätt har haft anknytning till gerillaorganisationerna MRTA och Sendero Luminoso ska betraktas som terrorister och avvisas från Sverige."
Ulf Dinkelspiel är sedan 1995 verkställande direktör på Exportrådet.
Ulf Dinkelspiel är också delägare till familjeföretaget Öhman AB och äger många aktier i Nordnet Securities likt flera andra familjemedlemmar från den Dinkelspielska klanen.
Liksom brodern är Ulf Dinkelspiel också engagerad i utbildningssektorn och sitter i KTH:s styrelse (2001-01-01/2003-12-31).
Ulf Dinkelspiels son Jan Dinkelspiel gick som finalist för TV-programmet "Expedition Robinson" för år 2001, och blev således rikskändis.Dottern Charlotte Dinkelspiel har följt den judiska nerven och tidigare varit bosatt på kibbutz i Israel (se tidningen Arbetet, 20/6-1994).
***
Judiska aktörer inom IT-sektorn
"Den nya ekonomin"
Här kommer vi lite kortfattat att redovisa några viktiga judiska aktörer:
Vi nämnde ovan Fredik Eklund, ung IT entreprenör och jude via sin judiske far Klas Eklund, som på mödernet stammar från den judiska Zadig-klanen.
Fredrik Eklund, var VD i Humany.com t.o.m. juni 2001.
Fredrik Eklund efterträddes av en Susanne Lindh, men Fredrik Eklund kommer ändå att stå till VD:s förfogande som rådgivare och medhjälpare.
I företagets Humany.com styrelse satt celebriteter som Ulf Dahlsten (f.d. chef på Posten) och Carl Bildt. Därutöver sågs i styrelsen även Fredriks judiske far Klas Eklund, men också juden Raoul Grünthal.
|
Denne Grünthal (född 1966) är känd som grundare och tidigare VD och chefredaktör för Finanstidningen, en tidning för vars hemsida tidigare Fredrik Eklund var ansvarig för.Raoul Grünthal har fortsatt som analyschef på bankaktiebolaget JP Nordiska och arbetar som styrelseledamot i bl.a. Jobagent, S4K.
Februari 2003 meddelas det att denne jude Raoul Grünthal tillträder den inflytelserika massmedia-posten som VD och chef för Tidningarnas Telegrambyrå - TT.
***
På IT-bolaget Spray har Daniel Sachs varit med som rådgivare sedan starten sommaren 1995. Han tog plats i Sprays styrelse 1996. Sachs blev 2000 verkställande direktör på Spray Ventures.
|
|
Daniel Sachs lämnade VD-posten på Spray AB (tidigare Spray Ventures) i juli 2001 och fortsatte sedan som styrelseledamot i Spray AB.Sachs var tidigare VD på Segulah (se Gabriel Urwitz ovan) och har haft befattningar inom CS First Boston, Genesis Merchant Group Securities samt SIAR Bossard Consulting.
***
Oscar Gyllenhammar, IT-ekonom på Icon Medialab och son till juden och sionisten Pehr Gyllenhammar har också gett sig in på IT-företagande och är VD för Compost E-mail Marketing i Stockholm.Oscar Gyllenhammar har också givit sig in in i bilhandeln och äger ihop med kända IT-namn som Christer Sturmark och Johan Staël von Holstein IT-tjänsten "Autoo.se", som enligt uppgift erbjuder Sveriges största urval av begagnade bilar.
Oscar Gyllenhammar torde ha en klar judisk "medvetenhet" då hans konstnärliga syster Charlotte Gyllenhammar ju bistår Förenade Israelinsamlingens pengainsamlingar.
*** Bonnier-koncernens Expressen AB ägde tidigare (1993) 45% av Radio Rix 107,1/Vinyl 107 i Stockholm och hade tillsatt juden Mats Graffman (född 1961) och marknadsdirektör på Expressen som VD och stationschef för Radio Rix 107 och Vinyl 107.Mats blev sedan VD för webb- och multimediabyrån Pir New World Media.
Sedan 1999 innehar han den upphöjda positionen som VD för webbdesignföretaget Razorfish AB. Det nuvarande Razorfish skapades genom en fusion mellan svenska Spray Network AB och Razorfish Inc. i USA.
Juden Mats Graffman, VD på Razorfish. |
Mats Graffman är också styrelseordförande för Image Media Channel och ledamot i Bitos styrelse.Mats Graffman är jude och son till den judiske skådespelaren Göran Graffman (Josephson) och således också bror till skådespelaren Per Graffman.
***
Ita Grossmann är en jude som är VD på ITmaskinen.se.Han har tidigare varit på Valhall Data AB 1984-1989, Advecta Datakonsulter AB 1989-1997 och Softronic AB 1997-2000
Ita Grossmann grundade Advecta Datakonsulter AB 1989, som 1997 såldes till Softronic AB. Grossmann har varit ITmaskinens VD sedan starten 2000.
***
Jan Henriques är VD Fujitsu Invia, tillträdde posten som VD den 1 maj, 2000. Jan Henriques är också styrelseordförande i InfoCare ASA samt AutoMaster Oy och har tidigare haft ett flertal chefspositioner på Ericsson.
***
|
Isaac Keren (född 1975) och vice VD på Dipcon.Keren sysslar med affärsjuridik med inriktning på domännamn.
***
***
Mark Reznik (född 1957) verksam på på Compaq sedan 1990, är marknadsdirektör på Compaq Computer sedan 2000. Var tidigare försäljningschef på Compaq och försäljare på Hewlett-Packard.
|
*** Johan Schlasberg är grundare och VD för IDmessage. Schlasberg startade IDmessage 97.
***
|
Sederowsky är också styrelseordförande i IBP Fondkommission AB, QXL Sverige, Datscha AB, Investment Banking Partners AB, styrelseledamot i QXL plc, Sara Lee Sweden AB och European Digital Partners Ltd.
***
David Zaudy är en annan jude inom IT-världen där han setts bl.a. som chef för marknadskommunikation på Internetbolaget Wineasy, där han stod under verkställande direktören, Johannes Bertorp. Zaudy har också setts på Framfab och därtill finns David Zaudy angiven som ersättare för moderata partiet i utbildningsnämnden i Stockholms Stads kommunfullmäktige (2000).
David Zaudy agerar på senare tid som ledarskribent på Bonnier-tidningen Expressen där han sprider sin Israel-propaganda.
|
|
I Zaudys artikel "Myten om camp David" publicerad på Expressens ledarsida 16/7-2002, använder han medvetet folks skräck för att bli stämplade som "revisionister", ett ord som efter Zaudys kompisars kampanj mot Robert Faurisson under 1990-talet, kommit att bli liktydigt med perverterad nazism och judehat.Zaudy skriver således i sin Expressen-ledare:
"Världen är full av revisionister. Människor som finner att historien inte passar deras egna syften. De skriver om den och ljuger ofta rakt av. Olle Svenning på Aftonbladet tycks vara en av dem. "Efter detta fega påhopp kommer sedan ett inlägg som går ut på att palestinierna inte förstått att de kunnat få en smooth occupation, hade de bara accepterat Israels villkor och signerat avtal med dem.
David Zaudy är en typisk judisk maktmänniska, fylld av den judiska arrogansen och fräckheten som kommer sig av att man märker att man kan gå precis hur långt som helst i sin expansionism och sina tarvligheter utan att icke-judarna någonsin bjuder motstånd.
Släkten Zaudy har Israel-aktivism i blodet. Redan i Judisk Krönika, nr.1-2/1971, kan man se ett stort upprop med rubriken "Slut upp kring sionismen!", där en av medsignatörerna är juden Bertil Zaudy, då ordförande i Skandinavisk-Judiska Ungdomsföreningen - SJUF (se längst ner till höger i artikeln nedan).
Idag ses Bertil Zaudy som verkställande direktör för International Gold Exploration IGE AB, ett Stockholmsbaserat guldutvinningsföretag som bl.a. verkar i Kenya, Uganda, och Ecuador.
***
Honky Sommerfeld är VD på BMC Software AB. Han har tidigare varit försäljningschef Computer Associates och Försäljningschef BMC Software AB.
***
Oscar Swartz (född 1959) är grundare av Bahnhof Internet och styrelseordförande för Bahnhof InfoWerk. Han är också medgrundare av QX Förlag, samt via Bahnhof inblandad i Periskop Förlag och den nu nedlagda webbyrån Komintern.
|
Oscar Swartz är känd som "Internetpionjär" då Bahnhof var en av Sveriges första Internetleverantörer. Denne jude är också känd för att han säljer e-postadresser under Sovjetunionens toppdomän .su.Oscar Swartz verkade som flitig fri skribent mellan 1992 och 1995 där han flera gånger hyllade det judiska. Swartz skrev också ett "Öppet brev till Sveriges IT-reglerare" för högerförlaget Timbro, där Swartz bl.a. skriver:
"Det finns nazister på Internet. Olika former av propaganda kan spridas lättare nu. Institute for Revisionist History heter en känd organisation som driver tesen att den nazistiska förintelsen av judar under andra världskriget är en bluff."Juden Swartz´ lösning på problemet med revisionisternas informationer är att man konsulterar de judiska bedragarna på Simon Wiesenthal Centret, och deras hemsida:
"Lärarna i IT-samhället får ge ungarna uppgifter som de löser genom att till exempel besöka Simon Wiesenthal Centers hem på World Wide Web. Man kan där följa en guidad tur genom museet. Varje dag läggs levnadshistorien för ett barn, vars liv kom att påverkas av förintelsen, ut på nätet. De 36 vanligaste frågorna om förintelsen finns besvarade på denna dator i Los Angeles, för närvarande på tre språk: engelska, spanska och svenska (!). Fler språk är på väg.Där finns också de 13 vanligaste påståendena från revisionisterna listade med utförliga argument varför de är felaktiga (på engelska och svenska). Visst blir det lättare att få ut hatpropaganda genom Internet, men det blir också lättare att få ut goda tankar och motargumentation."
*** Några övriga namn...
Michael Freudenthal, tidigare på e-handelsbolaget Letsbuit. VD på riskkapitalbolaget Extended Capital Group (ECG) (2000).
William Kellerman, informationschef på Icon Medialab (2001).
Claës Bonnier, marknadschef på Telenordia Privat AB (2002).
Bland andra personer som sannolikt också är judar har vi:
Lars Weiler, VD på Iocore Consulting. och som är styrelsemedlem i Adaptive Systems ST AB och Iocore Consulting AB och som har varit CEO för Pharmasoft, Inc., administrativ direktör på Tele2 och s.k. partnerchef på IBM.
***
Om detta gigantiska judiska imperium som både innefattar media och industri berättar vi mer om i ett särskilt avsnitt som vi här hänvisar till.
Ledande Bonnier-personligheter som Carl-Johan Bonnier, Eva Bonnier och Pontus Bonnier avslöjas här (se högst upp i listan) som donatorer av ekonomiska medel till det främsta organet för pengainsamling till Israel - Förenade Israelinsamlingen.Tackannonsen är publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2001, sid. 23.
Stenbeck-sfären
Jan Stenbecks bolag (2001): Tele2, Kinnevik, Invik, MTG, Metro, m.fl. Den numera nedlagda Finanstidningen ingick i MTG:s affärsområde Publishing, tillsammans med tidskrifterna Kapital och Moderna Tider, finanssajten Financial Hearings, TV-kanalen TV8, det judiska bokförlaget Brombergs och affärstidningen Vision.
Mediemogulen Jan Stenbeck är inte själv jude såvitt vi vet (även om det finns judeättlingar från den judiska klanen Heyman som heter Stenbeck) utan kommer från en fin familj där hans syster och ovän är den moderata f.d. svenska utrikesministern Margareta af Ugglas. Men tittar man på vilka Jan Stenbeck omgiver sig med hittar man idel judiska namn, vilket tyder på att han ändå förstått att framgång kräver samarbete med den judiska maffian.
Den Israel-älskande juden och författaren Lars Gustafsson skrev i en artikel på Expressens-kultursidor (24/11-2002) en snyftande artikel om den avlidne Jan Stenbeck, en man som för juden Lars Gustafsson var "en uppriktig, ofta kritisk - 'Lars vill vara fin' - vän och en oerhört intressant samtalspartner" där Stenbecks "intressen", enligt Gustafsson, bl.a. "sträckte sig från efterlevnadsföreställningar i den judiska mystiken [...] till nästa stora teknologiska revolution, den nanoteknologiska".
I de företag som kretsar kring Stenbeck har man kunnat se flera judiska namn bland topparna, något som inte bara kan vara en slump.
Juden Torsten Press var exempelvis VD för Jan Stenbecks Comviq International. Som vi berättat tidigare var den sionistiske juden Torsten Press tidigare ordförande för den Judiska Församlingen i Stockholm.
Den israeliske politikern och diplomaten Uriel Savir har suttit i tidningskoncernen Metro Internationals styrelse sedan 1999. Uriel Savir är en jude från Israels politisk-diplomatiska etablissemang som varit den judiska staten Israels generalkonsul till New York och generaldirektör för Israels utrikesdepartement, Israels chefsförhandlare i de förrädiska s.k. Oslo-samtalen med palestinierna, och som också leder ett s.k. "fredsinstitut" i Tel Aviv inspirerat av den kriminelle judiske politikern Shimon Peres, mannen bakom Israels kärnvapenkapacitet.
Sedan hösten 2002 - efter Stenbecks död - utnämndes denne israeliske regeringsman Savir till ordförande för Metro International, och blev således tidningens högste chef (se exempelvis mediatidningen Resumé, 2/9-2002 ).
Det ultimata exemplet på judiskt maktövertagande är när Pehr G. Gyllenhammar (från den Göteborgs-judiska klanen Kaplan), känd kapitalist och hyllad som "jude" av våra svenska judar, i augusti 2004 blev ny styrelseordförande för Stenbecks Kinnevik, det tredje största investmentbolaget i Sverige. Den före detta chefen för Volvo, åren 1971-1990, arbetar här parallellt också som ordförande för det engelska försäkringsbolaget Aviva och vice ordförande för den judiska banken Rothschild Europe.
Förutom bland annat Tele2 kontrollerar Kinnevik flera massmedier. Via MTG (Modern Times Group) styr Kinnevik Viasat där TV-kanalerna TV3, ZTV, TV8 och TV1000 ingår. Kinnevik äger även Metro International och dess reklamfinansierade gratistidning som ges ut i en rad städer världen över. Vi skriver mer om Pehr Gyllenhammar i vårt avsnitt om judiska industriledare ovan.
Jan Friedman hade som VD för Medvik 1984-1989 varit med om att starta TV3, TV 1000 och tidningen Z. Friedman har tidigare varit politiskt verksam som bl.a. folkpartistisk informationssekreterare i Utbildningsdepartementet. Han har också suttit med i fullmäktige i Judiska Församlingen i Stockholm och är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
På TV3 som också stått under Stenbeck har man också sett juden Jan Steinmann som kanalens VD och chef och på Finanstidningen satt juden Raoul Grünthal som tidningens förste chefredaktör.
På Stenbeck-tidningen Moderna Tider satt som förste chefredaktör under ett antal år den polskättade juden Göran Rosenberg, som i sin redaktion samlade omkring sig en mängd namn från sionistmaffian. Jan Myrdal skrev följande intressant ord i sin observation av alliansen Rosenberg- Stenbeck i Myrdals artikel i Folket i Bild/Kulturfront, nr.3-1998, "Ordfnasket Göran Rosenberg ljuger i tjänsten" (som också finns på tidningens hemsida: http://www.fib.se/ordfnask.html).
Myrdal skriver här om Göran Rosenberg, en person Mydal betrakatar som "en alltigenom föraktlig karaktär" :
"Jag såg honom dansa inför Jan Stenbeck, krypa och smila och förneka sin ungdoms kommunism för att bli miljonärens knäredaktör. Det var ett märkligt skådespel."
Bokförlaget Brombergs som numera ingår i Stebecks imperium är också under judiskt och sionistisk kontroll där grundaren Adam Brombergs judiska dotter Dorotea Bromberg håller fanan högt och försöker utmärka sig som en stor förläggare samtidigt som hon söker göra sig berömd i de svensk-judiska kretsarna.
Sedan gar vi den amerikanske juden David Marcus som sedan maj 2004 sitter som styrelseledamot för MTG. David Marcus (född 1965) var vän och tidigare ekonomisk rådgivare till Kinneviks grundare, Jan Stenbeck.
Internettidskriften "Dagens PS" (14/4-2004) skriver under rubriken "Två topprekryteringar till MTG", där man numera kan se... :
"Även Jan Hugo Stenbecks gamle vän och förtrogne i finansfrågor, David Marcus, som idag är kapitalförvaltare i sitt eget bolag Marcstone Capital Management.David Marcus är dock inte ny i [Stenbeck-]sfärens styrelserum. Redan förra året tog han plats som ordförande i två amerikanska Stenbecksbolag - Great Unviersal Inc och Modern Holdings Inc."
Huruvida Hans-Holger Albrecht, VD på MTG själv är "utvald" det vet vi inte, men vi vet att det i Sverige finns andra utvalda tillhörande den judiska gruppen som går under efternamnet Albrecht.
Wallenberg-sfären
Wallenberg-sfären utgör an av de absoluta centra för ekonomisk makt , både i dagens Sverige, men även ur ett historiskt perspektiv.Investor är idag familjen Wallenbergs maktbolag med tentakler ut i svenska storföretag som Scania, SKF, Ericsson, SAAB, Atlas Copco, Electrolux, SAS, ABB, SEB, Astra Zeneca, Stora Enso och Gambro (detta gäller för år 2002).
|
Aftonbladet, 27/11-1995. Familjen Wallenberg försöker tjäna pengar var helst de kan. Nazi-Tyskland, Apartheids Sydafrika, krigsförbrytarnas Israel, bara de har pengar så går det bra. |
Den stora svenska företagar- och bankfamiljen Wallenberg är inte i sig själv judisk i grunden, men dess medlemmar har lärt sig att tätt samverka med de judiska industrialisterna, med Bonniers, och vid några enstaka tillfällen även gift in sig i den judiska gemenskapen.Både Tor Bonnier och hans son Albert Bonnier (Jr.) satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank, likt Josef Sachs och Joseph Nachmanson.
Den judiske bokförläggaren Tor Bonnier skriver själv i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972) att den judiske bankiren Ernest Thiel var den tunge Wallenbergaren Knut Wallenbergs "gode vän" och "närmaste affärsvän på den tiden" (sid. 214) och att NK-juden Josef Sachs "var nära vän med bägge seniorcheferna" Wallenberg (sid. 217).
Mats Larsson, professor i ekonomisk historia och knuten till Bonniers för att skriva deras affärshistoria, skriver i sin bok "Bonniers - en mediefamilj" (Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 187), om hur Tor och sonen Albert Bonnier Jr. ingick i styrelsen för Wallenbergarnas Stockholms Enskilda Bank:
"Tor Bonnier hade nära förbindelser med framför allt Marcus Wallenberg, medan Albert Bonnier jr utvecklade kontakterna med Marc Wallenberg."Detta förtroliga samarbete Bonniers-Wallenberg ledde till att "mer än hälften av Bonnierkoncernens bankkrediter härrörde vanligen från" Stockholms Enskilda Bank (sid. 188 i boken ovan).
Wallenberg såg tydligen fördelarna med att vara allierad med denna betydande mediafamilj.
Dagens Nyheter skriver i sin krönika, del 1, "Tingstens tid" (Dagens Nyheters Förlag, 1989, sid. 25), om Tor Bonnier och Wallenbergarna:
"Tor Bonnier var en modern herre. Som många äldre herrar med makt roade han sig mot slutet med att underskatta det inflytande han haft. I sin minnesbok 'Längesen' berättade han om ett av sina 'misstag'. Egentligen var det ett dubbelt misstag.Herrarna Wallenberg bad herr Bonnier sitta med i Enskilda Bankens styrelse, för att genom hans tidningar påverka opinionen i Sverige. Tor Bonnier accepterade, för att han, som han skriver, ville se hur kapitalet 'bakom politikens dimridåer genomdrev sina åsikter'. Det fanns inget att se, noterade han, för Wallenbergarna hade inget att säga till om. De fick heller inget utbyte, för han hade ju egentligen inget inflytande över sina tidningar.
Här förenklade den gamle bokförläggaren något och underskattade sina möjligheter, vilket bör framgå av denna krönikebok."
Att Tor Bonnier själv påstått att han inte haft inflytande över sina tidningar är rent fnys, i vårt avsnitt om familjen Bonniers ger vi åtskilliga exempel på motsatsen.
När det gäller ingiften med mellan Wallenbergare och judar kommer vi här att ta upp det intressanta temat Raoul Wallenberg, den kände svensken som under kriget räddade tusentals judar till Sverige och som sedan mystiskt försvann i Sovjet.
|
|
Hans hjältestatus för den judiska gruppen får en annan innebörd när det visar sig att han kanske inte var en så helt typisk svensk som man under år har presenterat honom som.Det visar sig nämligen att om man efterforskar de judiska förbindelserna och ingiftena med ledande svenskar, att Raoul Wallenberg i själva verket var judeättling på mödernet då Raouls mor, Maria Sophia (Maj) Wising, var sondotterdotter till affärsjuden och spekulanten Michael Benedicks.
Detta är ett förhållande som våra svenska judar känner till men som de försöker nedtysta och om de över huvudtaget nämner det så vill de nedtona hans judiskhet i fråga om hans gärning i Budapest.
I artikeln om kända svenskar med judiskt påbrå med rubriken "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985, berättas att Raoul Wallenberg "är sondotterdotterson till den tyskfödde bankiren, brukspatronen m m, Michael Benedicks. Detta länge förbisedda faktum att Raoul Wallenberg hade judiska anor förringar på intet sätt hans desperata försök att rädda kvarlevan av Ungerns judar".
Artikeln från Judisk Krönika om Raoul Wallenberg och andra kända svenskar med judiskt påbrå finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.
Och juden Georg Klein, säger i en intervju i Judisk Krönika, nr.2-1985 (ett specialnummer om "förintelsen"):
"Det brukar förvisso framhållas att Wallenberg hade judisk härkomst. Men den mängd judiskt blod som flöt i hans ådror räckte för att få andra att i rädsla för repressalier vända sig från det judiska, och i många fall bli antisemiter."Annars brukar den officiella ståndpunkten vara att i de medier som icke-judar tar del av aldrig nämna Raouls judiska påbrå.
I den judiska pressen berättar man också stolt att denne Raoul i sin ungdom arbetade för en judisk bankir och stödde den sionistiska idén om en judisk stat i Palestina. Förenade Israelinsamlingens officiella tidskrift, Menorah - den sjuarmade ljusstaken - berättar i sitt nummer 4-1987 om en bok med brevväxlingen mellan Gustaf och Raoul Wallenberg och att man där kunde utröna att:
"[...] Raoul Wallenberg redan 1936 konfronterades med judarna i Palestina genom anställningen hos en judisk bankman i Haifa. Och medan Gustaf Wallenberg [Raouls farfar] önskar hålla sig neutral i uppgörelsen kring Palestina, så ger Raoul klart uttryck för sin sympati för judarna och vad de vill bygga upp."
Raoul Wallenberg.
Det intressanta är att det finns ett parallellt fall till Raoul Wallenberg, den av judarna så hyllade portugisiske diplomaten Aristides de Sousa Mendes som likt Raoul Wallenberg räddade judar under kriget genom sina transitpass. I en artikel om de Sousa Mendes i Judisk Krönika, nr.1-1996 Sven Ericson, kallar man honom för "Portugals Raoul Wallenberg" och berättar att han för sina insatser för judarna postumt tilldelades en guldmedalj av förintelseinstitutet Yad Vashem i Israel.Dock råkar man i samma artikel i Judisk Krönika (nr.1-1996) nämna att även Aristides de Sousa Mendes råkade ha judiskt påbrå!
Om Raoul Wallenbergs gärning i Andra Världskrigets Ungern, har ny information dykt upp under senare år. Läs om den judiske skribenten och forskaren Bengt Jangfeldts nya data i artikeln "Wallenberg hade bilen full av guld" (SvD,
Läs också bokrecensionen: "Raoul Wallenberg var ingen hjälte" (Aftonbladet, 3:e april 2016), där mediahypen kring denna "hjälte" också börjar naggas.
När det gäller sionisternas kampanjer för "hjälten" Raoul Wallenberg kan vi här nämna att den tysk-födda judinnan Sonja Sonnenfeld är "Raoul Wallenberg-föreningens" sekreterare och hon har bl.a. skrivit en anmälan mot Radio Islam där hon t.o.m. använde sin organisations brevpapper, för att ge anmälan mer legitimitet.
Judinnan Sonja Sonnenfeld, sekreterare "Raoul Wallenberg-föreningen", i kamp mot Radio Islam och yttrandefriheten.
På senare tid har banden med judarna aktualiserats då magnaten Marcus Wallenberg (Jr.) (född 1956) gift sig med Fanny Sachs, en judinna från den judiska klanen Sachs.Marcus Wallenberg (Jr.) är bl.a. direktör för Investor AB och son till Marc Wallenberg, och således sonson till Marcus Wallenberg (Sr.) (1899-1982). Marcus Wallenberg (Jr.) är också kusin till Peter Wallenbergs son Jacob Wallenberg (född 1956).
Sedermera har kopplingen Wallenberg-Sachs-Bonniers än mer stärkts då ovannämnda Fanny Sachs dotter, Emelie Eklund Sachs, 2008 gifte sig med Peder Bonnier, son till den judiske Bonnier-direktören Carl-Johan Bonnier.
Bröllopet rönte uppmärksamhet i skriften Realtid, 2008-04-17, i artikeln "Alla var där när Wallenberg och Bonnier blev ett", som vi här återger ett större stycke och bilder från:
Alla var där när Wallenberg och Bonnier blev ett
Marcus Wallenberg, styvfar till bruden och Carl-Johan Bonnier far till brudgummen.
Foto: Scanpix
Emelie Eklund Sachs har gift sig med Peder Bonnier.
Foto: Charles Hammarsten, IBLHöjdare från finansvärlden var med och såg när Wallenbergs styvdotter blev fru Bonnier.Emelie Eklund Sachs, dotter till Bengt Eklund och Fanny Sachs Wallenberg, har gift sig med Peder Bonnier, son till direktör Carl-Johan Bonnier.
Emilies mamma Fanny Sachs är numera gift med Marcus Wallenberg som är kusin med Jacob och Peter Jr (Poker) Wallenberg. Fanny Sachs är i sin tur syster till Daniel Sachs som är vd i Proventus. Deras farfars far var Josef Sachs som grundade Nordiska Kompaniet i Stockholm.
Peder Bonniers pappa, Carl-Johan Bonnier är direktör och styrelseordförande i Bonnierkoncernen. Cal-Johan Bonniers farbröder var Lukas och Albert Bonnier.
Paret Emelie Eklund Sachs och Peder Bonnier gifte sig i Seglora Kyrka på Skansen, enligt Svensk Damtidning.
[...]
Bland släkten till paret kom kusinen till Peder Bonnier – Johan Bonnier med föräldrarna Mimmi och Hans Jacob Bonnier. Även Helena Bonnier med dottern Malena Bonnier kom. Helena Bonnier är politiker och ordförande i Flying doctors of Africa. Malena Bonnier är faster till brudgummen.
Brudens far Bengt Eklund och faster samt skådespelaren Britt Ekland såg på när paret sa Ja i kyrkan. Brudens systrar Ellen Stendahl, Siri Eklund och styvsyster Jessica Wallenberg såg sin syster gifta sig.
Den nya kopplingen mellan Wallenbergarna och de judiska superklanerna Sachs och Bonnier kan förklara den relativa mediala tystnaden kring Wallenbergs nuvarande affärer.
I en tid när allsköns smutsiga bykar tvättas, intressant att notera att ingen i vårt etablissemang någonsin nämner Wallenbergs inställning till afrikaner och Wallenbergkoncernens sysslor nere i Södra Afrika, i en tid då det über-rasistiska Apartheidsystemet regerade Sydafrika och då Europeiska kolonialmakter med våld ockuperade stora afrikanska landområden.
Wallenberg-ägda ASEA var exempelvis involverad i det kontroversiella vattenkraftverksbygget Cabora Bassa i Mocambique, ett projekt till stöd för kolonialmakten Portugal som då styrdes av den gamla fascisten Salazar, och där den genererade elektriciteten skulle brukas även av rasistregimerna i Rhodesia och Sydafrika.
Anti-ASEA-demonstration i Västerås 1968 mot dammbygget i Cabora Bassa.
Wallenberg-ägda ASEAs direktör Åke Vrethem, kallade t.o.m. i en TV-debatt oktober 1963 Apartheids Sydafrika för "the most distinguished outpost and supporting pillar of civilzation in Africa" (se boken "Sweden and National Liberation in Southern Africa: Formation of a popular opinion (1950-1970)", sida 489)!Och självaste Peter Wallenberg har sedermera använt sig av uttrycket "svartingar" för att beteckna afrikaner, i en intervju i TV4 1994. Snabbt bortglömt av våra styrda medier, förutom ett litet omnämnande i humorprogrammet "Hundra höjdare" på TV5, se clip nedan.
https://www.youtube.com/watch?v=CwUzUb5FmYE
Nej, istället vill judarna att svenska folket ska ha dåligt samvete för göranden långt bak i tid, för gamla oförätter från forntiden, 1700-talet, som vi inte kan påverka. Se bara judinnan Rebecka Katz Thors fräcka inlägg "Även Sverige behöver ett omtag av historien" (Bonniertidningen Dagens Nyheter, 2020-06-30).
Detta istället för att fokusera på Wallenbergs samröre med modern politik och deras pågende affärer med mördarna i Saudiarabien, männen bakom kriget i Jemen. Den i 2020-talet största pågående krigsförbrytelsen, med tiotusentals döda och hundratusentals drabbade av svält och kolera, framförallt barn.Wallenbergs affärer har här en sån tyngd att familjen, helt odemokratiskt, har direktaccess till vårt lands ledning.
Expressen, i en plötslig journalistisk nit - högst ovanligt! - avslöjar i snabbt bortglömda artikeln "Wallenbergs brev ledde till Saudiaffären" (Expressen, 17 augusti 2014):
Wallenbergs brev ledde till Saudiaffären
Ett hemligstämplat brev från Marcus Wallenberg blev avgörande i den så kallade Saudiaffären – som tvingade försvarsminister Sten Tolgfors att avgå 2012.
I en ny bok avslöjar radiojournalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman hur regeringen vek sig för både svenska och saudiska påtryckningar.
Wallenbergs brev till försvarsminister Tolgfors börjar med orden "Bäste Sten".Sveriges Radios Ekot avslöjade 2012 hur Totalförsvarets forskningsanstalt (FOI) i samarbete med Saudiarabien byggde en vapenfabrik i det arabiska ökenriket.
Nu beskriver radiojournalisterna bakom avslöjandet, Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, spelet bakom den kontroversiella affären i sin nya bok "Saudivapen".
De visar hur Sverige i många år samarbetade om krigsmateriel med Saudiarabien trots att landet kränker mänskliga rättigheter i stor skala. Samarbetet stred mot riktlinjerna för den svenska vapenexporten.
Påtryckningar
S-regeringen slöt redan 2005 ett avtal med Saudiarabien om att bygga en vapenfabrik där i utbyte mot saudiska beställningar från Saab och Ericsson för många miljarder kronor. Saudierna skulle köpa övervakningssystemet Erieye.
Men den nya alliansregeringen ville 2006 skjuta upp beslutet. Då ingrep Marcus Wallenberg, finansman och Saabs styrelseordförande, och prins Khaled bin Sultan, Saudiarabiens vice försvarsminister.
Under våren 2008 skickade prinsen ett brev till försvarsminister Sten Tolgfors (M) där han uppmanade honom att lösa situationen:
”Jag hoppas att ers excellens kommer att utöva vad som krävs för att ta denna överenskommelse tillbaka på rätt spår”, skrev han enligt DN.
"Det är av största vikt"
Under samma period inkom ett hemligstämplat brev till Tolgfors från Marcus Wallenberg som inleds med orden "Bäste Sten":
"Det är av största vikt att denna fråga löses snabbt ... annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden, inte minst ERIEYE, kan hamna i farozonen", citerar Ekot från brevet.
Breven gav resultat. Projektet fortsatte genom att FOI bildade ett bulvanföretag som höll i kontakterna med Saudiarabien - utan att regeringen blev inblandad.
– Enligt våra dokument och källor var breven från prins Khaled bin Sultan och framför allt Marcus Wallenberg avgörande för att Sten Tolgfors och Moderaterna till slut gav efter och lät projektet med vapenfabriken fortsätta, säger Bo-Göran Bodin till DN.
Expressen skriver vidare i artikeln "Hemliga spelet bakom resan till Saudiarabien" (Expressen, 21 oktober 2016):Hemliga spelet bakom resan till SaudiarabienExpressen kan i dag berätta om det omfattande hemlighetsmakeriet kring Stefan Löfvens kommande resa till Saudiarabien.Huvudskälet är familjen Wallenbergs vilja att "mjuka upp" restriktionerna kring vapenhandeln med landet, uppger källor i regeringskansliet.Ombord på regeringsplanet i morgon finns vapentillverkaren Saabs styrelseordförande Marcus Wallenberg – som så sent som i lördags hade statsministern som gäst på Investors omskrivna fest i Stockholm.
[...]
Ledningen för Sveriges försvarsindustrikoncern Saab kunde andas ut.Samtidigt stod det klart att det militära samarbetsavtal som Sverige haft med Saudiarabien inte hindrar fortsatt svensk export av krigsmateriel till Saudiarabien.Krigsmateriellagarna säger att följdleveranser bara kan stoppas när FN lagt ett vapenembargo. Något sådant finns inte för Saudiarabien.Stefan Löfvens besök i Saudiarabien i morgon handlar uteslutande om handelsrelationer – och när regeringsplanet lyfter från Stockholm finns både Marcus Wallenberg, styrelseordförande för Saab, och Maria Rankka, vd för Stockholms handelskammare, ombord.
Sveriges ledare Stefan Löfven i Saudiarabien oktober 2016.
Notera att det var redan i mars 2015 som Saudiarabien startade det mordiska anfallskriget mot grannlandet Jemen.
Stefan Löfven tar i hand med Saudiarabiens investeringsminister Majid bin Abdullah Al Qasabi.
Notera Marcus Wallenberg i bakgrunden.
Marcus Wallenberg som meföljde statsminister Stefan Löfven, tillsammans med ministrar i Saudiarabien 2016.
WikiLeaks påtalar på Twitter "Swedish arms dealer" Marcus Wallenbergs resa till Saudi Arabien och det faktum att Saudierna är finansiärer av terrorgruppen ISIS i Syrien!
Var är de övriga s.k. "fria medierna"?
När Peter Wallenberg - som kallade afrikaner för "svartingar" - sen avlider 2015, blir hans begravning starkt symbolisk för var den egentliga makten i Sverige ligger.På Peter Wallenbergs begravning ses ingen distansering från hans tidigare uttalanden. Nej, här ställer alla upp; Vänster, Höger, Kungahuset, Media, Kapitalet - alla tillsammans hyller de den döde ärkekapitalisten.
Tala om "Staten och Kapitalet"...
På superkapitalisten Wallenbergs begravning kunde man således se eliten av socialdemokrater högaktningsfullt närvara, som vore en ärbar statsman död:
Regeringen med statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson och näringsminister Mikael Damberg
Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning
Mona Sahlin, f.d. partiordförande för Socialdemokraterna, dåvarande nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.
Pär Nuder, Socialdemokratisk f.d. finansministern
Leif Pagrotsky, judisk f.d. närings- och kulturminister
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande för LOAndra politikertoppar, från högerblocket, som:
Ulf Adelsohn, judisk f.d. Moderatledare och hans fru Lena Adelsohn Liljeroth, f.d. Moderat kulturminister
Fredrik Reinfeldt, f.d. statsminister
Anders Borg, f.d. finansminster
Anna Kinberg Batra, dåvarande Moderata partiledaren
Jan Björklund, Folkpartiets (numera Liberalernas) ledare
Annie Lööf, Centerpartiets ledare
Göran Hägglund, KDs patiledare
Maud Olofsson, f.d. partiledare för Centerpartiet,Kungahuset:
Carl XVI Gustav, drottning Silvia, kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip
då "Peter Wallenberg var nära vän till kungafamiljen" (SvD, 2015-02-04).Storfinansen/storföretagen:
Anders Wall, finansman, Beijer, Volvo
Carl Bennet, industrirman, Getinge
Gunnar Brock, företagsman, Tetra Pak, Atlas Copco
Hans Stråberg, vd och koncernchef Electrolux
Hans Vestberg, vd Ericsson
Lars Wedenborn, vd för Wallenbergstiftelsernas förvaltningsbolag
Claes Dahlbäck, mångårig vd på Wallenbergs maktbolag Investor
Johan Forssell, ny vd Investor
Pehr G Gyllenhammar, judisk f.d. Volvochef och Stenbeckman
Leif Johansson, ordförande i Ericsson,
Börje Ekholm, f.d. vd för Investor
Michael Treschow, f.d. ordförande i Ericsson
Jan Carlzon, f.d. vd och koncernchef för SAS
Anders Nyrén, vd Industrivärden
Carl-Henric Svanberg, dåvarande styrelseordförande oljebolaget BP (British Petroleum), f.d. vd och koncernchef för Ericsson och vd för Assa Abloy
Conni Jonsson, EQT:s grundare och vdFrån pengavärlden:
Olof Stenhammar, finansman och grundare av Optionsmäklarna OM, numera OMX.
Annika Falkengren, vd för SEB
Magnus Carlsson, vice koncernchef SEB
Hans Dalborg, tidigare vd och ordförande för Nordea
Fredrik Lundberg, vice ordförande i NordeaMediavärlden:
Cristina Stenbeck, ordförande i Kinnevik
Bilder från Peter Wallenbergs begravning
Moderatcheferna Fredrik Reinfeldt och Anna Kinberg-Batra
Göran Hägglund, KDs partiledare
Socialdemokratiske ex-finansministern Pär Nuder
Moderaterna Ulf Adelsohn och Lena Adelsohn Liljeroth
Jan Björklund, Folkpartiledare (numera "liberalerna")
Leif Pagrotsky, judisk f.d. Sociademokratisk närings- och kulturminister
Socialdemokratiska Arbetarpartiets f.d. partiordförande Mona Sahlin
Mediekoncernen Stenbecks Cristina Stenbeck och Moderaten och
ex-finansministern Anders Borg
Socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven
Socialdemokratiska ministrarna Helene Hellmark Knutsson, Magdalena
Andersson och Mikael Damberg
Cristina Stenbeck och judiske f.d. Volvochefen PG Gyllenhammar
Centerpartiledaren Annie Lööf
Karl-Petter Thorwaldsson, ordförande LO
Centerpartiets f.d. partiledare Maud Olofsson
Kung Carl XVI Gustaf anländer
Marcus Wallenberg och Prins Carl Philip skakar hand
Jacob Wallenberg omringad av kronprinsparet Victoria och Daniel samt
Prins Carl Philip
Kung Carl XVI Gustav med Drottning Silvia
Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel
***
SAF - Sveriges Arbetsgivarförening
Juden Bengt (ben-Elias) Heyman, släkt med den judiske professorn Elias Heyman var exempelvis direktör i Sveriges Arbetsgivarförening.
Bertil Kugelberg (född 1900) var en berömd VD och styrelseledare i SAF 1947-1966 (vice ordförande 1942, tf. 1946).
Bertil Kugelbergs far var Wilhelm Kugelberg, direktör för ackumulatorfabriken Tudor i Stockholm, och som i sin tur var son till vice häradshövdingen Kugelberg och dennes judisk-ättade fru von Otter, som stammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm-Calms.
Innan sin topp-position på SAF var Bertil Kugelberg direktörsassistent på SAF:s allmänna grupp 1928-1936, VD för Bankernas förhandlingsorganisation 1937-1942 och verksam i Försäkrbolagens förhandlingsorganisation 1942,
Han har därefter haft en mängd poster som ledamot i arbetsdomstolen 1949-1966, ekonomiska planeringsrådet 1962-1968, ordförande för svensk-norska samarbetsfonden 1960-1973, CFF 1958-1967, Afa 1967-1976 (ledamot 1962-1976), näringslivets tidningsstiftelse 1966-1976, AB Svenska Pressbyrån 1966-1974, Svenska chokladfabriken AB 68-73, Tore Wretman restaurang AB 1967-1977, Svenska AB Philips 1971-1975, styrelseledamot i Svenska Norgehjälpen (ledamot av arbetsutskottet) under kriget, 1942-1945, Svenska tobaks AB 1950-1971, SPP 1955-1956, Svensk-Amerikanska stiftelsen 1954-1968, 2:a fondstyr APF 1959-1969.
Bertil Kugelbergs son Jan Kugelberg (född 1928) blev känd kirurg och professor i Lund, och gifte sig i sitta första giftermål med dottern till ambassadören Lennart Nylander.
Tage Pousette, bl.a. ambassadråd i Teheran och generalkonsul i Minneapolis, gifte sig med en dotter till Bertil Kugelberg.
Den judiske direktören Erland Waldenström, på mödernet från den judiska klanen Lion, har länge haft ett inflytande på SAF och satt där under åren 1951-1973 samtidigt som han var en höjdare inom Sveriges industri- och bankvärld. Vi berättar mer om honom och hans släkt i avsnittet om judar och industrin i Sverige.
Matts Bergom-Larsson (född 1908), jude och son till den icke-judiske borgarrådet och folkpartistiske riksdagsmannen Yngve Larsson, och dennes äktenskap med judinnan Elin Bonnier, syster till den judiske bokförläggaren och styrelseordförande i Dagens Nyheter, Tor Bonnier och bokförläggaren Åke Bonnier.
Inom SAF började Matts Bergom-Larsson som sekreterare i SAF 1938 och blev senare direktörsassistent 1943, under brinnande krig och var direktör på SAF 1946-1951.
Bland andra höga poster denne jude besuttit ses posten som VD i Sveriges verkstadsförening (1951-1973), ordförande i arbetsmarknadens yrkesråd, ordförande i Svenska Röda Korset (1974-1981), som också suttit i skolöverstyrelsen (1964-1972), i LO och SAF:s kvinnolönekommitté, i PA-rådet och AMS och som varit ledamot i Pressens opinionsnämnd, för att bara nämna några av denne judes engagemang.
F.ö. berättar vi mer om hans släktingar i avsnittet om Dagens Nyheter.
Göran Luterkort (född 1925) som son av en häradshövding Salli Luterkort, började som anställd på SAF 1952-1953, för att sedan ha egen advokatbyrå i Stockholm 1961-1971 och sedan i Malmö efter 1972.
Denne jude var vice ordförande för Stockholmsavdelningen av Sveriges Advokatsamfund 1967-1971 för att sedan vara ordförande för Sveriges Advokatsamfund 1979-1981 (där Luterkort var dess vice ordförande under åren 1975-1979).
Göran Luterkort är medlem i den av sionister infiltrerade Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, (se deras medlemslista från 1999).
Olof Ljunggren, i egenskap av verkställande direktör i Svenska Arbetsgivarföreningen, var en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.
På Svenska Arbetsgivarföreningen - SAF - har man också haft juden Björn Grünewald som direktör för utbildningsverksamheten. Han är son till den kände judiske konstnären Isaac Grünewald.Förutom sitt uppdrag på SAF har Björn Grünewald även varit ubåtsofficer och major i marinens reserv. Han påstår att han är fostrad som kristen och tillhör den svenska kyrkan men detta påstående blir ihåligt då det visar sig att han 1982 tillträdde posten som ordförande för den svenska avdelningen av den stora internationella judiska utbildningsorganisationen ORT. Björn tog över då den kände judiske advokaten och Bonnier-mannen Ivar Philipson lämnade den hedervärda posten som svensk ORT-ordföranden.
Det är ingen slump att juden Grünewald, sin "kristna" tro till trots ställer upp i denna judiska organisation. Dessutom låter han sig intervjuas om sitt engagemang i ORT i den supersionistiska tidskriften Menorah, nr.1-1986, organ för Förenade Israelinsamlingen, vilket enligt vår mening också visar var hans sympatier ligger.
När man firar sionismens triumfer med den s.k. "Israel-festivalen" för år 1990 är Björn Grünewald en av deltagarna på festligheterna, något som rapporteras i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990.
Avslutningsvis kan vi berätta att den sionistiske juden Björn Grünewald är gift med AnnBritt Grünewald, den i media som debattör så hårdlanserade f.d. fängelsechefen.
Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1989. |
***
