I det, destruktiva epokens ställe skall träda den
konstruktiva epoken, grundad på den positiva ideologen,
vilkens eviga sanningar finnas nedlagda i människans
förnuft och samvete. Denna process, som skall leda
över från den judiska, »internationella»
destruktionen till en konstruktiv nationell ordning, fordrar en
anspänning av alla den goda viljans krafter.
Att svenska folket i närvarande tid i så ringa
grad förmått motstå den för
världsherravälde kämpande judiska maktens
våldsamma attacker i underkuvande riktning, beror
främst på den under senaste århundrade
genomförda förjudningen av det ledande skiktet,
varigenom motståndskraften i hög grad brutits
å de håll, som varit närmast till att
försvara den svenska helgedomen. Denna förjudning har
framför allt skett på tvenne vägar:
1) genom införande i landet av judar och tillförande
av judiskt blod till ledande svenska släkter,
2) genom upptagande av representanter för samma kategori
släkter i den för judendomens
världsimperialistiska planer verkande internationella
Frimurarorden, för vilken endast existerar en "ras" och en
"nation", nämligen judekonungen Salomos. Såsom
edsvurna "bröder" i frimureriet ha de förletts att
förneka sig själva och sin egen nation.
Redan för mera än ett årtionde sedan stod
faran av denna fortgående förjudning av svenska
folket klar för undertecknad. Ett försök gjordes
då också att i elfte timmen hejda densamma genom
dess belysande inför offentligheten, vilket skedde i en
1927 och 1928 i tidningen Nationen under rubriken "Från
Ghetton till Riddarhuset" publicerad utredning. Frågans i
följd av den allmänna utvecklingen i världen
även för oss alltmera ökade aktualitet fordrar
nu, att det tidigare offentlig gjorda materialet i samlat och
kompletterat skick framlägges i bokform. Denna studie
gör icke anspråk på att vara en
fullständig utredning över den idiotypiska
förjudningen av det nuvarande svenska överskiktet
utan avser endast att ge ett tvärsnittsprov till belysande
av verklighetsläget. Ett memento riktas härmed till
Sveriges folk, en allvarlig varning mot att fortsätta en
ohållbar väg, som måste leda till nationell
undergång.
Den roll, som det ledande folkskiktets bindande vid judiska
Frimurarorden, vid sidan av tillförandet av judaisering
genom ingiften i svenska familjer, spelat i judendomens
strävan för vårt folks förjudning och
underkuvande, framgår tydligt vid ett studium av den
officiella judiska frimurarkalendern, i vilken såsom
ledande, tjänsteutövande eller andra
höggradsbröder stå upptagna representanter
för praktiskt taget allt vad Sverige äger av
framskjutna familjer. Enligt nämnda kalenders senaste
upplaga av 1928/29 intaga förutom samtliga manliga
medlemmar av det regerande konungahuset representanter för
följande svenska och försvenskade släkter
ledareställningar eller höga grader i det genom ett
40-tal utländska storloger med frimurarinternationalen
samorganiserade svenska frimureriet:
von Stedingk, von Heidenstam, af Wirsén, Lindman,
Themptander, Lundeberg, Printzsköld, Nauckhoff, Westman,
Wester, Bergenholtz, Rudbeck, Lewenhaupt, Hammarskjöld,
Trolle, Haij, Uggla, Bonde, Ehrensvärd, de la Gardie,
Virgin, Falkenberg, Rålamb, Sager, Steuch, Wallenberg,
Dickson, Vennersten., Hallin, Söderbaum, Adelswärd,
Zethelius, Boustedt, Hildebrand, Lagrelius, Granholm, Dyrssen,
von Sydow, Cederström, Hedenstierna, Grafström,
Kvarnzelius, Odelberg, Bennet, Hasselrot, Peyron, Reutercrona,
Wachtmeister, Wrede, Stiernstedt, Hamilton, Mörner,
Fouché, d'Otrante, von Celsing, von Platen, Ribbing,
Sparre, Björnström, Toll, Bjuggren, von
Krusenstjerna, von Rosen, von Horn, Åkerhjelm,
Reuterswärd, Bråkenhielm, Piper, von Essen,
Tersmeden, Bildt, Ridderstad, Cederström, Klingspor,
Leuhusen, Cedercrantz, Ehrenkrona, Lagerfelt, Tamm, Afzelius,
Åkerman, Odencrantz, Lind af Hageby, Ewerlöf, af
Geijerstam, von Plomgren, von Porat, von Schultzenheim, Taube,
Wickström, Hyltén-Cavalius, Staël von
Holstein, von Feilitzen, Lagerhjelm, Gyllenram, Lagercrantz,
Lindencrona, Breitholtz, Silfverswärd, Gyllenkrok,
Svinhufvud, Tigerschiöld, Rosenerantz. Etc...
Mot denna på skilda vägar planmässigt och
systematiskt bedrivna förjudning av Sverige och
svenskarna, vilken för dagen tager sig ett markant uttryck
i en judeinvasion utan tidigare motsvarighet, måste
äntligen ett bestämt motstånd resas. Det
är en nations icke blott rätt utan även plikt
att bevara sin försvara sin existens, sina institutioner,
sina ideella och materiella värden gentemot alla
försök att inkräkta och skada, evad de
utföras beslöjat eller öppet, utifrån
eller inifrån. Största faran bjuder den fiende, som
under humanitetens mask smyger sig på offren för att
därpå osedd inifrån ge dem
dödsstöten.
Ett folk, som vill leva, måste stå rustat mot
det ena såväl som det andra slaget av fiender.
Vår svenska tradition och nationalitetens grund, liksom
våra svenska andliga och materiella värden äro
ett förpliktande arv - en nationell helgedom, som vi
måste vara redo att oförvanskad bevara, till det
yttersta försvara mot alla krafter i tiden, som önska
beröra oss den.
Juden
Salomo Kalms ättlingar
Ätterna Airth, Arrhenius v. Kapfelmann, Bagge,
Barelay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet, Bratt, Dickson,
Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer, Gren af
Rossö, Hallencreutz, Hamilton, von Hofsten, Holst, von
Horn, Hästesko, von Jacobson, Kuylenstierna,
König, Lagerhielm, Löwenhielm, Mörner,
Naucler, von Otter, Ouchterlony, Palmstierna, Posse,
Printzen-sköld, Röhss, af Sandeberg, von Seth, von
Sydow, Tamm, Tham, Uggla, Wachtmeister, Weidenhjelm, Wijk,
af Wingård, Wrede, Åkerman m. fl.
Från den döpta judesläkten Kalm i
Braunschweig härstammade enligt Vadstena-arkivarien och
hovintendenten Örnberg en Salomo Calms, vars sonson
Heinrich Joachimssohn Calms var borgare i Hamburg. Den
sistnämndes son Hans Calms invandrade till
Göteborg, där han dog som krämare 1710.
Med ofrälse Kajsa Seth (vars moder var dotter av en
göteborgskrämare Fistulator, jude enligt
överstelöjtn. Fröding) hade han en son och
fyra döttrar. Dorotea Calms var hustru åt
ofrälse An-
(15)
dreas Heger, ofrälse krämaren Niklas Matsen och
ofrälse räntmästaren Per Silvander i
Göteborg. Av hennes sex barn hade Niklas Matsen en
dotter Dorothea, som med krämaren Anders Oterdahl i
Göteborg hade dottern Ingeborg. Denna äktades av
ofrälse kamreraren Fredrik Åkerman i
Göteborg. Dennes äldste kände stamfader Erik
Åkerman, död som svensk tullnär och
borgmästare i Viborg 1739, har falskeligen utgivits
vara en ättling av Revalbiskopen Kristian Mikaelsson
Agricola, som 1584 adlades. Av judemestisen Oterdahls
åtta barn giftes Fredrika Åkerman med herr af
Wingård n:r 2159, ärkebiskop i Uppsala, adlad
1799 för sin faders förtjänster. Denne
officierade nämligen vid kronprins Gustafs dop.
Allmogesläkten Wingårds första namnkunnige
stamfader var pastor i Krokstad i Bohuslän, död
1645 »av trolleri».
Judemestisen Anders Åkerman, handlande i
Göteborg, hade en dotter, som giftes med ofrälse
häradshövdingen K. Ekström.
Judemestisen Filip Åkerman, handlande i
Göteborg, hade fyra barn, av vilka en dotter giftes med
ofrälse borgmästaren L. Dahlström i
Oskarshamn, medan Wilhelm Å. blev handlande i
Göteborg och fader till tre barn. Av dessa blev Rikard
bokhållare i Chicago (och fader till två barn)
och Hedvig hustru åt handlanden Kristian Röhss i
Göteborg av en ofrälse tysk släkt, som
falskeligen utgivits för adlig och tillagt sig ett
vapen, bestående av en förgylld ros i blå
sköld. Att släkten skulle ha
(16)
kommit »från Finland eller Holland»
är en ostyrkt uppgift. Äldste kände
stamfadern hette Roijss och levde omkring 1700 i Kleben,
Sachsen. Av judemestisen Åkermans tre barn giftes
Sigrid Röhss med friherre Falkenberg n:r 255,
försäkringsman i Göteborg, som hon
skänkte en dotter. Ätten Falkenberg räknar
sina anor från en brandenburgare Hans F., som levde i
femtonde seklets senare del. En hans ättling fick 1625
svenskt adelspatent såsom kapten vid Sörmlands
fotfolk, och dennes sonson fick titeln »friherre till
Trystorp» 1733. Judemestlsen Eva Falkenberg
äktades 1927 av ofrälse löjtnanten Wenne vid
Livregementets grenadjärer.
Niklas Åkerman, borgmästare i Mariestad, hade
fyra barn, av vilka Niklas blev kungl. sekr., Alexis,
konduktör, Selma hustru åt ofrälse
borgmästaren Anders Lang i Mariestad och Emilie hustru
åt ofrälse handlanden Sven Teodor Bergman i
Skövde.
Judemestisen Fredrik Åkerman n:r 2320, gift med en
judinna Benedicks, blev i egenskap av landshövding
adlad 1843, men dog barnlös. Hans ofrälse broder
»smidesdirektören» August Åkerman hade
åtta barn, av vilka Gustav blev
överdirektörsassistent i
Järnvägsstyrelsen och Viktor handlande i
Stockholm. Den senare var fader till Gunnar Å.,
kansliråd i försvarsdepartementet, och Helena A.
gift med ofrälse geologi-professorn Holmquist vid
tekniska: högskolan i Stockholm.
»Smidesdirektörens» yngste son Henrik
Åkerman blev diplomat och var bl. a. svensk-norsk
envoyé i London. Av hans tre
(17)
barn blev Gustaf professor i nationalekonomi i
Göteborg och Johan docent i nationalekonomi i Lund,
medan Lisa blev hustru åt greve Mörner n:r 60,
löjtnant, kammarherre och godsägare å
Sonstorp i Östergötland, vilken hon skänkt
sju judemestiser. Denna ätt säger sig
härstamma från en romersk borgare, och
ättevapnet. skulle tillagts en krona av den
rödskäggige Fredrik v. Büren-Staufen. Den
till svenska riddarhuset inlämnade genealogien
börjar dock först i femtonde seklets mitt med en
brandenburgare Mörner. Stellan Mörner, vilken
begynt sin bana såsom dräng i Carl IX:s
tjänst, fick såsom ståthållare
å Åland svenskt adelspatent 1627. Från
honom härstamma alla nu levande svenska
släktmedlemmar. En hans son fick i egenskap av
landshövding titeln »friherre till Morlanda»
1674 och en dennes son erhöll såsom
generalguvernör grevetitel 1716.
Slutligen blev »smidesdirektörens» dotter
Johanna Åkerman hustru åt kamreraren Julius von
Sydow. I Tyskland har det funnits flera adelsätter med
namnet Sydow, men den sedan omkring 1730 i Sverige levande
familjen S. har här icke erkänts såsom adlig
(en släktmedlem blev i egenskap av landssekreterare
adlad 1830 i primogenitur, vadan han förut var oadlig).
De oadliga släktlinjerna återfinnas i Gerbers och
Klebers privata »adelskalender». Den till Sverige
invandrade stamfadern var saltkokare i Kalmartrakten.
(18)
Judinnan Dorotea Calms son göteborgskrämaren
Harder Matsen hade en dotter, som giftes med handlanden
Gustav Santeson. Denne hade börjat sin bana som
handelsbiträde i Göteborg och därpå
sysslat med sillsaltning i ett litet skjul på
Björkön och slutligen tjänat en
förmögenhet. Liksom hustrun tillhörde han den
herrnhutiska sekten. Småländska ofrälse
soldatsläkten Santeson räknar sina anor från
en underofficer som levde i sjuttonde seklets mitt. Av
judemestisen Matsens åtta barn giftes äldsta
dottern med handlanden Olof Bredberg i Göteborg, och
hennes broder Benkt Lars Santeson, generalauditör vid
livbrigaden, måste, ruinerad av spel, ge sig av till
S:t Petersburg, där han livnärde sig såsom
språklärare, medan brodern Sante Johan blev
handlande i Göteborg och fader till tre döttrar,
av vilka en såsom sinnessjuk intogs å
Växjö hospital.
Elisabet Ulrika Santeson giftes med bryggarsonen
professorn Elias Björck i Göteborg av en
ofrälse västgötisk allmogesläkt
från Vedum. Hennes son Gustav Björck blev biskop
i Göteborg och fader till sju barn. Av dessa var Ernst
komminister i Göteborg och poet, Ludvig pastor i
Vinberg. Av hans åtta barn blev Ernst pastor i
Gräsgård och Gustav assessor i Göteborg samt
Sven och Karl präster i Göteborgs stift.
Biskopsdottern Ellse Björck giftes med ofrälse
pastorn Karl Heuman i Morlanda av en ofrälse tysk
djäknesläkt, invandrad till Sverige i början
av
(19)
1700-talet. Av hennes sex barn var Elis Heuman kungl.
hovpredikant och fader till 5 barn. Av dessa är en son
litteratör i Paris. Sigrid K:dotter H. hade barn med
ofrälse pastorn Söhrman i Värö; Agnes R.
hade barn med ofrälse komministern Rextus i
Göteborg; Hedvig H. hade barn med ofrälse
komministern Törnqvist i Fjärås.
Biskopsonen Karl Björck hade sex barn, av vilka
Harriet giftes med organisten Otto Ullman i Uppsala av en
ofrälse släkt från Kristinehamn; Anna
Björck giftes med ofrälse
fängelseläkaren Uddenberg i Varberg och Ida B. med
ofrälse vanföreläkaren Holmdahl i
Hälsingborg. Karl Björck blev assessor i
Göteborg och brodern Erik blev läkare i
Mölndal.
Biskopsdottern Amalia Björck blev hustru åt
friherre Fleetwood n:r 49, som av en sjökapten och
själv handlande i Göteborg (hennes fars mors
morbrorsdotters son, alltså även han
judeättling). Ätten Fleetwood härstammar
från Miles Williamsson F., en borgare i Southampton,
vilken blev uppbördsman I London och vars son George
tog svensk sold och tjänade sig upp till generalmajor.
Såsom sådan fick han 1654 titeln »friherre
till Jälunda». (Hans broder uppges ha varit en
upprorsmakare mot kungahuset Stuart och gift med en dotter
av usurpatorn »Cromwell» av
krögarsläkten Williams). Av judeättlingen
Björcks sju barn är Harald Fleetwood
hovceremonimästare, kammarherre,
»rechtsritter» av den privata johannitorden,
serafimeror-
(20)
dens registrator, m. m. Brodern Gustav har varit
jordbrukare och är ävenledes privat
johannitriddare. Brodern Georg är amanuens i
Livrustkammaren och Karl-Mårten kammarherre och
landskamrer, f. d. serafimerordenskanslist och privat
johannitriddare samt änkling efter Sophie Bernadotte,
comtesse de Visborg (luxemburgisk titel av 1892), sondotter
av konung Oscar II.
Någon romantiskt anlagd panegyrist har sökt
leda Bernadottes anor tillbaka till »de till
Sydfrankrike invandrade babylonska sarerna» (sic!).
Greve Wrangel trodde honom härstamma från en
oadlig småborgare Jean de Pouey. Emellertid är
den förste säkre stamfadern en senare Jean
Bernadotte, vilken i slutet av 17. seklet levde som
vävargesäll i Pau (Basses-Pyrenées)*.
Judinnan Dorotea Calms sondotter Dorotea Eli-
* Efter stenkastningen mot judarna i
Stockholm hösten 1838 gav Aftonbladet spridning
åt ett rykte att judarna hade för avsikt att i
sin synagoga uppställa två statyetter av sina
gynnare, den ena föreställande statssekreteraren
Skogman, den andra »en person av israeliternas egen
nation», såsom det sades. Denne omnämnde
person skulle vara Bernadotte (enligt Oláns bok om
Judarna på svensk mark). Från judehålI
höras ofta insinuationer om Bernadottes judiska
börd.
Även konung Carl XIII synes ha haft
denna uppfattning. I sitt bekanta örebrobrev av 1810
till överståthållaren Skjöldebrand i
Stockholm skrev han: »För tusan djävlar! On
veut mettre à ma coté le nommé
Bernadotte, juif de naissance et jacobin à bonnet
rouge. Au diable tous les jacobins!»
I övrigt hänvisas till
»Semi-Gotha» 1913. sid. 106.
Familjen Bernadotte har intet som helst
samband med den judisk-itallenska krämarsläkten
Ponte-Corvo, vars namn man kan se på butikskyltar i
Rom och annorstädes i Italien.
(21)
sabet Matsen hade med krämaren Gustav Santeson sonen
Karl Gustaf. Denne blev komminister i Örgryte och fader
till 6 barn, av vilka en dotter giftes med krämaren
Johan Olof Gullbransson i Varberg och en annan med
stadsläkaren Kapfelman-Arrhenius i samma ort. Denne
räknade sina anor från en redan i sextonde
seklets slut till Sverlge invandrad fanjunkare Kapfelman,
död 1607 i Linköping, där sonen blev
krämare. Släkten har falskeligen utgetts vara en
bayersk adelsätt. Örgrytekomministerns yngsta
dotter giftes med apotekaren Gren i Göteborg, som hon
skänkte två döttrar, av vilka den ena giftes
med jordbrukaren Broberg i Änggården vid
Göteborg. Släkten Gren uppger sig härstamma
från en dansk skeppare, vars sonson 1487 skulle ha
fått adelskap av kung Hans II v. Oldenburg.
Ättlingarna ha uppgått i
skärgårdsallmogen på svenska
västkusten. Riktigheten av den i Tersmedens apokryfiska
adelskalender införda stamtavlan har icke
kontrollerats. (Den store vetenskapsmannen Svante Arrhenius
tilIhörde en svensk släkt, som på intet vis
är befryndad med den ovannämnda Arrhenius v.
Kapfelman).
Av örgrytekommunistern Santesons söner blev
Gustav disponent för Surte glasbruk och Bernhard
apotekare i Varberg. Av den senares tio barn giftes Maria
med handlanden Broberg i Göteborg och Margareta med
stadsnotarlen Sandegren och läkaren Lindholm. Karl S.
blev bolagsingenjör, brodern Bernt läkare och
Göran bolagsdirektör i
(22)
A.B. Curator samt fader till tre barn, därav en
dotter gift Vranér. Henrik S. blev kemist och fader
till tre barn, vilka Gösta är statsopograf vid
rikets allmänna kartverk och Karin gift med kaptenen
Elis Thuresson i Byggnadskåren samt Märta med
generalen Sylvan. Denne tillhör en ofrälse
skånsk allmogesläkt från Löderup.
Örgrytekomministern Santesons yngste son Karl var
professor och överkirurg vid Serafimerlasarettet samt
fader till fyra barn. Av dessa blev Harder jordbrukare i
Forsby, Södermanland, och fick med judinnan Ida
Philipson två söner, av vilka Karl S. är
amanuens i Nobel-biblioteket. Den sistnämndes farbroder
Henrik Santeson var vice häradshövdIng,
riksgäldsfullmäktig och direktör för
Nobelstiftelsen. Av hans fyra barn med judinnan
Fränekel blev Per S. assessor i Svea hovrätt och
Karin S. har två barn med regementsintendenten
kaptenen S. E:son von Hofsten n:r 1794. Denna
värmländska allmogesläkt är från
Hofsten i Köla socken, varefter namnet tagits. Bengt R.
blev som sekreterare i kommerskollegiet adlad 1726.
Överkirurgen Santesons yngste son Gustav blev
professor vid Karolinska institutet i Stockholm. Av hans
fyra barn blev en son lektor.
Judinnan Dorotea Calms sondotter Dorotea Elisabet Matsen
hade med handlanden Gustav Santeson sonen Bernt Harder
Santeson. Denne, som uppfostrats hos herrnhutarna, var en
vittfamnande köp-
(23)
man men förlorade större delen av sin
förmögenhet på spekulation med
Götakanalaktier. Trots sitt judeblod var han nog
patriotisk att till riksdagen inlämna en motion, vari
föreslogs att den franskfödde arvprinsen borde
uppfostras av svenska lärare, vilken motion väckte
sådant misshag, att man från kungligt håll
rent av fordrade Santesons huvud! Han hade med Johanna
Dorotea Matsen sex barn, av vilka en dotter giftes med
lantbrukaren Adolf Andersson i Dämman och en annan med
friherre von Otter n:r 150, överstelöjtnant vid
flottan. Denna ätt räknar sina anor från en
i trakten av Bremen av okända föräldrar
född Kasten Otter som invandrade till Sverige, där
han började sin bana som hovbetjänt. Han dog 1657
såsom handlande i Örebro. Hans son Salomo
tjänade sig upp från skrivbiträde till
amiralitetskamrerare och fick såsom sådan
adelskap 1691 och såsom landshövding
friherretitel 1719.
Av judemestisen Santesons åtta barn blev Karl
Gustav Otter viceamiral och marinminister samt fader till
fyra barn. Dottern Anna giftes med friherre Beck-Friis n:r
278, förvaltare i Harg och preses i Lantbruksakademien.
Denna danska bondeätts äldste kände stamfader
Lasse Beck levde omkr. 1500 såsom
klosterföreståndare i Slagelse. Korfitz Ludvig
Beck blev svensk major och fick 1723 svensk
adelsintroduktion under namnet Beck, vartill han senare lade
Friis. En hans son fick i egenskap av riksråd
barontitel 1770, och i denna
(24)
baronisering inneslöts även en annan son,
stamfader åt den nu levande ätten.
Av judeättlingen v. Otters fyra barn blev Karl
Beck-Friis fideikommissarie till Harg i Roslagen, Jockum
ryttmästare vid Livregementets dragoner och Johan
sändebud i Shanghai samt innehavare av ett dussintal
ordensdekorationer. Deras syster Eva Beck är gift med
ofrälse amiralen Tamm, innehavare av ett dussintal
dekorationer. Denna ätt räknar sina anor
från ofrälse borgaren Sebastian Tham i Landsberg,
Sachsen, vilkens son Vollrat blev handlande i Göteborg
och fader till Sebastian Tham. Denne arbetade sig upp
från handelsbetjänt till kommerseråd och
fick som sådant adelskap 1716. En ättling
förklarades av k. m:t (14/8 1800) adelskapet
förlustig men blev ånyo adlad 1826 och fick 1843
barontitel, allt i primogenitur.
Judemestisen Elsa v. Otter giftes med viceamiralen
Dyrssen, tillhörande en ofrälse holsteinsk
jordbrukarsläkt, vars stamtavla börjar med en Hans
Dirssen (= Didriksson), död 1587. En ättling blev
1840 jordbrukare i Västergötland. Av Elsa Ton
Otters sex barn äro två söner
sjöofficerare och två kaptener i Göta
livgarde. En deras syster är gift med ofrälse
kaptenen Looström, kanslisekreterare i
finansdepartementet, av en uppländsk allmogesläkt,
som tagit namn efter Lohärads socken. Hennes yngre
syster är gift med ofrälse ryttmästaren
Francke.
Marinminister v. Otters son Kark.blev artilleri-
(25)
major och privat preussisk johanniterriddare samt fader
till tre döttrar, av vilka Elisabet är skild
från en ofrälse tysk och omgift med en
ofrälse köpman Sucksdorff. Hennes syster Maud har
två barn med generalstabskaptenen Karl Karlsson v.
Horn vid Livgardet till häst, vars tyska släkt
räknar sina anor från en handlande i Hamburg,
vars sonson såsom köpman slog sig ned i Sverige.
Släktbeståndet återfinnes i Gerber's och
Kleberg's kalendrar.
En av överstelöjtnanten von Otters döttrar
giftes med herr Printzensköld n:r 478, ryttmästare
vid Smålands husarer. Denne räknar sina anor
från den av okända föräldrar födde
tysken Johan Printz, vilken tjänade sig upp från
gemen musketör till svensk major och som sådan
fick adelskap 1649; han mördades 1658 å
Bornholm.
Judemestisen Santesons son Bror Salomo v. Otter var major
och fader till fyra barn, av vilka Salomo är
överstelöjtnant,
arméfördelningsintendent och riddare av den
privata Johanniterorden. Av hans två barn är
sonen köpman och dottern har två söner med
herr Tham n:r 1508, jordbrukare i Getinge. Denne räknar
sina anor från ofrälse borgaren Sebastian Tham i
Landsberg, Sachsen, vilkens son Vollrat blev handlande i
Göteborg och fader till S. Tham, som arbetade sig upp
från handelsbetjänt till kommerseråd och
fick adelskap 1716.
Judemestisen Santesons son Fredrik Vilhelm von Otter blev
amiral och statsminister. Av hans sju
(26)
barn är Kasten kammarråd, sekreterare i
Nobelstiftelsens styrelse, Fredrik är
överstelöjtnant och Oskar är f. d. kapten i
Kongo. Statsministern v. Otters dotter Helja Sofia giftes
med viceamiralen Alarik Hansson greve Wachtmeister n:r 25. -
Av dessas tre barn är Alarik Waehtmeister
kommendörkapten. Ebba Wachtmeister har två
döttrar med herr Uggla n:r 100, kapten vid
Livregementets grenadjärer. Denna ätt
härstammar från bonden och rusttjänaren Klas
Hansson i Bosgård i Söderköping i sextonde
seklets början. Elsa Wachtmeister har 3 söner med
kaptenen Fritz Henriksson v. Hofsten n:r 1794 i Örebro.
Släkten Wachtmeisters uppgivna härkomst från
tyskordensriddare har numera avförts såsom
ohållbar. Transbaltiska genealoger tro släkten
vara ursprungligen svensk. Soldaten och förmannen Axel
»Wallmeister» (vallmästare) var 1515-20
wachtmeister i Arensburg å ösel och tros ha varit
farfader åt Hans Wachtmeister, som dog i Reval 1590
såsom svensk kapten för en fänika tyska
ryttare. Själv skrev han sig något oblygt
»Kungl. Majestäts till Sverlge fältmarskalk
och ryttmästare». I egenskap av kapten hade han
adlats 1578. En hans sonson fick titeln »friherre till
Björkö» 1651. Titeln »greve till
Skunkenberg», senare kallat »Johannishus»,
är av 1687.
Den värmländska allmogesläkten von Hofsten
är från Hovsten i Köla socken,
varifrån namnet tagits. Benkt Hofsten blev som
sekreterare i kommerskollegiet adlad 1726.
(27)
Judemestisen Santesons dotter Augusta v. Otter giftes med
ofrälse vice häradshövdingen Kugelberg,
vilken räknade sina anor från finske soldaten
Lasse Olsson i Kullo by, Borgå socken, varefter namnet
Kul(l)berg, senare Kugelberg, antagits. Av v. Otters tre
barn giftes Lotten Kugelberg med brukspatronen Anton Olsson
i Gisslarbo, svensk, österrikisk och italiensk
ordensriddare. - Vilhelm Kugelberg blev direktör
för Ackumulatorfabriken Tudor i Stockholm och fader
till Bertil, direktör i bankernas
förhandlingsorganlsation i Stockholm. - Anna Kugelberg
giftes 1889 med hovrättsassessorn Laurell.
Judemestisen Santesons yngsta dotter Aurora v. Otter
giftes med ofrälse majoren Tisell, direktör vid
tvångsarbetsanstalten i Karlskrona. Han
härstammade från en smed i Tisareboda i
Hallsbergs socken i Närike, varefter namnet Tiselius,
senare Tisell, tagits. - Av majorens tre söner blev
Ivan Tisell läkare i U.S.A. och M. A. C. Tisell
bokhållare i Järnvägsstyrelsen. Av den
sistnämndes fyra barn blev en dotter gift med en
ofrälse dansk konsul Holst och en annan dotter har
varit gift med herr v. Seth n:r 1505, regementsintendent vid
Livregementets husarer, vilken hon skänkt en
judemestis, som efter sin fader blir ättens huvudman.
Ktten von Seth härstammar från en av okända
föräldrar född skattfogde Boman, vars son
Johan B. adopterades med namnet v. Seth och fick
introduktion i riddarhuset 1809.
(28)
Av major Tisells söner blev Henrik stationsinspektor
i Mörbylånga och fader till Elsie, som har ett
barn med herr Freidenfett n:r 1102, byråingenjör
i RiksförsäkrIngsanstalten. Denne härstammar
från en av okända föräldrar född
Freudenberg, vilken tjänade sig upp från gemen
dragon till officer och vars son Göran Hans
Kristoffersson kallade sig Freldenfelt och 1686 såsom
regementskvartermästare adlades.
Judinnan Kajsa Calms hade fem barn med handlanden Johan
Brulin och Hieronymus Nissen i Göteborg. Den
sistnämndes dotter Lisa Nissen blev hustru till
handlanden Niklas Sahlgren och kaptenen Karl
Hästesko.
Judinnan Maja Calms hade med handlanden Erik Nissen i
Göteborg fem barn, av vilka en dotter gifts med Niklas
von Jacobsson n:r 2121, handlande i Göteborg och
på finansiella grunder adlad 1756. Hans farfars fader,
Nils Jakobsson »Jyde» från Malmö, var
tullnär i Landskrona. - Av judemestisen Nissens fyra
barn blev Jakob von Jacobsson kansli e. o. notarie i
utrikesexpeditionen.
Sofia Nissen hade tre barn med Petter Teodor König
n:r 1481, handlande och kargör i Göteborg, en
sonson av en i Bremen född jordbrukarson Henrik
König, vilken blivit krämare i Stockholm och
på »finansiell väg» förvärvat
adelskap 1714. - Av halvjudinnan Nissens barn blev Henrik
König kargör och hade med en kusin (judemestis) en
son som blev hovrättsauskultant.
(29)
Elsa Nissen hade ett barn med sin svåger Henrik
König n:r 1481, handlande i Göteborg.
Judinnan Anna Greta Calms hade med handlanden Lorentz
Bagge i Göteborg fjorton barn. Ofrälse
släkten Bagge, som på intet vis sammanhänger
med de adliga släkterna Bagge, räknar sina anor
från pastorn Nils Bagge i Krokstad, vilkens son
Fredrik Nilsson blev krämare i Marstrand. Av judinnan
Calms söner blev Gotthelf Bagge handlande i Hamburg,
Emanuel handlande i Varberg (han hade nio barn), Benjamin
handlande i Göteborg (hans son Lorentz Petter blev
hovråd), och Johan Fredrik handlande och senator i
Lübeck. Av den sistnämndes sju barn giftes en
dotter med sockerbagaren Gravenstein på Klingenberg
och en annan med predikanten Hertel i Lübeck.
Judemestisen Traugott Bagge blev bodexpedit hos
mähriska brödraförsamlIngen i Salem,
Nordamerika, och hade med Rachel Nicholson fyra barn, av
vilka en dotter liktades av Samuel Benjamin Vierling,
läkare i Salem; sonen Charles Frederick Bagge blev
krämare i Salem och fader till sju barn. Av dessa blev
Rebecka hustru åt biskopen Shultz i de mähriska
församlingarna i Nordamerika, och en annan åt en
sadelmakare Brietz i Salem.
(30)
Judemestisen Ehregott Bagge blev generalsuperintendent
och överpastor i Koburg; av hans fem barn blev Ehregott
skolrektor i Frankfurt am Main. Av dennes fem barn blev
Hermann Bagge skolföreståndare i Friedriebsdorf
vid Homburg v. d . H., och en hans dotter äktades av
pastorn Fritsch i Ruppertsburg i Hessen. Frankfurterrektorns
andre son Harald Bagge blev stadsfysikus i Frankfurt a. M.,
där en av hans döttrar blev målarinna och en
son handlande, medan en annan son blev maskiningenjör i
Kassel.
Judemestisen Elieser Bagge blev handlande i
Göteborg; av hans nio barn blev en dotter hustru
åt handlanden Sernström i Göteborg och
Elieser Bagge blev adjunkt i Meeder vid Koburg. Den senare
hade tio barn, av vilka en dotter äktades av professorn
Schubert i Vachdorf, Meiningen och senare av
skolläraren Immler i Koburg; en annan dotter giftes med
pastorn Sinnhold i Tröchtelborn och en tredje med
pastorn Lommer i Heilingen, medan de två yngsta
döttrarna blevo gifta med Study och Lippold. Av
sönerna blev Wilhelm Bagge revisor i Neustadt och hade
åtta barn. Döttrarna äktades av
dockafabrikanten Mittlacher i Sonneberg, krögaren
Mönch i Sonnefeld, filmakaren Fromann i Koburg, smeden
Buhmann, stadskassörsbiträdet Straib och bagaren
Sollmann. Sonen Karl Bagge blev hovskådespelare i
Koburg och av hans barn blev en son agent i Hamburg och en
annan sadelmakare i Koburg.
(31)
Meederadjunkten Elieser Bagges son Ehregott blev rektor i
Koburg och fader till tre barn, av vilka en dotter giftes
med kammarmusikanten Moericke i Koburg, medan en son blev
musikdirektör i Basel och en annan pastor i
Weissenbrunn. Av den sistnämndes fem döttrar blev
en hustru åt skriftställaren Heinrich
Schaumberger, en annan hustru åt
handelsskolläraren Röttger i Danzig, och en tredje
åt en apotekare Dolpmann, och en fjärde hustru
åt handlanden Junghans. Meederadjunktens son Christian
Bagge blev överpastor i Meeder och hade sex barn, av
vilka döttrarna giftes med professorn Wächter i
Rudolstadt, räntkommissarien Müller i Koburg,
pastorn Kuntz och pastorn Immler i Ahorn (en kusin), medan
Ralmund Bagge blev pastor i Gauerstadt och fader till fem
barn. Av dessa blev en son inspektor i Lorrach, Baden, en
annan farmare i Texas och en tredje bryggare i Rodach, medan
en dotter blev hustru åt pastorn Zorn i Betwar vid
Rothenburg a. d. Tauber.
Ernst Bagge blev läkare i Philadelphia och hade med
ett okänt fruntimmer en dotter.
Meederadjunktens son Karl Bagge uppges ha blivit
jägmästare i Rossach och ha haft åtta barn,
av vilka en dotter giftes med smeden Müller i Koburg,
medan en son var bokhandelsbiträde och en annan
kassör i Koburg; en tredje son blev tenngjutare i
Koburg, vilket hantverk även utfördes av hans
två söner, medan döttrarna blevo
(32)
gifta med resp. korgmakaren Wagner, ingeniören Brose
i Elbing och bankbokhållaren Krauss i Paderborn. En
fjärde son blev bleckslagare i Sonnenfeld och fader
till sex barn, av vilka två söner blevo handlande
och två döttrar gifta med resp. postassistenten
Sauer i Hildburghausen och elektroteknlkern Leise i
Koburg.
Om den tidigare omnämnde Göteborgshandlanden
Elieser Bagges nio barn må vidare nämnas, att en
son blev provisor i Lübeck, en annan matros, en tredje
revisor i Ostindiska kompaniet och en fjärde, Benjamin,
kateket i Göteborg. Den sistnämnde hade nio barn,
av vilka en son blev bokhållare i Göteborg, en
annan bodbiträde i Kristinestad, Finland, en
fjärde vice häradshövding och en femte,
Jonas, föreståndare för svenska riksbankens
sedeltryckeri. Av dennes sex barn blev en son bibliotekarie
i Kgl. biblioteket i Stockholm, en annan kamrer i svenska
musikaliska akademien, samt Per Jakob
föreståndare för riksbankens
sedeltryckeri.
Per Bagge hade fyra barn, av vilka en dotter blev
målarinna och en annan giftes med pastorn Wessberg i
Gustavs pastorat, Lunds stift; Otto Bagge blev auditör
vid Karlskrona grenadierer och fader till åtta
barn.
Jakob Bagge hade sju barn, av vilka Nils blev boktryckare
och Börje handlande i Stockholm (han fick med en
gymnastikdirektör fyra barn) ; Märta blev hustru
åt med. lic. Göran Nordensson i Stock-
(33)
holm och Sigrid åt handlanden Axel Beskow i
Saltsjöbaden, vilken hon skänkt fyra barn, bland
dem marinlöjtnanten Kurt Beskow och dottern Karin
Beskow, gift med köpmannen Otto Kottmeier i Buenos
Ayres. Ofrälse hantverkssläkten Beskow torde ha
tagit sitt namn efter byn Beskow i Preussen och räknar
sina anor från en skräddare B., död 1790 i
Stralsund. -
Tora Bagge är hustru åt handlanden Harald
Frestadius i Stockholm (firma Borgenstjerna & C:o) och
har skänkt 3 judemestiser åt denna från
Fresta i Alunda socken härstammande allmogesläkt,
vars förste kände stamfader var klockare i
Närtuna.
Elisabet Bagge är hustru åt översten
Lagerhielm n:r 792 och har med honom sju judemestiser.
Ätten räknar sina anor från klockaren
Björn Hansson i Stafnäs, Värmland, vilkens
son tog namnet Staffander innan han kallade sig Lagerhielm.
Den sistnämnde fick såsom häradshövding
adelskap 1668. -
Vidare må nämnas, att Lina Jonasdotter Bagge
var hustru åt direktören Nauclér i
Koltransport A-B. i Stockholm och att en hennes syster blev
hustru åt riksbankkommissarien Törnblom.
Ofrälse handlandesläkten Nauclér utger sig
för att vara en gren av »den gamla adliga
ätten Vergen i herredömet Justingen i
Schwaben», men härstammar i verkligheten
från en till börden okänd handlande Olof
Nauclér, som levde i Stockholm i slutet
(34)
av sextonde seklet. Lina Bagge begåvade
släkten Nauclér med talrika judemestiser.
Den förutnämnde Göteborgkateketen Benjamin
Bagges dotter Malin äktades av komministern Emanuel
Svensson i Tegnaby; Pella äktades av
Kongahäradskrivaren Lundblad och Lotta av herr
Kuylenstjerna n:r 1304, f. d. fänrik vid Hallands
bataljon, senare lantbrukare i Sotanäs, Gunnarps
socken. Denna nederländska hantverkarsläkt
räknar sina anor från Jan Jakobszoon Kuyl, som
fick arbete vid slussbygget i Göteborg, där han
omkom 1661. Dennes sonson Jan Willemszoon Kuyl ändrade
namnet till Kuylenstjerna och tjänade sig upp
från kajutvakt till officer; såsom
överstelöjtnant vid flottan fick han adelskap
1693. - Judemestisen Lotta Bagge hade med Kuylenstjerna
åtta barn, av vilka äldsta dottern äktades
av pastorn Johan Karlsson Stenhufvud i Okome, torparson
från Krogsered, vilkens barn kallade sig Kuyler. En
annan dotter äktades av ofrälse missionären
Ouchterlony i Ostindien av en falsk adelssläkt, som
räknar sina anor från skepparen John Thomasson
Ouchterlony från London, död i Karlshamn 1778.
Förgäves har släkten sökt härleda
denne från den redan på 1200-talet florerande
ätten Ouchterlony de Kelly, »som enligt
traditionen härstammade från det på
800-talet störtade piktiska kungahuset i
Scotland».
Av judemestisen Lotta Bagge-Kuylenstjernas söner
överflyttade en till Mexico och en annan blev
(35)
handlande i Kristinehamn. 'Av den senares fyra barn
är Olga Kuylenstjerna folkskollärarinna i
Stockholm, Adolf blev bokhållare i Lübeck och
Teodor är maskiningeniör i Pittsburg, där han
kallade sig »Uhr», och fader till en son,
Ivar.
Lotta Bagge-Kuylenstjernas yngsta son blev
stationsinspektor vid Halmstad-Nässjö-banan, och
av hans tre barn är jägmästaren Gösta
Kuylenstjerna generaldirektör i domänstyrelsen och
fader till fyra barn.
En hans dotter är hustru åt artillerikaptenen
W. E:son Centerwall, vars stamfader var
kyrkovaktmästare i Lund och påstås ha varit
av en belgisk färgarsläkt Croy. En annan dotter
är hustru åt en friherre Palmstierna. n:r 220, av
en släkt som uppgivit sig vara av »norsk
uradel» men som i verkligheten härstammar
från Per Persson Kula i Södermanland, vilkens son
kallade sig Nycopensis efter Nyköping. Den
sistnämnde blev pastor i Stigtomta, efter vars
prästgård Skillra barnen kallade sig Schiller(us)
och Schillerfelt. Måns Månsson Schiller kallade
sig Palmstierna. Såsom kommissarie fick han
adelspatent 1692, och hans son Nils Månsson
Kula-Schiller-Palmstierna fick barontitel 1747.
*
Judinnan Anna Greta Hansdotter Calms äldsta dotter
Kajsa Lisa Lorentzdotter Bagge blev hustru
(36)
åt de tre ofrälse Göteborgskrämarna
Danlel Runge, Johan Jenssen och Henrik Henriksson Bratt,
handlande i Uddevalla, mördad 1763. Denna
Bratt-släkt, - som ej äger känt samband med
varken den adlade ätten n:r 49 eller de falska
»adelsätterna», riktigare
krämarsläkterna Bånge-Bratt från
Brätte, och Bratt i Mariestad, - räknar sina anor
från handlanden Arvid Johanson Bratt i Uddevalla (i
slutet av sjuttonde seklet). Dennes sonson hade med
judeättlingen Kajsa Lisa Lorentzdotter Bagge sonen
Benjamin, som blev direktör för
Grönländska kompaniet i Göteborg. En hans son
blev handlande i Helsingfors och fader till vice
häradshövdlngen Bratt, sekreterare hos Stockholms
överståthållareämbete. Av den
sistnämndes döttrar giftes Natalia med
ofrälse vice häradshövdingen K. M. Florman
och telegrafkommissarien Gerhard Ericsson i Gävle.
Gurli Bratt äktades av ofrälse
överstelöjtnanten Axel Åkerman och hennes
syster Harriet av vice häradshövdingen O. L.
Rhodin i Göteborg, som hon skänkt tre
judeättlingar, av vilka sonen Karl-Filip blev
forstmästare. Ofrälse västgötiska
allmogesläkten Rhodin härstammar från Rudet
i Åsbräcka socken. Torparsonen Jonas Hans son
Rhodin blev bohuslänsk pastor i Solberga och
äktade ofrälse Johanna Maria v. Schmeerfelt, vars
farfars fader krögaren v. Schmeer i Stockholm uppges ha
varit en son av den katolske kommendanten Hans v.
Schmeerfelt, Burggraf von Sons am Rhein, vilken borg
tillhörde den katolske ärke-
(37)
biskopen i Köln. Hon är stammoder för
allmogesläkten Rhodin från Rudet.
Slutligen blev Brita Bratt hustru åt brukidkaren
Aug. Lundeberg i Gävle av en från Botkyrka socken
härstammande ofrälse allmogesläkt. Av hennes
sju judiskt betonade barn giftes Else Lundeberg med
bankkassören Sveu Harald Petterson i Gävle. Filip
Lundeberg blev officer, brodern Knut forstmästare,
Birger handlande, Lars vägingenjör.
Om vi nu återgå till judemestisen Benjamin
Henriksson Bratt, är att anteckna, att hans dotter
Vilhelmina giftes med ofrälse Göteborgshandlanden
David Airth, med vilken hon hade sonen William Airth,
död 1876. Han brukade skryta med att han när som
helst kunde återvända till Skottland och
bära titeln »earl of Airth».
Vilhelmina Bratt var även hustru åt handlanden
Robert Jamesson Dickson i Göteborg och blev
därigenom stammoder för hela den nu florerande
äldre grenen av denna ofrälse
hantverkarsläkt, som falskeligen utgivits såsom
»en gren av den skotska uradliga släkten
Keith». Två söner av en Järnhandlare
Dickson i Montrose i Skottland inflyttade i 1800-talets
början till Göteborg, där de blevo handlande.
Den äldre hade med judeättlingen Wilhelmina Bratt
fyra barn, av vilka handlanden Edvard Robertsson Dickson i
sin tur hade tretton barn. Isabel Dickson blev hustru
åt vice häradshövdingen Faxe, auditör
vid Jönköpings regemente. Den
(38)
ofrälse skånska allmogesläkten Faxe har
tagit namn efter Faxö på Själland.
Wilhelmina Dickson giftes med ofrälse handlanden G.
S. Barclay i Göteborg. Denne har utgivits vara skotsk
adelsman, men återfinnes icke på stamtavlan
över Barelay baronets of Pierston (titel av 1668). Ej
heller har uppdagats något samband med den 1648 i
Sverige adlade och för länge sedan utgångna
släkten Barelay n:r 562 eller med Fitzhardinge earls of
Berkeley (titel av 1679). M. Lagerberg har i sin okritiska
bok »Göteborgare» omnämnt den
ofrälse handlandesläkten Barelays pretentioner
på härstamning från normandiska
vlkingar.
Judinnan Anna Greta Hansdotter Calms dotters sondotters
sonson, ofrälse George Edwardsson Dickson, först
bokhållare i London, sedan nämndeman och
ägare av Kolboryd i Västergötland, blev
Vasakommendör och styrelseordförande i
Göteborgs bank och Göteborgs Inteckningsgaranti
A.-B. Av hans fyra barn är Florence gift med
kammarherren greve Posse n:r 51, som hon skänkt
två judeättlingar. Släkten Posse, som givit
sig själv ett mycket förnämligt ursprung, kan
möjligen räkna sina anor från väpnaren
Jöns Lagesson i Nordankärr i Dalsland (omkring
1450). Grevetiteln är av 1706.
Jane Edvardsdotter Dickson giftes med herr af Sandeberg
n:r 2094, kapten vid Västgöta-Dals regemente.
Denna västgötiska allmogesläkt räknar
sina
(39)
anor från jordbrukaren Jonas Benktsson i Sandhem i
Börstig s:n, vars son efter födelsebyn kallade sig
Arenius och blev fader åt Göteborgshandlanden G.
Sandberg, vilkens son, ävenså handlande,
förskaffade sig adelskap 1772 och kallade sig »af
Sandeberg». Den senares svärmoder Sarah Pinkow
tros ha varit skotsk judinna. Upplysning därom vore av
värde.
Av judeättlingen Jane Dicksons sju barn hade Edward
af Sandeberg »ingeniörsaffär» i Portland
i U. S. A. och en son David, som blev advokat i Oregon.
William af Sandeberg, är major i Göta
artileriregemente och fader till tre barn, av vilka en son
är sjöofficer.
Fredrik af Sandeberg-, reservkapten i Västgöta
regemente, är kammarherre och fader till två
barn. Isabella af Sandeberg är änka efter
ofrälse läroverksadjunkten fil. kand. Kristian von
Sydaiv i Vänersborg, som hon skänkt två
judeättlingar, av vilka en son blev
hovrättsnotarie och advokat i Göteborg, och en
annan son länsnotarie i Vänersborg. I Tyskland har
det funnits flera adelsätter med namnet Sydow, men den
sedan omkring 1730 i Sverlge levande familjen Sydow har
här icke erkänts såsom adlig (en
släktmedlem blev i egenskap av landssekreterare adlad
1830 i primogenitur, vadan han förut var oadlad). De
adliga släktlinjerna återfinnas i Gerbers privata
»adels-
(40)
kalender». Den till Sverige invandrade stamfadern
var saltkokare i Kalmartrakten.
Judeättlingen Jane af Sandeberg giftes med
läkafen Gershom W. Guinness i London, död 1927,
och Eleonora af Sandeberg med d:r med. Lundblad, f. d.
bataljonsläkare, lasarettsöverläkare i
Vänersborg, vilken hon skänkt 5 barn. Ofrälse
västgötiska allmogesläkten Lundblad
härstammar från ödegården i Ugglums
socken, och namnet antogs av Jonas Pettersson L., död
1824 som underofficer vid Västgöta kavalleri.
*
Emily Dickson blev hustru åt
Göteborgshandlanden Erik Olsson Wijk av en från
Viken å Hisingen härstammande ofrälse
allmogesläkt. Familjenamnet antogs av sjömannen
Erik Olsson Wik, död 1818.
Av judeättlingen Emily Dicksons döttrar har
Mary Wijk tre barn med ofrälse f. d. statsmiulstern,
göteborgslandshövdingen och riksmarskalken Oskar
von Sydow av samma såsom adlig icke erskända
släkt som i detta kapitel redan omnämnts.
Gerda Eriksdotter Wijk har varit hustru (skild 1924)
åt herr Weidenhjelm n:r 1314, ättens huvudman, f.
d. överstelöjtnant i Svea livgarde, f. d. adjutant
hos kung Oscar II, kabinettskammarherre, riddare av den
privata preussiska johanniterorden m. m. - Denna
allmogeätt räknar sina anor från
(41)
smålandsdrängen Arvid Laksson, som
öppnade handelsbod i Söderköping och vars
sonson Lars Larsson Weidman tjänade sig upp från
gemen soldat till kapten och som sådan fick adelskap
1694.
Av judelätlingen Gerda Wijks fyra döttrar
är Agnes Weidenhjelm biträde hos Biografiskt
lexikon i Stockholm, och Märta har två söner
med Bernhard Ewerlöf, underlöjtnant och
direktör i Stockholms Kexfabrik. Sistnämnda
ofrälse allmogesläkt tror sig härstamma
från Gästrikland men har sitt namn efter
Everlövs socken i Skåne.
JudeättlIngen Gerda Weidenhjelm har tre söner
med kammarrättsnotarien friherre de Geer n:r 312, son
av f. d. statsministern och landshövdingen i
Kristianstad.
Släkten har påstått sig vara »en
urgammal brabantlsk ätt, utgrenad i husen Hanial,
Brialmont, Geer», men detta påstående kan
icke urkundligen styrkas och betvivlas t. o. m. av den
eljest rätt godtrogne Elgenstierna. Greve Wrangel
omskar och förkastade utan vidare de tolv första
generationerna på familjens till riddarhuset
inlämnade genealogi. Till Finspång i
Östergötland inflyttade omkring 1620 Louis de
Geer, vars antavla på mödernesidan torde uppvisa
judiskt inslag. Namnet »De Geer», som betyder
kilen, gaffeln eller ljustret, torde ha tagits efter
släktmärket, eller vice versa. »De»
är nederländskans bestämda artikel och
ingalunda ett adelspredikat. Den till Sverige invand-
(42)
rade Louis de Geer var en typisk industririddare,
för vars metoder hans processer med Norrköpings
borgerskap äro belysande. Synnerligen olycklig är
ur rashygienisk synpunkt hans import av vallonska arbetare,
vilkas blod i stor utsträckning inficierat förut
rasrena nordiska släkter. Louis de Geer adlades 1641
och en gren av släkten fick 1797 titeln »baron
till Finspång».
I samband med ättens förmodade juderelationer
må nämnas att svenske adelsmannen B. J. L. De
Geer, nederländsk baron van Jutphas (död 1903),
var professor i hebreiska och österländska
språk, och av hans tolv barn giftes en dotter 1878 i
Utrecht domkyrka med Henry van Son, född 1856 i Patti
på Java, död i Amsterdam 1914 (från vilken
hon blev skild). En skriftlig förfrågan om hans
eventuella släktskap med judefamiljen van Son eller von
Son i Hamburg har icke besvarats.
Judemestisen Vilhelmina Bratts son Charles Dickson blev
läkare i Göteborg. Han har låtit
avmåla sig iklädd frimurarekostym och krönt
tavlan med sitt »adelsvapen». Han var riddare av
Carl XIII:s orden, nordstjärnekommendör och hade
sju barn. Hans dotter Harriet giftes med ofrälse
jordbrukaren Henning Schale, vilken hon skänkte fyra
judemestiser. Av dessa blev Henning Schale
överstelöjtnant och Sten Schale kapten i I.4 samt
svärdsriddare. Släkten, som utan bevis
förmenar sig kommen från Holland, fanns redan i
sjuttonde
(43)
seklets mitt bland Onsala sockens allmoge i Halland.
Robert Dickson blev överståthållare i
Stockholm. Hans utseende var tydligt judiskt. Han var
riddare av Carl XIII:s orden. Hans äldste son jur.
kand. Charles D. blev direktör i Svenska
bankförenlngen och Karl XIII:s riddare samt gift med
Ida Saphira Theel. Hans syster Eliza Dickson är hustru
åt friherre Barnekow n:r 230, kapten i N.
Skånska Infanteriregementet, kammarherre, riddare av
den privata johanniterorden m. m. Släkten är ej,
såsom påståtts, identisk med den gamla
mecklenburgska adelsätten Barnekow, varav medlemmar
på 1300-talet invandrade till Sverige, utan
uppträder tidigast å Rügen. Från
Danmark invandrade en medlem till Skåne, och Kristian
Hansson Barnekow fick 1664 introduktion i svenska
riddarhuset. En hans sonson fick i egenskap av
landshövding och generalmajor barontitel 1750.
William Dickson, styrelseledamot av Skaraborgsbanken i
Stockholm, fick fem barn, av vilka äldste sonen blev
löjtnant, den andre, Patrik, har varit österrikisk
ryttmästare och Hedvig är hustru åt greve
Hamilton n:r 86, f. d. ryttmästare vid Smålands
husarer, vilken hon skänkt tre judemestiser. Denne
påstår sig vara av samma släkt som de
engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma
från de franska hertigarna av Chatelherault, vilkas
nordiske stamfader med Gånge-Rolf skulle ha kommit
till Normandie, där hans ättlingar bl. a.
(44)
burit titlarna »sire de Beaumont, comte de
Mellent» m. fl. En famlIjemedlem skulle 1066 med
Guillaume-le-bastard ha kommit till England, där han
begåvats med 91 län och grevskapet Leicester!!...
Allt detta vidkommer icke den till Sverige invandrade
familjen Hamilton, vilken räknar sina anor från
irländaren Hugh Johnsson H. av osäker
härkomst, vilken tog svensk sold 1680. Hans broder
Malkolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp
från pikenerare till major och såsom sådan
fått begärt adelspatent 1664. Som överste
fick han 1689 titeln friherre till Hageby, och brodern Hugh
blev delaktig av baroniseringen. En den sistnämndes son
fick 1751 såsom generalmajor titeln »greve till
Barsebäck». Stammodern för hela
greveätten var en ofrälse handlandedotter i
Göteborg. - - -
Agnes Marika Charlesdotter Dickson hade sju barn med herr
Mörner n:r 91, ryttmästare vid Kronprinsens
husarer. Denna släkt säger, att den
härstammar från en romersk borgare och att
ättevapnet tillagts en krona av den
rödskäggige Fredrik v. Büren-Staufen. Till
svenska riddarhuset har dock inlämnats en geneaologi,
som börjar först i femtonde seklets mitt med en
brandenburgare Mörner. En Stellan Mörner, vilken
börjat sin bana såsom dräng i kung Karl IX:s
tjänst, fick såsom ståthållare
å Åland svenskt adelspatent 1627. Från
honom härstamma alla nu levande Mörner i
Sverige.
Av judeättlingen Dicksons sju barn blev Krister
(45)
Mörner hovrättsråd i Svea hovrätt,
Karl Mörner ryttmästare vid Skånska
kavalleriet, Marianne Mörner lärarinna, Greta
Mörner omgift med ofrälse översten
Tarras-Wahlberg vid Smålands artilleri,
överadjutant hos konungen, innehavare av 14
dekorationer, och Ebba Mörner har tre barn med baron
Wrede n:r 44, agronom i Lund och broder till släktens
huvudman. Ätten Wrede har falskeligen uppgivit sig vara
en gren av italienska furstehuset Colonna! Livlandssoldaten
Henrik Kaspersson Wrede »frälsade 1605 vid
Kyrkholm kung Karl IX:s liv, i det han lämnade denne
sin häst men blev själv av polackerna i stycken
sönderhuggen, varför hans barn begåvades med
Elimä fjärding samt i skölden en häst
med kunglig krona». Titeln »friherre till
Elimä» är av 1653. - - -
Judemestisen Karl Fabian Wrede är artllleriofficer i
Kristianstad, och systern Elsa har en dotter med
reservlöjtnanten friherre Bennet n:r 154, (=
»Benktsson»), av en skotsk släkt, som 1650
inkom till Sverige och där fick adelspatent 1675.
Barontiteln är av 1719.
Marianne Wrede har en son med garveriverkmästaren
Kuylenstjenta n:r 1304.
Emmy Charlesdotter Dickson giftes med Fredr. And. Lor.
Hallencreutz, ryttmästare vid Kronprinsens husarer,
adjutant hos konungen, svärdsriddare m. m. Han
återfinnes icke å riddarhusets stamtavla
över adliga ätten n:r 2015, en allmogesläkt
från byn Hallen vid Umeå, adlad 1756. - - -
(46)
Maggie Charlesdotter Dickson blev hustru åt herr
Löwenhjelm n:r 1791, överste och chef för
Norrlands dragoner, kammarherre,
svärdsordenskommendör m. m. Denna
hantverkaresläkt räknar sina anor från en
vallon, vilken som tornbyggare fått arbete i Sverige,
där han dog omkring 1560. Hans son blev pastor i Nor i
Värmland, varefter ättlingarna kallade sig
Norenius, senare ändrat till Nordberg. Gumme Gummesson
N. antog namnet Löwenhjelm; såsom assessor i
Göta hovrätt fick han 1725 adelskap.
Av judemestisen Dicksons fem barn är Karl
Löwenhjelm överläkare i Löt, Malmby,
Wilhelm L. ryttmästare vid Livregementet till
häst, Crispin L. f. d. ryttmästare och
direktör, och Amelle L. har fem barn med handlanden
Oskar Dickson i Stockholm av sistnämnda släkts
yngre gren, som hittills icke behandlats i denna
utredning.
Slutligen hade jordbrukaren James Henry Dickson fem barn,
av vilka Harriet blev gift med ofrälse jordbrukaren
Kristian Thesen från Norge och Kate med ofrälse
handlanden Tidholm i Örebro, medan Rolf blev advokat i
Örebro.
*
Det har stundom sagts att semialliansernas fara
överdrivits, »enär fortplantningen
upphör redan inom de första generationerna».
Denna uppfattning är falsk. Föreliggande studie
visar
(47)
att ensamt göteborgsjuden Hans-Heinrichsohn
Kalm-Calms representeras i svenska riddarhuset (och bland
pretentionsadeln) av ätterna Airth, Arrhenius von
Kapfelmann, Bagge, Barelay, Barnekow, Beck-Friis, Bennet,
Bratt, Dickson, Falkenberg, Fleetwood, Freidenfelt, de Geer,
Gren »av Rossö», Hallencreutz, Hamilton, von
Hofsten, Holst, von Eorn, Hästesko, von Jacobsson,
Kuylenstjerna, König, Lagerhjelm, Löwenhielm,
Mörner, Nauclér, von Otter, Ouchterlony,
Palmstierna, Posse, Printzensköld, Röhss, af
Sandeberg, von Seth, von Sydow, Tamm, Tham, Uggla,
Wachtmeister, Weidenhjelm, Wijk, af Wingård, Wrede,
Åkerman etc.
Släkten
Leopold
Jakob Israel von Berlin hade i 18 år varit judisk
rabbin i Prag, då han där övergått
till romerskkatolska kyrkan och 1674 blivit döpt,
varvid kejsaren själv varit dopvittne. Till följd
av en eldsvåda och andra omständigheter hade han
förlorat sina hus i Prag, så att han måst
begiva sig från Berlin till Hamburg, där han 1693
övergick till den »evangeliska läran». I
därvarande Mikaels församling återfinner man
honom under namnet Karl
(49)
Johan Leopold. Han råkade sedermera med sin hustru
och sina barn i stor fattigdom och begav sig då till
Sverige. Redan före 1696 finnes han antecknad i
Stockholms tyska församling. Han anhöll hos
svenska regeringen om hjälp, »damit ich als ein
nunmehro verfolgter und verlassener armer frembdling und
beständiger glaubens mitgenosse mit den meinigen
möge conserviret werden».
Karl XI hade lovat honom en tjänst, och hos Karl XII
påminde han därom samt sade, att han såsom
varande hemma i det hebreiska språket och i den
mosaiska lärans många dunkla punkter, kunde vara
till nytta för de studerande. Han blev slutligen
professor i Dorpat, där vi återfinna honom i
domstolshandlingarna. Han dog i Stockholm 1708 och hade
förutom tre söner, samtliga lydande namnet Karl
födda 1698, 1700, 1701, och döttrar, gifta
Hervich, Dölin, Pohl och Schlosshauer. Dessas
ättlingar äro alltså judemestiser.
En viss Karl Leopold finnes i Skåne-Vångas
kyrkbok 1722 antecknad såsom f. d. »juris
utriusque practicus et notarlus publicus caecarls». Med
Eva Leouin hade han sonen Sigfrid, som uppges född i
staden Sprengenberg i Sachsen, där en så
benämnd stad dock ej finnes. Han förmodas vara
från byn Springenberg i Böhmen, från vilket
land ju även den f. d. judiske rabbinen Karl Leopold
utvandrat.
Sigfrid Leopold inflyttade 1664 till Skåne,
där han livnärde sig som kvacksalvare och dog i
Vånga
(50)
1722. Med Helena Broomé (vilken släkt
falskeligen utgivit sig vara en gren av det kungliga huset
Anjou-Plantagenet) hade han 8 barn. Karl Adam Leopold blev
1708 såsom deltagare i kravaller utvisad från
Lund. I protokollet härom hette det: »Liksom
läkarna pläga avskära de lemmar som äro
angripna av obotlig sjukdom, för att de ej må
förstöra den övriga kroppen, så
bör man, på det att de i Leopolds själ
härjande lasterna ej måtte överflyttas
på andra, skilja Leopold från det akademiska
samfundet». Han begav sig till Tyskland, där han
blev kvacksalvare. Brodern Tomas Kristian Leopold var en tid
student i Lund men hemföll åt religiöst
svärmeri och började »att imitera apostlarnas
födkrok med fiskande vid Karlshamn och kontinuerade
därmed 12 år». Åren 1729-71
tillbringade han i fängelse, där han även
dog.
Brodern Ove Leopold utövade liksom fadern
kvacksalvareyrket i Skåne tills han 1720
»gruveligen mördades av sin egen dräng efter
doktorns egen hustrus råd och tillskyndan».
Doktorinnan, som var syster till majoren Gabriel Dahlberg,
adlad Dahlcrona n:r 1829, skänkte sin man 4 söner,
av vilka den yngste föddes i Kristianstads
fängelse. Om deras ättlingar kan, på grund
av förstörda kyrkböcker, intet upplysas.
Enligt en familjetradition skall dock den i Finland levande
ofrälse släkten Leopold härstamma från
någon av de här nämnda. Den finska
släktens stamfader, fältskären Johan Vilhelm
Leopold uppges nämligen ha
(51)
varit brorson till Daniel Leopold. Denne som på
1730-talet blivit tullförvaltare i Västervik,
avslöjades 1735 såsom förskingrare av 1,500
daler silvermynt av tulluppbörden och 4,000 daler
silvermynt ur tullkammarkassan. Han rymde då till
Danzig men återkom sedan på lejd och dog i
Västervik 1737. Med ett tyskbördigt fruntimmer
Schönbeck från Sölvesborg hade den
långfingrade tullförvaltaren 7 barn.
En dotter blev hustru åt löjtnanterna
Söderdahl och Rongo. Karl-Adam Leopold fick 1752 av
handelskollegum rätt att »idka och
försälja åtskillig slags tryckningar å
lärfter och skoblad i Stockholm». Han dog 1780 i
Norrköping såsom packhusinpektor. Med sin
första hustru Hobel hade han 4 barn. Döttrarna
blevo gifta Lindahl och Strömberger och sonen
Karl-Gustaf Leopold erhöll 1809 svenskt adelskap samt
introducerades å svenska riddarhuset under n:r 2207.
Den namnkunnige poeten avled 1829 utan att efterlämna
barn med sin danska hustru Sara Petronella Peterdatter
Fehman.
Slutligen kunde här tilläggas, att den finska
släkten Leopold gift in sina döttrar i
följande familjer: Appelberg, Bellander, Bolsman,
Bröijer, adlad Rosenbröijer n:r 187, Engelke,
Fabritius, von Fieandt n:r 128, Gardiemeister,
Holmén, Kullman, Nauelér, adlad Furuhjelm n:r
46, Nordin, Roman, Selln, Sirén, Ståhl m. fl.,
vilkas ättlingar således äro uppblandade med
det Leopoldska blodet.
Falska judiska
furstehuset Georgii
Bland ättlingarna borgarätten Branting med
föregiven härstamning från judekonungen
David.
Från den för sin harpolek och sina erotiska
snedsprång bekante judekungen David ben-Jesse och hans
frilla, soldathustrun Batseba härstammar enligt
»officiella» genealoger det georgiska furstehuset,
av vilket grenar ännu leva i Ryssland. Den semitiska
adelskalendern »Semi-Gotha» 1913, (sid.104)
omnämner den gren, varav en medlem furst Konstantin
Alexandrowitsch Bagration-Muchransky 1911 blev gift med
prinsessan Tatjana Konstantinovna, en sonsons dotter av
kejsaren Nikolaus I av Ryssland. Det georgiska furstehusets
ättegrenar föra något från varandra
sig skiljande vapen. »Semi-Gotha» visar en
fyrdelad sköld med hjärtsköld, som upptager
Kristi skjorta till erinran om kusinskap med Jesus.
Första fältet visar kung Davids harpa; det andra:
hans riksäpple; det tredje: spiran och
rikssvärdet; det fjärde: den slunga varmed
herdegossen David dräpte Goliat.
En till svenska riddarhuset inlämnad genealogi samt
en i Tersmedens kalender över ointroducerad adel 1886
tryckt historik uppge, att »en furste av denna urgamla,
högförnäma och lysande ätt omkring
år 400 från Kappadocien i Mindre Asien flyktade
till Mähren och därifrån i spetsen
för
(53)
en krigarskara kom till de träsk varpå staden
Venezia byggdes.» Här skulle dock de stolta
judeprinsarna nedsjunkit till simpla grevar av Curzola, men
släkten kom till ny makt sedan en av dess medlemmar,
Marius Zorzi, kallad »Den helige», år 1311
valts till Venezias doge eller hertig. Sedan nedsjönko
familjemedlemmarna åter till enkla grevar av Zumeli,
av Trau o. s. v.
Efter en misslyckad sammansvärjning måste
Pietro Giorgi omkring 1650 fly från Venezia till
Österrike, och en hans sonson inkom omkring 1710 till
Sverige.
Ätten gör anspråk på
samhörighet med serbiska konungahuset Kara
Georgievitsch, som i verkligheten härstammar från
f. d. svinaherden, mördaren och strätrövaren
Kara Georg Petrovitsch = »den svartmuskige Göran
Persson», en individ av obskyr extraktion och död
1817.
Till ätten uppges även höra de
österrikiska grevarna Georgi och andra adliga
Göranssöner...
Denna »urgamla, högförnäma och
lysande origtnalättartavla» hör verkligen
hemma i Fant-Asien. På svenska riddarhuset har den
georgiska genealogien varit en outsinlig källa till
munterhet, men det är obegripligt, att Tersmeden haft
djärvheten att införa den i sin privata
adelskalender. Med aldrig så litet genealogisk
skolning måste man genast upptäcka, att här
sammanförts diverse släkter som ej ha annat med
varandra gemensamt än namnet, Georgij, Giorgi, Zorzi,
Ge-
(54)
orgevitch o. s. v. Man kunde med lika stor
trovärdighet konstruera upp ett furstehus av alla
familjer Göransson och Jörgensson i Skandinavien,
ty de härstamma med fullkomligt lika stor sannolikhet
från Georgiens furstar och Venezias hertigar.
Elgenstierna har i »Svenska adelns
ättartavlor» helt kort och gott konstaterat, att
den svenska släktens förste kände stamfader
Peter Eberhard Georgii var född i Hamburg 1680
såsom son av » fiskbenfabrikanten Nikolaus
Jürgens» och omkring 1710 invandrade till Sverige.
Han lär ha varit en tilltagsen kvacksalvare under
pestens härjningar och dog 1725 som apotekare och
droghandlare i Stockholm. Han var farfarsfader till
lagmannen Karl (af) Georgii, som 1818 blev adlad och fick
ett vapen, upptagande bl. a. Davids harpa eller lyra. Den
adliga ätten utslocknade på mansidan med hans son
kaptenen Karl Ewert Abraham de Georgii, död 1890 i
Brüssel, där han efterlämnade fyra
döttrar med sin franska hustru. Av kaptenens
(ofrälse) systrar blev den ena hustru åt
Alnarpprofessorn Nathorst, som hon skänkte sex barn, av
vilka en son är tandtekniker i Nordamerika och en annan
general på Filippinerna, kallande sig
»Nathurst». En syster giftes med
hospitalsysslomannen Windahl i Lund, en annan med
lasarettsläkaren Anders Hansson i Simrishamn. En broder
blev lärare i agronomi samt har fyra döttrar; en
annan blev professor och inten-
(55)
dent vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. Av den
sistnämndes fyra barn blev sonen Harry
bergsingenjör vid Järnkontoret. En syster till
denne blev hushållslärarinna i Uppsala, en annan
missionär i Kina och en tredje gift med fabrikören
Vollrath Westerdahl i Stockholm.
Ofrälse familjen Nathorst har oriktigt uppgivits
ursprungligen vara en engelsk adelsätt. Från
Breslau invandrade 1744 den schlesiske fältskären
och barberaren Johan Teofil Nathorst till Stockholm och blev
stamfader för den svenska släkten Nuthorst.
Abraham de Georgii's andra ofrälse syster blev gift
med, skildes från och omgifte sig
med föreståndaren för gymnastiska
Centralinstitutet Gabriel Branting av en borgaresläkt
från Norrköping. Den i kyrkböckerna
såsom hans son antecknade Hjalmar Branting, den
judiska marxismens store banérförare i Sverige,
död 1925 som socialistisk statsminister och excellens,
blev världsberyktad. Med en poliskommissaries dotter
hade han två barn, av vilka sonen senatorn Georg
Branting gjort sig känd såsom prosemitisk och
bolsjevistisk försvarsadvokat, senast till
förmån för de spanska
rödbanditerna.
En den först invandrade Hamburgerkvacksalvaren
Georgiis sonsons sonson skograktaren O. D. Georgii bortlade
sitt namn och kallade sig Gustafsson; han lär ha
ättlingar i Norrland.
Hans broder ofrälse skeppsklareraren Axel Geor-
(56)
gii Stockholm var mer »högförnäm och
lysande» och lät 1886 införa sig i Tersmedens
privata adelskalender såsom »huvudman för
ointroducerade adliga släkten Georgli».
Såsom ovan visats är släktens adelskap ett
falsarium och Tersmeden nekade att återintaga
släkten i sin kalender 1899. Av skeppsklarerarens sex
systrar giftes en med stationsinspektoren Löfroth.
Andra kvinnliga släktmedlemmar blevo hustrur
åt resp. rådmannen Rådberg i Örebro,
kyrkoherden Hasselroth i Stockholm, jordbrukaren Ramstedt,
majoren Wollert, förvaltaren Torsell i Björklinge
o. s. v.
Hustrun Georgii Hasselrot har sex barn, av vilka en
dotter gifts med en fil. d:r Holm i Charlottenburg i
Tyskland; en son blev apoteksbiträde i Malmö; en
trädgårdsmästare i Posen; en
extralärare i Södertälje och en löjtnant
vid Dalregementet. Hasselroth eller Hasselrot är en
allmogesläkt från Dalsland.
Ovannämnde Ramstedt, vars moder hette
Abrabmsén, hade en dotter, gift med adjunkten fil.
kand. Hellman i Stockholm, och en son, som blev
jägmästare i Grönbo. Hans dotter blev gift
med en byråchef Lindeberg i domänstyrelsen.
Bergsarbetarsläkten Ramstedt har tagit namn efter
Ramshyttan i Nora bergslag.
Förutnämnde majoren Wollert, ordförande i
styrelsen för Sala sparbank, för Wästmanlands
brandbolag, för Västerås
hypoteksförening m. m.,
(57)
har två barn, av vilka sonen Arvid är kapten
vid Västmanlands regemente. Ofrälse släkten
Wollerts förste kände stamfader var född i
Stralsund och dog 1810 i Sverige, där han tjänat
sig upp till officer.
På rlddarhuset har den falska fursteätten
endast representerats av två adlade medlemmar (n:r
2258), men på kvinnosidan har det georgiska blodet
spritts till talrika andra familjer, bl. a. falska engelska
adelsätten Nathorst.
Möbeljuden Levins
ättlingar
Ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt,
Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt,
Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck,
Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre,
Montgomery Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay,
Rehbinder, Ribbing, Ridderstad, Roos af
Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt,
Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen,
Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af
Ålderstam», m. fl.
Enligt en kunglig resolution av 1723 »borde alla
judar, landstrykare, etc. fasttagas och till kronans
(58)
arbete brukas». År 1741 förordnades
ungefär detsamma om »Judar, savoyarder,
lindansare, comoedianter m. fl. gycklare, vad namn de hava
månde, tartare och zigeuner, som med varjehanda
ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga
menige man stort besvär och olägenhet».
Enligt en förordning av 1748 skulle dessa judar o. a.
sättas till kronoarbete eller slita intill 30 par
spö.
Med kännedom om denna antipati gentemot judarna
förefaller det rätt märkligt, att en 1748
till Sverige invandrad judeyngling kunde skaffa sig en
privilegierad ställning såsom kungafamiljens
homme d'affaires och vid sin död lämna tre
fideikommiss och ett stort kapital i arv åt sina
ättlingar. Så var emellertid fallet med den s. k.
»hovjuden» Levin.
Förefintliga notiser om denne överträffa
varandra i smutskastning, och om möjligt ännu mer
nedsvärtande äro de muntliga utsagorna; vi vilja
härmed fullt opartiskt lämna en del upplysningar
som stödja sig på hittills otryckta
arkivhandlingar, framför allt pastorn Strandbergs
liktal över Levin samt sonens, slavhandlarkaptenen
Levins memoirer.
Den s. k. hovjuden Levin föddes 1733 i Fredericia
såsom son av en judisk barberare och
fältskär, vars förfäder varit kramjudar
och växlare i Frankfurt a. M. År 1748, vid 15
års ålder, invandrade Levin till Sverige och
uppehöll sig i Skåne, tills han 1751 kom till
Stockholm. Han skildras vid
(59)
denna tid som »ung, livlig och med ett behagligt
yttre».
Efter förutgången beredelse och undervisning
av fil. mag. Petrus Zachrisson Munk upptogs Levin 1752 i
svenska statskyrkan, varvid kungaparet täcktes
tjänstgöra som faddrar vid hans dop i
Maria-Magdalenakyrkan. Han tog därvid efter dem namnen
Adolf Ludvig, vilka sedermera alltjämt gått i arv
inom släkten Levin. Förmodligen var detta namnval
första upprinnelsen till den ofta upprepade
antydningen, att den döpte juden skulle varit en
frilloson till kung Adolf Fredrik, tillkommen då denne
ännu blott var protestantisk furst-biskop i
Lübeck. Men då kan man på samma grunder
påstå att den åt drottningen av Anders
Andersson Raiser skänkte morianen
Couschl-»Badin» vore en son av kungen, ty
även han döptes 1768 med namnen Adolf Ludvig, och
denne nådde f. ö. ännu högre på
rangskalan än »hovjuden», i det negern blev
hovsekreterare och assessor samt upptogs i frimurarorden. -
Även om Adolf Fredrik faktiskt efterlämnade
bastarder (en sådan med namnet Fredriksson nämnes
i brev av änkedrottningen till Gustav III), kan
påståendet om hovjuden Levins kungliga
härstamning förvisas till myternas område.
Levins dop väckte emellertid uppseende av en annan
orsak. Han ansågs nämligen vara »den
förste jude som i Sverige låtit döpa
slg». Sistnämnda påstående är
emellertid också falskt, enär i
förutgångna århundrade flera mosaiter
omtalas, som
(60)
för att få bo i landet övergått
till statskyrkan. År 1681 blevo exempelvis Israel
Mandel och Moses Jacob med sina familjer, tillsammans 28
personer, döpta i S:t Gertruds tyska kyrka i Stockholm
i närvaro av konungen och änkedrottningen samt
hovet.
Redaktören B. Schöldström (av
sadelmakaresläkten Schylström af Skyllerstad)
skrev på sin tid att »den s. k. hovjuden Levin
var en dansk Israelit, vilken kommit till Stockholm och
här användes av det dåvarande kungaparet som
dess homme d'affaires i varjebanda finansiella
transaktioner, ej sällan av ganska betänklig natur
(pantsättning av kronjuvelerna o. d.). Levin själv
var också en stora tvivel underkastad baddare, och han
lär ej ens generat sig för att dra sina egna
rasfränder vid näsan. Så berättas det,
att han av tyska judar, vilka beredde sig att inflytta till
Sverige, fått en stor summa att för deras
räkning uppköpa jord, som kungen och kronan
ägde å Kungsholmen. Men köpet hördes ej
av, och pengarna voro försvunna. Då judarna
sände ombud till Stockholm för att fordra
redovisning av Levin, funno de ej någon
trosförvant L. utan en luthersk godsägare L. Han
hade nämligen låtit högtidligen döpa
sig och som ägare av Muskön stiftat det
fldeikommiss, vilket där ännu äger
bestånd; de judiska pengarna hade den fromme Iutherske
Levin där nedlagt, och där förblevo de
liggande».
År 1758 ingick Levin, som då var
handlande i
(61)
Stockholm, äktenskap med Maja Andersdotter Becker,
dotter av en hovbetjänt och fick med henne elva under
åren 1758-81 födda barn.
»Herrens välsignelse utbredde sig på ett
sällsynt sätt även i andra avseenden
över handlanden Levin», sade pastorn Strandberg i
liktalet.
»Levin erhöll med sin hustru en hemgift, vilken
han med sin ras medfödda förkovringsgeni genom
ordning, drift och arbetsamhet sedermera så ansenligt
förökade, att han oavsett de utgifter som gjordes
på den hastigt tillväxande familjen vid 40
års ålder redan ansågs för rik.
En av LevIns viktigaste inkomstkällor var
möbelhandel.
Han införskaffade arbetare från England och
Tyskland och etablerade dem, så att inom få
år gjordes i huvudstaden de vackraste möbler,
vilka förr med stor kostnad hämtats från
utlandet.»
Handlande Levin antogs också 1766 att som
uppköpare vara riksrådet Horn följaktig
på dennes danska resa i samband med svenske
kronprinsens förbindelse med en dansk prinsessa (av
familjen Oldenburg). Denna resa omtalade Levin ofta, och man
hörde honom säga att han på densamma
tjänade 3 tunnor guld, den tiden en betydlig
förtjänst. Man kan svårligen fatta hur en
kommissionär kan göra en dylik vinst annat än
genom bedrägligt förfarande. Så tänkte
också hans samtida.
En idé om Levins anseende får man genom att
läsa en i Lunds universitetsbibliotek i manuskript
(62)
bevarad dikt över en batalj mellan Levin och
Zettersten på Stortorget i Stockholm 1766:
»När juden omvänder sitt
hjärta till Gud,
då gör han det såsom hans
fäder:
de voro väl judar omskurne till Gud,
de gräto och rev sina kläder -
dock voro de falska och fulla av flärd,
allt gjorde för vinning och nytta;
nu hålls de för skälmar av lekman och
lärd
evart de i världen må flytta.
Den juden i staden som lindrat sin tro,
behåller sitt judiska hjärta.
Hans avsikt har varit att här hålla bo,
oss Kristna att skinna och svärta.
En bov må ej lidas i konungens borg,
i börsen man våge bataljen
och snorre så länge på gator och
torg
tills man får kanaljen i galgen.
(Rom. 2, vers 17 till slut.)»
Vid granskning av en del halvförmultnade papper i
Leckesholmsarkivet fann bibliotekarien Wieselgren
några av hovjuden Levin skrivna brev, vilka verkligen
sprida ett ljus i det inre av frihetstidens historia, som
till varning ej bör undanhållas andra tider.
En i Göteborg född Anders Andersson Raiser hade
tjänat sig upp till svensk kapten och gift sig
(63)
med en rik och fåfäng dansk jungfru, vars
pengar förskaffat honom de danska
överstelöjtnants- och
étatsrådtitlarna. Genom att muta adliga svenska
riksråd lyckades han, mot vederlag av ett
»lån» till kungen, köpa svensk
landshövdingtitel. För att också kunna
få Svärdsorden, använde han sig av hovjuden
Levins. förmedling, som »alla visste vara
mäktig att slikt uträtta», - enligt judens
egen försäkran. Levin vände sig direkt till
kungen och kunde i dec. 1767 skriva: »Hans
Majestät har varit so nådig og skickat bod
på mig i dag at få vette m. hr förnamb og
sagt mig at han nembt m. b. til ridd. af svärdsorden.
Han bad mig ock fråga m. b. om han hade att låna
honom enn 60,000 dir s:mt samt åt drottningen 120,000
dir på ett år, vilket jag låfte skrifva m.
h. till och förseekrade om glorligt våre at det
skier.»
Deras majestilter fingo »lånet», men
Levin beräknade sig av långivaren en provision av
1,100 daler s:mt. Den nye svärdsriddarens protester mot
judens procenteri tystade denne med förespeglingen om
ett kommendörskors. I maj 1768 lät kungen
hälsa Raiser att han ej glömt honom och bad att
ytterligare få låna 20,000 daler. På dessa
lämnade Levin strax en summa av under hand havda medel
tillhörande Raiser, som tillskrevs: »Jag skal
opservera m. b. besta; skik bara genast op 14,085 daler. Vil
man det ena, so motte man det andra. Nu är det meilig
och skal ske. Jag har ändå prutat 30,000 daler
på lonsumman.»
(64)
Då trots allt intet kommendörskors hördes
av, tröttnade Raiser på både kungen och
juden och fordrade sina pengar tillbaka. Det lyckades honom
visserligen aldrig, men Gustav III, som i april 1767
också »lånat» 75,000 dir,
tröstade den fåfänge narren med en
introduktion i riddarhuset 1776.
»Det Oldenburgiska huset står ej ens i
första hand så särdeles alabastervitt»,
- släger bibliotekarlen Wieselgren: »Att schackra
med ordnar, och därvid begagna en så tvetydig
person som Levin, går upp mot mycket som mera
utskrikits i den vägen.» Och många anlitade
Levin. »Ingen av dem hade bestritt honom 1/2 procent av
det, som gick genom hans häinder», skrev Levin
själv: »Det var ej små saker att ha att
göra med kungliga personer; man bör där
väga alla ord.» -
Enligt en släkttradition uppgives hovjuden Levin ha
»blivit adlad 5 jan. 1768 med namnet 'Ålderstam'
men ej tagit inträde i svenska riddarhuset och ej
begagnat sitt nya namn.» Om det ej härvidlag rent
av rör sig om ett falsarium, såsom kritiska
forskare påstått, måste åtminstone
konstateras att i riksarkivet ej funnits något som
helst protokoll bestyrkande en dylik nobilisation. Levins
fåfänga var alltför utpräglad för
att han skulle frivilligt avstått från ett
rättmätigt bekommet adelskap, helst som han
givetvis ej kunde förvärva det annorledes än
genom köp.
(65)
Det av Levin antagna vapnet visar bl. a. i
hjärtskölden 2 korslagda stavar, den ena
grönskande, »till erinran om förfäderna
Mose och Aron». Den kvarterade sköldens
första fält visar en merkurstav till erinran om
köpmännens och tjuvarnas gud, fjärde
fältet visar 2 fiskar, ty Levin var »född
under planeten Fiskarne».
Omkring 1769, då Levin redan hunnit samla en
förmögenhet av 400,000 Rd., upphörde han med
sin handelsrörelse i huvudstaden och nedlade sina
pengar i lant- och stadsegendornar, vilka den tiden stodo i
lägsta pris.
Bland de stockholmshus som handl. Levin kom i besittning
av var det gamla historiska Stenbock-huset, Birgerjarlstorg
4, byggt 1649 i Vallées stil. Från Wrangel ha
vi om denna affär erhållit följande uppgift:
»Under en följd av år var huset känt
under namn av Braheska huset. Det var under denna tid som
inom dess murar utspelades några av de mest gripande
scenerna i den politiska tragedie, som ändade med
konspiratören greve Erik Nilsson Brahes halshuggning
nästan under fönstren av hans eget hem. Änkan
sålde egendomen till handl. Levin. Denne hade
antagligen gjort köpet på spekulation och
sålde redan följande år med icke obetydlig
förtjänst huset jämte större delen av
tomten till kronan, men undantog då ett stycke i
väster, som nu närmast motsvaras av Tryckerigatan
och delar av Norstedts tomt, där han åt sig
uppförde ett mindre hus. Den levinska delen
(67)
av tomten styckades, och de olika delarna tillhörde
två av Levins söner, överstelöjtnanten
L. och vicepresidenten L.
Bland de av Levin köpta lantegendomarna må
främst nämnas Muskön, en av de största,
fruktbaraste och naturskönaste öarna i
Södertörns skärgård, utgörande
denna possession 14 mantal utom torp av pur frälse
natur.
Till Muskön flyttade han, sedan han upphört med
sin handel, omkring 45 år gammal, men hade då
redan i 9 år varit ägare därav och nedlagt
stora summor på uppodllngar och
förbättringar av många slag,
däråt han nu odelat fick ägna sina omsorger
och varpå minst 100,000 Rd. banco offrades (enligt
uppgift av slavhandlaren Levin).
Utom Muskön tillhandlade han sig den något
mindre Herrön i nästgränsande Ösmo
socken, 1 mtl, jämte 1 mtl bondehemman, Kängstad
kallat, i samma socken å fastlandet.
Dessa två ösmohemman betraktades dock alltid
av handlanden Levin med mindre intresse, ävensom han
på deras förbättrande icke fäste
synnerllgt avseende, förmodligen i anseende till den
mer odelade omsorg Muskö egendomar redan ådragit
sig, utan lämnades denna omtanke åt den son, som
sedermera genom testamentarisk disposition desamma
tillträdde, nämligen slavhandlaren Levin.
För att tillförsäkra sin släkt att
ännu i en avlägsen framtid få njuta frukten
av hans arbete,
(68)
sökte och erhöll handlanden Levin
tillstånd att åt sina yngre söner få
lämna Muskögårdarna Arbottna och Ludvigsberg
i arv under fideikommissrätt, ävensom - åt
4:de sonen - Marielund på Herrön.
Efter sin makas bortgång överlämnade
handlanden Levin sig till det lugn och den stillhet som en
tilltagande ålder och avtagande krafter gjorde
så nödvändig, tills han den 19 januari 1807
förbytte sin jordiska vandring, sedan han här
levat och verkat i nära 74 år.
Slavhandlarekaptenen Levin lämnar i sina memoarer
det vitsordet om fadern, »att han i
förhållande till den uppfostran han som barn haft
tillfälle erhålla dock var en ganska hederlig
man» (sic!).
Till lynnet var Levin het och häftig, vilket vid
flera tillfällen orsakade honom både bekymmer och
kostnader. Medgången kom honom att glömma sin
ringa härkomst; politiken och tidsandan kom honom att
luta över åt de aristokratiska sympatierna; den
egendoms uråldriga natur, vanor och behov, vilken
lyckan och den kungliga nåden lämnat honom i
händer, satte till slut synbarligen på honom en
despotisk prägel, som sedermera med mer och mindre
pretentioner avspeglat sig hos hans efterkominnade. Så
visade sig Levin synnerligast med den högre
åldern, då smickret i honom fann en
tillgänglig lyssnare.
Man förstår bättre Levins
carriére, om man läst den judiske
författaren Feuchtwanger's roman om
(69)
»Jud Süss», en annan, würtembergisk
hovjude. Man läser där bl. a.: »Om fursten
bjudit juden till middag men sedan ändrat sig och
låtit sin betjänt säga att han i dag ej hade
sinne för hebreisk stank, så gjorde juden
likväl på kvällen sin uppvaktning med samma
leende och tjänstvillighet... Ingen förstod som
han att efter att ha blivit utkörd, presentera sig
på nytt en stund senare som om ingenting
hänt.» - Detta passar ju tydligen ju ganska
väl även beträffande den svenske
hovjuden.
Redan vid Levins död vlttnade (enligt det
blomsterrika liktalet) 38 barnbarn nogsamt om
»uppfyllandet av Herrens löfte att den
rättfärdiges säd skall grönska i flera
led»...
Som bekräftelse härå har
litteratören Levin, stiftaren av
»Universalreligionen», meddelat, att stamfaderns
avkomlingar 100 år senare voro cirka 1,000 personer.
Av dessa återfinnas ett stort antal i
adelskalendern.
*
Av hovjuden Levins elva barn var äldste sonen Adolf
Levin av fadern ämnad för bruksrörelse, men
han valde själv »skrivaryrket». Sedermera
blev han beridare vid kungl. stallet och erhöll, efter
en tids praktik i Tyskland, stallmästaresysslan vid
östgöta kavalleri och senare vid nya kadettskolan
i Karlberg, där han under fyra års
tjänstgöring
(70)
utarbetade sin 1813 utgivna lärokurs i ridkonsten.
Han hade tre hustrur men skildes från den sista.
»Han utmärkte sig för gudsfruktan, enkelhet i
seder och en överdriven sparsamhet.» Av hans fem
barn giftes Emilie Levin med ofrälse lantmätaren
Magnet i Kalmar. Hennes broder August Levin,
ryttmästare vid Skånska dragonerna, hade
åtta barn, av vilka Adolf blev handlande i
Kristianstad och i sin tur fick sex barn. Av dessa flyttade
Vilhelm Levin till Newzealand, medan Gustav blev
revisionssekreterare och nordstjärneriddare, Ludwig
bankkassör i Ystad och Sofia hustru åt
stadsmäklaren Marcus Berg i Stockholm. Hennes farbroder
August Levin blev lantmätare på Gotland och fader
till fem barn, av vilka Kasper och August gingo i egyptisk
tjänst, den förre som informator åt
khedivens brorsöner, den senare som kapten i
armén. Brodern Henrik blev godsägare i England,
där han bildade familj, och systern Ida blev hustru
åt justitierådet Glimstedt av en ofrälse
skånsk skräddare- och torparsläkt, som tagit
sitt namn efter Glimmingetorpet i Ö. Broby.
Hennes faster Klementina Levin blev hustru åt
kontraktsprosten Kinnander i Häradshammar, av en
ofrälse östgötisk torparsläkt från
Björntorpet i Tidersrum, Kinda härad, varefter
namnet tagits. Av deras sex halvjudiska barn blev Magnus
Kinnander byråchef i arméförvaltningen och
Gustaf assessor i Svea hovrätt, medan Cecilia blev
hustru
(71)
åt skogsförvaltaren Georg Berg i Ostpreussen,
och Louise åt G. Wermelin i U.S.A. samt Maria åt
kyrkoherden Holmberg i Rogslösa, ofrälse
apotekarson från Norrköping, åt vilken hon
fött sex judemestiser.
Stallmästaren Levins yngsta dotter Lotta giftes med
herr Gyllenhammar n:r 776, fänrik vid
Södermanlands fotfolk och tillhörande en
småländsk soldatsläkt, som 1665 fått
svenskt adelspatent. Av de fem i detta äktenskap
födda judemestiserna giftes en dotter med ofrälse
småländske läroverksadjunkten Melén i
Kalmar och en annan med komministern i Räpplinge,
friherre Falkenberg n:r 255. Dennes farfader hade genom
adoption blivit friherre 1772 och tillhörde en
brandenburgisk jordbrukarsläkt, varav en i Livland
född medlem, Konrad Henriksson F. i egenskap av svensk
kapten fick kgl. svenskt adelspatent 1625. Av judemestisen
Gyllenhammars två söner blev stationsskrivaren
baron Falkenberg fader till tre barn; äldste sonen blev
sjöman.
Judinnan Levins äldste son med Gyllenhammar
försökte sig på hantverk och var en tid
bokbindare i Stockholm. Han hade 2 hustrur och 3 barn, av
vilka en dotter var hustru åt guldsmeden Hentzell i
Kalmar, och en son var anställd i mekaniska
verkstäder i U.S.A., där han efterlämnat
två barn; en hans dotter äktades av läkaren
Knauer i Newyork. -
Hovjuden Levins andre son Karl L. ägnade sig
(72)
åt juridiken. Han ägde sin faders
förtroende och användes av denne vid
maktpåliggande juridiska och ekonomiska
angelägenheter. Efter fullbordade akademiska studier i
Uppsala, där han tog hovrättsexamen, blev han
antagen till e. o. notarie i Svea hovrätt, där han
under en 50-årig tjänstebana avanlerade till
vicepresident. Han var alltigenom en byråkrat av gamla
stammen och blev föremål för många
löjeväckande anekdoter. Då exempelvis en
sakförare uppträdde inför rätten utan
att vara iklädd frack och utan hatt i handen, dikterade
Levin med vredgad ton till protokollet: »Kongl.
hovrätten kan vid canzlinotarten B:s helt lösligen
och utan hatt framförda påstående intet
avseende fästa.» Vicepresidenteu lät
ungefär mitt på Muskön uppföra en c:a 6
meter hög granitobelisk, försedd med
inskriptionen: »Adlolf Ludv. Levin, stamfadern,
grundläggaren, stiftaren, till tacksamt minne upprest
1821.» Vidare skänkte han till sockenarkivet en
del rätt intressanta manuskript somt delvis kommit till
användning vid utarbetandet av denna studie över
släkten Levin.
Hovjudens tredje son Gustaf Levin har efterlämnat
handskrivna memoarer, som ställts till vårt
förfogande. Av fadern hade han bestämts för
handelsyrket, men själv ville han bli sjöman, och
bakom familjens rygg gick han fjorton år gammal i
(73)
flottans tjänst och blev i sinom tid utnämnd
till fänrik. De närmaste åren
tjänstgjorde han än vid flottan, än som
styrman på fraktskutor. Under tre års tid
seglade han sålunda med ett franskt slavskepp, som
fraktade negrer från Afrika till Amerika. Som
löjtnant i svenska flottan tjänade han 1780-93 i
Finland. I Stockholin råkade han förälska
sig i en dansös, och då varken överordnade
eller föräldrar tillät ett giftermål
med en sådan, tog han avsked ur flottan och rymde med
den sköna till Köpenhamn. Där hade Levin
svårt att draga sig fram och efter fem år mottog
han faderns anbud att arrendera Herrön i Ösmo
socken. Han gjorde dock Ingen lycka som lantbrukare, utan
måste till sina fordringsägare utlämna
gården, som han av fadern ärvt under namn av
»Marielunds majorat». Utfattig dog han i Stockholm
1836.
Av hans sex barn med dansösen blev äldsta
dottern gift med krigsrådet Roos af
Hjälmsäter n:r 51, av gammal bondeätt, den
andra dottern med en krögare Hörnström i
Torshälla, den tredje med en kapten Ax. Axelsson, den
femte med en skräddare Linderborg i Nyköping, och
den sjätte med borgmästaren Svedelius i
Enköping, av en allmogesläkt från Dalarna
med namnen Dalecarlus-Rättvicensis. Skräddaren
Linderborgs dotter Malvina hade med Ripsapastorn
Björkman (av en kusk- och soldatsläkt från
Bärbo) sju barn, av vilka en dotter giftes med pastorn
Joh. Larsson i Halla, en annan med lantbrukaren E.
Sundström och uppbördskom
(74)
missarien Barkander, en tredje med en lantbrukare Chr.
Westnian.
Hovjudens näst yngste son Per Levin blev förste
fideikommissarie i Ludvigsberg å Muskön, som
sedan ärvdes av dennes äldste son Otto och sonson
Adolf. Dennes liknämnde son stiftade en slags
vegetarisk universalreligion och upptog »adelsnamnet
Ålderstam». Tredje fideikommissariens syster
Adelaide Levin äktades av en lantbrukare Edv.
Börjesson i Uddevallatrakten. Hennes kusin Adelaide
Levin äktades av borgmästaren Karl Svensson i
Torshälla. En hennes kusin var även professorn
Astley Levin i Ble. Hovjudens yngste son Fredrik Levin blev
förste fideikommissarie i Arbottna å Muskön
och fader åt 12 barn, bl. a. Klara, som giftes med och
skildes från en fänrik Stjernsvärd n:r 2053,
av en knektsläkt Ahlberg, varav en medlem tjänat
sig upp till ryttmästare och som sådan fått
svenskt adelskap 1762 och tyskt 1768. Han kallade sig efter
vartannat »Adelhjerta»,
»Stjernsvärd» och »de Ahlberg».
Av andre Arbottnafideikommissariens 15 barn giftes en
dotter med en handlande Rosenborg i Tavastehus, en annan med
tullkamrern Stenhård i Halmstad, en tredje och
fjärde med fideikommissarien Karl von Schinkel n:r
2315, av en från Karlstad härkommen mjölnare
och hantverkaresläkt Bergman, varav en medlem
adopterade namnet von Schinkel efter sin svärfader,
vars fader var en från Mecklenburg till Stockholm
invandrad
(75)
frilloson av en ofrälse bokhållare Schinkel i
Stralsund, vilken i sin tur varit bryggareålderman i
Stralsund men i svenska riddarhuset falskeligen utgetts
för att ha tillhört »en gammal adlig ätt
i Pommern». Av de fyra judemestiserna von Schinkel var
Bertil en tid gift med en judisk kusin från
Muskö. David blev kammarherre och fader åt fyra
barn, bl. a. Herbert, nuvarande Tidöfideikommissarien.
Dennes helsyster har en son med löjtnant
Möllersvärd n:r 645, av en från. Ösel
kommen släkt som egentligen heter Molner, Moller eller
Müllern. En Heinrich Möller tjänade sig upp
från gemen musketör till kapten och fick som
sådan svensk adelspatent 1654. En den förste
Arbottnafideikommissariens sonsons dotter giftes med
dtsponenten Norén, ägare av Utö och
Kungshatt.
*
Hovjuden Levins äldsta dotter äktades av
arkiatern Anders Hedenberg, vars fader såsom
bryggardräng kommit till Stockholm från Hedemora,
där farfadern Olof Olsson var bergsarbetare. Arkiaterns
judebetonade son Karl August tjänade sig upp till major
och fick som sådan 1816 svenskt -delskap i
primogenitur (vadan blott huvudmanen är adlig) med
namnet von Hedenberg n:r 2245. Alla denna släkts
descendenter äro alltså judemestiser. Så
är även förhållandet med alla
descendenter av finska adelsätten Hedenberg n:r
(76)
212, som härstammar från en annan son av
arkiatern. En den 1846 i Finland adlades dotter blev
stammoder åt alla nu levande medlemmar av finska
friherrliga släkten von Haartman n:r 35, av en 1810 i
Flnland adlad och 1849 baroniserad borgarsläkt.
En annan av den i Finland adlade Hedenbergs döttrar
äktades av Konstantin von Wendt n:r 213 av en 1847 i
Finland adlad, ursprungligen tysk barberare- och
fältskärsläkt från Lübeck. Inom
släkten von Wendt äro alltså den nuvarande
huvudmannen och hans sex syskon judemestiser. Av dessa har
Anna T. W. med judisk-finske adelsmannen I. A. Wahren n:r
261 en dotter som i sin tur har fyra barn med huvudmannen
för finska friherrliga ätten Ramsay n:r 40 (av
svenska adliga släkten n:r 215). Fru v. Wendt-Wahren
äktades 1918 av direktören Axel Björkenheim
n:r 197, själv judemestis, från vilken hon snart
skildes.
Den judaiserade finska adelsätten Hedenbergs
nuvarande huvudman har tjänstgjort i finska legationen
i Rom hos det med hans syster gifta dåvarande finska
sändebudet d:r H. G. Gummerus.
En av arkiatern Hedenbergs döttrar hade fem barn med
landshövdingen friherre av Schmidt n:r 393, som 1815
förvärvat adelskap och 1841 barontitel, allt i
priniogenitur (vadan blott huvudmannen är adlig). Denna
hantverkarsläkt, vars stamfader dog som arbetare vid
mässingsbruket i Nyköping 1684, för i sitt
talande vapen bl. a. en arm
(77)
hållande en smedshammare. Alla medlemmar av
släkten af Schmidt äro judemestiser och
behöva ej här särskilt uppräknas.
Kvinnliga descendenter ha gifts med en ofrälse aktuarie
Engelhardt i generaltullstyrelsen (oriktigt utgiven för
adlig), en överste Hallström vid Svea träng,
en förvaltare Tunell i Umeå, en apotekare Romberg
i Lycksele, en adjunkt Roos i Hudiksvall, en kamrerare
Söderström i Söderhamn, en pastor Karlgren i
Tisselskog, en assuranskamrerare Lönberg (i Skandia),
en grosshandlare Kollberg i Stockholm o. s. v.
En annan av arkiatern Hedenbergs döttrar
äktades av ryske kammarherren
ministerstatssekreteraren, finske greven Rehbinder n:r 3, av
svenska friherrliga ätten n:r 77. Släkten
spåras tidigast i Kurland, vadan de till svenska
riddarhuset lämnade uppgifterna om härstamning
från en mährisk konung numera avförts
såsom falska i Elgenstjernas ättartavlor.
Då hela svenska adelsätten von Hedenberg n:r
2245 består av judemestiser, är det
tillräckligt att här nämna några de
kvinnliga descendenternas giften med en
sågverksägare, Lundström i Skellefteå,
en lantmätare Nyström i Norrbotten, en
auktionskassör Lundvall i Stockholm, en grosshandlare
Shairp i London, en bankir Ekelöf i
Jönköping, en ofrälse banktjänsteman
Hahr (oriktigt angiven som adlig), en löjtnant
Grönvall vid Södra skånska infanterireg., en
löjtnant Kempff vid Norrlands dragoner, en
överläkare Stenberg i Lång-
(78)
bro, en byråchef Fürst i socialstyrelsen, en
överstelöjtnant Nerman vid Hallands regemente, en
forstmästare Tägtström vid Österby bruk,
en lasarettssyssloman Waldenström och en
regementsläkare Waldenström i Luleå m. fl.
Att sedan även alla dessas ättlingar äro
judemestiser behöver ej särskilt nämnas.
Hovjuden Levins dotter Eva hade fyra barn med
översten Silfverstolpe n:r 1939, av en falskeligen
för skotsk adel utgiven knektsläkt, som tidigast
uppträder med en gemen västgötisk
musketör Mascol, Matskål eller Maschaul, vilket
namn senare utbytts mot Hesselgren och slutligen
Silfverstolpe. En tjänsteman fick som
kammarrevisionsråd svenskt adelspatent 1751. Av
judemestiserna blev en överstelöjtnant och fader
åt sju barn och en annan general samt fader åt
bl. a. hovmarskalken Silfverstolpe, som i sin tur hade fyra
barn, bl. a. en dotter gift med
järnvägsdirektören Carlquist.
Hovjuden Levins dotter Marie Louise hade tio barn med
handlanden Frans Carré, av en i 1600-talets senare
del från Calais till Stockholm invandrad ofrälse
krämarsläkt. Ulla Carré giftes med
bankkommissarien Brakel n:r 1979 och blev därigenom
anmoder för alla i Wrangels ättartavlor upptagna
medlemmar av denna tidigast från 16. seklet kända
transbaltiska släkt, vars svenska adelspatent är
av 1756. Av judemestiserna Brakel giftes en med
bankinspektören d:r Carlquist, en
(79)
annan med provinsialläkaren Behrman, en tredje med
stationsskrivaren Grönvall i Malmö o. s. v.
Judemestisen Adelaide Carré giftes med sin
judiske, frände lantmätaren Levin och med
disponenten Ax. Lagerswall.
Judemestisen Mina Carré hade fem barn med sin
mosters son, överstelöjtnanten Janne Silfverstolpe
n:r 1939, av den blir redan behandlade till Värmland
som ofrälse invandrade släkten
Maschaul-Hesselgren, som 1751 förvärvade svenskt
adelspatent.
*
Hovjuden Levins dotter Ulla äktades av handlanden
och bruksägaren Björkman i Stockholm och blev
därigenom anmoder för alla nu levande medlemmar av
denna från Värmland komna allmogesläkt.
Dennes son Lars Magnus B. förvärvade som finsk
bruksägare rysk-finskt adelspatent 1834 med namnet
Björkenheim, n:r 197. Alla denna släkts medlemmar
och descendenter äro alltså judemestiser och
behöva ej här särskilt angivas.
Judemestisen Sofia Magdalena Björkenheim
äktades av ryske generalen greve Aminoff n:r 5, av den
i Sverige levande adelsläkten Aminoff n:r 456, vars
stamfader såsom rysk överlöpare fått
svenskt adelspatent 1618. Denne äventyrare har
falskeligen påståtts vara en agnatisk
ättling av Egyptens regerande faraoner.
(80)
Judemestisen Wilhelmina Matilda Björkenheim hade tre
söner med ryske kammarjunkaren och statsrådet
friherre Walléen n:r 38, av en släkt som tagit
namnet Wallenius efter finska Birgittinklostret Vallis
gratiae allas Nådendal. Judemestisen,
Björkenheims svärfader hade såsom innehavare
av ryska Vladimir-orden fått rysk-finskt adelskap 1810
och fick även friherretitel 1854. Av de tre friherrliga
judemestiserna Walleen dogo tvål unga och den tredje
blev sinnesrubbad.
Judemestisen Anna Charlotta Björkenheim hade
två söner med sin systers svåger
guvernören friherre Walléen n:r 38. (Denna
släkt är av samma rot som svenska adliga
släkten n:r 1904).
Judemestisen Anna Ottiliana Charlotta Björkenheim
hade två barn med löjtnanten greve Cronhjelm n:r
2. Dennes stamfader Polykarpus Krummbiegel hade såsom
lakej invandrat till Sverige omkring 1645 och tjänat
sig upp till assessor; som sådan fick han svenskt
adelskap 1675 och som landshövding titeln
»friherre till Flostad och Hakunge» 1601.
Grevetiteln är av 1719.
Judemestisen Johanna Lovisa Mariana Björkenheim fick
fem barn med Kjtuloholmfideikommissarien friherre
Cedercreutz n:r 6 och blev därigenom anmoder för
huvudgrenen av denna dalkarl-släkt från
Folkärna, varefter den först kallat sig
Folkern(lus). Adelskapet är av 1711 och barontiteln av
1719.
Av judemestiserna Cedercreutz är Axel profes-
(81)
sor i syfiliidologi, Gustaf advokat och viceordf. i
finska riddarhusdirektionen samt Emil bildhuggare.
Judemestisen Sigrid Augusta Malvina Björkenheim hade
fem barn med agronomen friherre Alströmer n:r 302 och
blev därigenom. anmoder för alla nu levande
medlemmar av denna från Alingsås härkomna
handlandesläkt, vars adelskap är av 1751 och
barontitel av 1778. Av de friherrliga judemestiserna är
huvudmannen f. d. svenskt sändebud.
Judemestisen Elsa Björkenheim har tre barn med d:r
Estlander n:r 274, bl. a. sonen Robert, styrelseledamot i
finska Genealogiska samfundet. Handlandesläkten
Estlander från Uleåborg fick rysk-finskt
adelskap 1808.
Judemestisen Sigrid Björkenheim har sex barn med
ryttmästaren Ihre n:r 2043, av en ofrälse
gotländsk allmogesläkt från Eire i Hangvars
socken, vilken falskeligen utgivits vara skotsk adel. Alla
nu levande bärare av namnet Ihre äro alltså
judemestiser, så även legationssekreteraren Ihre
i Bern.
Judemestisen Ghita Björkenheim har en son med
avlidne ryttmästaren friherre Ramsay n:r 40, vars
släkt behandlas i samband med hans med en judinna
Wahren gifta broder.
Då judinnan Ulla Levin är anmoder för
alla nu levande medlemmar av värmlandssläkten
Björkman hänvisas för personbeståndet
till Bonniers »Svenska släktkalendern,
1938».
(82)
Judemestisen Ulla Björkman giftes med översten
friherre von Willebrand n:r 344. Han rymde 1821 ur riket
för gäld och förklarades 1826 ovärdig
att vara riddare. Med judemestisen Björkman hade han
tre barn, varav två dogo unga och den tredje blev
ryttmästare och dog ogift 1859 efter
mågårig lamhet såsom den siste av
friherresläkten n:r 344. Den urkundlige stamfadern hade
från Mecklenburg invandrat till Sverige, tagit sold i
ett svensk-finskt regemente ocb tjänat sig upp till
kapten och som sådan fått svenskt adelspatent
1676.
Judemestisen Josephina Björkman äktades av
landshövdingen friherre Åkerhjelm n:r 232 och
är anmoder för en gren av denna släkt.
Judemestisen Elsa Åkerhjelm har två barn med
svenska marinläkaren friherre Cronstedt n:r 50, sonson
av en 1870 adopterad banktnan Galindo av spansk
härkomst, död 1907.
Judemestisen Helene Åkerhjelm har två barn
med den 1927 avlidne generalen Bildt n:r 678, av en jydsk
bondeätt, som falskeligen utgivits härstamma
från en av norske konungen Olaf Trygvassons
medkämpar i slaget vid Svoldern år 1000.
Judemestisen Augusta Björkman hade sju barn med
generalmajoren Silfterstolpe n:r 1939, vars släkt
här redan behandlats. Bland ättlingarna må
nämnas kgl. överintendenten och poeten Gunnar
Mascoll-Silfverstolpe. Anna Silfverstolpe har fem barn med
överstelöjtnanten Ribbing n:r 15,
(83)
bl. a. Herbert, byråchef i utrikesdepartementet.
Denna släkt utger sig vara en kvist av ett norskt
kungahus, men omskuren i överensstämmelse med
vetenskapliga fordringar börjar stamtavlan med en
västgötabonde Per Ribbin, vilken levde som
väpnare 1438. Ebba Silfverstolpe har sex barn med
överstelöjtnanten Montgomery n:r 1960 A, vilken
såsom fideikommissarie till Segersjö kallar sig
Cederhjelm. Familjen utger sig vara en gren av den
skandinaviska vikingsläkt, som ägde baroniet
Montgomerie (Mundegummeri) i Normandie på 900-talet.
En anfader, som förvärvat grevskapet Alencon,
skulle blivit regent i Normandie 1066. Efter Englands
erövring skulle han i sistnämnda land fått
grevskapet Shrewsbury och en intill Wales belägen
provins, som fick namnet Montgomery. I verkligbeten vet man
föga om anorna till den skotske handlandesonen John
Johnsson Montgomery, vilken såsom köpman
invandrade till Stockholm, där han 1756 med stöd
av finansiella medel lyckades bliva inskriven i
rlddarhuset.
Judemestisen Fanny Björkman hade tre döttrar
med Gripsholmsintendenten Ekenstjerna. n:r 1701 av en
stockholmsk handlandesläkt Ekenbom, som 1719
förvärvat adelspatent. En dotter hade tre
döttrar med rnålaren Georg Nordensvan n:r 2114.
En medlem av denna finska allmogesläkt Kettunen, senare
Alopaeus, från Kerimäki socken, fick såsom
landskamrerare svenskt adelskap 1772. Av judemestiserna
Nordensvan är en skild från kaptenen
(84)
friherre Funck n:r 789, som hon skänkt fyra barn.
Handlandesläkten Funk inkom på 1600-talet
från Stralsund till Stockholm och fick på
finansiell väg svenskt adelskap 1672; barontiteln
är av 1723.
Judemestisen Eugenie Björkman giftes med
statsrådet Almqvist, av en småländsk
allmogesläkt från Ölmestad. En son var
riksgäldsfullmäktig, och en sondotter är gift
med Studienrat Reichel i Herruhut. Statsrådets dotter
Maria Augusta Karolina hade sju judebetonade barn med
statsministern E. G. Boström, bl. a. den 1881
födde fideikommissarien till Östanå.
Till sist må anföras att judinnan Ulla Levin
äktades andra gången av
generaltulldirektören friherre Skjöldebrand n:r
373, en handlandesläkt från Falun, vilken
tidigare hetat Brander, men fått adelskap 1767 varvid
den kallat sig Sköldebrand. Den friherrllga grenen, som
fick sin titel 1819, avsomnade 1908 med
generaltulldirektörens sonson, en revisor i tullen.
Såsom av denna ofullständiga
descendensutredning framgår representeras
möbeljuden Levin i Stockholms och Helsingfors'
riddarhus samt bland den apokryfiska »ointroducerade
adeln» av ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt,
Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt,
Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck,
Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre,
Montgomery-Cederhjelm, Möllersvärd, Nordensvan,
Ramsay, Rehbinder, Ribbing, Ridderstad,
(85)
Roos af Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt,
Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen,
Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af
Ålderstam» och många andra, som utrymmet ej
tilllåtit oss här medtaga.
Henriques-ättlingar
Adliga ätterna Löwenadler, Stålhmmar,
Tornérhielm, Wrangel, Åkerhjelm m.
fl.
Redan under 1600-talet hade juden Nasche slagit sig ned i
Nakskov i Danmark, där hans efterkommande äro
synnerligen talrika. En hans son Pinkes ben-Moses Henriques
(= Henriksson) kom 1784 som krämardräng till
Marstrands frihamn. I synagogan tjänstgjorde han som
»mohel» eller omskärare, sedemera även i
Göteborg ända till sin död 1807. Enligt
hävdvunnet mosaiskt bruk skall »mohel» efter
omskärningen suga i sig blodet - en detalj som man kan
läsa om i Oláns bok »Judarna på
svensk mark». Genom sina åtta barn blev Pinkes
Henriques stamfader för ett tusental ättlingar i
Skandinavien. Somliga av dessa ha velat troliggöra, att
judesläkten Henriques skulle vara »en gren av det
portugisiska furstehuset med samma namn».
(86)
Moses ben-Ruben Henriques inflyttade 1787 till Marstrand
och en dennes sonson blev rabbin i Göteborg.
Handelsbetjänten Aron Henriques och Johanna Levins
dotter Birgitta Charlotta Henriques giftes 1848 med notarien
Nyström, sedemera riksbanksdirektör i
Göteborg, av en ofrälse betjäntsläkt,
vars förste kände stamfader Tomas Olsson
Nyström dog som tullvaktinästare i Malmö
1758.
Av judinnan Henriques två döttrar giftes Hulda
Nyström med friherre Åkerhjem n:r 232, sedermera
statsråd och president i kammarrätten. Denna
södermanländska allmogesläkt, som efter
Skäggesta i Åkers socken kallade sig först
Agriconnius (= Åkerskägg) och sedan
Åkerhjelm, fick adelspatent 1679 och barontitel 1751.
Halvjudinnan Nyström blev moder till fem friherrliga
judeättlingar, bl. a. översten Samuel
Åkerhjelm, chef för krigshögskolan, och
Ebba, som blev gift med och skild från kaptenen G.
Tonérhielm n:r 1655. Denna västmanländska
allmogesläkt kallade sig först Ihrestadius efter
Irsta socken och därefter Salmon(ius) efter Sala samt
slutligen Tornérhielm efter släkten Törne..
Adelskapet är av 1719.
Juden Mayer Ruben Henriques och judinnan Jenny Seligmanns
dotter Agnes Götilda H. giftes 1882 med adllge
göteborgshandlanden Stålhammar n:r 496. Denna
småländska torparesläkt från Svenarums
socken hette först Hammar. Adelskapet
(87)
är från 1650 för Per Jönsson Hammar,
vilken från fåraherde och trossdräng
tjänat sig upp till officer.
Det kan tilläggas att Marie Isabele » von»
Henriques från Kärnten förskaffat sig en
svensk grevinnetitel genom att äkta den ett par
gånger frånskilde, trettio år äldre
österrikiske majoren greve Wrangel n:r 99. Denna
från Svensk-Estland komna släkt räknar sina
anor från en musketör eller bösseskytt, som
tjänade sig upp till officer vid Nylands regemente och
såsom överstelöjtnant erhöll svenskt
adelspatent 1723. Han kom senare i fängelse 1743, men
benådades med lönens förlust. En hans son
tjänade sig upp från artillerikonstapel till
generalfälttygsmästare och blev såsom
sådan baroniserad 1771 samt som riksråd
comitiserad 1778.
Slutligen må noteras att judinnan Gertrud Henriques
från Hamburg giftes 1902 med handlanden Otto Mauritz
Löwenadler och skänkte honom tre halvjudiska barn,
av vilka en dotter skilts från en Conthino i Hamburg
och omgifts med en Treen i England. Sagde Löwenadler
var den sjuttonde i ordningen av svenske
riksbankskassören Löwenadrers barn med Isabella
Felt. Hans släkt härstammade från
småländske drängen Lars Kjellman, som i
slutet av 1600-taIet blev skattefogde i Östra
härad. Dennes sonson Johan Karl Kjellman blev
österrikisk ryttmästare och fick såsom
sådan tyskt adelskap 1781; han tog namnet
»Löwenadler».
Släkten återfinnes i de privata kalendrarna
över i Sverige levande ointroducerad adel.
Judiska namnet Henriques representeras sålunda i
riddarhuset av grevliga ätten Wrangel, friherrliga
ätten Åkerhjelm och adliga ätterna
Stålhammar och Tornérhielm samt av den
ointroducerade ätten Löwenadler.
Juden Andreas van Reis
ättlingar
Adliga ätterna Ehrengranat och
Bonde.
Bland de till Marstrands frihamn inflyttade judarna var
en viss Andreas van Reis, vars ättlingar skrivit sig
von Reis och falskeligen utgivit sig för att vara
»ointroducerad adel». Då efter
porto-franco-inrättningens upphörande 1794 judarna
nödgades lämna Marstrand, fick Reis dispens och
kvarstannade som tobakshandlare. Judiske vävaren Aron
»von» Reis hade med en judinna Marcus dottern
Jakobina Elisabet, som 1857 giftes med dåvarande
sjömannen, sedermera stationsinspektoren i Uppsala herr
Ehrengranat n:r 1925, som hon skänkte en halvjudisk
son. Denne utvandrade till Nordamerika. Ätten n:r 1925
räknar sina anor från Per Benktsson, pastor i
Veckholm, vilkens
(89)
sonsons sonson Aron Aronsson Leuchovius tjänade sig
upp från gemen hantlangare till kapten och som
sådan fick adelskap 1751. Han tog namnet
»Ehrengranat».
En ofrälse judinna Gertrude »von» Reis
(vars mor var en galzisk judinna Krakau), äktade 1927
greve Ulf Kristersson Bonde av Björnö n:r 41,
handelsbokhållare i Paris. Enligt en i riddarhuset
befintlig genealogi anser sig ätten härstamma
från hedenhös (800-talet) och börjar
antavlan med en Tord Bonde »princeps Gothorum» i
slutet av 1000-talet. Bland dennes descendenter har
falskeligen upptagits hela det Erikska kungahuset med Erik
den Hellge i teten. Vår moderna historieforskning har
betydligt omskurlt denna vackra dikt, och det har
konstaterats att man har att göra med en
småländsk eller östgötisk
bondesläkt, vilket ju vem som helst kunde vara stolt
över. Dess förste kända stamfader var bonden
Erngisle Pettersson i Kedjenäs, Älghults socken,
antecknad som vanlig väpnare i fjortonde seklets mitt.
Ingen av sönerna kom högre på rangskalan,
men det länder dem till heder, att de på
folkungarnas sida slogos mot de mecklenburgska
inkräktarna. Äldste sonen antog namnet. Puke (=
»djävulen»), de övriga Bonde.
Först Jöns Tordsson Bonde fick 1561
riddartitel. En hans sonson Karl Fillpsson fick i egenskap
av landshövding titeln »friherre till
Laihela» i Finland,. och en dennes sonson erhöll
såsom svensk
(90)
hovrättspresident i Dorpat titeln »greve till
Björnö» i Frötuna socken. Det är en
den sistnänindes ättling i sjätte led, som
trott sig giva ny glans åt det gamla
östgötiska Bondenamnet genom en allians med den
falska adliga judesläkten »von» Reis.
Beträffande namniet Reis och släktens
pretentioner på att härstamma från en
judisk nasse (= furste) hänvisas till semitiska
adelskalendern Semi-Gotha 1913, sid. 213.
Falska adelsätten »von» Reis har icke ens
lyckats bli upptagen i Tersmedens, Gerbers eller Klebergs
privata adelskalendrar, som eljes innehålla så
många vackra sagor. En av dessa genealoger har ju
dekreterat, att prepositionerna » »
»von» och »de» (= från) äro
bevis på adelskap! Olán har däremot fullt
korrekt i sin bok om »Judarna på svensk
mark» bekräftat, att judarna brukade taga namn
efter sin födelseort, t. ex. »von Aken» (=
från Aachen), »von Berlin», »von
Halle», »de Lemos» o. s. v.
I vilket fall som helst återfinnes nu judenamnet
Reis i den grevliga ätten Bondes och den adlia
ätten Ehrengranats riddarhusgenealogier.
Juden Mikael benBaruch
Bendix
"von Bleicherodes" ättlingar
Ätterna Bolje, v. Dardel, Ehrenborg, Gadd,
Hagströmer, v Holst, Klingenstierna, v. Kraemer,
Lybeck, Murray, Nisser, Palmstierna, v. Plauen, Reutercrona,
Rentersklöld, Sergel, Seynes, Sinclair, Uggla, af
Ugglas, Åkerman m. fl.
Tyske Juden Baruch Bendix von Bleicherode var fader till
Wilhelm och Michael ben-Baruch Benedicks, som på
1790-talet invandrade till Sverige som
handelsbetjänter. Om den förste är ej mycket
att säga, men en av hans döttrar med judinnan
Josefina Seligmann blev hustru åt landshövdingen
och presidenten Åkerman n:r 2320, som 1843 adlades och
introducerades å svenska riddarhuset. Å:s
förfäder hade i tre generationer varit enkla
tjänsteinnehavare. Den nyadlade slutade själv sin
ättegren.
Mikael ben-Baruch Bendix, som ändrade namnet till
Benedicks, hade i Tyskland handlat med vit-varor, innan han
blev gift med »Fanny» alias »Fredrika»
allas Vögelche Abrahamstochter Isak »von
Brietzen» i Schwerin. Hennes farbror var stensnidaren
och nipperhandlaren Aron ben-Isak »von Brietzen»,
vilken grundat Stockholms mosaiska församling. Sagde
Aron ben-Isak upptog sin brorsdotters man till kompanjon i
nipperhandeln,
(92)
fast denne då ej kunde »skilja en briljant
från en rosensten». Bendix-Benedicks lyckades
ställa sig in hos den tyskbördige hertig Carl (v.
Oldenburg) och fick leverera alla nipper till hovet och
närstående kretsar, så att »icke
för en pfennig köptes från icke-Judar».
Samtidigt tjänade han grova pengar som procentare.
Även hos Bernadotte kom han i stor gunst. Av stort
kulturhistoriskt värde är den antisemitiska
litteratur som uppstod omkr. 1815 i samband med de
processer, som inletts mot de judiska
»bankirerna», vilka i flera fall överbevisats
om brottsliga handlingar. Sålunda hade 1812 i deras
Juvelerar-verkstad okrönta vikter beslagtagits och
omfattande underslev med falska guldarbeten uppdagats. Bland
delägarna i firman var även Aron Isaks judiske
svärson Isak ben-Jechiel Michaelson »von
Dernburg». Firman blev också beryktad genom den
s. k. »skeppshandeln», som kom till stånd
på dess initiativ och som åsamkade staten stora
förluster. Tack vare sina grova förtjänster
kunde Benedicks lägga sig till med Gysinge
järnbruk, som till 1903 kvarstannnde i släktens
ägo.
Med dottern till en ofrälse hamburgerjude
»von» Halle hade Benedicks flera barn. Två
döttrar blevo hustrur åt hovmarskalken von Holst
n:r 2253 av den 1817 adlade ätten, vars stamfader Hans
Pedersson Holst dog som spannmålsmätare i
Köpenhamn 1715. Systrarna Benedicks skänkte 4
halvjudiska medlemmar åt ätten n:r 2253, vars
alla
(93)
nu levande medlemmar ha judiskt blodinslag. Ende sonen
blev svensk kammarherre och är känd såsom
djurmålare. Såsom hans förnämsta verk
angives »Lurad räv» och »Råtthund
på lur». Han blev fader åt
fjärdedelsjudarna Hans von Holst, ättens nuvarande
huvudman, f. d. regementsläkare, och dennes syskon,
Gustav v. H., lasarettsläkare i Eskilstuna, Hübner
v. H, kapten vid Svea livgarde, och den frånskilda fru
Beth von Holst, som har tre barn med f. d. kaptenen
Reutercrona n:r 1760, av en 1720 adlad skånsk
prästsläkt från Hobro i Holstein, efter
vilken ort den kallat sig Håbro. Av judernestiserna
Reutercrona är Axel hotellanställd och Hjalmar
biträde i Nordisk resebyrå.
Av de 3 halvjudiska fröknarna von Holst blev den
äldsta hustru åt hovmarskalken friherre von
Kraemer n:r 389, av en ursprungligen tysk
krämaresläkt, som 1837 baroniserats i Sverige.
Kraemer, som ägde den Rosenhaneska gården
Stenhammar, testamenterade densamma till hertigen av
Södermanland.
Den mellersta fröken von Holst blev hustru åt
greve Sinelair n:r 95 i Lambohov, Slaka, vilken
härstammade från en gemen skotsk musketör i
svensk tjänst och vars samband med den skotska
jarlätten S:t Clair är obestyrkt.
Den yngsta fröken von Holst blev hustru åt
envoyén och överceremonimästaren friherre
Palmstierna n:r 220. Dennes ätt, som falskeligen
identifierats med »den medeltida norska
adelsätten
(94)
Kule», härstammär i verkligheten
från än till börden obskyr Per Persson Kula
i Södermanland. Dennes son Måns Persson
»Nycopensis» gifte sig till Stigtomta
pastorssyssla, och efter den i sagda socken belägna
prästgården Skillra kallade sig hans
ättlingar Schiller(us), vilket namn senare utbyttes mot
Palmstierna. Barontiteln är från 1747.
I det Palmstiernska judeäktenskapet föddes 3
barn. Sonen Erik, känd som marxistisk politiker och
diplomat, började sin bana som sjöoffleer men
lyckades som socialdemokrat bli utrikesminister och
slutligen svensk envoyé i London. Excellensens
äldste son, som är underläkare i Eskilstuna,
har varit gift med en judinna Herzog, som skänkt honom
två barn. Hans bror Karl Fredrik är
marinarkivarie, och systern är gift med en ofrälse
fransk handelsagent Seynes. Av »excellensens»
systrar har den äldre varit gift med en
hovrättsnotarie Ingelman och den yngre är
änka efter marinkaptenen Karl Asker av en ofrälse
klockaresläkt från Ångermanland, vilken
efter Äskja by kallat sig Asker. Genom detta
äktenskap har släkten förökats med en
judeättling Gunnar Asker, född 1913.
Av juden Michael Bendix-Beuedicks söner var Bernhard
fader till 3 döttrar, av vilka Henriette Benedicks blev
hustru åt huvudmannen för ätten
Reuterskiöld n:r 1636.*) Denna ursprungligen tys-
*Till undvikande av misstag
påpekas, att den kände professorn i
statsrätt C.-A. Reuterskiöld tillhör en annan
gren av ätten Reuterskiöld, vilken icke har
judiska anor.
(95)
ka hantverkarsläkt Leffler (= skedmakare)
räknar som sin först kände stamfader en
skutskeppare Hans Jönsson Leffler, vars son,
bagaregesällen, slutligen hovkonditorn Sven Hansson
Leffler, dog 1721. Med en klockaredotter Molin
»Myliander» hade han sonen Daniel Svensson
Leffler, vilken ändrade namnet till Lagersparre; denne
blev såsom kommissarie vid galärerna adlad 1719.
Såsom förskingrare av statskassan dömdes han
från ära, adelskap, namn och tjänst samt
till livstids fängelse i Marstrands fästning. Hans
barn ändrade än en gång namn och kallade sig
Reuterskiöld. Judinnan Benedicks skänkte sin man 7
barn. Äldste sonen Karl Reuterskiöld blev major i
Upplands artilleriregemente och direktör i Stockholms
stads brandstodsbolag. Hans 3 söner äro
reservofficerare och inneha civila tjänster. Lennart
är kammarherre och äger Norrgarn i Uppland. Andre
brodern Bernhard var marinkapten och disponent för
Kungsgården Mariebergs A.-B. Med en fröken
Francke hade han 6 barn, av vilka dottern Olga är
hustru åt kaptenen Lindman vid Svea artilleri och Mary
är hustru åt försäkringsmannen
Gösta G:son Dillner, av en soldatsläkt från
Dillne i Ovikens s:n, samt Agnes är hustru åt
ingenlören Georg Ehrenborg n:r 1109, med vilken hon har
två söner. Släkten Ehrenborg, som adlades
1687, härstammar från Jylland. Vidare är
Ingegärd Reuterskiöld hustru åt Kurt E:son
Tegnér av den bekanta småländska
allmogeätten från Tegneby.
(96)
Henriette Reuterskiöld giftes med
tjänstgörande kabinettskammarherren,
hovrättsrådet friherre af Ugglas n:r 311 och har
med honom 5 judeättlingar. Äldste sonen frih.
Gustaf af Ugglas är ryttmästare vid Skånska
dragonregementet, den andre friherre Peder af Ugglas kapten
vid flottan och den tredje, Karl af Ugglas är intendent
i Visby. Av de två systrarna är den ena gift med
ingeniörkaptenen Jockum Kruse och den andra med
kanslisekreteraren Kurt Nordvall. Ätten af Ugglas, som
härstammar från en bergsarbetare Samuel
Danielsson Uggla i Falun, fick adelskap 1712 och barontitel
1796.
Halvjudinnan Ida Reuterskiöld är hustru
åt Fritz Sergel n:r 2213, kapten vid
Södermanlands infanteri och styresman för
Södermanlands landstings inrättningar, samt har
med honom tre söner, Karl, Johan och Lennart Sergel.
Den ursprungligen tyska hantverkaresläkten Sergel
räknar sina anor från en
broderaregesäll, som dog i Stockholm
1773, och var far till den namnkunnige bildhuggaren
Tobias Sergel. Vid avtäckandet av Gustaf III
statyn erhöll denne adelskap 1808. Han dog ogift men
efterlämnade en oäkta son, från vilken den
nu levande släkten härstammar.
Ida Benedicks blev hustru åt generalen Hemming
Gadd, med vilken hon hade fyra barn. Av dessa har den
halvjudiske översten Sture H. Gadd varit chef för
generalstabens utrikes spionageavdelning och
militärattaché i Paris, varjämte han
(97)
varit i Genéve såsom biträdande ledamot
av Folkförbundets ständiga milltärkommisslon.
Han har dessutom varit adjutant hos konungen. Denna
ofrälse släkt räknar sina anor från
klockaren Lukas Gadd i N. Åkarp i Skåne,
död 1757. Påstådd samhörighet med
adlade ätten Gadde n:r 1436 är gripen ur luften,
liksom en antydd härstamning från den under
Sturetiden levande östgötabiskopen Hemming
Gad.
Vidare ha vi två av Bernhard Benedicks
döttrar, som blevo hustru åt generalstabsmajoren
Albert Uggla n:r 100, med vilken de hade sammanlagt 8 barn.
Den ursprungligen östgötiska bonde och
rusthållarätten Uggla härstammar från
Bosgården i Söderköping, där den
tidigast kända stamfadern på 1500-talet
uppträder. Av de 8 halvjudiska Ugglorna blev Erik
Albertsson Uggla ryttmästare vid Lifregementets
dragoner och ägde del i östgötagodset
Ekenäs. Han har fyra barn, av vilka en dotter är
hustru åt kaptenen Erik Klingenstjerna n:r 780, av en
från Hidinge i Närke härkommen
klockarsläkt, som efter Kräklinge tagit namnet
Klingius och Klingenstjerna. Adelskapet är från
1666. Släkten K. har genom det här berörda
giftet tillförts 4 judemestiser. Hans broder Karl
Albertsson Uggla är ingeniör samt äger
Jäxbo i Västmanland. Axel Albertsson Uggla är
handelsagent i Arensburg. Av systrarna är Märta
Uggla änka efter Tore Lybeck, kapten vid 2.
livregementet och ägare av ÅsvIk i Småland.
Ofrälse
(98)
knektsläkten Lybeck har falskeligen utgivit sig vara
av tysk adel och heta »Gänslandt von
Lübeck». Den tidigast kände anfadern var
ingalunda en Karl XII:s livdrabant, utan en gemen knekt i
Åmål, död 1723.
Emma Albertsdotter Uggla är hustru åt f. d.
statsrådet och landshövdingen Murray, med vilken
hon har en son. Den ofrälse släkten Murray, som
orättmätigt låtit intaga sig i Tersmedens
1886 utgivna kalender över i Sverige levande
ointroducerad adel, räknar sina anor från en
preussisk lantbrukare, vars son blev tysk pastor i
Stockholm, där han dog 1771. Att släkten lagt sig
till med den skotska ätten Murrays vapen, bevisar
givetvis intet samband med denna, så mycket mindre som
envar ofrälse person kan lagligen använda vilket
vapen honom lyster.
Elsa Uggla är skild från Tage Boye,
sekreterare och ombudsman hos Stockholms stads
industriverkstyrelse och hamnstyrelse. Han tillhör
ingalunda, såsom påståtts, den adliga
ätten n:r 16.
Michael ben-Baruch Bendix-Benedicks' yngreson Edvard Otto
hade bland andra barn tre döttrar, av vilka Sofia blev
hustru åt med. professorn Vising av en ofrälse
släkt, som leder sina anor från en
handelsbetjänt eller bokhållare i Stockholm
omkring 1700. Av deras 4 halvjudiska döttrar är
den äldsta gift med huvudmannen för ätten
Hagströmer n:r 2230, landshövdingen Sven Johansson
H. 1. Karlskrona, vilken hon begåvat med 3 söner.
Ätten,
(99)
som räknar sina anor från en
fältskär och barberare Hagström, död
1733, fick adelskap 1812 i primogenitur.
Andra dottern Vising giftes med godsägaren Nisser i
Broby, Bettna, av en ofrälse livländsk släkt,
vars förste kände stamfader dog 1761 såsom
barberare och fältskär i örebro. Genom det
Visingska äktenskapet har nu släkten Nisser fyra
judiskt betonade medlemmar. Av dessa är Maj Nisser
hustru åt f. d. greven Heinrich v. Weida-Reuss-Plauen
i Wiesenburg i Mark-Brandenburg.
Visings tredje dotter blev hustru åt amerikanske
militärattachén kapt. Colvin, och den
fjärde åt marinlöjtnanten R. 0. Wallenberg,
som hon skänkte en son. Denna ursprungligen
östgötiska bondesläkt, som tagit namnen
Wall(en)berg och Vallberger efter Vallbyn i Skärkinds
socken, är ofrälse och äger intet samband med
adlade judeätten Wallenberg von Pachaly, varav en
medlem är svensk konsul i Breslau. - Fru
Vising-Wallenberg är omgift med huvudmannen för
ätten Dardel n:r 2217 Fredrik Fritzsson Dardel,
byråchef i medicinnlstyrelsen, samt har med honom
två barn med judiskt inslag.
Släkten Dardel härstammar från en till
börden okänd borgare i Neuchatel, vars sonson,
Georges Alexander Dardel genom gifte med en svenska kom till
Sverige, där han 1810 förvärvade adelskap i
primogenitur. Blott släktens huvudman är
adlig.
(100)
E. O. Benedicks andra dotter Karolina blev som artist
gift med en ofrälse målare Bruce från
Canada, vilken Icke tillhör den liknämnda skotska
adelsätten. Hennes yngre syster Ottonie Benedicks
giftes med botanikprofessorn Rosenberg vid Stockholms
högskola, där hennes halvbror Carl Benedicks
är fysikprofessor.
Om vi nu göra en resumé, finna vi att den
tyske kramjuden Baruch Bendix' blod i riddarhuset
representeras av ätterna von Dardel, Ehrenborg,
Hagströmer, von Holst, von Kraemer, Palmstierna,
Reutercrona, Reuterskiöld, Sergel, Sinclar, Uggla, af
Ugglas, Åkerman etc.
Juden Isaac benJechiel
Michaelson
"von Dernburgs" ättlingar
Ätterna de la Gardie, Hamilton af Hageby, v.
Hermanson, v. Mecklenburg, Nordenfeldt, af Ugglas m.
fl.
En tysk kramjude vid namn Isak ben Jechiel Michaelson
»von Dernburg» invandrade som betjänt till
Sverige och blev 1791 måg hos den judiske
träsnidaren och nipperhandlaren Aron ben Isak »von
Brietzen». Michaelson började så
småninggom egen nipperhandel med en judisk
släkting
(101)
under firma Michaelson & Benedicks samt tjänade,
delvis genom bedrägeri, en stor
förmögenhet.
Hans söner blevo ägare av Skebo bruk.
Äldste sonen hade med en judeflicka Heckscher
från Danmark dottern Adéle, som blev hustru
åt greve v. Hermansson n:r 90. Denna
östgötiska allmogeätt räknar sina anor
från en bonde Per Hansson, vars son kom till Vadstena,
där han fick arbete. Han dog där som borgare 1676.
Hans son Herman Hermanson kom till Stockholm som
handelsdräng, men fick sedan plats som hovbetjänt
och slutade sina dagar som vaxblekare, ljusstöpare och
fackelmakare. Han var far till juris professorn Johan
Hermansson, vars barn »för faderns
förtjänster» adlades 1744. Äldste sonen
fick grevetitel 1771 och dennes sonsons son äktade
judinnan Michaelson och hade med henne sex döttrar.
Av dessa är den äldsta gift med kammarherren
greve af Ugglas n:r 105 av en bergsarbetarsläkt Uggla
från Uggelviken vid Falun, adlad 1772 och comitiserad
1799 i primoggenitur. Med halvjudinnan v. Hermanson har
greven fyra barn. Greve Ludvig af Ugglas är
byrådirektör i Patentverket, brodern friherre
Karl är antikvarie i Vitterhetsakademien. Systern
Elisabet är gift med översten Lovén, f. d.
chef för Jönköpings regemente, och har
skänkt en judiskt betonad dotter åt denna
ofrälse från Loushult socken komna
allmogesläkt. Slutligen blev Lovisa af Ugglas gift med
ryttmästaren Martin vid Livregementets dragoner och
har
(102, 103)
med honom tre söner. Ofrälse släkten
Martin räknar sina anor från en flandrisk
kramhandlare, som dog i Gävle 1712.
Judinnan Michaelsons tredje dotter giftes med
överstekammarjunkaren greve de la Gardie n:r 3,
överste och chef för Hälsinge regemente, och
som räknar sina anor från en 1565 ur dansk i
svensk tjänst överlupen fransk äventyrare vid
namn Escouperie, vilken genom gifte med Vasakonungen Johan
III:s frillodotter kom i kontakt med den svenska adeln;
släktens grevetitel är från 1615 för
sagda kungliga frillodotters son.
Av de judeättade de la Gardieska barnen är
yngsta dottern hovfröken hos nuvarande kronprinsessan
Louise, medan den äldsta var hustru åt
kammarherren v. Micklenburg. Dennes släkt är en
frillogren av det regerande huset i Mecklenburg-Schwerin och
uppger sig hava erhållit mecklenburgiskt adelskap
1742. Tersmeden. har i sin »Kalender över i
Sverige levande, ointroducerad adel, 1899» bevisat att
släkten ej äger rätt till någon som
helst adlig titel, fastän den låtit upptaga sig i
den friherrliga Gothakalendern. Den falske
»baronen», som allierat sig med det MichaeIson v.
Hermanson de la Gardieska judeblodet, är riddare av den
privata johannitorden, som tydligen är överseende
både beträffande probanternas anor och
giften.
Den andra av halvjudinnan v. Hermanson-de la
(104)
Gardies döttrar var hovfröken, innan hon giftes
med svenske envoyén i Köpenhamn friherre
Hamilton af Hageby n:r 99. I detta äktenskap har
fötts 4 barn. Den svenska släkten H., vars samband
med den liknämnda engelska ätten är obevisat,
härstammar från en gemen pikenerare, vilken
tjänade sig upp till major vid Kalmar regemente och som
sådan erhöll begärt adelspatent. Som
överste fick han titeln friherre till Hageby och
introduktion i svenska riddarhuset 1693.
Den femte av de halvjudiska fröknarna v. Hermanson
blev gift med medicine professorn John Sjöqvist i
Stockholm och den sjätte med herr Nordenfeldt n:r 1662,
f. d. direktör i Svenska tobaksmonopolet, samt har med
honom fem barn. HandIandesläkten Norijn från Nora
lät sedan den förvärvat adelskap 1720
introducera sig i svenska riddarhuset med det nyantagna
namnet Nordenfeldt. En dotter är gift med majoren K.
Vinroth och en annan med löjtnanten E. Schneidler.
Denna hantverkarsläkt härstammar från
Hildesheim och inkom till Sverige med en
bokbindargesäll.
Slutligen kan nämnas, att den 1915 avlidne
Intima-teaterchefen Michaelson var en sonson av den
invandrade kramjuden Isak M. Av teaterchefens fyra sonbarn
blev Ralph M. engelsk flygkapten. - I svenska riddarhuset
representeras den tyske kramjuden Isak Michaelsons blod
enligt det ovan sagda av grevliga ätterna v. Hermanson,
af Ugg-
(105)
las och de la Gardie, friherrliga ätten Hamilton af
Hageby och adliga ätten Nordenfeldt, samt i
»Gotha»-kalendern av falska friherrliga ätten
v. Mecklenburg.
Juden Abraham benElia
"von
Prenzlaus" ättlingar
Ätterna von Essen, Höjer, v. Porat, Roos och
Sjöcrona.
En 1770 i Prenzlau, Uckermark, född jude Abraham
Josephssohn, son av Elia Peiser från Prenzlau,
invandrade 1790 till Sverige, där han 1825 dog som
marketentare vid Karlbergs krigsskola. Med judinnan Blomma
Magnus hade han 8 barn, som 1817 usurperade det engelska
adelsnamnet Elliot såsom en allusion på
judenamnet Elia.
Dottern Paulina giftes med medicine professorn Karl
Stenhammar av en ofrälse jordbrukarsläkt
från Hamra i V. Stenby socken. Hennes broder Josef
ben-Abraham Elliot blev professor vid barnbördshuset i
Stockholm och hade fem barn, av vilka äldsta dottern
giftes med häradshövdingen Strömberg,
död 1900 i Stockholm, och en yngre med
Mariestadslandshövdingen Sjöcrona n:r 2273. Denna
ätt räknar sina anor från en
kramhandlare
(106)
Torbjörn Ersson i Laudskrona, vilkens son kallade
sig Cronsioe eller Kronsjö. En hans son fick 1819
adelskap med det bakvända namnet Sjöcrona.
Då adelskapet blott gäller huvudmannen, var
landshövdingen ofrälse. Av de fyra halvjudiska
barnen är den ävenledes ofrälse sonen Con
Sjöcrona kanslisekreterare. Berta Sjöcrona blev
hustru åt direktören Adolf Roos i Stockholm
-Nynäs järnvägs A.-B., vilken tillhör en
ofrälse kramhandlaresläkt från Jakobstad i
Finland, vilken tillagt sig adligt vapen. Hennes syster
Helena Sjöcrona har med hans broder Axel Roos tre barn,
av vilka sonen Erik är f. d. banktjänsteman, medan
Anna Brita Roos äktats av ingenjören S.
Cronström och Ingrid Roos är hustru åt
friherre Peter von Essen n:r 158, med vilken hon har
två söner. Baron v. Essen, som är
ryttmästare vid Livregementets husarer, tillhör en
livländsk släkt, som fått sveuskt adelskap
1643 och barontitel 1719.
Hennes yngre syster blev hustru åt ofrälse
bruksägaren Karl Petter Johansson Tillberg i Hjorteds
socken i Småland. Han var son av en driftig
bonddräng, som kommit sig upp och blivit länsman
och kallat sig Tillberg efter sin födelseby Tillinge i
Målilla socken. Judinnan Elliot blev mor åt den
bekante gruvspekulanten, riksdagsmannen och
Vasakommendören, vice häradshövdingen Knut
Tillberg, som i sin tur har flera barn med sin systerdotter
Karin Ideström, handlandedotter från
Västervik.
(107)
Fru Elllot-Tillbergs dotter Mathilda T. giftes med
östgötiske pastorn Arnell i ö. Husby och har
med honom barn. Arnell är ofrälse kopparslagareson
från Borg.
Anna Sjöcrona blev hustru åt
justitierådet Améen, som hon skänkte fyra
barn, av vilka en dotter är gift med en f. d. kapten
Kranz i Wien och en annan med docenten K. Malmström vid
Skogshögskolan i Stockholm. Ofrälse
klockaresläkten Améen härstammar från
Småland och kallade sig först Amoenius (omkr.
1675).
Abraham Josephssohns andre son Adolf Elliot blev
överstelöjtnant och hade med en handlandedotter
Wallis fem barn, av vilka äldsta dottern giftes med
herr v. Porat n:r 1381, kapten vid Kalmar regemente och
härstammande från en 1699 adlad tysk
fäktmästare Didrik Porat, vilkens fader Kristoffer
invandrat från Mecklenburg.
Förenämnda Adolf ben-Abraham Elliot hafle
även en son, som blev major och fader till 9 barn, av
vilka en dotter giftes med småländske
komministern Fagerlin från Hjorted och har med honom
barn.
Ofrälse småländska släkten Fagerlin
räknar sina anor från en musikant vid Kalmar
regemente, vilken 1830 dog som hållkarl och
gästgivare i Ålem.
Abraham Josephssohns fjärde son Magnus Elliot blev
kapten och fick fyra barn, av vilka en dotter äktade
kommendörkaptenen Keyser, av en
(108)
ofrälse tysk kramhandlaresläkt, vilken på
1600-talet från Hamburg invandrat till Stockholm. Av
judinnan Elliot-Keysers fem barn blev enda dottern gift med
handlanden O. R. Wejdling i Stockholm, medan äldste
sonen Sixten Keyser blev titulär konsul för
Uruguay. En konsulns broder blev revisor i
generaltullstyrelsen.
Efter att hn skilts från kommendörkaptenen
Keyser, gifte judinnan Elliot om sig med
Tattersall-direktören majoren Abenius av en
ofrälse västmanländsk torparsläkt
från Kolbäck. Hon hade med honom tre barn, av
vilka en dotter giftes med f. d. tullkammarskrivaren,
författaren Hjalmar Söderberg. Sonen Allan
Abenins, f. d. artillerikapten och riddare av flera ordnar,
är bekant som börsspekulant. Han har flera
barn.
Abraham Josephssohns femte son Salomo Elliot var
apotekare på »Markattan» i Stockholm. En
hans dotter äktade lektorn Magnus Höjer av en
ofrälse finsk hantverkaresläkt från
Billnäs bruk, där den uppträder i mitten av
1600-talet. Sonen Torvald Magnusson Höjer blev minister
och far åt fyra barn. Denna till Arboga invandrade
ofrälse kramhandlaresläkt har utgivit sig vara en
gren av tyska adelsätten Hoyer von Hoyersdorf och
för i skölden en pelikan.
Abraham Josephssohns sjätte son Jakob Elliot var
handlande i Göteborg och blev där
stadsfullmäktig, styrelseIedamot av brandbolaget Svea,
av Göteborgs enskilda bank m. m. Jämte sin
Judiska
(109)
hustru ligger han begravd å Göteborgs mosaiska
gravplats. Av deras fyra barn övertog äldste sonen
affären och gifte sig med en judisk kusin (Elliot), som
skänkt honom nio barn. Dottern Ingrid är gift med
Ralph Ewers, ofrälse krämare i Göteborg och
direktör för a.-b. Lyon & Co., a.-b.
Protector, och Ahlafors spinnerier samt styrelseledamot i
Ränte- och Kapitalförsäkringsanstalten.
Judinnan Elliot har skänkt honom tre söner,
bosatta i Göteborg. Hans farfars far Asmus Heinrich
Ewers, bonddräng från trakten av Lübeck, kom
1812 som handelsbiträde till Sverige. En fru
Elliot-Ewers yngre syster giftes med ofrälse handlanden
Humbert Dahlgren i Göteborg.
Ytterligare kan vara av intresse att nämna, att en
jude Elliot varit president i Svea hovrätt, där
hans son nu är hovrättsråd, en annan Elliot
notarie och en tredje fiskal. Dessutom har en broder till
hovrättspresidenten varit polismästare i
Göteborg och en syssling är
ställföreträdande generaldirektör och
kanslibyråchet i Pensionsstyrelsen. Fem Judar Elliot
äro officerare med kaptens grad. En är
provinsialläkare i Uddeholm.
Av ovanstående framgår, att den tyske juden
Abraham Josephssohns blod representeras av friherrliga
ätten v. Essen och adliga ätterna v. Porat och
Sjöcrona å svenska riddarhuset.
Juden Jacob Salomo
benEliha "von Röbels" ättlingar
Ätterna Bagge, Lagerberg och
Silfverhielm.
Från Portugal uppges härstamma kramjuden Eliha
(utan släktnamn) i Röbel, Mecklenburg vars son
Jakob Salomo ben-Eliha dog såsom krämare i
Röbel 1835. Tre av dennes söner invandrade till
Sverige, där de antogo familjenamnet Heyman efter en
redan tidigare inflyttad släkting. Namnet Heyman uppges
vara en variation av det hebreiska Chajim = Kain (enligt
Semi-Gotha 1913, sid. 650).
Den äldste av sönerna, Salomo ben-Jakob Heyman
dog som krämare i Göteborg 1847 och hade med
judinnan Heyman bl. a. sonen Teodor, som blev krämare
och slutligen ägde Rosenbergs fabriker i Mölndal.
Med judinnan Davidson hade han bl. a. tre döttrar. Den
yngsta, som är artist, blev hustru åt f. d.
kammarskrivaren vid K. flottan, sm. kammarherren och
museiintendenten Sven Karl Ottosson Lagerberg nr 1112 av en
från Västergötland härstammande
släkt, som efter Herrtorpet först kallat sig
Herrlund och erhållit adelskap 1687. Av judinnan
Heymans två barn är Joen Karlsson Lagerberg
svenskt sändebud i Warszawa samt innehavare av 15
ordnar, bl. a. negerrlket Benins Svarta stjärna vid
sidan av svenska Nordstjärnan! Systern Margareta
Karlsdotter Lagerberg är gift med disponenten Elligers
i Oslo
(111)
Teodor Heymans äldsta dotter blev hustru åt
majoren Georg Bagge i Vaxholms grenadjärregemente och
har med honom en son, Nils G:son B., som är
skånsk ryttmästare och notarie i
kammarrätten, samt en dotter, gift med
kommendörkaptenen Måhlén, dansk
Dannebrogriddare. Släkten Bagge är icke adlig,
utan härstammar från timmermannen Per Olsson
Bagge i Karlegården under Grävsnäs i
Västergötland.*)
Teodor Heymans andra dotter giftes med översten
Fredrik Björkman.
Elias andre sonson Heyman Jakob Heyman dog som
krämare i Göteborg 1869. Med judinnan Schlesinger
hade han sönerna Elias, Sally, Daniel och Aron.
Elias Heyman blev medicine professor vid Karolinska
institutet och har fått en hederplats i The Jewish
Eneyelopedla såsom en av upphovsmännen till
»Göteborgs-systemet». Han var gift med
judinnorna Magnus och Bendix. En hans son blev
byråchef i lantbruksstyrelsen, och en hans dotter
giftes med medicinalrådet Peder Turesson Björck.
En annan son blev handlande i Göteborg och av hans barn
blev Bengt ben-Elias Heyman direktör i Svenska
arbetsgivareföreningen. Harald benElias H. är
universitetsbibliotekarle i Uppsala och gift med adliga
halvjudinnan Stina v. Unge, me-
*Han är stamfader åt
högerledaren prof. G. H:son Bagge.
(112)
dan Hilda Heyman blev hustru åt advokaten Allan
Almkvist i Stockholm. - -
Salomo (Sally) Heyman var handlande i Göteborg och
delägare i firman Hasselblad & C:o. En hans son
blev lantbrukare och är far till den numera avlidne
Hugo Heyman, ledamot av socialstyrelsen, och Olof H,
amanuens i Statskontoret. Henrik ben-Sally Heyman, handlande
i Stockholm, hade med judinnan Josephson bl. a. sonen Sven,
som är protokollssekreterare i Justitierevisionen.
Fredrik ben-Sally Heyman, handlande i Götborg, hade
med judinnan Friedeberg flera barn, varav en dotter är
gift med jur. kand. Erik Wahlberg.
Av Salomo Heymans döttrar blev Klara hustru åt
advokaten Almstrand i Göteborg, ledamot av
processkommissionen, och Agnes åt ingenjören
Kullberg i Skebokvarn, argentinsk vicekonsul, vars
först kände stamfader Adam Laur. K. var
djurvaktare på Holaveden och dog 1747.
Daniel Heyman blev disponent för Annebergs
tändsticksfabrlk. Av hans många barn blev Gustav
provinsialläkare i Halmstad. Valdemar blev handlande i
Stockholm; Torsten kom som sjöman till Amerika, och
Alfred Gabriel, som efter modern tog namnet
»Hagelfeldt», blev ingenjör och trafikchef
samt efterlämnade bl. a. dottern Helena, gift med en
ingenjör Marknäs.
Av Daniel Heymans döttrar blev Karin hustru åt
den franske krämaren Gaston du Bois, och Berta åt
med. dr Richard Zander i Paris, vars
(113)
halvjudiske son fått de vältaliga namnen Eli
Hillel. Ofrälse släkten Zander tror sig
härstamma från en holländsk stenhuggare
Tsander, som arbetade vid Vadstena borgbygge på
1500-talet. De följande generationerna voro murare,
kopparslagare o. d. Judegemålen är son till med.
dr h. e. Gustaf Zander, grundare av medlcomekaniska
gymnastikinstitutet i Stockholm. -
Aron Heyman blev industriidkare i Vårgårda
och hade med judinnan Davidson sex barn. Knut ben-Aron H.
var senator m. m. samt fader åt fyra barn, bl. a. en
dotter, gift med ingenjören Lund i Teheran, och en
annan gift med. kaptenen Hjort vid Göta artilleri. Av
hans systrar är Gertrud Rebecka gift med
överstelöjtnanten Frydén, och Emma med en
arrendator Stenbeck, vars halvjudiske son Nils Stenbeck
är överstelöjtnant. Systern Gerda Davida
Heyman är gift med sin svåger Axel Stenbeck, f.
d. direktör för Hällekils A.-B., och av deras
fem halvjudiska barn är en son municipalläkare i
Kramfors och bataljonsläkare. Ofrälse
allmogesläkten Stenbeck har tagit sitt namn efter
Steninge socken i Halland.
Karl ben-Aron Heyman, revisor hos Sveriges allm.
lantbrukssällskap, har tre döttrar, av vilka
Chrissie är gift med Axel Zethraeus, avdelningschef hos
FörsäkrIngs A.-B. Atlas i Stockholm. Judemakens
farfars faders, kopparslagaresonen och kryddkrämaren
Zethraeus hustru hette »v. Aken», som av
Olán uppges vara av judisk släkt
»från
(114)
Aaeben». Ofrälse allmogesläkten Zethraeus
har tagit sitt namn efter Sätra by i Sköllersta
socken i Närke.
Av Elihas sonsöner blev slutligen Elias
(»Edvard») Heyman handlande i Göteborg. Av
hans barn med judinnan Nathan blev Alfred handlande i
Göteborg och är fader till fil. d:r Harald Heyman,
officier d'Académle i Paris (d. v. s. dekorerad med
instruktionsministerlets »akademlska palmer», en
utmärkelse som även tilldelats flera
cirkus-clowner och som alls intet har att göra med
l'Aeadémie Francaise). Systern Gladys är gift
med komponisten Gösta Nystroem från Dalarna.
Oskar Salomo ben-Elias Heyman,
»godsägare», efterlämnade tre
döttrar: Elsa, gift med regementsläkaren
Cedergren; Karin, gift med överstelöjtnanten
Schoug vid Gotlands infanteriregemente, och Signe, gift med
landssekreteraren Wennergren i Vänersborg.
Charles Nathan ben-Elias Heyman, handlande i
Göteborg, hade med judinnan Hellbut fem barn, av vilka
Hugo är direktör i Götaverken i
Göteborg; Rolf är direktör i Stockholm, James
är docent i gynekologi vid Karolinska institutet; Frank
är bildhuggare, och Maya är gift med judiske
professorn Arnold Josefson.
Kramjuden Eliha i Röbel representeras sålunda
i svenska riddarhuset av ätten Lagerberg och genom en
kvinnlig ättling av ätten Silfverhjelm.
(115)
Berta Johanna Heyman hade
nämligen med judiske »godsägaren» Edvard
Moritz i Lerjeholm, Angereds socken, Älvsborgs
län, en dotter, som giftes med kaptenen Silfverihjelm
n:r 83 vid Västgöta regemente. Ätten, som
trotts vara av tyskt ursprung, räknar sina anor
från Matts Henriksson, skrivare, och dennes son Henrik
Mattsson, vilken 1575 fick ett sköldbrev; den
sistnämndes son introducerades 1625 i svenska
riddarhuset och tog namnet
»Sölfwerhielm».
Av judinnan Moritz' barn år Erik Silfverhjelm
kammarskrivare vid tullverket i Stockholm; Nils Silfverhjelm
är kapten vid Bohusläns regemente, och systern
Berta är gift med f. kaptenen Ström i Norrlands
artilleriregemente, nu bankdirektör i
Handelsbanken.
Talmudjuden
Brody-Berlins ättlingar
ätterna Hedin och von Hedenberg.
Enligt den bekante judeledaren Aaron Isaacs memoarer hade
talmudstuderanden Abraham David Brody allas Brode
begått en stöld hos en trosfrände i Biltzow
och därefter rymt till Sverige, där han 1770 slog
sig ned i Malmö. Här anmälde
(116)
han för den tyske prästen sin önskan att
bli döpt. Prästen mottog honom i sitt hus,
för vilket juden visade sin tacksamhet genom att
lägra prästens systerdotter. Prästen, som dog
snart därefter, ansågs mycket rik, men vid
bouppteckningen fanns inga pengar. Juden Brody, som numera
kallade sig Berlin, gifte sig emellertid med den
förförda, köpte ett hus och förde ett
dyrbart krogliv, utan att göra några
inkomstbringande affärer. Ofta var han drucken dag
efter dag, och råkade då i krakel och
slagsmål med alla människor, fast han lät
pengarna rulla. Att Brody-Berlin stulit prästens
rikedomar antydde han för Aaron Isaac, sägande:
»Das Geld ist mir nicht sauer
geworden.» Rikedomen gick
emellertid lika fort som den kommit, och Brody-Berlin
måste se sig om efter en ny inkomstkälla. Han
slog sig då på en inbringande
sädeshandel.
Aron Isak, som en tid logerade tillsammans med
Brody-Berlin i Stockholm, nämner att B. var en mycket
liderlig sälle, som brukade uppföra sig på
det gemenaste vis mot sina rumsvärdinnor. Även mot
judar visade han sig vara en förrädare. Vid ett
tillfälle blev han grundligt örfilad av Stockholms
överståthållare, som därpå
lät kasta honom utför trapporna.
Brody-Berlins son Johan Ludvig Berlin
blev kronofogde och var fader åt kyrkoherden Kristian
Berlin i Balkåkra. Dennes dotter Anna blev moder
åt Sven Hedin n:r 2344, den världsbekante
asia-
(117)
tiske resenären, vilken 1902 fick svenskt adelskap.
Allmogesläkten härstammar från
Närke-drängen Lars Persson, som efter byn
Hidingsta i Norrby,19 socken kallade sig Hedin.
Isabella Berlin giftes 1895 med landskamreraren Esaias
Centerwall i Göteborg, vilken tillhör en
från den Lundensiske konsistorlevaktmästaren
Johan Centerwall från Skara härkommen släkt,
som uppger sig hava med namnet Croy invandrat från
Belgien. Wilhelm Centerwall blev artilleriofficer, och
systern Elsa äktades av lektorn Ursing i
Landskrona.
Dagmar Berlin har fyra barn med anatomiprofessorn Ivar
Broman i Lund, vilken är son av en skånsk
skräddare och handlande i Östraby.
En Berlinättling var genom sin moder även
vicehäradshövdingen Axel Cronholm, innehavare av
Jönköpings jurldiska byrå. Av hans barn
är Folke Cronholm f. d. generalkonsul, och Dagmar
Cronbolm blev gift med ofrälse auditören Angur von
Hedenberg (n:r 2245), själv en ättling, av
Musköjuden Levin. Auditörens stamfader Olof Olsson
var gruvarbetare i Hedemora, efter vilken ort den
liknämnda sonen kallade sig Hedenberg, då han
blev bryggardräng i Stockholm. Bryggaren blev far
åt livläkaren Anders Hedenberg, som med judinnan
Levin hade en son, vilken i egenskap av major 1816 fick
adelskap i primogenitur. Judemestisen Greta von Hedenberg
är gift med docenten Stenberg, överläkare vid
Långbro sinnessjukhus.
(118)
I Stockholms riddarhus resprenteras Judesläkten
Brody-Berlin således av adliga ätten Hedin och
eventuellt av von Hedenberg.
Juden David Hirsch's
ättlingar
Adelsätten Pauli och en falsk furst
Hirsch.
Från Mecklenburg-Strelitz invandrade judiske
hantverksgesällen David Hirsch till Stockholm, där
han dog 1811 som spännmakare. Med en judinna Levin hade
han sönerna Hirsch, Meyer och Isaac Davidson H. En den
mellerstes sonson, krögaren Meyer ben-Jakob Hirsch hade
bland andra barn dottern Ellen, som blev hustru åt
ofrälse direktören Oskar Svartling i Stockholm,
och Ida, hustru åt ofrälse järnhandlaren
Axel Lindström i Växiö.
Krögaren Hirschs broder, handlanden David Leopold H.
hade bl. a. barn en dotter, som giftes med ofrälse
jägmästaren oeh Vasariddaren Öjermark.
Den invandrade spännmakaren Hirschs tredje son Isaac
hade med judinnan Lazarus sönerna Simon, David, Abram
och Adolf. Av dessa blev Simon ben-Isaac Hirsch handlande
och hade med en judinna Suber fem barn. Sonen Moritz H. blev
skräddare (»Engelska»
skrädderietablissementet) i Stock-
(119)
holm och fader till ingenjören Frank H. och
direktören Erik H. i IndustrIcentralen. Dennes dotter
Greta äktades av Allehanda-redaktören Erik
Västberg från Bollnäs. Oskar ben-Simon H.
var direktör i Bockholms-Sätra A.-B.,
styrelseledamot i Skandinaviska Kredit A.-B.,
föreståndare för Mosaiska församlingen,
utskottsmedlem av Patriotiska sällskapet,
Vasakommendör, Nordstjärnerlddare m. m. Sonen Axel
är sekreterare i Svenska
fattigvårsförbundet.
Abram ben-lsaac Hirsch blev musikförläggare och
hade med en judinna Meyerson bl. a. barn Otto,
Nordstjärneriddare och direktör i
»Nordiska» bokhandeln, samt Hanna, vilken som
artist äktade målaren Georg Pauli n:r 96. Enligt
egen uppgift skall denna ätt utvandrat från
Italien till Kärnten, där den först
kände stamfadern var marktrichter i Malborghet. Dennes
till Sverige invandrade sonsonson Zakarias Pauli
tjänade sig upp till ryttmästare och fick som
sådan svenskt adelskap 1625.
Av målaren Paulis haIvjudiska barn är Torsten
byråingenjör i generaltullstyrelsen, Göran
är arkitekt i Jönköping och Ruth är
änka efter ofrälse bokförläggaren
Torsten Wahlström i Stockholm.
Adolf ben-Isaac Hirsch var målare. Av hans
söner med en judinna Lewysohn blev en aktör.
Förutom ovannämnda avkomma av
hantverksgesällen David Hirsch från
Mecklenburg-Strelitz har Sverige hyst flera andra judiska
gäster med samma namn. Hirsch, på hebreiska Zwi =
hjort-
(120)
ko, var kännemärke för Naftali stam och
användes först såsom förnamn, sedan som
släktnamn.
Den bekante stockholmsjobbaren Isak Hirsch (fader till
Vasakommendören och börsjobbaren Kyhlberger, gift
med en grevinna Taube n:r 112), uppgavs på sin tid i
en Dagens Nyhetershistoria ha köpt en rysk egendom,
varmed följde rysk furstetitel. Visserligen var
Rysslands furstar ofta av underligt slag och deras antal
legio, men så långt som till en furst Hirsch
sträckte man sig dock ej. Överhuvud följde
ryska titlar icke med några egendomar. Det var
alltså en typisk Dagens Nyhetershistorin.
Härmed skall ej vara sagt att ingen Hirsch blivit
adlad. Tvärtom finner man flera baroner Hirsch å
sid. 303-6 och flera adlade Hirsch i sid. 667-71 i
Semi-Gotha 1913. Dessa distanseras dock av den svenske
Telegrambyrådirektören och Vasariddaren Helge
ben-Julius Hirsch, som fått titel av Serafimerordens
kanslist. Det torde vara en av de platser i Sverige,
på vilka man minst av allt väntat att finna en
jude.
På tal om ordensriddare bör väl
också nämnas, att den 1776 från Biltzow i
Mecklenburg till Stockholm invandrade krämaren Gumpert
Hirsch var den förste jude som invalts i Orden Par
Bricol. Han var Bellmans personlige vän och uppges ha
varit den förste till Sverige inkomne »Kohanim
Zedek» = ättling av Moses broder,
översteprästen Aron. Man undrar blott, vilken
genealog som fun-
(121)
nit alla de nödiga födelseattesterna
alltifrån Arons dagar!
I adelskalendern »Semi-Allianzen»
återfinnas följande tyska och ungerska
adelsätter, beblandade med Hirseh'ar: baron Braud zu
Neidstein; baron von Feury auf Hilling; Hervay von
Kircheberg; baron Nikolics de Rudna; baron Duka de Kadar;
greve zu Hardegg; von Remitz; von der Reuth; baron von
Pletzger; von Klar; baron von Pach zu Hansenheim; von
Pelikan; baron Unterrichter von Rechtenthal; baron von
Waldenfels.
Juden Jakob
benAbrahams ättlingar
Ätterna af Geijerstam, Hamilton, af Klercker,
Stjernstedt, och Tigerschiöld.
Judiske hantverkaren Jakob Abraham undervisade sin son
Abraham Abrahamsson i medaljgravering, och denne dog 1811
såsom preussisk myntmästare. Hans son Aron
Abrahamsson invandrade 1812 till Sverige och blev
krämare i Karlskrona. Av hans med en judinna
Schlesinger avlade söner Salomon, August, Leopold och
Gabriel, flyttade den äldste till England, där han
antog namnet Montalba och blev fader till en son och tre
döttrar, alla
(122)
målarinnor, residerande i det av dem köpta
Palazzo Trevisan i Venezia. Den äldsta av systrarua,
Clara-Montalba lir ledamot av venezianska konstakademien och
har haft en akvarellutställnIng i Stockholm.
August ben-Aron Abrahamsson kom fullkomligt obemedlad
till Göteborg, där han först var dräng i
en 'järnhandel. Han tjänade senare en
förmögenhet som kortvaruhandlare och köpte
slottet Nääs, där han grundade det bekanta
slöjdlärareseminariet, som vid hans död
testamenterats till staten. Med sin hustru, den judiska
operasångerskan Eufrosyne Leman, hade han inga barn.
Hans filantropiska verk har skaffat honom en plats i Jewish
Eneyclopedla I:124. Han var kommendör av
Nordstjärne- och Vasaordnarna.
Leopold ben-Aron Abrahamson hade anställning i den
föregåendes kortvaruhandel i Göteborg. Av
hans barn blev Erik Abrahamson sekreterare i
Stamboksföreningen för svenska
ardennerhästar. En hans son Bernt blev löjtnant i
I. 18 och en dennes kusin Ernst blev
fältläkarestipendlat. Av Leopolds döttrar
blev den äldsta hustru åt ofrälse
ingenjören och Nordstjärneriddaren Gustav
Matthiesen i Djursholm, vilken härstammar från en
på 1740-talet från Hadersleben till Kalmar
inflyttad sjöman.
Leopold Abrahamsons yngre dotter Alice giftes med
Uppsalalandshövdingen greve Hamilton n:r 86. Denne
påstår sig vara av samma släkt som de
(123)
engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma
från de franska hertigarna. av Châtelherault,
vilkas nordiske stamfader med Gånge-Rolf skulle ha
kommit till Normandie, där hans ättlingar burit
bl. a. titlarna »sire de Beaumont, comte de
Mellent» m. fl. En familjemedlem skulle 1066 med
Guillaumc-le-bastard ha kommit till England, där han
begåvats med 91 län och grevskapet Leicester!
Allt detta vidkommer ej den till Sverige invandrade familjen
Hamilton, som räknar sina anor från
irländaren Hugh Johnsson Hamilton (av osäker
härkomst), vilken tog svensk sold 1680. Hans broder
Malcolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp
från gemen pikenerare till major och som sådan
fått begärt adelspatent 1664. Senare vorden
överste, fick han 1689 titeln »friherre till
Hageby»; brodern Hugo blev delaktig av
baroniseringen.som generalmajor titeln »greve till
Barsebäck» 1751. Stammodern för hela
greveätten n:r 86 var dotter av en
Göteborgs-krämare Henrik Arvidsson.
Av judinnan Abrahamssons tre barn är Bengt Knutson
Hamilton medicine professor vid universitetet i Chicago; han
är fader till fyra grevliga judemestiser. Kate
Knutsdotter Hamilton är gift ined friherre Stjernstedt
n:r 145, sekreterare hos Stockholms handelskammare och
Svenska nationalkommissionen för internationella
näringsfrågor. Halvjudinnan Hamilton har
skänkt fyra friherrliga judemestiser åt
ätten Stjernstedt. Denna ätt
(124)
har falskeligen uppgivit sig härstamma från en
skotsk ädling, som blivit domprost i Viborg. I
verkligheten var den från okänt land invandrade
Hans Theslef en ofrälse krämare i Viborg, där
han dog 1615. Med en ofrälse kvinua hade han 6 barn,
och sonsonen Hans Persson Theslef blev i egenskap av
guvernementssekreterare adlad 1697 och blev såsom
landshövding baroniserad 1719.
Halvjudinnan Alice K:dotter Hamilton var gift med en
Tigerschiöld n:r 1087, ingenjör i
Järnkontoret, och har med honom två döttrar.
Hantverkarsläkten Tigerschiöld räknar sina
anor från Georg Walterssohn Hornbein, vilken som
gesäll invandrade från Memmingen till Stockholm,
där han dog såsom bokbindare 1649. En hans sonson
blev i egenskap av häradshövding adlad 1686 och
tog namnet Tigerschiöld.
Gabriel ben-Aron Abrahainson blev handlande i Stockholm,
ävenså en hans son Nathan. Av den senares fem
barn blev Ida Abrahamson gift med Rackeby, ofrälse
riksarkivrådet d:r Brulin från Rackeby,
Serafimerordens historiegraf; - Gabrielle Abrahamson är
gift med judiske konstprofessorn Ragnar Josephson Eva
Abrahamson med ofrälse operasångaren d:r-ing.
Rosenberg-»Pavlo» i London och Ellen Abrahamson
med en ingenjör Hasselhuhn.
Av Gabriel ben-Aron Abrahamsons döttrar blev Gerda
gift med ofrälse pediatrikprofessorn,
Nordstjärnekommendören Medin från Axberg,
och Ellen
(125)
Abrahamson blev hustru åt kanslisekreteraren
Boheman av en ofrälse hantverksläkt, som
räknar sina anor från kopparslagaregesällen
Anders Bohman i Jönköping. Kopparslagarens
söner ändrade namnet till Boheman. En av dem var
först betjänt och sedan politisk agent för
den beryktade Illuminatorden samt tilldelades såsom
sådan av Karl XIII Frimurarordens högsta grad.
D:r C. Forsstrand kallar honom en charlatan av den ryktbare
juden Balsamos (»greve av Cagliostro») typ.
Av judinnan Abrahamsons barn är halvjuden Erik
Carlsson Boheman kabinettssekreterare i utrikesdepartementet
samt innehavare av ett dussintal ordnar. Han har två
barn med en grevinna Wachtmeister n:r 25 och ett barn med en
fröken Mathson.
Halvjudinnan Maud Boheman är gift med judiske
bokhandlaren Gunnar Josephson i Sandbergs boklåda i
Stockholm.
Halvjudinnan Gerda Boheman giftes med
Sveahovrättsrådet af Geljerstam n:r 2010, som hon
skänkte tre judemestiser. Denna släkt, som
falskeligen utgivit sig vara »en adlig österrikisk
ätt», härstammar från ofrälse
bergsmannen Kristof Geyer, vilken på 1620-talet
invandrade till Sverige. En dennes ättling
förvärvade 1779 adelskap och ändrade namnet
till Geijerstam.
Halvjudinnan Märta Boheman är gift med
generalen al Klercker n:r 2132 B, chef för Göta
livgarde, konungens överadjutant, kommendör
och
(126)
riddare av 12 ordnar samt fader till tre judemestiser, av
vilka en är bilförsäljare och gift Behringer,
en annan kapten i generalstaben och den tredje löjtnant
i Svea livgarde. Ätten n:r 2132 B, som utan minsta
bevis förmenar sig vara en gren av en gammal skotsk
adelssläkt Clerek, härstammar i verkligheten
från en 1692 i Ystad avliden krämare Klerk, son
av okända föräldrar. En dennes sonsonson
tjänade sig upp från konduktör till
överstelöjtnant och blev som sådan adlad
1780 samt kallade sig af Klercker. På hans nummer
adopterades en hans yngre broder, från vilken de
ädla judemestiserna härstarmma.
I svenska riddarhuset finnes, enligt vad ovan
påvisats, handelsbetjänten Abrahamsons blod
representerat genom grevliga ätten Hamilton,
friherrliga ätten Stjernstedt samt adliga ätterna
af Geijerstam, af Klercker och Tigerschiöld.
Juden Pineus
ättlingar
Ätterna Bratt, Haij, Mesterton m.
fl.
Bland de judiska hantverkarna i Göteborg hade
kattuntryckaren J. Pineus särskilt lyckats på
1830-talet komma sig upp.
Josefina Pineus giftes 1851 med göteborgshand-
(127)
landen Gustav Kristiansson (Bånge-)Bratt av en
ofrälse krämaresläkt som falskeligen utger
sig vara en gren av adlade ätten Bratt n:r 49, vars
förste urkundligen kände stamfader bonden Nils
Jönsson i Höglunda såsom rusttjänare
intogs i riddarhuset 1625. Den vid introduktionen
företedda stamtavlan är bevisligen en
fantasiskapelse.
Den falska adelssläkten Bånge-Bratt har i
Örnbergs Släktkalender 1886 under rubriken
»Adliga släkter» och i Tersmedens
»Kalender över ointroducerad adel» 1886-1891)
samt slutligen i Elgenstjernas Släktkalender 1936
låtit Införa en släkthistorik, som ej
skäms för sig. Sammanförd lyder den
sålunda: »Den urgamla norska adliga ätten
Bratt omtalas redan i kung Sverres saga, med Halvard Bratt,
och i Håkan den godes saga, med Bardr Bratt. I norska
handlingar från tiden 1200 -1500 näninns
åtskilliga herrar med namnet Bratt, vilket ord är
liktydigt med 'högdragen'. En gren av den oldgamle
adlige slägt Bratt kvarlever i Gudbrandsdalens
allmogestånd; medlernmarna gifta sig blott Inom
ätten, och deras tro på härstamning
från de gamle norske konger är orubblig. Av en
till Värmland inflyttad gren skall lantvärnsmannen
Nils Brath blivit adlad 1456. I följd av ett
ofrälse gifte skall en hans ättling ha
förlorat adelskapet och bortlagt
ättnamnet...»
Den enkla verkligheten bakom denna högdragna
fantasimålning är följande: Drängen
Anders An-
(128)
dersson, vilken blev krämare i Brätte
(Vänersborg), äktade pigan Stina Larsdotter
Bånge och antog hennes namn Bånge. Deras son
kallade sig Bratt, efter Brätte, och blev ägare
till Brattfors samt är stamfader åt den
ofrälse krämarsläkt, som det här är
fråga om. Vid 1896 års adelsmöte sökte
familjen Bånge-Bratt bli upptagen i
riddarhusgenealoglerna, men avvisades, med så mycket
mer skäl som Örnberg i sina
»Ättartal» 1891 konstaterat att
föräldrarna till drängen Anders Andersson
»Bånge» äro okända. Denna i och
för sig mera löjeväckande än allvarliga
fråga har bär utförligt behandlats av det
skälet att en släktmedlem, med. dr Ivan
(Bånge-) Bratt såsom förste ledare av det
» halvstatliga» svenska spritmonopolet
förvärvat ett rykte,. som vida övergår
de gamle norske kongers, från vilka hans släkt
uppges härstamma.
Handlanden Bratt i Göteborg, hade med judinnan
Josefina Pineus fyra barn. Ernst B., handlande i
Göteborg, blev den falska adelsätten
Bånge-Bratts huvudman. Av hans sex barn är
Gösta B. kapten i Värmlands regemente och har tre
söner; Sidney B. är handlande i Göteborg och
har fyra barn; Lars B. är anställd vid en fabrik i
Liverpool och har en son; en dotter är skild från
kaptenen Viggo Deshayes vid Västernorrlands regemente
och en yngre dotter är änka efter en kusin
kaptenen Haij n:r 1187, (ävenledes judeättling,
varom här nedan redogöres) samt omgift med ma-
(129)
joren Nils Mesterton, av en på 1650-talet
till Stockholm invandrad kramhandlare, som hade 13 barn och
uppges ha tillhört »en förnämlig engelsk
ätt», vars vapen ättlingarna ännu
för!
Halvjudinnan Marie Louise Bratt är änka efter
kaptenen Ali Haij vid Bohusläns regemente och hade med
honom fyra barn, av vilka den ovan nämnde sonen
äktade sin morbroders dotter, därmed ökande
det judiska inslaget hos barnen Ali och Viveka Haij. Estelle
Alisdotter Haij giftes med den finske översten
Costlander, direktör för Centraltryckerlet i
Helsingfors och f. d. rysk ordensriddare.
Modern är efter Bolinskaptenen Haijs död omgift
med finske redaktören Axel Berntson i Stockholm. Hennes
broder halvjuden Gustav Bratt var handlande i Göteborg,
och av hans barn är Donald ingenjör i
Göteborg, Leif är kapellmästare i
Göteborg, och Mona är hustru åt museimannen
d:r Stig Roth i Göteborg.
Halvjuden Hjalmar Bratt var handlande i Göteborg,
innan han blev redaktör av den på sin tid mycket
spridda tidskriften »Hvar 8 dag». Med Lilly
Hartvig har han fem barn, av vilka f. d. löjtnanten
Nils B. i Andra livgrenadjärregementet är
direktör i A.-B. Alga samt har fyra barn. Av dennes
bröder är Henrik Bratt försäkringsman i
Stockholm, och Klas är chef för den judiska
Epaboden i Örebro; en syster är änka efter
den judiske di-
(130)
rektören Erik Lamm i Svenska Handelsbanken och en
är skIld från direktören Bertel i
Antwerpen.
Den ovannämnda judaiserade adelsätten Haij n:r
1187 leder själv sina anor från en skotsk
allmogeman som år 920 i strid mot skandinaviska
vikingar skulle ha uppmuntrat sina landsmän med ropet
»Häj», vilket sedermera blev hans
ättlingars familjenamn. Han uppges för sin
tapperhet ha bilvit adlad och i skölden fått det
ok varmed han slagits. Han skulle ha varit stamfar till en
viss (faktiskt till extraktionen okänd) Haij, som i
början av 17:de seklet tagit svensk sold och vars son
tjänade sig upp från gemen knekt och i egenskap
av major fick svenskt adelspatent 1689. Den svenska
ätten Haij påstår sig vara av samma stam
som de engelska markiserna av Tweeddale, grevarna av Erroll
och grevarna av Kinnoul m. fl., men ett sådant samband
är fullkomligt obestyrkt. För övrigt
härstamma de nämnda engelska ätterna enligt
egen uppgift från en skandinavisk »sieur de la
Haijes», som med Wilhelm Bastarden från Normandie
kommit till England.
Juden Pineus representeras, såsom av det
ovanstående framgår, i svenska riddarhuset av
ätten Haij och bland den ointroducerade
pretentionsadeln av släkterna Bratt och Mesterton.
Juden Jakob benHirsch
von Wahrens ättlingar
Ätterna von Hellens, Kempe, af Klintbergs Ramsay,
von Unge och Wahren.
Efter staden Wahren i Mecklenburg torde namnet ha tagits
av den till Svenska Pommern inflyttade judiska släkten
Wahren, varav en medlem Hirsch von Wahren på
1780-talet bodde i Stralsund. Denne kramjude hade med
judinnan Karolina Heyman sönerna Jakob och Wolff, av
vilka den förre invandrade till Norrköping,
där han dog 1846 som vävare och klädesmakare.
Två söner, som livnärde sig med samma yrke,
fortplantade släkten i Norrköping. Den äldre
hade med judinnan Philip sex barn, av vilka sönerna
Jakob och Ernst såsom industriidkare kvarstannade i
Norrköping. Deras syster Ellen giftes med handlanden
Salomon, föreståndare för Näs
slöjdlärareseminarium (död 1907). Systern
Agda blev hustru åt överläkaren vid
Norrköpings lasarett d:r von Unge n:r 1465. Denna
ätt, som falskeligen utgivit sig vara en gren av det
kungliga Folkungahuset, härstammar från en
frivillig soldat Olof Olsson Unge, död i Ryda 1692,
vilkens liknämnda sonson i egenskap av kapten fick
svenskt adelskap 1712. Med judinnan Wahren har doktor von
Unge fem barn, av vilka Olof v. Unge är assessor i
kammarrätten; Brita v. U. är änka efter
direktören Thornqvist i
(132)
Stockholm; Stina v. U. är gift med judiske
universitetsbibliotekarien fil. d:r Heyman i Uppsala, och
Greta är hustru åt ofrälse advokaten Benkt
af Klintberg n:r 2285 i Stockholm. Dennes genom detta
biläger med fem judiska mestiser förökade
ätt härstammar från en skånsk
skogvaktare Sven Pålsson i Bosarps socken, vilkens
sonson i egenskap av statssekreterare fick svenskt adelskap
1820 (i primogenitur).
Yngre sonen av den från Stralsund till
Norrköping invandrade klädesjuden Wahren hade med
judinnan Heyrnan en talrik avkomma; sönerna stannade
inom klädesbranschen.
Av de kvinnliga medlemmarna är Naima Wahren hustru
åt ofrälse direktören d:r Erik Kempe, av en
s. k. patricierätt, d. v. s. handlandesläkt
från Stralsund, vilken i skölden för ett
svärdhållande lejon.
Den i Stralsund bosatte kramjudens yngre son Wolff
ben-Birsch Wahren blev krämare i Stockholm. En av hans
söner med judinnan Lamm kvarstannade här
såsom skräddare, medan en annan blev
färgaregesäll. Efter en flerårig
gesällvandring till fots i Tyskland, Österrike och
Nederländerna kom han 1838 till Finland, där han
slog sig ned som klädesvävare och bomullsspinnare
samt tjänade en stor förmögenhet. Han var
generalkommissarie vid industriutställningen i
Helsingfors 1876 och erhöll
»kommerseråds» titel. Det låg i hans
natur, att han skulle taga verksam del i uppkomsten av
(133)
Finlands första privata kreditanstalter, och det var
han som i detta land införde affärsbruket att
utställa accepter för erhållna varor. Vid
kejsarkröningen i Moskva 1883 fick han adelskap och
lät följande år introducera ätten
Wahren n:r 261 i HeIsingfors riddarhus. Nuvarande
huvudmannen är finsk överstelöjtnant och
annonsbyråchef. Av hans 6 syskon är Villus Wahren
f. d. kapten i amerikanska armén. Håkan Wahren
är överstelöjtnant i generalstaben, och Per
Wahren är kapten. En huvudmannens kusin är major
och militärattaché i Moskva.
Anna Wahren är gift med huvudmannen för finska
friherrliga ätten Ramsay n:r 40, ryttmästare, och
har skänkt honom 4 barn. Ätten uppger sig vara av
skandinaviskt ursprung och ha kommit från Normandie
till Skottland, där den 1633 av Charles Jamesson Stuart
erhållit titeln earl of Dalhousie. Det finnes
emellertid intet bevisligt samband mellan den skotska
jarl-ätten och äventyraren Alexander Willlarusson
Ramsay, som bland andra värvade skottar inkom till
Göteborg 1573. Han torde ha varit en av de skotska
upprorsmakare, som efter Mornay's sammansvärjning
deporterades till Livland. Enligt Riga
borgrättsprotokoll av 1576 stod han i gäld
för logis hos borgaränkan Spiekernaghel. Denne
soldat är de svenska och finska ätterna Ramsays
förste med visshet kände stamfader.
Anne Marie Wahren liktades 1935 av U.S.A.-
(134)
konsuln frlherre von Hellens n:r 61 i Helsingfors. Denna
släkts urkundliga stamfader fogden Hellenius i Kexholm
antages ha varit son av ålänningen Simon
Ambrosison, vilken 1599 avrättades för
högförräderi.
Av den föreliggande utredningen framgår, att
den pommerske kramjuden Hirsch Wahrens blod representeras i
de svenska och flnska riddarhusen av friherrliga
ätterna von Hellens och Ramsay samt av adliga
ätterna af Klintberg, von Unge och Wahren.
Grenar av släkten Wahren finnas även i England,
där släktmedleminarna kamouflerat sig under namnet
»Warrens».
Juden Semmy Josephsons
ättlingar
Adliga ätten Reuterswärd.
Judiske handlanden Semmy Josephson i Göteborg hade
med judinnan Betty Davidsson dottern Marie-Louise, som 1854
giftes med herr Reutestvärd n:r 1210, ättens
nuvarande huvudman, f. d. Ingenjör vid statens
järnvägar. Denna västgötiska
allmogesläkt räknar sina anor från Anders
Svensson, död 1647 som kyrkoherde i Hovby, varefter
sonen Sven Audersson »Hof» tog namn. Av den
(135)
sistnämndes åtta barn tjänade Anders
Svensson Hof sig upp från gemen ryttare till officer
och fick såsom sådan adelskap 1690. Han antog
namnet Reuterswärd.
Av judinnan Josephsons döttrar är Ester
Reuterswärd skild från ofrälse lantbrukaren
Tronberg och omgift Holm, och Marianne Reuterswärd
är skild från kaptenen Gösta Wallenius i
intendenturkåren.
Den adliga ätten Reuterswärd n:r 1210
representerar alltså i riddarhuset den judiska
krämarsläkten Josephson.
Juden V. Bendixons
ättlingar
Adliga ätten Reuterswärd.
Judiske handlanden V. Bendixon i Stockholm hade med
judinnan Warburg dottern Anna Hedvig, som 1887 giftes med
herr Reuterstwärd n:r 1210, kapten vid Kalmar regemente
och e. o. postexpeditör. Äktenskapet
upplöstes genom skilsmässa, sedan hon dock
först skänkt honom två halvjudiska barn:
Gösta Reuterswärd, ättens presumtive
huvudman, är trädgårdsarkitekt i Stockholm
och skild från Jenny Hasselqvist. Hans syster
Märta Reuterswärd är biträde i
riksbiblioteket i Stockholm.
(136)
Adliga ätten Reuterswärd n:r 1210 representerar
sålunda i riddarhuset den judiska
krämarsläkten Bendixon.
Juden Kahns
ättlingar
Ätten Roos af
Hjälmsäter.
Judiske hantverkaren Jakob Kahn hade med sin judiska
hustru Johanna Marcus dottern Henrietta, som äktades av
löjtnanten Hampus Roos av Hjälmsäter n:r 51,
som uppges hava varit »i släkt med de gamla norska
kungarna men avstått från
tronföljden».
Judinnan Kahn skänkte släkten 11 barn. Viktor
Roos blev biträde i ett antikvariat och Henrik
handelsbiträde hos »Schücks änka»
samt fader åt professorn Johan Roos, chef för
statens provningsanstalt.
Judemestiserna ha gift in sig även i släkterna
Molin, Tolleus och - Cohen.
I rlddarhuset representeras juden Kahn av adliga
ätten Roos av Hjälmsäter.
Juden Subers
ättlingar
Ätterna Mannerfelt och Mutrray.
Juden Teodor Isak Suber i Bruzaholm hade med judinnan
Sally Elisabet Davidson sonen Hjalmar Suber, född 1855,
som blev läkare i Linköping. Hans döttrar
giftes, den ena med en riksbankstjänsteman Wessman, den
andra med kanslisekreteraren Göran Topelius i
eckleslastikdepartementet (skilda 1931). Finska
allmogesläkten Toppelins från Limingo har tagit
sitt namn efter Toppila, nu en del av Uleåborg.
Namntagaren var gift med en judinna Zebulon, som
sålunda är stammoder för alla bärare av
namnet Top(p)elius.
D:r Subers syster Maria-Lovisa hade 4 barn med kaptenen
Otto Mannerfelt n:r 775. Deras son, artillerikaptenen
Måns Mannerfelt har fyra barn, medan
landshövdingen Karl Mannerfelt har fem barn, och
Anne-Margrete har med ofrälse kyrkoherden Adolf Murray
i Vänge ej mindre än 9 barn. Denna ofrälse
jordbrukarsläkt från Preussen har ej kunnat
styrka sitt påstådda samband med de skotska
hertigarna av Atholl, vilkas stamvapen den Usurperat.
Judesläkten Suber representeras sålunda i
svenska riddarhuset av adliga ätten Mannerfelt, medan
ätten Murray är dess representant bland den
ointroducerade pretentionsadeln.
Juden Reisners
ättlingar
Ätterna Barnekow, Bodenhausen, Douglas, Grumme,
Langenn, Rohr, Schulenburg, Stumpff.
Enligt semitisk-europeiska adelskalendern
»Semi-Allianzen» 1914 hade judinnan Jenny Reisner
fyra barn med den förste greven Douglas,
fideikommissarie i Ralswick på Rügen, med
åtföljande grevetitel. Släktens förste
urkundlige stamfader, en ofrälse handelsbetjänt
Douglas från Dundee, invandrade till Ostpreussen och
dog 1711 såsom krämare i Schippenbell. Alla de
följande generationerna ha utövat oadllga yrken
och ingått oadliga giften. Med judinnan Reisners
pengar förvärvades Ralswick samt preussisk
barontitel 1886 och grevetitel 1894. Släktens
påstådda härstamning från de skotska
markgrevarna Douglas (hertigar av Hamilton eller annan adlig
Douglas-ätt) saknar varje historiskt bevis. Av judinnan
Reisners fyra barn blev äldste sonen, den andre greven
Douglas, skild från sin första hustru och omgift
med en prinsessa Schönaich, vars kusins, prins Johan
Georg v. Schönaichs änka nu är gift med
kejsar Wilhelm II. Med första hustrun hade han fem
barn; av dessa är äldsta dottern skild från
herr v. Stumpff, preussisk löjtnant, och omgift med
ryttmästaren Silberschlag; andra dottern blev hu-
(139)
stru åt baron v. Bodenhausen genannt Degener,
fldeikommissarle till Degenershausen, Hollsteitz etc.
Judinnan Reisners sondotter Katarina v. Douglas har
fått tre barn med baron v. Barnekow till Kuhagen,
preussisk major och privat preussisk johanniterriddare, av
en rügensk släkt med barontitel av 1825.
Judemestisen Brita v. Barnekow är skild från
ofrälse ryttmästaren Gülich; hennes syster
Jutta har ett barn med greven v. d. Schulenburg av den sedan
1728 rlksgrevliga altmärkiska ätten
Schulenburg.
Judemestisen Ellen v. Douglas blev 1900 hustru åt
herr von Grumme-»Douglas», fideikommissarie till
Rehdorf, tysk konteramiral, f. d. kejserlig flygeladjutant
och f. d. »ständig ledamot» av preussiska
Herrenbaus (= riksdagens 1:a kammare). Grumme, som
föddes i Stockholm 1860 såsom son av en
såpsjudare därstädes, fick av kejsaren
preussiskt adelskap i bröllopsgåva 1909 och
tillstånd att taga namnet Douglas 1912.
Såpsjudaren Grummes förfäder hade i fyra
generationer varit hannoverska skogvaktare och i ett par
tidigare släktled bagaregesäller, samtliga oadligt
gifta.
Av amiralens två barn med judemestisen Douglas
är dottern Vendla skild från herr von Rohr och
omgift med herr von Langeenn, båda preussiska
löjtnanter.
Judinnan Reisners avkomma återfinnes sålunda
å stamtavlorna för grevliga ätterna Douglas
och
(140)
Schulenburg, friherrliga ätterna Barnekow och
Bodenhausen-Degener samt adliga ätterna Grumme,
Langenn, Rohr, Stumpff m. fl.
Juden Reuters
ättlingar
Ätterna Chermside, Douglas-Falkenhorst, Frederick
och Stenbock.
Den judiske dr. Kohut nämner i sin bok om
»Berühmte Israelitische Männer und
Frauen» den sedermera världsberyktade juden Paul
Julius Reuter eller Ruyter, som enligt Fritsch's
»Handbuch der Judenfrage», 1910 (sid. 253), skulle
hetat P. J. Josaphat. Han var född i Kassel 1821 och
var en tid biträde i sin farbroders växelkontor i
Göttingen, innan han slog sig på
telegramförmedling. Från en ringa början
utvecklades Reuter's office i London till en
nyhetsbyrå, som nu utsträcker sina polyparmar
till hela världspressen. Reuter, som 1851 blivit
engelsk undersåte, köpte 1871 titeln »Baron
de Reuter» av dåvarande hertigen av
Sachsen-Koburg-Gotha - på sin tid beryktad för
sin handel med titlar och ordnar. Reuter fick 1891
tillstånd att bruka sin barontitel i England. Med
judinnan Magnus från Berlin hade han fyra barn.
Ädste sonen hade med Edith Campbell en dotter
(141)
som giftes med John Douglas zu Falkenhorst i
Österrike. Av telegramjudens döttrar blev den
äldsta omgift med captain Frederick, broder till Sir
Charles Edwardsson Frederick baronet of Westminster, och den
yngre dottern Clementina Reuter blev hustru åt en
svensk greve Stenbock n:r 12, överstekammarjunkare och
svensk-norsk envoyé i Konstantinopel. Den av henne i
London 1876 födde greve Erik Stenbock är
således halvjude. Särkadliga ätten Stenbock
räknar sina anor från den västgötiske
bonden Jöns Benktsson i Retstorp i Gällstads
socken i fjortonde seklets mitt. En hans sonsons sonson tog
sin moders sköldmärke, en stenbock, och dennes son
Gustav Olsson antog namnet Stenbock sedan han 1561
fått titeln »friherre till öresten och
Kronobäck». Grevetiteln är från
1651.
Det kan tilläggas att judinnan Reuter, som 1915 blev
änka efter envoyén Stenbock, vid 65 års
ålder åter trädde i brudstol med en
70-årig engelsk general Chermside.
Juden Reuter representeras alltså i Stockholms
riddarhus av grevliga ätten Stenbock, i Österrike
av släkten Douglas zu Falkenhorst, i England av
ätterna Frederick och Chermside.
Juden Pereiras
ättlingar
Ätterna Danekwardt och von
Zweigbergk.
»The Jewish Encyclopedla» såväl som
den semitiska adelskaledern »Seml-Gotha» upptager
de judiska släkterna Pereira (=
»päronträd»), som spritt sig från
Pyreneiska halvön över hela Europa och även
till Amerika: »Alle diese Birnbäume reichen wohl
ins gelobte Land züruck». Av de från
Portugal till Brasilien deporterade judarna läto
somliga döpa sig och stego stundom högt på
rangskalan. Sålunda var en Pereira brasiliansk
jordbruksminister 1913. En annan Pereira var på
1880-talet attaché vid brasilianska beskickningen i
Wien. På 1840-talet lockade en Pereira tyska arbetare
till Brasilien och höll dem sedan som livegna på
sina plantager. För uppgifter om de i Europa adlade
judeätterna Pereira hänvisas till Semi-Gotha 1913
(sid. 374 o. 824).
José Pereira hade med Luiza Carneiro (=
»gumse») i Rio de Janeiro dottern Floriana
Candida, som giftes med brasilianske kaptenen och
marinintendenten Danckiwardt n:r 1412 från Sverige.
Denne tillhörde en Iübeckisk
krämarsläkt, varav Jocke Heinrichssohn Danckwardt
1577 invandrade till Nyköping. Efter att ha tjänat
som boddräng och bagaregesäll öppnade han
egen handelsbod och förvärvade en betydlig
förmögenhet. Han hade med tre hustrur 29 barn och
innan han dog hade
(143)
133 ättlinglar sett dagens ljus. Sonen Petter,
vantmakare och tullnär i Norrköping, hade
ävenledes med tre hustrur 29 barn, av vilka Georg
Danckwardt blev tullnär i Kristianstad och sedan
direktör vid Torsebo krutbruk. Denne industririddare
förvärvade 1706 svenskt adelskap. Hans sonsons son
äktade judinnan Pereira. och hade med henne sex i
Brasilien födda barn, som uppfostrades i den
romersk-katolska religionen. En dotter stannade som nunna i
ett brasilianskt kloster. Äldste sonen Jean-Carlos blev
svensk marinkapten och fick sex barn, av vilka Karl-Gustaf
blev stationsinspektor i Åby. En hans son är gift
med en dotter av den finske bankförsnillaren Ridderstad
i Raumo. Av stationsinspektorens döttrar blev en gift
med läkaren Rise i Skara, en annan med
hovrättsnotarien Wallin i Norrköping.
Huvudmannens yngre broder var jordbrukare och blev fader
till tre barn, av vilka Jean är infanterlkapten och
gymnastiklärare i Stockholm; han har barn med sina
två hustrur; - Hildur är änka efter
lantbrukaren och Vasariddaren Malmborg i Arbottna, det
Levinska judefideikommisset, och Vejla är skild
från f. d. löjtnanten Hagy i Norrbottens
regemente samt omgift med en ingenjör Beckstein.
Huvudmannens yngsta broder Eugéne har som
operasångare varit vida omkring och livnärde sig
slutligen som sånglärare i Köpenhamn,
där han gjorde sig beryktad som »misogyn». En
av syst-
(144)
rarna giftes med apotekaren Larsson i Årjeng, en
annan med stationsinspektoren Janzon i Västervik, vars
son Jean Danekwardt tagit moderns namn, och en tredje med
bankkamreraren Fischer i Skara, av en kock- och
krögaresläkt från Hessen,
därifrån stamfadern 1740 inkom till Stockholm som
köksmästare. Bankkamrern Fischer fick med sin
judeättade hustru tolv barn, av vilka äldste sonen
blev disponent, den andre skeppare, den tredje (död
1918) stationsskrivare, den fjärde tandläkare, den
femte stationsskrivare. Av döttrarna blev en
översköterska vid Sabbatsberg, en annan direktris
vid Långbro; en tredje blev gift med kamreraren Axel
Carlsson i Partille, en fjärde med agronomen
Pontén i Nyköping, en femte med jordbrukaren
Axel Albinsson i Vetlanda och en sjätte med
ofrälse byråchefen i lantbruksstyrelsen,
Vasariddaren G. »von» Zweigbergk, som hon
skänkt två judemestiser. Ofrälse
släkten Zweigbergk, som genom falska uppgifter lyckats
bli upptagen i Gerbers »Ointroducerade adelns
kalender» 1913, påstår sig ha blivit
»adlad av tyske kejsaren omkring år 1500».
Någon så benämnd adelsätt har
emellertid ej funnits, enligt officiellt meddelande
från Prag. En överlupen bohémien (vars mor
har det gängse judenamnet Knoblauch) tog svensk sold
och stupade vid Wolfenbüttel 1641, slagen av sina egna
landsmän. Från denne böhmiske
landsförrädare och avfälling härstammar
den i Sverige boende familjen »von» Zweigbergk,
vars godtyck-
(145)
ligt antagna hjälmprydnad utgöres av en
ettersprutande tvestjärt - en symbol som passade
särskilt väl redaktören »doktor»
»von» Zweigbergk i den judiska Dagens Nyheter.
Judinnan Pereiras andre son Fransisco Danckwardt blev
kapten vid Kronobergs regemente och hade sex barn, av vilka
en son lever som jordbruksarbetare i Kalifornien. En syster
är änka efter kamreraren Edwall i Vintrosa.
Judinnan Pereiras, yngste son blev major i Blekinge
bataljon och var fader till fyra söner, av vilka Nils
är gymnastikdirektör i Växjö.
Såsom framgår av det ovan sagda representeras
den brasilianska juden Pereiras blod i svenska riddarhuset
av ätten Danekwardt nr 1412 (alla nu levande medlemmar)
samt i den ointroducerade adelns kalender av släkten
»von» Zweigbergk, som i verkligheten är av
ofrälse äventyrarsläkt. Det finns ett
ordspråk som säger att »äpplet icke
faller långt från päronträdet»,
på portugisiska »pereira».
Judeherrskapet
Raphael-
Arnoldsons ättlingar
Släkterna Bratt, Dickson, Gibson, Hamilton, de
Maré, Posse, af Sandeberg m. fl.
Judeherrskapet Lars August Arnoldson och Frederique
Raphael (vars stamfader var polske juden Jaakaubh Warszaner)
hade dottern Ingeborg, som 1849 blev hustru åt
göteborgshandlanden, statsrevisorn, riksdagsmannen m.
m. Karl Kjellberg, av en västgötisk
allmogesläkt, vars stamfader dog som byggningsskrivare
i Otterstad 1733. Av judinnan Arnoldsons 10 barn blev
Ingeborg Kjellberg gift med disponenten William Gibson i
Jonsered, Hildegard med H. Sternhagen, Malin med
godsägaren Ullman, Gertrud med turkiske generalkonsuln
Adolf Bratt i Göteborg, Sigrid med f. d. översten
Gustaf Åhlund i Djursholm och Harriet med ofrälse
majoren K. G. de Maré. Den sistnämnde
tillhörde en 1644 från Tyskland till
Stäkeborg invandrad lakejsläkt, varav en gren 1860
adlades (i primogenitur), och en annan fortlever med namnet
Ridderborg. Övriga grenar äro alltjämt
oadliga.
Ofrälse skotska krämarsläkten Glbson, vars
hjälmprydnad är en pelikan, och som falskeligen
utger sig för adlig, räknar såsom sin
först kände stamfader en till börden
okänd William Gibson, vilken 1797 inkom till
Göteborg såsom handlande. Hans sonsons son hade
med judemestisen Kjell-
(147)
berg fyra barn. Willlam blev sjöofficer, Sidney
bildhuggare, och en dotter har två barn med f.
d.bokhållaren, godsägaren George Dickson i
Kolboryd. Denne tillhör en ofrälse skotsk
hantverkarsläkt, som utger sig vara en gren av den
uradliga släkten Keith och på hjälmen
för ett vingat hjärta.
Dottern Florence Dickson har två döttrar
med kammarherren greve Posse n:r 51 i Dala.
Bondesläkten Posse, som givit sig själv ett mycket
förnämllgt ursprung, kan möjligen som sin
stamfader räkna väpnaren Jöns Lagesson i
Nordankärr i Dalsland (omkring 1450). GrevetIteln
är av 1706.
Av judemestisen Hihlegard Kjellbergs fem barn med
Sternhagen har Ingeborg Sternhagen med greve Hamilton n:r
86, ägare av Blomberg, 4 barn, därav Hugo Hamilton
är husarlöjtnant och Karl Wilhelm Hamilton i
Hallandsberg lantbrukare i Västergötland. Systern
Ebba Hamilton har tre barn med sin frände Edvard, greve
Hamilton n:r 86 i Hjälmsäter, f. d. löjtnant
och lantbrukare. Soldatsläkten Hamilton
påstår sig vara av samma agnatiska stam som de
engelska hertigarna av Abercorn och direkt härstamma
från de franska hertigarna av Chatel-Herault, vilkas
nordiska stamfader med Gånge-Rolf skulle kommit till
Normandie, där ättlingarna blivit herrar av
Beaumont, grevar av Mellent etc. En familjemedlem skulle
1060 med Guillaume-le-bastard ha kommit till England,
där han begåvats med 91 län och grevskapet
Leicester! Allt detta vidkommer ej den till Sverige
invandrade ir-
(148)
ländaren Hugh Johnsson Hamilton (av osäker
härkomst), vilken tog svensk sold 1680. Hans broder
Malcolm hade redan i svenska hären tjänat sig upp
från pikenerare till major och såsom sådan
fått begärt adelspatent 1664. Som överste
fick han titein »friherre till Hageby», och
brodern Hugh blev delaktig av baroniseringen. En den
sistnämndes son fick 1751 såsom generalmajor
titeln »greve till Barsebäck». Stammoder
för hela greveätten var en ofrälse
handlandedotter i Göteborg.
Judemestisen Else Sternhagen är gift med f. d.
husarlöjtnanten Klas Ekman av en värmländsk
hergsmansläkt, känd för sitt mecenatskap.
Hennes syster Inga Sternhagen är gift med Klas Axel
Lagerwall.
Judemestisen Malln Kjellberg har med Valfrid Ullman 7
barn. Av dem har Gertrud Ullman en son med en lantbrukare
Karl Lönner; Ingeborg Ullman är gift med
ingenjören Wennerström i Kiruna. Märta UlIman
har 4 barn med f. d. hovrättsrådet G. Holmberg i
Hudiksvall. Nlnni är hustru åt professorn Anton
Jakobsson Fridrichsen i Uppsala. En broder
förestår postverkets verkstad, en annan är
kamrer i Handelsbanken, och en tredje är direktör
i Göteborg.
Judemestisen Sigrid Kjellberg är som redan
nämnts hustru åt översten Gustaf
Åhlund, vars stamfader var betjänt,
tullvaktmästare, svarvare och fiskare i Åhus. Hon
har 5 barn. Dottern Elsa har 4 barn med judiske handlanden
Otto Salomon i
(149)
Djursholm; Sigrid har 2 döttrar med
överläkaren Sten Hasselrot, och Kerstin är
gift med handlanden P.O. Westerberg i Göteborg. Karl G.
Åhlund blev artillerikapten och
pappemballagedirektör, och Nils Åhlund blev
artillerilöjtnant och bokhandeldirektör i
Stockholm.
Judemestisen Gertrud Kjellberg äktades av turkiske
generalkonsuln Adolf Bratt av släkten
Bånge-Bratt, behandlad å sid. 128.
Deras son Arnold Bratt var licentiat, vicekonsul och
ryttmästare samt fader åt 4 barn.
Hans bror Gustaf Bratt blev ryttmästare,
Serafimerordenskanslist och lettisk konsul. Systern Tyra
Bratt har 2 barn med kammarherren Fredrik af Sandeberg n:r
2094 i Maholm.
Denna västgötiska allmogesläkts stamfader
var åkermannen Jonas Benktsson i Sandhem i
Börstigs socken, vars son efter födelsebyn kallade
sig Arenius och blev fader åt göteborgshandlanden
G. Sandberg. Dennes son, ävenledes handlande, skaffade
sig adelskap 1772 och kallade sig »af
Sandeberg».
Judemestisen Karl August Kjellberg blev handlande och
bankdIrektör i Göteborg samt riksdagsman. Med en
ofrälse Gibson hade han 6 barn, av vilka Gunhild
(död sinnessjuk) var gift med kommendören K. K.
Engström av en västgötisk allmogesläkt.
Deras son Arne Engström blev
fortifikationslöjtnant och litografchef i
Stockholm.
Valborg Kjellberg blev hustru åt judiske hand-
(150)
landen Martin Levison och åt bankdirektören
Karl Westin, av en knekt- och garvarsläkt Brännare
- »Westin» från Västerås.
Judemestisen Karl Kjellberg är handlande och japansk
konsul i Göteborg, William handlande och finsk konsul
samt Jonas Anders bankkamrer.
Judinnan Arnoldsons tredje son, ingenjören Jonas
K:son Kjellberg har varit bruksdisponent, bankdirektör
och riksdagsman. Av hans fyra barn har Karl äktat en
dotter av juden Sachs i Nordiska Kompaniet, och Karin har 3
barn med artillerilöjtnanten Gösta Heuman, f. d.
ethiopisk överste.
Judinnan Arnoldsons yngste son Knut Kjellberg blev
anatomi-professor vid Konstakademin i Stockholm, liberal
riksdagsman och ordförande i
folkbildningsförbundet m. m. Av hans fem barn lir
dottern gift med en judisk ingenjör Sten Thiel, vars
farfar som klädesvävare invandrat till
Norrköping och äktat en judinna Stiebel.
Släkten Thiel är mycket angelägen att
framhäva sig såsom en agnatisk
»germansk-vallonsk» hantverkarsläkt av
ursprungligen katolsk konfession.
Judemestisen Gunnar Knutsson Kjellberg har varit svensk
konsul i Surabaja, och en hans bror blev svensk
pressattaché i Paris.
Av ovanstående framgår, att judeherrskapet
Raphael-Arnoldson representeras av de på adelskap
pretenderande släkterna Bratt, Dickson, Gibson och de
Maré etc. samt i svenska riddarhuset av ätterna
Hamilton, Posse och af Sandeberg.
Judiske krögaren
Gabriel Jacobssons ättlingar
Ätterna v. Bahr och Stuart.
Judiske handlanden och krogägaren Gabriel Jacobssons
dotter Vera äktades 1909 av kaptenen Nils Henriksson v.
Bahr n:r 1648 av en från Stralsund i
Schwedisch-Pommern härkommen släkt. Heinrich Bahr
tjänade sig upp till stadsmajor i Stralsund och fick
såsom sådan svenskt adelskap 1719. Judinnan
Jaeobssons make blev generalsekreterare i
Antikomintern-organisationen och är bosatt i Berlin.
Judinnan intager en framskjuten ställning i den tyska
rikshuvudstadens societet.
Av Nils v. Bahrs halvjudiska barn äktades dottern
Jane (född 1910) av den ofrälse engelske
»lorden» Patrick Stuart-Crichton (född 1913),
fjärde son av fjärde marquis of Bute (engelsk
titel av 1796), som är en bastardgren av den
»kungliga» släkten Stewart.
Krögaren Jacobsson är således
representerad i svenska riddarhuset av adliga ätten v.
Bahr och i Englands adelskalender av ofrälse lorden
Stuart-Crichton, som kan bli adelsman, om hans tre
äldre bröder ocb deras avkomma dör före
honom. Härav framgår att den svenskfödda
judemestisen »lady» Stuart-Crichton blott bär
en hövlighetstitel.
Asiaten Mouradgeas
ättlingar
Ätterna v. Dardel, Falkenberg, Moreno, d'Ohsson,
Palin, Reuterskiöld.
Från Armenien härstammade den i Istanbul 1721
födde krämaren Ivannes Muradja eller Mouradgea,
vilken blev turkisk tolk vid k. svenska konsulatet i Izmir,
där han avled 1787. Med Claire Pagy hade han flera
barn, av vilka sonen Ignace, född i Istanbul 1740,
uppfostrades till krämare liksom fadern. Vid 23
års ålder blev han emellertld anställd som
turkisk tolk vid svenska legationen. Han gifte sig 1774 med
en dotter av sultanens armeniske hovbankir, Abraham Coulely,
och övertalade sin rika svärfar att placera sin
förmögenhet i franska skattkammaren, vilket
renderade honom en fransk riddartitel. Själv
erhöll Mouradgea, i anseende till den lyckliga
utgången av hans negoelationer med turkiska regeringen
rörande en freds- och handelstraktats avslutande,
svenskt adelskap 1780 samt introduktion å svenska
riddarhuset under nummer 2171, varvid han tillläts
antaga sin farbroders namn Ohsson. Han blev slutligen 1795
svensk minister i Istanbul, men bosatte sig några
år senare i Paris, ägnande sig åt
orientaliska studier.
Med den turkiske hovbankirens dotter hade Mouradgea tre
barn, av vilka sonen Konstantin Abraham Mouradgea, född
i Istanbul 1779, sändes till Uppsala att studera och
därefter infördes på den
(153)
diplomatiska banan. Han var 1811-13 svensk chargé
d'affaires i Paris och blev därefter attacherad hos
Bernadotte, som han följde under den norska kampanjen.
År 1815 övergick han från katolska till
lutherska läran och utnämndes följande
år till svensk minister i Haag. Fortsättande
faderns orientaliska publikationer, blev han preses i
Vetenskaps- och Vitterhetsakademlerna samt fick 1828 svensk
friherretitel, varefter han skrev sig baron d'0hsson n:r
383. Han gifte sig 1833 med en nederländsk baronessa,
men hade med henne inga barn. Åren 1835-50 var han
svensk minister i Berlin, där han dog 1851.
Hans syster Claire-Lucie Mouradgea. d'Ohsson, född i
Konstantinopel 1778, blev 1798 hustru åt
därvarande svenske legationssekreteraren Nils Gustaf
Palln n:r 2237, son av en möbelhandlare i Stockholm,
vars farfar, östgötiske bonddrängen Jöns
Benktsson, efter Kärret i Kärna socken kallat sig
först Palunander, sedan Palin. Legationssekreteraren
fick 1814 svenskt adelskap och blev s. å. svensk
minister i Istanbul. Han ägnade sig liksom
svärfadern åt orientaliska studler och blev
slutligen mördad 1842 i villa Malta i Rom (senast
tillhörande fürst Bülow). Av hans 6 barn blev
dottern Amalia hustru åt spanske ministern don
José Moreno y Landabury (död i Stockholm 1862),
medan sonen Robert Palin, som blev kapten i svenska
armén, med en fröken Koskull fick 4 barn. Av
dessa giftes Claire Palin
(154)
med friherre Falkenberg n:r 255, fideikommissarie till
egendomen Lagmansö, Serafimerordens överofficiant
och ceremonimästare. Deras ende son (död 1918)
hade med en ofrälse fröken Peyron tre barn, av
vilka sonen baron Gabriel Falkenberg är arvtagare till
Lagmansö fideikommiss, som sålunda tillfaller en
ättling av främreasiatisk ras. Den här
ifrågakomna släkten Falkenberg härstammar
från en märkisk lantbrukare Hans Dietrichssohn,
vars sonson utvandrade till Livland. En den sistnämndes
son gick 1595 i svensk sold och blev far åt Konrad
Falkenberg, som i egenskap av kapten fick svenskt
adelspatent 1625. Barontiteln är av 1733.
Den yngre av kapten Palins döttrar giftes med
ofrälse löjtnanten Georges »von» Dardel
n:o 2217, sedermera major och kammarherre, och hade med
honom 3 barn, av vilka äldste sonen Georges är
arkitekt och i sin tur har 3 barn. Andre sonen Gustave de
Dardel är kammarherre och svensk minister i
Brüssel. Med en dotter av amiralen Lindman har han
fått 3 barn. Släkten Dardel har utan bevis sagt
sig hava redan på 1200-talet räknats till adeln i
Genéve. Stamfadern Jean Jacques D. var preussisk
tjänsteman i Neuchatel på 1700-talet. Marie de
Dardel giftes med byråchefen Karl Lennartsson
Reuterskiöld n:r 1636 och har skänkt två
manliga medlemmar med asiatiskt rasinslag åt denna
ätt. Densamma härstammar från vantmakaren,
mjölnaren och fiskaren Hans Leffier,
(155)
som levde i början av 17. seklet vid Torshälla.
En hans sonsons sonson Daniel Svensson
Leffier-»Lagersparre» fick 1719 svenskt adelskap,
vilket han dock fråndömdes 1734 såsom
förskingrare av statskassan. Hans barn kallade sig
då Reuterskiöld.
Som vi se har den armeniske krämaren Mouradgen,
många ättlingar i svenska riddarhuset och i
svenska utrikesdepartementet. Den bekanta tyska tidskriften
»Weltkampf» innehöll 1925 en artikel om
»Sveriges judiska diplomati», som i detta
sammanhang ännu i dag är läsvärd. Dock
upptog densamma ingen av de här nämnda
diplomaterna.
