av Ahmed Ben Bella
ZIP
KAPITEL V
DE ISLAMISKA RÖRELSERNA
- Vi ska övergå till ett annat ämne: om den roll som vissa islamiska rörelser och vissa islamiska experiment spelat i makten eller i revolutionen på den arabiska eller islamiska scenen. Först de muslimska brödraskapen som den största och äldsta islamiska rörelsen i våra länder. Hur ska man betrakta deras historia, stadier och utvecklingen av deras ideologi genom tiderna? Hur bedömer Ni deras arbetsmetoder, deras tänkesätt och deras inställning till huvudfrågorna, som satt sin stämpel på arabernas historia under de senaste decennierna?
Först vill jag poängtera att jag hoppas att inte provocera polemik eller konfrontation mellan denna rörelse och andra! Jag önskar helt enkelt öppna en dialog mellan alla islamiska krafter och strömningar. Jag insisterar på att påstå att det inte finns andra vägar för oss än dialogen. Kanske kan det förflutna ge oss en läxa i detta ämne!
Till exempel dialogen mellan nasseristerna och "de muslimska bröderna" är av avgörande betydelse. Jag anser det orätt att "Bröderna" ända in i våra dagar öser fördömanden över Nasser. Det räcker att denne man gjorde det han gjorde och och representerade vad han symboliserade för de arabiska massorna som fortfarande är trogna. Utan tvekan var hans väg kantad av misstag, ingen är perfekt, men en rättvis bedömning av hans gärning bör ta med i beräkningen såväl de positiva gärningarna som misstagen i hans revolutionära handling. Man kan då objektivt konstatera att det positiva intrycket av Nasser fortsätter att bestå, troget sina ideal och med bevarad värdighet.
Med Nasser uppväcktes det största och mest fruktbara på den arabiska historiens arena efter sekler av dvala. Nassers revolution har uppväckt det arabiska kynnets största drag och det största och mest fruktbara hos muslimerna efter sekler av dvala. Genom att angripa Nasser på detta sätt, i sådana oacceptabla termer, isolerar "de muslimska bröderna" sig själva ännu mer och stärker sin intolerans, sin obskurantiska naivitet.
Samtidigt måste vi också erkänna våra misstag. Nasserismen bör genomgå en hård självkritik. Detta kan hjälpa till för att korrekt värdera de positiva bidrag som kan inlemmas i en mer komplett och mer exakt uppfattning om verkligheten.
I den föregående perioden hade den arabiska nationalismen varit en grundläggande faktor, tillräcklig för att hålla stånd mot imperialismen. Men i våra dagar har imperialismen inte längre i första hand en militär utformning, den har iklätt sig en annan grannlåt. Det är inte längre militärer som: Cromer, Allenby, Gouraud, Lyautey, Bugeaud, Massu, Salan och andra med dystra minnen som utgör imperialismens ansikte: deras tid är förbi. Världssystemet, som vidmakthåller sin dominans och förlamar vår vilja behöver inte längre sådana typer av personer. Världssystemet har ömsat skinn och använder idag mindre bullersamma metoder men likväl mycket mer effektiva eftersom de är mer lömska och utstuderade och genomborrar och genomtränger oss i djupet. Förut krossade kolonialismen oss som en bulldozer: lämnade bara aska och stoft efter sig. Men de överlevande förblev, åtminstone nästan, oskadda i sina själar ännu bärande på livets gnista som på nytt kunde tända den eld som var gömd under askan. Dessa stora mängder av män och kvinnor, barn och gamla som mördats och utplånats, kommer de igen, fler än förut, mångdubblade; de är skott sprängfyllda av sav och av det spirande livet i mänsklighetens skog som skövlats av Cromer, Allenby, Gouraud, Lyautey, Massu, Salan och deras medlöpare. Då världsordningen förlorat sin första strid, och tvingats att överge sin brutala form, kolonialismen, som länge var dess kännemärke. Efter detta ikläder sig den nya koloinalismen en ny glansfull skepnad och tar sin tillflykt till annorlunda medel. Då den nya kolonialismen numera står vanmäktig inför den oändliga mängden av våra vitala kroppar, är det våra själar den attackerar och sätter in alla sina krafter mot våra intellektuella traditioner och våra värden. Vi vill existera! "Nåväl, existera", säger nya kolonialister, "men gör det på våra villkor, enligt den bild vi bestämmer åt er och spela den roll vi föreskriver er, enligt vår regi, vi som ser till att era underlägsna villkor hålls evigt nere och att er mindervärdiga status består - i evighet!"
Dimman, som upprätthålls av dominansens instrument, vilka är de nya kolonialisternas "exakta" vetenskaper, deras "humanistiska" vetenskap, deras epistemologi, bidrar till att föreviga vår omyndigförklarade ställning. En flod av ord skapades som: framsteg, utveckling, tillväxt, produktivitet och finns bara där för att förstärka denna effekt. En strategisk dimma i vilken vi gömt våra huvuden. För att undkomma den måste vi på nytt föra en gerilla och resa oss i en ny revolution. Inte med gevär även om det fortfarande kan vara nödvändigt som i Libanon, utan en frihetskamp: med det andliga och ideologiska som vapen. I denna kamp ska vi som ammunition använda nya ord, och en ny terminologi. Vi har framför oss ett vidsträckt fält att ta i bruk i en avgörande strid. Det intellektuella initiativets strid som slår följe med det historiska initiativet. Kreativitetens strid som hjälper oss att verkligen förbli oss själva.
Framtidens kulturella motståndskamp kommer att vara avgörande för våra öden. Inför omfattningen av denna kamp bör klanernas, partiernas rörelsernas - även "brödernas" - egoism och hänsyn komma i andra hand i prioriteringen även om de inte behöver försvinna för det. Att låsa sig i sina positioner och göra anspråk på monopol att driva kampen, är en steril och fördömlig attityd. Endast en kollektiv konstruktiv kamp för uppbyggnad, sten för sten, kan garantera en fast grund för framtidens uppbyggnad.
Man måste framför allt ägna sig åt samhällsfrågorna som bekymrar oss här: hur ska vi utforma vårt livs kvalitet? Hur ska vi förhålla oss till den nya kulturella hegemonin? Hur ska vi förhålla oss till världsordningen? Det jag sagt om nasserismen gäller även för mina egna erfarenheter. Vi förde en revolution till seger, vi vägrade mycket, liksom vi förverkligade viktiga ting, men vi har inte haft ett elaborerat civilisationsprojekt som ett nytt alternativ. Vi var nära att genomföra det i juni 1965 med broder Gamal och de andra afro-asiatiska ledarna, men världsordningen gav oss inte tillräcklig tid. Denna uppgift återstår att fullborda.
Jag är övertygad om att om broder Gamal hade levat idag och suttit här med oss, så skulle han ha sagt samma sak. Han skulle ha kommit till samma slutsatser, ty problemställningen och omständigheterna har ändrats. Imperialismen och dess världsordning, var i centrum för nasserismens kamp. Denna kamp var den mest fruktbara som den arabiska världen upplevt på länge. Det handlade då om att befria ett stort fädernearv: det erövrade och stulna landet. Nu är det gjort med undantag av den del av vår levande kropp som heter Palestina. Vi måste framledes bygga upp ramen för vårt liv, skapa vårt samhälle på jorden. Detta är ett huvudämne åt vilket "de muslimska bröderna" och alla muslimer bör ägna sina tankar. Situationen fordrar en enorm ansträngning att gå till botten med problemet - kulturellt, socialt, ekonomiskt, epistemologiskt och politiskt i enlighet med Islams budskap. En liknande sådan ansträngning tillåter inte att man använder besvärjelsertade formuleringar i stil med: "inget har blivit bortglömt i Boken", som så ofta citeras när den ensidiga och naiva tankegången är alltför torftig. Jag själv tror fullt och fast att allt finns i den Heliga Boken (Koran), som huvudprincip, men inte bokstavligen. Allt finns i Boken, javisst, men med det villkoret att utföra den nödvändiga intellektuella ansträngningen hos människan för att upptäcka det. Vi står inför ett centralt och besvärligt problem: världssystemet, den nuvarande världsordningen som inte bara är av ekonomisk eller militär art utan också i synnerhet av "civilisationell" karaktär. Förutom några blygsamma försök av Sayyed Kutb, har jag inte läst något av vikt i detta ämne bland "de muslimska brödraskapens" skrifter med undantag av ett säkert hedersamt men otillräckligt bidrag från Syriens "muslimska brödraskap". Deras tankegång koncentreras huvudsakligen kring lokala problem och bryr sig inte om problem av universell karaktär. De "muslimska bröderna" har varken än i denna dag utarbetat några planer eller projekt eller försökt formulera några lösningar av universell karaktär, lika litet som de har försökt klarlägga lämpliga medel för att genomföra målsättningarna. Därav de klyftor som uppstår i deras läger mellan anhängare till Sayyed Kutb, Mawdoudi och till Omar Tlemssani, för att bara ta några exempel. Klyftor och meningsmotsättningar är lika typiska för de islamiska strömningarna som färgerna i regnbågen. Kanske är det ett positivt fenomen som återspeglar en konstruktiv och fruktbar dialog som förebådar utarbetandet av stora projekt.
- Jag tror också att en dialog även är nödvändig mellan den unionistiska arabiska nationalistsrörelsen och den islamiska rörelsen utan att det nödvändigtvis behöver vara med de "muslimska bröderna" som enda representanter för den islamiska strömningen.
Ja, absolut, vi bör föra en seriös dialog med den islamiska rörelsen och erkänna att det under Nassers tid har funnits vissa negativa aspekter och att statsapparaten har överskridit och överskrider sin roll och sin uppgift - något som inte på något sätt utgör en skada för Nassers värde och personliga integritet. Min period som statschef i den algeriska Republiken var även den kantad med liknande brister och misstag. Att erkänna dem, det är att tjäna sanningen och på så sätt hjälpa oss att undvika dem i framtiden.
Idag måste vi förena våra ansträngningar för att utarbeta och fördjupa ett nytt kulturellt budskap och projekt.
- Det "muslimska brödraskapets" rörelse har genomgått många etapper i sin utveckling och i sin historia, liksom en intellektuell orientering som har varit mycket vacklande vad beträffar dess islamiska ideologi. Men på en punkt har de aldrig varierat sin ställning. Det är deras avvisande av choura eller demokratin, vare sig det varit i relation med patierna, med politiska rörelser eller t o m med individer och de tar till våld för att "framföra" sin ställning gentemot andra, vare sig de är i regeringen eller i oppositionen.
Jag tror inte att de alltid haft en inåtvänd isoleringsattityd. Det fanns perioder då de har deltagit i viktiga aktioner vid sidan av andra politiska rörelser, såväl i allianser som vid fronter här och där. Ett exempel är deras nyligen ingångna "allians" med Wafd-partiet, eller t ex det med samma Wafd-parti och kommunistpartiet mot Nasser i början av 50-talet, jag säger detta utan att därför fälla ett värderande omdöme om dessa avtals karaktär. Men skulle vi tala om användandet av våld mot statsmakten eller mot oppositionspartierna?
- Med våld, menar jag den terrorism som de ibland använder mot oppositionen på samma gång som de gjorde det mot regeringen. Vad jag ville säga med detta är att demokratin inte utgör någon grundprincip i deras uppbyggnad och i deras organisations struktur och ideologi.
De måste utvecklas, det är en avgörande fråga. Denna strömning måste öppna dialog med andra krafter och inte förkasta dem och falla i den systematiska manikeismen. De bör också växa ifrån den dikotomiska terminologin av typ: halal - haram (tillåten-otillåten), kafir - moumin (ateist-troende). Om de fortsätter att hålla på detta, kommer det att vara ett bevis för att de ännu inte har mognat tillräckligt för att "smälta" de historiska förutsättningarna och vår tids verklighetskrav. Jag talar t ex om dialogen med den nasseristiska strömningen, dvs dialogen mellan unionisterna och de som avvisar tanken på "arabisk nation". Som jag ser det, finns det just på denna punkt ett stort missförstånd och endast en dialog kan komma till rätta med detta och hjälpa oss att finna en formel som kan leda våra relationer, i enlighet med choura, dvs till demokratin.
- Hos oss, i Machrek (de östarabiska länderna) t ex, har en av huvudorsakerna till att det "muslimska brödraskapet" inte lyckats, varit att de gjort anspråk på att föra enbart sunniternas talan. Därav det uteblivna stödet från massorna.
Jag tror inte att det muslimska brödraskapet objektivt sett har vänt sig endast till sunniter. Det finns försök och vissa forskningar kring denna uppfattning, hos Hassan al-Banna, om muslimernas enhet. Jag har också hört vissa mycket intressanta saker, i samma anda, hos cheikh Ezzeddine (Egypten) som bor i Golfen och också bland andra framstående representanter för brödraskapet som alla uppmanar till att växa ur sekterismen och den sterila splittringen mellan muslimer.
- Vad tycker Ni om idén om en religiös regim som "bröderna" säger sig vilja skapa?
Gud har, i Koranen, nämnt frågorna gällande den politiska makten med till exempel bl a dessa uttryck: "Konsultera dem" (dvs människorna). Och "deras angelägenheter är choura (demokrati) dem emellan". Jag tror att också Profeten har yttrat sig för att man ska skilja religionen från regerimgsmakten, när han sade, i samband med palmodlares samgående i El Tabir: "Det som rör religionen, det är min angelägenhet och det som rör livet är er angelägenhet... Ni vet mer än jag om frågor gällande er levnad." Men säkert betyder inte detta heller att regeringen bör hålla sig långt borta från religiösa frågor och från fiqh, tvärtom, den bör ha djupgående kunskap om fiqh och Islam. Islam är inte ett monopol för en viss grupp. Den politiska makten bör inte vara ett monopol för någon särskild grupp vad än den kallas.
- Slutligen, hur ska man bedöma det "muslimska brödraskapets" rörelse idag och vad har den för möjligheter att utvecklas?
Man måste tillerkänna denna rörelse meriten att vara den första som ägnade sig åt de kulturella aspekterna och att ha gjort mycket för att få människor medvetna.
Återstår den negativa aspekten, inte minst viktig: frånvaron av varje sammanhängande plan eller program, eller strategi för att regera. "Bröderna" har varken någon analys eller uppfattning om en islamisk stat, och ännu mindre om den aktuella världsordningen, om dess målsättning och syfte, om dess natur och inflytande på oss samt om dess struktur; ingen vetenskaplig uppfattning om denna ordning och inte heller någon undersökning av medlen som skulle kunna hjälpa oss att dra oss ur denna världsordning... Inte ens de omfattande skrifterna av Sayyed Kutb tar upp frågan om världsordningen. Det verkar som om ämnet politik är förbjudet i "brödernas" analyser fast Islam i grund och botten är politik.
Denna svaghet och vanmakt driver dem till ett överdrivet intresse för ytliga frågor som begränsar deras politiska horisont och gör oväsentligheter till "politik". Detta får dem att slösa sin energi på sekterism, isolering, splittring och bigotteriet... Resultatet är att de finner sig avskurna från dagens verklighet och oförmögna att överföra sina tankar till idéer i handling, som inte kan preciseras annat än i praktiskt utförande.
- På vilken basis bör, enligt Er mening, dialogen mellan unionisterna och islamisterna ligga?
Denna dialog är inte bara en from önskan, den är redan en realitet om än inte i organiserade former. Man bör fullfölja den och oragnisera den på ett mer seriöst sätt. Jag ska ge ett exempel på denna dialog: kontakten mellan nasseristerna och "de muslimska bröderna" vid kongressen som hölls på Cypern 1984 om demokratins krissituation i arabvärlden. Jag har hört sägas att broder Mohammed Faek (f d informationsminister hos Nasser och fängslad under Sadat i tio år) vid detta speciella tillfälle erkände vissa misstag från Nassertiden. Detta är mycket viktigt, ty vi, som kräver av dem att de förändrar sina bedömningar och sina värderingar, har vi själva gjort detsamma? Har vi varit självkritiska? Som nasserister bör vi ta första steget, för det väntar sig också folket av oss. Vi bör erkänna våra misstag och ta ansvar för en dialog med de andra. Men de andra bör också ha mod nog att erkänna sina misstag och råda bot på dem. Detta kommer inte att minska deras heder, inte heller deras värdighet, tvärtom, kan de inte annat än gå därur med ökad värdighet.
- Vid sidan av det "muslimska brödraskapet" har det, de senaste åren, uppstått andra islamiska grupper i Egypten, i Tunisien, i Golfen och i Libanon. Hur ska man se på dessa i ett kulturellt "civilisationellt" perspektiv? Vad syftar de till? Hur ska man förklara att de kategoriskt avvisar den moderna civilisationen på samma gång som de uppehåller sig vid ytliga frågor? Vad innebär deras extrema och konstanta splittringar?
Först måste vi konstatera att fenomenet med de islamiska grupperna de senaste åren och deras mångfaldigande är en naturlig reaktion på en negativ världsordning, som bl a är en källa till förorening av vår kultur. Detta angrepp på vår kultur tar sig avancerade former i våra arabiska och islamiska länder. Dessa islamiska grupper har framkallats av samhället för att med våld svara på detta Västerlandets våld. Deras våld har positiva effekter som man bör betrakta som hälsotecken både fysiskt och psykiskt, intellektuellt och andligt. Därefter kan vi granska dem inifrån som positiva fenomen som innehåller många negativa aspekter.
Först och främst så bär de själva samma frö och brister som de bekämpar hos andra. De låser sig och isolerar sig i defensiva reaktionella positioner. Detta förklarar den svaga effekten av deras aktioner. De bör förnya sina metoder i de grundläggande frågorna och inte bara kräkas upp allt i ett svep ty detta ger inget resultat.
Denna oförmåga härrör från Mohammed Abdou och t o m fram till al-Afghani. På något sätt har vi, alltsedan Abdous tid, fastnat i ett defensivt läge. Salafisterna brukar upprepa: Islam betyder inte det eller detta, den eller den orientalisten har fel... Alltså andra anklagar oss och vi försvarar oss som om vi vore belägrade. Fram till våra dagar är det i Västerlandets spegel vi sökt efter vår "bild". Vi måste absolut släppa denna attityd och särskilt krossa denna spegel!
Detta fenomen, denna strömning kommer att fortsätta att förstärkas så länge som det kulturella förtrycket från de andra härjar hos oss. Så länge som deras offensiv pågår vid sidan om Awacs, flottor och superstandar. Så länge den kulturella erövringen brer ut sig med hjälp av teknologin och videokassetter, satelliter och informationsmedia... så länge detta fortsätter offensivt kommer vi att fortsätta att försvara oss "defensivt"! Men vi måste lämna denna reträttsattityd och det passiva avvisandet för att nå fram till förnyelse. Denna islamiska strömning bör vara medveten om att problemet inte endast och allenast handlar om kläd - och mattraditioner och att det inte tjänar något till att förlänga listan av förbud för massorna, som redan lever i ett totalt utblottat tillstånd, ty våra folk lider redan dagligen av mycket elände och "förbud".
Det finns till exempel en miljon algerier som lever i slumstäder runt huvudstaden, och vilka myndigheterna har evakuerat militärt för att kasta dem ut på landsbygden, sedan militärerna rivit deras baracker med bulldozer. Kan det finnas en större katastrof? De är offer för exploateringen. Skulle man ha mage att moralisera över dessa stackars drabbade människors kläd - och matvanor och annat liknande? Varför gör dessa klumpiga grupper Islam till en oändlig lista av förbud, när den egentligen innehåller en outtömlig potential av svar och lösningar på de problem som livet ställer på alla områden? Man ska inte reducera Islam till ett radband, ett skägg och en slöja. Denna strömning som finns i Afrika, speciellt vid universiteten, om nu den har positiva och fruktbara aspekter, är den helt isolerad från folket och det dagliga livet. Denna restriktiva inskränkta syn på Islam, som har lett till en fokusering på Quisa (straff) eller prioritering av straff franför de övriga aspekterna. Detta förvisar Islams mest fruktbara egenskaper in i skymundan.
Detta sättet att se på Islam är, för resten, Islams fienders i västvärlden. Dessa senares anklagelser mot Islam kan sammanfattas i två eller tre gemensamma visor som blivit en klagolåt: tjuvens händer som man hugger av, arvssystemet och slöjan. Detta är Islam för dem. Glömda är Ibn Khaldoun, Ibn al-Haitem, Jaber al-Khawarizmi, al-Kindi, Al Farabi, Ibn Toufayl, al-Ghazali, Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Razi och gott och väl många till som har berikat den universella civilisationen.
Förvisso står det skrivet att "Al quisas hayat", vilket bokstavligt betyder: "Sanktioner är livet". Men det skulle vara en naiv ensidig syn på Islam att översätta detta bokstavligen. Att tro att detta skulle betyda en avhuggen hand eller stening till döds, som vissa vill göra gällande, det vittnar om ett allvarligt missförstånd av Islams andemening. Här bör ordet quisas översättas med rättvisa. Det är rättvisan som är livet, uppfattat i dess djupaste bemärkelse. Detta gäller även för uppfattningen av Koranens ayat: "Och de som dömer annorlunda än Guds dom, dessa är hädiska. De jämställer sig med Gud. De är förtryckare." De domarna som här talas om hänsyftar klart och tydligt på rättvisan med stort R. Alla de andra tolkningarna leder till perversioner som dem som leder till att inta en välvillig hållning gentemot sådana regimer som Nemeirys eller Saudi-Arabiens, därför att man där hugger händerna av tjuvar, utan att man då tar med i beräkningen det moraliska förfall och den dekadens som i verkligheten finns hos dessa reaktionära regimer.
Det är sant att det kulturella står i centrum i vår framtids betänkanden. All ekonomisk, social och politisk hållningen är dominerad av det kulturella betänkandet. Det är i denna betydelse som kulturrevolutionen föregår allt annat. Endast den kan belysa de andra problemen. Alltså det ljus som leder vår hållning framåt. En sådan aktion bör stiga ned på gatan och påtagas av ett helt folk, av alla arabis ka och muslimska folk som säger sig tillkhöra en enad och samma arabiska och islamiska oumma.
- Anser inte Ni att dessa islamiska rörelser karaktäriseras av många negativa aspekter och av oklarheter? Det är därför det finns folk som apropos denna väckelse talar om den som ett isolerat negativt fenomen som kommer att försvinna utan att lämna några spår.
Vad anser Ni om det, som kallas Islams väckelse... Kan den vara bärare av ett alternativ till den aktuella verkligheten?
Det som oroar mig mest är denna pessimistiska syn, ty den är defaitistisk. Om vi tvivlar på denna strömnings kapacitet att lyckas skapa något lyckat projekt, betyder det att vi tvivlar på själva Islams kapacitet att lösa våra problem.
Låt oss nu återgå till huvudfrågan: kan Islam eller ej anta utmaningen? Jag anser att den islamiska rörelsen inte inskränker sig till vissa små grupperingar och att den islamiska väckelserörelsen inte reduceras till enbart de fenomen, som har kännetecknat det senaste decenniet, utan att den är mycket äldre och ligger mycket djupare.
Kronologiskt, började den med wahabismen, fortsatte med Nahda (renässansen) och fortsätter ännu i våra dagar, även om den ibland har upplevt vissa motgångar. Den algeriska revolutionen, nasssertiden och Khomeinis är också etapper i denna islamiska väckelse, liksom också den palestinska revolutionen och kampen i Libanon.
Det är slut med den trångsynta och pessimistiska syn som leder till vissa påståenden om Islams sterilitet och behovet av att ersätta den med andra ideologier. Islam lever i högsta grad, medan dessa ideologier har blivit till döda kadaver. Dessa ideologier har vi definitivt begravt med massakern i Sabra och Shatila. Jag säger det med all den respekt jag har för dem som har kämpat och offrat sig för dessa importerade idéer, som inte längre leder någonstans och som inte längre bär något liv för oss. Det är Islam och endast Islam som har besegrat Frankrike i Algeriet... Den som inte förstått detta har inte förstått ett dugg av den algeriska revolutionen. Även befrielsen av Tunisien och Marocko vars befrielseledare, i den Maghrebiska Enade Ledningen, jag känner, gjordes under Islams fanor. Det är Islam som har väpnat handen som har bestraffat förrädaren Sadat. Det är även Islam och dess självmords "troslastbilar" fyllda med dynamit som har krossat de amerikanska, franska och israeliska högkvarteren i Libanon.
Efter allt detta fortsätter man att undra ändå om Islam är bärare av framtid och alternativ! Självklart, i högsta grad! Den har i högsta grad i Libanon, i Iran, hos de svarta i Amerika, i Mindanao och på Philippinerna, givit hopp och andlig styrka för män och kvinnor till fantastiska gärningar. Är inte frantiden för oss, i det läge vi nu befinner oss? Det är först en fråga om dignitet, om värdighet, mod och offervilja. För detta förbereder Islam oss på ett sublimt sätt.
- Om vi ser på vissa islamiska experiment vid makten då främst det iranska, var placerar Ni den i förhållande till den islamiska ideologin som syftar till att skapa en bättre värld?
Hur bedömer Ni dess framgångar och motgångar såväl ur teoretisk som ur praktisk synvinkel?
Innan vi griper oss an kärnan i ämnet, måste vi först konstatera att denna revolution är den viktigaste händelsen som den islamiska världen upplevt på decennier. För första gången har en kulturrevolution uppstått i Tredje Världen, som allt sedan sin uppkomst hållit stånd mot världsordningens två ansikten: det kapitalist-amerikanska och det kommunist-sovjetiska och har fortsatt att från islamisk utgångspunkt göra motstånd mot dem.
Enligt uttalanden, som vissa av dess ledare själva gjort, inspirerades den iranska revolutionen av den algeriska revolutionens utbrott. Men jag erkänner att denna iranska revolution har uträttat mycket mer än vi kunde göra eller förverkliga. De störtade en korrumperad regim i världsordningens tjänst och grep sig sedan an de verkliga problemen: de som berör kulturrevolutionen. De använde sig med framgång av en revolutionär stil som manar till eftertanke och speciellt denna överraskande förmåga att samla massorna och ena deras krafter.
Man måste också beundra denna revolutions storhet som består i att den ensam kunde bekämpa denna allians av alla onda krafter, från Öst liksom från Väst, utan att förglömma de reaktionära arabregimerna i området. Efter segern över shahens regim har den iranska revolutionen kunnat bidra med en strategisk utvidgning till den arabiska revolutionen och till befrielse av Palestina. Men man har varken gett den tid eller tillfälle. Denna revolution hotas idag och anfalls från alla håll och måste försvara sig för att kunna fullfölja sitt verk och hålla stånd mot de arabiska arméer som nu för ett "jahili"-krig mot den och på detta sätt helt i onödan spiller vår energi och vårt blod.
Att tala om de positiva aspekterna i denna revolution utesluter inte att man kritiserar den och påpekar misstag som ingen revolution undgår.
För det första: en revolution som isolerar sig och drar sig inom sig själv är dömd till misslyckande. Följaktligen handlar det om att veta hur den kan sprida sig. Denna revolution har mötts av ett stort eko i den arabiska världen. Men hur ska den göra för att komma i kontakt med denna arabvärld? Det är genom dialog med de arabiska revolutionära krafterna. Men vi säger till dem: vi vet bäst våra egna problem!
För det andra: Den iranska revolutionen kan begå ett stort misstag om den försöker att bemäktiga sig Irak eller att upprätta en allierad regim där, utan att ta hänsyn till de irakiska revolutionärerna, shiiter eller ej. Och vi hoppas verkligen att den iranska revolutionen ska akta sig för att göra något sådant misstag. I så fall skulle de bara göra samma misstag som Sovjet gjorde när de, i slutet av 2:dra världskriget, fraktade "förpackade" "regeringar" i militära fordon för att installera dem i de östeuropeiska länderna, som var under deras ockupation.
Om den iranska revolutionen skulle upprepa detta fatala misstag skulle den inte kunna resa sig ur detta och den kommer för alltid att försvinna från arabvärlden. På så sätt utgör Irak ett test för arabvärlden.
Vi accepterar inte att Irak ska kuvas under iransk dominans, i vilken form det än må vara. Det är emellertid nödvändigt att det i Irak upprättas internt och växer fram en regering som representerar massornas önskningar i en demokrati, som ger detta land möjlighet att återhämta sina krafter och etablera en god relation med Iran. Om den iranska revolutionen misslyckas där, har den definitivt misslyckats och vi med den. Det bör de veta.
För det tredje: vad gäller toleransen i dess hantering av minoriteter, så bör man trots krigssituationen och dess börda, inte glömma detta problem.
Jag har uttalat mig många gånger i denna fråga för den iranska tidningen Itilaat, speciellt då jag ännu satt i fängelse, och har då sagt att revolutionen inte bör befinna sig i konfrontation med minoriteterna. Frågan om minoriteterna utgör ytterligare ett test för revolutionen. Det är inte genom att fördöma den manipulering av minoriteterna, som de satans imperialisterna utövar, som man löser problemet. Jag säger inte att Satan inte existerar, men ju mer man talar på detta sätt apropos minoriteter, desto mer hamnar man i Satans spel.
För det fjärde: den iranska revolutionen bör avlägsna sig från sin utpräglat konfessionella karaktär (den shiitiska), för att beröva sina fiender deras traditionella argument. De potentiella anhängare till den islamiska revolutionen som idag inskränker sig till 80 miljoner individer skulle då komma att överskrida en miljard. Detta bör Irak också tänka på.
För det femte: jag är emot maktutövning av de religiösa. På denna punkt varnade jag mina bröder i Iraks opposition, så att de inte går i denna fälla.
För det sjätte: då det handlar om den viktiga frågan om de mänskliga rättigheterna. Inga omständigheter kan rättfärdiga att inskränka dem. Revolutionen är en handling av kirurgisk art, en naturligen våldsam handlig, men de verkliga revolutionerna är de som, så långt som möjligt, är sparsamma med blodsutgjutelser!
För det sjunde: andra politiska krafter måste få uttrycka sig fritt, som Toudeh-partiet t ex. Jag är ingen försvarare av detta parti, jag är inte marxist, men maktens inställning, gentemot Toudeh, kan vara avslöjande för dess framtida ställning i förhållande till andra partier. Den aktuella maktens inställning kan leda till en sluten och intolerant politisk regim.
Jag är emot användandet av våld inom landet mot dem som har avvikande åsikter, och jag hälsar med glädje beslut som nyligen har tagits för att respektera de mänskliga rättigheterna och för lättnader för intellektuella och politiska fångar och speciellt imam Khomeini's rekommendation angående mänskliga rättigheter och upphörande av användandet av tortyr.
För det åttonde: det är nödvändigt att knyta organiska band och relationer med de aktiva oppositionella krafterna på den arabiska och islamiska scenen, genom en jämlik och öppen dialog utan arrogans.
För det nionde: jag bör även fästa uppmärksamheten på en annan viktig punkt som revolutionen bör undvika: det är den att alltid underkasta sig statens rätt och intresse. Jag fördömer t ex att utrikesministern på besök i ett främmande land går till angrepp mot en islamisk rörelse som är motståndare till detta lands regim under förevändning att denne senare stödjer Irans regim. Jag förstår väl att Iran har behov av detta stöd. Det handlar alltså om taktik. Men jag accepterar inte att strategin ska offras för taktiken, för det är på detta sätt som revolutioner tillintetgörs.
För det tionde: jag beklagar det faktum att det hittills inte har utarbetetats någon global plan. Kriget i sig kan inte rättfärdiga denna försening. Jag anser likväl att utarbetandet av detta islamiska projekt inte åligger bara den iranska revolutionen utan att vi måste förena våra krafter med de iranska revolutionärernas.
Som vän till denna revolution har jag tillåtit mig att formulera denna kritik, i det att jag hoppas att den ska komma över sina svagheter, som inte är strukturella utan beror på omständigheterna. Jag önskar speciellt att den ska stärka sina band med den arabiska revolutionen.
- Tror ni inte att en del av dessa misstag och dessa svagheter är ett resultat av de problem som paralyserar den arabiska världen. Dessa svårigheter skulle ha övervunnits om den revolutionära entusiasmen och friskheten från Nassers Egypten och från Algeriets revolution under Er ledning hade funnits nu för att ta emot den iranska revolutionen, som då skulle ha fått ett entusiastiskt stöd från oss?
Det ni säger är absolut sant. Imam Khomeini har förresten, enligt vad jag hört, själv sagt samma sak. Jag citerar honom: "Tyvärr är vi allvarligt handikappade p g a ett faktum: nämligen att vår revolution kommit mycket sent... Den skedde inte på Nassers eller Ben Bellas tid..." Det är sant, att vi idag överhopar den med våra egna problem. Vi kritiserar denna revolution för mycket och vi är mycket fordrande mot den, men vad har vi själva gjort för att tjäna dess sak och vår? Vi upplever nu det mest kritiska ögonblicket i vår långa historia. Detta, i så hög grad, att det mest rena och upphöjda fenomen som uppstått hos oss, dvs det palestinska motståndet, allvarligt har skadats av det. Se hur relationerna blivit mellan den palestinska revolutionen och den iranska.
Vår arabiska politiska scen är infekterad och rutten. Därför måste vi först utveckla vår revolution och sedan knyta förbindelser med de andra. Vissa av våra arabiska medbröder ska inte sova och drömma att iranierna ska komma och befria dem från deras despotiska regeringar.
Vi har, hos oss, mänskliga tillgångar med förmåga att föra en revolution till seger.
- Ett kapitel i den iranska republikens konstitution hävdar Statens shiitiska karaktär. Landets lagstiftning hävdar också klart revolutionens konfessionella identitet. Tror Ni att detta passar med benämningen "den islamiska revolutionen"?
Först måste man märka att denna artikel påtvingades imamen att anta efter påtryckningar från vissa klumpiga och okunniga religiösa, ty det motsvarar inte alls imamens uppfattning. Jag tror att detta bara utgör en provisorisk etapp, tänkt att sedan annuleras. Men frågan borde ställas på ett annat sätt: "Varför gör vi inte själva en revolution hos oss utan någon konfessionell eller doktrinell karaktär? Varför kritiserar man alltid deras revolution?
Om man ska tänka globalt och handla lokalt så har denna revolution främst uppstått för att tillvarata en existerande shiitisk realitet och inte hela den muslimska verkligheten. Vi är i majoritet. Nå, så låt oss då själva göra en mer omfattande revolution istället för att bara kritisera iranierna!
Den iranska revolutionen trotsar och affronterar idag verkliga problem, problem som uppstått i landet genom misstag som begåtts speciellt av de krafter som aktivt deltog i revolutionen och som alltså har offrat sitt blod i kampen mot shahens regim. Jag menar av organisationen "Moujahidin Khalk" och rörelsen som representeras av Bani Sadr... Jag stödjer inte deras handlande. De har begått grava misstag. Först deras förvirrade och förvirrande politiska budskap: Hittills vet ingen om de är muslimer eller marxister. Deras andra misstag är strategiskt. Massoud Radjavi har alltid låtit sig påverkas av vänstern med Fedayin Khalk. Slutligen, det allvarligaste, den allians de snabbt slöt med regimen i Bagdad. Detta kan det iranska folket och vi själva aldrig förlåta dem.
- Ända från början har Khomeini deklarerat att om han kunde så skulle han bygga en "kinesisk mur" runt sitt land för att skona det från det giftiga inflytandet från den västerländska civilisationen. Tycker Ni att det vore praktiskt möjligt för oss att definitivt isolera oss från Västerlandet och dess civilisation?
Utan att gå så långt som att bygga en ny kinesisk mur, anser jag att det är absolut nödvändigt, för att skydda oss mot dess ondska, att hålla en viss distans till Västerlandet och i synnerhet att bestämt begränsa de relationer vi kan tänka oss att eventuellt upprätthålla med det. Vi måste bryta med denna världsordning och dess merkantila rationalitet. Vi måste förkasta den, avvisa dess omoraliska moral, dess logik och dess exploatering. Vi måste affrontera den, och det är därför vi måste smida våra verktyg, skärpa våra idéer, bygga upp vår strategi och utarbeta ett civilisationsprojekt som tillåter oss att ge igen för deras oförrätter. Något som gör det möjligt för människorna som nu böjer sig under dess ok, att resa sig och leva rakryggade.
- Det är uppenbart att den aktuella kritiska situationen i arabvärlden inverkar negativt på den iranska revolutionen. Tror inte Ni, att detta speglar en mycket viktig sanning i den islamiska historien, nämligen att det inte finns någon möjlighet att lyckas med en förändring och att bygga upp en islamisk revolutionär civilisation i den islamiska världen utan det villkoret att araberna spelar en central roll i detta och att man förverkligar en arabisk revolution? Islams nedgång och uppgång följer alltid med arabvärldens nedgång och uppgång.
Detta är ett på samma gång viktigt och farligt ämne, som av oss fordrar et maximum av vaksamhet och intresse. Det är visserligen sant att araberna är Islams kärna och att Profeten och hans kompanjoner, som har propagerat för tron och Koranens språk, var araber. Men man måste noga undvika den attityd som säger att utan araberna finns det ingen frälsning för oummah! Detta är en farlig attityd som liknar den européano-centristiska. Det är också så som Saddam Hussein och hans pressmedia säger! Jag tror att kanske Afrika kommer att bli en helt islamiserad och med tiden arabiserad kontinent, att Indien, i en något mindre nära framtid kommer att islamiseras. T o m USA, där det idag finns två miljoner svarta muslimer: den islamiska vågen kommer att även omfatta deras 35 miljoner bröder som då kommer att förena sig med dem. Utan att förglömma andra delar av världen som t ex Sovjetunionen. Men jag fruktar mer än något annat den etnocentriska frestelsen och framförallt den som vill blanda ihop Islam och araberna.
Visst har araberna, ur historiskt-vetenskaplig synvinkel, spelat en avgörande roll i Islams historia och visst förs just nu på arabvärldens scen en avgörande kamp för arabernas och muslimernas skull med palestinafrågan. När jag talar om Palestina, så handlar det förstås om ett Palestina med sin fulla integritet och inte det stympade och nedskurna till Gaza och Västbanken. Jag talar om Palestina i den globala civilisationskampens mening. Det är därför kampen om Palestina kommer att utgöra den strid kring vilken alla muslimer kommer att enas. Och Palestina är ett arabiskt land. Därav nödvändigheten och vikten, ännu en gång, av den arabiska enheten. Arabvärlden har, tack vare nasserismen och den palestinska revolutionen, förvandlats till en central bas för alla rörelser och revolutioner såväl på den arabiska och islamiska scenen som för hela världen.
- Det som jag ville säga är, att araberna fört med sig Islam ut i världen, vilket är en funktionell roll eller ett åliggande och inte en "nobless". Det är en uppgift och inte ett privilegium. Detta framgår tydligt genom alla perioder i den islamiska historien.
Men det betyder inte att denna roll, som är och har varit deras, ska vara det för evigt. Detta liknar "Sakifa"-affären under Abu Bakrs kalifat. Många sade då att kalifatet borde, med prioritet, vara Koraychs monopol. Men Koraych hade själv varit offer för interna meningsskiljaktigheter och omayyaderna - ättlingar till Abou Sofiane - vilka gjorde anspråk på arvsrätt beträffande Khalifatet. Men då ska man inte glömma att Abou Sofiane var Islams främste fiende och att det var under hans sons tid, Moawiya, som den stora fitna (anarkistiska oroligheter) uppstod, dvs Islams stora kris!
Profeten har vägrat att lämna efter sig kalifatet som ett arv till sina ättlingar. Detta har en betydelse.
- Kungadömet Saudi-Arabien, som påstår sig tillhöra Islam, framhäver sig som väktare av de Heliga Platserna. Hur ser Ni på denna företeelse, som nu bestått i mer än ett halvsekel, ur ideologisk och modern synvinkel?
Vi bör inte bedöma denna företeelse endast efter de senaste tjugo åren, dvs från och med kung Abd el-Aziz' regering. Man måste då gå tillbaka till wahabismen och till Mohamed Ibn Abd el-Wahab. Reformrörelser i Islam, sådana som vi ännu upplever, började med Mohamed Ibn Abd el-Wahab strax innan franska revolutionen 1789. Denna sammanföll nästan med den senares död. Denna rörelse fortsatte, under mera moderna former, med al-Afghani och Mohamed Abdou. Men dessa två rörelser har samma inspirationskälla: Ibn Taimiyyas idéer.
Wahabismen, som var på frammarsch under en tid, bromsades av Mohammed Alis militäraktion och dennes egyptiska trupper ledda av hans bror Ibrahim. Och detta på order från Istanbuls regering. Detta skedde inte utan svårighet ty Mohammed Alis trupper led två nederlag innan de wahabistiska Ikhouan (bröderna) till slut gav upp. Men man dödar inte en idé med kulor och gevär. Wahabism-rörelsen återuppstod och hemförde till slut segern med kung Abd el-Aziz. På det sättet tillkom kungariket Saudi-Arabien. Men dessförinnan hade wahabismen inspirerat till två religiösa rörelser i Nordafrika: Senoussiya och Tidjamiya. Dessa två rörelser, som tog sig former av Tariqa eller Zaouia (religiösa brödraskap), kom sedan att verka, inte utan framgång, för en islamisering av Afrika söder om Sahara, främst i Afrikas västra delar.
Man måste räkna wahabismen tillgodo att den ombesörjde säkerheten på ökenvägarna till Islams Heliga Platser liksom i hela kungadömet. Detta har förblivit så ända in i våra dagar. Men wahabismen har misslyckats i det väsentligaste av sin uppgift: nämligen att förnya Islam, aktualisera den och utnyttja Islams oanvända förmåga att lösa nya problem i en oförsonlig värld i ständig omvandling. Man kan säga att misslyckandet blev totalt när slutligen wahabismen blev synonym med kungadömet "Saudi-Arabien" där svärdet tog ordens plats. Vi ser vad det blivit av den: ett perverst politiskt system. Inför ett folk som håller fast vid sin tro, ser man makthavarna och de oräkneliga tusentals emirerna, prinsar och prinsessor finna behag i det depraverade och bli aktörer i stora moraliska skandaler. På det politiska planet tillmötesgår den wahabitiska regimen alla bakåtsträvande krafter i den arabiska och muslimska världen. Efter shahens fall i Iran, har Saudi-Arabien blivit USA:s säkraste bas för politisk hegemoni. Med hjälp av olje-dollar står denna regim bakom alla skumma komplotter mot vår sak och speciellt mot den allra heligaste bland dem: Palestinasaken. Mohamed Ibn Abd el-Wahab och wahabismen förtjänar, i sin början, all vår respekt, ty den utgjorde en gloriös tid i den islamiska historien. Men Mohamed Ibn Abd el-Wahabs gloria har förstörts av av Seoud och den politiska perversa regimen som efterträdde honom. På det moraliska planet så är detta mirakel i sin storlek i proportion till de korrumperade prinsessors och prinsars "stora gärningar" på hela världens syndiga klubbar och nattklubbar med "Ibn Abdel Aziz', Abdelwahabs och Koranens bud" vilka de säger sig representera.
- Det är en paradox, att medan wahabismen har varit ett spridningsinstrument för Islam i Afrika, så har saudi-släkten, p g a sin dekadens och moraliska förfall, framkallat en motbjudande bild av saudierna och vad de står för - afrikanerna, araberna och alla muslimer.
Ja, absolut. Deras roll i Afrika skadar Islams sak i Afrika. Många ansvariga afrikaner har bekräftat det för mig, speciellt sådana bland dem som är muslimer. Nyligen sade en afrikansk broder till mig: vi lider enormt av arabernas agerande, speciellt saoudiernas, som understödjer våra diktatoriska regimer med sina oljedollar och gör sig till amerikanernas medlöpare. Det saknas inte bevis för detta avskyvärda samarbete mellan Riyad och Washington i alla världens regioner. Jag har också bevis på finansiering av valkampanjer för den franska högern, av saudierna. Riyad, idag, är en integrerad del av världsordningen och den amerikanska strategin.
Saudierna har en skadlig och destruktiv roll i alla delar av världen. De utgör ett mycket farligt fenomen på den arabiska arenan och vi bör bekämpa dem, ty med sina oljedollar är de en aldrig sinande källa till fördärv och förorening av alla slag. Men vi ska ha klart för oss att Saudi-Arabien har blivit världsordningens bortskämda "enfant protégé", speciellt efter shahens och Sadats fall. Liksom vi inte heller får bortse från att det är en av världsmakternas främsta strategiska målsättning att skapa regimer av denna typ.
- Hur ser Ni på monarkin ur islamisk synvinkel?
Islam förbjuder kategoriskt monarkin. Koranens vers "Myrorna" (Sura 27, vers 34) säger: "När kungarna kommer in (styr) i ett samhälle korrumperar de det och underkuvar dess förnämsta invånare. Ja, så gör kungarna". Det är till och med så att ordet kung inte existerar i den islamiska vokabulären.
- Oljan som en tillgång är en familjeegendom i Saudi-Arabien. I Algeriet, och i andra producerande länder, är den en statlig egendom. Vissa intellektuella araber och andra anser att denna stora tillgång bör tas från statschefer och regimer för att användas till förverkligan det av arabvärldens utveckling, utan hänsyn till de artificiella gränserna, dvs att den borde vara allmän egendom för alla araber. Hur ser Ni på detta konkret? Om Ni kom tillbaka till Algeriet, hur vore bästa sättet att utnyttja oljans tillgångar?
Jag tycker att man måste stanna upp ett tag och fundera djupare på denna fråga med oljan. Ibland tänker jag på detta och jämför vår situation med andras... Ty i allafall så är det ju inte öknar som fattas på jorden. Men det är från våra öknar som oljan sprutar fram. Från samma öken, som under andra perioder sett andra former av energi resas upp, den andliga energin, representerad av alla profeter från Abraham till Mohammed, Gud välsigne dem.
Det är denna energi, i sina två former, som har skisserat och fortfarande anger världens konturer. Låt oss i förbigående påpeka att den sovjetiska oljan också finns i de islamiska republikerna och samma sak är det med den kinesiska! Alla de stora kolväteproducenterna är muslimska stater: Nigeria, Indonesien, Iran och förstås de arabiska staterna speciellt då den arabiska halvön som förfogar över två tredjedelar av världens reserver. Detta Arabien som blivit dubbelt välsignat av himmelen som från dess mark har låtit framspringa denna andra energin efter att den gav Arabien Islam. För mig är det uppenbart att denna energi är för att fullborda Islams grundgärning i världen. Oljan och gasen hade kunnat göra det och kan ännu ändra denna världs öde om den vore i andra händer än de som idag kontrollerar den.
Även om vi går över till en annan typ av energi, solenergi, så kommer ändå Saudi-Arabien att förbli den största reserven och källan för denna energi! Denna rikedom på energi har inte kommit av en slump, det är en utmaning, en uppmaning att bättre tjäna de islamiska intressena och, utöver den islamiska världen, hela mänsklighetens intressen. Det som andra vill kalla slump eller nödvändighet, eller båda på en gång, är för oss Allah's vilja.
För att sammanfatta min uppfattning i denna fråga vill jag säga, att man måste ägna en del av oljeinkomsterna åt att finansiera utbildningen på data och elektronikområdet, för unga arabiska och muslimska grupper och till att finansiera forskningsprojekt och avancerade vetenskapliga studier och experiment som t ex forskningarna bedrivna av Farouk al-Baz eller den pakistanske nobelpristagaren i fysik 1979, Abdessalam, i samarbete med alla vetenskapsmän i världen vilka vill främja Tredje Världens utveckling. Oljemiljarderna kan bespara oss åtskilliga problem (som utgör en del av industrialiseringens stadium) för att direkt komma i kapp i data och elektronikcivilisationen. Dessa oljedollar kan också lindra många lidanden i vår värld, bl a hungersnöden; de kan hjälpa till att återställa vårt skövlade jordbruk och bekämpa de tropiska sjukdomarna som drabbar en fjärdedel av mänskligheten och att uppmuntra vetenskaplig forskning och en mer miljövänlig teknologi och för att främja ett nytt civilisationsprojekt. Kort sagt, dessa oljemiljarder skulle kunna tjäna livets kvalitet, tjäna ädlare syften som är mer i enlighet med vår Profet Mohammed Ibn Abdallahs budskap.
- För en tid sedan stormade i en revolt Juhayman al-Otayba en del av Mecca, i protest mot Saudiernas regim innan han dog som martyr. Hans rörelse har fortsatt att existera på den arabiska halvön. Hur uppfattar Ni denna revolutionära händelse på det praktiska och teoretiska planet?
För mig är detta en exceptionell händelse. Martyren Juhayman al-Otayba, Gud välsigne honom, har visat vägen för många andra. I detta sammanhang kommer jag genast att tänka på likheten mellan martyren al-Otayba och Islamabouli som avrättade förrädaren Sadat. De är båda grundstenar i den nya uppbyggnaden av arabvärlden och i den muslimska världen.
- Låt mig gå vidare till ytterligare en händelse som har satt djupa spår i Nahdans historia och har spelat en roll i skapandet av de nuvarande arabiska mikro-staterna. Jag syftar på cherif Husseins revolution i Hedjaz (i Arabien). Den stora Arabiska Revolutionen mot turkiska staten. Ur denna revolution föddes det som man idag kallar Jordanien, Irak och Syrien. Den öppnade vägen till upprättandet av de nuvarande konstgjorda gränserna i Machrek (östarabiska länderna) och har nära samarbetat med Europa för att rycka upp självständigheten från Turkiet.
Jag anser inte Cherif Husseins "revolution" som en positiv händelse och ännu mindre som "den Stora Arabiska Revolutionen". Den satte den "arabiska nationalismen" i opposition mot Islam och utgjorde på så sätt ett farligt prejudikat i vår historia.
Arabismen, i sin rena och positiva form med Islam som kärna,började med Nasser. Beträffande cherif Husseins revolution 1916, kan man inte anse att den har varit positiv, även om den turkiska staten vid denna tid, enligt min åsikt, förtjänade kritik och var oacceptabel.
- En annan sak, på den marockanska tronen regerar kungafamiljen i Islams namn.
Ja, precis, han som besitter den marockanska tronen påstår sig vara "de Troendes Chef". Likväl är Västerlandets kulturella och politiska aggression, en påtaglig realitet i dagens Marocko. Inflytandet från den Nordamerikanska politiken utformar inriktningen av Marockos utrikespolitik. Även om Marocko har en så rik historisk och kulturell tradition vars make man har svårt att finna i arabvärlden och i den islamiska världen, är Marocko idag offer för en kulturell aggression. Den västerländska kulturens modell och grunder fortsätter att äta sig in i sinnena hos vissa förmögna grupper av Marockos befolkning. Den sociala samhällsstrukturen får allvarligt känna av detta nedtyngd som den är av de saudiska prinsarnas (som turister) skandalösa uppförande i Marocko och deras talrika gelikar. Denna saudiska prostitutionella "turism" framkallar förresten starka reaktioner från det marockanska folket. Men den allvarligaste anklagelsen man kan ha mot den marockanska regimen är inte dess monarkistiska statsbildning, ty vilken arabisk statschef är inte kung i sin "republik", utan det är det faktum att den har tillåtit att landet används som laboratorium för alla sorters tvivelaktiga sionistiska komplotter mot den palestinska sakens intresse.
- Ett nytt fenomen uppstår i de arabiska länderna: vissa av våra statschefer förklarar sig tillämpa charia och de islamiska lagarna för att kamouflera sina diktatoriska avsikter och natur.
Vi har redan nämnt några ord om detta här ovan. Den saudiska regimen tillämpar charia och hugger handen av tjuvar och Nemeiry i Sudan har gjort samma sak ... Jag vet inte vem som kommer att vara nästa kandidat att proklamera sig "islamisk" genom att hugga av tjuvarnas händer, som om detta skulle vara ett bevis på absolut Islam!
Människor hos oss lider av mängder av problem däri inbegripet hunger. Charia förklarar individen i en sådan situation oansvarig för sina eventuella förbrytelser om de har tvingats av nöden. Det är då individens omständigheter och omgivningen som är ansvarig.
Omar Ibn al-Khattab som jag sagt förut har upphävt de islamiska lagarnas tillämpning under perioder och omständigheter som mycket liknar våra (Ramada-året till exempel, eller under krigen). Men för att återgå till er fråga, så tror jag inte att det är tillåtet att ålägga skyldigheter, tvång och föreskrifter på medborgare vilka man inte tillåter att utnyttja sina rättigheter.
Tillämpningen av hodoud (islamiska straffrätten) kommer efter uppbyggnaden av det islamiska samhället i sin helhet. Ramada-året då kalifen Omar tog beslutet att upphäva tillämpningen av hodoud, vad gällde stölder, inträffar varje år i vår tid. Hungern dödar 50 miljoner människor, varav sjutton miljoner barn, årligen. Tragedin i afrikanska Sahel, där majoriteten av invånarna är muslimer, från Mauretanien, Etiopien genom Sénégal, Mali, Niger, Tchad, Sudan och Somalia, är alla alltför kända för att behöva nämnas här i detalj. Men hungern drabbar överallt i Tredje världen från nordvästra Brasilien till det muslimska Bangladesh. Hungern som drabbar fler och fler folk, kommer att vara det grundläggande problemet i framtida decennier. Det är en hel mänsklighet, till stor del muslimsk, som skriker ut sin hunger. Det räcker att nämna detta, då man talar om hodoud.
- Detta för oss över på frågan om kulturrevolutionen, vilken Ni ju intresserar Er för, dvs att förändra samhället i islamisk riktning som leder till en kulturell revolution.
Om vi skulle föra den idag, vad skulle vara dess grund och dess regler?
Kulturrevolutionen är en dubbel aktion: ett arbete på fältet och ett ideologiskt arbete; båda delarna är organiskt sammanlänkade. Det intellektuella arbetet bör ständigt få näring och rättas till genom handlingen. Kulturrevolutionen, på ett dubbelt plan intellektuellt och praktiskt, är på intet sätt en from förhoppning utan en realitet inom räckhåll. Ett ideologiskt och intellektuellt arbete drivs i Iran, i Libanon, i Egypten och på andra ställen. Det är den islamiska revolutionen i Iran, i Libanon och i Palestina som inspirerar det ideologiska och intellektuella arbetet. Men ett enormt arbete bör dessutom komplettera det som redan har påbörjats.
- Måste man börja med stängning av nöjesställen och förbud mot alkohol och allt sådant som är förbjudet i Iran?
Ja, allt detta bör förbjudas trots alla svårigheter man än stöter på. Men frågan om de icke-muslimska minoriteterna i våra länder måstebeaktas som viktig och avgörande. Övertalning fri från all form av intolerans borde vara en bättre metod än lagar och förbud för att komma till rätta med problemen.
- Enligt Era erfarenheter, speciellt de från november-revolutionen i Algeriet, vad är Er uppfattning om arméns organisation?
Jag ställer denna fråga därför att vissa förklarar de arabiska arméernas nederlag med det faktum att de är organiserade enligt en modell man hämtat från Västerlandet.
Jag har en personlig uppfattning om arméns uppbyggnad som härrör från mina egna erfarenheter, men jag tror också att vi delvis kan få inspiration av de västerländska metoderna och tekniken. Den schweiziska armén t ex är ingen reguljär armé, sammansatt av yrkesmilitärer, förutom vissa kadrer. Det är en folklig armé.
I världen finns bara två arméer av denna typ: den schweiziska och den israeliska. Jag tror att israelerna har studerat den schweiziska modellen och tagit efter den. Ärligt talat så är den israeliska armén mycket bättre organiserad än de arabiska arméerna. I Israel kan soldaterna uttrycka sig fritt. Dessutom hindrar förhållandena i den israeliska armén bildandet av en militär kast med politiska maktambitioner.
De klassiska arméerna, som våra, är dessutom mycket kostsamma; de slukar den största delen av statens budget; de tar makten och sprider korrumption i statens institutioner och i samhället. Den schweiziska medborgaren fullgör en militärtjänst på tre månader varje år då han är ung. Sedan minskar perioden med åldern för att till slut bara omfatta 15 dagar per år. Det är förvisso så att den bästa armén är den som inte består bara av yrkesmilitärer och funktionärer. I Libyska Jamahirya fullföljs nu ett icke fullbordat experiment som syftar till att skapa en folklig armé.
- Jag tror att iranierna håller på att skapa en armé av nytt slag. Vad tror ni om det?
Iranierna försöker även de att skapa en folklig armé. Jag tror att de kommer att lyckas. Det är sant att det är omöjligt att affrontera den Västerländska militära teknologin effektivt genom att använda dess egna metoder och teorier. Men det är likaså omöjligt att besegra det utan att hela folket deltar.
- För att tala om kvinnan, hur kan vi presentera en ny islamisk modell av den arabiska kvinnan?
Det är faktiskt så att vi, i denna fråga, ägnar oss för mycket åt självanklagelser och upprepar bilder och anklagelser som kommer från västvärlden. Vi bör först frigöra oss från detta. Beträffande kvinnans ställning och situation så har vi modeller av muslimska militanta kvinnor, arbetande- eller familjemödrar. Vi bör garantera dem lika chanser såväl inom skola som i det aktiva livet, eftersom Islam garanterar kvinnan jämlikhet med männen i rättigheter och skyldigheter. Vi ska inte behöva be om ursäkt för vår livsstil, vår religion och tankesätt. Det som Västerlandet anser vara bra för sig är inte nödvändigtvis bra för resten av världen och för oss som bor i en civilisationssfär långt bort från deras. Den västerländska ideologin är inte vår, dess filosofi är inte vår, inte heller dess moral.
Västerlänningarna uppskattar att gå mer och mer avklädda, det är deras problem. Vi, vi föredrar att skyla oss och iaktta en anständig attityd i enlighet med våra traditioner och vår religiösa etik, det är vårt problem. Vi ska inte acceptera att underkasta oss den västerländska intellektuella terrorismen, som vill pracka sina normer på resten av världen; klädnormer, matnormer, sociala normer...
Förresten, vi håller inte med den västerländska uppfattningen av kvinnans ställning. Västvärlden ser på frågan ur en ren ekonomisk synvinkel. Kriterierna för att värdera kvinnans rättigheter blir då definierade, som allt annat i Västerlandet förresten, av marknadens lagar.
Detta kan vi inte acceptera. För oss är parets lycka och andliga harmoni och komplement viktigare än det materiella välståndet. Ett hem och en lycklig familj, där det råder familjeharmoni, är heliga ting för oss.
Den västerländska uppfattningen om kvinnans rättigheter har skapat konfliktfyllda relationer mellan män och kvinnor och, vilket är ännu allvarligare, har orsakat fixeringar och obsessioner på vissa områden.
På det praktiska planet har den moderna vetenskapen betraktat det som skadligt att kvinnor i Västerlandet, som arbetar, lämnar sina barnpå daghem. Den kände schweiziske utvecklingspsykologen Jean Piaget, död för några år sedan, konstaterade att barnet fram till 18 månader har behov av konstant närvaro av sin mor. Han varnade arbetande kvinnor för den oundvikliga risken för en onormal utveckling hos deras barn. Vetenskapen visar även att de 4 -5 första åren i en människas liv är avgörande för resten av människans livsutveckling. De känslomässiga blockeringar som uppstår i denna period kan bli bestående. Äktenskapet är ett permanent bygge av det äktenskapliga förhållandet, det utesluter inte alls att kvinnan kan arbeta utanför hemmet då barnen passerat den kritiska åldern. Andra faktorer, mer väsentliga än den ekonomiska, kan avgöra lyckan och glädjen i ett hem.
- Vad anser Ni om de två följande fenomenen:
Jag stödjer inte denna attityd angående kvinnans arbete.
Vad gäller det tunisiska experimentet, så tror jag att frågan om polygami och skilsmässa är öppen för ijtihad. Eftersom rätten till polygami är villkorlig (den kräver från mannen jämlikhet och rättvisa mellan fruarna och Koranen är mycket skeptisk till om detta är möjligt), så ser jag inte varför man inte ska utnyttja ijtihad mot polygamin.
Hur som helst så är polygami mycket ovanligt i våra länder. Jag ska inte motsätta mig det tunisiska experimentet om det inte, genom sina reformer, syftar till att "förvästerländska" landet.
Denna bok kom ut på
arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi
Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut,
1985. Denna bok har även kommit ut på franska
under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions
Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK
ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise
Wadenberg -
Kultur
Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6
- Kultur Förlag,
Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 -
Boken beställs genom bokhandeln eller genom att
sätta in 100 kr på ovan Pg
MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella
|
|
- 1. Förord,
av Ahmed
Rami
- 2. Introduktion
- 3. Åren
av danande
- 4. Om
det förflutna
- 5. Den
nuvarande
världsordningen
- 6. Islam
är vårt svar
- 7. De
islamiska rörelserna
- 8. Den
algeriska revolutionen
- 9. Den
arabiska nationalismen
- 10. Den
arabiska utvecklingen
- 11. Kritik
av den moderna sociologin
- 12. Islamiska
enheten
- 13. Den
palestinska revolutionen
- 14. Ordlista
VARFÖR BEHÖVS EN ISLAMISK REVOLUTION?
Vad
är
Israel?
101
fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP
Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami
