av Ahmed Ben Bella
ZIP
KAPITEL I
ÅREN AV DANANDE
- Herr President, då vi anser Era erfarenheter på olika områden vara av stort värde, skulle vi vilja tillåta oss att återge Er levnadsbeskrivning. Om Ni inte har något emot det skulle vi vilja börja från Er allra tidigaste barndom.
Jag föddes i en liten by vars invånarantal, vid den tiden, inte översteg 3000 personer. Idag är den en stor stad som har c:a 90 000 invånare.
Byn kallas "Maghnia", efter en mycket from kvinna, som ursprungligen kom från Marrakech. Hon gjorde nästan varje år en pilgrimsfärd till Mecka och reste då med de karavaner av pilgrimer som tillryggalade vägen till fots eller på kamelryggen. På en av dessa färder stannade karavanen på den plats där min by senare kom att ligga. Den fromma kvinnan blev så intagen av platsens läge att hon, vid återfärden från Mecka, beslöt att slå sig ned där för gott. Hon bodde sedan där ända till sin död och efterlämnade där barn och barnbarn. Till att börja med kom byn att bildas runt kvinnans bostad och sedan även runt hennes grav och fick så sitt namn efter henne. Ättlingarna till Hadja Maghnia bor fortfarande i byn och respekteras och aktas av alla för sin fromhet och sin tradition vad beträffar jihad.
Hadja Maghnias son, Sidi el-Mouffok, stred sida vid sida med emiren Abd el-Kader. Han tillfångatogs av fransmännen och dödades och än i denna dag vet ingen var han ligger begraven. Somliga påstår t.o.m. att hans grav skall finnas någonstans på Korsika. Kämpen och martyren Sidi el-Mouffok finns för alltid inristad i vårt minne tack vare en lång hjältedikt som alla i byn sjöng. Jag minns att min mor (Gud välsigne hennes själ) ofta sjöng den för mig och i fängelset skrev jag ned verserna (på nytt). Denna nedskrift bör f ö finnas bland bevarade dokument i arkiven i vårt gamla hem i Maghnia.
En av Sidi el-Mouffoks löjtnanter lämnade en moudjahidin-familj i dennes beskydd och en av deras yngsta söner stred sedan sida vid sida med Abd el-Krim el-Khattabi.
I denna by såg jag alltså dagens ljus och växte upp. Jag gick mina första skolår där och behövde inte lämna byn förrän i elva-tolvårsåldern för att fortsätta min skolgång på högstadiet. Jag minns att vi bara var sex eller sju elever från vår by som fick börja på högstadiet. Jag minns det väl för att det var en sensation eftersom det hände för första gången att man tog emot algerier i högstadiet.
- Vid den tiden skedde undervisningen enbart på franska, eller hur?
Ja, enbart på franska. Skolan var modern, enligt den franska modellen och man följde den franska studiegången. Men vid den åldern lärde jag mig arabiska i koranskolan, moskén (al kouttab). Jag gick hemifrån klockan fyra på morgonen till moskén (al kouttab), sedan gick jag klockan åtta till franska skolan och var där till klockan fem på eftermiddagen och slutligen följde på nytt al kouttab till klockan åtta på kvällen.
- Vad läste man vid al kouttab?
Koranen förstås och man lärde sig också att skriva arabiska. Jag gick där ganska länge men jag märkte hur svårt det var att samtidigt fullfölja och samordna koranskolan och den franska skolan och jag kunde inte fortsätta så.
- Och vad hände sedan?
Jag begav mig till Tlemcen som under en viss period var Algeriets huvudstad. Vid denna tid var Tlemcen huvudstaden i västra Algeriet och beryktad för avancerad vetenskaplig och kulturell verksamhet hos sina invånare. Jag stannade där i fem, sex år, då en avgörande händelse kom att ändra mitt livs inriktning: bildandet av Folkets Parti 1937. Partiets första ledare och medlemmar var vänner och kamrater till mig från läroverket. Partiets förste generalskreterare, Benosman, var på samma gång min vän och min kamrat vid skolan.
Detta sammanföll med en allvarlig incident, som inträffade vid läroverket. Vi hade religion som undervisningsämne och vår lärare visade en viss partiskhet mot Islam och för kristendomen. Då vi kommit till studiet av Islam, tog denne lärare sig friheten att kalla Profeten (Muhammed) en "hycklare" (dajjal). Bokstavligen...! Jag kände genast en stor smärta inom mig och blev djupt sårad. Jag var då fjorton år. Då sedan Folkets Parti bildades, fyra år senare, hade p g a denna händelse i skolan ett beslut redan slagit rot i djupet av min själ: att vägra fullfölja lärotiden under en främmande kultur: att söka återfinna min rätta identitet.
Så kom det sig att jag beslöt att överge mina studier, trots att jag redan hade passerat de hinder som normalt var svåra att övervinna för en algerier. Jag hade endast två eller tre år kvar till mitt diplom och till att erhålla en lärarbefattning. Men min känsla av motvilja mot en påtvingad främmande kultur var starkare än allt annat.
- Fanns det även annan verksamhet som Ni ägnade Er åt under denna barn- och ungdomsperiod?
Jag spelade fotboll. Vid tjugo års ålder var jag medlem i det bästa franska laget (l'Olympique de Marseille) som då innehade Frankrike Cup. Det var utan tvivel ett av Europas bästa lag.
- Kan Ni berätta för oss något om Er far och Er mor?
Min far är ursprungligen från staden Marrakech i Marocko av "Ouled Sidi Rahal"-stammen. Han emigrerade till Algeriet under speciella omständigheter. Det var så, i hans ungdom, att p.g.a. den osäkerhet som rådde i Marrakech-området med banditer och tjuvar som höll till vid de stora vägarna och främst hotade boskapen, så avlöste medlemmarna i varje familj varandra på natten för att vakta boskapen. En natt då min farbror höll vakt överfölls vårt hem av beväpnade män. Min farbror öppnade eld och dödade en av tjuvarna.
Vendetta var vanligt vid denna tid (och är det förresten även idag) så familjen föredrog att föra bort min farbror och sände honom därför på pilgrimsfärd till Mecka. Han for samma år och på hemväg därifrån blev han, precis som före honom Hadja Maghnia, hänförd av staden Maghnia och slog sig ned där.
Men vendettan drabbar inte bara den som dödat någon utan alla manliga medlemmar i familjen.Vår familj var därför orolig också för min farbrors två bröder: min far och hans yngre bror. Så man skickade dessa att förena sig med min farbror i Maghnia och även de slog sig alltså ned där.
Min far var en mycket from man, medlem i en zaouïa, som alla familjemedlemmar tillhörde. Han tillhörde också en sorts religiös "brödraskapsorden" ( tariqan soufia).
Jag minns att jag i unga år alltid väcktes klockan fyra på morgonen av de ljud som förekom då min familj stigit upp för att förrätta bön i gryningen. Min far förrättade alla böner i moskén medan de andra, speciellt kvinnorna, bad i hemmet. Ett särskilt levande minne har jag av min farbror Larbis fru. Hon var gift med min fars yngre bror. Denna faster fastade under sin livstid var tredje dag under flera decennier och avled vid mycket hög ålder.
- Vad heter den tariqa (det religiösa brödraskap) som Er familj tillhör?
Moukahliya. Ordet härstammar från det arabiska moukhla (på dialekt) dvs gevär eller barouda (krut). Medlemmarna i detta brödraskap samlades varje år vid en bestämd årstid både för att hålla högtid och för att öva sig (i skytte); de höll ordentliga skjutövningar.
Denna tariqa uppstod i Fès. Den leddes av en cheikh som var lärare vid det marockanska universitetet Qarawiyin i Fès, ett universitet som anses vara ett av de äldsta i världen om inte rent av det första.
- Så det var alltså geväret (moukhla) som var moukahliernas symbol?
Den djupare innebörden är ribat, dvs jihad (kampen för rättvisan). Fram till nu har denna tradition varit ganska utbredd hos oss som en islamisk plikt.
Jag är uppvuxen med poem och epos som glorifierar ribat, jihad och modet i kampen för rättvisan!
- Och vilka minnen har Ni av Er mor?
Min mor var kusin med min far. Hon ensam gjorde resan från Marrakech till Maghnia sjövägen, p.g.a. den risk det då innebar att resa på vägarna. Hon återförenades med min far i Maghnia i slutet av 1800-talet och sedan dess har vi alltid bott i Maghnia. Min far var helt visst en stabil och pålitlig man, men min mor var det i ännu högre grad. Hon var fysiskt liten till växten men andligen stor. Hon var väl förtrogen med Koranen liksom med religiösa sånger och epos. Hon förstod kanske inte alltid fullt ut Koranens innebörd men hon hade likväl en djup intuitiv känsla för den.
- Då Ni gick i grundskolan, studerade Ni också andra ämnen än Koranen? T.ex. den gamla arabiska poesin.
Nej, något sådant fanns inte.
- Var inte undervisning i arabiska då förbjuden av fransmännen?
Förbjuden, nej, men man uppmuntrade det inte. Ja, det var franska skolor med ett franskt innehåll i undervisningen. Det är det som har provocerat vissa att börja läsa Koranen. I protest mot den dominerande franska propagandan på det kulturella området, spred sig hos oss fenomenet med de s.k. "bärarna av Koranen" : det var de som kunde hela Koranen utantill. Det fanns hela släkten vilkas medlemmar alla kunde Koranen utantill, t.ex. släkten Ouled Ziri som, för att undgå det franska förtrycket tog sin tillflykt till bergen där "bärarna av Koranen" än i denna dag uppehåller sig.
- I grundskolan kände Ni att Ni inte hörde till fransmännen. Vilka uttryck tog sig denna känsla?
Vi var medvetna om vårt algeriska ursprung och dem om sitt franska; vi var muslimer och icke-muslimer. Jag bör ha varit c:a sex år då emir Abd-el Krim al-Khattabis revolt i Rif i Marocko började och sålunda kriget mot fransmännen och spanjorerna. Jag minns ännu den sång alla vid den tiden allmänt sjöng på arabiska:
Det förbannade Spanien
Riffen gav dig en läxa
Sextio av dina generaler
Dog i ett enda slag
Jag minns att vår glädje växte i takt med att antalet offer i fiendeledet ökade. Vi var likväl klart medvetna om att vissa av våra närstående, som var enrollerade i de franska styrkorna, också kämpade bland dem. Dessa minnen, som jag burit inom mig i sextio år, kommer att förbli levande hos mig till min död. Vi önskade att emir Abd-el Krim skulle vinna med risk att därigenom förlora de närstående som kämpade med fransmännen. I byn sjöng vi barn om och om igen denna och andra visor. Var hade barnen lärt sig alla dessa sånger? Troligen i sina hem. Jag vill därmed säga, att alla, stora som små, hade samma önskan. För egen del minns jag att jag som sexåring erfor intuitiv glädje varje gång en olycka drabbade dem som jag redan vid så tidig ålder betraktade som kolonialister som ockuperade mitt hemland.
- Visade Ni på högstadiet någon litterär eller konstnärlig tendens?
Nej, aldrig. Jag fullföljde aldrig mina studier i arabiska och vad beträffar franskan så hade jag inte heller där någon litterär eller konstnärlig tendens med undantag för de böcker jag läste.
- Om vi då talar om de första seriösa litterära verk Ni läste i den åldern vilka var då dessa?
En av de första intressanta böcker jag hade möjlighet att läsa var l'Histoire des Arabes av Gustave Le Bon. Den boken var förbjuden och om det avslöjades att en person ägde denna bok, riskerade vederbörande minst två års fängelse. Jag läste denna bok då skuggan av en skamlig lag bredde ut sig över våra huvuden: "infödingslagen", vilken ålade algerierna det kollektiva ansvaret. Om boken hade påträffats i min ägo hade jag kunnat påräkna minst två års fängelse. Men jag läste den!... Jag läste också andra böcker av vilka vissa hade publicerats i Frankrike under emir Abd-el Kaders tid och som också var förbjudna i Algeriet. Jag lyckades komma över dem på komplicerade omvägar med flera mellanhänder. En bror som fått tag i dem genom en annan person, som i sin tur lånat dem från en tredje, som fått dem av en vän osv ... Gustave Le Bons bok hade jag fått från en vän som var son till den officielle översättaren på franska administrationen i området. Senare gick denne vän och hans syster med i frihetsrörelsen för att delta i revolutionen.
- Om vi återgår till Ert liv. Sedan Ni slutat skolan i Tlemcen, vad gjorde Ni då?
Jag tillbringade ett eller två år i min by och sedan blev jag inkallad till militärtjänst i vilken jag stannade fram till år 1940. Andra världskriget hade då redan börjat.
- Var militärtjänsten ett tillfälle för Er att få större erfarenhet på de kulturella och humanistiska områdena?
Först och främst kom jag genom militärtjänsten att få bättre möjligheter att läsa och komma över åtskilliga böcker. Det var under denna period som mitt intresse för litteraturen utvecklades. Jag behärskade franskan väl. Faktum är att jag på låg- och mellanstadiet och senare på högstadiet höll hög nivå i främst två ämnen: franska språket och matematik. Och även därefter har jag fortsatt att förkovra mig. Jag läste mycket i den åldern och jag började intressera mig för politisk litteratur. På det sättet kom jag att läsa emir Chakib Arslans samlade verk i fransk översättning. Jag hade dessutom börjat intressera mig för skönlitteratur och hade slukat ett tiotal romaner. Men det viktigaste under denna period var utvecklandet av min politiska medvetenhet. De sånger och visor som vi gick och gnolade på - patriotiska sånger som vi lärde oss från de östarabiska länderna, sådana sånger som Mawtini (mitt fosterland) eller Biladi, Biladi (mitt fäderneland) - ja dessa har också spelat en viktig roll.
- Kan Ni minnas vilken skönlitteratur Ni läste?
Det var den franska litteraturens klassiker. Jag har t.ex. läst en stor del av den franska litteraturen: romaner, poesi och prosa... Jag har läst Lamartine, Verlaine, Rimbaud etc.
- Försökte Ni aldrig skriva själv under den här tiden? Kände Ni aldrig någon dragning åt att uttrycka Er skriftligen?
Jag har aldrig brytt mig om att försöka, ty ända sedan min barndom har jag haft svårt att avfatta bra skrifliga sammanställningar. Och detta har inte ändrats nu i vuxen ålder. Ibland blir jag tvungen att uttrycka mig skriftligen och då måste jag anstränga mig mycket för att få det avklarat. Jag hör inte till dem som skriver med lätthet. För mig är det ett mödosamt arbete.
- Var fullgjorde Ni Er militärtjänstgöring i franska armén?
Jag var först i Frankrike där jag deltog i kriget. Efter segern fick jag medalj. När tyskarna hade ockuperat Frankrike återvände jag till Algeriet där de allierade landsteg i Nordafrika och en ny armé bildades. Denna armé bestod av tunisier, algerier och marockaner: denna nybildade armé hade mellan 150 000 och 200 000 soldater, och tillsammans med dessa avreste jag så till Italien.
- Det var där Ni lärde Er tala italienska, eller hur?
Ja, tack vare min dagliga kontakt med det italienska folket, främst de från landsbygden. Jag har alltid intresserat mig för språk och har en viss lätthet att lära mig dem. Nåväl, jag talar då om det gängse vardagliga läs-, skrift- och talspråket inte vetenskapens och filosofins språk. På samma sätt lärde jag mig spanska under den tid jag tillbringade i franska fängelser. Jag måste säga att det gick mycket lätt eftersom jag hade tillfälle att bli bekant med åtskilliga spanjorer vilka levde i västra Algeriet.
- När Ni var i armén, kom Ni då i kontakt med det Algeriska Folkets Parti?
Ja, jag följde uppmärksamt händelserna i Algeriet och även i övriga världen. Då jag hörde talas om de franska massakrerna på folket från Constantine i maj 1945, då algerierna manifesterade sin önskan om självständighet, efter Tysklands nederlag, och då det franska förtrycket kändes olidligt, så drog jag snabbt mina slutsatser beträffande möjligheten att uppnå vår självständighet på fredlig väg. Då man erbjöd mig att stanna i franska armén som officer tackade jag alltså nej och lämnade den istället. Jag hade då redan upplevt vad det innebär att leva under kolonialism och jag insåg att det endast fanns en lösning: självständighet.
- Det var just då, vid 17 års ålder som Ni anslöt Er till det algeriska folkets parti, eller hur?
Vid den åldern var mitt engagemang intellektuellt och starkt känslomässigt men jag ägnade mig inte åt mina känslor i avskildhet. Vid återkomsten från min militärtjänst 1940 fick jag på nytt kontakt med partiet. Och 1945, då jag lämnat armén för gott, blev jag en av partiets aktiva medlemmar. Vid denna tid hade alla dess ledare arresterats eller var efterlysta för att ha deltagit i de frihetsmanifestationer som partiet själv organiserat i maj 1945. Det var i min födelseby som jag började mina militanta aktiviteter tillsammans med en kamrat, vid namn Abdel Aziz Baraka, som sedan avled i tyfoidfeber (Gud välsigne hans själ).
- Rekommenderade partiet Er någon speciell litteratur?
Ja, partiet gav råd om viss litteratur, böcker eller artiklar och speciellt i den hemliga tidning som man publicerade. Vissa böcker delades ut till medlemmarna i partiet. Fördelningen varierade beroende på vilket område man verkade i. Hos oss ansågs "l'Histoire des arabes" av Gustave Le Bon som en grundläggande bok. Allt det här skedde i största hemlighet och med största noggrannhet. Vi hade också boken om emir Abd el-Kader skriven av Emile Roche. Roche var en jude om vilken det sades att han konverterat till Islam. Han skrev senare en utmärkt bok om Islam och om emirens personlighet och hans revolt.
- Var han (Emile Roche) fransman eller algerier?
Han var fransman. Han var troligen en fransk spion som fått ett uppdrag att bevaka emir Abd el-Kader. Hur som helst så är boken verkligen utomordentligt intressant. Och naturligtvis blev den förbjuden. Det förekom även flera andra böcker som i hemlighet cirkulerade bland partimedlemmarna och som var i linje med vår inriktning. T.ex. förekom böcker om revolutionerna på Irland och i Mexiko. Studier om Egypten och al-Wafd-partiet - det första Wafd under Saad Zaghlouls tid. Under samma period hade jag också tillfälle att läsa verk av Mohammed Abdou och Jamal al-Din al-Afghani i fransk översättning. Dessa böcker fick jag av min vän Muhammad Naccache, som nu lever i arrest i Algeriet. Han studerade medicin i Marseille och tog med sig dessa böcker till Algeriet därifrån. Jag fick dem av honom vid ett av mina besök i hans hemtrakt Ouled Mimoun. Senare blev han läkare med ansvar för befrielsearméns hälsa och därefter hälsominister i min regering.
- Deltog Ni vid denna tid i det redaktionella arbetet på den tidning som folkets parti gav ut?
Nej. För det första så var tidningens verksamhet ytterst konfidentiell och endast ett mycket begränsat antal medlemmar hade tillfälle att bidra med artiklar. Och för det andra, som jag redan nämnt så hade jag ingen läggning för att lätt formulera mig i skrift. Det generar mig men jag gör ingen onödig affär av det. Jag skriver bara då jag blir tvungen.
- Intresserade Ni er i ert parti för händelserna i de östra arabländerna?
Vi levde med Machrek, intensivt, trots den totala avsaknaden av officiell information. Vi törstade efter nyheter därifrån. Och naturligtvis intresserade vi oss intensivt för palestinafrågan. Scoutrörelsen var i detta fall vår bästa källa för information.
- Var Ni scout?
Ja, jag var scout. Scoutrörelsen var ett slags inträdesskola till partiet, där man kunde forma sina medlemmar och grupper. Där partiet fanns där fanns också scoutrörelsen. Den dirigerades i själva verket av partiet. Som scouter hade vi övningar varje dag.
- Har Ni någonsin utövat ett yrke sedan Ni lämnade armén och engagemanget i partiet?
Nej, jag har aldrig varit yrkesverksam. Jag vigde mina arbetsinsatser helt åt min militanta aktivitet inom partiet i Maghnia, min födelseby. Och jag uppnådde utmärkta resultat. Jag blev genast en av de ansvariga. Jag nominerades till medlem av centralkommittén. Senare lämnade jag Maghnia och for till Oran där jag fick ansvar för västra Algeriet. Sex månader senare kallades jag till Alger för att agera centralt.
- När fick Ni första gången fängelsestraff?
Det var 1950 i två år.
- Vad anklagades Ni då för?
För att ha bildat en hemlig organisation - OS (Organisation spéciale) - som ansågs vara ett hot mot statens säkerhet. En sådan anklagelse kunde leda till dödsstraff.
- Organisationen upptäcktes alltså?
Ja, men man kunde arrestera endast ett begränsat antal medlemmar och grupper. Organisationen hade 3000 medlemmar men endast 3-400 av dem blev arresterade. Huvudgrupperna i avdelningarna blev inte upptäckta.
- Tilläts Ni läsa och skriva i fängelset?
Ja, och vi hade intensiva aktiviteter. Sportaktiviteter och kulturella aktiviteter. Det var i fängelset som vi anskaffade de första arabiska romanerna och började läsa arabiska.
- Hur lärde Ni Er arabiska?
I fängelset. Fängelset var för oss en verklig patriotisk och kulturell skola...
- Hade ni gruppstudier?
Javisst, vi ordnade debatter efter varje lektion liksom vi behandlade många ämnen men främst befrielserevolten och de militantas aktioner i fängelset.
Vi organiserade bl a hungerstrejker. Jag minns att jag deltog i tre hungerstrejker varav en varade i tjugotre dagar.
- Kan Ni erinra Er vilka böcker Ni läste i fängelset?
Nej, inte exakt. Det var åtskilliga... Men jag minns en bok som jag läste i Frankrike och som gjorde stort intryck på mig: "La Grande dissension" av Taha Hussein liksom även "Nahj al-balagha" av Imamen Ali. Jag började också läsa al-Tabari (Profetens Sira). Det var under denna period som historien började fascinera mig.
- Efter Er flykt (från fängelset) reste Ni till Kairo, eller hur?
Ja, jag störtade mig igen direkt in i händelseförloppet. Jag hade inte en minut att förlora på studier. Alla mina krafter och min vilja var dag som natt koncentrerade på revolutionen... så till den grad att jag inte besökte pyramiderna förrän franska vänner på genomresa i Kairo tvingade mig att följa med dem. Jag gjorde det för deras skull och det var enda gången. Ännu idag har jag inte sett Luxor, muséerna och alla andra vackra sevärdheter i Egypten. Vem av oss hade tid att tänka på sånt?
- Skulle det vara en sådan lyx?
Ja, jag hade inte tid för sådant. Ett besök i Luxor t.ex. skulle ge mig ett slags känsla av att ha svikit något. Jag arbetade utan uppehåll tillsammans med Fathi al-Dib, så intensivt att jag nästan tog kål på honom. Han drabbades senare av blodpropp. Hans hustru, som var ansedd, militant, modig och uthållig försummade aldrig att varje gång hon träffade mig säga: "Ahmed, det slutar med att du tar död på Fathi, jag ber dig att skona honom!" Det fanns vid den tiden mellan oss ett uppriktigt och revolutionärt vänskapsband, alltså under tiden mellan den egyptiska och den algeriska revolutionen. Jag ser på vår relation som ett sant broderskap...
Jag minns också att jag besökte Al-Azkar en enda gång och aldrig mer och då enbart de algeriska studenternas kvarter. Jag känner faktiskt inte alls till Kairo så bra trots att jag bodde där en längre tid.
- Är det samma sak med andra arabiska städer?
Ja, det är det. Jag kan inte göra anspråk på att känna till Tripoli, trots att jag bodde där länge. Med Damaskus är det likadant. Där bodde jag förresten i hemlighet. Jag har också varit i Bagdad, men jag känner inte heller denna stad. Detsamma gäller också för Beirut.
- Hur många gånger har Ni varit i Beirut?
Tio gånger kanske eller femton eller tjugo! Jag passerade Beirut utan att stanna. Jag fyllde bara på kassan och reste sedan igen.
- Blev Ni då aldrig igenkänd under dessa besök?
Nej, inte ens dem jag samarbetade med visste vem jag var. Jag bodde två år i Libyen utan att någon kände till min rätta identitet. Jag bodde hos partikamrater.
- Minns Ni adressen?
Nej, jag minns den inte längre.
- Vilket intryck har Ni av Beirut?
Ärligt talat trivdes jag aldrig där. Staden tröttade ut mig. I Damaskus trivdes jag och likaså i Kairo, men i Bagdad - nej... I Tripoli trivdes jag bäst. Det var vid den tiden en liten fridfull stad där man var skyddad mot uppmärksamhet. Där anpassade jag mig väl. Jag antog traktens dialekt så bra, att man inte kunde ana min rätta identitet.
- När träffade Ni för första gången Gamal Abdel Nasser ? Och vad fick Ni för intryck av honom vid detta första möte ?
Jag träffade honom ganska tidigt har jag för mig. Broder Fathi al-Dib kommer nog ihåg det bättre än jag. Det var troligen 1954. Han var då ännu inte lika uppmärksammad i arabländerna och i övriga världen som ledarna för julirevolutionen var, utan ansågs snarast som en av tre viktiga politiska personligheter. Med mig var det annorlunda. Vi fick en speciell kontakt redan från första ögonblicket. Ämnet vi skulle diskutera krävde tid och jag hade ingen större hjälp av min dåliga arabiska. Hur göra? Detta till trots förstod vi varandra från första stund... Det var som om våra hjärtan kommunicerade direkt oberoende av språket! På detta sätt föddes vår vänskap grundad på en helhjärtat broderlig och revolutionär allians.
- Hur löste Ni då språkproblemet med Nasser ?
Jag försökte tala arabiska.
- Men han kunde väl engelska ?
Första gången talade jag franska men övergick sedan till arabiska och sedan försökte jag alltid uttrycka mig på arabiska. Man kan säga att vistelsen i Kairo verkligen hjälpte mig mycket beträffande mina kunskaper i arabiska. Där fick jag vanan att läsa arabiska böcker och jag hade alltid ett lexikon med mig, som jag ännu idag sätter stort värde på. Efter min vistelse i denna stad upphörde mina problem med arabiskan och därmed också min känsla av att ha blivit berövad mitt modersmål.
- Har Ni också erfarit den smärta som den algeriske poeten Malek Haddad uttrycker?
Oh ja,... Jag har aldrig upphört att känna den. T.o.m. efter mitt giftermål finns den hos mig, och min hustru delar den med mig. Det är därför som vi, trots de svårigheter som detta har erbjudit, beslöt oss för att sända våra döttrar, redan från unga år, till en arabisk skola hellre än till en fransk eller spansk. Och idag tackar jag Gud att de studerar arabiska och är helt införlivade med den arabiska traditionen. För hellre hade vi föredraget att de förblivit analfabeter än att de varit tvungna att studera ett främmande språk istället för arabiskan. Nu har de hög nivå på sin arabiska och min hustru och jag känner oss på detta sätt kompenserade för den förlust vi härvidlag själva lidit.
- Men detta tillhör ju det förflutna så varför så starka känslor?
Därför att under trettio år var jag alltså förhindrad att läsa på mitt eget modersmål. Detta är en oreparabel skada!
- Hade Ni inte samtal av alla de slag med Nasser ? Om kultur och historia såväl som om politik.
Oh ja, som vi har diskuterat! Våra samtal tog aldrig slut. Inte heller efter Algeriets befrielse. Endast statskuppen i juni 1965 bragte den till ett slut.
- När arresterades Ni för andra gången?
Det var under revolutionen 1956, då vårt flygplan kapades av fransmännen.
- Hur länge var Ni då i fängelse?
Fem år under vilka vi omplacerades till fyra olika fängelser. Man isolerade oss månader i sträck. Vi träffade inte en människa och såg inte ens dagsljuset. Därefter förflyttades vi till en annan avdelning där vi fick vara tillsammans på dagen och hölls skilda åt på natten.
- Hade Ni möjlighet att läsa i fängelset?
Jag har aldrig upphört att läsa. I alla fängelser jag suttit har mitt främsta krav alltid varit att att ha tillgång till litteratur. Jag läste helst på arabiska om detta var möjligt. Det var åtskilliga böcker såväl som politiska tidskrifter som t ex den egyptiska tidskriften Al-Musawwar.
- Men efter revolutionens seger, då Ni blev republikens president, var Ni väl, vid sidan av Nasser, den förste arabiske president som läste avancerad litteratur...
Nej, det kan jag nog inte göra anspråk på... Det är sant att litteraturen alltid legat mig varmt om hjärtat och att jag inte kunnat vara utan den... men jag vill nog inte påstå att jag varit ensam om detta...
- Men det är jag som påstår det. Hur får Ni för övrigt tid att läsa?
Jag läste alltid något varje dag trots mina andra arbetsuppgifter. Jag sov endast fyra timmar per natt. Detta pågick i två års tid. Vid den tiden läste jag de större politiska verken. Men min läsning omfattade även sociologi, revolutionernas historia, partipolitik, maktens ursprung och utveckling, politikens lagar och juridik. Jag läste allt som berörde mina nya arbetsuppgifter. Jag inrättade en särskild tjänst, knuten till presidiet, vars främsta funktion var att förse mig med böcker. Där fanns en sekreterare som presenterade listor med böcker för mig, speciellt de nyutkomna och jag kunde välja det som intresserade mig. På samma sätt var det med tidningar och tidskrifter.
- Utbytte Ni inte böcker med Nasser?
Jo, det var ett utmärkande drag i vår vänskap. Han sände oupphörligt böcker till mig. Jag har erhållit ett avsevärt antal böcker från honom liksom skivor med Oum Kalthoum. Ja, sådana var de gåvor vi gav till varandra. Och jag kan också tillägga filmer.
- Det var väl under denna period som Ni gjorde bekantskap med arabländernas, Afrikas och Västerlandets intellektuella liksom författare och journalister?
Jag träffade inte så många intellektuella bland araberna förutom alla den tidens journalister. Men bland västerlänningar träffade jag åtskilliga t.ex. Garaudy som ofta besökte Algeriet. Bland afrikaner hade jag kontakt med många intellektuella, journalister och politiker med vilka jag hade täta diskussioner. Speciellt vördar jag minnet av Che Guevara som jag var nära bekant med. Vi hade månadslånga diskussioner. Sedan var det Andrade från Angola och Cabral från Guinea Bissau. Och jag kan nämna öststaternas ledare: Bresjnev, Krustjev, Jikov, Chou En Lai... och några till.
- Läste Ni också de marxistiska verken vid denna tid?
Ja, jag har alltid läst marxistiska verk. Jag började med det i början av revolutionen och har sedan fortsatt. Jag har utan uppehåll studerat marxismen. Och jag måste säga att det är en grogrund för idéer. Jag har studerat den och sedan läst de viktigaste verken som behandlar luckorna på det ekonomiska planet. Jag har t.ex. läst Samir Amin liksom andra europeiska och sovjetiska författare som har försökt fylla igen luckorna, i synnerhet beträffande problemen i tredje världen. Sådana som t.ex. A.G. Frank och Celso Furtado. Den första teorin uttryckte en tanke att de underutvecklade länderna genomgår kolonialismperioden för att moderniseras och genom den skapa en industriell verksamhet samt därefter också skapa en jämlik samhällsform. Att lägga ett sådant perspektiv på frågan skapar en farlig doktrin som är helt ovetenskaplig emedan den anser kolonialismen som ett progressivt mellanled som förbereder terrängen för marxismen. T.o.m. Marx har poängterat detta, speciellt då det gällde Algeriet och Indien. Samir Amin, Baran och vissa andra har försökt att bearbeta detta problem.
- Har då inte marxismen influerat Er något?
Jag har studerat den ingående, men i grunden har den aldrig haft något inflytande på mig, inte ens i de svåraste situationer. Jag har aldrig anammat den som filosofi. Tvärtom så har min kunskap om den endast förstärkt mina band med Islam. Allt annat är överflödigt. De som känner mig väl är också väl medvetna om denna min inställning. T o m kommunisterna i våra länder som, för det mesta, är oense med mig skulle säga till dig: "Ahmed har alltid varit sådär."
- Vad diskuterade Ni med Che Guevara?
Vi har talat mycket om självförvaltningen. Han ansåg inte att självförvaltningen var någon bra modell. Men vi har haft en bra dialog med varandra med värme och broderskap. Guevara var mycket ärlig till sin läggning. Jag anser att detta var hans bästa egenskap.
- Gav Guevara intryck av att vara en romantiker i politiken?
Nej, inte alls... Han gav ett intryck av allvar, och en sällsynt personlighet. Framför allt trodde han på människan. Detta var en av de framträdande dragen i hans personlighet. Kanske var det detta drag som de som mötte honom främst lade märke till och då de inte förmådde beskriva hans personlighet mera ingående, löste de det hela genom att tala om honom som en romantiker. Jag upplever det som att det fanns ett odefinierbart allvar hos honom. I det han sade och i det han gjorde skymtade en verklig revolutionär. Hans, om man så vill uttycka det, romantiska drag bestod i hans starka humanistiska läggning. Han var en sann människa som trodde på mänskligheten. Jag delade visst inte alla hans åsikter men detta hindrar inte att han var en i sitt slag unik personlighet i den socialistiska världen.
- Med vilka andra personligheter har Ni haft intressanta diskussioner som finns väl bevarade i Ert minne?
Med Krustjev hade jag en på samma gång hetsig och förtrolig diskussion... i Moskva. Det skedde efter det att han provocerat mig offentligt och behandlat mig som reaktionär p.g.a. att jag inte dricker alkohol! Och efter detta tog han mig med till Svarta Havet och vi tillbringade tre dagar ensamma där i intim samvaro. På det sättet uppstod emellan oss en fin och pålitlig vänskap. Han anförtrodde mig en mängd fakta. Han gick så långt att han berättade för mig viktiga konfidentiella detaljer om sina relationer med Stalin, deras kontakter under andra världskriget och det som hände bakom maktens kulisser. Han berättade bl.a. för mig hur Stalin reagerade efter nazistyrkornas seger och hur han söp sig dödfull och medvetslös i femton dagar och under denna tid ideligen upprepade: " Staten störtas... allt är slut... detta är slutet för kommunismen."
Och Krustjev sade till mig:" Vi samlades för att besöka honom och sade då till honom: "Kamrat Stalin, Ni kan inte fortsätta så här. Man måste se faran i ögonen och ta ställning."
Resten av historien finns dokumenterad i en kommuniké från den 20:e partikongressen 1957.
Krustjev avslöjade också för mig hur politbyråns återförening ägde rum under överdådigt festande. Sammankomsterna ägde rum runt ett bord där man oavbrutet åt, drack sprit, arbetade, drack igen, åt och drack på nytt oupphörligt...
Krustjev var redan rejält berusad då han berättade om dessa episoder för mig. Då han märkte att jag blev generad, uppmärksammade han sitt eget tillstånd och sade: "Jag har klagat på att Ni inte dricker, men idag säger jag Er att Ni gör rätt. Jag hoppas att Ni och Era kollegor fortsätter att hålla på denna sed. Det är jag som gör fel, inte Ni." Därefter tillade han: "Se på mig...jag är ansvarig för en stor del av jordens yta, jag sitter alltså inne med ett stort ansvar. I detta läge borde jag hålla mig nykter och inte försätta mig i det tillstånd Ni nu ser mig, ty jag bringar i fara såväl staten som hela världen på detta sätt."
Samma sak hände också med Tito.
- Hur var historien med Tito?
Tito var känd för att dricka mycket. Sista dagen för en vecka långt besök hos honom kom sekreteraren - en mycket viktig person hos dem - fram till mig. Han kom i sällskap med Titos läkare. De tog mig avsides och sade på mycket korrekt franska: " Vi tackar Er för Ert besök hos Tito, ty hans hälsa har förbättrats och hans blodtryck har blivit normalt eftersom han, av artighet, inte dricker då han är i sällskap med Er. Ni är hjärtligt välkommen att ofta besöka Jugoslavien."
- Har Ni aldrig druckit sprit eller rökt?
Aldrig i hela mitt liv. Och det har inte varit svårt. Jag härstammar från en mycket from släkt och så har jag vistats i sportsammanhang mycket och dessutom i partiarbetet där det var förbjudet att dricka alkohol. Denna stränga moral låg i linje med partiets ideologi.
- Var Krustjev en kultiverad man?
Nej, det kan man inte säga. Han var inte kultiverad men han hade en sällsynt spontanitet som man snabbt charmades av. En spontanitet som man sällan träffar på, nästan som en slags total uppriktighet. Tito gav inte heller intryck av att vara kultiverad men han var det mer än Krustjev.
- Och Castro?
Ja, Castro är kultiverad, verkligen kultiverad... men om ni vill veta vilken man som var den mest kultiverade av dem jag lärde känna under denna period så var det utan konkurrens N'Krumah. N'Krumah var otroligt bildad, men inte enligt akademiskt sätt att se, utan han var en stor tänkare och filosof. Även Modibo Keita var en stor tänkare.
- Och vem var störst på metodikens plan?
Guevara, han läste mycket och diskuterade mycket.
- Lärde Ni känna några intellektuella i centralkommittén eller kommunistpartiets politbyrå i Sovjet?
Ja, jag träffade några av dem. Jag har träffat Souslov men vi kom aldrig igång att diskutera. Verkliga samtal hade jag däremot med Krustjev som inte var rädd att säga vad han tyckte och inte drog sig för att ta upp de känsligaste ämnen.
- Vi kommer nu, herr President, till den perioden då ni blev arresterad, efter statskuppen 1965...
Jag tror att jag redan talat tillräckligt om detta och kan inte se att det finns något mer för er att veta därvidlag.
- Men på det kulturella planet då. Alla som känner Er säger att tiden i fängelset fick Era tankar att mogna och att fördjupas.
Ja, det är väl ganska naturligt med tanke på hur länge jag var berövad friheten... 15 år... att jag tog tillfället i akt att läsa, tänka, meditera och arbeta. Ända från början såg jag som den enda möjligheten, att komma frisk därifrån, den att under tiden ha tillgång till information utifrån om händelserna utanför. Vare sig de kom från Algeriet, arabvärlden eller var allmänt internationella... Hur kan man annars följa vad som händer i världen? En annan fråga var hur jag skulle få tag i litteratur. Denna önskan kunde realiseras och på det sättet kunde jag ägna mig åt studier under den 15 år långa fängelsetiden.
- Hade Ni tillgång till radio eller TV?
Ja, det hade jag.
- Fick Ni också litteratur regelbundet?
Ja, bortsett från det första året då jag var berövad allt. Jag måste säga att den överste som var ansvarig för regimen hjälpte mig mycket då han såg min belägenhet i fängelset. Han försåg mig med böcker, varav vissa kom direkt från Egypten, genom det folk som arbetade tillsammans med hans militärkollegor, vilka sändes iväg med den algeriska militärkontingenten dagen efter krigsutbrottet 1967. På det sättet fick jag t ex tillgång till imamen Chafiis kompletta verk och de av den muslimske imamen al-Kortobi... Jag fick all denna litteratur gratis av denne överste, ty personligen ägde jag ingenting.
- Var alla dessa böcker islamiska?
Nej, inte alla.
- Nå, då var Ni kanske inte så besvärad av Er fångenskap?
Jag kan säga att jag i allafall inte blev förödmjukad. Det är inte så svårt hos oss som t ex i Irak... Men det fanns plågsamma tillfällen... Egentligen skulle jag helst undvika detta ämne. Det är inte särskilt smickrande för mitt land.
Vissa vänner utomlands, speciellt de franska, skickade mig det de kunde ifråga om böcker. Jag fick praktiskt taget alla böcker jag önskade, utom förstås de som var förbjudna i Algeriet.
Jag måste säga att överste Belhouchet försåg mig med det mesta liksom även hans företrädare, Saïd Benabid, om vilken det sades att han begick självmord. Men troligen blev han mördad... Och när jag sedan hade gift mig i fängelset, tog min fru med böcker åt mig varje gång hon besökte mig.
- Följer Ni både det som händer nationellt och interna tionellt?
Ja, regelbundet... utan avbrott.
- Hade Ni möjlighet att brevväxla med omvärlden?
Nej, självfallet inte.
- Era idéer på det ekonomiska planet är inte längre desamma som före 1965; de har nästan totalt ändrats eller hur?
Ja, de har utvecklats mycket. Man kan säga, att historiskt sett förekom den första allvarliga radikala kritiken av socialistiska och kommunistiska modeller endast under de sista 15 åren.
Före 1965 kände man inte till varken Samir Amin, Celso Furtado eller några andra.
- Beträffande filosofi t ex, vad har Ni läst där?
Jag har läst mindre av filosofiska verk... men jag har åtminstone läst arabiska filosofer som al-Ghazali, Ibn Rushd, Ibn Toufayl och några andra. På franska har jag bl a läst Hegel, Kant, Foucault ...
- Är den islamiska litteraturen i majoritet?
Jag har läst de islamiska tänkarna mycket, men inte uteslutande.
- Hur lade Ni upp Ert läsande i fängelset?
Jag reserverade en bestämd period för varje tema... t ex ägnade jag sex månader helt åt studier i ekonomi eller Islam... därefter ett år åt historia osv, osv. Jag läste tre eller fyra böcker på samma gång... Då perioden reserverad för ett visst tema närmade sig sitt slut och jag kände att jag hade "tömt ut" ämnet, rekapitulerade jag, tänkte över allt jag läst och gick igenom mina anteckningar. Mitt sätt att läsa är fortfarande mycket disciplinerat; jag gör mycket anteckningar. Jag läser en bok på förmiddagen, en eller två andra på eftermiddagen och ytterligare en helt annorlunda på kvällen.
- Har Ni lärt Er främmande språk under Er fängelsetid?
Ja, i början, reserverade jag varje dag en timme eller en och en halv för att studera språk och jag gjorde verkligen framsteg. Men jag slutade med det, ty, enligt min åsikt, tar det tid att fördjupa sig i ett språk och med kännedom om alla de många andra ämnen jag försummat att studera.
- Vilka språk talar Ni?
Arabiska förstås, franska, spanska som jag kan läsa i text, och litet italienska, engelska och tyska.
- Har Ni alltid Koranen med Er?
Oh ja, det är den enda bok jag aldrig lämnat för ett ögonblick... och jag läste den varje dag. Det fanns en tid då jag kunde den utantill.
- Har Ni också läst mycket skönlitteratur?
Ja, mycket. Främst poesi, såväl på franska som på arabiska. Och jag har även läst en del skådespel.
- Najib Mafouz till exempel?
Oh, javisst. Jag har läst alla hans böcker. Najib Mafouz besitter en i särklass stor kreativ förmåga då det gäller formen... Men då det gäller innehållet framstår han som en liberal reaktionär, åtminstone för mig. Hans kritik av nasserismen placerar sig i detta perspektiv och är inte alls rättvisande. Detta säger jag utan att ta parti för nasserismen.
- Vad anser Ni om förhållandet vetenskap och religion... eller mellan religionen och livet i hans verk?
Han har inte kunnat formulera problemen i adekvata termer. Den litterära aspekten segrar över den filosofiska... Bekräftandet av konst för konstens skull för in problemet i en återvändsgränd... Han är f ö varken den förste eller den siste att råka i denna fälla...
- Känner Ni till verken av Tawfik al Hakim?
Ja, jag har läst en hel del av hans produktion... liksom av andra egyptiska romanförfattare och jag har samma åsikt om dem som om Najib Mafouz. Jag föredrar Youssef Idriss.
- Med avseende på innehållet?
Ja, och jag har också läst poeten Nizar Kabbani, speciellt hans senare produktion om Beirut...
- Och den palestinska poesin?
Jag tycker mycket om Mahmoud Darwish och Samih al Kassem, vilka för med sig en ny strömning till den arabiska poesin.
- Och hur är det med den algeriska litteraturen?
Jag är väl förtrogen med den algeriska litteraturen, speciellt den franskspråkiga vilken jag läst t o m före den algeriska revolutionen.
- Vill Ni nämna något om Mohammed Dib och hans trilogi?
Ja, Mohammed Dibs berömda trilogi har en handling som utspelas i Tlemcen, där jag tillbringade en del av min barndom och ungdom.
Man skulle kunna säga, att han har förutspått revolutionens utbrott, hur vill Ni förklara det?
Detta är kvaliteten och skönheten i hans verk: Dib är en genuint algerisk författare vars band med sitt folk var mycket starka ... detta gjorde det lätt för honom att uppfatta revolutionens själ och låna atmosfär från folkets miljö i Tlemcen.
- Vilken av trilogierna föredrar Ni, Dibs eller Najib Mafouz'?
Jag föredrar Dibs ty den presenterar revolutionen i vardande medan Mafouz' trilogi kom ut först efter revolutionens utbrott 1919. Jag anser, att i detta avseende är den algeriska litteraturen, med fransk uttrycksfullhet, kvalitativt överlägsen litteraturen från de östarabiska länderna.
- Vilka tänker Ni då på förutom Dib?
Jag tänker på alla, Mohammed Dib, Kateb Jacine, Malek Haddad ... Till och med franska författare erkänner deras betydelse. Det har t ex Albert Camus gjort.
- Har Ni läst Camus?
Ja, jag har läst hans verk liksom många andras...
- Och Sartre, vad anser Ni om honom?
Sartre representerar en reaktion mot den marxistiska determinismen... han hoppades kunna nå längre än den mekaniska dogmatism som skapades av marxismen och som har fått olyckliga konsekvenser på det mänskliga planet. Sartre försökte, tillsammans med Heidegger och några andra, att utveckla denna determinism men deras försök var inte tillräckligt radikalt och var också begränsat till detaljkritik, därav dess otillräcklighet. Den tyska filosofin också har tagit min uppmärksamhet i anspråk. Ty Tyskland är filosofins gyllene hemvist. Jag tycker också mycket om den latinamerikanska litteraturen, speciellt Gabriel Garcia Marques. Jag har nyss avslutat dennes kompletta verk. Nu håller jag på och läser Cela, en spansk författare och filosof som jag läste för mer än tjugo år sedan och vars verk jag anser vara av stor betydelse.
- Ni tycker om det spanska språket eller hur?
Ja, det är ett vackert språk vars sensibilitet ligger ganska nära det arabiska språket.
- Det är det arabiska arvet i detta språk, eller hur?
Ja, en tredjedel av det spanska ordförrådet är av arabiskt ursprung...
- Jag har även märkt att musiken intar en viktig plats hos Er.
Ni blir säkert förvånad om jag skulle säga er att en av de saker som har det största och djupaste inflytandet på mig är just musiken. Speciellt då min känsla för det algeriska nationalistiska och patriotiska och för det arabiska arvet. Vår första kontakt med de östarabiska länderna (Mahrek) var genom Mohammed Abdel-wahabs och Sayyid Darwishs musik. Abdel-wahab har bidragit till att vi blivit mer medvetna och till vår kamp för frihet. Det har även Sayyid Darwish men bara under en kort period, till skillnad från Abdel-wahab... Han har påverkat oss så till den grad att vissa av hans sånger har kommit att spela en ganska enastående roll ... jag tänker då på sången "Ahib icht el Horria" (jag älskar att leva i frihet). Denna sång har i trettio år gjort stor succé i Algeriet... Den sjöngs överallt, i städerna, på landet, vid alla fester och vid alla bröllop... Den har spelat en viktig roll och den har haft ett inflytande på oss som ingen icke-algerier kan föreställa sig.
- Har inte också Oum Kalthoum spelat en liknande roll?
Hon är en stor sångerska. Men tack vare den här sången jag nyss nämnt är Abdel-wahabs popularitet hos oss betydligt större... och när jag träffade honom efter självständighetsförklaringen sade jag det också till honom. Farid el Atrache är också mycket populär men det går inte att jämföra med Abdel-wahab.
- Ni är från mouwashahland... Anser Ni inte att denna stil har spelat en roll i bevarandet av den arabiska musiken och språket?
Historiskt sett har den spelat en stor roll, men det har inte förekommit någon spridning till landsbygden och i synnerhet har den inte utövat så stort inflytande på algerierna som Abdel-wahabs, Oum Kalthoums eller Sayyid Darwishs.
Mouwashah av andalusiskt ursprung är strängt lokalbundet till dessa stora städer som Constantine, Tlemcen och Alger... men Abdel-wahab har haft ett mycket mer allmänt inflytande än mouwashahat och var mer lättillgänglig för den stora massan och sådant är alltid värdefullt. Jag tror att mouwashah behöver förnya sig för att bli mer tillgänglig, bättre uppskattad... Jag säger detta därför att det fanns en föregångare i Algeriet på trettiotalet, en stor konstnär vid namn Cheikh el-Anka, en algerisk föregångare till Abdel-wahab. Han lyckades skapa en syntes av de olika stilarna som verkligen blev populär och snabbt spred sig över hela Algeriet, trots att detta sätt att uttrycka sig i princip var mycket regionalt. Det finns ett karakteristiskt sätt att uttrycka sig i folkmusik i Oran, i Constantine, och i Alger. Ur denna synvinkel gjorde Cheikh el-Anka revolution på "mouwashah - nivå".
- Har Ni personligen stött konst och musik under självständighetstiden?
Ja, jag har stött musiker och hjälpt dem att höja folkmusikens värde. Den första musikgruppen från Algeriet, som uppträdde på arabisk scen och besökte Irak, Egypten och Syrien, grundades tack vare mina personliga insatser i samarbete med några andra konstnärer. Den algeriska musiken utvecklades mycket under denna period och man kan se spåren av detta hos den musik som nu är aktuell i dagens Algeriet. Mohammed Abdel-wahab höll med mig om att Algeriet har mycket vackra sångröster.
- Och de andra konsterna?
Teatern har spelat en mycket viktig roll... Folkets Parti hade en egen teater som aktivt deltog i revolutionen. Men musiken spelade en viktigare roll. det är den som har förstärkt den arabiska identiteten hos det algeriskafolket. Den har t o m vissa perioder utgjort det enda kulturella bandet mellan våra länder och resten av arabvärlden, för att inte tala om dess betydelse i samband med revolutionen... Vad beträffar teatern, så har vi gett den en nationell inriktning och ledning då vi anförtrodde den åt den store konstnären Mohammed Boudia... Känner ni till honom?
- Tyvärr inte.
Innan han mördades av israelerna i Paris var han militant i den palestinska frihetskampens led. Han var av den här genuina intellektuella revolutinära sorten... Han var ansvarig för vissa revolutionära aktioner i Europa för den palestinska motståndsrörelsens räkning. Efter självständighetsförklaringen anförtrodde jag honom ledningen för teatern, men efter statskuppen 1965 valde han att gå i exil till Frankrike där man erbjöd honom chefsskapet för en teater. Och det tycks som om hans begåvning och kunskap togs väl tillvara, t o m i Frankrike.
- Och arabisk film, har inte den spelat en viss roll i Algeriet? Såg Ni inte ganska mycket på egyptiska filmer t ex?
Ni blir kanske förvånad om jag säger att i min ungdom missade jag knappt en enda egyptisk film... I byn samlades vi alltid för att se de egyptiska filmer som kom till oss och det hände t o m att vi reste ända till Oujda i Marocko för att se film. Detta hindrar dock inte att majoriteten av dessa filmer var kommersiella och innehållsmässigt värdelösa.
- Efter självständighetsförklaringen, nationaliserade Ni filmsektorn... Hur uppfattar Ni den sjunde konstarten?
Genast efter självständighetsförklaringen lade vi grunden till ett filminstitut och skapade ett cinematek... Vi hade för avsikt att bekämpa den kommersiella filmen och ersätta den med konstnärlig och avantgardistisk film av unga regissörer...
Det betyder inte att den västerländska filmen totalt saknar intresse, långt därifrån. Man kan alltid där finna filmer av stor kvalitet... Därför nationaliserade vi biograferna och utvecklade parallellt en kedja av filmklubbar över hela landet för att höja kvaliteten på publikens smak... Man skulle kunna säga att denna åtgärd gjorde det möjligt för Algeriet att skapa en filmproduktion som är bland de mest framstående i tredje världen idag. I Jugoslavien har en algerisk film, med titeln Omar Gatlaton, inspelad under åren 1980 - 81, spelats med framgång under tre månader... Och vid de internationella filmfestivalerna röner algerisk film uppseendeväckande stor positiv uppmärksamhet och har t o m fått flera första pris. Detta är anmärkningsvärt eftersom många mer avancerade europeiska länder, än vi, inte fått dessa pris. Men idag finns tyvärr ingen sund filmpolitik i Algeriet. Beträffande filmproduktion i övriga världen har denna kvalitetsmässigt försämrats. Apologi av sex är i högsta grad ansvarigt för detta.
- Kan Ni påminna Er några egyptiska filmer från denna tid?
Egyptisk film var långt ifrån i min smak. Det enda intresse vi hade gemensamt var det som förenade oss i övrigt i den arabiska nationen. Men trots det minns jag Salah-Al-Din, en film på 50-talet som rörde oss alla mycket. Ahmed Mazhar var utmärkt i rollen som Salah-Al-Din.
- Finns det några aktuella arabiska filmer som Ni har fäst Er vid?
Jag har sällan tillfälle att gå på bio. Tiden räcker inte till. Likväl har jag tyckt mycket bra om filmen Budbäraren och Omar-el-Mokhtar, som jag anser presenterar en arabisk vision på bioduken.
I Budbäraren kan jag konstatera att begåvningen hos en arabisk skådespelare, föga känd utanför sin kulturella arabiska sfär, vida kan distansera begåvningen hos internationella artister... Enligt min åsikt gör Abdallah Ghaith ett betydligt större intryck än Anthony Quinn i rollen som Hamza, även om jag också uppskattar den senare... Samma sak gäller Monna Wacef i rollen som Hind, jämfört med den stora grekiska Hollywoodskådespelerskan: Irene Pappas. Jag har också sett en del teaterpjäser äldre och mera nyskrivna och jag tycker att den egyptiska teatern är intressantare än den egyptiska filmen.
- Apropos det har jag kunnat konstatera att Ni är mycket intresserad av turkisk musik.
Det är en mycket vacker musik och jag äger vissa pärlor som är jämbördiga med mouwashah och andra gamla sånger hos oss. Jag tycker också på samma sätt om den iranska musiken.
- Lyssnar Ni även på klassisk västerländsk musik?
Javisst, det anser jag nödvändigt för att få ett allsidigt lyssnande... Jag uppskattar den mycket. T ex Bach, Beethoven, Chopin, Schubert, Mozart och alla ryska kompositörer från vilka jag har en samling skivor som beslagtogs då jag blev arresterad men som jag ställt samman på nytt nu. Och mitt bibliotek i Maghnia innehåller ytterligare vackra samlingar.
- Vilken av alla dessa kompositörer föredrar Ni?
Bach ... Hos honom finner man en religiös känsla och en mäktig andlig inspiration... Bach är beundransvärd... Men vi har ju också Beethoven, speciellt den nionde symfonin... och så vissa verk av Mozart. Men jag uppskattar i synnerhet Bach.
- Och vad tycker Ni om den västerländska samtida musiken?
Jag finner den ointressant. Generellt tycker jag inte om modern musik, med vissa undantag.
- Apropos musik så skulle jag vilja fråga Er vem som är författare till "Kassaman", revolutionssången, som sjöngs under de revolutionära åren.
Det är Moufdi Zaharia som jag personligen känner. Han var en av grundarna till Folkets Parti men han visade vissa borgerliga tendenser som jag inte uppskattade.
- Denna sång var även den sång som Folkets Parti sjöng före revolutionen?
Nej, inte alls. Partiets sång var densamma som den man sjöng i Egypten vid tiden under revolutionen 1919: Biladi, biladi (mitt land, mitt land). Men man hade ändrat något på meningarna för att ge den en mer algerisk och nordafrikansk prägel...
- Tycker Ni även om balett?
Jag skulle föredra att ni nu besparar mig sådana frågor som riskerar att framställa mig som en person som vill briljera med sina kunskaper.
- Men herr President, det är ju inte alls det som det är fråga om. Avsikten med att redogöra för Er intellektuella erfarenhet är att kunna analysera och studera den...
- Har måleriet en plats i Ert liv?
Jag har intresserat mig för måleriet och dess olika skolor... men jag uppskattar inte surrealistisk och abstrakt konst... t ex tycker jag inte om Picasso, med undantag av hans blå period och vissa viktiga målningar som Guernica. Min fru intresserar sig mer för denna uttrycksform än jag. Hon har skrivit artiklar om konst då hon var journalist och det är tack vare henne jag har mina kunskaper på detta område. Numera intresserar hon sig för kalligrafi.
Jag uppskattar mycket spanjorer som el Greco, Goya, Vélasques, flamländarna, holländarna och vissa fransmän t ex impressionisterna.
- Är Ni emot abstrakt konst?
Jag är inte emot men jag förstår den inte. Klee förklarar i en av sina böcker, hur han inspirerats av det abstrakta i ornament och i den islamiska konsten. Man återfinner denna samma arabo-islamiska inspiration hos de ryska kompositörerna som har lånat många av sina teman från berättelserna i Tusen och en natt. Rimskij-Korsakov t ex och ungraren Bartok har också inspirerats av de arabiska rytmerna.
- Vad anser Ni om den ryska litteraturen?
Jag anser att romanen (som form) når sin höjdpunkt med Tolstoj och Dostojevsky vars samtliga verk jag läst.
Jag har tyckt mycket om Tolstojs Krig och fred liksom Hadji Mourad hos vilken han hämtat temat i Chamils handlingar, som var en stor islamisk och revolutionär bedrift, vilken historiskt sammanföll med motståndet hos emir Abd el-Kader och Mohamed Ali's kamp i Egypten...
Chamil bekämpade länge ryssarna för att uppnå oberoende och den franske marskalken Soult har om denna epok sagt att den dominerades av tre stora frihetsledare vilka krossades av den Västerländska invasionen, nämligen Mohamed Ali i Egypten, emir Abd el-Kader i Algeriet och Chamil i Azerbaidjan.
Generellt uppskattar jag mycket den ryska litteraturen, jag tycker även om Gogol, men det är Krig och fred av Tolstoj och Bröderna Karamazov av Dostojevsky som gjort störst intryck på mig.
- Har Ni någon åsikt om det som man kallar den muslim ska litteraturen eller den nya "sovjetiska" muslimska litteraturen?
Ja, jag har läst Rassoul Hamzato och Gentis Hamzato. Jag anser dem vara mycket viktiga författare. Speciellt Hamzato trots att han ännu är hårt fången i de marxistiska dogmerna.
- Men utgör inte dessa ett förebåd om ett nytt uppbrott?
Utan tvekan, genom deras romaner flyter ett orientaliskt världsallt så till den grad att då jag läser Hamzato får jag intryck av att befinna mig i min hemby Maghnia eller mer exakt på vår algeriska högplatå. Och vi får inte glömma Rachidov som var president för det kommunistiska partiet i Uzbekistan och som deltog, fast mindre känd, i gruppen, men som poet.
- Men vad anser Ni om den algeriska litteraturen , efter arabiseringsrevolutionen?
Jag känner till en stor del av denna litteratur men inte i dess helhet. Jag tycker, t ex, om den unge poeten Ben Amar även om han är en marxist som försöker ge liv åt en död filosofi, vilken har avlidit även i landet som, en gång, gav den livet.
- Och hur är det med Tahar Wattar?
Jag har läst hans alster. Det är intressant litteratur men jag ogillar hans opportunistiska framtoning. Han sände mig sina böcker med dedikation och därefter attackerade han mig våldsamt i en artikel. Han ingick i den fraktion som representerade marxismen inom FLN.
Denna bok kom ut på
arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi
Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut,
1985. Denna bok har även kommit ut på franska
under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions
Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK
ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise
Wadenberg -
Kultur
Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6
- Kultur Förlag,
Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 -
Boken beställs genom bokhandeln eller genom att
sätta in 100 kr på ovan Pg
MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella
|
|
- 1. Förord,
av Ahmed
Rami
- 2. Introduktion
- 3. Åren
av danande
- 4. Om
det förflutna
- 5. Den
nuvarande
världsordningen
- 6. Islam
är vårt svar
- 7. De
islamiska rörelserna
- 8. Den
algeriska revolutionen
- 9. Den
arabiska nationalismen
- 10. Den
arabiska utvecklingen
- 11. Kritik
av den moderna sociologin
- 12. Islamiska
enheten
- 13. Den
palestinska revolutionen
- 14. Ordlista
VARFÖR BEHÖVS EN ISLAMISK REVOLUTION?
Vad
är
Israel?
101
fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP
Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami
