JUDENDOMEN SOM DET UPPLÖSANDE ELEM2NTET FÖR FOLKEN

Världshistoriska betraktelser av Richard Fester

 

I sitt avslutningstal på partikongressen i Nürnberg 1935 gav Adolf Hitler en överblick av den tyska historiens förlopp och kallade med Mommsens ord judendomen för "den nationella upplösningens ferment (jäsningsmedel)".

Vid detta tillfälle var det kanske bara några få bland de 25.000 åhörarna, som var medvetna om den världshistoriska betydelsen av de ord som präglats av Roms historieskrivare. Theodor Mommsen har kallat judarna för upplösningens surdeg två gånger, och det är därför lämpligt att inleda de följande betraktelserna över detta ferments roll i världshistorien med att redogöra för var och hur en av våra största historiker har uttalat sig därom.

Första gången ställde Mommsen i tredje bandet av sitt verk Roms Historia (6:e upplagan 1875, sidan 549 och följande) de i Julius Cesars monarki förenade romarna och grekerna bredvid "de otaliga över hela det romerska riket utspridda judarna". Och han fortsätter: "Också på den tiden var handeln judarnas förhärskande verksamhet. Den judiske köpmannen följde då med överallt dit den erövrande romerske köpmannen och senare dit de genuesiska och venetianiska köpmännen kom, och förutom hos den romerske köpmannakåren strömmade kapitalet överallt samman hos den judiska. Vid den här tiden möter vi också den egendomliga antipati hos västerlänningarna gentemot denna så grundligt orientaliska ras och dess främmande tankar och seder. Denna judendom är inte det mest glädjande draget i den föga glädjande bild som den dåtida folkblandningen utgjorde.

De är emellertid inte desto mindre ett naturligt historiskt utvecklingsförlopp, som statsmannen varken fick förneka eller bekämpa. Cesar understödde snarare i likhet med sin föregångare Alexander den Store med rätt insikt i förhållandena i möjligaste mån denna utveckling. De båda stora männen hade naturligtvis inte dan ringaste tanke på att ställa den hellenska eller den italisk-hellenska nationaliteten jämbördigt sida vid sida med den judiska. Juden har emellertid inte i likhet med västerlänningen erhållit förmågan att åstadkomma politisk organisation och förhåller sig väsentligen likgiltig gentemot staten. Vidare uppger han lika motvilligt kärnan i sin nationella egenart som han är beredd att omge densamma med vilken nationalitet som helst och i viss mån anpassa sig till det främmande, för folket utmärkande draget (1856 i första upplagan: "och tillägnar sig till en viss grad det främmande, för folket utmärkande draget"). Just på grund av detta var juden som skapad för en stat, som skulle byggas upp på ruinerna av hundra levande stater och utrustas med en i viss mening abstrakt och från första början sliten nationalitet. Judendomen var även i den gamla världen ett verksamt ferment för det kosmopolitiska och den nationella förruttnelsen.

Redan här låter Mommsen oss ana, att judendomen har visat sig var verksam som ferment för den nationella upplösningen inte bara i den gamla världen. Vi måste återkomma till hans framställning av judendomens roll i forntiden, som man finner i femte bandet av hans verk Roms Historia (2:a upplagan 1885, sidorna 487 - 552). Vi vet nu inte, hur en fortsättning fram till hans egen tid skulle ha gestaltat sig, om inte Heinrich von Treitschkes ingripande i. den antijudiska rörelsen, som igångsattes av Stoecker 1880 och som föranledde Mommsen att öppet uttala. sin uppfattning om detta ferments verkan på det tyska kejsarriket under Bismarck. (Också ett ord om vår judendom. 3:e tryckningen ö Berlin 1880, sidan 9 ooh följande. Tal och uppsatser, Berlin 1905, sidan 416 och följande.) Stoecker var i hans ögon bara en fanatisk svartrock och han skulle inte ha fattat pennan, om inte hans kollega i Berlin, med rätta allmänt uppskattad som nationell historiker, genom sin skrift "Ord om vår judendom" gjort denna rörelse "anständig". Det hör till saken, att Mommsen avskydde denna antijudiska rörelse. Han tog inte tillbaka ett ord av vad han sagt i sin Roms Historia, men han bestred energiskt, att judarna skulle vara vår olycka. Mommsen menade: "Utao tvivel. är judarna, såsom förr en orsak till nationell upplösning i det romerska kejsarriket, nu en orsak till folkstammarnas upplösning i Tyskland. Dessa folkstammar blandar sig faktiskt starkare i den tyska huvudstaden än någon annan stans, och detta är orsaken till att judarna där intar en ställning, som man avundas dem på andra håll.

Upplösningsprocesser är ofta nödvändiga men aldrig nöjsamma. Det är oundvikligt, att de är upphov till. en lång rad av missförhållanden. De som vi nu är underkastade är inte lika svåra som i det romerska riket, därför att den tyska nationen på intet sätt. är en så blek skepnad som det romerska riket under Cesar. En viss avslipning av folkstammarna motvaranandra och skapandet av en tysk nationalitet, som inte motsvarar något bestämt landsmanskap, kan under omständigheterna vara absolut nödvändiga. Här är det de stora städerna med Berlin i spetsen som bär upp processen. Jag anser det ingalunda vara någon olycka, att judarna sedan generationer verksamt ingriper i denna riktning. Jag är överhuvud taget av den åsikten, att försynen långt bättre än herr Stoecker har förstått, varför det var nödvändigt att tillsätta några procent Israel för att få fram den rätta legeringen av den germanska metallen."

Det skall redan här redogöras för Treitschkes svar av den 20 december 1880 (Preussiska Årsböcker , band 46. Ett ord om vår judendom. Särtryck ur band 44,45 och 46 av Preussiska Årsböcker. 4:e utökade upplagan, Berlin 1881, sidan 32) på denna punkt i Mommsens skrift, eftersom det leder oss närmare til1 det problem som Mommsen tagit upp. Treitschke sade: "Mommsen trodde, att judendomen i Tyskland utgjorde ett upplösningselement för de tyska folkstammarna och därför hade blivit så mäktig i den tyska huvudstaden. Jag är av motsatt åsikt. Tidningar som Börsen Courier, Frankfurter Zeitung o.s.v. befordrar ingalunda försoning mellan sachsarna och frankerna utan åstadkommer enbart ett hemlöst världsborgarskap. De gör vad de kan för att förstöra den nationella stoltheten och glädjen över fäderneslandet för vårt folk. Dessa element hos judendomen är fientliga mot allt tyskt väsen."

För sina samtida synyes Momrasen och Treischke år 1880 vara antipoder. Sedan 1856 hade nationen och den bildade världen med den inte upphört att beundra det storslagna minnesmärke som rests åt Julius Cesar i slutet av tredje bandet av Roms Historia. Sedan ett år tillbaka hade Treitschke hänfört gammal och ung med det första bandet. av sitt verk Tysk Historia under 1800-talet. Läsarna märkte på varje rad i boken, att författaren ville väcka glädje över sitt fädernesland, som enats i det småtyska kejsarriket. Ingen syntes mera kallad att förkunna denna glädje för hela världen än den historieskrivare, som hade visat Cesars storhet för folket , långt utanför de lärda kretsarna. Det kändes därför desto pinsammare för Treitschkes stora beundrarskara, att sedan åratal se Mommsen i riksgrundaren Bismarcks l.iberala-judiska fiendeläger.

För våra dagars betraktare står de skenbara antipoderna som söner av sin liberalistiska tidsålder varandra närmare, än vad deras fiendeskap år 1880 lät förmoda. Den borgerliga jämställdheten för judarna är oåterkallelig även för Treitschke. Han önskar också, att de tyska judarna skall uppgå i vårt folk och han ser ur denna synpunkt ingen fara i blandäktenskap. A andra sidan gör Mommsen ingen hemlighet av att judendomens orientaliska egenart alltid skulle stå i vägen för att judarna fullständigt skulle uppgå i ett främmande folk. Ingenting hade ändrats sedan 1856, när det gällde hans syn på det bedrövliga i historiens upplösnings-processer och de missförhållanden, som är förbundna därmed. Det är bara inställningen till det fenomen, som sådana upplösningsprocesser utgör, vilken är olika hos de båda historikerna. Mommsen accepterade det bedrövliga, som var förenat därmed, därför att han uppfattade dem som en historisk nödvändighet. Treitschke motsatte sig tanken på den historiska nödvändigheten. Han kunde emellertid inte ge några positiva förslag på hur man skulle undanröja missförhållandena. Om det hade varit. hans avsikt, att "erinra de tysksinnade judarna, at.t den hållning, som en del av deras trosfränder intog, inte motsvarade de krav, som varje nation måste ställa på sina medborgare", så torde hans tysksinnade judiska kolleger ha upplyst honom om att den fortskridande tyska upplösningsprocessen inte skulle låta sig hejdas med hjälp av de nationella judarna.

Vid sidan av denna professorsfejd forisatte Adolf Stoeckers kristligt-sociala reformrörelse ännu en tid. I det första av Stoecker år 1880 offentliggjorda talen till den kristligt-sociala arbetarkåren hade han påmint om att rhenländaren Benzenberg redan år 1816 hade skrivit: "Kanske går Tysklands härlighet under i judarna." (Johan Friedrich Benzenberg: Om en rhenländares önskningar och förhoppningar, ny upplaga, Düsseldorf, den 1 maj 1816, sidan 305: "kanske under och det blir ett andra Polen." På samma ställe: "Nu bor de ännu hos oss, och de uppgår kanske till 50.000 i våra tyska länder; våra barnbarn bor kanske hos dem.")

Om de kristna fortsätter att ständigt överlämna sig till den judiska andan, som avtyskar och avkristnar dem, så kommer denna profetia förvisso att gå i uppfyllelse. Men kanske - och det är vår förhoppning - uppstiger Tysklands härlighet åter efter denna nedgångsperiod. "Även Treitschkes inställning till den positiva kristendomen hade inte heller låtit honom stillatigande förbigå den judiska pressens smädelser gentemot. kristendomen." Det religiösa momentet spelar emellertid i hans dispyt med Mommsen om "den nationella upplösningens ferment" dock bara en sekundär roll. Att han som lärd hade modet att tala om saker, som var förbjudna för alla icke-judar, den omständigheten förenar honom snarare med den moderne betraktaren. Fastän han därigenom enligt Mommsens ord hade gjort undersökningar om judendomen "anständiga", så fann han under ett halvt århundrade ingen efterföljare. Judendomen förblev judiska forskarn och skriftställare förbehållen. Den teologiska vetenskapen trängde allt djupare in i förhållandet mellan judendom och kristendom. Det världshistoriska problemet med den nationella upplösningens ferment förblev däremot orört, tills Riksinstitutet för det nya Tysklands historia tog upp judefrågan på sitt forskningsprogram och fortsatte från den punkt, där Mommsen och Treitschke hade blivit stående.