Taslima Nasrin
- Ahmed Rami
Vad är
skillnaden?
Översättning av en artikel i
den i London publicerade, vitt spridda arabiska tidningen
den 30 augusti 1994 och skriven av dess korrespondent i
Stockholm, Mohamed Khalifa.
Den bengaliska författarinnan
Taslima Nasrin bemöttes i Sverige med en entusiasm
och uppmärksamhet, som sällan visats
någon annan litterär eller politisk
personlighet. Om Bangladeshs premiärminister
personligen hade besökt, Stockholm, skulle hon inte
ha bemötts med tiondelen av den uppmärksamhet,
som kom Taslima Nasrin till del!
Man kan bara nämna det
märkliga, att Sveriges utrikesminister Margareta af
Ugglas och kulturminister Birgit Friggebo
förvandlades till hennes personliga adjutanter, som
ständigt följde henne under framträdandena
i Sverige. Regeringskansliet öppnade sina
dörrar på vid gavel, för att hon där
skulle kunna hålla sina presskonferenser.
PEN-klubben skyndade sig att ge henne sitt årliga
pris, betraktat som det betydelsefulaste näst efter
Nobelpriset, och i massmedierna behandlades hon som ett
oerhört viktigt nyhetsstoff.
Frågan, som oundvikligen
måste ställas här, är denna: Vad
är anledningen till all denna uppmärksamhet?
Är hon en skönlitterär författare,
vars verk är så inflytelserika i hennes
samhälle på grund av sitt intellektuella och
historiska värde? Är hon en sådan
militant och missionerande kämpe för kvinnans
rättigheter i Bangladesh, att hon riskerat sitt liv
i kampen mot orättvisorna? Svaret på dessa
frågor är viktiga, för det kan minska
vår förvåning och avslöja vilka
kriterier man har för bedömning i "den
föredömliga demokratin Sverige". Låt oss
försöka besvara frågorna i tur och
ordning!
1. Taslima Nasrin har själv
påstått, att hon gett ut 21 böcker, men
hon talar inte om, vilka dessa böcker är och
när hon hunnit skriva dem. Vi vet, att hon är
32 år gammal. Hur har hon kunnat ge ut alla dessa
böcker i ett land, som betraktas som det fattigaste
i världen? Vi frågar detta, eftersom hon
är utbildad gynekolog, ett yrke, som innebär
långa år av studier, då man måste
satsa hela sin energi och som måste kompletteras
med flera års praktik i yrket.
De journalister, som mött Tastima
Nasrin i Stockholm, är eniga i sin uppfattning, att
hon inte kan vara en bra skönlitterär
författarinna, i varje fall inte på det
engelska språket, som hon inte behärskar
så bra. 1 den enda presskonferensen hon gav i
Stockholm den 18 augusti 1994 fick hon hjälp av en
tolk. Det enda språk hon behärskar är
bengali. Inga av hennes uttalanden förrådde
den minsta litterära och intellektuella talang.
Hennes svar var korta tråkiga och naiva, vilket
gjorde många journalister generade och irriterade.
Inget av Taslima Nasrins påstådda verk har
översatts från bengali till något annat
språk. Hur kunde då den ansedda PEN-klubben
gå igenom dessa böcker och värdera deras
konstnärliga, intellektuella och litterära
värde för att kunna ge henne ett så
betydande pris?
2. Eftersom vi har svårt att
tro, att en så respektabel klubb som PEN-klubben
skulle kunna göra ett så stort misstag kanske
skälet till utmärkelsen inte var hennes
förtjänster som författarinna utan hennes
insatser som förkämpe för kvinnans sak?
Men PEN-klubben har i den textbilaga, som ger
motiveringen för priset, förvisso inte
informerat oss om Taslima Nasrins uppoffrande verksamhet
för detta mål. Texten som hon läste upp i
början av ceremonin talar inte heller om någon
sådan kamp, ej heller om hon tillhört
någon organisation i Bangladesh. Det enda, som
ytligt sett skulle ha kunnat vittna om hennes mod var
följande uttalande av henne: "Sedan början av
mitt liv har jag aldrig upphört att bekämpa den
islamiska traditionen (Sharia) och den islamiska
extremismen."
Hon sade detta som svar på en
fråga om det var hennes syfte att "avsiktligt
provocera extremismen". Och när man frågade
henne om fallet Salman Rushdie och skillnaden mellan hans
och hennes fall, så svarade hon: "Han är
dömd till döden internationellt, och jag
är dömd lokalt (i Bangladesh), så hans
problem är större. Detta visar, att i Taslima
Nasrins fall finns ingen uppoffrande kamp eller
något annat i hennes förflutna, som motiverar
något prestigefyllt pris!
Det hade givetvis varit bra, om det
officiella Sverige hade velat uttrycka sympati för
och uppmuntra en skönlitterär
författarinna och modig förkämpe för
kvinnans mänskliga rättigheter. Men den som
närmare granskat denna "föredömliga
demokrati", har svårt att tro att så skett i
detta fall. Förra året tvingades FN vända
sig till den svenska regeringen, för att en arabisk
författare skulle beviljas asyl. Denne
författare hade bevisligen förföljts och
hotats till livet i sitt land, men den svenska regeringen
vägrade honom länge envist en fristad. För
några år sedan anlände till Sverige en
annan arab, som bevisligen hade gett ut fem böcker
och översatt femton böcker från ryska
till arabiska. Han sökte politisk asyl i Sverige
för att han var förföljd och dömd i
sitt hemland, men förvägrades sådan
två gånger. När han till slut fick
stanna, var det bara därför att Sverige inte
kunde hitta något land att utvisa honom till. Det
finns tiotals andra liknande exempel.
Inte ens de flyktingar, som fick
stanna i Sverige, fick en promille av den
uppmärksamhet, som kommit Taslima Nasrin till del
från det officiella Sverige, som gärna vill
framställa sig som åsikts- och
yttrandefrihetens försvarare, men i vissa fall
självt gjort sig skyldig till grova övergrepp
mot denna frihet!
Det mest flagranta exemplet är
behandlingen av den numera svenske medborgaren Ahmed
Rami. Han fick asyl i Sverige i början av 70-talet
sedan en dödsdom utfärdats mot honom i hans
hemland Marocko. Han studerade statskunskap vid
universitetet och blev medlem i det socialdemokratiska
partiet, där han verkade i 10 år. Ahmed Rami
författade fyra böcker på svenska och
grundade ett förlag, som gav ut en rad böcker
på arabiska och arabiska böcker översatta
till svenska. Han grundade dessutom Radio Islam, en
lokalradio i Stockholm.
Under de senaste fem åren har
Ahmed Rami på grund av de svenska tidningarnas
skriverier kommit att framstå som en rasist och
islamisk extremist, inte bara i allmänhetens utan
också i regeringens, de polisiära
myndigheternas och säkerhetsorganens ögon.
År 1990 ställdes han inför rätta och
dömdes för "missaktning av den judiska
folkgruppen" till ett sex månaders
fängelsestraff, som nu är
avtjänat.
Orsaken till detta
domstolsförfarande är följande: Ahmed Rami
har i radiosändningar och böcker koncentrerat
sig på att ifrågasätta den
propagandistiska historieskrivningen om de sex miljoner
judar, som påstås ha dödats i gaskammare
och nazistiska "förintelseläger" under 2:a
världskriget. Han har vidare verkat för att
avslöja Israels nazistbetonade politik och dess
listiga planer för att uppnå ett
totalitärt världsherravälde, något
som sionistmaffian söker förverkliga genom sin
dominans över finanskapitalet, massmedia och hela
den politiska maktapparaten i
västvärlden.
Hur är det alltså
ställt med det "föredömligt demokratiska"
Sverige, där Taslima Nasrin i åsikts- och
yttrandefrihetens namn hyllas och får ett stort
pris, medan medborgarrättskämpen Ahmed Rami
misshandlas i medierna och till och med spärras in i
fängelse, för att han i folkupplysningens
tjänst utnyttjat sin lagstadgade rätt till
åsikts- och yttrandefrihet?
Sanningen är den, att Taslima
Nasrin hyllas i prosionistiska medier, för att hon
har angripit islamiska traditioner och accepterat att
vara ett instrument i det sionistdominerade
västerlandets krig mot de arabiska folken. Hon
är ett redskap för att ytterligare piska upp
hat i Västerlandet mot "den islamiska extremismen"
och "den växande fundamentalismen, som sägs
"hota den västerländska civilisationen". Det
kan tilläggas, att PEN-klubben (grundad av en jude
vid namn Kurt Tucholsky), de senaste åren har gett
sina priser till oliktänkande i de islamiska
världen, Salman Rushdie till exempel
1992.
Mohamed Khalifa
|