MAROC
HEBDO
Intervjuar Ahmed
Rami
Den största veckotidningen i
Marocko, "Maroc Hebdo", publicerade den 22 juli 1994,
på första sidan, följande intervju med
Ahmed Rami. Radio Islam publicerar den här, i svensk
översättning.
Om den intervjuade lämnar
intervjuaren, Mustapha Tossa, följande
uppgifter:
Ahmed Rami föddes år 1946 i
en by nära Tafraout i södra Marocko. Han bedrev
sina högstadiestudier i Tiznit och sina
gymnasiestudier i Casablanca. Aren 1963-1966
tjänstgjorde han som lärare i historia och
geografi på olika gymnasier i Casablanca och
fortsatte sedan sin utbildning på
militärakademin i Meknes, där han 1968
överfördes till staben för
pansartrupperna. Han deltog i två försök
till statskupper i början av 70-talet.
Den tidigare aktivisten inom
vänsterpartiet UNFP framstår i dag som en
militant förkämpe för en islamism, som
enligt hans egna ord "går utöver debatten om
klädedräkt och riter". Efter myckna studier
på egen hand har han publicerat flera böcker
på svenska, språket i hans nya hemland, om
den palestinska frågan, staten Israel och de
spända förhållandena mellan araber och
judar. De drygt 20 åren har förändrat
Ahmed Rami. I dag tror han på en fredlig politisk
dialog, förutsatt att "alla friheter garanteras i en
rättsstat".
Maroc Hebdo: Hur uppfattar ni det
kungliga talet den 8 juli 1994, berör det er
på något sätt?
Ahmed Rami: Jag har för vana att
bara tro på handlingar och inte på ord. Om
uttalandena och initiativen inte följs av konkreta
handlingar, blir de meningslösa. Jag känner mig
uppenbarligen berörd av allt som sker i mitt land.
Jag ska tillägga, att det marockanska samhället
för närvarande genomgår en avgörande
period i sin historia. Vad min personliga situation
beträffar, så känner ni säkert till,
att jag inte är någon politisk flykting som
andra. Jag har direkt eller indirekt deltagit i två
försök till statskupp på 70-talet, efter
att ha varit en aktivist inom UNFP. Mitt fall kan endast
behandla9 på den högsta militära
nivån.
M H: Är ert
återvändande till Marocko under dessa
omständigheter möjligt, och i så fall
hur?
A R: Ni känner till, att jag inte
betraktar mitt återvändande till Marocko som
någon omedelbart tvingande sak. Visst är det
min varmaste önskan att kunna återförenas
med min mor och min bror. Min far avled stilla i sitt hem
för två år sedan. I min landsflykt hade
jag ingen möjlighet att kunna träffa honom en
sista gång.
M H: Är ni fast besluten att en
gång återvända till ert land?
A R: Om ni kunde garantera min
säkerhet och friheten för mig att uttrycka mina
åsikter, så skulle jag ta första
flygplan. Ni vet att all landsflykt är ett lidande,
men detta lidande blir lättare att bära,
när den landsflyktige kälnpar för att
förverkliga sitt ideal och sina
övertygelser.
M H: Om jag har förstått er
rätt, så är ert återvändande
till Marocko hypotetiskt?
A R: Jag upprepar, att jag inte
är någon vanlig politisk flykting, och mitt
fall kan endast behandlas på högsta
militära nivå, det vill säga av
statschefen. Givetvis drömmer jag om att kunna
återvända till ett land, där rätten
och friheten råder. Om de ansvariga vill, kan
Marocko för hela den arabisk-muslimska världen
bli ett mönsterland för en mild och fredlig
övergång till demokratin. Statskupper är
de värsta saker som kan hända ett land. Men de
förtryckets och korruptionens villkor som
rådde på den tiden var sådana, att
statskuppen var det enda sätt som missnöjet
kunde ta sig uttryck på. Hur skulle man kunna
förändra världen? Somliga
försökte göra det genom ideologiska tal,
andra, som jag, genom handling. Glöm inte, att jag
tillhörde armen, där det rådde en
sträng tystnadsplikt!
M H: Ni uttryckte er alltså med
vapnens hjälp, var det den bästa
lösningen?
A R: Det var den sämsta
lösningen. Det är ett tecken på svaghet
att ta sin till tillflykt till våldet. Vi hade
också våra Nasser-anhängare, och jag
gjorde gemensam sak med dem. Vi saknade en Naguib, och vi
hade funnit en Oufkir. Men allt det där var för
22 år sedan. Bespara mig att gå närmare
in på detta förflutna! I dag representerar
islam för mig ett nytt moraliskt
engagemang.
M H: Men de åsikterna kan ni
väl all tid ge uttryck åt inom ett politiskt
parti i Marocko?
A R: De marockanska politiska
partierna är knappast representativa. Det finns en
reell klyfta mellan dessa massorganisationer och det
marockanska folket. Och som ni vet, har man i Marocko
ännu inte frihet att grunda vilket parti man vill.
Ge oss åsikts- och yttrandefrihet, ge oss en
äkta politisk pluralism, ge oss ett verkligt
systemskifte, och allt som är en utmaning mot
demokratin kan framgångsrikt
avlägsnas.
M H: Ni är politisk flykting i
Sverige. Ska vi tala om er verksamhet i det
landet?
A R: Som islamist måste man
tänka globalt och handla lokalt. När jag
anlände till Sverige, kunde jag snart konstatera,
att vår arabiska och muslimska identitet alltid
förhånades. Jag grundade då Radio Islam.
Ämnena för sändningarna var bland annat
kriget i Afghanistan, Palestinafrågan, Gulfkriget
och muslimernas situation i världen.
Beträffande Palestinafrågan kom jag i direkt
konflikt med den svenska och internationella
sionistlobbyn. Jag skrev flera böcker om denna
fråga. Den judiska lobbyn lyckades ia mig dömd
till sex månaders fängelse, offciellt för
"missaktning för det judiska folket". I verkligheten
f6rdes den här kampen mot mig med ojämna
vapen.
M H: Ni är känd för att
ha mycket goda förbindelser med den irakiska
statsmakten...
A R: Just det, vid slutet av
rättegången mot mig, som väckte stort
genljud i media, blev jag inbjuden av iranierna att bege
mig till Teheran. Mitt fall diskuterades på
högsta nivå i den islamiska republiken Iran.
Det iranska parlamentet diskuterade omständigheterna
kring domen mot mig. Det var på det viset, som jag
fick tillfälle att träffa ayatollorna Khomeny
och Montazeri. Vid andra tillfällen fick jag
likaledes möta islamiska ledare som Benazouzi i
Islamiska Räddningsfronten och tunisiern
Ghannouchi.
M H: Har Iran finansierat er
verksamhet i Sverige?
A R: Om jag hade fått den minsta
slant från iranierna, då kan ni vara
förvissad om att den välinformerade sionistiska
lobbyn i Sverige skulle ha skrikit ut det i högan
sky. Jag har aldrig fått några som helst
pengar från dem, Radio Islam finansieras av sina
lyssnare. Mina böcker har tryckts upp genom bidrag
från privata svenska donatorer. Jag har valt denna
väg för att inte bli beroende av någon
och på det viset lyckats bevara min frihet att
yttra mig och framföra kritik.
M H: Upprätthåller ni
förbindelser med islamiska marockaner?
A R: Jag står i kontakt per
telefon med vissa av dem, men jag har inte anslutit mig
till någon viss rörelse. .4ndå kommer en
hel del aktivister från Abdes-Salam Yassines grupp
och hälsar på mig i Sverige.
M H: Vad är det som hindrar er
att gå med i någon islamistisk rörelse i
Marocko?
A R: Mina kontakter med dem
tillåter mig att hålla mig underrättad
om deras förehavanden. De islamiska rörelserna
har ännu inte lyckats frigöra sig &ån
sin ytliga och intoleranta uppfattning av religionen. Om
jag som islamist kämpar för en väckelse
och pånyttfödelse av islam och
upprättandet av en islamisk stat i ordets sanna
mening, så är det inte för att
anförtro makten åt folk som drivs av ytliga
och intoleranta motiv. I den islamiska idealstat, som jag
har en vision av, är den grundläggande
principen den frihet, som garanterar en pluralism av
idéer kring principen att använda det sunda
förnuftet (al ijtihad).
De islamistiska rörelserna saknar
i allmänhet politiska kadrer, som är kapabla
att förena reell omsorg om islam med kännedom
om förhållandena i vår egen tid. Den
enda rörelse, som något så när
förefaller mig ha en struktur av det slaget är
den libanesiska hizbollah. Jag har vid tre
tillfällen sammanträffat med Mohammed Hussein
Fadlallah, som verkar ha en stor frihetsmedveten ledares
egenskaper. Eftersom han är shiit, har hans
uttalanden tyvärr inte fallit i godjordmån i
den övriga arabvärlden.
M H: Har ni politiska
förbindelser med andra landsflyktiga marockaner i
utlandet?
A R: Det händer mig ofta, att jag
träffar sådana. Jag har vänskapliga
förbindelser med Moumen Diouri. I det
förgångna träffade jag Mohammed Basri,
men jag är helt oense med honom. Mina
förbindelser med marockanerna begränsar sig
emellertid inte till landsflyktingar. Jag har vid flera
tillfällen mött Abderrahmane Youssoufi, som jag
högt värderar för hans hederlighet och
rättrådighet. Jag träffar likaledes i dag
verksamma marockanska partiledare, vilkas namn jag
avstår &ån att uppge, för att inte
besvära dem.
M H: Har ni något ytterligare
att tillägga?
A R: Det är väl bekant i
folkens politiska historia, att förtryck och brist
på frihet föder diktatur. Att tvingas
manövrera och intrigera i det fördolda gör
dig inte till en brinnande förkämpe för
rättsstaten, än mindre för frihetens sak.
Därför är det viktigt för
medborgarna, att de får möjlighet att fritt
organisera sig och ge uttryck åt sina åsikter
i en fri debatt i massmedia!
|