Taslima Nasrin - Ahmed Rami

Vad är skillnaden?

 

Översättning av en artikel i den i London publicerade, vitt spridda arabiska tidningen den 30 augusti 1994 och skriven av dess korrespondent i Stockholm, Mohamed Khalifa.

 

Den bengaliska författarinnan Taslima Nasrin bemöttes i Sverige med en entusiasm och uppmärksamhet, som sällan visats någon annan litterär eller politisk personlighet. Om Bangladeshs premiärminister personligen hade besökt, Stockholm, skulle hon inte ha bemötts med tiondelen av den uppmärksamhet, som kom Taslima Nasrin till del!

Man kan bara nämna det märkliga, att Sveriges utrikesminister Margareta af Ugglas och kulturminister Birgit Friggebo förvandlades till hennes personliga adjutanter, som ständigt följde henne under framträdandena i Sverige. Regeringskansliet öppnade sina dörrar på vid gavel, för att hon där skulle kunna hålla sina presskonferenser. PEN-klubben skyndade sig att ge henne sitt årliga pris, betraktat som det betydelsefulaste näst efter Nobelpriset, och i massmedierna behandlades hon som ett oerhört viktigt nyhetsstoff.

Frågan, som oundvikligen måste ställas här, är denna: Vad är anledningen till all denna uppmärksamhet? Är hon en skönlitterär författare, vars verk är så inflytelserika i hennes samhälle på grund av sitt intellektuella och historiska värde? Är hon en sådan militant och missionerande kämpe för kvinnans rättigheter i Bangladesh, att hon riskerat sitt liv i kampen mot orättvisorna? Svaret på dessa frågor är viktiga, för det kan minska vår förvåning och avslöja vilka kriterier man har för bedömning i "den föredömliga demokratin Sverige". Låt oss försöka besvara frågorna i tur och ordning!

1. Taslima Nasrin har själv påstått, att hon gett ut 21 böcker, men hon talar inte om, vilka dessa böcker är och när hon hunnit skriva dem. Vi vet, att hon är 32 år gammal. Hur har hon kunnat ge ut alla dessa böcker i ett land, som betraktas som det fattigaste i världen? Vi frågar detta, eftersom hon är utbildad gynekolog, ett yrke, som innebär långa år av studier, då man måste satsa hela sin energi och som måste kompletteras med flera års praktik i yrket.

De journalister, som mött Tastima Nasrin i Stockholm, är eniga i sin uppfattning, att hon inte kan vara en bra skönlitterär författarinna, i varje fall inte på det engelska språket, som hon inte behärskar så bra. 1 den enda presskonferensen hon gav i Stockholm den 18 augusti 1994 fick hon hjälp av en tolk. Det enda språk hon behärskar är bengali. Inga av hennes uttalanden förrådde den minsta litterära och intellektuella talang. Hennes svar var korta tråkiga och naiva, vilket gjorde många journalister generade och irriterade. Inget av Taslima Nasrins påstådda verk har översatts från bengali till något annat språk. Hur kunde då den ansedda PEN-klubben gå igenom dessa böcker och värdera deras konstnärliga, intellektuella och litterära värde för att kunna ge henne ett så betydande pris?

2. Eftersom vi har svårt att tro, att en så respektabel klubb som PEN-klubben skulle kunna göra ett så stort misstag kanske skälet till utmärkelsen inte var hennes förtjänster som författarinna utan hennes insatser som förkämpe för kvinnans sak? Men PEN-klubben har i den textbilaga, som ger motiveringen för priset, förvisso inte informerat oss om Taslima Nasrins uppoffrande verksamhet för detta mål. Texten som hon läste upp i början av ceremonin talar inte heller om någon sådan kamp, ej heller om hon tillhört någon organisation i Bangladesh. Det enda, som ytligt sett skulle ha kunnat vittna om hennes mod var följande uttalande av henne: "Sedan början av mitt liv har jag aldrig upphört att bekämpa den islamiska traditionen (Sharia) och den islamiska extremismen."

Hon sade detta som svar på en fråga om det var hennes syfte att "avsiktligt provocera extremismen". Och när man frågade henne om fallet Salman Rushdie och skillnaden mellan hans och hennes fall, så svarade hon: "Han är dömd till döden internationellt, och jag är dömd lokalt (i Bangladesh), så hans problem är större. Detta visar, att i Taslima Nasrins fall finns ingen uppoffrande kamp eller något annat i hennes förflutna, som motiverar något prestigefyllt pris!

Det hade givetvis varit bra, om det officiella Sverige hade velat uttrycka sympati för och uppmuntra en skönlitterär författarinna och modig förkämpe för kvinnans mänskliga rättigheter. Men den som närmare granskat denna "föredömliga demokrati", har svårt att tro att så skett i detta fall. Förra året tvingades FN vända sig till den svenska regeringen, för att en arabisk författare skulle beviljas asyl. Denne författare hade bevisligen förföljts och hotats till livet i sitt land, men den svenska regeringen vägrade honom länge envist en fristad. För några år sedan anlände till Sverige en annan arab, som bevisligen hade gett ut fem böcker och översatt femton böcker från ryska till arabiska. Han sökte politisk asyl i Sverige för att han var förföljd och dömd i sitt hemland, men förvägrades sådan två gånger. När han till slut fick stanna, var det bara därför att Sverige inte kunde hitta något land att utvisa honom till. Det finns tiotals andra liknande exempel.

Inte ens de flyktingar, som fick stanna i Sverige, fick en promille av den uppmärksamhet, som kommit Taslima Nasrin till del från det officiella Sverige, som gärna vill framställa sig som åsikts- och yttrandefrihetens försvarare, men i vissa fall självt gjort sig skyldig till grova övergrepp mot denna frihet!

Det mest flagranta exemplet är behandlingen av den numera svenske medborgaren Ahmed Rami. Han fick asyl i Sverige i början av 70-talet sedan en dödsdom utfärdats mot honom i hans hemland Marocko. Han studerade statskunskap vid universitetet och blev medlem i det socialdemokratiska partiet, där han verkade i 10 år. Ahmed Rami författade fyra böcker på svenska och grundade ett förlag, som gav ut en rad böcker på arabiska och arabiska böcker översatta till svenska. Han grundade dessutom Radio Islam, en lokalradio i Stockholm.

Under de senaste fem åren har Ahmed Rami på grund av de svenska tidningarnas skriverier kommit att framstå som en rasist och islamisk extremist, inte bara i allmänhetens utan också i regeringens, de polisiära myndigheternas och säkerhetsorganens ögon. År 1990 ställdes han inför rätta och dömdes för "missaktning av den judiska folkgruppen" till ett sex månaders fängelsestraff, som nu är avtjänat.

Orsaken till detta domstolsförfarande är följande: Ahmed Rami har i radiosändningar och böcker koncentrerat sig på att ifrågasätta den propagandistiska historieskrivningen om de sex miljoner judar, som påstås ha dödats i gaskammare och nazistiska "förintelseläger" under 2:a världskriget. Han har vidare verkat för att avslöja Israels nazistbetonade politik och dess listiga planer för att uppnå ett totalitärt världsherravälde, något som sionistmaffian söker förverkliga genom sin dominans över finanskapitalet, massmedia och hela den politiska maktapparaten i västvärlden.

Hur är det alltså ställt med det "föredömligt demokratiska" Sverige, där Taslima Nasrin i åsikts- och yttrandefrihetens namn hyllas och får ett stort pris, medan medborgarrättskämpen Ahmed Rami misshandlas i medierna och till och med spärras in i fängelse, för att han i folkupplysningens tjänst utnyttjat sin lagstadgade rätt till åsikts- och yttrandefrihet?

Sanningen är den, att Taslima Nasrin hyllas i prosionistiska medier, för att hon har angripit islamiska traditioner och accepterat att vara ett instrument i det sionistdominerade västerlandets krig mot de arabiska folken. Hon är ett redskap för att ytterligare piska upp hat i Västerlandet mot "den islamiska extremismen" och "den växande fundamentalismen, som sägs "hota den västerländska civilisationen". Det kan tilläggas, att PEN-klubben (grundad av en jude vid namn Kurt Tucholsky), de senaste åren har gett sina priser till oliktänkande i de islamiska världen, Salman Rushdie till exempel 1992.

 

Mohamed Khalifa