F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n

Sture Aschberg, Ragnar Aschberg, Folke Aschberg. Nedan: Herman Asch och Olof Aschberg med Stures son Olle

text Herman Asch En intressant bok, skriven av en 80 års man och vilken torde läsas av hela världen. 80 års erfarenheter från såväl Ryssland som Sverige jämte andra länder.

Jag var född i Grovna, 1. 4. 1853, men mina föräldrar flyttade hastigt till Vilna. Min fader gifte om sig, och förhållandena blevo inte så roliga. Styvmodern var inte så snäll mot barnen. En gång tog jag som barn en brännhet potatis i handen och munnen varvid jag brände mig rysligt. Två år var jag nog, när vi flyttade till Vilna. Vi bodde där under mycket dåliga omständigheter. Tre systrar och en bror förutom mig. Min fader skickade mig och min broder vid sex års ålder till en religionsskola, där meningen var att vi skulle utbildas till rabbiner. Arbetstiden var mellan åtta på morgonen till åtta på kvällen. Snart nog förklarade vår lärare att jag kunde mer än han och att jag borde söka en högre skola. Jag kom till ett universitetet och studerade där judiska lagar m m.

Vilna är en vacker polsk stad. Belägen i en dal, mitt i staden ligger ett högt berg kallat Schlossberg. Vidare märkes vackra parker och stolta fästningar. Breda gator och i ett slott bor generalguvernören. När jag var där, var folkmängden cirka 100.000, mestadels judar. Höga ryska såväl som polska ädlingar bo där. Staden har en kyrka och alla måste taga av sig hatten vid passerandet. De som inte gjorde det, blevo ihjälslagna, men jag tog av hatten jämt. I Spanien fingo judarna ej ha någon kyrka, i judarnas skrifter stå att de skola be under jorden. I Vilna fanns en judekyrka under jorden, en mycket stor, elegant kyrka, kan nästan jämföras med det kungliga slottet. Kyrkan innehöll en slags förkyrka, där man hela dagen kunde få se bedjande människor. På årsdagen av föräldrarnas död gå judarna bl. an. dit och bedja, en ständig ström av judar. På helgerna ha de enastående körer, och en sångare var världsberömd. Denna judiska kyrka var mycket hög.

Människorna i Vilna voro ganska fattiga, den rikaste hade ej mer än 200.000 rubel. I affärerna stängde man alltid mellan tolv och ett på dagen. I Vilna är folket mycket välgörande men mycket vidskepliga. I Vilna kunna alla klasser roa sig. När man är från ett annat land och av en annan ras är det inte så lätt att reda sig bland folket.

Vidare om Vilna. Judarna äro mycket fromma. På lördagen äta de tre måltider, sista måltiden kallas sallestudas. På fredagskvällen ställes maten in i en ugn då de ej få göra sabbatsbrott dagen därpå. Deras bön då innehåller: "Gud, giv oss mat." (Es gibt nur ein einziger Gott.) Detta sättes upp på alla dörrar. Alla kysser varandra och de lägga på sig remmar med denna inskrift. Om livet binda de band, flätade av ylle. Under helgerna ha de en stor fastedag - den dag då de utvandrade från Jerusalem. De fasta och sitta på golvet hela dagen. De måste själva slakta allt kött, äta endast judisk mat. Ej smör, ej ägg. Nyårsdagen hålls det bön flera timmar. De be för sina synder, så kommer försoningsdagen. Från kl. sex på kvällen till kl. sex kvällen dagen därpå bedja de. Predikningar och vackra sånger - knäfall. Dagen förut låter varje from jude piska sig - 20 piskrapp.

Från gryningen gå de till sina hem och äta en fin middag, sedan gå de till sjön för att medelst skakningarna av kläderna kasta sina synder däri. De sitta på golvet och äta ägg med aska. Detsamma göras sju dagar efter föräldrars död; utan strumpor och skor sitta de. Varifrån de tagit allt detta, det måtte gudarna veta. När de gjort något, som de lyckats med, tro de det är Guds förtjänst. Jag har sökt en annan Gud. Dessutom måste de gå med silkeskläder, ej blandat tyg av exempelvis ylle och tråd eller dylikt. En predikant, som hela Vilna stod i kö för att höra, kunde vid sin bortresa ej fara i en med ylle stoppad vagn. For i en vagn utan stoppning. Detta allt har jag följt med. Jag satt på järnvägar med mina remmar. Jag beklagar judarna, de äro ej skojare, men väl slavar under den mans lagar, som tänkt ut det hela. Tannenum kallas två domare. De ha en slags bok, Gemorra. De disputera bl.an., om man får äta ett ägg, som kommit på en helgdag. Bechamma Bizillet, den senare var en vissångare, som förtjänade 75 öre om dagen. Han lade sig på tak och hörde föredrag. En vacker dag ramlade taket ned. De hjälpte upp honom, och sedan fick han gratis vara med. Sedan blev han själv en domare, ej så sträng. På påsken ha de seder på kvällen. Inte äta syrat bröd i åtta dagar. De sälja sina bröd till de kristna, få sedan tillbaka desamma. Allt vad Bizillet har sagt, göra de utan vidare. Samma kväll måste man dricka tre glas vin. De avskaka sina synder bl. an. genom att doppa ett finger i vinet och stänka ut det.

Jag vill beskriva hur judarna lever i Vilna och deras butiker. Burgnare klasserna i Vilna ha butiker i två långa gator, mycket långa gator med öppna basarer utan fönster. Man hänger upp varorna i taket och alla butiker ha ett öppet skåp där varorna exponeras. Där finns bara kvinnliga expediter som ofta äro mycket vackra. Vintertid är det kallt i affären, och som kakelugnar är en okänd tingest användes feiertop, en lerkruka med glödande träkol i het aska. Krukorna placeras under kjolarna eller i knät när man måste värma händerna. Detta var för ungefär sjuttio år sedan. Kanske användas de ännu. På gatan går fruntimmer och bjuder ut varor, hårdkokta ärter och bönor packade till deg. Med en träsked tas en klump ur degen och köparen betalar två öre och låter sig väl smaka. Bakverken i Vilna äro bättre än någon annanstädes. Våningarna äro bra och rummen äro stora men det finns aldrig ljus i trapporna. Stora piskbalkonger finnas men inga kloaker eller avloppsledningar utan slasken kastas ut från gårdsbalkongen under vilda skrik till de förbigående att akta sig. Som oftast hinner man inte undan utan man få sig innehållet i en hink i skallen.

Avträdet ligger långt bort på de mycket stora gårdarna, vägg i vägg med svinstian. Ibland får man stå i kö försåvida man inte föredrar att sätta sig utanför. I synnerhet är trafiken livlig om söndagarna enär judarna äter mest på lördagen. Kugel, en sorts fylld korg, bönor m m. Som det icke är tillåtet att koka på sabbaten förberedes maten dagen förut och lägges i en varm ugn till lördagen. Många människor läser böner hela dagen och ofta om natten. När tre herrar sitter tillsammans ska det vara särskilda böner. När någon är död skall tio personer läsa böner på den aflidnes dödsdag varje år. Finns det inte tio personer i familjen går man ut på gatan och ber första bästa person om att deltaga i bönerna. Det gör alla utan invändning. De finns inte många rika där borta, bara några stycken kommo upp till tvåhundratusen i förmögenhet, men de flesta ha äkta silver och äta med. På sabbaten måste man äta minst tre rätter. När sabbaten är slut och mörkret faller tändes ljus och vin eller öl hälles i så mycket att det räcker hela veckan.

Det var en gång en tjuv som gått in till en from rik jude som ägde väl en 300.000 rubel för att stjäla hans silverstakar. Ägaren till stakarna mötte tjuven i sin trappa, men lät honom gå. Därefter sade han: "Inte kunde jag chikanera mannen med att säga: 'Du är en tjuv.' Hellre lät jag honom behålla silverstakarna."

Det finns bortom Vilna en liten stad som heter Trog, där lever en sekt som heter Kahlter. De äro som kristna men deras religion är som den judiska fast strängare. Det står skrivet: På sabbaten får ni inte tända något ljus. De sitta hela dagen i mörker. Judarna annorstädes tända ljusen innan sabbaten börjar för att slippa sitta i mörker. De håller sig ordagrant till Toran, ha icke omskrivit den och måste, ifall de vilja bli judar, först låta döpa sig för att sedan övergå till judendomen. När jag var kopietsch, dvs grosshandlare, hade jag papper från den staden för att få göra affärer där. Titeln kopietsch och meister är ganska förnäm, min far slapp att gå med i kriget därför att det icke fanns en enda hantverkare i familjen. Judarna kalla sig "det utvalda folket", det är högmodigt och sturskt och det tycker jag inte om.

Min far tillverkade en slags madrass som man kunde bära. Förtjänsten var dock för liten och han reste till Dünaberg, varifrån han återvände till hemstaden med pengar i fickan. Men plånboken var vid ankomsten till stationen bortstulen. Judarna där voro mycket snälla, man samlade ihop 50 rubel. Förlusten av pengarna gjorde att han reste till Petrograd. En gammal soldat därstädes hjälpte honom att stoppa madrasser, och han sålde med förtjänst. Under tiden hade jag slutat mina studier och min far önskade att jag skulle resa till Petrograd för att förtjäna pengar. Om inte alla judar i Petrograd hade en verkstad eller så, fingo de ej bo där. Jag hjälpte min fader, men alla pengar jag förtjänat gav jag bort till min vackra syster som just skulle gifta sig. Jag var tvungen att resa omkring för att sälja dessa saker. I synnerhet gjorde jag bra affärer i Petrogow Getskin, där kvarteret var för hela noblessen.

Min far reste till Cronstadt och min mor, som var mycket from kom till Petrograd. Och jag gav henne pengar. Vi hade blott ett rum, vi lågo på packlårar. Maten var knapp, torftig, min mor kunde knappt försörja oss på sin lilla linnebutik. Vid bodde på första våningen. Min mor var mycket nervös och brukade ofta säga, att hon var rädd för värden. Rummet bestod av fyra fönster, men på dörren fanns ej något lås. En gång kom en drucken man vid tolvtiden på natten och försökte tränga sig in. Min mor förvarade 150 rubel i rummet. Jag satte alla packlårarna för dörren och vi räddade oss ut genom fönstren. Under skrik och skrän slog den druckne sönder dörren med en yxa. På min uppmaning kom polis tillstädes, och det befanns att den druckne var själva husvärden.

Olof Aschberg, t h, möter Ture Nerman

Min far, som var en enkel man, kunde varken skriva eller läsa, då bildningen i Ryssland var minimal. En svåger till honom ville hjälpa honom och skickade honom prover på band. Min far, som hade en vän, som var skräddare ville dela förtjänsten med denne, men tog skräddaren själv förtjänsten och lät egenhändigt skicka efter prover. Denna vara kostade då två kronor metern - nu torde den kosta två öre metern.

En gång råkade jag illa ut, då en herre på gatan ropade på polis och påstod att jag hade stulit. Fick vänta ända till tolv på natten på poliskontoret, då poliskommissarien anlände och lät mig gå. Som jag var en ung pojke på 17 år, brydde jag mig ej om stämning m m. Då judarna ej ha pengar stå de mycket dåligt i hela världen. Som bevis på hur de ibland behandlas, kan berättas, hur en gång på gatan bönderna slet av min far rocken.

Mina egna upplevelser. Min existens var föga givande, och jag beslöt att resa bort med en kompagnon, som var tio år äldre än jag. Vi reste med ett fordon förspänt med fyra hästar, som ofta på natten stupade omkull av trötthet. Övernattade på halmen, som låg på de allt som oftast rena golven i Ryssland. Vi reste långt bort till Volga, där städerna Tras och Novgorod voro belägna.

På vintern, då det var kallt hade jag sysselsättning med att kläda om stolar och dylikt i de eleganta hemmen, ävensom på kungliga slottet alla tyckte mycket om, att underhålla sig med mig. Jag arbetade med mina händer, men i mitt huvud fanns bara en tanke och det var, att komma fram.

Min far och jag reste till Ladoga, ävenledes med hästskjuts. Jag tog mig ett bad, en massa pojkar kom framspringande och skrek: "En jude. Han har pengar, den skall vi slå ihjäl." Jag räddade mig genom att taga fram alla pengar jag hade på mig och dela ut dem till höger och vänster. En dag förut hade de slagit ihjäl en brevbärare, som blott hade tre rubel på sig.

En annan gång foro vi till Cronstadt, då vi hade tre slädar lastade med varor. Våra kuskar voro finnar och det begav sig inte bättre än att på isen åkte de två första vagnarna ned i en vak; dock lyckades vi få upp hästar och allt. Även reste vi till en stad belägen vid finska gränsen, då kallad Österberg. Vi bodde hos en judefamilj, i vars villa vi blevo mycket välkomna. Det var mitt i vintern och vi åkte släde dit. Vi fingo den finaste mat och deras gästfrihet var så stor, att vid spelbordet blevo gästerna alltid de vinnande. Eftersom vi voro två bröder fann jag det bäst att resa min väg. Jag skaffade mig en kompagnon, han var tio år äldre än jag och duktig. Vi stannade en kort tid i Vilna och fortsatte sedan till Novgorod. Sedan kommo vi till B - alla voro klädda i pälsmössor, äkta och oäkta pärlor. Vi bodde hos en jude och råkade vara med på ett bröllop. Bruden och brudgummen fingo inte se varandra förrän de voro gifta.

Sedan gav vi oss iväg till Moskwa. Vi stannade bara ett par dagar och kommo sedan till Tula, där man gör de finaste silverarbeten som säljas över hela världen. Min kompagnon stoppade de madrasser som jag gick omkring och sålde. Vi hyrde några rum och stannade där en tid. Det var jag som hade lite pengar, men det var han som hade erfarenhet. Jag var bara 16 år. Han råkade en vacker kvinna och hos henne var han halva nätterna. Men jag höll mig för god för det. Jag hade högre vyer, jag vill bli en stor man. Där fanns en fjäderhandlare som hade 600 flickor i sin tjänst. De repade fjäder hela dagen för en lön av sex öre om dagen. De dogo alla vid unga år. Där fanns många bovar som gärna mördade folk för en rubel. En gång när min kompagnon och jag rest bort på ett par dagar passade en av våra arbetare på att bryta sig in i vårt hem och stjäla alla mina snygga kläder.

Efter ungefär ett halvt år lämnade jag min kompagnon. Han fick en summa pengar och jag behöll lagret, som jag sedan måste sälja för att få pengar. Jag ville nu resa till Petersburg. Först kom jag till en liten stad som heter Sejets. Här samlas sädesuppköparna på marknader. Jag hade ungefär 30 madrasser och jag sålde dem snart, ty de voro så vackra. Jag skulle ha köpt ett tillståndsbevis för att få sälja och för att få stanna en dag i staden. Men det ville jag inte ty innan halva dagen var gången hade jag sålt nästan hela mitt lager. Det var bara de rika köpmännen som kunde köpa mina madrasser. Den första köpte borgmästaren. Han ägde 20 millioner rubel, var alltså ofantligt rik. Jag tror att mina kunder tyckte om mig som bara var en liten jude, men som såg bra ut efter vad som sades. När jag på eftermiddagen kom hem till mitt logi fann jag flera poliser där. De hade lagt beslag på de få madrasser jag hade kvar och ville ha betalt. Men då sökte jag borgmästaren igen. Han var på teatern och skulle komma hem sent. Men jag måste resa vidare följande morgon med mina madrasser. Det sa jag till den personen som skulle framföra mina bekymmer till borgmästaren. När jag vaknade nästa morgon voro mina madrasser redan skickade till torget och jag slapp betala något.

Jag hade brått att komma till Moskwa. Jag övernattade i byn där befolkningen lever av att göra borstar. Där köpte jag upp tagel till mina madrasser och bjöd hela byn på the och kringlor, vilket hade till följd att jag blev behandlad som en liten kung. Judarna kallade mig först Matsassnick för det jag handlade med madrasser. Sedan ha de kallat mig för Rothschild. Hos oss kallade de mig Rothskild. I Petersburg var det en million innevånare, när jag var där. Mycket rika bönder, härstammande från bondestam. De ha stora kalas. Alla gå klädda i rysk uniform. Kyrkor finnes i mängder. För varje par steg, göra de korstecken. Efter slutade försäljningar gå de in i restauranter, alltid indelade i 1:ta och 2:dra klass. Där taga de en pirog, dricka the; mycket eleganta koppar. När en jude kommer serverar de the i glas. Kremel, klockan vägde 100.000 kilo och föll ned från kyrkan.

Jag reste till Petersburg. Jag beslöt mig för giftemål. Min pappa hade just fått slag, och höll på att dö. Det var på söndagen, och läkare voro omöjliga att få tag på. Äntligen en läkare. Så fick pappa slag för 4:de gången. Läkaren skulle skriva ut ett recept - det tog flera timmar, men sedan befanns det vara vanlig ricinolja. Jag fick vaka hela natten. På morgonen var det något bättre, men munnen var snedvriden, och ena armen hängde nedåt. Vad mitt giftemål beträffade, fanns det naturligtvis gott om vackra, snälla flickor. Jag träffade en 16 års flicka, som bl. an. bar sitt hår i hängande flätor. Men mycket klok var hon. Jag själv var 17 år gammal. Min bror var två år yngre, gick också och gifte sig.

Vi hyrde en butik och där gjordes specialsängkläder. Mittemot sålde en affär med samma varor ideligen, men hos oss, trots att vi hade finare varor, gick affärerna dåligt. Så kom det ryska handelsmän och bjödo ut varor 250 stycken. Vi tordes inte ta detta, då betalning måste erläggas genast. De få dock långa krediter. Hantverkarna gingo på helgerna ut med pengar och därtill fint klädda, men efteråt kommo de som de värsta trashankar, och vi måste ofta lösa ut deras pantsättningar. En rysk arbetare är mycket skickligare än en svensk. Arbetet går dubbelt så fort. Men så måste också en rysk arbetare ta examen och arbeta minst i sex år. Jag levererade madrasser till mycket eleganta varuhus och gick själv med dessa.

När jag kom till Sverige, hade jag tagit med mig möbler, köpta på mycket billiga ställen i Ryssland. Det var så fina möbler, att jag vid insättandet av en obetydlig annons genast kunde sälja med stor förtjänst. I Petrograd bjödo de ut ett par alldeles nya stöflar verkligt billigt, kanske var det stulna saker. Det finns i Petrograd tre olika sorters gårdar, som innehåller butiker och passager i mängder. Det är mycket billigt. Första kallas "nymarken", den andra kallas "apraxen" (efter en greve), mycket stort, tusentals butiker och ägarna mycket rika. Den 3:dje heter Vorsnitzinski, elegantaste butikerna. Här är naturligtvis dyrare än hos de andra. Själva Petrograd var mycket elegant, mycket finare än i Paris eller andra världsstäder. Hotellena voro mycket dyra, ett päron till exempel tre rubel. Man blev faktiskt bränd, då man hade beställt något. Våningarna voro i sin stora elegans för lika. Gamla generaler på 70 år äktade här unga vackra flickor på 20 vårar. Varje port var prydd av en uniformsklädd lakej, som vaktade huset noga. På borden lägges om vintern helt juvelbesatta borddukar, naturligtvis hos de rika samt i slotten.

Det finns många förstäder som äro kungliga. Kolossal trafik och enastående varietéer. Jag har besökt alla dessa ställen, jag har även varit överallt på de kejserliga slotten, där folket tyckte om att resonera med mig. En furste, som var chef för krigsministeriet, var mycket elak mot sina underlydande. Han fick uppsträckning sedan. I Petrograd måste man vara hantverkare, annars fick man inte bo där. Jag skaffade flera stycken och det blev snart fullt med judar där. Generalen brydde sig ej så noga om, att granska de av sekreteraren framlagda papperen i och för underskrift. Sålunda undertecknade han utan sitt vetande sex judars frihet att vistas i Petrograd. De läsa aldrig igenom.

En gång då en person dömdes till döden, och man ville benåda honom, lyckades detta ej, då generalen för en gångs skull läste igenom sina papper. Allmänt talades det om att judarna skulle hängas. När det kommo kejserliga personer eller annat storfrämmande, hopade sig folkmassorna i täta led på gatorna. Men de skiljedes åt vid vänliga tilltal från de främmande. Folkmassorna skreko: "Hatten skall bort", men sade man annars ett ord, så blev man häktad.

I parkerna finnas finare fontäner än i Paris, en hette Petrogow. På sommaren ligga där ungefär 30.000 man. Oskar II, åtföljd av general Rappe var i Petrograd. Rappe talade vid mig i Stockholm. De hade sagt, att trupperna voro på 150.000 man, men Rappe räknade igenom antalet och fick det till 30.000 man. Kungens livmedikus fick mottaga en orden av kejsaren, men tog ej emot den, fick då en orden i brillianter och detta togs emot. Svenske kungen mottogs storartat.

Efter att ha upphört med min butik i Petrograd, beslöt jag att resa till Finland, där jag varit förut, och där jag lyckats sälja bra. Finnarna voro ej så snälla, de ville skicka polisen på mig, men jag räddade mig och sålde varor. I Finland fingo judarna bo, när de hade tjänat i 25 år. Sysselsättningen var försäljning av såväl nya som gamla kläder. Lagen är sålunda: har en person köpt stulna varor får han spö, 40 rapp. En jude råkade illa ut, men hans bekanta samlade ihop pengar åt honom och han slapp spörapp.

Man sade mig, att Stockholm var en stor och vacker stad, så for jag dit. Jag kom tillsammans med en stor, tjock jude. Han hade sin läkare i sällskap, bodde på Grand hotell, varför jag trodde han var millionär, men sedan sade han, att jag var mycket rikare än han. Jag kom med ångbåt i skymningen, allt var upplyst och jag tyckte det var fantastiskt vackert. Jag lade märke till Strömpalatsen, där massor av människor sutto och drucko punsch. Ändå kom jag från Petrograd, men tyckte Stockholm var det vackraste jag sett. I judarnas religion, står att om man hittar en sak eller pengar på gatan så är det ett tecken på att Gud gjort detta för att man skall behålla sakerna. Ett exempel därpå: Min mor hittade borttappade sedlar på gatan, behöll dem i sin fromhet. Men jag tappade en ring ute och i Stockholm lämnades den igen av en fattig gatsopare. Då tänkte jag: "Här vill jag vara, här finns rättvisa."

Jag besökte först Hasselbacken, Blanche och Rydberg. Jag bodde ett par dagar på hotell. När det blev sabbat sökte jag upp synagogan. Jag sökte upp en judisk slaktare vid namn Mayer, frågade honom, var jag kunde bo någonstans. Han gav mig adressen Hökenbergsgatan 58, Söder. Folket var mycket snälla, de gingo till och med med mig och visade vägen. Vid ditkomsten kom en halvklädd käring, som gav en annan adress, Lilla Fiskargatan 2. Där var en gammal man, som hade färgade pälsvaror. Heimann kunde ej svenska, hade bott många år i Sverige, men kunde ej ett ord. Han hade en dotter, som undervisade mig något litet.

Jag arbetade strängt. På natten stoppade jag madrasser för att under dagens lopp sälja desamma. Jag hade ej råd att taga någon droska utan fick jag springa med mina madrasser uppför alla dessa hundra trappor. Heimann hade själv ont om pengar och jag fick just ingen mat. På kvällen, när jag sålde mina varor, kunde jag se människorna, som sutto och drucko punsch på Strömporten. Men jag skämdes att springa där förbi och sökte mig ut på landet. I Ryssland hade jag min bror, Aronowitsch, som kompagnon, och jag skrev, att han skulle komma till mig i Stockholm. Jag hade planer på hus och andra affärer, men Aronowitsch tänkte bara på sina madrasser.

Jag hade bara tillfälligt arbete, mina tankar sysslade med annat. Ingen affär för mig, fastän mina bekanta tycktes tro det. Jag hade fått madrasser från utlandet. Hela dagarna arbetade jag med försäljningen. Jag har varit i alla svenska småstäder med varor. I Stockholm gömde jag mig som en tjuv, då jag skämdes att gå omkring på dylikt sätt. Jag gav en judisk vaktmästare 20 kronor för att han skulle skaffa mig en våning. Fick omsider en med utsikt över Stadsgården. Jag ordnade den så bra, att det inte såg fattigt ut. Olof blev född där. 58 år har jag bott i Sverige.

Jag började handla med rävskinn; jag var på marknaden med madrasser, och då fick jag se rävarna. Hur ser en fin räv ut? Den skall vara blank, röd och långhårig. Men det var heller inte nog med förtjänst på. Vi togo in fåglar från Petrograd, fjädrar och borstar. Vi ville börja och sälja fjädrar en gros, gick tyvärr inte. Kunde ej försörja sig på detta heller. I tidningarna stod det, att det såldes fjädrar för åtta kronor som kostat tio kronor. Vid slottet, Bollesgränd, togo vi ny våning på fem rum. Ett rum bodde vi i, de andra hade vi såsom lagerrum. På Själagårdsgatan hade vi en dräng, som var utmärkt. Vårt lager var inte så stort längre och så upptäckte vi att drängen stulit hälften av lagret. En gammal käring hade varit honom behjälplig. Han var förtvivlad vid upptäckten, vi behöll honom, och jag skuggade honom på gatorna. Men så var det saker borta igen, och då kördes han iväg.

Nu bildades en firma Asch & Com. Jag hyrde en butik, Stora Nygatan 30. Där stod jag ensam och sålde hela dagarna och med förtjänst. Inom en kort tid hade jag två butiker till. Bland annat en på Drottninggatan med stora eleganta fönster. Vi hade köpt stora mängder med fjädrar. Konkurrenter hade sagt, om vi köper, köpa de inte. En man vid namn Landström sade, att vi måste skynda och hämta ut det vi köpt, ty annars kunde det bytas ut. Han kunde ej försörja sig på sin madrasstillverkning. De ha pratat så mycket skräp, att jag tänkte, vi måste bli hovleverantörer.

Jag kände en brukspatron Reuterswärd, som åtnjöt stort förtroende. Kungen hade sagt, att han var glad, om det kunde göra nytta. Jag sökte medborgarskap. Man skulle ha varit vissa år, det fattades ett halvt år för mig, och det sade en person, med påföljd, att jag fick vänta. Där ser man hurudan världen är. Det var tvunget att gå genom judiska församlingen. Även Aronowitsch blev avslagen detta. Jag gick upp till hovmarskalk Reuterswärd och talade om den saken. Han skulle tala om detta i riksdagen. Ministern sade "det är inte värt, ty de blanda sig i politiken". Vi fingo också vänta några år.

Jag köpte upp ett lager fina rävar. Man bjöd mig på en fin middag med champagne. De voro i mitt tycke mycket civiliserade, dessa norrmän, mer än svenskarna. Sverige har genom Kreuger förskönats kolossalt.

Sängkläder är inte nog för mig, jag ligger än i dag på fina madrasser från den tiden, och de se alldeles nya ut. Vi härmade efter teaterlotteriet i det vi själva tryckte lotter och sålde - gick mycket bra. Jag gick upp till bankir Thiel och gjorde upp mina affärer, 40.000 ha vi köpt och sålt, vi arbetade mycket och började sedan med aktier. Min kompagnon och jag separerade, då vi ej kom överens. En kamrer hos Thiel, som hette Åkerström, blev direktör i Kristianstadbanken och hjälpte Aronowitsch och de svindlade tillsammans. Att de sedan blevo ovänner, kan jag inte rå för. Min son, som varit mycket i utlandet, tog jag till mig i affären. Tar man in en son i affären, blir ju pappan ingenting. Han fick gå, när han ville, pappa behövde ingen hjälp. Sedan sade jag till min son, du kan också bli bankdirektör. Han bjöd aktieägarna 50 procent, banken gick kapott. Min första hustru dog plötsligt i hjärtlidande.

Aronowitsch började jobba med Kopparbergsaktier. Han lyckades driva dem i höjden och fick därigenom namn om sig att vara ett geni. Då skildes våra vägar ty jag hade ingen användning för ett sådant geni. Han hade visserligen ett brilliant minne, kunde alla de stora svenska släkterna utantill från far till son under hundra år. Han trodde han kunde skriva svenska, men det var mest hebreiska eller olika kadabra det han skrev. Så snart jag släppte ut några av mina aktier i marknaden så sa han först att det ej skulle lyckas mig att sälja dem, men när han såg att det gick så släppte han ut flera dagen därpå. Jag hade en post på 500 aktier i Kristianstadbanken. Dessutom hade jag en stor post Bergslags- o Järnvägsaktier samt i Nässjö och Kopparberg. En del voro belånade i Kristianstads Enskilda. Jag hade sett att Aronowitsch och Åkerström voro tillsammans.

Nu ville jag sälja K E-aktierna. De gåvo bra utdelning. En som hette Palmkvist vände sig till Aronowitsch och bad honom skaffa Bergslagsaktier så att Palmkvist skulle få majoriteten där. Han hade först vänt sig till Åkerström som innehade sådana aktier men han ville inte sälja eftersom han lovat att inte göra det. Jag ville ha ett litet lån och banken hade lovat ordna saken, men ville sedan ej ta Bergslagsaktierna som säkerhet. Jag släppte så ut aktierna på börsen. Vid tretiden den dagen ringde Aronowitsch, och uppmanade mig att ej sälja flera. Jag fick då veta att det var han som köpt upp mina aktier sedan han fått nog ville han ej att det skulle säljas fler. Lite därefter var det årsstämma i Krist. Ensk. och jag var då närvarande. Greve Hamilton var ordförande och man gjorde mycket väsen av honom. Palmkvist var mäklare och hade köpt upp Bergslagsaktierna åt Hamilton och Aronowitsch och herrarna hade förtjänat cirka 400.000 på transaktionen. Men jag som ej är något geni i den vägen, jag stod där med lång näsa. Aktierna gå ju upp och ner och herrarna hade arrangerat en baisse av kraftigaste slag. Jag hade ännu en post på 100 aktier kvar. Jag gick till Åkerström och sa att jag ville sälja dem, men Aronowitsch avrådde. Papperen stodo i 900 kronor per aktie, jag var villig att sälja till 850. Men de ville ej att jag skulle. Dagen därpå ringde Åkerström och berättade att aktierna föllo. Då sålde jag till 600. Två dagar senare voro de nere i 400. Det var ju vackert gjort av en bror mot en bror, inte sant? 200 aktier lågo i en bank som säkerhet, jag fick pengar av Aronowitsch för att lösa ut dessa 200 men jag skulle inte få sälja dem. Vilket hade till följd att jag förlorade halva beloppet till - Aronowitsch. Han var en högmodig människa. Ville helst bara umgås med noblessen. Han gjorde bekantskap med grosshandlare Seipel ty genom honom kunde han komma in i de bästa kretsarna. Seipel hade en bror som var rådman och ägare till en halv million, men honom föraktade Aronowitsch lika mycket som han föraktade sin bror. Vi voro inte fina nog för den fattige ryska judepojken. Han umgicks med Oscar Hirsch och andra framstående judar och när det gällde att visa offentlig välgörenhet gav han alltid en summa, men ej för stor. Samtidigt uppmanade han mig att icke giva något alls och när jag vid ett tillfälle svarade honom att jag givit 600 kronor till ett visst ändamål, Aronowitsch hade givit 1.000, så sa han helt föraktfullt - har du råd till det du?

Detta var min bror som jag tagit över till Sverige och lagat att han blev svensk medborgare och min kompagnon. Hans hustrus broder kommo även dom till Sverige, men ingen ville ta emot dem. Då bjöd jag dem hem till mig på landet och som tack för visad vänlighet mot svågrarna fantiserade Aronowitsch ihop alla möjliga skvallerhistorier om att vi slogs m m.

Vi hade cirka 100 biträden i vår obligationsaffär och folk trodde att vi förtjänade mycket pengar, men det hela var en fattig affär ty den lilla vinst det gav gick åt till omkostnaderna. Ändå sålde vi obligationer på avbetalning över hela landet.

Vi hade också en annan affär. Agenter som sålde tyger i landsorten. Aschberg, min nittonårige son, hade jag skickat till en gros-firma för ylle och siden i Hamburg och Berlin. Först var han anställd hos Rubenson och Nachmansson i Sverige. Han räknade hos dem och arbetade till tolv på nätterna utan lön. Han fick 20 kronor i julpengar. Jag minns inte hur länge han var i Hamburg som volontär, men där lärde han sig yrket ordentligt, sedan for han till London. Då fick han en plats hos en jude som sålde spegelglas. Lönen var mycket liten. Han inackorderade sig hos en prostinna så jude han var och följde med henne i kyrkan. Efter Gudstjänsten åt man middag i prostgården. Där fanns en son i huset som var avdelningschef i en av Londons största handelshus. Han frågade min son vad han arbetade i för bransch och när han hörde att han sålde glas lovade han att rekommendera honom hos chefen i glasavdelningen i firman. Affärerna hade legat nere i ett par år, men kort tid efter det min son började samvaro med dessa herrar fick han en beställning på femtusen pund. Denna beställning från ett sådant förnämligt handelshus var en glänsande rekommendation och underlättade betydligt utsikterna till flera leveranser. Som han var en arbetsam och klok ung man insåg han nödvändigheten av att lära sig språket ordentligt. Han tog lektioner för en lärarinna.

Han gjorde bekantskap med Philipsson, vars pappa kallades Kungen av Norrköping, och blev ofta bjuden på middag dit. Han skrev hem till mig efter mera pengar ty han måste bjuda igen. Men han bjöd på supé för det var billigare. Min sons principal reste även i Sverige och sålde mycket glas. En dag sökte han mig på genomresa i Stockholm. Han bad att få tala med Aschbergs far och när jag sa att jag är personen i fråga så svarade han - det är omöjligt, ni är alldeles för ung. Er son är ju 22 år har han sagt mig. Det var då inte sant för han var då bara 17 år, men han ville verka äldre.

Efter Londonvistelsen reste han till Paris för att förtjäna pengar. Bankdirektör Traenkel gav honom finfina rekommendationer. I Paris umgicks han bara med äldre män som ville skaffa honom plats i bank. Han ville också resa till en badort och telegraferade hem efter pengar. Som jag inte hade så mycket pengar då telegraferade jag tillbaka att han skulle komma hem. Visserligen hade han fått en bankplats, men jag tyckte inte det var någon framtid. Han kom hem tillsammans med en vän. De skulle göra affärer och eftersom min son ännu ej var myndig erbjöd jag mig att bli deras chef. Det gällde att sälja varor till landsorten. Den första dumheten som begicks var att köpa varor för 25.000 kronor men varor som passade för Stockholm, ej för landsorten. Efter åtta dagar hade min son sålt varorna i Stockholm. Då förstod jag att han kunde sin sak och lät honom själv styra och ställa.

Kort tid därefter organiserade han den stora agentarmé som han sedan skickade ut över landet. De voro flera tusen till antalet och han öppnade 33 filialer, allt i Sverige, där han sålde goda och fina tyger i massor. Det gick bra i flera år, men så småningom började hans avundsman att göra det hett om öronen för honom. Då lämnade han alltsammans, skänkte bort en stor del, sålde resten. Innan dess hade han löst ut mig ur firman med hundra tusen kronor. Men en del invecklade och tilltrasslade affärer blevo kvar och dem fick vackert pappa reda opp till sist.

I Stockholm hade vi en stor och vacker butik på Hamngatan där vi sålde färdiga kläder. Då kunde man ej sy lika väl som nu och att börja med hade vi inte så fina artiklar, men sedan vi arbetat opp affären gick det bra. Sedermera sålde jag både affären och huset. Jag blev bjuden tiotusen för affären och den nye ägaren blev erbjuden hundratusen av den nye husvärden bara för att han skulle flytta. Då blev jag arg över att ha blivit lurad och i ilskan skänkte jag bort hela mitt lager värt 55.000 för att komma ifrån det hela. Nachmansson hade satsat 18.000 i affären och han fick en tredjedel av försäljningssumman både av huset och butiken. Men jag hade arbetat utan lön i flera år. Jag ville ha lön for mitt arbete och tilldelades tiotusen kronor av min son som tyckte det var onödigt att pappa skulle ha något extra betalt.

Även hade vi affärer på Hamngatan i Göteborg och vid Slussen i Stockholm. Ingen köpte numera så mycket färdiga kläder, våra konkurrenter sålde bättre. När kriget utbröt ville de jag skulle sälja affären, men då övertog jag den samma själv. Jag blev skyldig 400.000 kronor på affären, Union. Jag lånade dem i min sons bank, men betalade igen dessa pengar innan årets slut. När det så blev krig mellan Ryssland och Tyskland, började jag spekulera. Tjänade snart stora pengar. Min fru sade mig, att jag var en lycklig man, som hade en så frisk fru, andra kvinnor voro ofta mycket sjuka. På nyåret kom hon upp till vår husläkare, Lindmalm, och frågade vad han begärde. Han sade "ni äro ju en stor familj, men ni äro ju så friska jämt, 100 kronor kostar det". Hon gav honom 150 kronor, och sade att jag skickat med detta, och att det ej var för mycket. En kort tid därefter insjuknade hon, fick hosta och hostade blod. Klockan tio på natten hämtade jag professorn, han gav medicin, men det hjälpte ej, hon hostade kolossalt. Jag lät kalla en läkare till samt en professor Edgren, som var mycket känd. De ville ge henne morfin, en läkare vakade hela natten. På morgonen vaknade hon, de fortsatte att ge henne morfin och mycket champagne i tre veckors tid. Ingenting hjälpte, så dog hon.

Jag var alldeles förtvivlad, kunde ej gå ett steg, sjuk och utmagrad var jag också. Fem barn fanns det, de kunde ej sköta ett hushåll. Min bror gick och beställde en gravvård åt mig, utan att jag hade begärt det. Av bekanta fick jag höra, att han hade betalt hälften av begravningen. Detta var osant, ty jag hade betalt alltsammans själv och ville ej ha någon hjälp. Min bror behövde inte mer någon kompagnon, då han gått tillsammans med Åkerström. Hans affär var aktier, Åkerström hade skaffat honom pengar och kunder.

Jag hade en tomt, som var svår att sälja, enär det var dålig grund. Ingen ville gärna bygga där. En byggnadsingenjör sade, att han ville bygga tillsammans med mig. Det förslaget tyckte jag var bra. Jag reste till utlandet på några månader. Jag hade dock ännu ej beslutat mig för bygget, men i tidningarna stod att läsa: "Direktör Asch tänker bygga ett hus på Birger Jarlsgatan 25." När det stod i tidningen, tyckte jag det var bäst att bygga. Av en arkitekt fick jag en blyertsteckning för att se, hur det skulle taga sig ut. Det dröjde länge, innan ritningen kom. En stor arkitektfirma, Axel Ekman, skickade mig en färdig teckning över det ämnade huset. Vidare skaffade den mig adressen på en annan ingenjör, som skulle räkna ut hur mycket det skulle kosta. Jag kom underfund med att arkitekten bestämde över byggmästaren. Det stod i tidningen att firman Axel Ekman byggde alla hus lika. Så skulle han ändra ritningen, men blev det mycket fint. Jag ville ha exakta uppgifter på priset. Jag betalade 75.000 kr på grunden. Så blev jag byggmästare också. Mina initialer står på balkongen i första våningen. Jag gjorde både värmeledningar och kakelugnar. Marmortrappor i grönt, högt i taket, jag kan inte klaga, jag har förtjänat på huset. Nu för tiden kostar arbetskraften dubbelt så mycket, så är det med aktier, när man har drivit upp det för mycket, ges det ingen utdelning. Att människor blir ruinerade är ingenting att undra på. De vill förtjäna pengar lätt.

Jag beslöt att gifta om mig, det fanns gott om vackra flickor i Stockholm, men jag ville ej ha dem. En gammal nittiårsman vid namn Levi, som själv hade haft många fruar och som påstod att barnen blir bäst i rent stiftade äktenskap, rådde mig att resa utomlands och ta mig en fru. Jag är gammal, men jag är inte gammalmodig. Jag har själv gift bort flera människor som passade för varandra. Kärlek finns inte, sådana äktenskap bli alltid olyckliga. Om jag gifte mig, ville jag ha en anständig flicka som skulle tycka om mig. Jag satte in i tyska tidningar, att jag sökte mig en guvernant. Jag fick många svar med porträtt från kvinnor på 25 år och vackra. 30 svar. En gammal farbror till mig, boende i Vilna, hade sökt ut en utmärkt vacker och duktig flicka, som bl. an. studerat i Köningsberg.

Min farbror ville, att jag skulle resa dit och det gjorde jag. Hon tyckte jag var mycket snäll, och att jag skulle bli lycklig. Hennes mamma kom från Köningsberg för att se mig, och hon tyckte om mig; hon var mycket from och deras släktingar i Vilna voro rabbiner bland de allra högsta. Såväl mamman som dottern ville ha mig, dottern såg yngre ut än hon var. Hon blev mycket kär i mig, jag var rädd, hon var för from. Min syster ville ha en vacker svägerska, hon gick bort till min tilltänkta fästmö och sade henne, att hon skulle säga ja, till vad jag skulle säga. Men hon var inte så from, allt var bra och jag kunde ej säga nej. Vi bestämde oss för förlovning efter några dagar. På bröllopet var 150 personer. Vi reste kl. två på natten, och följdes till tåget av rabbinen. Vi voro mycket kära i varandra. Jag såg mycket bra ut och hon hade aldrig sett någon så elegant man. Vi for först till hennes släkt i Köningsberg. Sedan till Berlin, där jag köpte min hustru kläder. Hon klädde lika bra i enkla klänningar, men jag tyckte om elegans.

Vi kommo till Stockholm och bosatte oss ute på Djursholm i en mycket elegant våning. Hon övertog genast hushållet, äldsta dottern ville sköta det. Vi gjorde en stor middag och bjöd många människor.

F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n