F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n

Om min farfars far hade kommit till Sverige i dag så hade han med intill visshet gränsande sannolikhet omedelbart avvisats och skickats tillbaka till Ryssland. Om han inte satts i flyktingläger först, för att bli försörjd och utredd några år, innan han avvisades.

Herman Asch var ju ekonomisk flykting. Jude, men inte opraktiskt religiös. Van att slita hårt, inte att få något gratis. Han kom till Sverige inte i första hand för att han varit förföljd, utan för att han ville arbeta och tjäna pengar.

Han vadderade madrasserna så att taglet inte stack fram genom tyget. Det blev populärt. Han tjänade så mycket att han kunde satsa pengar på att sätta andra i arbete. Med konfektion till exempel, som var ett nytt begrepp på den tiden. Och aktiespekulation. Och en massa annat.

Med tiden blev Herman Asch en fin medborgare, som byggde stenhus och fick medalj och upprepade gånger lät måla sitt porträtt i olja. Min egen ärvda farfarsfar i ram är tolkad av Oscar Björk. Hermans son Olof föddes intill madrassverkstaden på Lilla Glasbruksgatan på Söder i Stockholm. Olof sattes tidigt i köpmannalära, blev snabbt en duktig affärsman och sedermera känd som "den röde bankiren". Han gjorde affärer med Lenin, lurade den konservative Albert Engström till Moskva och skänkte stålar till höger och vänster, mest till vänster, närmare bestämt till sossarna och Folket i Bild. Att ingen av mottagarna kunde förvalta pengarna bekymrade inte Olof. Han var kapitalist, jo, men i sinnet idealist.

Dessutom var Olof svensk, även om han i dag på ett konstigt sätt skulle kallats andra generationens invandrare. Och under en blöt kväll på restaurang Skomakarekällaren bestämde han sig för att utöka efternamnet till Aschberg. Man kunde ju inte heta en interjektion.

Men det är inte bara efternamnet jag ska tacka mina förfäder för. Enligt en etymolog som skrev språkspalter i Dagens Nyheter förr i världen var det Herman och Olof som uppfann ordet kul. De skulle sälja färgglada skjortor och förkortade helt enkelt ordet kulörta till kul.

Herman Aschs memoarer, som enligt honom själv "torde läsas av hela världen", publiceras nu in extenso i Folket i Bild/Kulturfront. Och, ja... längre än så här blev levnadsbeskrivningen inte.

Hur texten skrevs?

Jag misstänker att det var Olof Aschberg som tvingade sin farsa att berätta så många hågkomster som möjligt. Och medan Herman berättade satt Stina Bergman och antecknade. Troligen har hon försvenskat hans talspråk en aning. För enligt den lärde Salomon Schulman, som läst en privat upplaga av memoarerna, talar gammelgubben jiddisch på svenska.

Återigen: nuförtiden hade Herman Asch inte blivit insläppt i Sverige, annat än möjligen på turistvisum. Nydemokraterna, facket, regeringen och rasisterna i centern hade stoppat honom. Och, om så endast i den meningen, så var det fan i mig bättre förr.

Robert Aschberg

 

F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n