Judiskt inflytande inom teater och filmvärlden i Sverige

 

Teatervärlden

Introduktion

Teaterchefer och aktörer med inflytande inom teatervärlden

Teaterregissörer

Scenografer och övriga

Den Judiska Teatern 

 

Filmvärlden

Introduktion

Filmskapare

Svenska Filminstitutet 

Censuren

 

Skådespelarna

Skådepelarna

 

 

Introduktion

 

"Kanske har teatern en liknande funktion som synagogan?" - Willmar Sauter, judisk professor i teaterhistoria vid Stockholms Universitet, i sin essä om "svensk-judisk teaterhistorik", publicerad i "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993), sid. 231.

 

Inom det svenska teaterlivet har judar spelat en stor roll, något som vi här kommer att ge åtskilliga exempel på. Liksom de andra kulturområden vi i detta arbete omnämner, gäller det även inom teatern att man från judiskt håll missbrukar sitt inflytande till att i en oproportionerligt hög frekvens föra fram s.k. "judiska teman" som tjänar den judiska propagandan, och således den judiska och sionistiska saken.

Den i Israel delvis bosatte judiske professorn i teaterhistoria vid Stockholms Universitet, Willmar Sauter, skriver i boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993) en essä om "svensk-judisk teaterhistorik" (sid. 210):

"Jag vill gärna påpeka det anmärkningsvärda i att judar gärna dyker upp på den svenska [teater] scenen när olika judiska frågor också diskuteras i offentligheten. Det gällde alldeles särskilt under det tidiga 1800-talets [judiska] emancipationssträvanden. Så skedde också i det följande seklet, även om anledningen till att dra in sceniska [judiska] gestalter i dagsaktuella debatter var helt annorlunda."

Vad man kan känna på sig, är att det fanns något initiativ från högre ort att få publiken mer judevänlig genom att tajma in den offentliga debatten med judeförhärligande teaterstycken. Ett system som liknar våra dagars judars knep att alltid svämma över medieutbudet med projudiska alster när deras judestat Israel kommit i dålig dager p.g.a. av sina regelbundna brott mot mänskligheten.

 

Bland de judepropagandistiska verken som spreds innan andra världskrigets utbrott fanns stycket "Han sitter vid smältdegeln", där den nyss avskedade Dramatenchefen Olof Molander stod för regin. En uppsättning som gick på Vasateatern, men som också åkte även runt i landet med Riksteatern och ut i Folkparkerna.

Den judiske professorn i teaterhistoria Sauter (som är en person som judarna respekterar och hyllar), tilldelar själv dessa pjäser en politisk roll som ett vapen i kampen för att få in judiska flyktingar undan nazismen.  

 

***

 

Willmar Sauter skriver vidare i sin ovannämnda essä om "svensk-judisk teaterhistorik", om de talrika judiska skådespelarna inom det svenska teaterlivet (sid. 229):

"De har blivit för många för att räknas upp här och man kan lugnt påstå att de reder sig mycket väl i den svenska teatervärlden, somliga till och med även internationellt. Andra har blivit regissörer, trots att en av dem ännu på 50-talet fick höra att han var alldeles för svartlockig för att passa den svenska teatern. Även scenografer, maskörer och andra yrkeskategorier som hör teatern till har fått tillskott från den judiska befolkningsgruppen i Sverige."

 

Teater verkar ligga nära det judiska kynnet då man ser till deras preferens för just skådespeleriet - kanske är det en avspegling av deras närmast vardagliga mönster att inta i flera olika roller och snabbt växla dem emellan, som bidragit till detta?

 

Redan i den svenska teaterns tidiga historia har man i alla fall kunnat se en icke försumbar grad av judisk inblandning. Statistisk Årsbok meddelade redan 1920 att det fanns 32 manliga och 12 kvinnliga judiska artister i Sverige, varav flertalet sannolikt var musiker, andra inom teatern.

Judiska Dramatiska Amatörsällskapet i Stockholm, skapat av öst-judar, hade sitt första uppträdandet 1906, där man framförde verk av kända jiddisch-författare. Detta sällskap knöt vid behov till sig professionella regissörer, även från den icke-judiska världen, varav Calle Flygare är en av de mer kända då denne varit skådespelare, regissör och framför allt teaterpedagog för flera generationer svenska skådespelare.

 

Förutom att gå in som skådespelare, regissörer och teaterchefer, gick också judar in i teaterlivet som ekonomiska finansiärer, s.k. mecenater - för att på så sätt förläna sig en "kulturell" image, och öka sympatierna till det judiska från de alltid så viktiga övre klasserna av den ickejudiska befolkningen.

Den judiske finansmannen och miljonären Isaak Hirsch (1843-1917) hade således lärt sig det smarta knepet att ställa in sig hos det icke-judiska samhällets övre skikt genom att bjuda dem på underhållning, varpå Hirsch 1905 grundlade Oscarsteaterns byggnad i Stockholm.

Not: Ett känt skämt brukade vara att juden Isaak Hirschs initialer "I.H.", som stod inskrivna över porten på hans hem samt över Oscars Teaterns scen, egentligen inte var initialerna från hans namn utan istället stod för "Ingen hyra".

Som miljonärsjude med försök till uppjusterad kulturell image var denne Hirsch vän till teaterdirektören Albert Ranft.

Not: Isaak Hirsch är f.ö. morfars far till de idag kända judarna Per och Olle Wästberg.

 

På hemsidan för "Institutet för Judisk Kultur", berättar man skrytsamt i sin sektion om judarnas historia i Sverige, hur:

"Göteborgs orkesterförening och Göteborgs Teaterfond tillkom på initiativ och med hjälp av donationer från bl a familjerna Mannheimer, Pineus, Fraenckel och Henriques."

 

Välkända judiska kapitalist-familjer som för att bättra på sin krämarimage överlåter delar av de gigantiska belopp de intjänat från den icke-judiska majoriteten genom diverse knep och affärer, till "kulturgärningar".

 

*** 

 

Teaterchefer och aktörer med inflytande inom teatervärlden

 

Dramaten

 

Inom Dramaten har man under årens lopp sett flera judar och deras närmaste allierade på de högsta av positioner.

Dramatens styrelsen för år 2000 är ur denna aspekt klart intressant att titta närmare på:

Som ordförande för styrelsen ses den sionistiske krypto-juden Jan-Erik Wikström, tidigare riksordförande i Samfundet Sverige-Israel och stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Not: Jan-Erik Wikström är också ordförande för Operans styrelse sedan 1991 och ordförande för Drottningholmsteaterns Vänner sedan 1989 samt hedersledamot i Musikaliska Akademien. 

 

Av fem (5) styrelseledamöter i Dramatens styrelse för år 2000 är tre av dem judar, nämligen förlagschefen Eva Bonnier (med i styrelsen sedan 1998), författaren Per Wästberg (tillhör Dramatens styrelse sedan 1999) och den socialdemokratiska judinnan Inger Efraimsson (medlem i styrelsen fr.o.m. april 2000).

 

Som verkställande direktör för Dramaten för samma år (2000) ses förre TV-chefen Ingrid Dahlberg, enligt vad vi vet inte icke-jude men som sitter i styrelsen för Bonnier-koncernen, och på så vis även träffar Eva Bonnier i denna roll.

Not: Per Wästberg, som ju är ättling till ovannämnde Isaak Hirsch, har själv varit chefredaktör på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, sekreterare för Albert Bonniers 100-års fond och erhöll 1995 Gerard Bonniers litteraturpris på 100 000 kr.

 

Så i en värld där judarna och deras propagandister påstår att det inte finns någon som helst judisk makt eller inflytande och där sannolikheten att en person i Sverige är jude skall vara en på fyrahundra - hittar vi judar i en majoritetsposition i en så uppburen kulturinstitution som Dramaten.

Detta avslöjar förljugenheten i de judiska påståendena om deras obetydliga roll som ett liten minoritetsfolk maktlösa folkspillra. 

 

Dramaten har förövrigt haft judiskt styre flera gånger förut, Erland Josephson och tidigare även hans farbror Ragnar Josephson har under en mängd år styrt denna institution och tills nyligen var Lars Löfgren chef, en person som samtidigt samarbetade öppet med den Judiska Teatern.

 

Vi kan först nämna juden och bruksägaren Knut Gottlieb Michaelson (1841-1915), en person som var verkställande direktör och därigenom "teaterchef" för Kungliga Dramatiska Teatern under åren 1907-1910.

Teaterchefen Michaelson var sonson till den till Sverige invandrade "kramjuden" Isak Michaelson.

Michaelson blev efter sitt chefsskap på Dramatiska Teatern sedan teaterchef och meddirektör för den s.k. nya Intima Teatern under åren 1911-1914, ihop med hans kollega, teaterchefen Gustaf Collijn (jude?). När Knut Gottlieb Michaelson sedan slutade fortsatte Intima Teatern under Collijns ledning t.o.m. 1921.

Under sin levnadstid var Michaelson även känd för sitt dramatiska författarskap och komedier, verk som "Moln" (1890), "Skandalen i natt" (1891) och "Unge grefven" (1895).

Not: Knut Gottlieb Michaelsons judiskhet uppmärksammas exempelvis i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.

 

En annan jude, professor Henrik Schück, var sedan styrelseordförande för Kungliga Dramatiska Teatern under åren 1919-1922. 

 

Ragnar Josephson (1891-1966), kallad "Joppen" var Dramatenchef under åren 1948-1951. Han är f.ö. känd som professor i konsthistoria Lund 1929-1957, ledamot i Svenska Akademin fr.o.m. 1960, och grundare av Arkiv för dekorativ konst (numera kallad Skissernas museum) i Lund.

Ragnar Josephson är bror till den sionistiske juden och bokhandlaren Gunnar Josephson, och på detta sätt farbror till Erland och Carl-Olof Josephson.

Som troende jude är Ragnar Josephson begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.

 

Brorsonen Erland Josephson (född 1923) är sannolikt mest känd som skådespelare i bl.a. Ingmar Bergmans produktioner, men som ett symtom på den totala inaveln inom det svenska kulturetablissemanget var även Erland Josephson Dramatenchef under åren 1966-1975.

När Bonnier-tidskriften MånadsJournalen skrev en stor artikel om Erland Josephson (i MJ, nr.3-1984) hade man följande rubriksättning: "Erland Josephson - maktfaktor i svenskt kulturliv."

Och det har man nog rätt i då Erland Josephson är en person som vill styra och påverka. Han har haft flera höga poster som vice ordförande för Svenska Teaterförbundet 1961, och ordförande där 1963-1966, han var också ordförande för Teatrarnas Riksförbund 1972-1976 och ordförande för Stiftelsen Skådebanan 1983, samt ordförande för Dramatiska Institutet 1983.

Han har även suttit som ledamot i radiostyrelsen 1974-1976, ordförande i ledningsgruppen Projekt Stockholm Europas Kulturstad 1998, och har suttit Svenska Filminstitutets styrelse.

Förutom skådespeleriet är Erland Josephson också lanserad som regissör men även som författare och poet, bl.a. till "En berättelse om herr Silberstein" (1957) och en självbiografisk svit, "Rollen" (1989), "Sanningslekar" (1990) och "Föreställningar" (1991). Han har också agerat som skribent, bl.a. har han vid flera tillfällen skrivet i ovannämnda MånadsJournalen.

Priser och utmärkelser haglar över honom, 1994 fick han exempelvis bokförlaget Natur och Kulturs kulturpris på 150 000 kronor.

 

Erland Josephson är ett bra bevis på den judiska inskränktheten trots hans släkts långa vistelse i Sverige. Hans judiska funderingar i hans böcker är framträdande och i sin skådespelargärning har man också sett honom spela rollen som jude. Josephson gestaltade den judiske deckaren "Samuel Rosenbaum" för svensk TV efter Olov Svedelid och Leif Silberskys böcker, han spelade juden "Isak" i filmen "Fanny och Alexander", och juden "Goldberg" i "Goldberg-variationer", det senare en pjäs av den ungerske juden George Tabori.

Erland Josephson är även ordförande i Judiska Muséets Vänförening.

 

I vårt avsnitt om Erland Josephsons far, bokhandlaren och tidigare ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm, Gunnar Josephson, redovisas flera exempel på Gunnar Josephsons ohöljda sionism, ett politiskt engagemang som också smittade av sig på sonen.

Israels dåvarande ambassadör i Stockholm Max Varon, hyllade i sin artikel i Judisk Krönika, nr.1-1972, den då nyligen avlidne Gunnar Josephson:

"[...] som en ledande medlem av Keren Hayesod-Magbit [den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen] och som aktiv i många andra aktioner för Israel [...]."

"[...] av hela sitt hjärta gladde han sig med oss i känslan av förlossning genom Israels pånyttfödelse och dess kamp för framåtskridande."

 

Och i Judisk Krönika, nr.3-1972, hyllar den sionistiska organisationen Keren Kajemet och ett antal framträdande sionister den avlidne Gunnar Josephson och skriver:

"I arbetet för staten Israel tog han aktiv och skapande del från det den etablerades och ända in i sina sista dagar."

Detta var således den sionistiska miljö Erland Josephson växte upp i, och uppenbarligen slog sionismen rot även hos honom.

Erland Josephson var exempelvis ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987 där Josephson medverkade med Hagge Geigert och Per Ragnar på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons för jippot i Judisk Krönika, nr.6-1986).

Och hans första fru, skådespelerskan Kristina Adolphson-Josephson, har setts samarbeta med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986).

 

 

Lars Löfgren (född 1935) var teaterchef och VD på Dramaten 1985-1997. Löfgren är inte öppne jude men har sedan länge samverkat intimt med de svenska judarna i deras kulturaktiviteter. Lars Löfgren tillhör den Judiska Teatern i Stockholm och dess styrelse (se Judisk Krönika, nr.1-1991) och deltog vid teaterns invigning. Löfgren har också intervjuats i den judiska närradion Radio Shalom.

Lars Löfgren kom från Upsala Stadsteater till TV och verkade på TV-teatern 1963-1968, var TV-teater chef 1968 och innehade sedan den upphöjda positionen som chef för TV-teater och musik på TV2 under åren 1969-1983. Efter chefsskapet på Dramaten är han sedan 1997 styresman för Nordiska Muséet.

Lars Löfgrens far, rektorn Gunnar Löfgren (1904-1982), var en på sin tid känd lokalpolitiker.

 

Några andra aktörer på Dramaten:

 

Den judiske direktören Erland Waldenström, på mödernet från den judiska klanen Lion, var en höjdare inom Sveriges industri- och bankvärld. Vi berättar mer om denne jude och hans släkt i avsnittet om judar och industrin i Sverige. Har som många judar av sin typ också haft ett "kulturellt" engagemang och satt bl.a. i Kungliga Teatern 1961-1972. Han satt också i Konsertföreningen 1956-1976 där han var ordförande 1973-1976, Stockholms Konserthusstiftelse (ordförande) sedan 1976, och som ordförande för det judiska Thielska Galleriet sedan 1961. 

 

Juden Jan Friedman var marknadschef på Dramaten 1979-1981. Friedman tillhör Judiska Församlingen i Stockholm och är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism  

 

Lars Gyllensten, prosionistisk f.d. professorn och Svenska Akademieledamot, satt i styrelsen på Dramaten 1970-1990. Gyllensten är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. 

 

 

Moderatkvinnan Ann-Cathrine Haglund (född 1937), var ledamot i Kungliga Teatern 1995-1997. Hon har också varit styrelsemedlem på Kungliga Biblioteket, KB, sedan 1994, och och på Statens Försvarshistoriska Muséer sedan 1997. Haglund var tidigare riksordförande i Samfundet Sverige-Israel 

 

*** 

 

Utöver Dramatens styrelse har vi ytterligare några exempel på personer ur den judiska och pro-israeliska falangen på höga positioner av inflytande inom Sveriges teaterliv: 

 

Grosshandlaren Axel Abramson (född 1855), son till den judiske grosshandlaren Gabriel Abramson och dennes fru från den judiska klanen Gumpert, satt som styrelseledamot i Dramatiska Teatern och i Kungliga Teatern. Ägare till firman "G. A. & Co".

 

Den kände judiske advokaten Mårten Henriques som också var sekreterare, föreståndare och slutligen ordförande för Göteborgs Mosaiska (judiska) Församling, hade flera andra åtaganden och var exempelvis sekreterare för styrelsen för Göteborgs Stadsteater 1918-1962. 

 

Olle Wästberg, jude som tidigare varit styrelseledamot i Samfundet Sverige-Israel och är bror till ovannämnde Per Wästberg, har verkat inom Stockholms Stadsteater 1988-1992 som styrelseordförande. 

 

Christina Rogestam, centerpartistisk politiker också från Samfundet Sverige-Israel samt stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism och vald av sionisterna till årets sionistkvinna för 1990, har även varit verksam inom kulturen som ordförande för Göteborgs Stadsteater 1974-1978. 

 

Sören Mannheimer, jude som varit ledamot i partistyrelsen för socialdemokraterna SAP och ordförande för 4:e AP Fonden, har också haft ett "kulturellt" engagemang som ordförande för Folkteatern 1975-1985. Han är också stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

 

*** 

Judiska teaterchefer

 

Utöver de judiska teaterchefer på Dramaten vi nämnt ovan, finns det åtskilliga att här ta upp:

 

Anton Salmson, som 1909 övertog vad som då hette Östermalmsteatern från Albert Ranft, och som omvandlade den till en operettscen nu omdöpt till Operett-teatern, som han drev tills den slutligen brann ner 1913.

 

Den judiske filmaren Mauritz Stiller kom till Sverige som skådespelare till Sverige 1905 och ledde 1910-1912 Lilla (f.d. Intima) Teatern i Stockholm. Under åren 1912-1923 var han regissör hos AB Svenska Biografteatern, och blev känd för sin lansering av Greta Garbo. Vi skriver mer om honom i vårt avsnitt om judar och filmproduktionen.

 

Som vi berättade ovan ledde juden Knut Gottlieb Michaelson (1841-1915), som tidigare varit teaterchef för Kungliga Dramatiska Teatern, den s.k. nya Intima Teatern under åren 1911-1914. 

Den judiske teatermannen och Israel-maffioson Palle Granditsky.

Den judiske skådespelaren Palle Granditsky (född 1923) var teaterchef för Borås Stadsteater 1957-1964, verkade vid Upsala Stadsteater 1964-1974, och var chef för Helsingborgs Stadsteater 1986-1989. Han var även chef för Stockholms Skolbarnsteater 1951-1954.

Han har varit verksam som skådespelare på en mängd andra teatrar, däribland Dramaten 1974-1986.

Som kulturjude har han inte kunnat dra sig för andra styrande positioner och även suttit som styrelseledamot i Konstnärsnämnden 1991-1994.

Palle Granditskys far, den judiske skomakaren Josef Granditsky, tillhörde på sin tid det Judiska Dramatiska Amatörsällskapet på Söder, i Stockholm, som grundades 1906.

Palle Granditsky är också skådespelare på den Judiska Teatern i Stockholm. Han var ceremonimästare ihop med Pierre Fränckel, se denne, på Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Spelar också med i Marianne Goldmans judiska film "Freud flyttar hemifrån".

Palle Granditsky har också skrivit i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika (en artikel om vad som är judisk teater, i Judisk Krönika, nr.1-1989).

Palle Granditsky har konsekvent kombinerat sitt kändisskap som teaterman med att stödja den judiska ockupant-staten Israel. Exempelvis var han talare på den s.k. "Israelfestivalen" för år 1993.

Han var sedan 1959 gift med skådespelerskan Anita Blom, se denna.

Palle Granditsky håller anförande på en Israelfest med Israels fana i bakgrunden. Bild och bildtext ovan från tidskriften Menorah, nr.2-1988.

 

Bland andra människor från den judiska Granditsky-klanen kan vi nämna Rakel Granditzky som var skådespelerska i Radioteatern och Maria Granditzky som på 1990-talet setts som skivrecensent på Dagens Nyheters kultursidor.

 

 

Pierre Fränckel (1934-2004), tidigare skådespelare, var VD för Sveriges Riksteater 1992-1997. Han har också varit chef för Upsala Stadsteater 1981-1985 och chef för Örebroensemblen 1978-1991. Därtill har han haft den viktiga rollen som rektor för Dramatiska Institutet 1973-1978.

Fränckel har haft ett antal regissörsuppdrag på bl.a. Malmö Stadsteater och var exempelvis regissör för TV-serien "Varuhuset".

Pierre Fränckel var med och startade Judiska Teatern i början av 1990-talet och tillhörde Judiska Teaterns konstnärliga råd. Ceremonimästare ihop med Palle Granditsky på Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Ordförande i Stockholms Judiska Församlings Kulturkommitté (1999).

Pierre Fränckel var regissör för Riksteaterns uppsättning av den judiska pjäsen "Spelman på taket", se avslöjande intervju gjord av Salomon Schulman i Judisk Krönika, nr.2-1990. Pierre Fränckel skrev om svensk judenhets framtid i Judisk Krönika, nr.3-1999.

Pierre Fränckels namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS. Således ses hos denne inflytelserike kulturjude - liksom i så många andra fall - starka emotionella och t.o.m. monetära band till terrostaten Israel.

Pierre Fränckel var barnbarnsbarn till den kände judiske industrimannen Eduard Fränckel, se denne.

 

 

Michael Meschke (född 1931, i Danzig, Tyskland). Grundade 1958 och därefter chef för Marionetteatern t.o.m. 1998. Grundade 1976 Svenska Dockteaterinstitutet. Chef Marionettmuséet sedan 1973.

Har också verkat som regissör för teater, opera, dockteater och film, pjäser, bl.a. "Himlaspelet" (1958). TV-filmer, bl.a. "Purgatorio" (1974). Marionett-teatern samarbetar med Judiska Teatern.

 

Regissören Kurt-Olof Sundström är en annan aktör som tidigare bl.a. var chef för Folkteatern i Göteborg. Han började på TV-teatern på 1960-talet och var regissör där under åren 1965-1969 för att sedan fortsätta på TV1 1969-1989. Sundströms mor var född Bernstein.

 

Stefan Böhm (född 1942) och vars morbror räddades av Raoul Wallenberg, är en jude som varit skådespelare men som är teaterchef för Upsala Stadsteater sedan 1997.

Han har varit medlem i Fria Proteatern sedan starten 1971 och konstärlig ledare där sedan 1983. Därtill har denne jude haft inflytande över teaterutbildningen då han varit lärare vid Scenskolan i Stockholm sedan 1968 och lärare i regi vid Dramatiska Institutet sedan 1983. Han är också regissör.

Stefan Böhm är gift med den judisk kulturskribenten Jeanette Gentele på SvD, som själv är dotter till den judiske operachefen Göran Gentele. Stefan Böhm var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000. Samtidigt figurerar denne Böhm ihop med sin Jeanette Gentele som donator till den sionistiska organisationen Judiska Nationalfonden - Keren Kajemet (se organisationens tidskrift).

 

Jurij Lederman. Chef för "TeaterStudio Lederman". Bland TeaterStudio Ledermans uppsättningar kan man se verk som den hel-judiska "Rothschilds Violin" (Benjamin Fleischman/Dimitrij Shostakovitj) (2000), "Mozart versus Salieri" (1999), i samarbete mellan Jurij Lederman och juden Michail Kazinik och "Istället för Måsen" (2001), där de två också samverkade.

Jurij Lederman var även regissör för "Israelfestivalerna" för år 1993 och 1994. Regisserade Elie Wiesel-pjäsen "The Trial of God" till Judiska Teatern, på Södra Teatern, Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

 

Bild från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1994. Jurij Lederman (t.v.) en av de två arrangörerna av "Israelfestivalen" på Folkoperan, 1994.

 

Harry Goldstein är en judisk regissör och producent verksam inom en bred ram. Studerade för olika judar som Dan Lipschutz och sedan Amos Chets, Jerusalem och Juri Alschitz, Odessa, där han lärt sig att betona det judiska.

Regissör som arbetat bl.a. på Malmö Stadsteater, Teater Nike Malmö, Studioteatern Malmö; Hallands Teater; Länsteatern Jönköping, och på Teater NU där han regisserade "Älskaren", en pjäs av juden Harold Pinter.

 

Harry Goldstein.

Goldstein har producerat "Mio min Mio" på Götateatern, "Natthärbärget" på Riksteatern och har också producerat det judiska propagandaverket "Anne Franks Dagbok", och samarbetat med regissören Pierre Fränckel i produktionen av "Hjälten på den Gröna Ön".

Bland egna produktioner ses också den judiska nerven i "Kohelet" med material från Predikaren, och verket "Buber", om juden Martin Bubers filosofi.

Harry Goldstein har också haft ett finger med spelet i "Träpatroner" SVT, "Sjätte dagen" SVT, och "Jalla Jalla", "Memfis" m.fl. Goldstein har också setts som gästpedagog på Teaterhögskolan i Stockholm, Göteborg.

Han driver sedan länge ett samarbete med den lika judiske Salomon Helperin, en kompositör och musiker som även arbetar i Israel. De bägge medverkade på en "Bokmässokväll" i den sionistiska organisationen WIZO:s regi, i Göteborg, 16/9-1999 (se annons för evenemanget i Judisk Krönika, nr.4-1999).

Goldstein är också skådespelare på Judiska Teatern, och deltog 30/11-1995 på Nordiska Muséets judiska jippo.

 

Hilda Hellwig. Född i Ungern. DN skriver att "Hilda Hellwig har rötterna i kulturens och kafélivets Centraleuropa". Till Stockholm 1975. Startade Teater Aurora 1978. Satte upp "Informatorn" samt juden Brechts tolkning av "Huslaereren", 1987, i Stockholm. 1998 verksam bl.a. på Stockholms Stadsteater. Kallas för "postmodernismens egen Jeanne d’Arc".

Ledamot i Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, HSFR (1995), och satt tillsammans med juden Arne Ruth i juryn för Stig Dagerman-Priset, ett årligt pris på 25.000 kronor som tilldelas den eller de personer, eller organisationer som "i Stig Dagermans anda verkat för att värna om det fria ordets betydelse och tillgänglighet".

Hilda Hellwig var tidigare tillsammans med Claes Peter Hellwig.

 

Claes Peter Hellwig, (född 1951), huvudlärare för dramaturgi och produktion vid Dramatiska Institutet. Östgötateaterns chef 1993-1995. Sedan 1990 gift med en Agnes Östberg.

Claes Peter Hellwig har tidigare arbetat som lärare och prefekt på Dramatiska Institutet. Han var en av grundarna till Teater Aurora där han arbetade 1978-1993, 1993-1996 var han teaterchef på Östgötateatern och 1996-98 konstnärlig rådgivare och chefsdramaturg på Riksteatern. Har i många år undervisat i skådespeleri och dramaturgi/dramatik.

Claes Peter Hellwig har utsetts till professor i Teaterns kreativa processer. I sitt arbete som professor blir Claes Peter Hellwig ansvarig för den konstnärliga utvecklingen mellan de olika utbildningarna på teaterinstitutionen samt gentemot teaterbranschen.

 

 

Anders Lerner tillträdde 2001 som chef för Malmö Dramatiska Teater. Han har där en judinna Louise Nessim, under sig som sin chefsassistent.

Lerner, som gått producentlinjen på Dramatiska Institutet, var tidigare teaterchef på Teater Västmanland, och en av grundarna och ledarna i den tidigare sommarteatern i Södertälje.

 

 

Ulf Dohlsten var med och startade Backa Teater och delade också det konstnärliga ledarskapet med Eva Bergman 1978-1997. Har medverkat i flera produktioner på Backa Teater under 1980-talet som t.ex. "Historien om en häst" av Mark Rozovskij, "Lasse i gatan" av Lars Forssell, "En Midsommarnattsdröm" av William Shakespeare. Har varvat arbetet på Backa Teater med roller och arbete som teaterchef på Lisebergsteatern, som Ulf Dohlsten tillsammans med skådespelaren Puck Ahlsell övertog 1998 efter Israel-fanatikern Hagge Geigert. 

 

 

Ulf Dohlsten.

Dohlsten är också känd från TV-serier som "Hem till byn" samt TV-såpan "Vita Lögner" TV3 (2001, 2002). Ulf Dohlsten är verksam i Judiska Församlingen. Anges som en av de "utomstående krafter" som medverkar i den Judiska Närradion i Göteborg (se Judisk Krönika, nr.3-1991 och nr.4-1990).

Ulf Dohlsten medverkade också vid "Israelfestivalen" i Liseberg, Göteborg, 1/3-1994, "med en uppläsning av dikter från Menorahs dikttävling"(se artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1994).

Som appellör vid samma tillställning för insamling av pengar till Israel var Siewert Öholm, som enligt Menorah där "gav 'svar direkt' på frågan om sin kärlek till Israel".

Ulf Dohlsten var också en av dragplåstren vid "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, också ett jippo i Förenade Israelinsamlingens regi (se annonsbilaga till Menorah, nr.4-1995).

 

 

 

Bland teaterchefer lierade med den judiska maffian har vi i avsnittet om Dramaten nämnt Lars Löfgren men det finns andra exempel. 

 

Tor Hedberg (1862-1931), var en icke-judisk kulturprofil som umgicks frekvent hemma hos sin judiske förläggare Karl Otto Bonnier och var enligt Karl Ottos son Tor Bonnier "den författare som förekom mest i hemmet" efter den judiske författaren Oscar Levertin.

Tor Hedbergs far Frans Hedberg hade på sin tid getts ut av Karl Otto Bonniers far Albert Bonnier (Sr.), så relationen mellan de bägge familjerna var väl etablerad.

Bonnier-vännen Tor Hedberg kom sedan att bli chef för Dramaten, och hade denna post under åren 1910-1921.

Tor Hedbergs hustru var Stina Hedberg, en berömd och uppburen skådespelerska på Dramaten. Deras dotter, societétsflickan Nillan Hedberg, umgicks på sin tid med Albert Bonnier Jr. (Tor Bonniers son) och Jacob Wallenberg.

Tor Hedberg själv blev sedan intendent på det judiska Thielska Galleriet, grundat av en ingift släkting till Bonniers, den judiske bankiren Ernest Thiel.

 

 

 

På senare tid har vi Hagge Geigert, regissör och revyuppsättare som var chef i 33 år för Lisebergsteatern i Göteborg . En teater som 1998 lämnades över till bl.a. juden Ulf Dohlsten.

Om Geigerts engagemang för Israel redovisar vi noga i avsnittet om den svenska televisionen

Hagge Geigert var exempelvis ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987 där han medverkade med Erland Josephson och Per Ragnar på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons för jippot i Judisk Krönika, nr.6-1986).

Geigert har vid flera tillfällen använt scenen till att bedriva politisk propaganda för judarnas sak, bl.a. genom att delta i den judiska hetskampanjen mot österrikaren Kurt Waldheim.

 

 

En annan aktör är Ulf Kjell Gür. Han heter är gift med regissören Dilek Gür, som bl.a. regisserat "Medea" av Eurypides, på Studion, Göteborgs Stadsteater. Enligt judiska namnregler brukar namnet "Gür" betraktas som "judiskt", men i detta fall vet vi inte säkert. Ulf Kjell Gür var tidigare chef och VD för Göteborgs Stadsteater 1992-1995 och sedan verksam på Dramaten 1997-2000.

 

 

***

Teaterregissörer

 

Ludvig Josephson (född 1832) var en medlem av judiska församlingen i Stockholm och som mellan 1847-1850 var juden Adolf Bonniers medhjälpare i Adolfs bokhandeln i Stockholm. Ludvig drev sedan en egen bokhandel i Stockholm, tillsammans med sin svåger författaren Martin Schück, under åren 1855-1858.

Ludvig Josephson börjar en karriär inom skådespeleriet då han 1858 debuterade hos Stjernström och 1864 som regissör och scenisk ledare på de Kungliga Teatrarna. Med denna upphöjda position anses han av den judiske professorn i teaterhistoria Willmar Sauter "som en av de centrala namnen i 1800-talets svenska teaterutveckling" (sid. 211, Sauters essä i boken ovan), där han också talar om "Ludvig Josephsons hemmahörande i en tydlig om än inte alltid så uttalad judisk kulturtradition" (sid. 214). Även om detta är en del judisk skryt så skall man inte underskatta Josephsons påverkansmöjligheter, dennes bidrag till den judaiseringsprocess av det svenska intellektuella- och kulturella livet, som vi idag ser resultaten av.

1866 satte så Ludvig upp en opera med en judisk titelgestalt, skriven av en judisk kompositör. Det var på Kungliga Teatern med verket "Judinnan", komponerat av juden Fromental Halévy (egentligt namn Elias Levy).

Året därpå var det igen dagas för Josephson att lansera en stamfrände, nu var det juden Giacomo Meyerbeers verk "Afrikanskan".

En gammal judisk vän till Ludvig var den i Berlin födde Philip Joseph Meyer (1826-1861), som hade arbetat ihop med Ludvig hos Adolf Bonniers stab på Norrbro. Meyer blir sedan själv förläggare och förlade på egen hand bl.a. "Tusen och en natt" och skaffade sig 1853 utgivningsrätten till hela Bellmans produktion. Vid sidan om förläggandet var denne jude även "dramatiker" och hans judiske vän Josephson tvekade förstås inte att som regissör även sätta upp sin vän Meyers versdrama "Cids döttrar" på Kungliga Teatern, sex år efter Meyers död.

 

Därefter lämnade Josephson de kungliga teatrarna efter en del stridigheter och blev under en period ledare för Christiania Theater i Norge, där han samarbetade med Ibsen och iscensatte urpremiären av "Peer Gynt".

Åter i Sverige på 1880-talet var Josephson ägare och ledare på Nya Teatern på Blasieholmen, som var Dramatens värsta konkurrent. Där fick August Strindbergs nationaldrama "Mäster Olof" sin första iscensättning, men Sauter själv betraktar relationen mellan icke-juden Strindberg och hans judiske teaterdirektör Josephson som "inte oproblematisk". Den judaiserade teaterforskaren Tiina Rosenberg (med namnet och temat i beaktande sannolikt själv judinna) skall i sin avhandling om Ludvig Josephson gått igenom Strindbergs brev om den judiske teatermannen och ansett sig se hur det "framskymtar i breven den strindbergska antisemitismen": "Beroende på adressat varvas i breven inställsamhet inför teaterdirektören Josephson med de mest osmakliga beskrivningar av densamme." (sid. 212, i boken ovan).

Som vanligt avfärdas kritik av judar som "antisemitism", som något smutsigt som man inte behöver redogöra närmare för, samtidigt som vi som kritiker av judendomen förstår att det måste ha varit något i juden Josephsons arbetsmetoder och affärer som förgrymmat Strindberg.

Ingen rök utan eld, som det heter.

Josephson gick sedan i konkurs med sin Nya Teater och blev åter anställd på Operan som sceninstruktör och senare som sekreterare. Juden avskedades slutligen 1896 och fortsatte därefter som debattör skrivandens olika polemiska skrifter och dör 1899.

 

Med exemplet Ludvig Josephson vill vi visa på hur en judisk "kulturarbetare", så fort denne får plats och inflytande i de ledande skikten, börjar sin judaiseringsprocess genom att avancera just judars verk, vilket på så sätt förlänar dem ett proportionerligt utrymme jämfört med verk presterade av andra folk.  

Som en del av den judiska kulturkretsarna i Sverige på 1800-talet kan vi f.ö. nämna att Ludvigs bror Semmy Josephson var far till den kände konstnären Ernst Josephson, och således var Ernst brorson till Ludvig.

Ludvigs syster Wilhelmina, gift med ovannämnde Martin Schück, var dessutom en känd konsertpianist som bl.a. ackompanjerade sångerskan Jenny Lind (som i sin tur var gift med den judiske pianisten Otto Goldschmidt). 

I våra dagar finns en nyemission av "Ludvig Josephson" som arbetar på Radioteatern. Denne ättling arbetar precis lika konsekvent som sin för mer än hundra år sedan döde släkting, och driver renodlat judiska teman.

  

När vi nu går vidare kan vi nämna att den ovannämnde judiske teatermannen Knut Gottlieb Michaelson (1841-1915) också var känd för sitt dramatiska författarskap och komedier, verk som "Moln" (1890), "Skandalen i natt" (1891) och "Unge grefven" (1895).   

En annan individ från "det utvalda folket" inom teatervärlden i Sverige är den danska judinnan Lulu Ziegler, som lämnade Danmark 1942 för att i Sverige under 1940-talet uppträda därefter för soldater och flyktingar. Ziegler medverkade i Kar-de Mummas revy, hade den första kabarén på Hamburger Börs och regisserade på Göteborgs Stadsteater.

Ziegler var tillika gift med en känd dansk regissör och teaterchef, Per Knudtzon (en kommunist).

Som den judinna hon var uppträdde Ziegler också för Judiska Klubben eller Judiska Studentklubben kring 1943, (se Bertil Neuman, "Något försvann på vägen", Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 125-126).  

 

Den judiske regissören John Zacharias (född 1917) var regissör för Riksteatern och Folkparksteatern. Regissör och konstnärlig ledare på Boulevardteatern 1947-1950. Både regissör och skådespelare på Radioteatern samt även i TV-teatern. Styrelseledamot i Teatrarnas Riksförbund 1953-1968 och 1975-1978 (ledamot av Arbetsutskottet 1954-1968). Verksam vid Statens Scenskola i Stockholm 1964-1969. Internationella Vadstena-akademin och dess vice ordförande sedan 1976. 

Lotta och John Zacharias var producenter och iscensättare av den judiska sionistorganisationen WIZO:s festlighet som hölls på Vasateatern i mars 1986, där en mängd kändisar framträdde. Ett sionistiskt spektakel som Judisk Krönika, nr.3-1986, berättar närmare om.  

John Zacharias far var den judiske direktören Efraim Zacharias, och modern var född från den judiska klanen Kopowski. John Zacharias gifte sig själv med dottern till överstelöjtnant Gösta Hellgren.

John Zacharias är enligt uppgift besläktad med Gun Zacharias, som bl.a. är skribent i Judisk Krönika och vars judiska dotter med skådespelaren Arne Ragneborn, Ann Zacharias, tidigare var gift med Evert Taubes son Sven-Bertil Taube.

Sven-Bertil Taube och Ann Zacharias judiska dottern Sacha Zacharias är en känd ungdomsskådespelerska inom såpa-världen.

 

 

Rolf Carlsten (född 1926), är en annan judisk regissör. Dramaten 1953-1955, 1958-1965, regiuppdrag Riksteatern, Folkparkerna, Helsingborgs Stadsteater, etc. Skolteaterchef Dramaten 1963-1965. Radioteatern 1953-1965, anställd Sveriges Radio, televisionen 1965-1986, frilans sedan 1987. Producent för TV:s "Hamlet" 1954, regi bl.a. "Babels torn" på Dramaten 1953.

Verksam som illusionist under artistnamnet Charlie Stone sedan 1971.

Han är jude via sin moder Dora, född Söderberg, dotter till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska fru, således besläktad till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn. Rolf Carlstens far var en känd regissör Rune Carlsten (1890-1970).

Rolf Carlsten giftes 1958 med konstnär Ingegerd Marmolin.

 

 

Mimi Pollak (1903-1999) känd judisk skådespelerska, känd som "Dramatens första kvinnliga regissör" fr.o.m. 1940. Var 1:e regissör 1959-1975. Tidigare lärare vid Teaterhögskolan i Stockholm. Operaregissör på Oscarsteatern 1986. Regisserat filmerna "Rätten att älska" (1956) och "Malin går hem". Engagerad vid bl.a. Komediteatern, Blancheteatern, Göteborgs Stadsteater och sedan på Dramaten 1942-1975. Medverkat i 60-tal filmer. Hon hann med över 200 roller.

Vän med Greta Garbo, som hon kände sedan studietiden på Dramatens elevskola.

Pollak växte upp i Värmland som dotter till en österrikisk konsertpianist och och en ingenjör. Bild på Pollak i Judiska Muséet under rubriken "Vitaminer i svensk kultur". 

 

Den judiske regissören Hans Abramson är en annan person vi här nämner. Abramson "har många uppsättningar av TV-teatern bakom sig" enligt Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.

Hans Abramson (född 1930), är son till en judisk major Bernt Abramson och dennes judiska fru Greta från den judiska klanen Luterkort. Hans Abramson var regiassistent på SF 1954-1956, regissör på TV-teatern 1956-1962, därefter ånyo på SF 1960-1966, verksam på bl.a. Stockholms Stadsteater och sedan som regissör på TV i Göteborg sedan 1973.

 

I samma Judisk Krönika-artikel om kända svenska judar nämns förövrigt Hasse Funck som jude, en man som regisserat scenteater. Hasse Funck (född 1917), är friherre och son till en kapten och friherre Fredrik Funck och dennes hustru Eva Nordensvan, den senare i sin tur ättling till hovjuden Moses Marcus Levi - Adolf Ludwig Levin.

Hasse Funck började på Kungliga Teaterns balettskola och var därefter verksam på bl.a. Hippodromteatern och Stadsteatern i Malmö samt Södra Teatern och Oscarsteatern i Stockholm.

Hasse Funck hade ett stort inflytande då han var chef för Stockholms showskola sedan 1951.

Hasse Funck präglas också av den judiska inkränktheten varpå han som maka valt en judinna från klanen Wallentin, en Inga-Lisa Wallentin.

Hasse Funcks likaledes judiske bror Thomas Funck (född 1919) är känd som regissör i TV, radio och film, framförallt för sina insatser med Kalle Stropp och Grodan Boll. Thomas Funck var även ledare för Thomas Funcks teatergrupper för barn och ungdom 1962-1990 och driver tillsammans med hustrun Eva Funcks Dockteater i Stockholm sedan 1981.

 

 

Den judiske skådespelaren Erland Josephson som vi redogjort utförligt ovan i avsnittet om judiska teaterchefer har också regisserat och skrivit skådespel, bl.a. "Benjamin" (1960).

Erland Josephsons son, Ludvig Josephson (Jr.), är producent, dramaturg och regissör vid Radioteatern, P1.

Ludvig Josephson är öppet judisk och verkar inom Judiska Centret i Stockholm och sitter i Judisk Krönikas ungdomsbilaga Mish Mash:s redaktion (se nr.3-1999). Och i en artikel i Judiska Krönika , nr.3-2000, sid. 8-9, uppmärksammar man att han också "emellanåt är kontrabasist i ett klezmerband".

Och i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättas att denne Ludvig Josephson "gav den rätta klezmer-klangbotten på sin basfiol" vid sitt uppträdande på jubileumscabareten för att fira Israels 50-års jubileum, ett sionistiskt spektakel som hölls på Musikmuséet i Stockholm. Ludvig avslöjar sig således som anhängare av denna av FN så fördömda stat.

Han har även varit sommarpratare i radion 1998.

I sitt val av teman och vilka han samarbetar med är han konsekvent judiskt etnocentrerad - d.v.s. en rasist rätt och slätt som tyr sig till sitt "utvalda folk". Exempelvis har han haft projektet "A room for a Jew", som han satt ihop med sin judiske kompis Danny Gordon, på Mosebacke 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998) och när judinnan Lena Einhorn (dotter till Jerzy och Nina Einhorn, den senare f.d. ordförande för Förenade Israelinsamlingen) skulle behöva en berättarröst till sin judepropagandistiska dokumentärserie "Ur det förflutnas dunkel", som sändes i SVT januari 2001, så var det förstås juden Ludvig Josephson som fick jobbet.

Judinnan Doreen Kanter verkar tillsammans med Ludvig som producent på Radioteatern och hon har också samarbetat med Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash", (Judisk Krönika, nr.3-1999).

 

 

Regissören Kurt-Olof Sundström är en annan aktör som tidigare bl.a. var chef för Folkteatern i Göteborg. Han började på TV-teatern på 1960-talet och var regissör där under åren 1965-1969 för att sedan fortsätta på TV1 1969-1989. Hans mor var född Bernstein.

 

Här har vi också Marie Louise Ekman (Fuchs) och dramatikern Peter Weiss.  

 

Den amerikanska judinna Donya Feuer (född 1934) som vi berättar mer om i vårt avsnitt om dansen har länge verkat på Dramaten sedan 1965 som koreograf men även varit regissör av teater. Feuer har också varit adjungerande professor vid Lärarhögskolan.

 

 

Gösta Bredefelt (född 1935) är en judisk skådespelare som även gjort sig känd som regissör där han stått för regin på Sveriges Riksteater 1977-1979. Gösta Bredefelt har varit aktiv på Stockholms Stadsteater sedan 1967. Har tidigare tillhört svenska teatrarna i Åbo och Helsingfors. Lärare på Statens Scenskola. Känd som skådespelare, bl.a. i såpan "Hotel Seger", TV5 fr.o.m. hösten 2000.

Skådespelare vid Judiska Teatern, framförde på Nordiska Muséets judiska afton 30/11-1995. Gift med skådespelerskan Britt Örnehed, se denna.

 

 

Marianne Goldman är en känd judisk manusförfattare. Skrev manus till "Freud flyttar hemifrån". Samarbetade där med judar som Josef Hochhauser, producenten Peter Kropénin och regissören Susanne Bier.

Marianne Goldman skrev också manus till "Kaos är granne med Finkelsteins" tillsammans med judinnan Kersti Klein-Perski, en judisk pjäs som senare spelades på Kulturhuset i Stockholm. Goldman har också skrivit pjäsen "Försoningsdagen" för den Judiska Teaterns räkning, 1998. Marianne Goldman skriver själv i den sionistiska tidskriften (Judisk Krönika, nr.4-1999).

Marianne Goldman räknas numera av judarna som en av deras storheter inom kulturen och hon var exempelvis inbjuden som gäst till Judiska Kulturkommitténs i Stockholms seminariedagar i december 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999).  

Som brukligt får denna judinna allsköns priser. Hon erhöll exempelvis Teatervetenskapliga Rådets Monologpris 1:a pris tillsammans med Ernst Brunner, för en text om "Auschwitz och oförlöst kåthet" enligt Dagens Nyheter. Och 1994 meddelades det att hon får ett tvåårigt konstnärsbidrag från Sveriges Författarfond (1994).

Hon är gift med den likaledes judiske Ricki Neuman, som är sionist och kulturskribent på Svenska Dagbladet och som också skriver regelbundet i Judisk Krönika.

Marianne Goldmans judiska syster är författarinnan Anita Goldman.

Suzanne Osten (född 1944). Regissör och dramatiker vid Fickteatern 1968-1971. Regissör och dramatiker vid Stockholms Stadsteater (Unga Klara) sedan 1971. Professor i regi vid Dramatiska Institutet sedan 1995.

Även filmregissör, bl.a. "Bröderna Mozart" (1986) och "Tala, det är så mörkt!" (1993).

Skrev en bok (1998) om sin uppväxt med sin psykiskt sjuka mamma, en bok som utgavs på judiska Brombergs Förlag. Regisserade sedan pjäsen "Flickan, mamman och soporna" skriven av Erik Uddenberg, efter Ostens bok om sin psykiskt sjuka mor, där pjäsen uppfördes på Unga Klara.

Samarbete med Helena von Zwiegbergk, Margareta Garpe och Per Lysander (Lysander blev senare chef för Radioteatern 1984-1988 och chef för Göteborgs stadsteater efter 1989 och numera rektor för Dramatiska Institutet). Se även judarna Marie Feldtmann, Yvonne Rock, Philip och Jessica Zandén, Simon Norrthon, Henry Bronett, Gunilla Röör.

Suzanne Osten har också setts i TV som en av sympatisörerna till den judiske bedragaren Jesús Alcalá, under rättegången mot Alcalá, maj 2001. Sambo med Etienne Glaser, se denne.

Etienne Glaser. Skådespelare vid bl.a. Stockholms Stadsteater och Unga Klara. Regissör, bl.a. vid Operan och Drottningholmsteatern. Regisserar Peter Weiss´ "Rannsakningen", hösten 2000. Filmroller i bl.a. "Bröderna Mozart" (1986) och "Skyddsängeln" (1990).

Skrev i Judisk Krönika, nr.4-1989, under rubriken "Judendomens etiska åtagande":

"Vad gör jag med min kunskap om det judiska folkets lidande, den smärta och vanmakt som gavs mig som arv? På vilket sätt skall jag ta hand om de ihjälgasade barnen inom mig, hur är jag i ord och handling solidarisk med alla ihjälslagna systrar och bröder, vad är det för ansvar som ålagts mig av dem vars liv jag fortsätter genom min tillhörighet, mina judiska rötter? Vad gör jag med mitt hat. Och mitt självhat? Så frågar jag mig och så frågar sig många judar. Ordet helig blev konkret för mig, därför att det var det enda som anmälde sig, när jag stod, tömd av en orkan av skräck bland Auschwitz stumma hus." 

"Å vad jag känner mig befryndad med de unga socialistiska sionisterna från det gamla Europas getton som bröt upp och på tusen hemliga vägar tog sig till Palestina och där grundade kibbutzer i människovärdets och jämlikhetens tecken, i tron att det var möjligt att åstadkomma levnadsformer, samhällen där människor levde med varandra och varandras barn kollektivt, i solidaritet och rationalitet! Sionismen - liksom socialismen - är exempel på dessa världsförbättrande ismer." 

Etienne Glaser är son till Werner Wolf-Glaser, en tysk jude i Sverige verksam som komponist och f.d. studierektor på Västerås Musikskola.

Etienne Glaser är far till Pernilla och Benjamin Glaser, se dessa. 

 

Andra Glasers i det svenska kulturlivet: 

Joachim Glaser. Skådespelare. Radioteatern i P1. 

Rebecca Glaser. Gallerist i Stockholm. 

Paul Glaser. Skådespelare. Standin för Björn Kjellmans roll i "Little Shop of Horrors", China Teatern, 1996. 

Pernilla Glaser (född 1972). Dotter till Etienne Glaser. Pernilla Glaser är regissör, dramapedagog och pjäsförfattare. Skriver regelbundet på DN:s kultursidor (2000, 2001). Pernilla beskrivs i DN, 12/2-2001, som att hon "är totalt autodidakt". Regissör "Unga Klara". Regidebuterade där 1993, med barnpjäsen "Sagornas hav". Skrivit pjäsen "Familjen Kantarell", för Älvsborgsteatern (2001). Startade 1990 teatergruppen Cirkus Tigerbrand. Skrev sin första roman, "Robson", 1995. Avtackas för "medverkan i Judisk Krönika 1999" på baksidan i Judisk Krönika, nr.6-1999. 

Cecilia Glaser. Spelar violincell. Egen konsert i Grünewaldssalen i Stockholms Konserthus 1992.

 

 

Vi går vidare.

Jakob Oschlag, regissör vid Borås Stadsteater regisserade uppsättningen av juden Georg Taboris pjäs "Mein Kampf" (se Judisk Krönika, nr.2-1991).  

 

Marie Feldtmann. Pjäsförfattare. Regissör Teater. Teaterkoreograf åt Susanne Ostens "Livsfarlig film". Se DN, 4/2-1994.

 

Osnát Opatowsky-Wahlberg är född 1953 i Israel. Hon är verksam i Sverige som utbildad koreograf. Hösten 1998 satte hon upp en opera med samma tema som i boken "Prinsessan och månen".

Frank Kelber. Född i Polen. Skådespelare och regissör. Spelade med i Riksteaterns "Spelman på Taket". Regisserade judiska pjäsen "Roitsvans" på Södra Teatern (se Judisk Krönika, nr.5-1990). Se också Bert Kolker och också Jurij Lederman. Regisserade judiska pjäsen "Tidvatten" på Södra Teatern (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

 

Irena Kraus. Dramatiker/dramaturg verksam vid Upsala Stadsteater. Stod för dramatiseringen av Upsala Stadsteater uppsättning av pjäsen "Född skyldig" av juden Peter Sichrovsky, en pjäs där de judiska skådespelarna Stefan Böhm och Per Graffman också medverkade.

SvD skriver i sin recension (23/2-2002).

"[...] men det handlar ändå om människor som stängts in i ett tillstånd, om barn och barnbarn till tyska nazistiska officerare.

Som samtalsledare fungerar Stefan Böhms judiske jurist, som samlat några "födda skyldiga" för att fråga ut dem och dokumentera deras svar. Irena Kraus, som dramatiserat Peter Sichrovskys intervjubok tillsammans med regissören Eva Molin, har skrivit denna roll, som både håller ihop föreställningen och väcker frågor."

Irena Kraus stod också för regi och bearbetning av Nordiska Muséets judiska afton, 30/11-1995. Kraus var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

Yvonne Rock. Skådespelerska. "kulturproducent". Teaterproducent på Västanå Teater (se också Susanne Marko), Ronsäter, en barnteater i Värmland. 1994-1995 producent för en ny film av Suzanne Osten, se denna. Projektledare för TV-serien "Morsarvet" på Kanal 1 från 1993. Producent för Judisk Kabarés "Kaos är granne med Finkelsteins" (se Judisk Krönika, nr.1-1989) som spelades på Kulturhuset i Stockholm. Ingår i Judiska Teaterns konstnärliga råd. Står som en av de bakom Judiska Kulturkommitténs i Stockholms seminariedagar dec 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999). Dotter till sionisten Harry Rock - se dennes dödsannons i DN hösten 2001.

  

Edward "Buffalo" Bromberg. Teaterregissör. Regisserat pjäsen "Under bältet" som går på Teater Giljotin, Stockholm (2001). Se också Bert Kolker som spelar i pjäsen.

I en artikel i antirasist-blaskan "Svart-Vitt med Expo" (nr.2-2000) skriver man om Edward "Buffalo" Bromberg: "Han är jude, men inte en utövande sådan." Bromberg berättar där själv:

"- Jag går två gånger om året i synagogan och det är en upplevelse varje gång." Kulturellt är jag stolt över att vara jude."

Gift 1999 med Annika Bromberg som betecknas som "en framgångsrik finsk scenograf uppväxt i Sverige". 

Katharina Cohen. Skådespelare och regissör, Unga Klara (2001). Spelar i pjäsen "JB", 2001 och i SVT:s serie "Järnvägshotellet" (2003).

 

Pia Forsgren. Judiska Teaterns konstnärliga ledare. Se Judisk Krönika, nr.1-1998. Se intervju med henne i Judisk Krönika, nr.5-1999.

Judith Hollander (född 1944). Regissör. Stockholms barn- och ungdomsteater, Pistolteatern (delägare (1972-1974), Riksteatern, Unga Klara, Mosebacke.

Har regisserat uppsättningar med typiska judiska namn som "Änglasug" och "Kunde prästänkan så kan väl du".

Judith Hollander deltog som regissör för Judisk Kabarés "Kaos är granne med Finkelsteins" (se Judisk Krönika, nr.1-1989), och som spelades på Kulturhuset i Stockholm.

Hon var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000. 

Hon har också gjort uppsättningen "Min pappa är Tarzan" och man undrar då om hon inte haft sin egen far som förebild? Hennes far är nämligen ingen annan än den sionistiske aktivisten Fritz Hollander, en jude som bl.a. varit chef för Solidaritetskommittén för Israel, president för Zionistiska Federationen, och hedersordförande för Förenade Israelinsamlingen samt tidigare ordförande för European Council of Jewish Community Services.

Med denna bakgrund kan det var intressant att veta att Judith Hollander sedan 1978 är ihop med journalisten Ove Säverman, på Dagens Nyheter.

 

Fritz Hollander (till vänster) erhåller det sionistiska priset "silverlejonet" av den judiske krigsförbrytaren Yitzhak Rabin (till höger), som då var Israels försvarsminister. Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" (i en tidskrift från sent 1986/tidiga 1987, vi har inte det exakta datumet). Enligt tidskriften stod det ingraverat på silverstatyn följande inskription, riktad till pristagaren Fritz Hollander: "I erkänsla för långvarigt stöd och värdefulla insatser för Israel genom Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod. Jerusalem i november 1986 Avraham Avi-hai Världsordförande" Regissören Judith Hollanders far, Fritz Hollander, rör sig i de högsta sionistiska kretsarna, med band direkt till det sionistiska etabalissemanget i Israel.

 

Den tyske juden Michael Meschke, mannen bakom Marionetteatern har också verkat som regissör för teater opera, dockteater och film, pjäser, bl.a. "Himlaspelet" (1958). Michael Meschke är också professor vid Dramatiska Institutets dockteaterutbildning. 

 

Den till judendomen konverterade poeten och författaren Tobias Berggren (född 1940) är också besläktad med Bonniers varifrån han fått sina judiska impulser. Berggrens poesi lanseras av Bonnier-media, han är t.o.m. kulturskribent i Bonnier-tidningen Expressen, men skriver också i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.3-1991) och är aktiv som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.

Poeten Tobias Berggrens likaledes Bonnier-ättade broder, Martin Berggren (född 1942), är en känd skådespelare som bl.a. varit skådespelare och regissör på Göteborgs Stadsteater och medverkat i TV- och Radioteatern. Martin Berggren är själv gift med skådespelerskan Ann Lundgren. 

Susanne Marko, författare, dramaturg, teaterkritiker och regissör. Dramaturg vid Västanå Teater (se också Yvonne Rock). Marko har bl.a. skrivit boken "Rappatack" (1996), en bok där den världsberömda glaskonstnären och judinnan Ulrica Hydman-Vallien var illustratör. Marko har givit ut ett flertal barnböcker, bl.a. "Lilli i Snödrottningens rike".

 

Susanne Marko.

Susanne Marko var ansvarig för bearbetning och regi för Nordiska Muséets judiska afton, 30/11-1995. Var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

Victoria Kahn. Regissör, "Burkpojken" efter Christine Nöstlingers barnbok, Fyren, Kärrtorp. Spelar med i den israeliske dramatikern Joshua Sobols pjäs om den judiske "självhataren" Otto Weininger, Kulturhuset, 24/1-2001.

Del av annons från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1998, i samband med Israels 50-års firande.

Michel Druker är en judisk pjäsförfattare som haft ett antal pjäser uppförda bl.a. på Dramaten ("Svinstian") och Stadsteatern i Stockholm. Han har haft juden Jurij Lederman som regissör för en av sina pjäser. Tommy Ringart skriver om Druker i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1984:

"Det vore fel att säga att Michael använder en judisk humoristisk ton i sina pjäser. Det är nog riktigare att säga att hans pjäser, liksom hela hans uppenbarelse, hela hans sätt att tala, att röra sig, att tänka, är judiskt. Och därmed inte nattsvart utan varmt och intensivt. [...]

Fast Michael har svårt att kalla det för judiskt.

- Jag vet inte? Humor är oerhört viktigt. Judiskt? Jag vet inte. Jag har inte rannsakat det.

Han tvekar och får en bekymrad rynka mellan ögonen.

- Just nu känns det inte viktigt.

Han stannar upp igen. Tvekar.

- Fast jag känner att det är en stor bit... kanske är det så att det judiska finns i allt jag gör. Just nu känner jag inget behov av att gestalta det. Men nån gång i framtiden... kanske en pjäs om en judisk familj. Där finns det mycket att ta på. Många konflikter. Många krav.

Att Michaels judiska bakgrund skulle vara en viktig del i hans liv och i hans dikt verkar faktiskt vara en ny tanke för honom.

Michaels föräldrar kom 1945 från Polen och bodde på Söder i Stockholm, där han sen själv också bott större delen av sitt liv. Han tycker inte själv att han fått någon judisk uppfostran, men medvetenheten om hans judiska ursprung har alltid funnits där.

- Jag är väl förmodligen en produkt av det judiska kulturarvet. Men jag är inte beroende av det judiska idag. Där jag är idag tänker jag inte på det. Men nån gång i framtiden, kanske det blir en eller flera pjäser.

I spänningsfältet mellan den judiska och icke-judiska världen är han inte ensam. Där har mycket konst fötts, ofta under stora våndor."

 

 

Robert Sjöblom (född 1952). Skådespelare. Teaterregissör. Spelade i "Älska mig Lagom" på Turteatern. "Vilda Sardinen" på Folkan. Narren i "Prinsessan och månen", på Operan. Intervjuad i Radio Shalom om sin revy tillsammans med de judiska eleverna på Ahlströmska som Robert gjorde ihop med Johan Schildt (se denne för mer detaljer).

 

Robert Sjöblom.

Robert Sjöblom ledde workshopgrupper under Judiska Kulturkommitténs seminariedagar december 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999). Konferencier ihop med Samuel Sjöblom, i "Jubileumscabaret" under Israels 50-års jubileumsfestival den 29/3-1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

 

 

 

Stephen Rappaport, konstnär, aktiv inom teatern. Var en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.

Jonathan Metzger (född 1978). Judisk regissör som hårdlanserats i media. Vann 1997 Teater Giljotins författartävling Ung Författare med debutpjäsen "Kluven". Hans första verk som framfördes på scen var pjäsen "DFB - Darling Fascist Bullyboy" som spelades i hans egen regi på Teater Giljotin under sommaren 1998. Teatern skriver själv om honom på sin hemsida:

"Jonathan tycker mycket om att irritera och uppröra människor. Det är för att tillfredställa denna drift och för att få utlopp för sin mytomana läggning som han skriver."

Och hans pjäs "Kusiner" skall enligt uppgift vara "ett drama med sju roller som handlar om en i verkligheten drygt hundraårig konflikt omkringgärdad av en historisk myt om en flertusenårig bakgrund, Israel-Palestinakonflikten".

 

Den sionistiske juden Jonathan Metzger, som för icke-judarna skall förklara orsakerna till Palestinakonflikten.

Och våren 2001 spelades så "den unga dramatikern" Jonathan Metzgers pjäs "Men i framtiden då?" på den Judiska Teatern i Stockholm. En pjäs som går "Från ironi till mörkaste allvar med en förbluffande känslighet", enligt DN:s judiske teaterrecensent Leif Zern.

Metzger beskrivs i DN, 8/12-1996, som en som "hör till den nya generation judar som växer upp i Stockholm, lägerfångarnas barnbarn".

Metzger skriver själv en artikel i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.2-1999, om Israelitiska Ynglingaföreningen, en organisation vars ekonomiska stöd till judiska studenter brukar garantera dem inflytelserika platser i det icke-judiska majoritetssamhället.

Utöver sitt teaterarbete är Metzger student och fil. dr. i ekonomisk historia vid Stockholms Universitet (2001).

Jonathan Metzgers namn kunde f.ö. ses annonseras i "Menorah", nr.1-1996, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.

 

Ellen Lamm (född 1975), utgör ett bra exempel på hur judar infödda från kulturetablissemanget raskt beredes plats bland de stora och sedan av dessa får erkännande och för "de vanliga dödliga" sedan lanseras som en "ung sensation".

När hon var tio år gammal var hon med i Ingmar Bergmans uppsättning av "Ett Drömspel", och 1987, när Ellen Lamm var 12 år, spelade hon redan på Dramatens stora scen. Lamm erhöll Sandrews teaterstipendium, 2001.

Arbetar sedan 1997 på nationalscenen som dramaturgi- och regiassistent på Dramaten och i Ellens egna teatergrupp Trappteatern där Ellen Lamm bl.a. regisserade Trappteaterns "kritikerhyllade" föreställning "Våren vaknar" (2000).

Hon är en typisk judisk rasist i sitt urval av vilka hon samarbetar med. I sin regi av uppsättningen "Fool for love" på Trappteatern så är två av de fyra som har rollerna judar (David Dencik och Sara Jangfeldt), d.v.s. 50%.

 

Ellen Lamm kommer från etablerade judiska kretsar, där fadern är den judiske dokumentärfilmaren Staffan Lamm (se nedan) och modern textilkonstnärinnan Ingela Håkansson. Ellen Lamms syster Lovisa Lamm arbetar samtidigt som regiassistent åt Johan Renck (se SvD 19/6 2001).

 

Bland två personer vi redan nämnt i avsnittet om judiska teaterchefer ovan, kan nämna att både Stefan Böhm och Pierre Fränckel  är regissörer, den senare bl.a. på Malmö Stadsteater.  

Lizzy - Lizzie Oved. Den israeliska ambassadens kulturattaché i Stockholm är också aktiv i det svenska kulturlivet. Exempelvis var det hon som stod bakom "Ann Frank"-pjäs för skolorna. Enligt Menorah, nr.3-1999, var hon talare på Rikssamfundet Sverige-Israels riksårsmöte i Södertälje, 1999, där hon framhöll att "kultur är ett utmärkt, mångsidigt vapen". Oved var regissör för projektet att sätta upp "Spelman på taket" med amatörer från det Judiska Centret, 1996 (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996).

2001 gifte hon sig med den judiske pianisten Staffan Scheja, se denne, och är mor till deras gemensamma barn.

 

***

Bland kända teaterregissörer lierade med judiska maffian hittar man flera intressant namn från det svenska kulturetablissemanget:

 

Gustaf Linden (1875-1936), och sceninstruktör och teaterdirektör, bl.a. 1:e regissör vid Dramatiska Teatern i Stockholm 1907-1917, konstnärlig ledare och chef för Lorensbergsteatern, Göteborg, 1917-1919, senare ånyo 1:e regissör vid Dramatiska Teatern i Stockholm 1921-1931 och t.f. konstnärlig ledare där. Var fr.o.m.1912 gift med den judiska skådespelerskan Olga Raphael-Linden (på mödernet från den judiska klanen Saloman), också verksam på Dramatiska Teatern. Under åren 1931-1951 var hon ordförande Judiska Kvinnoklubben.

Efter Gustaf Lindens död gifte hon sig 1940 med en konstnär Gösta Hallencreutz (1881-1952) och kallade sig således för Olga Raphael-Hallencreutz. Hon blev då lanserad som målarinna och illustratör.

Augusta Lindberg, premiäraktris vid Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm, gifte sig med teaterchefen August Lindberg. August Lindberg (1846-1916) var instruktör vid Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm.

Deras ena dotter Greta Lindberg gifte sig med den judiske förläggaren Tor Bonnier (en annan dotter Stina hade ett misslyckat äktenskap med författaren Hjalmar Bergman). Tor Bonniers barn med Greta blev ingen annan än Albert Bonnier Jr., mannen som sedan kom att bli en stor figur inom Bonniers inte minst tidningsförlagsverksamheten.

En son till paret Lindberg, Per Lindberg - och således svåger till juden Tor Bonnier- blev känd regissör och konstnärlig chef för Lorensbergsteatern. Per Lindberg (född 1890) var och även verksam på Dramatiska Teatern fr.o.m. 1927 och teaterchef på Radiotjänst 1929 samt filmregissör. 1919 gift han sig med en Signe Blaustein, med ett efternamn som allt av döma är judiskt.

Socialdemokraten Hjalmar Branting och hans hustru Anna Branting var "gamla vänner till familjen Lindberg" (Albert Bonnier Jr. i sin memoarbok "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 35).

 

 

Rune Carlsten (1890-1970).1:e regissör. Gift 1925 med judiska skådespelerskan Dora Söderberg, dotter till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska hustru från klanen Josephson-Josephssohn. Parets son Rolf Carlsten blev också en känd regissör och teaterproducent både inom Sveriges Radio och SVT. 

 

Åke Thulstrup var en skribent på GHT under 1930-talet som hyllas av judarna som en "humanist" under andra världskriget. - d.v.s. en judeofil (se exempelvis sionisten Svante Hanssons artikel i Judisk Krönika nr.1-1998). Thulstrup gjorde senare karriär inom Bonnier-koncernen och var redaktör på Albert Bonniers Förlag åren 1946-1969 och var redaktör 1948 och 1949 för "Det andra världskrigets historia". Åke Thulstrup var son till borgmästaren Jakob Pettersson, och Åke hade en bror, Karl-Magnus Thulstrup, som länge var känd skådespelare på Göteborgs Stadsteater och senare rektor för dess elevskola samt t.f. rektor för Statens Scenskola i Göteborg 1964. 

 

 

Dramaturgen Lars Norén, känd för sina hetsiga och skildringar av familjeelände och moralisk misär, har länge haft en flört med den svenska judenheten, sannolikt som ett resultat av hans mångåriga - nu avslutade - förhållanden med den den judiska skådespelerskan Lil Terselius - en judinna som aldrig backat att framhäva sitt judiska bakgrund. Noréns önskan att skildra "nazismens" bakgrundsorsaker ledde dock till uppsättandet av Riksteatern famösa pjäs "Sju tre" med de kända nynazisterna som senare fälldes för Malexander-skotten.

 

Här såg plötsligt Norén hur stora delar av hans judiska supporters vände sig emot honom; exempelvis gick judar som Jackie Jakubowski och Leif Zern till verbal attack mot pjäsen. Och förläggarjudinnan Eva Bonniers make, Erik Sidenbladh, kulturjournalist på SvD polisanmälde Noréns pjäs för "hets mot folkgrupp" (!) p.g.a. de anti-judiska uttalanden internerna där uttryckte.

För att rädda sin heder gick således Lars Norén ut på DN:s ledarsida (28/5-2001) i ett försök att lappa igen eventuella skador och säga de magiska fraserna för att blidka sina kritiker. I artikeln berättar Norén hur han skall ha fått en "chock" när "vi anklagades för att propagera för nazism från scenen". Norén berättar vidare att han minsann är en riktigt duktig goj - icke-jude:

"Jag har skrivit ett femtontal diktsamlingar fyllda av referenser och intryck från de fruktansvärda lidanden som det judiska folket utsattes för av nazismen."

Och inte nog med det, Norén beklagar sig i sin försvarsartikel för att hans kritiker glömt bort "att reagera på att jag uttryckte min kärlek till landet Israel".

Han berättar också i sin artikel att han känt att ytterligare satsningar för att bistå i kampen mot nazismen behövdes varpå han beslöt sig för att sätta upp juden Peter Weiss förintelse-propaganda-alster "Rannsakningen".

Till hjälp med tog han Weiss´ f.d. fru - den judiska scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss samt den judiske regissören Etienne Glaser (Unga Klara-judinnan Suzanne Ostens livskamrat). 

 

Och inte nog med det. Norén har nyligen också satt upp den italienske juden Primo Levis "Är detta en människa" (2000) (med Michael Nyqvist), där Norén till sin hjälp inför uppsättningen använde den italienska judinnan Laura Petri-Schwarz för att hon ord för ord skulle granska översättningen till svenska av Levis text.

Vi har tidigare hört om denna Laura Petri-Schwarz från studenter i italienska språket vid Stockholms Universitet, där hon arbetat, och där studenterna upprörts över hennes totala judiska fixering i valet av "italiensk" litteratur till studenterna. Trots att judar i Italien bara utgör någon bråkdel av befolkningen lyckades Petri-Schwarz peta in de judiska författarna i en majoritetsposition, dessutom arbeten kryddade med "förintelse"-propaganda.

 

 

 

Ingmar Bergman har regisserat åtskilliga verk för teatern. Vi berättar mer om honom och hans kopplingar till den judiska maffian i vårt avsnitt nedan om filmens värld. Vi kan här nämna att Ingmar Bergman regisserade "Goldberg-variationer", en pjäs av den ungerske juden George Tabori, på Dramaten 1994.

 

Ingrid Luterkort (född 1910). Regissör bl.a. Riksteatern. Sekretare Svenska Teaterunionen 1969-1977. Generalsekreterare för Nordiska Teaterunionen 1970-1976.

 

  

Jeanette Bonnier var gift 1964 med Hans Dahlin (född 1922), känd regissör som bl.a. arbetat på Uppsala, Norrköpings, Göteborgs och Stockholms Stadsteatrar, Operan, TV och Radioteatern och som 1973-1974 var chef för teaterutbildningen på Dramatiska Institutet. Jeanette Bonnier var sedan gift med Jörn Donner, se nedan.

 

Philippa Wallér (född 1956). Frilansande regissör. Pjäser för Radioteatern. Tidigare gift med den judiske skådespelaren Philip Zandén, se denne. 

 

I Judisk Krönika, nr.3-1986, berättar man skrytsamt hur den kände Stadsteater- (och senare Dramaten-) skådespelaren Bertil Norström var konferencier för den judiska sionistorganisationen WIZO:s festlighet som hölls på Vasateatern i mars 1986. Judisk Krönika uppskattade Norströms konferenciersinsats som han gjorde "gemytligt, avspänt, familjärt" och där han bl.a. spelade juden "Tevje" från den judiska pjäsen "Spelman på taket". Även Norbergs kända skådespelarfru Margreth Weivers som enligt Judisk Krönika är en "gedigen skådespelerska" "roade hjärtligt" de samlade sionistkvinnorna.

Bertil Norström (född 1923) har också arbetat som regissör och dramatiker. Israelanhängarna Bertil Norström och Margreth Weivers´ son, Per Norström (född 1947), har gjort en karriär inom UD och arbetar som "minister" i Oslo sedan 1994.

Leif Sundberg. Regissör vid Göteborgs stadsteater. Samarbetar med Suzanne Osten. Arbetar med Judiska Teatern. Gift med Ingegerd Monthan, som råkade vara vinnare av 1994 års Monologmanustävling.

Linus Tunström. Regissör. Hans kortfilm "To be Continued" fick priset bästa kortfilm på filmfestivalen i Salerno, Italien, 2001. Son till Israel-vännen Göran Tunström, se denne.

 

Ronny Danielsson. Regissör. Studioteatern i Malmö. Satte upp den judiska musikalen "Spelman på taket", (se Judisk Krönika 2-1990). 

 

Martin Söderhjelm. Regissör. Dottern Simone Söderhjelm, se denna, var tidigare gift med Robert Aschberg, se denne.

 

Göran Eriksson (född 1929), författare och regissör. Var kulturchef på Stockholms-Tidningen 1962-1966. Skribent i DN, GHT , UNT, Aftontidningen och BLM.

Regissör på Stockholms Stadsteater 1967-1980 och 1979-1990, rektor för Dramatiska Institutet 1970-1973, konstnärlig ledare på Länsteatern i Dalarna 1974-1976. Gift med den judiska aktrisen Jane Friedmann, dotter till det judiska skådespelarparet Semmy Friedmann och Wanda Rothgardt. 

Simon Norrthon. Skådespelare och regissör, Unga Klara . Regisserar pjäsen "JB" (2001). Se också Pernilla Glaser. Radioteatern, P1. Samarbetade med Suzanne Osten i "Tala, det är så mörkt!", spelade skinhead i filmen. Tillhör Judiska Teatern.

 

 

***

 Scenografer och övrig kringpersonal

 

 

Isaac Grünewald (1889-1946), känd judisk konstnär är också känd som scenograf. Gjorde också scenografiinsatser för den specifikt judiska Judiska Dramatiska Amatörsällskapet.

 

Gunilla Palmstierna-Weiss (född 1928) har främst gjort sig känd som scenograf men har också verkat som skulptör och keramiker.

Hon är besläktad med juden Michael Benedicks, via sin farfar Erik Kule Palmstierna (1877-1959), Sveriges utrikesminister i Hjalmar Brantings första ministär mars-oktober 1920. Modern var judinnan Vera de Monchy, född Herzog.

Gunilla Palmstierna-Weiss har samarbetat med Ingmar Bergman i 25 år, i tjugotalet pjäser. Riksteatern 1990-1991. Ledamot av Statens Kulturråd 1968-1972. Ordförande för Scenografförbundet 1976-1984.

1952 gift med juden Peter Weiss, se denne, t.o.m. dennes död 1982. Paret Palmstierna-Weiss´ dotter är den numera så lanserade Dramaten-skådespelerskan Nadja Weiss.

Not: Peter Weiss var f.ö. även tidigare gift med den likaledes kända judiska konstnärinnan Helga Henschen (vars mor i sin tur var judinnan Signe Thiel). Paret Peter Weiss-Helga Henschen fick också en dotter, textilkonstnärinnan Rebecka Weiss, som tidvis bott i judarnas Israel och som också stödjer den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen med sin konst (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1991). När det gäller Helga Henschens övriga intressanta släktingar hänvisar vi till vårt avsnitt om judar och kulturen.)

  

Scenografen Anne Terselius är gift med operasångaren Erland Hagegård, se denne. Fadern var filmkonsulenten Fred Terselius. Skådespelerskan Lil Terselius är hennes syster.  

 

Thomas Franck. Scenograf på Judiska Teatern. Översättare av judisk litteratur till svenska för Hillel-förlagets räkning.

 

Lennart Didoff (född i 1930). Konstnär. Scenograf. Enligt Judisk Krönika, nr.2-1991, "en känd konstprofil i Göteborg". Under slutet av 1980-talet gjorde han en resa i Mellaneuropa, och enligt Judisk Krönika "greps han av det judiska ödet och sedan dess har våldet varit ett centralt tema för honom".

Den judiska barnbokförfattarinnan Annika Thors recension av Didoffs bok "Och det hände sig vid den tiden" i Judisk Krönika, nr.1-1999:

"I nästan ett decennium har han arbetat med att gestalta minnet av Förintelsen i bild."

 

 

Bland till judarna relaterade scenografer ses:

 

Sven Erik Skawonius. Känd konstnär och scenograf samt formgivare. Arbetade på Dramaten och Operan. Hjälpte judarna med dekor och regi för deras judiska uppsättningar på judiska huset på Klippgatan, på Söder - det s.k. "Judehuset", ägt av Heckscherska Stiftelsen (se Bertil Neuman, "Något försvann på vägen", Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 136, 137). Enligt Neuman "en av Sveriges skickligaste scenografer". Sven Erik Skawonius mor, Betty Svensson, var icke-judisk kokerska på det judiska huset på Klippgatan

 

Henny Noremark. Scenograf. Gift 1976 med juden Karl Haskel, redaktör, producent och regissör Sveriges Radio och TV sedan 1957.

 

***

 

Några andra personligheter:

 

Stig Torslow, som förestått Dramatiska Teaterns elevskola. Var ättling till den judiske handlanden Frans Johan Kahn.

 

Max "MAGO" Goldstein är den kände kostymtecknare på Dramaten. Skrivit boken "Klä av, klä på...", Författar-förlaget, 1988.

"MAGO" har ställt upp på sionistiska tillställningar för att dra in pengar till Israel (se Emil Glücks bok "På väg till Israel" (Sällskapet för judaistisk forskning nr.5, 1985, sid. 162).

 

Maria Geber, står för kostym, exempelvis för Kungliga Operan.

 

Kerstin Heilborn, koreograf.

 

Antonia Pyk, sufflös för "Goldberg-variationer", en pjäs av den ungerske juden George Tabori, Dramaten, 1994.

 

Camilla Thulin, designer och teaterkostymör på Riksteatern och Stadsteatern. Står också bakom popgruppen "Army of Lovers" och deras Israelkoncept samt samarbetar med judinnan Dominika Pezcynski.

 

***

 

 

Många av de skådespelare vi kommer att räkna upp samarbetar eller har samarbetat med den Judiska Teatern i Stockholm.

Detta kan låta oskyldigt, ett samarbete med en etnisk minoritets lilla teaterscen, men när det gäller nämnda judiska teater, skall man hålla i minnet att den är intimt förknippad och sammanbunden med den politiska sidan av judendomen, den sionistiska rörelsen.

 

Som vi sagt tidigare ser judarna just kulturen som ett vapen i deras kamp för vad de kallar ökade judiska rättigheter. Bland dessa rättigheter finns även etablerandet av en ökad acceptans för staten Israel bland den icke-judiska majoritetsbefolkningen. Det utgör ett av delmålen med den judiska kulturverksamheten.

Morton Narrowe, f.d. rabbin vid Judiska Församlingen i Stockholm, konstaterar i en artikel i Judisk Krönika (nr. 5-1999, sid. 15), apropå judiska kultursatsningar:

"Kultur påverkar individer." 

Och Narrowe är en som borde veta, speciellt som han är religiös rådgivare åt den Judiska Teatern.

Man lägger också raskt märke till att flera ledande sionister är verksamma i denna teater. Den judiske finansmannen Robert Weil hör till initiativtagarna och sitter i teaterns styrelse och dess konstnärliga råd. Weils Proventus-koncern samarbetar med Israel och Weil själv pumpar in pengar till den judiska ockupationsmakten i Mellanöstern genom bidrag till organisationen Förenade Israelinsamlingen, bl.a. genom stadiga annonser för sina företag i insamlingens tidskrift Menorah.

Jackie Jakubowski sitter också i Judiska Teaterns konstnärliga råd. Han är chefredaktör för Judisk Krönika, men också en aktiv propagandist för Israel, som t.o.m. haft detta som yrke.

De bägge kulturjudarna Palle Granditsky och Jurij Lederman har också vid flera tillfällen arbetat aktivt för Israel som dragplåster och arrangörer av de återkommande "Israelfestivalerna", en årlig sionistisk tillställning i Förenade Israelinsamlingens regi.

 

Och Menorah skriver själva om hur Judiska Teatern bistått med personal och scen vid firandet av Israels olika jubileer. Exempelvis så kan man inför Israels 50-års jubileum i Menorah (nr.4-1997) läsa att man från den Judiska Teaterns sida under den då pågående Israel-veckan, ställde upp med två "festföreställningar" den 17 och 18 februari "med anledning av jubileet".

Och Judiska Teatern själv annonserar regelbundet för sina olika uppsättningar i just Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (exvis helsidesannonser i nr.2 och nr.4, år 2000, och dubbelsides annons i Menorah nr.2-2001). På detta sätt överförs ekonomiska medel till staten Israel.

Man kan faktiskt säga att denna teater på så vis använder de pengar de drar in i stöd och sina biljettintäckter för att sponsra judisk apartheid i Mellanöstern.

 

 

 

***

"Today the film makers are the people who control the most powerful medium in the world, and art that can create ideals, change language or topple governments." - John Baxter i The Daily Mail (28/12-1995)

  

 

Som vi tidigare gått in på har judarna på ett tidigt stadium haft ett ledande inflytande över filmindustrin i "Det Förlovade Landet" på andra sidan Atlanten - USA.

Även här i Sverige spelar judiska filmare och regissörer en inte helt obetydlig roll, och då filmen är ett starkt medium för påverkan och detta arbete hänvisar till judars möjligheter att kunna påverka icke-judar och pådyvla dem värderingar som faller judarna i smaken, är det förstås på sin plats att här också ta upp judarnas roll inom filmen i Sverige.

Området är liksom teatern stort och skulle behöva en mindre avhandling ville man mer grundläggande utforska det.

Här nöjer vi oss dock med att berätta om vilka de judiska aktörerna inom den svenska filmen är. Som vanligt skall vi påminna om att denna uppradning inte är komplett och att det förstås är judarna själva som sitter inne med kunskapen om vilka regissörer och filmproducenter som tillhör "de våra", som judarna själva brukar säga.

 

Flera filmer har på senare tid gjorts med s.k. judiska teman, men av alla dessa finns det ingen mer farsartad än den film som den judiske komikern Jerry Lewis spelade in i Sverige på 1970-talet där han själv var producent, regissör och huvudrollsinnehavare. En film som handlade om en judisk clown i koncentrationslägret Auschwitz.

Denna film, som hade titeln "Dagen då clownen grät", blev aldrig släppt men man hade enligt en hyllningsartikel i Judisk Krönika, nr.9-10/1972, ändå kommit långt i filmandet och låtit bygga upp "ett komplett koncentrationsläger med vakttorn, taggtrådsstängsel och gaskammare på ett gammalt nedlagt kasernområde i Frösunda utanför Stockholm".

Och flera kända svenskar medverkade i filmen, bl.a. Harriet Andersson som spelade den judiske clownens hustru, Sven Lindberg som spelade lägerkommendant, Heinz Hopf som SS-officer och där lägerfångarna gestaltades av John Elfström, Ulf Palme, Keve Hjelm, Jonas Bergström och Tor Isedal.

För att läsa mer om denna absurda historia hänvisar vi direkt till artikeln från Judisk Krönika som finns här.

 

***

 

Även presentationen av filmerna i Sverige är i judiska händer då Bonnier-familjen äger SF - Svensk Filmindustri.

I augusti 2004 meddelades det dessutom att familjen Bonniers - som ett led av familjens monopolistiska strävanden - köper upp Sandrew Metronome, den enda egentliga konkurrenten. Sandrew hade 22 biografer med totalt 90 salonger i 15 städer i Sverige. Dessa inlemmas nu med Bonnier-ägda SF Bios 33 biografer med totalt 209 salonger i 21 städer.

  ***

 

 

Redan i filmens tidiga historia i Sverige träder två judar fram på ledande positioner. Vi tänker här på Mauritz Stiller och Ragnar Hyltén-Cavallius, men även på Ernest Thiels son, Olof Thiel som blev filmdirektör.

Juden Mauritz Stiller (1883-1928), född i Helsingfors och begravd som jude i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm, var vid sidan av Victor Sjöström den svenska stumfilmens ledande regissör.

Mauritz Stiller.

Han kom som skådespelare till Sverige 1905 och ledde 1910-1912 Lilla (f.d. Intima) Teatern i Stockholm. Under åren 1912-1923 var han regissör hos AB Svenska Biografteatern, fr.o.m. 1920 under namnet Svensk Filmindustri. Stiller var exempelvis superskådisen Greta Garbos upptäckare. Förövrigt hade aktrisen Garbo senare även en relation med en jude från den judiska "klanen Rotschild" (se MånadsJournalen, nr.9-1985).

Svenska Biografteatern - i folkmun kallat Svenska Bio - inledde en kontinuerlig filmproduktion i sin nybyggda ateljé på Lidingö, där de tre regissörerna Georg af Klercker (som dessutom är ateljéchef), Mauritz Stiller och Victor Sjöström verkade. Under åren fram till 1917 gjorde Mauritz Stiller och Victor Sjöström ett sextiotal filmer i Lidingöateljén.

Under åren 1925-1927 var Stiller aktiv i Hollywood. hos det judiska "Famous Players Lasky Co".

Stiller är känd i Sverige för filmer som "Sången om den eldröda blomman", "Herr Arnes penningar", "Erotikon" och "Gösta Berlings saga".

En person Mauritz Stiller kom att samarbeta med i sin filmproduktion var den andra juden vi här nämnt, Ragnar Hyltén-Cavallius.

Ragnar Hyltén-Cavallius kom från en gammal etablerad släkt, men var jude då hans mor kom från den judiska klanen Lewertin, och Ragnar var också gift med en fosterdotter till juden och litteraturprofessorn Karl Warburg.

Ragnar Hyltén-Cavallius gjorde flera filmer på 1920-1940-talen, exempelvis "Ungdom", från 1927 (Minerva Film) och "Klockorna i Gamla Stan", från 1946 (Europa Film), den senare Sveriges första långfilm i färg.

Med sin fru Warburg har denne jude en del intressanta ättlingar. Närmast tänker vi på sonen Olof Hyltén-Cavallius (född 1925), som kom att bli marknadsdirektör på Prippsbryggerierna och dess vice VD, samt vice VD på Svenska Handelsbanken, styrelseledamot i Ramlösa och ordförande för Sveriges Bryggareföreningen, en person vi skriver mer om i vårt avsnitt om judar och bankernas värld.

En dotter till Ragnar, Lili Hyltén-Cavallius, kom å sin sida att bli gift med ASEA-mannen Erik Malmlöw, som också varit en viktig aktör inom svensk skogsindustri.

Not: Både Mauritz Stillers och Ragnar Hyltén-Cavallius judiskhet uppmärksammas i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.

 

Juden John Zacharias som vi tagit upp ovan i vår genomgång av judar inom teaterdirektionen, har också haft ett par fingrar med i filmens värld och var regiassistent och inspelningsledare i olika filmbolag 1944-1950.

 

 

Vi kommer nu att uppehålla oss vid judiska namn aktiva efter andra världskriget.

 

En framträdande judisk filmpropagandist var den tyske juden Erwin Leiser, (född 1923) som kom till Sverige 1938. I vårt avsnitt om judar och tidningsvärlden berättar vi mer om hans journalistiska insatser i Sions tjänst, bl.a. som kulturredaktör vid socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Vid sidan av sitt skrivande arbetade Leiser med film och gjorde sig mycket känd i Sverige och inpräntad starkt suggererande propagandabilder i hundratusentals unga svenskar som såg hans film "Den blodiga tiden" från 1960. Ett typiskt exempel på krigspropaganda och som passade väl för att immunisera svenskarna mot sanningen om vad som pågick i det av judar ockuperade landet Palestina på andra sidan Medelhavet.

Andra Leiserska propagandaprodukter är "Eichmann - dödens agent" (1961), "Dö för Hitler" (1968), "NPDs långa marsch" (1969) samt judeförhärligande verk som "Isaac Bashevis Singers lidelse" (1981) och "Al Hirschfeld" (1992).

Ett annat av Leisers verk tillhör t.o.m. "Levande Historia"-projektets utbud av propaganda; filmen "Tio bröder var vi" (från 1995, Tyskland) där man får möta "tre överlevande från Förintelsen, alla med var sitt öde att berätta", en film som enligt reklamen "rymmer många skakande bilder, bland annat från koncentrationslägret Bergen-Belsen".

Leiser var chef för Berlins filmakademi 1966-1969, rektor för Deutsche Film- und Fernsehakademie, och blev professor 1992.

Som sionistisk jude är det inte konstigt att se honom medverka i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, han skriver exempelvis i Judisk Krönika, nr.5-1985, nr.6-1988 och nr.4-1990. 

 

En annan tysk jude född i Danzig som i detta fall producerat TV-filmer är juden Michael Meschke, mannen bakom Marionetteatern, som bl.a. gjort långfilmen "Purgatorio" (1974) och som samarbetar med Judiska Teatern. 

 

Den tyskfödde juden Peter Weiss som vi berättat om ovan, har också gjort en hel del filmer bland vilka vi nämner "Hägringen" (1959), "Ansikten i skugga" (1956) och "Enligt lag" (1957). 

 

Bland senare judiska filmare och regissörer finner man Kay Pollak (född 1938) som gjort flera kända filmer och TV-serier, bl.a. "Barnens Ö" (1980) (efter en bok av P.C. Jersild) och "Älska Mig" (1986), "Elvis, Elvis" (1976, i samarbete med Maria Gripe). 

 

Marianne Ahrne som vi nämnde under sektionen om judiska författare har gjort flera filmer och serier.

Dagens Nyheter, Internetversionen, 6/10-2003, skriver:

"I slutet av 60-talet var Marianne Ahrne ett av "de unga hoppen" på regilinjen vid Svenska institutets filmskola (nuvarande Dramatiska institutet). Sedan dess har det blivit spelfilmer, dokumentärer, tv-serier och böcker om vartannat."

Bl.a. har Marianne Ahrne regisserat TV-serien "Den tredje Lyckan" och gjort filmen "Pojkar, flickor och en och en annan drake", tillsammans med Rigmor Robert. Se även Judisk Krönika, nr.2-1990. 

Nästa projekt för Ahrne var att följa den judiske författaren Peeter Puides "jakt efter sanningen om Estlands förflutna under judeförintelsen", vilket resulterade i dokumentären "Fem över tolv" (2000).

Ahrne är sedan 2003 också långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet.

När man firade sionismens triumfer med den s.k. "Israelfestivalen" för år 1990 var Marianne Ahrne en av deltagarna på festligheterna, något som rapporterades i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990.

 

Judinnan Carin Mannheimer (född 1934), vars far var den judiske inköpschefen Robert Jacobson var TV-producent vid Sverige Radio sedan 1967 och chef för teateravdelningen Sveriges Television AB i Göteborg åren 1979-1982. Mannheimer har exempelvis gjort "Svenska Hjärtan" samt "Lära för livet" (1977).

Under åren 1957-1977 var hon gift med juden Sören Mannheimer, en stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, och deras gemensamma dotter Anna Mannheimer hårdlanseras numera som humorist på TV och i radio.

Carin är också med på sionistiska tillställningar. När sionisterna höll "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, var Carin Mannheimer en av hedersgästerna och talarna på detta jippo i Förenade Israelinsamlingens regi. Hon betecknades i påannonsen för spektaklet som "Israelvännen Carin Mannheimer" (se annonsbilaga till Menorah, nr.4-1995).

Och i Menorah, nr.4-1995, berättar man om Mannheimers insats på denna sionistiska fest:

"I år debuterade den framgångsrika dramatikern Carin Mannheimer som appellör. I sitt tal tog hon upp sitt möte som tioåring med Ibi, som överlevt koncentrationslägren, och Ibis räddning till en ny framtid i Israel. Hon berättade också om sina personliga erfarenheter av judiskt liv i Göteborg, om behovet av rötter och känslan av gemenskap som kan förmedlas både i ett land, en församling och en familj. Carin Mannheimer, som med sitt tal avslöjade ett djupt humanistiskt engagemang för både Israel och det judiska, fick välförtjänt en av kvällens största applåder."

Den som är appellör på dessa tillställningar har som uppgift att försöka mobilisera de judiska festdeltagarna till att donera sina privata pengar till Förenade Israelinsamlingen, och därmed till Israel.

1977 belönades Carin Mannheimer med Stora Journalistpriset från Bonniers.

 

Leon Flamholc är en annan filmande jude, i detta fall en import från Polen. Hans likaledes judiske son David Flamholc (född 1974), som filmdebuterade som 21-åring, har gjort sig känd som regissör för filmerna "Lithivm", "Nattbuss 807" och "Vackert väder". I en artikel i Judisk Krönikas ungdomsbilaga Mish Mash (i Judisk Krönika, nr.3-1999) skriver Svenska Dagbladets reporter-jude Harry Amster:

"Han jobbar ihop med sin far Leon, polskfödd jude, som jobbat med film hela sitt liv."

"David Flamholc gick i Hillelskolan ett kort tag. De judiska traditionerna höll familjen på när han var liten.

Till Judisk Krönika berättar David själv:

"- Min mamma är inte judinna så jag är bara "fuskjude". Jag är uppfostrad mer efter den judiska ideologin än den judiska religionen. Vi träffas på alla högtider och har det trevligt.

- Jag ser mig själv som jude och tänker judiskt, om man kan säga så. När jag träffar judiska människor i världen blir det en speciell kontakt. Det är något jag alltid måste förklara för mina icke-judiska vänner - antingen tycker de att det är fånigt eller mystiskt och intressant.

Kommer det judiska att märkas i kommande filmer?

- Mycket möjligt. Jag har en idé om en judisk kille och hur han ser på sig själv som jude.

Annars har det inte varit så mycket judiskt förutom att huvudrollsinnehaverskan i Lithivm heter Hanna Schuman. Lite små hintar, så där."

I artikeln berättas också att "fuskjuden" David även åker på semester till Israel.

Som en del av det s.k. etablissemanget är David förstås ihop med skådespelerskan Rebecka Liljeberg (1999). 

Leon Flamholcs namn kunde f.ö. ses annonseras i "Menorah", nr.1-1996, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.

 

 

Judinnan Suzanne Osten som vi berättade om i vårt avsnitt om hennes teaterproduktion och Unga Klara har också gjort sig känd som filmregissör, med bl.a. filmen "Bröderna Mozart" (1986) och "Tala, det är så mörkt!" (1993). Den senare en judepropagandafilm där Unga Klara-skådisen Simon Norrthon spelar rollen som "Sören", en ung nynazistisk skinhead i 1990-talets Sverige som träffar en medelålders judisk läkare "Jacob" (spelad av Ostens man Etienne Glaser), på ett tåg, vilket sluta i en djuplodande psykoanalytisk terapi av skinnskallen. 

  

Expressen, 11/8-1995. När Suzanne Osten misslyckades med sin senaste film sa hon: "Då tar jag mig väl ett stipendium". Och visst, när hon var regeringens rådgivare fick hon givetvis ett bidrag på en miljon. Korrumption brukar det kallas.

 

I samma veva som vi talar om Osten kan vi också nämna judinnan Marianne Goldman från Judiska Teatern, som skrev manus och var initiativtagare till den superjudiska filmen "Freud flyttar hemifrån" ihop med juden Josef Hochauser.

Producenten av filmen var juden Peter Kropénin som vi strax berättar mer om. Regissören för "Freud..." var den danska judinnan Susanne Bier. Bier har på senare tid hårdlanserats i media, särskilt efter sin film med Jonas Gardell.

Enligt Judisk Krönika, nr.4-1990, var Bier då "en ung dansk judinna":

"Susanne Bier har vuxit upp i ett ortodoxt judiskt hem men vill inte påstå att hon är så religiös. Fast arbetar på shabbat gör hon inte, så då får filmteamet ledigt."

Bier har senare gift sig med den likaledes judiske skådisen och f.d. teaterchefen Philip Zandén, ett bröllop som f.ö. hölls i Köpenhamns synagoga. 

Apropå Danmark kan vi här också berätta att den av media hyllade dansken Lars von Trier, lanserad även i Sverige och aktiv i Trollywood, också kommer från den judiska gruppen och t.o.m. haft kontakt med synagogan i sitt hemland.

 

Judinnan Marie-Louise Ekman (tidigare flicknamnet Fuchs, därefter de Geer och Bergenstråhle allt eftersom de män hon nedlagt) är född 1944 och känd som konstnär men även filmskapare med filmerna "Hallo Baby" (1976), "Barnförbjudet" (1979) och "Stilleben",(1986) och "Puder" (2001). Om hennes judiskhet, se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1990.

Hon är professor vid Konsthögskolan i Stockholm och vi berättar mer om detta i vårt avsnitt om konsten. Hennes tidigare make, konstnären Carl Johan de Geer, gjorde förövrigt en ganska intressant kortfilm med titeln "Mormor var en god nazist".

Marie-Louises numera avlidne judiske far, Walter Fuchs, var en känd judisk PR-man och det judiska filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayers representant i Sverige.

 

 

Bland övriga judiska filmare har vi Maj Wechselmann, född i Köpenhamn 1942, och som gjort ett antal dokumentärfilmer samt även spelfilmen "Hitler och vi på Klamparegatan", där även en viss Peter Wechselmann medverkar.

Judinnan Wechselmann skall vara lite pseudoradikal och har bl.a. gjort en film om det s.k. Gulfkriget "Ett rättfärdigt krig" (1992) som förvisso är intressant om man jämför med allt annat dumt som sagts om detta smutsiga krig men ändå via hennes judiska filter förvrängt, då den judisk-sionistiska aspekten på USA:s aggression mot arablandet Irak ej belyses. Ser man hennes film blir man förbannad på de icke-judiska amerikanerna, när det i själva verket är så att hela incitamentet till detta krig kom från de judiska lobbygrupperna i USA och de judiska medie-aktörerna i amerikansk press.

Wechselmann är också ute i den offentliga debatten. Tidvis kan det vara intressanta inlägg, tidvis är det det gamla vanliga spåret om nazi-apolegeter i det svenska etablissemanget.

Maj Wechselmann är sedan 1991 gift med Staffan Hedqvist en känd produktionsledare inom filmbranschen. Han började som anställd på Svenska Filminstitutet 1969-1971 för att sedan bli produktionsledare på Sveriges Radio TV1 under åren 1972-1977. Därefter kom han att agera som frilans involverad i långfilmer som exempelvis "Picassos äventyr", bland många andra. Han har även varit ordförande för Föreningen Produktions- och inspelningsledare åren 1968-1973.

Staffan Hedqvist verkar ha en särskild preferens för just judinnor, ty då det skall statistiskt sätt vara svårt att stöta på judar i Sverige (officiellt går det en jude på 400 personer i Sverige) så var Staffan Hedqvist under åren 1969-1986 gift med judinnan Hedvig Hedqvist, från den kända Tarschys-klanen. F.ö. syster till Rebecka Tarchys (Dagens Nyheter) och Daniel Tarschys (folkpartiet och Världssionistiska Organisationen).

Staffans far var konstnären Tage Hedqvist som varit intendent på det judiska Thielska Galleriet 1961-1977 samt ordförande i Nordiska Konstförbundet och ledamot av Statens Konstråd, och Staffans mor var en modetecknare Britta, född Dahl.

 

 

En annan judinna inom filmen är Jerzy och Nina Einhorns dotter Lena Einhorn. Hon har skolats till att bli TV-producent i USA och började lite smått på SVT bl.a. som chef för manus och produktion för programmet "SuperNova" på TV2, 1995.

Därefter har det rullat på och hon har nu ett eget bolag "Lena Einhorn Film" som producerar dokumentärer, bl.a. programmet om hennes gamle judiske vän och Trustor-fixaren, den kriminelle Joachim Posener.

Och ihop med Bengt Berg gjorde hon den judepropagandistiska dokumentärserien "Ur det förflutnas dunkel", (tre delar) januari 2001. I denna dokumentärseries första del ("Mellan sanskrit och hakkorset", om "arier-myten", 8/1-2001) är f.ö. också Erland Josephsons teaterson Ludvig Josephson en av berättarrösterna.

Då hon som judinna inte kan dra sig för att sprida judepropaganda (det måste verkligen klia i fingrarna på henne) gjorde hon den "omtalade" dramadokumentären "Handelsresande i liv" för statlig TV om sionist-juden Gilel Storch. En film utförd med hjälp av en massa judiska skådespelare från vårt judiska kulturetablissemang och med en stark judisk ekonomisk uppbackning.

Dessa insatser har nu förlänat henne status som debattör och "kulturjude" och i Judisk Krönika, nr. 4-1999, kunde man se att Lena Einhorn var en av de kulturjudar som skulle medverka vid det årets "Judiska Kulturkonferens".

Lena Einhorns namn annonseras f.ö. i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-2001, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.

 

 

Joanna (Koszyk) Helander (född 1948) är en polsk judinna som kom till Sverige tillsammans med alla andra sionister i början av 1970-talet, då Polen hade sin uppgörelse med sionisternas maktambitioner. I Sverige har hon etablerat sig som fotograf och filmare och har ihop med Bo Persson, gjort filmtrilogin "Teater Åttonde Dagen", "Återkomster" och "Tvillingarna från Kraków". Detta har givet henne acceptans i de judiska kretsarna och enligt Judisk Krönika, nr.3-1999, var Joanna inbjuden till att utställa på Judiska Kulturcentret i Kraków. Joanna skriver även själv i Judisk Krönika, nr.5-2001, på temat "Den judiska komplikationen".

Det finns f.ö. en annan filmare Helander, Lars Helander, som gjorde en dokumentär som gick på statlig december 2000 och som innehöll starka inslag av "förintelse"-propaganda.

 

 

Staffan Lamm (född 1937) är en jude som också ägnat sig åt filmskapande. Han är judisk son till den berömde "Skå-Gustav" Jonsson, och dennes judiska fru, läkaren och psykoanalytikern Esther Lamm.

 

Esther Lamm (i läkarrock i mitten) med judiska patienter. "Skå Gustav" - Gustav Jonsson.

 Gustav Jonsson var barnpsykiater och tidig förespråkare för fri och antiauktoritär barnuppfostran.
1947 skapade han barnbyn Skå på Färingsö väster om Stockholm och blev snart ”Skå-Gustav” med hela svenska folket.
Hans verksamhet har framför allt påverkat institutionsvård av barn och den allmänna inställningen till tvång och våld i uppfostran.
Han skrev bland annat böckerna "222 Stockholms-pojkar" (tillsammans med
A-L Kälvesten), "Det sociala arvet", "Att bryta det sociala arvet", "Flickor på glid" samt "Spiken i pianot".
Gustav Jonsson dog 1994.

 

Staffan gjorde sig känd tidigt. Våren 1966 gjorde några unga frilansfilmare, däribland Staffan Lamm, kortfilmen "Strip", som var en vardagsskildring från omklädningsrummet på en stripteaseklubb i Londons Soho-distrikt. Men svensk TV tordes inte visa den - man befarade en folkstorm, så filmen förblev liggande, ända tills november 2001, 35 år senare, då den visades på TV-programmet "Ikon" på TV2.

Staffan blev sedan känd som den som filmade kårhusockupationen 1968, och har därefter gjort flera uppmärksammade dokumentärer, däribland "Brevet till Ruben".

 

Staffan Lamm.

 

Han har också gjort två kortfilmer med judiskt temata. Filmen "Sara", som gick på den statliga TV:n 1999, och som handlar om en ung judinna som kom direkt från "förintelselägren" i Tyskland 1945 och vårdades av Staffans mor.

Filmen "Emma" handlar om hans judiska släkting Emma Lamm-Zorns liv, kvinnan som var gift med den icke-judiske konstnären Anders Zorn. Enligt den judiska versionen skall hon efter Anders Zorn död satsat "hela sin ansenliga del av den judiska släktförmögenheten på att finansiera den hemslöjdsverksamhet som skapade det svenskaste av det svenska åt oss, Dalahästen" (SVT Pressinformation, 1999).

Så då var även Dalahästen judisk. Det är ju typiskt! Det ger ju förresten en något annorlunda innebörd till omslaget på Ahmed Ramis bok "Israels makt i Sverige".

I Judisk Krönikas recension av hans filmer i Judisk Krönika, nr.2-1999, kan man läsa hur Staffan Lamm i filmen "Emma":

"[...] frågar sin döda släkting [judinnan Emma Lamm]: "Vad hjälpte det att vi firade jul som svenskar - jag utstyrd i daladräkt - vi hamnade ändå i judelistorna? Emma, kameolont, jag förstår mig inte på dig."

Dock visar ju Staffan själv med sitt judiska engagemang att han och hans gelikar kan kameolonta sig hur mycket de vill och gå med knätofsar och andra "Svenne"-attribut. Innerst inne förblir de ändå judar.

Ty som rabbinen Yitzhak Ohana från Israels chefsrabbinat sade: "Det är omöjligt att lämna judendomen, även om man har konverterat."(Washington Post, 13/2-1997.)

Eller som den ortodoxe rabbinen Moshe Sherer, ledare för Agudath Israel of America sade: "A Jew is a Jew is a Jew, [...] regardless of their observance or total nonobservance." (Citerad i Washington Post, Internet-versionen, 17/2-1997.)

Staffan Lamm har förutom filmandet också skrivit "BOM - Boken Om Mig".

 

 

Juden Peter Cohen gjorde sig känd tidigt med "Kalles Klätterträd" som gick i TV:s barnprogram där f.ö. juden Toivo Pawlo agerade berättarröst. Peter Cohen har även gjort "Historien om herr Bohm och en sill" som gick på Dockteatern Långa Näsan, 1994. Dock är det som dokumentärfilmare med judiska teman som nazism och dylikt som han vunnit berömdhet (vad annars?) och Cohen vann filmpriset Guldantennen för sina propagandafilmer "Gettot i Lodz" (om judegettot) och "Undergångens arkitektur" (1989, om nazismens konstideal). Han är också känd för filmen "Homo Sapiens 1900" från 1998. Cohen har också vunnit det s.k. Lidmanpriset för år 1990. (Bild och Ord Akademin delar varje år ut Sven Lidmans Pris - Lidmanpriset).

Peter Cohen samarbetar också med Judisk Krönika och medverkar i Judisk Krönika, nr.6-1990, i en artikel om film. 

 

 

Thomas Funck (född 1919) är känd som regissör i TV, radio och film, framförallt för sina insatser med Kalle Stropp och Grodan Boll. I Judisk  Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt..." om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå omnämns Thomas Funcks broder, regissören Hasse Funck, som en av många kända judar. Det judiska släktskapet härleds i bröderna Funcks fall från modern Eva Nordensvan, som var ättling till den kände hovjuden Moses Marcus Levi - Adolf Ludwig Levin.

 

 

David Aronowitsch är en annan judisk filmare som ägnat sig åt "förintelse"propaganda med sin film "Zigenarnas Förintelse" som gick på SVT på 1990-talet. David har också gjort reportage för judinnan Clara Mannheimers program "Elbyl" på SVT. Han har också gjort dokumentären "Änglamor" om festfixaren Marianne Flach, som visades på SVT:s dokumentärfilmsprogram "Ikon", 2000, där han själv suttit som projektledare. Filmen om Flach ledde till en konflikt mellan Flach och SVT då hon ansåg att Aronowitsch förvanskat bilden av henne samt även ägnat sig år smygfilmning, något han förnekade. Hon önskade filmen stoppad men varken Aronowitsch eller SVT Drama hade några planer på detta.

Då David Aronowitsch som alla judar lider av den judiska inskränktheten har han också samarbetat med judinnan Hanna Heilborn och tillsammans med henne gjort den animerade dokumentären "Gömd" 1999.

 

 

Den polske juden Gregor Nowinski skyltas som dokumentärfilmare. Nowinski regisserade och producerade filmen "I Nazismens fotspår", en film om sex svenska elever som besöker det mytomspunna koncentrationslägret Auschwitz I denna film, som SAF sponsrade och som tilldelades en Emmy-utmärkelse 1992, ljuger guiden i Auschwitz om antalet skor (underförstått från avrättade) som finns i lägermuséet. Han säger 800 000 par - men enligt Nürnberg-rättegångarna och Auschwitz-muséets litteratur finns det dock endast 40 000 par skor. Alltså en tjugofaldig höjning.

Efter denna propagandafilm, som f.ö. tillhörde sionisternas anti-Robert Faurisson-paket, gjordes en uppföljare "Europas arv", där samma elever får träffa Niklas Frank, förbittrad son till nazisten Hans Frank, generalguvernören i det ockuperade Polen. Det framkommer förstås inte i dokumentären att självaste Hans Frank, den nazistiske krigsförbrytaren och "Polens slaktare", faktiskt var av judisk börd och av judarna själva betecknad som "heljude" (se judinnan Hannah Arendts bok "Den banala ondskan", sid. 130)! Nej, sådana pikanta detaljer undanhåller våra judiska sagoberättare för de svenska eleverna, annars kan ju deras tankebanor komma i svängning och istället hemska, icke-politiskt korrekta, slutsatser, ta form.

Gregor Nowinski.

Nowinski har även gjort en hyllande film om den polske f.d. kommunistjuden Jerszy Urban och den katolska kyrkan i Polen samt en serie för UR:s räkning med program om den rysk-judiska familjen Wolf.

Nowinski har för UR också gjort programmet "Europa - ansikte mot ansikte" (som sändes på SVT 24/4-1998) där Nowinski träffar polska och europeiska topp-politiker.

Bland andra produktioner denne jude ägnat sig åt ses filmer ihop med den ryske juden, författaren och journalisten Arkadij Vaksberg (som också samarbetar med Svenska Dagbladets kulturredaktion). Tillsammans har teamet Nowinski-Vaksberg för bland annat Dokument Utifråns räkning, gjort de två dokumentärerna "En maktens triangel" och "Laboratoriet".

 

 

Juden Peter R. Meyer är mannen bakom dokumentärfilmen om Raoul Wallenberg - "Raoul lever", som bl.a. handlar om uppförandet av ett minnesmärke över honom (se artikel i Judisk Krönika, nr.1-1999), och som också visats på SVT. Följandes sin judiska instinkt har Meyer även gjort ett "hyllningsporträtt" om den ryskfödde judiske violinisten Michail Kazinik.

 

 

En annan jude, Richard Nadworny, har gjort filmen "Förintelsens ögonvittne", en videoupptagning för Utbildningsradion med den judiske "överlevanden" från den påstådda "förintelsen", Emerich Roth, från1996. I sin reklamtext för videon berättar man att "Emerich Roth överlevde koncentrationslägren Buchenwald och Theresienstadt samt förintelselägret Auschwitz-Birkenau", trots att Theresienstadt var en stad och inget läger.

 

 

När vi ändå berättar om "förintelse"produktioner kan vi här berätta att den f.d. chefen för Dokument Utifrån på TV2, den tyske juden Frank Hirschfeldt och hans judepolare Helmut Müssener, gjort filmen "Sverige och Tredje Riket". En film som handlar om hur "den offentliga debatten i Sverige under andra världskriget präglades [...] av en nästan ofattbar aningslöshet" om nazismens sanna jag.

Vore kul om Hischfeldt och hans vän nästa gång kunde göra en film på temat Sverige och dess förhållande till rasismens Israel.

 

Även TV och radioreportern Margit Silberstein, som skall vara dotter till en "överlevande", har bidrag med en propagandafilm "Tillbaka i Auschwitz". En film som handlar om den "överlevande" juden Roman Freund och hans upplevelser i Auschwitz. "Filmen är ett skakande dokument om grymhet och ondska", påstås det i påannonseringen. Filmen har självklart visats på den statliga televisionen.

 

 

Liv Weisberg.

Liv Weisberg är en ung judisk "dokumentärfilmare", född på 1970-talet, och som direkt lyckats få sina alster sålda till SVT. Först ut var "förintelse"-propagandafilmen "En resa genom förintelsen" där den då 18-åriga Liv Weisberg följer sin judiske sin farfar Roman till de koncentrationsläger i Polen där han en gång var nazisternas fånge. Därefter, 1996, gjorde hon en annan film i samma anda, "Antirasister". Och i januari 2002 visade TV2 hennes dokumentärfilm "Drömmen om Hollywood".

Förutom att göra dokumentärfilmer har Liv ett förflutet som reporter på SVT:s samhällsredaktion men arbetar just nu med TV4:s debattprogram "Diskus".

 

 

Bland andra judiska filmare har vi Fanny Josephson, producent till kortfilmen "Knoparmoj - sotarnas hemliga språk" om sotare som gick på TV1, januari 2001. Fanny Josephson har även gjort kortfilmerna "Kanalsimmerskan" och "Världens starkaste mamma", som tillsammans med "Knoparmoj" ingår i serien "Mina hjältar".

Fanny Josephson har också gjort arbete för Utbildningsradion (UR) med en dokumentär om svenska judar och deras firande av pesach - den judiska påsken, som sändes i SVT april 2003.

Fanny Josephson har vi tidigare sett som skådespelare på Dramatens scen tillsammans med släktingen Erland Josephson i juden George Taboris "Goldberg-variationer", 1994.

 

 

Mikael Druker som vi behandlat i avsnittet ovan om judar och teater betraktas också som en ung judisk filmregissör.

 

Judinnan Lena Koppel som också är verksam på SVT där hon stått för regin för ungdomsprogrammet "Bullen" på TV1, har haft flera kortfilmer och TV-produktioner bakom sig och långfilmsdebuterade med regisserandet av filmen "Sanna ögonblick" (1996), där juden Peter Kropénin var producent. Lena Koppel är också medregissör för uppföljningsfilmen "Sökarna 2".

 

Dödsannons för Mona Katzeff i Dagens Nyheter 4/9-2002.

 

Mikael Katzeff är en jude som gör film och som även haft filmsamarbete med ovannämnde Carl-Johan De Geer (filmen "Jag minns Lena Svedberg"). Mikael har bland annat gjort en film som handlar specifikt om judar. Mikael Katzeff är också medorganisatör och en av huvudmännen bakom Gärdesfestivalen samt spelar i punkbandet Gud i Brallan. Mikael Katzeff samarbetar även med den likaledes judiske musikern Brynn Settels (från Dag Vag) och arrangerade tillsammans en musikfestival i Skeppsholmen i Stockholm, augusti 2000.

Mikael Katzeff var f.ö. en av de "kulturjudar" "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000. Detta är dock bara en fasad av fejkad humanism. När hans judiska mor Mona Katzeff avled kunde man i hennes dödsannons i Dagens Nyheter 4/9-2002, se Mikael Katzeff som en av de angivna medsörjande (f.ö. en annons prydd med den klassiska judiska davidsstjärnan) och där man längst ned i annonsen skrev till de medsörjande: "Tänk gärna på Keren Kajemet, pg 150376-2".

Keren Kajamet, som man här önskar postgiro-donationer till är inget annat än den Judiska Nationalfonden och en av de främsta sionistiska instrumenten för befästandet av ockupationen av Palestina.

 

Ann Zacharias är en judinna känd som skådespelerska och som tillsammans med Sven-Bertil Taube har den judiska dottern och skådespelerskan Sasha Zacharias. Ann Zacharias har också gett sig in i filmens värld och kallas även för "filmare" då hon varit med att framställa filmen "Pittbullpojkarna", en film om manlighet som under hösten 2003 är tänkt att visas i gymnasieskolorna i sextio av landets kommuner. 

 

Jean Hermansson är en småkänd fotograf men som också gjort dokumentärfilmer om människor och arbeten i förändring. Bland hans filmer ses "Den sista båten" (1983), "Arbetets döttrar" (1987) och "Gjutarna" (1990), "Slaktare" (2001), den senare sändes på SVT2 onsdag 28 mars, 2001.

Jean Hermansson börjades sin karriär som den första stipendiaten av det sionistiska stipendiet instiftat för att hedra den sionistiska fotografen Anna Riwkin-Brick, och där priset till Hermansson utdelades vid en ceremoni på det Judiska Kulturinstitutet i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.7-1972).

 

Justitierådet Ingrid Gärde-Widemar på trevlig middag med bl.a. Israels Sverige-ambassadör Max Varon (t.v.) i samband med utdelningen av Anna Riwkin-Brick-stipendiet 1972. Stipendietagaren Jean Hermansson t.h. Bild från Judisk Krönika, nr.5-6/1972.

 

Alexa Wolf är en f.d. judisk programledare på Z-TV som insåg att hon kan få massmedial uppmärksamhet om hon blandade in lite råporr i en "dokumentär". Resultatet blev den debatterade och av riksdagsmännen och kvinnorna påtittade filmen "Shocking Truth".

Förövrigt var det intressant att se hur de hycklande kvinnorna inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet genom sin kampanj för bojkott av TV 1000:s porrprogram avslöjade sin falskhet och dubbelmoral. Detta då samma parti - sossarna - ju använder sig av "La Camilla" Henemark som dragplåster för att locka unga väljare, just en kvinna som gör karriär på sexindustrin och dess symbolspråk och som t.o.m. själv driver en klubb.

På internationella kvinnodagen år 2001 fick filmaren Alexa Wolf ROKS - Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourers pris "Årets kvinnogärning 2000" för sitt arbete med filmen "Shocking Truth".

Alexa Wolf har därefter gjort filmen "Gringolotto", som visades på TV4 november 2001, och som ingick i TV4-juden Schermans kampanj mot "rasism". 

 

En annan från den judiska gruppen med förkärlek för det pornografiska, också stöpt i dokumentärform, är den så omtalade Pål Hollender som blev känd för svenska folket redan från "Expedition Robinson".

Hans s.k. "dramadokumentären" "Pelle Polis" tangerade redan den det sjuka och det blev ju inte bättre med hans dokumentärfilm "Buy Bye beauty" som visade hur han hade sex med sex lettiska prostituerade. Hollenders fräcka lögn om att han gjorde det för att avslöja den ruttna prostitutionen i samhället var det inte många som gick på.

Att det sedan var Hollenders egen tjej som filmade hans sexakter med de prostituerade visar än mer på hur sjuka dessa judiska "entartete" kretsar är. Den likaledes judiske sex- och smiskgurun Hans Scheike var bara en tidigare föregångare till det vi nu ser.

 

Benjamin Wolff är en annan jude som så smått filmar. Wolff har ihop med Stina Gardell gjort dokumentären "Se mig!", en film om Stockholms innekretsar som visades på SVT i september 2001. Stina Gardell är inget annat än syster till Jonas Gardell och Benjamin Wolff själv är kusin till Rikard Wolff. Något som än en gång visar på hur folk från etablissemanget umgås med sina likar och släpps fram i media, vare sig de har talang eller inte.

Benjamin Wolff är sedan 1999 medlem av Judisk Krönikas redaktionskommitté och har tidigare gjort en intern dokumentärfilm för de svenska judarna om den s.k. "March of the Living", judiska ungdomars rituella marsch till Auschwitz i Polen, som gick av stapeln 1996. Dessutom har denne jude varit producent för radioprogrammet "Tendens" i P1, 1999.

 

 

Filmare med band till den judiska maffian och Israel

 

Fenomenet Ingmar Bergman

 

Sveriges filmkung Ingmar Bergman är också värd att nämna.

Han är inte själv jude, Berman skall t.o.m. i sin memoarbok "Laterna Magica" skrivit att han "i många år" var "på Hitlers sida".

På senare tid har dock detta ändrats - radikalt. Det är t.o.m. så att judarna själva börjar tala om han "judiska" filmer.

Alexander Kwiatkowski, judisk filmkritiker från Svenska Filminstitutet, recenserar Rochelle Wrights bok "The Visible Wall: Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film", i Judisk Krönika, nr.5-1999, En bok om bilden av judar i svensk film. Kwiatkowski skriver bl.a. hur:

"Kapitlet om Bergmans "judiska" filmer är relativt långt [...]."

Och Kwiatkowski talar också om "Ingmar Bergman" och "hans film 'Fanny och Alexander' med dess inslag av judisk mystik".

 

Titta man närmare på de personer som omgivit Bergman, så ser man ganska snart förklaringen till judaiseringen av denne svensk kulturarbetare.

Ingmar Bergman började redan som elev i bearbetning av filmmanus för Stina Bergman, en kvinna som arbetat för Bonnier-koncernen.

Stina Bergman hade varit gift med Bonnier-författaren Hjalmar Bergman och hennes syster Greta, (född Lindberg ju var tidigare gift med den judiske förläggaren Tor Bonnier.

Not: Systrarnas föräldrar var f.ö. teaterparet Lindberg vi nämnde ovan.

 

Bland Bergmans tidiga kontakter har vi juden och skådespelaren Erland Josephson som han skall ha lärt känna redan 1941, och som sedan kommit att stå Bergman mycket nära. Erland fick t.o.m. äran att spela jude både i Bergmans uppsättning av "Goldberg-variationer" på Dramaten men också som juden "Isak" i filmen "Fanny och Alexander".

Andra skådespelare som figurerar runt Bergman är judar som Lil Terselius (som var ihop med Lars Norén), Göran Graffman och Holger Löwenadler....

....och kraftigt pro-israeliska personer som Jan Malmsjö och Bibi Andersson.

Bibi Andersson hade f.ö. Bergman ett förhållande med, och hon var senare under en period ihop med sionismens Per Ahlmark.

 

Katinka Faragó, inflytelserik judisk filmproducent, är känd för att ha arbetat med ett 120-tal filmer, däribland ett trettiotal med Ingmar Bergman.

Den judiska scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss har också haft ett nära samarbeta med Ingmar Bergman i 25 år, och i ett tjugotal pjäser.

Bergman har också samarbetat mycket med en judiska Dramaten-koreografen Donya Feuer (exempelvis "Kung Lear" och "Goldberg-variationer")

Som kamerman för Bergmans filmer har man under åren sett den hyllade Gunnar Fischer, men i hans fall vet vi inte om det rör sig om någon judisk fiskare eller ej.

 

Bland Ingmar Bergmans många partners ses först dansösen och koreografen Else Fischer, som han fick en dotter Lena med .

Sedan ses Ellen Hollender, sedermera Ellen Bergman. Hon var koreograf på Helsingborgs Stadsteater där Ingmar Bergman var chef. EllenBergman (född 1919), har sedan fortsatt regissör och koreograf bl.a. på Upsala Stadsteater och som teaterchef för Atelierteatern och Göteborgs Kammarteater.

Ellen var sannolikt judinna då namnet Hollender brukar dyka upp i sådan sammanhang. det finns förvisso ett gammalt namn "Hollender" i Finland på 1600-talet, men det är liten chans att hon, som född ner i judarnas Göteborg, hade något med denna icke-judiska finska släkt att göra.

Paret Bergman-Hollenders tre barn har också gjort karriär inom det kulturella etablissemanget:

Jan Bergman (död 2000), blev regissör verksam på Riksteatern, Dramaten och Göteborgs stadsteater

Dottern Eva Bergman (född 1945), är regissör på Göteborgs Stadsteater.

Sonen Mats Bergman (född 1948), är skådespelare bl.a. på Stockholms Stadsteater och Dramaten.

 

Den estniskt-födde konsertpianisten Käbi Laretei gifte sig sedan med Ingmar Bergman, ett äktenskap som varade 1959-1969. Laretei hade dessförinnan varit gift med dirigenten och 1:e kapellmästaren Gunnar Staern (som ursprungligen hette Stern - ett efternamn som oftast är att betrakta som judiskt).

Laretei själv var inte judinna - vad vi vet - men hon har inte dragit sig för att samarbeta med de judisk-sionistiska spektaklen.

Daniel Bergman (född 1962) som numera lanseras som filmregissör och manusförfattare, är son till Ingmar Bergman och Käbi Laretei.

 

En annan av Ingmar Bergmans kvinnor är den norska skådespelerskan Liv Ullman.

Liv Ullman (född 1938), har spelat i flera Bergman-verk som "Persona", (1966) och "Höstsonaten" (1978).

Enligt den officiella versionen är Ullman inte själv judinna, men skall ha särskilt starka sympatier för just det judiska varpå hon exempelvis t.o.m. spelade den sovjetiska judinnan "refusniken" Ida Nudel (se Judisk Krönika, nr.5-1986).

Den numera så hårdlanserade norska författarinnan Linn Ullman är dotter till Liv Ullman och regissören Ingmar Bergman.

Med dessa kunskaper fröstår man hur den "svenske" demonregissören kommit att bli den judiska maffians nära allierade.

När så det i Judisk Krönika (nr.9-10/1972), berättas att Ingmar Bergman var en av flera kända kultursvenskar som skrivit under ett sionistiskt upprop, en "protestlista", till stöd för judarna i Sovjet, blir man inte förvånad

Några andra intressanta personer:

 

Filmregissören Jonas Cornell, son till den proisraeliske Bonnierske förlagsdirektören Jan Cornell, är sedan 1964 litteraturkritiker på Expressens kultursidor och har på 1960-talet tillhört Bonniers Litterära Magasin - BLM.

Jonas Cornell har bl.a. gjort "Varning för Jönssonligan" (1981), "Purpurgreven" (1973) och "En komikers uppväxt" (1992).

Jonas Cornell är sedan länge gift med skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ej går ut öppet att hon är judinna men som medverkar i den Judiska Teaterns aktiviteter och även deltog i den hel-judiska uppsättningen "Judisk Konfetti" december 1994. Paret Cornell-Ekmanners son Johannes Cornell har också skrivit på Expressens kultursidor och gör numera karriär som kulturjournalist på Dagens Nyheter.

 

 

Sten Lonnert (född 1927). Regissör.1954-1964 gift med den sionistiska judinnan Lia Schubert-Lonnert, se denna. 

 

Ingrid Thulin (född 1929). Skådespelare. Regissör. Roller i flera Ingemar Bergman-filmer, bl.a. "Smultronstället" (1957). Har skrivit och regisserat filmer, bl.a. "Brusten Himmel" (1980). Gift med den österrikiske juden Harry Schein 1956-1989.

 

Artikeln (t.v.) och bilden ovan från Menorah, nr.1-1974. Bild på Harry Scheins dåvarande fru, skådespelerskan Ingrid Thulin, under en filminspelning i Israel. Observera att hon firar den judiska helgen Chanukka med de "israeliska medverkande". De ser f.ö. ut, av uniformerna att döma, som om de kom direkt från Israels armé. Artikeln berättar också att "Ingrid Thulin donerade en del av sitt gage till israeliska krigsskadade soldater". Just en fin insats för sionismen och dess ockupationsstyrkor!

 

Bengt Forsberg (född 1921). Bokförläggare i Malmö. Filmproducent 1966-1970. Kommunalpolitiker för folkpartiet. Styrelseledare för Fakiren. Piratensällskapet. Medlem i Samfundet Sverige-Israel. Annonseras i "tacklista" som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till EXODUS, se "Menorah", nr.3-1999.

 

Einar Thorsteinsson. Filmproducent som gjort en dokumentär om "överlevanden" Max Safir, enligt Judisk Krönika, nr.2-1999, sid. 25, "den polsk-judiske motståndsmannen och Israelvännen". Safir tillhörde den judiska armén Haganah, samma armé som utförde den etniska rensningen på tusentals palestinier 1948. Thorsteinsson "dokumentär-film" är avsedd för "utbildning".

 

Kjell Grede. Filmmakare. Gjorde filmen om Raoul Wallenberg, "God afton, herr Wallenberg" (1989-1990) med Stellan Skarsgård som Raoul. Filmen går nu som ett regelbundet indoktrineringsinslag i den svenska statstelevisionen som en del av regeringens kampanj för ökad kunskap om den s.k. "förintelsen". Grede gifte sig 1960 med Bibi Andersson, en kvinna som sedan blev ihop med "Mr. Israel" i Sverige" - Per Ahlmark. Grede är sedan 1975 gift med Anita Holmberg.

 

TV-paret Olle Häger och Hans Villius har också gjort en propagandarulle som gynnar judarnas i deras kamp om sympatier. Häger och Villius film med titeln "Tur och retur till helvetet", handlar om juden Benny Grünfeld som suttit i Auschwitz.

Som vi nämnt tidigare har även Olle Häger skrivit en historisk bakgrund till Benny Grünfelds bok "Tonåring i Hitlers dödsläger".

1986 fick Häger och Villius dela på Stora Journalistpriset från Bonniers.

Skulle vara intressant att se om Häger och Villius någonsin skulle kunna tänka sig göra en film om de mer än en miljon irakiska barn som dött och som nu - i skrivande stund - fortfarande avlider - som ett direkt resultat av en utsvältning av arablandet Irak som den pro-israeliska lobbyn så framgångsrikt genomdrivit.

FN räknar på att 4500 irakiska barn dör varje månad som ett resultat av denna medvetna sanktionspolitik, en politik som USA:s judiska utrikesminister Madeleine Albright för övrigt tyckte var "värt priset".

Men om dessa brott må man inte berätta.

I alla fall inte så länge vårt mediautbud domineras av till Israel emotionellt bundna judiska filmare och deras närmaste vänner och politiska allierade.

 

 

***

Filmproducenter

 

 

Peter Kropénin. Producent och ägare av Omegafilm. Filmbolaget arbetar med långfilm, dokumentär och beställningsfilm. Kropénin har bl.a. producerat filmer som "Ellinors Bröllop", "P.S. Sista sommaren", "Illusioner", "Sanna Ögonblick", "Sjön" och "Vingar av glas" (2000).

Initiativtagare och producent till filmen "Freud flyttar hemifrån", en film som enligt Judisk Krönika, nr.4-1990, är "skriven, producerad och regisserad av judar". Judisk Krönika skriver vidare att Marianne Goldman "ville göra en dokumentär om andra generationen", men det var "inte Kropénins cup of tea". När Kropénin senare såg filmen "Dirty Dancing", "som utspelar sig i judisk miljö, trillade slantarna på plats". Han ville göra "en svensk-judisk 'Dirty Dancing', en film som skulle nå ungdom i Sverige och utomlands".

 

Katinka Faragó, född 1936 i Wien. Filmproducent. Började först på Sandrews, sedan SF och Cinematograph AB för att sedan tillhöra Svenska Filminstitutet 1985-1990. Därefter blev Faragó fr.o.m. 1990 produktionschef på Sandrew Film AB och var bl.a. producent för filmen "Tic Tac"

Katinka Faragó har arbetat med ett 120-tal filmer, däribland ett trettiotal med Ingmar Bergman och var även involverad i den judiska propagandafilmen "Godafton herr Wallenberg".

Hon har konsekvent också valt en judisk partner; sedan 1984 är Katinka Faragó gift med den judiske producenten Måns Reuterswärd (född 1932), son till den kände trädgårdsarkitekten Gösta Reuterswärd, vars mor i sin tur var född från den judiska klanen Bendixson.

Josef Hochhauser. Bakom filmen "Freud flyttar hemifrån". Se också producenten Peter Kropénin.

Jeanette Bonnier (född 1934). Filmverksamhet 1976-1980. Ledamot i Svensk Filmindustri.

Tillhör styrelsen för Bonnierkoncernen. Ledamot i AB Kvällstidningen Expressen och AB Dagens Nyheter. Chef Bonnier Inc, New York 1969-1976. Konstgalleri, New York 1980-1983.

Dotter till Albert Bonnier (Jr.). Halvsyster till Joakim Santesson. Jeanette Bonnier var tidigare gift med Hans Dahlin, känd regissör som bl.a. arbetat på Uppsala, Norrköpings, Göteborgs och Stockholms stadsteatrar, Operan, TV-radio teatern och som 1973-1974 var chef för teaterutbildningen på Dramatiska Institutet. Därefter gift med Jörn Donner.

 

Kerstin Bonnier. Chef för SF produktion. "Executive producer" med några andra, för filmen "Så vit som en snö" (2001). Se också Lars Hermann och Jaques Werup (och Jan Troell). Sitter med i Svenska Filminstitutets branschgrupp för "att hävda filmens betydelse för näringslivet" (se DN, 25/9-2000).

 

Gustaf Douglas. Styrelseordförande för SF 1974-1981. Släkt till Bonniers.

 

Hans Abramson, judisk regissör, var regiassistent på SF 1954-1956, och därefter ånyo verksam på SF 1960-1966.

 

Monica Tromm. VD för Filmbolaget, United International Pictures. Ansvarade för premiären på "Schindler's List" i Sverige.

 

Björn Wahren från den gamla judiska textilfabrikant-klanen Wahren står bakom Firma Björn Wahren som producerat filmen "Den som sover syndar icke" (2001). Björn Wahren var också producent för projektet "Konst på Bio" 1998.

Björn Wahren har också varit redaktör och sändningsproducent för TV-programmet "TV-huset" på TV1, (feb 2004).

Björn Wahren är släkt med Desirée Wahren, som i sin tur är redaktör på Bonnier Fakta. Björn Wahren figurerar också ofta i kändispressen på olika premiärer då han är pojkvän till skådespelerskan Cecilia Frode (2003).

 

Charles Aperia, på filmdistributören Digital Media (2001). Efternamnet "Aperia" är ett känt namn på judar i Sverige.

 

Bo Jonsson (född 1938). Filmproducent. Produktionsledare och dirass på Sandrews film & teater AB 1960-1970. VD Svenska Filminstitutet 1970-1972. Produktionschef AB Europafilm/Stockholmsfilm AB 1975. Chef Folkan 1977. Driver Viking Film AB som fri film- och TV-producent sedan 1978. Bo Jonsson var i sitt första giftermål, gift 1963 med en judinna, som på mödernet kom från den judiska klanen Heyman.

 

Kenne Fant (född 1923). Författare, regissör. Produktionschef SF 1962. VD för SF 1963-1980. Gjorde filmen "R - en dokumentärroman om Raoul Wallenberg", som recenseras i Judisk Krönika, nr.6-1988. Gift med en Wurmser.

Direktör Kenne Fant var också en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors.

 

Kim Klein. Initiativtagare och arrangör av Stockholms Filmfestival.

 Not: Även VD:n för Kvartersbion i Stockholm, Rene Reis, har ett namn ofta förknippat med judar.

 

***

 

Det s.k. "svenska" filminstitutet har från början haft flera personer från den judisk-israeliska lobbygruppens toppar.

Redan i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1972, skryter Israels dåvarande ambassadör i Sverige, juden Max Varon, att "de två regeringarna [Israels och Sveriges] undertecknade också förra året ett avtal för samproduktion om filmer och Filminstitutet i Stockholm hade en israelisk filmvecka".

Vilka är de som förmedlat kontakterna mellan Sverige och apartheidregimen i Israel? Vi ger några namn.

 

Harry Schein, initiativtagare till Svenska Filminstitutet. Chef för Svenska Filminstitutet 1963-1970. Styrelseordförande för Svenska Filminstitutet 1970-1978. 

 

Bo Jonsson, VD för Svenska Filminstitutet 1970-1972. Var i sitt första giftermål, gift 1963 med en judinna, som på mödernet kom från den judiska klanen Heyman.

 

Staffan Hedqvist, produktionsledare, anställd på Svenska Filminstitutet under åren 1969-1971 då han fortfarande var gift med judinnan Hedvig Hedqvist (Tarschys).

 

Per Ahlmark, ordförande för Svenska Filminstitutet 1978-1981. 

 

Jörn Donner, arrogant finlandssvensk proffstyckare. Chef cinemateket Svenska Filminstitutet 1972-1975. Filmproducent på Svenska Filminstitutet 1975-1978 och VD för Filminstitutet 1978-1982.

Donner har varit filmkritiker på BLM 1958-1961, DN 1961-1962, filmregissör på Sandrews 1963-1965,och kolumnist i Bonnier tidningen Vecko-Journalen. Var under åren 1974-1988 gift med Jeanette Bonnier (-Dahlin), dotter till bokförläggaren Albert Bonnier Jr.. Det är oklart om Donner själv har judiskt påbrå, dock har vi noterat att namnet Donner mycket väl kan vara judiskt då en Herman Donner anges som "ny medlem" i Stockholms Judiska Församling, i Judisk Krönika, nr.4-1996.

  

Katinka Faragó, judinna och filmproducent, tillhörde Svenska Filminstitutet 1985-1990. Därefter blev Faragó fr.o.m. 1990 produktionschef på Sandrew Film AB.

 

Erland Josephson, sitter i Filminstitutets styrelse (1994).

Den judiska regissören, författaren och långfilmskonsulenten Marianne Ahrne.

Judinnan Marianne Ahrne, filmare och författare, är sedan 2003 långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet. Som Dagens Nyheter, Internetversionen, 6/10-2003, skriver:

"Marianne Ahrne efterträder Lena Hansson Varhegyi som konsulent för blågul långfilm. Hon får en oerhörd makt över vilka manus som ska få produktionsstöd - och därmed hamna på de svenska biodukarna. "

När man firade sionismens triumfer med den s.k. "Israelfestivalen" för år 1990 var Marianne Ahrne en av deltagarna på festligheterna, något som rapporterades i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990.

Måste sålunda kännas tryggt för sionismens agenter i Sveige att Israelagenten Ahrne fått "en oerhörd makt över vilka manus som ska få produktionsstöd - och därmed hamna på de svenska biodukarna".

DN, 20/9-2004, visar mycket riktigt att den enda kvinna som erhållit filmstöd av långfilmskonsulenten Ahrne är ingen annan än den sionistiska judinnan Lena Einhorn, som är på gång att producera en ny judisk propagandafilm, "Ninas resa".

 

Jesper Bergom-Larsson (född 1961). Kortfilmkonsulent. Konsulenten beslutar om förhandsstödet. Bedömningen av vilka projekt som ska tilldelas förhandsstöd görs av filmkonsulenter, tillsatta för en viss tid. Konsulenten överlämnar sina förslag till Svenska Filminstitutets styrelse som beslutar om förhandsstöd.

Jesper Bergom-Larsson har arbetat som producent för kortfilm och med manusutveckling för lång- och kortfilm. Har också under åren 1981-1990 arbetat som skådespelare vid bl.a. Östgötateatern, Parkteatern och Riksteatern. Åren 1996-1999 har han arbetat som produktionsledare vid SVT Drama och som manusredaktör på Dramas manusredaktion.

Klanen Bergom-Larsson stammar från familjen Bonnier. Därför extra intressant då filmer bara får pengar av Svenska Filminstitutet och Bergom-Larsson om de uppfyller villkoret att de kan visa att de har en garanterad distribution, något som i ljuset av att Bonnier-ägda SF köper upp konkurrenten och biografjätten Sandrews (2004) - leder till att det är monopolisterna Bonniers som bestämmer vilka filmer som skall distribueras och indirekt då också vilka som får en chans att produceras (d.v.s. få pengar från Svenska Filminstitiutet), och också Bonniers, via Bergom-Larsson, som direkt ser till om filmen skall få ekonomiskt stöd.

 

Kerstin Allroth-Dencik. Konsult på Filminstitutet. Gav Filminstitutets stöd till Gunilla Breskys film. Kerstin Allroth-Dencik tillhör Judiska Teatern och planerade ihop med Yvonne Rock teaterns utbud till Stockholm kulturhuvudstadsåret 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998). Kerstin Allroth-Dencik sköter det judiska utbildningsinstitutet Paideias visningar av judiska filmer.

Kerstin Allroth-Dencik anges som "ny medlem" i Stockholms Judiska Församling i en upplistning i Judisk Krönika, nr.3-1997.

  

Kerstin Bonnier. Sitter med i Svenska Filminstitutets branschgrupp för "att hävda filmens betydelse för näringslivet" (se DN, 25/9-2000). Chef för SF produktion.

 

Alexander Kwiatkowski (född 1935). Polsk jude. Filmkritiker. Arbetar vid Svenska Filminstitutet sedan 1965. Medlem av Svenska Filmkritikerförbundet. Medförfattare till boken "Film, samhälle, propaganda" (Liber, 1982). Skrivit i bl.a. Filmrutan, Chaplin, Film och bio.

Skriver och recenserar filmer i Judisk Krönika. Se exempelvis Judisk Krönika, nr.3-1999, nr.4-1999, och nr.5-1999.

Censuren

Per Nordenfelt (Jr.) (född 1906), var via sin mor besläktad med juden Isaac Michaelson och en dansk judinna från klanen Heckscher. Han blev läkare men är mest känd som censor på Statens Biografbyrå 1954-1973.

Per Nordenfelt (Jr.) gifte sig 1934 med en judinna Birgitta Wikander, vars mor var född från den judiska klanen Davide. Per Nordenfelts far, Per Nordenfeldt (Sr.), var civilingenjör och tidigare direktör i Svenska tobaksmonopolet.

 

 

Gunnel Arrbäck är chef för Sveriges censurmyndighet - Statens Biografbyrå sedan 1981, och har således ett ansvar för vad som får och vad som inte får visas på film. Något som kan vara av intresse med tanke på de judiska propagandafilmer som med jämna mellanrum dyker upp på våra biografer.

Gunnel Arrbäck började sin karriär inom folkpartiet, likt så många andra sionister, och var bl.a. ordförande för liberala studentförbundet 1967, tillhörde Uppsala Studentkårs fullmäktige 1968-1969 och satt i kommunfullmäktige i Uppsala.

Hennes far K. G. Arrbäck var utrikespolitisk redaktör på VLT som ägs av den kraftigt pro-israeliska familjen Pers. K. G. Arrbäck var mycket aktiv för Israel och tillhörde bl.a. Samfundet Sverige-Israel.

Gunnel Arrbäck har fortsatt i samma spår som fadern och var exempelvis talare på den judiska kvinnoorganisationen WIZO:s - Womens International Zionist Organisations - s.k. "WIZO-kväll", 13/3-2001.

Som en kvinna av etablissemanget var Arrbäck först gift med departementssekreteraren Anders Falk, men är sedan 1981 gift med direktören Roland Agius som också varit gammal kommunpolitiker i Uppsala och styrelseledamot i Sveriges Kommunförbund 1971-1986 (vice ordförande 1980-1983). Agius har också suttit i Vattenfall, 4:e AP-fonden och varit VD för AB Stadsfastigheter bland mycket annat. 

 

En annan Israel-aktivist, folkpartisten Ingrid Gärde-Widemar, satt i filmcensurutredningen 1964.

 

 

Inom den svensk teater- och filmvärld finns det många aktörer från de judiska leden, liksom det finns många som på olika sätt med dem är förbundna. Vi kommer att ge några namn för att visa vad det är vi talar om.

 

Flera av de riktigt stora svenska skådespelarna har någon sorts koppling till det judiska.

Greta Garbo lanserades av den judiske filmskaparen Mauritz Stiller och hade även en relation med honom. Hon skall också haft en relation med en medlem av den judiska "klanen Rotschild (MånadsJournalen, nr.9-1985). Dessutom var Garbo vän med sin gamla kamrat från studietiden, den judiska skådespelerskan och sedermera regissören, Mimi Pollak.

 

När det gäller Ingrid Bergman (1915-1982), så är förmodligen den judiska kopplingen betydligt starkare än man kan tro. Det påstås nämligen att hon själv var judinna. Hennes far Justus Bergman var nämligen gift med en Friedel Adler, där namnet Adler ofta betraktas som judiskt.

Det som gör att det inte verkar alltför otroligt är ju sedan det faktum, att när man slutligen från sionistiskt-judiskt håll skall filmatisera den israeliska premiärministern Golda Meirs liv, väljer just "svenskan" Ingrid Bergman för att gestalta den sionistiska rörelsens främsta kvinnogestalt.

Och i DN, 27/3-2001, nämns Ingrid Bergman som en av flera kända svenskar som "hedras med träd i Israel". 

 

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.

 

Ingrid "Golda Meir" Bergman var f.ö. gift 1958-1979 med teaterdirektören Lars Schmidt, vars mor var född Herz - också ett namn som är vanligt inom den judiska gruppen.

Vare sig om hon och hennes man var judar eller inte så har Ingrid Bergman i alla fall bidragit till det sionistiska propagandamaskineriet.

Den massmediala lanseringen och glorifieringen av sioniströrelsens Grand Ol´ Lady Golda Meir hörde under en period till ett av deras huvudnummer. En propaganda som samtidigt gick ut på att nedtysta Meirs anti-humana rasistiska cynism.

 

Den populära skådespelaren Nils Poppe spelade rollen som juden "Tevje" i "Spelman på taket" i uppsättning på Helsingborgs Stadsteater år 1979, (se artikel i Judisk Krönika, nr.4-1979). "Tevjes" hustru "Golde" spelas av Ruth Hoffsten.

Rollen son "Tevje" brukar just vara förbehållen judarnas främsta vänner. I fallet Poppe går de t.o.m. längre än så.

Svenska Dagbladets journalist Ricki Neuman skriver i Judisk Krönika, nr.4-1984, en artikel som har den talande rubriken "Är Nils Poppe jude?":

"I min egen släkt har den stora avgörande frågan varit 'Är Nils Poppe jude?'

- Men, för tusan, han heter ju Jönsson i efternamn!

- Jo, jo, men det är lite mer komplicerat än så, säger de som vet - och så nickar de vetande med huvudet. "

 

Neuman skriver f.ö. därefter:

"På senare år har frågan om drottningen allt mer kommit att dominera. Enligt vissa rykten är hon nämligen marrano, d v s ättling till en mycket gammal grupp spanska judar."

 

På senare tid har den svenska skådespelarsidan invaderats av en armé av judiska skådespelerskor som samtliga hårdlanseras i media. Vi tänker på personer som Sara Sommerfeld, Vanna Rosenberg, Rebecca Englund, Alexandra Rapaport men även kända namn som Rebecka Scheja, Sasha Zacharias, Rebbeca Facey och Nadja Weiss. 

 

Judinnan Sara Sommerfeld som den iranska flickan "Nazli".

När det kommer till att spela invandrare så har det blivit en besynnerlig situation där man från filmmakarhåll anser att det måste vara judiska skådespelare - ofta helt assimilerade i det svenska samhället - som skall spela dessa roller. Bra exempel på detta är den kritikerrosade filmen "Vingar av glas" med Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Rollen som den muslimska iranska invandrarflickan "Nazli" spelas av judinnan Sara Sommerfeld, vars föräldrar är polska judar.

I en intervju i Aftonbladet 29/10-2000, läser man:

"Sara är stolt över att vara judinna, men tycker inte att det kändes konstigt att spela muslim."

 

Och i filmen "Före stormen" spelar den kände judiske skådespelaren Per Graffman den arabiske invandraren och taxichauffören "Ali" - utrustad som han är med mörkt hår och mörka ögon.

Och i den populära Lemhagen-filmen om Tzatziki och hans morsa, spelas modern av den polsk-judiska Alexandra Rapaport och lille Tzatziki av den likaledes judiske Samuel Haus (OBS i Tyskland finns det t.o.m. Das Max-Samuel-Haus/Stiftung Begegnungsstätte für jüdische Geschichte und Kultur in Rostock).

Juden Per Graffman som araben "Ali".

Och när man bestämt sig för att Rapaport ej skall spela rollen i nästa film - ja då bestämmer man sig för att ge den till ... den polska judinnan Sara Sommerfeld!

 

I filmen "9 millimeter" spelar Rebecca Facey en tjej "Carmen" med invandrarbakgrund, men man undrar om det bara är hennes "exotiska" utseende som gjort att hon fick rollen eller om det på något sätt kan ha att göra med att hon är halv-judinna - då hennes far som av en slump råkar vara "israel" - en Lenny Kravitz-variant. I samma film medverkar för övrigt den judiske skådespelaren Reuben Sallmander. I filmen porträtterar han arketypen av en sliskig latino-maffioso vid namn "Ruiz" som i sin hand rullar ett kedjebehängt kristet kors på ett närmast orientaliskt manér.

Robert Sjöblom har också setts spela italiensk halv-maffioso.

 

När vi anger personer verksamma vid den Judiska Teatern i Stockholm, hänvisar vi via länkar till vår lilla introduktion till denna av sionister styrda "kultur"-institution. 

 

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1973.

Lotten Seelig. Skådespelerska 1800-talet. Inom teatern har man sett den judiska skådespelerskan Lotten Seelig lära upp nya kadrer.

 

 

Andra kända judiska skådespelare som omnämns i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt..." är:

Gurli Lublin,

Maria Schildknecht,

Olga Raphael-Hallencreuz, som bl.a. var gift med Gustaf Linden som var 1:e regissör vid Dramatiska Teatern i Stockholm. Olga Raphael-Linden (på mödernet från den judiska klanen Saloman), var också verksam på Dramatiska Teatern. 1931-1951 var hon ordförande för Judiska Kvinnoklubben.

Anton Salmson,

Erland Colliander,

Isa Quensel (från den gamla judiska klanen Philip),

Eddy Gumpert,

 

Denna mycket läsvärda artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.

 

Några andra kända judiska skådespelarnamn som nämns i artikeln är:

Victoria Kahn,

Brigitte Ornstein,

Louise Edlind,

Liv Porjé,

Lotta Larsson, dotter tilll ovannämnde jude och sionist Erland Josephson.

 

Viveca Lindfors. Skådespelerska på Dramaten. Sedan en internationell karriär. Senare bosatt i New York. Var gift med den ungerske juden, dramatikern och författaren George Tabori (född 1914), vars far skall ha dött i Auschwitz. Viveca Lindfors omnämns också som judinna i bl.a. Judisk Krönika, nr.4-1985, den ovannämnda artikeln "Alla är de på något sätt...". 

 

Maude Adelson (1941-1977). Känd judisk skådespelerska. Aktiv inom WIZO och stark supporter för Israel. Begravd på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm. Stod mycket nära Per Ahlmark och hennes död anges som bidragande orsak till att han plötsligt lämnade politiken. 

 

Staffan Astner. Skådespelare. Verksam i Judiska Teatern, "Judisk Konfetti" december 1994.

Sofia Berg-Böhm. Skådespelerska. Spelar i "Josef och hans bröder", Orionteatern, Stockholm (2000). Med i klezmer- och Balkan gruppen "Östblocket" (2000). Verksam i Judiska Teatern (2002).

Jesper Bergom-Larsson (född 1961). Från en Bonnier-relaterad klan. Tidigare skådespelare vid bl.a. Östgötateatern, Parkteatern och Riksteatern. Se Svenska Filminstitutet ovan.

Antonia Pyk. Elev vid Dramatiska Institutionens manuslinje (2001). Fick dela Ingmar Bergman-priset vid Guldbaggen (februari 2001). 

 

Olga Borski. Skådespelerska. Spelar på Dramastudion A & O på Södermalm (1996). Borski omnämns i Judisk Krönikas "Magasinet", nr.1-1996, om pjäsen "Die Kinder der judischen Frau"där hon medverkade.

 

Gösta Bredefelt (född 1935), är en judisk skådespelare som vi berättade om ovan i vårt avsnitt om judiska teaterregissörer. Gösta Bredefelt har varit aktiv på Stockholms Stadsteater sedan 1967. Har tidigare tillhört svenska teatrarna i Åbo och Helsingfors. Lärare på Statens Scenskola. Känd som skådespelare, bl.a. i såpan "Hotel Seger", TV5, fr.o.m. hösten 2000. Skådespelare vid Judiska Teatern. Framförde på Nordiska Muséets judiska afton, 30/11-1995. Gift med skådespelerskan Britt Örnehed.

 

Henry Bronett. Cirkusdirektör. Skådespelare. Medverkat i Suzanne Ostens filmer, bl.a. filmen "Bröderna Mozart". Enligt sig själv i en insändare i Judisk Krönika, nr.5-1999, församlingsmedlem i Judiska Församlingen. Medverkar i Judiska Teatern. Läste upp Israels självständighetsförklaring på Zionistiska Federationens Landskonferens, oktober 21, 1990 (se Judisk Krönika, nr.6-1990). Henry Bronett var också programledare för "Israelfestivalen" 1989 (se annons för evenemanget i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 4-1988).

Bella Chackielewicz. Skådespelerska. Medverkar i Judiska Teatern. Spelade vid Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991).

Katharina Cohen. Skådespelare och regissör, Unga Klara (2001). Spelar i pjäsen "JB", (2001) och i SVT:s serie "Järnvägshotellet" (2003).

Eva Dahlman. Skådespelerska. Verksam i Judiska Teatern, "Judisk Konfetti" december 1994.

Ulf Dohlsten. Skådespelare bl.a. i såpan "Vita lögner", TV3. Vi berättar mer om Dohlsten i avsnittet om judiska teaterchefer.

 

Bertil Goldberg. Verksam inom Nationalteatern. Har gjort både musik och text till låten "Folkens kamp", som sjungs av Björn Afzelius (1984).

Därefter agent i nöjesbranschen. SUCK startade 1988 på initiativ av Bertil Goldberg och Adde Malmberg, se denne. Goldberg står bakom SUCK/Pronto Production och TV-serien "Släng Dig I Brunnen". Har varit programledare i radioprogrammet "Natti natti" tillsammans med Kjell Dabrowski, se denne. Se intervju med Goldberg i Judisk Krönika, nr.6-1997. 

Daniel Epstein. Skådespelare. Anställd på Dramaten (1996). Huvudrollsinnehavaren i Judiska Centrets uppsättningen av "Spelman på taket", 1996 (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996). 

 

Rebecca Facey. Skådespelerska som "har jamaicansk mamma och israelisk pappa" (DN På Stan, 23-29/3-2001). Medverkar som invandrarflicka i filmen "9 mm". Har också släppt en skiva "Brownchild".

.

Tigran Feiler. Skådespelare Skriver på DN kultur och Ordfront Magasin (2000). Står nära Dror Feiler, se denne.

 

Christian Fiedler. Skådespelare. Verksam på Teater Bastard.

 

Mats Flink. Skådespelare. Mormodern satt i koncentrationsläger. Har gjort en dramatisk installation om "förintelsen" som uppfördes på Färgfabriken, Liljeholmen (se Judisk Krönika, nr.2-1999, sid. 26).

Boris Fogelman. Skådespelare. Judiska Teatern, medlem i dess konstnärliga råd. Spelar i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Medverkade vid "Israelfestivalen" 1987 tillsammans med bl.a. den judiske violinisten Semmy Stahlhammer och pianisten Janos Solyom (se annons för tillställningen i Judisk Krönika, nr.6-1986). 

 

Paul Fried. Skådespelare. Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

Jane Friedmann-Eriksson (född 1931). Dotter till det judiska skådespelarparet Semmy Friedmann och Wanda Rothgardt. Skådespelerska. Spelade judinnan Anne Frank, i första uppsättningen av pjäsen i Sverige 1956. Dramatiska Teatern 1954-1955 och 1964-1968. Stadsteatern Göteborg och Stockholm. Lilla scenen, Upsala stadsteater, "Hebriana" (1994). Gift med Göran Eriksson, se denne.

Semmy Friedmann, judisk skådespelare och far till Jane Friedmann (-Eriksson), spelade den judiska karaktören "Garth" i Göteborgs Stadsteaters uppsättning av "Natt över New York", 1937. 

 

Basia Frydman-Laustiola, född 1946, Polen. Skådespelerska. Stockholms Statsteater. Pistolteatern. Skånska teatern. Dramaten sedan 1982.

Medlem i Judiska Teatern sedan 1991. Sitter i styrelseledningen och konstnärliga rådet. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 ( se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Medverkade i "Judisk Konfetti" december 1994. Involverad i projektet att sätta upp "Spelman på taket" med amatörer från det Judiska Centret, 1996 (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996). Medverkade på klezmerfest i Kungsträdgården, juni 1999 (se Judisk Krönika, nr.2-1999).

Basia Frydman deltog i den s.k. "Israelfestivalen" för år 1988 under en festlighet i Svenska Akademiens festsal i Börshuset (Stortorget i Stockholm) 27/3-1988 där rubriken för programmet var "Israel som vision och verklighet" (se Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988). 

Spelar med i den israeliske dramatikern Joshua Sobols pjäs om den judiske "självhataren" Otto Weininger. Kulturhuset, 24/1-2001.

Basia Frydman var en av många sionistanstuckna artister som deltog på scen på den judiska sionistorganisationen WIZO:s festlighet som hölls på Vasateatern i mars 1986 (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986). 

Gift med Tomas Laustiola, se denne.

 

Tomas  Laustiola. Skådespelare. Såpan "Tre kronor", TV4 ( 2002). Teaterchef (2001). Initiativtagare till och medverkar i Judiska Teatern. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Judisk Krönika, nr.2-1991, skriver: "Tomas är teaterns initiativtagare och ännu så länge den ende ickejuden." Laustiola har därefter "konverterat" till judendomen. Gift med Basia Frydman-Laustiola, se denna.

 

Rebecca Englund. Enligt Judisk Krönika, nr.4-1996, hel-judinna, på både mödernet (modern är Basia Frydman) och fädernet. Skådespelerska i Judiska Teatern. Medverkade i "Judisk Konfetti" december1994. Medverkade vid Nordiska Muséets judiska afton 30/11-1995. God vän med Vanna Rosenberg, se denna, de har gjort en monolog med judiskt tema tillsammans.

 

 

Stefan Böhm är också skådespelare. Pierre Fränckel, numera regissör och f.d. teaterchef för Riksteatern började också som skådespelare.

 

Annelie Gardell. Skådespelerska. Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998). 

 

Daniel Goldmann. Skådespelare. Folkteatern i Gävleborg, "Akta Elden" (1994). Boulevardteatern, Stockholm, "My darling sister" (2001). 

 

Mimi Pollak (1903 -1999), känd judisk skådespelerska som vi berättade om i vårt avsnitt om judiska regissörer. Engagerad vid bl.a. Komediteatern, Blancheteatern, Göteborgs Stadsteater och sedan på Dramaten 1942-1975. Med i ett 60-tal filmer.

Hon har bl.a. spelat den judiske dottern "Jessica" till juden "Shylock", i sin tur spelad av juden Holger Löwenadler, när Dramaten satte upp Shakespeares "Köpmannen i Venedig" under andra världskriget.

Mimi Pollak var tidigare gift med skådespelaren Nils Lundell. 

 

 

Anita Björk (född 1923). Skådespelerska. Dramaten sedan 1945, TV-teatern sedan 1962. Även filmroller exempelvis "Fröken Julie". Arbetar för Judiska Teatern, deras dansföreställning "Höga Visan" februari 1995. Stödde också en afton för ihågkommande av "förintelsen".

Anita Björk var tidigare gift med:

1.) Skådespelaren Olof Bergström 1945-1951.
2.) Författaren Stig Dagerman, under ett år till hans död 1954.
3.) Konstnären Lasse Lindqvist.
4.) Den judiske professorn Carl Hirsch, se denne. Han dog efter ett års giftermål.

 

Anita Björks son med Olof Bergström, Dramaten-skådespelaren Jonas Bergström, var "Kvällens gästartist", på WIZO:s höstkonsert, 11 november 2000 som hölls på Teaterstudio Lederman.

Jonas Bergström, var tidigare gift med Ann-Sofie Wretman, dotter till hovtraktör Tore Wretman.

  

Etienne Glaser. Skådespelare. Tysk-judiskt ursprung. Ihop med Suzanne Osten. Se mer i avsnittet om regissörer.

 

Joachim Glaser. Skådespelare. Radioteatern i P1. 

 

Paul Glaser. Skådespelare. Stand-in för Björn Kjellmans roll i "Little Shop of Horrors", China Teatern, 1996. 

 

Tobias Goldman. Skådespelare. 

 

Harry Goldstein. Skådespelare för Judiska Teatern, deltog 30/11-1995 på Nordiska Muséets judiska jippo. Hänvisar till avsnittet om judiska teaterregissörer ovan.

 

Alexander Gottfarb. Barnskådespelare i "Djungelboken" på Folkan, 1994.

 

Göran Graffman (född 1931), Göteborg. Modern född Josephson. Skådespelare. Göteborgs Stadsteater. Folkan Göteborg. Upsala Stadsteater. Stockholms Stadsteater. Dramaten. TV1. Med i teatervetenskapliga rådet 1994. Spelade domare "Ulf Friedmann" i TV-serien "Rosenbaum". Läser judisk poesi på Judiska Centret i Stockholm. Far till Per Graffman och Mats Graffman, se dessa. 

Per Graffman. Skådespelare. Riksteatern. Dramatiska Institutet. Med i "Cabaret" på Intiman, 1994. Med i Hamiltonrullen "Vendetta" 1994."OP: 7", TV 5.

Mats Graffman (född 1961) tidigare marknadsdirektör på Expressen som VD och stationschef för Radio Rix 107 och Vinyl 107. VD för webbdesignföretaget Razorfish AB.

 

  

Palle Granditsky. Skådespelare på bl.a. Dramaten. F.d. teaterchef. Skådespelare i Judiska Teatern. Talare på "Israelfestivalen" 1993. Palle Granditsky spelar juden "Nathan Goldman" i "Rederiet" (1992) och som juden "Ruben Cohen" i filmen "Freud flyttar hemifrån..." (1991). Gift med skådespelerskan Anita Blom.

Rakel Granditzky. Skådespelerska i Radioteatern där hon bl.a. medverkade i Vera Leisners verk om Riefenstahl.

Öst-judiske Manne Grünberger i rollen som den genuine svenske skärgårdsfiskaren "Vesterman" i "Vi på Saltkråkan".

 

Manne Grünberger. Skådespelare. Spelade bl.a. med i den klassiska TV-serien "Vi på Saltkråkan" där han hade rollen som fiskaren "Vesterman".

Samuel Haus. Berömd efter Ella Lemhagens film "Tzatziki..." där Alexandra Rapaport, också spelade, se henne.

 

Inger Hayman. Skådespelerska. Medverkar i Peter Weiss´ "Rannsakningen", hösten 2000, i regi av Etienne Glaser, se denne.

 

Erik Heusler. Skådespelare. Medverkar i Judiska Teatern, "Judisk Konfetti", december 1994.

 

Daniel Heyman. Skådespelare, Statlig TV, "Drama", (2000).

 

Peter Hüttner. Skådespelare. Verksam vid Judiska Teatern.

 

Judinnan Magdalena Judit Wiklund var tidigare aktiv som skådespelerska på teaterscenen på Dramaten t.o.m. 1991 då hon istället blev informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel. Magdalena Judit Wiklund är dotter till paret Åke - Ian Wiklund där fadern Åke Wiklund var journalist på Dagens Ekos utrikesredaktion och Israel-korrespondent och där modern, den sionistiska judinnan Ian Wiklund, tidigare arbetat för Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds Förlag innan hon blev journalist på Femina och Allers. Magdalena Judit Wiklunds judiske broder Mats Wiklund var samtidigt chef för en nyhetsbyrå.

Jelena Jangfeldt-Jakubovitch är en judinna av rysk-judisk och polsk-judisk börd. Musiker. Skådespelerska. Gjorde huvudrollen i Lisa Olins, se denna, film "Ingen som du", där Jelena spelade en polsk judinna. Filmen vann första pris på Göteborgs filmfestival. Medverkar i Judiska Teatern, "Judisk Konfetti" dec - 1994. Gift 1975 med Bengt Jangfeldt på Svenska Dagbladet, se denne.

Bosse Johansson. Skådespelare vid Judiska Teatern. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Medverkade i "Judisk Konfetti", december1994. 

 

Angela Kovács. Skådespelerska. Spelar i pjäsen "Å ena sidan...", på Elverket, Dramaten (2001).

 

Kornel Kovacs. Barnskådespelare i "Hjälp! Hjälp! Utomjordingar!".

Bert Kolker. Skådespelare. Bert Kolker tillhör Levande Historia projektets nätverk av judiska propagandister som listas på deras hemsida. Har också i SVT:s Aktuellt på bästa sändningstid berättat om sin anhöriganknytning till "förintelsen".

Spelar i pjäsen "Under bältet" som går på Teater Giljotin, Stockholm (2001). Se också Edward "Buffalo" Bromberg.

Spelade huvudrollen i den judiska pjäsen "Roitsvans" på Södra Teaterns Caféteater (se Judisk Krönika, nr.5-1990). Se också Frank Kelber och Jurij Lederman. Medverkade i Riksteaterns uppsättning av "Spelman på taket". Kolker spelar också med i den israeliske dramatikern Joshua Sobols pjäs om den judiske "självhataren" Otto Weininger, Kulturhuset, 24/1-2001.

Daniel Kraft. Skådespelare. Medverkar i Judiska Teatern. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). 

 

Gustav Levin. Skådespelare. Lilla scenen, Upsala Stadsteater, medverkade i "Hebriana" (1984).

 

Lars Lind (född 1935). Skådespelare. Tillhör Judiska Församlingen. Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998) Lars Lind och familj önskar "Mazal tov!" (grattis) för att fira Israels 40 årsdag, i en stor annons i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen).

Se också artikeln invid från Menorah.

 

Annons från en bilaga till Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988), i samband med firandet av Israels 40-års dag.

Yvonne Lombard (född 1929). Skådespelerska. Tidigare spelat judinnan Ann Frank. Aktiv vid Stockholms Stadsteater sedan 1960. Radioteatern. Gift med Lennart Hellsing, se denne.

Holger Löwenadler. Judisk skådespelare. När Dramaten satte upp Shakespeares "Köpmannen i Venedig" under andra världskriget var det juden Holger Löwenadler som spelade juden "Shylock", och judinnan Mimi Pollak som spelade hans dotter "Jessica".

Holger Löwenadler var som så många andra en sionistiskt aktiv jude.

När Samfundet Sverige-Israel anordnade "sympatimöte för Israel" i Stockholms Folkets hus 15:e december 1974, kunde de sionistiska åhörarna "utöver talen höra Holger Löwenadler läsa dikter och en novell med judiskt motiv" - detta enligt en artikel i Menorah, nr.1-1975.

 

En handlanden Otto Mauritz Löwenadler gifte sig 1902 med judinnan Gertrud Henriques. Detta kan sannolikt vara svaret på judaiseringen av familjen Löwenadler. 

 

 

Margaretha  Löwler. Skådespelerska. Anges som en av de "utomstående krafter" som medverkar i den Judiska Närradion i Göteborg (se Judisk Krönika, nr.3-1991).

 

Jan Malmsjö. Skådespelare. Spelat "Tevje" i den judiska pjäsen "Spelman på taket". Israelvän.

 

Och när Israel firade 50 år var det ånyo stor fest i Blå Hallen i Stockholms Stadshus, anordnad av Stockholms Judiska Församling, Zionistiska Federationen och Israels ambassad och där "den suveräne Jan Malmsjö" underhöll den sionistiska publiken (Menorah, nr.2-1998, specialbilaga)

 

Jan Malmsjö har också gjort en egen inspelning på svenska av den vinnande israeliska Eurovisionschlagerlåten "Halleluja", en version på svenska språket som hyllades i artikel Judisk Krönika, nr.2-1979.

Jan Malmsjö har varit gift:

1.) 1953-1964 med Lena Malmsjö, se denna.
2.) Därefter gift med skådespelerskan Marie Göranzon, som har en mor född Sterner. Marie Göranzon är känd från bl.a. TV-teatern.

Lena Malmsjö. Dansare. F.d. dansös på Operabaletten. Sedan 1976 rektor för Danshögskolan i Stockholm. F.d. biträdande rektor på Dramatiska Institutet. F.d. produktionsassistent på Sandrews. Sitter (1984) med i: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Svenska Teaterunionen. Gift 1953-1964 med Israel-anhängaren Jan Malmsjö, se denne.

Bibi Andersson. Styrelseledamot i Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Tidigare ihop med sionisten Per Ahlmark och filmaren Kjell Grede.  

Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1986. Skådespelerskan Bibi Andersson och Hagge Geigert på scenen under "Israelfestivalen" 1986. Andersson agerade där för en "entusiastisk publik" av ditsamlade Israelanhängare.

 

Anna Mannheimer. Skådespelerska. Spelade i pjäsen "Ensam" på Östgötateatern (1995).

 

Annons i Metro, 10/2-2003, för en nystartad TV-serie -"Järnvägshotellet". Av sex annonserade skådisar är tre judiska, d.v.s Rapaport, Cohen och Mannheimer. "Det finns inget judiskt inflytande" säger etablissemanget.

Bodil Mannheimer. Skådespelerska. Medverkade i sionisten Göran Tunströms "Juloratoriet" (1993) och SVT:s serie "Järnvägshotellet" (2003).

 

Göran Martling. Skådespelare. Medverkar i Judiska Teatern. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991). Underhöll ihop med Rikard Wolff på Judiska Centret 1994.

 

Danjella Mendel-Enk. Skådespelerska. Spelar i pjäsen "Kannibaler", Kulturhuset (2001). 

 

Erland Josephson. Skådespelare. Regissör. Poet. Författare. Erland Josephson Gestaltade deckaren "Samuel Rosenbaum" för svensk TV efter Olov Svedelid och Leif Silberskys böcker och spelade juden "Isak" i filmen "Fanny och Alexander". För mer information se avsnittet om judiska teaterchefer ovan. Erland Josephson var tidigare gift med Kristina Adolphson-Josephson, därefter skilda.

 

Kristina Adolphson-Josephson (född 1937). Dotter till skådespelaren Edvin Adolphson. Skådespelerska på Dramaten sedan 1958. TV-teatern 1963-1964. Tidigare gift med Erland Josephson.

Kristina Adolphson-Josephson var en av många sionistanstuckna artister som deltog på scen på den judiska sionistorganisationen WIZO:s festlighet som hölls på Vasateatern i mars 1986 (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986).

 

 

Ghita Nörby (född 1935). Dansk skådespelerska. Spelar i huvudpersonen "Freud´s" (Gunilla Röör) judiska moder "Rosha" i filmen "Freud flyttar hemifrån". Spelade i "Matador" (1979-1981) och "Den Goda Viljan" (1991)

 

Toivo Pawlo (1917-1979). Son till operasångaren Georg Pawlo och dennes judiska fru, sångpedagogen Eva Abramson (-Abrahamson), dotterdotter till juden Gabriel (ben-Adam) Abrahamson.

Toivo Pawlo var verksam vid:Dramatiska Teatern, Göteborgs Stadsteater, Vasateatern Stockholm, Riksteatern, Boulevardteatern och Oscarsteatern, Malmö Stadsteater, Lilla Teatern Stockholm, Stockholms Stadsteater 1960-1969. TV-teatern 1963. Dramatiska teatern sedan 1969. Är med i filmen "Mannen som inte kunde sluta röka" samt gör berättarrösten till filmen "Picassos äventyr".

Gift 1949-1977 med Kerstin Hedeby, se denna. Deras dotter Rebecca Pawlo var under en period gift med skådepelaren Lasse Strömstedt, se denne. Kerstin Hedebys syster var den numera avlidne fanatiska arabhataren Berit Hedeby, en kvinna som brukade utöva telefonterror med antiarabiska invektiv mot Ahmed Rami och hota honom till livet.

Toivo Pawlos judiskhet bekräftas i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...", där man skryter om kändisar med judiskt påbrå.

I Judisk Krönika, nr.9-10/1972, berättas också att Toivo Pawlo var en av flera kända kultursvenskar som skrivit under ett sionistiskt upprop, en "protestlista", till stöd för judarna i Sovjet. 

Nannie Porres. Skådespelerska. Medverkar i Judiska Teatern, "Judisk Konfetti", december 1994.

Per Ragnar. Skådespelare. F.d. producent, regissör och skådespelare i TV1. Spelar i "Hotel Seger" TV5, (2001). Medlem i Teatervetenskapliga rådet. Spelade i "Hitlers bordsamtal". Medverkade i Judiska Centrets Poesi-afton.

Per Ragnar annonseras som ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987 där han medverkade med Hagge Geigert och Erland Josephson på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!", se annons i Judisk Krönika, nr.6-1986.

Alexandra Rapaport. Bägge föräldrarna från Polen. Alexandra beskrivs som halv-judinna. Skådespelerska. Känd både från scen ("Klassfiende", "Rabarber") och TV ("OP:7", "Nudlar och nollåttor", "Jobbet och jag" och "Elbyl"). Berömd efter Ella Lemhagens film "Tzatziki..." där Samuel Haus, också spelade.

Alexandra Rapaport intervjuas om sin judiskhet i Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" (nr.1-1999), som berättar att "det judiska har hon fått från sin pappa".

Kajsa Reingardt. Skådespelerska. Spelade judinnan "Anne Frank" som ung. Spelar med i Suzanne Ostens pjäs "Flickan, mamman och soporna", på Unga Klara 1998. Spelar där Suzanne Ostens psykiskt sjuka moder.

Abraham Rosenbaum. Skådespelare.

 

Joel Kinnaman (född 1979). Kändis i svensk film från filmatiseringen av den likaledes judiske Jens Lapidus succéroman "Snabba cash" samt filmer som "Den osynlige", "Tjenare kungen" och i filmserien om Johan Falk. På senare tid även gjort karriär i Staterna där han medverkar i TV-serien "The Killing" och i Hollywoods storfilm "RoboCop" (2014).

Kinnaman är enligt judiska regler jude då hans mor stammar från en ukrainsk-judisk släkt, något han själv och judarna är medvetna om. Den judiska tidningen Jewish Daily Forward skryter i en artikel med rubriken "RoboCop's Jewish!" (23/2-2014) om Joel Kinnamans judiskhet och publicerar en intervju med honom:

"When news leaked that actor Andrew Garfield had been chosen to take on the role of Spider-Man, Jewish media responded with headlines like “‘Spider-Man’ is Jewish!”

But for some reason, Joel Kinnaman, AKA the new “RoboCop,” hasn’t enjoyed the same kind of exposure. Released last weekend, the reboot of the 1987 action classic made $25 million in its first 3 days.

Yanir Dekel sat down with the Swedish born actor a few days before “RoboCop“‘s release to talk about his role, his Jewish identity and his unique life story that spans America and Europe.

“When I’m in Sweden I feel like I have something that is not Swedish,” Kinnaman admitted. “And when I’m here I feel I have something that’s not American. I’d say I feel still more Swedish then American because I grew up there, but at the same time when I grew up I went to a public school that had English speaking classes, and when we played football in the breaks it was us against the Swedes.”

Joel’s father, Steve Kinnaman, is an American who left the United States in the 1950s. He immigrated to Sweden, where he met Joel’s mom, who is Jewish.

“The Jewish community in Sweden is an old community,” Joel says. “My family came from Ukraine in 1850. They’re very integrated, so it’s a silent presence.“"

Joel Kinnaman är halvbror på fädernet till skådespelerskan Melinda Kinnaman.

Vanna Rosenberg (född 1973). Dotter till Göran Rosenberg, se denne. Skådespelerska. Sångerska.

Enligt Radio Shalom 1995 en "ung judisk skådespelerska".

Debuterade som 7-åring i TV-serien "Du måste förstå att jag älskar Fantomen". Spelar "Sonja" i TV-serien "Rapport till himlen" av regissören Ulf Malmros. Spelar i "Maken till fruar" (Oscarsteatern, 2001). Vann "Guldmasken" för bästa kvinnliga huvudroll, 2001.

Spelar med i Judiska Centrets uppsättning av "Spelman på taket", november 1996. Medverkade på Nordiska Muséets judiska jippo, 30/11-1995.

Intervjuas i Judisk Krönika, nr.4-1996. På frågan om hon vill åka till Israel:

"- Jättegärna, verkligen. Man har det i blodet på något vis även om jag inte kallar mig judinna. Det finns något av mentaliteten som jag njuter av, skrattar med, allting, säger Vanna Rosenberg."

Judisk Krönika skriver: "Vanna Rosenberg skäms lite för att hon kan så lite om det judiska." Om sin judiskhet berättar Vanna:

"- Rebecca [Englund, se denna] är hel för det har dom sagt och jag är halv fast ibland känner jag mig hel. Det är verkligen ett dilemma, säger Vanna Rosenberg, som enligt judisk religiös lag inte räknas som judinna eftersom bara hennes far är jude.

Vill du konvertera?

- Jag tycker att det är fint att kalla mig judinna, men jag gör det inte, för jag får inte, det är så inpräntat. Jag har judiskt påbrå brukar jag säga, vem kan hindra mig att i och för sig kalla mig... jag ligger hellre lågt. Det finns där och det har mycket med farmor och farfar och historien att göra."

Vanna Rosenberg har tillsammans med Rebecca Englund skrivit en monolog om det judiska, om vad man känner och det unika med judendomen.

God vän med Suzanne Reuter som hon beskriver som "både en härlig människa och en fantastisk mentor".

Suzanne Reuter var tidigare gift med Tomas Pontén, skådespelare på Dramaten sedan 1972, Tomas Pontén har bl.a. skrivit på ett sionistiskt upprop för ryska judar.

Tomas Pontén är bror till Gunilla Pontén, formgivare och tidigare anställd på judiska Lapidus Konfektion och sågs senast den 23 oktober, 2001 inbjuden som talare till den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO (vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här). Brodern Jan Pontén är professor. Deras far var en överste Birger Pontén.

  

Maria Rostotsky. Skådespelerska. Spelar med i den israeliske dramatikern Joshua Sobols pjäs om den judiske "självhataren" Otto Weininger, Kulturhuset, 24/1-2001.

 

Gunilla Röör. Skådespelerska. Stockholms Stadsteater. Fick Guldbaggen 1991. Spelar i Suzanne Ostens filmer, se denna. Medverkade i "Lorry"-gänget. Se också Suzanne Reuter. Spelar huvudrollen "Freud" i filmen "Freud flyttar hemifrån". Tillhör Judiska Teatern.

 

Reuben Sallmander. Dansare. Skådespelare. Dansar med judinnan Anja Birnbaum, se denna. Spelar en sliskig latino-mafioso "Ruiz" i filmen "9 millimeter". Medverkar i Judiska Teatern. 

I en artikel om Reuben Sallmander i Judisk Krönika, nr.5-1994, berättas att "han är djupt religiös men inte en ortodox jude".

"Jag är jude och stolt över det", förkunnar han i samma artikel.

Judisk Krönika berättar också att Reuben Sallmander"har bott i Israel i tre år och har en bror som bor på Västbanken". Den senare är inget annat än en kriminell judisk bosättare!

Marianne Scheja, skådespelerska. Tidigare gift med pianisten Staffan Scheja. Mor till Leonard och Rebecka Scheja, från äktenskapet med Staffan Scheja.

Staffan Scheja blev sedan gift med Lizzie Oved, kulturattaché från den israeliska ambassaden i Stockholm. 

 

Pia-Kristina Garde. Dotter till journalisterna Bo Garde och Mirjam Garde. Helsingborgs Stadsteater. Riksteatern. Stockholms Stadsteater. Frilans i TV och Sveriges Radio.

Pia-Kristina Garde är närmast besatt av den s.k. "förintelsen". Jackie Jakubowski skriver i en artikel om Pia-Kristina Garde i Judisk Krönika, nr.6-1983:

 

" Kunskapen om Auschwitz får inte dö

Människors öde får inte försvinna i tomma intet. Allt måste bevaras för framtida generationer, säger skådespelerskan och författarinnan Pia Garde. Hon planerar att skriva en bok som skall bygga på intervjuer med de personer som räddades till Sverige 1945.

I nummer 4 av Judisk Krönika kunde man läsa en kort insändare undertecknad av Pia Garde med en lista på 55 namn. Det är namn på personer som Pia vill komma i kontakt med.

Efter krigsslutet i maj 1945 genomförde Samarbetskommittén för Demokratisk Uppbyggnad en undersökning som gick ut på att dokumentera vad som hade hänt i de tyska koncentrationslägren i Polen och Tyskland. Ett formulär innehållande ca 20 frågor delades ut till ett antal före detta koncentrationsfångar som hade kommit till Sverige. Man fick ca 600 svar av vilka 55 publicerades i en bok sammanställd av Gunhild och Einar Tegen "De dödsdömda vittna". Det var namn på dessa 55 som fanns i Pia Gardes insändare.

- Jag vill nu komma i kontakt med dessa personer och fråga dem om livet före kriget och hur det har gått för dem efter befrielsen. Deras vittnesmål måste förevigas. Det är deras och vårt ansvar för de kommande generationernas skull.

Pia träffade nyligen författaren Elie Wiesel som i USA leder ett dokumentationscentrum. Nu vill hon starta ett liknande projekt i Sverige. Det var Elie Wiesels organisation som stod som arrangör för de två världssammankomster för Judiska överlevanden som hölls i Washington och senare i Jerusalem. Dessa båda konferenser samlade tusentals gäster från hela världen.

- Elie Wiesel och jag diskuterade nyligen möjligheten att här i Stockholm samla alla de som räddades till Sverige efter andra världskriget och som idag bor utspridda över hela världen. Det talas så mycket om Sveriges politik under kriget och det riktas ofta en för övrigt berättigad kritik mot vissa inslag, till exempel de tyska transporterna till Norge m m. Men det glöms samtidigt bort att Sverige har gjort stora insatser när befrielsen kom och de överlevande sökte ett hem, säger Pia Garde.

- Att nu 40 år efter kriget samla alla de som överlevde och fann en fristad i vårt land vore dels en välbehövlig och effektiv historielektion för den unga generation, dels ett erkännande för alla de som 1945 gjorde stora insatser för att hjälpa nazioffren.

Pia har varit i kontakt med bl a Judiska Församlingen i Stockholm som har visat intresse för en sådan konferens. Den skulle i så fall äga rum på våren 1985 dvs 40 år efter befrielsen. Hon har även diskuterat projektet med filmproducenten Erwin Leiser som planerar en dokumentärfilm om denna unika händelse.

Pia Garde:

- Det som hände judarna under andra världskriget har i alla år plågat mig och förföljt mig. Jag som icke-judinna känner ändå att Förintelsen angår mig eftersom detta handlar om en ondska som vi alla kan bli offer för såväl judar som icke-judar. Det är därför varje människas plikt att bekämpa ondskan. Det bästa sättet är att påminna vad hat, antisemitism och nazism kan leda till.

- Så länge det finns de som kan vittna måste deras vittnesmål dokumenteras. Kunskapen om Auschwitz får inte dö när de sista överlevande dör.

  

Pia-Kristina Garde har även efter denna artikel fortsatt sitt propagandaarbete. Hon var en av initiativtagarna till Nordiska Muséets projekt "Judiska minnen" och stod bakom Utbildningsradions serie "Krigets maskrosbarn" 1995, och var också aktiv på Kulturhuset i Stockholm i samband med den judiska Theresienstadt utställningen 1995. Garde är också medarbetare i den judiska Shoah Foundation.

 

 

Den judiske skådespelaren Johan Schildt driver förlaget Inova sedan 1978. Förutom att ge ut Inovas böcker gör Schildt även uppdrag åt andra förlag.

Schildt är besatt av det judiska. och ser till att konsekvent omgiva sig med likasinnade. När han dök upp i Söndagsöppet, SVT1, var det tillsammans med just den judiske komikern Adde Malmberg. På senare tid har Johan ett teatersamarbete med samme Adde Malmberg och Robert Sjöblom, där den senare också är jude.

Johan Schildt gjorde också en revy tillsammans med de judiska eleverna på Ahlströmska ihop med Robert Sjöblom.

Schildt är föstås också gift med en judinna, danspedagogen Mirjam Grocher Schildt, tillsammans med vilken han också driver "Schildt und Grocher Handelsbolag".

Johan Schildt.

 

Som en del av den judiska propagandakampanjen för påverkan av icke-judar i en pro-judisk/pro-israelisk riktning är även Johan Schildt involverad i det så lukrativa "förintelse"-gebitet där han står bakom en bok som handlar om ingen annan än hans egen svärfar, den polske juden Mietek Grocher. Boken om Grocher, "Jag överlevde!" (2001) skall enligt reklamen utgöra "ett fasansfullt vittnesmål som på ett mycket personligt sätt berättar om ett liv i förintelsens mörkaste skugga".

Mietek Grocher är aktivist för Israel och ingår i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen 1999 (se "Menorah", nr.3-1999, sid. 14).

 

På "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 21:a mars 2004, var Johan Schildt konferencier. Hans judiske vän komikern Adde Malmberg var samtidigt på samma tillställning en av underhållarna av det sionistiska auditoriet (se "Menorah", nr.2-2004).

Tidskriften Menorah (nr.2-2004) skriver:

"Ordförande Regina Rodau [Förenade Israelinsamlingens ordförande] inledde kvällen med att hälsa alla gäster välkomna och överlämnade snabbt mikrofonen till kvällens konferencier Johan Schildt. Han gav oss en roande berättelse om sin egen bakgrund och hur kärleken hade fört in honom i det judiska."

 

Bild- och bildtext ovan från en artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2004 (Internetversionen). "Tre generationer samlades för att stödja Israel", skriver man.

  

 

Charlotte Sieling. Skådespelerska. Spelade judinnan "Rhea Moser" i TV-serien "Rosenbaum". 

 

Joel Silberstein Hont. Skådespelare. Har medverkat i SVT:s "Skärgårdsdoktorn".

Robert Sjöblom. Skådespelare. Regissör. Spelade i "Älska mig Lagom" på Turteatern. Hänvisar till avsnittet om judiska teaterregissörer ovan.

Sara Sommerfeld. Föräldrarna judar från Polen som "flydde" till Sverige i slutet av 60-talet. Hennes farmor skall ha suttit i Auschwitz.

Skådespelerska. Färdigutbildad vid Teaterhögskolan i Göteborg 2002. Debut som 10-åring i TV-serien "Maskrosbarn" av judinnan Marianne Ahrne, se denna.

Spelar en muslimsk iranska(!) "Nazli" i filmen "Vingar av glas" (släppt oktober 2000), med Alexander Skarsgård, som motskådespelare.

I Aftonbladet 29/10-2000:

"Sara är stolt över att vara judinna, men tycker inte att det kändes konstigt att spela muslim.
- Jag tror inte på Gud, och på det sättet är inte judendomen någon religion för mig. Samma sak är det för mina föräldrar. Men jag tycker att de judiska traditionerna är jätteviktiga."

Och Sara citeras i tidningen "Avisen", 21/10-2000:

"- Även jag är en andra generations invandrare. Fast mina föräldrar lägger sig inte i mitt val av killar. Jag har polska föräldrar av judiskt ursprung, säger Sara Sommerfeld."

 

Eva Stellby. Skådespelerska. Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

Peter Stormare. Skådespelare. Medverkar i flera Hollywoodfilmer. Med i den annars hel-judiska filmen "Freud flyttar hemifrån" (1991). Spelar där vad som förefaller vara en icke-jude.

Evabritt Strandberg (född 1943). Skådespelerska. Judinna. Verksam på Dramaten, Riksteatern, TV-teatern, Göteborgs Stadsteater. Sedan 1983 delägare i Scendamm AB som driver teaterverksamhet.1996 programledare "Evabritt", TV4. Se även hennes syster "Lotten".

 

Bild och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen). Skådespelerskan och TV4-profilen Evabritt Strandberg uppträder på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003, för att samla in pengar till judestaten. "Menorah" (nr.2-2003), skriver om det sionistiska spektaklet som utspelades för 284 specialgäster och "israelvänner": "Efter maten uppträdde Evabritt Strandberg med sånger av Brel följt av en informationsfilm på engelska om situationen i Israel och vikten av Förenade Israelinsamlingens arbete. Elisabeth Citrom grep de flestas hjärtan när hon i sin mycket personliga appell uppmanade alla närvarande att öppna sina plånböcker för Israel. Resultatet blev glädjande 214 000 kronor samt ytterligare 20 000 kronor för sålda lotter till förmån för barnen i Neve Michal."

 

Dora Söderberg (född 1899). Dotter till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska hustru från klanen Josephson-Josephssohn. Skådespelerska. Verksam på 1920-talet vid Lorensbergsteatern, Djurgårdsteatern, Vasasteatern. Oscarsteatern 1926-1932, Dramatiska Teatern sedan 1936. Gift 1925 med regissör Sune Carlsten. Syster till Tom Söderberg, se denne. Mor till Rolf Carlsten, se denne.

Not: Både Evabritt Strandbergs och Dora Söderbergs judiskhet uppmärksammas i Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En artikel som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.

 

 

Lil Terselius (född 1944). Fadern judiske filmkonsulenten Fred Terselius. Skådespelerska. Dramaten. Medlem i Teatervetenskapliga Rådet. Medverkar i Judiska Teatern. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991).

Lil Terselius annonseras som ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987 där hon tillsammans med bl.a. Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverige-ambassadör Moshe Erell skulle uppträda under parollen "Schma Israel - hör Israel!" (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1986).

 

När Israel firade 50 år med stor fest i Blå Hallen i Stockholms Stadshus, var det just Lil Terselius som inledde denna tillställning. En fest som ordnades av Stockholms Judiska Församling, Zionistiska Federationen och Israels ambassad och där man bland gästerna bl.a. såg ordföranden i Israels regeringskoalition i Knesset och vice talman Meir Sheetrit och Israels Sverigeambassadör Gideon Ben-Ami samt svenska Israelvänner som statsminister Göran Persson och Alf Svensson.

Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, gav ut en specialbilaga som rapporterade om festen:

"Konferencieren Pekka Heino skapade med sina hälsningsord på hebreiska omedelbart en varm feststämning. Prpogrammet inleddes av Lil Terselius som läste dikter av de israeliska poeterna Nathan Alterman och Yehuda Amichai, med stor inlevelse."

 

Lil Terselius hade tidigare "samvetsäktenskap" med skådespelaren och regissören Hans Klinga, se denne.

Tidigare gift med Lars Norén, se denne.

Numera ihop med Don Jåma, TV-fotograf på SVT.

Lil Terselius är syster till scenografen Anne Terselius och via henne svägerska till den kände operasångaren Erland Hagegård.  

Nadja Weiss. Skådespelerska. Arbetar på Dramaten med bl.a. Ingmar Bergman. Dotter till juden Peter Weiss och judinnan Gunilla Palmstierna-Weiss, se dessa. Se också hennes anfader - affärsjuden Michael Benedicks. 

Nadja Weiss och Gerd Hagman.

Robert Jacobsson. Tillhörde teatergruppen Eldfågeln. Verksam i Teater Albatross, Halland (1999). Enligt Judisk Krönika, nr.3-1999, skriver och medverkar i pjäser "som berör Förintelsen och den judiska kulturen" och beundrare av Isaac B. Singer-böcker och den östeuropeiska jiddisch-kulturen.

 

Ove Wolf. Skådespelare. Verksam vid Teater Trixter (Göteborg), hösten 2000, pjäsen "Sorg".

Rikard Wolff. Skådespelare. Radioteatern. Medverkar i Judiska Teatern. Spelade i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991).

Sacha Zacharias. Känd från TV-såpan "Skilda världar". Dotter till judinnan och skådespelerskan Ann Zacharias och Evert Taubes son Sven-Bertil Taube. Sacha Zacharias är själv inskränkt judisk och ihop med en jude, Daniel Kaplun (1997).

Anfadern John Zacharias tar vi upp avsnittet om judiska teaterregissörer.

 

Fylgia Zadig. Skådespelerska. Gift med skådespelaren Bengt Eklund. Mor till ekonomen Klas Eklund, som tidigare gjorde karriär inom socialdemokratin på kanslihuset och statsrådsberedningen, sedan chefsekonom på SE Banken. Farmor till judiska mediekillarna Niklas och Jacob Eklund.

 

Jessica Zandén. Skådespelerska i Susanne Ostens filmer. Spelar i filmen "Freud flyttar hemifrån". och fick där pris för bästa kvinnliga huvudroll. Medverkade som judinna i deckarserien "Rosenbaum". Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

"Hon jobbar aktivt i BRIS" enligt Judisk Krönika, nr.1-1998. Se också sionisten Berit Hedeby (en av grundarna av BRIS) och judinnan Anna Singer (jurist på BRIS).

Jessica Zandén ger också pengar till sionismens projekt och annonseras i en "tacklista" som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras operation EXODUS, se "Menorah", nr.2-1996 (och nr.3-1997).

När Israel firade sitt 50-års jubileum ställde Judiska Teatern upp och lånade ut sin scen och där Jessica Zandén och Jacob Nordenson visade upp sina talanger (se Menorah, nr.1-1998). 

Jessica Zandén uppträdde också på "Israelfestivalen" 2000, på Nalen i Stockholm (se klipp från Menorah, nr.1-2000, nedan).

 

Artikel och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2000. Jessica Zandén uppträder på "Israelfestivalen" 2000, på Nalen i Stockholm. Pengarna som samlas in på detta jippo går till Förenade Israelinsamlingen och därfter till Israel. Menorah berättar: "[...] det är ingen tvekan om att Jessica Zandéns fina framförande i högsta grad bidrog till festivalens goda insamlingsresultat."

 

Jessica är syster till Philip Zandén. Judisk Krönika, nr.1-1998, skriver:

"Ur strikt judisk synvinkel är dock syskonen heljudar, eftersom de stammar på mödernet från den judiska släkten Heyman i Göteborg." 

 

Jessica Zandéns far Rolf Zandén var journalist.

Mormodern var judinnan Gladys Heyman och morfadern var den kände musikskaparen Gösta Nystroem, se denne. Gladys Heyman var i sin tur ättling till en av de tre invandrande bröderna Heyman - juden Elias "Edward" Heyman, och dennes judiska hustru, född Nathan.

 

 

Philip Zandén (född 1954). Skådespelare vid Stockholms Stadsteater och Unga Klara sedan 1979. Medverkat i Susanne Ostens filmer, bl.a. "Bröderna Mozart" (1986). Medverkade i "Täcknamn Coq Rouge" (1989) och "Morsarvet" (1993). Spelar jude i filmen "Freud flyttar hemifrån". Tillhör Radioteatern. F.d. chef för Malmö Musikteater.

Enligt Judisk Krönika, nr.1-1998, sid. 11:

"Idag lever Philip Zandén ett helt och hållet judiskt liv, där bara de judiska helgerna firas, varken fläsk eller skaldjur finns på matbordet, och lilla dottern Alice Esther, ska gå på judiskt dagis. Han besöker också Israel varje år. Det är mycket tack vare hustrun, regissören Susanne Bier, och hennes dansk-judiska släkt."

Ändå kan man se denne jude göra reklamroller på kommers-TV, bl.a. för "Goman" fläsk på grillpartyt (se DN 2/6-1998). Jämför det med citatet ovan om hans strikta judiska seder.

Philip Zandén var tidigare gift med regissör Philippa Wallér, men är nu gift med danska judinnan Susanne Bier.

Andra, till den judiska gruppen och Israel, associerade skådespelare.

 

Gunnel Broström. Skådespelerska. TV-regissör (1982): "Antigione". Göteborgs Stadsteater. Dramaten. Gift med juden Gustaf Olivecrona från SVT, se denne.

Skådespelerskan Gunnel Broström reciterade poem på den ceremoni som hölls för ett sionistiskt auditorium på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971, för att ära den då nyligen avlidna sionistiska fotografen Anna Riwkin-Brick (se Judisk Krönika, nr.5-1971). 

 

Ingrid Thulin. Skådespelare. Regissör. Roller i flera Ingemar Bergman-filmer, bl.a. "Smultronstället" (1957). Gift med juden Harry Schein, se denne, 1956-1989. Hänvisar f.ö. till avsnittet om filmregissörer ovan.

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1988. Liv Ullman "har en alldeles särskild känsla för Israel" som leder till ett stort "engagemang och generösa penningbidrag".

 

Liv Ullman (född 1938). Norsk skådespelerska. Roller i flera Ingmar Bergman-filmer, bl.a. "Persona", (1966) och "Höstsonaten" (1978). Spelade Kristina i Troells "Utvandrarna" (1971) och "Nybyggarna" (1972). Även framgångar på Broadway och flera scener. Sedan 1980 aktiv inom UNICEF.

I Judisk Krönika, nr.5-1986, kan man läsa om Sovjetunionen och den judiska "refusniken" Ida Nudel, där Nudels "situation uppmärksammas nu genom den italienska filminspelning som pågår om hennes liv och svåra situation i vilken Liv Ullman har huvudrollen".  

Den hårdlanserade norska författarinnan Linn Ullman är dotter till Liv Ullman och regissören Ingmar Bergman.

  

Skådespelerskan Anita Dahl är gift med den sionistiske juden Leif Zern, tidigare chef för Expressens kulturredaktion, och numera chef för Dagens Nyheters teaterredaktion. Zern samarbetar med Zionistiska Federationen i Sverige.

 

Skådespelerskan Anna Nyström är gift med den judiske konstnären Lennart Rosensohn.

 

 

Skådespelerskan Rebecka Liljeberg var sambo med den judiske filmaren David Flamholc.

 

Gösta Ekman (Jr.) är en av våra mest folkkära skådespelare. Han kommer från en inskränkt teatermiljö där många av de omgivande aktörerna var judar och där man gifter sig sinsemellan.

Själv har Gösta Ekman agerandet i blodet då hans far Hasse Ekman var en berömd regissör, och farfadern Gösta Ekman (Sr.), en på sin tid mycket känd skådespelare som t.o.m. hade äran att spelade juden "Shylock" i "Köpmannen i Venedig", 1935. En roll som numera bara spelas av uttalat judiska skådespelare.

I sitt första giftermål var Gösta Ekman (Jr.) gift med Karl Gerhards adoptivdotter Fatima Gerhard, men i sitt tredje blev han ihop med den kvinna som är hans nuvarande fru - judinnan Marie-Louise Ekman. En kvinna som vi bl.a. berättat om i vårt avnitt om judiska filmmakare.

Gösta Ekmans Jr:s yngre bror, Stefan Ekman (född 1944), är själv skådespelare och regissör och spelade med Jessica Zandén i pjäsen "Ashes to ashes" på Judiska Teatern, som gick fr.o.m. oktober 1999 (se Judisk Krönika, nr.3-1999). 

 

Anita Ekmanner. Skådespelerska. Medverkar i Judiska Teatern, mycket aktiv. Med i "Judisk Konfetti" december, 1994. Läste upp Marianne Goldmans judiska pjäs "Försoningsdagen" i radions P1 den 26/9-1999. Gift med Jonas Cornell, se denne, och mor till Johannes Cornell, kulturjournalist på Dagens Nyheter. Anita Ekmanner är ingift släkting till bl.a. David Ingvar.

Vi har också noterat att en Ulrika Ekmanner, tillhör organisationen "Östersjöjudiskt Forum".

 

Sören Eriksson. Skådespelare. Borås Stadsteater (1991). Spelar jude i George Taboris pjäs "Mein Kampf" (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

 

Jonas Forssell. Skådespelare. Medverkar i Judiska Teatern. Spelar i Judiska Teaterns invigningsfest, 5/5-1991 (se annons i Judisk Krönika, nr.2-1991).

 

Yvonne Granath. Med i Teatervetenskapliga Rådet 1994. Regiassistent på Dramaten till en pjäs av P.O. Enqvist, "Topekac". Organiserade en poesi-afton december 1993 på Judiska Centret. Intervjuad i Radio Shalom.

 

Björn Granath från Dramaten tillhör också Judiska Teatern och var med i deras uppsättning av "Kristallvägen" (2002), en pjäs baserad på ett verk av Akademieledamoten Katarina Frostenson. Till saken hör att nämna att denna Frostenson är judisk då hennes mor kommer från den gamla judiska klanen Thiel, något judarna också verkar ha koll på då de väljer att köra hennes verk i sin teater.

Björn Granath var också en av deltagarna på Dramatens officiella hyllning till "Förintelsens offer", en ceremoni som hölls år 1994 (se DN 12/4-1994).

Björn Granaths bror Olle Granath, är ett gammal kulturproffs som varit kulturrecensent på DN och sedan nått de absoluta topparna som museidirektör och chef för Moderna Muséet 1980-1989, och som chef för Nationalmuseum sedan 1989.

Björn Granath själv är gift med en scenograf Ann-Margret Fyregård.

I samma uppsättning av av "Kristallvägen" på Judiska Teatern sågs också skådespelare som Simon Norrthon, Malin Ek, Sofia Berg-Böhmoch Charlotta Larsson. 

 

Claire Wikholm. Tillhör Radioteatern och regisserade för denna judinnan Marianne Goldmans radioteaterpjäs "En sista kopp kaffe", ett verk med starkt judiskt tema från december1994. Wikholm har också själv spelat judinna tidigare.

Claire Wikholm är starkt judaiserad, har umgåtts privat med den tyske juden Arne Ruth och hans numera framlidna fru Lena Persson, och skrev i en artikel för några år sedan att hon ansåg att Ahmed Rami borde utvisas från landet.

 

Jan Sigurd. Enligt Judisk Krönika, nr.2-1990 "hedersjude". Skrev artikeln "mitt judekomplex" i programhäftet till den judiska musikalen "Spelman på taket" som gick på i Studioteatern i Malmö.

Kåre Sigurdson (född 1930). Skådespelare. Helsingborgs Statsteater 1963-1965. Malmös Stadsteater 1965-1989. Studioteatern i Malmö, spelade i den judiska musikalen "Spelman på taket" (se Judisk Krönika, nr.2-1990). Helsingborgs Stadsteater (1993). Spelade juden "Schylock" i "Köpmannen i Venedig", 1993. Sedan 1961 gift med skådespelerskan Hanna Landing.

 

Michael Nyqvist. Skådespelare. Spelar den italienske juden Primo Levi i dennes "Om detta är en människa", i en föreställning i regi och bearbetning av Lars Norén, Riksteatern, Södra Teatern, hösten 2000.

Spelar med i den israeliske dramatikern Joshua Sobols pjäs om den judiske "självhataren" Otto Weininger, Kulturhuset, 24/1-2001.

Januari 2001 erhöll Nyqvist Riksteaterns stipendium för särskilda insatser där han prisades för sina insatser i bland annat "Personkrets 3:1" och "Om detta är en människa".

 

 

Ann-Sofi Rase. Såpa-skådis i "OP:7", Kanal 5 (2000). Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

 

Jacob Nordenson. Skådespelare. Medverkar i Judiska Teaterns pjäs "Försoningsdagen", av Marianne Goldman (se Judisk Krönika, nr.1-1998).

När Israel firade sitt 50-års jubileum ställde Judiska Teatern upp och lånade ut sin scen och där Jessica Zandén och Jacob Nordenson visade upp sina talanger (se Menorah, nr.1-1998).

 

Simon Norrthon. Skådespelare och regissör, Unga Klara. Regisserade pjäsen "JB" (2001). Radioteatern, P1. Samarbetade med Suzanne Osten i "Tala, det är så mörkt!", spelade skinhead i filmen. Skådespelare och konferencier på Judiska Teatern.

 

Johan Rabeaus. Skådespelare. Medverkar i "Freud flyttar hemifrån..." Spelar där en icke-judisk läkare. Spelar jude ihop med Erland Josephson, på Ingmar Bergmans uppsättning av juden Taboris "Goldberg-variationer" 1994-1995. Johan Rabeaus är ihop med Camilla Thulin, som samarbetar med judarna Barda och Peczynska i "Army of Lovers".

 

Krister Henriksson (född 1946). Skådespelare. Statens Scenskola Malmö 1968-1971. Norrköpings Stadsteater 1971. Stockholms Stadsteater sedan 1972. TV-teatern 1980-1983. Samverkade med Judiska Teaterns framställning av "Höga Visan" februari 1995.

 

Maj Lindström (född 1922). Stora Teatern Göteborg 1944-1945. Riksteatern. Folkparkerna. Folkan Stockholm 1954. Medverkar i radio och TV. Spelade med i den judiska musikalen "Spelman på taket" på Studioteatern i Malmö (se Judisk Krönika, nr.2-1990).

 

Ingrid Sundberg. Judiska Teatern.

 

Peter Haber. Skådespelare. "Jönsson-ligan", etc. Medverkar i filmen "Freud flyttar hemifrån" (1991). Spelare där vad som förefaller vara en icke-jude. Sambo med Lena T. Hansson, som spelar i Suzanne Ostens filmer.

 

Pontus Platin, sångare och skådespelare. Har spelat i TV-serien "Vita Lögner" och i "The Rocky Horror Picture Show", då den i Sverige sattes upp som teater, med Pontus Platin i huvudrollen. Pontus Platin är också känd från Melodifestivalen 1979 och den s.k. "Pontus Platin-skandalen".

På "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003, var Pontus Platin konferencier för det sionistiska auditoriet (se "Menorah", nr.2-2003). Menorah skriver:

"Konferencieren Pontus Platin höll samman kvällen med glatt humör."

 

Bild- och bildtext ovan från en artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen) om "Israelfestivalen" den 16:e mars 2003, på Nalen i Stockholm. Pontus Platin, pianisten Staffan Scheja, folkpartisten Jan Björklund och skådespelerskan Evabritt Strandberg bland andra medverkande där till stöd för Israel.

Kända teatermänniskor som står nära den judiska gruppen eller på andra sätt visat sitt stöd för den judiska apartheidstaten Israel

På renodlat sionistiska föreställningar har man under åren kunnat notera en rad kända svenska skådespelar- och teaternamn.

 

Mars 1943 arrangerades en stor judisk soaré på Operan i Stockholm till stöd för Europas judar med bl.a. teaterchefen Karin Kavli, hovsångerskan Hjördis Schymberg och Bertil Malmberg, där den senare var kvällens högtidstalare.

 

 

Dramatenskådespelaren Anders de Wahl, deltog i ett judiskt evenemang i Blå Hallen i Stockholm 1943, till stöd för Europas judar där han reciterade dikter (se Bertil Neumans "Något försvann på vägen", Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 132). 

 

Bild och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1983. Georg Rydeberg under en Israelmanifestation; "han bedyrade Israel sin stora kärlek".

 

I Judisk Krönika, nr.3-1986, berättar man skrytsamt hur den kände Stadsteater- (och senare Dramaten-) skådespelaren Bertil Norström (född 1923) var konferencier för den judiska sionistorganisationen WIZO:s festlighet som hölls på Vasateatern i mars 1986. Judisk Krönika uppskattade Norströms konferenciersinsats som han gjorde "gemytligt, avspänt, familjärt" och där han bl.a. spelade juden "Tevje" från den judiska pjäsen "Spelman på taket". Även Norbergs kända skådespelarfru Margreth Weivers som enligt Judisk Krönika är en "gedigen skådespelerska" "roade hjärtligt" de samlade sionistkvinnorna.

Och juden Erland Josephsons tidigare fru, skådespelerskan Kristina Adolphson-Josephson deltog också och reciterade dikter för den sionistiska församlingen.

På samma tillställning sågs även operasångarna Anne-Marie Mühle, Esaias Tewolde-Berhan och Lars Magnusson. Och Judisk Krönika gladdes åt att få höra Cyndee Peters sånginsats på det sionistiska WIZO-spektaklet på Vasan och berömde hennes "publikkontakt" och "charm".

Den judiska aktrisen Basia Frydman deltog också på scenen. Som producenter och iscensättare av det hela stod Lotta och John Zacharias. 

 

*** 

 

När sionisterna skall mobilisera kända namn till det sionistiska huvudprojektet - d.v.s. så många som judar från världens alla hörn som möjligt till judestaten "Israel" för att kunna befästa den judiska ockupationen av palestiniernas hemland, - då mobiliserar man stöd för sidoprojekt som man ger en "humanitär" inramning.

Ett mycket populärt sådant sionistiskt sidoprojekt har varit det decennielånga tjatet om de stackars judarna på andra sidan järnridån och det påstådda förtrycket i Sovjetunion och även nu efter murens fall, i det demokratiska Ryssland.

Ihåligheten i denna propaganda om antisemitiska hot mot oftast den rysk-judiska befolkningen manifesteras av det faktum att ryska judar på senare tid avancerat till alltmer totala maktpositioner inom det ryska samhället, framförallt inom storfinans, politik och media med namn som Tjubajs, Gajdar, Nemtsov, Primakov, Gusinsky and Berezovsky.

Avsikten med dessa kampanjer är att mobilisera propaganda och ekonomiska medel för att dessa judar, som inte har några som helst biologiska band med landområdet Palestina i Mellanöstern, skall kunna beredas väg att åka ner dit för att delta i den judiska koloniseringen.

Oavsett hur humanitära dess projekt kan låta slutar det antingen med att judar skall till Palestina eller att pengar går till s.k. "judisk utbildning", d.v.s. för att utbilda de "okunniga" öst-judarna i Talmudismen så att de kan utvecklas till äkta judiska fullblodsrasister besatta av tanken att de är "det utvalda folket" och fostra dem i den sionistiska ideologin med parollen "Israel über alles" som allenarådande. Detta är den krassa verkligheten.

Jarl Kulle var en av de många prosionister som uppmärksammades i Judisk Krönika, nr.8-1972, då de skrivit under ett upprop som publicerades i ett fyrtiotal svenska tidningar 1972 där man uppmanar läsarna att samla in pengar för att ryska judar ska kunna emigrera till Israel. Ett upprop där man tigger pengar för den sionistiska organisationen Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel. Bland initiativtagarna till insamlingen sågs sionister som Per Ahlmark, juden och TV-producenten Allan Schulman från Förenade Israelinsamlingen, och Samfundet Sverige-Israels Einar Rimmerfors. 

 

I Judisk Krönika, nr.9-10/1972, berättas att Dramatenskådepelerskan Gertrud Fridh, liksom juden Toivo Pawlo och andra kända kultursvenskar skrivit under ett sionistiskt upprop, en "protestlista", till stöd för judarna i Sovjet.

Den kända regissören Eva Sköld regisserade den judeofila pjäsen "Getto" på Malmö Stadsteater och bjöds därför in som gäst till IJK - Institutet för Judisk Kultur, i Lund (se Judisk Krönika, nr.5-1986). 

Teaterchef Jan-Olov Strandberg deltog på kulturjippo som arrangerat ihop med Judiska Kvinnoklubben 1979, se i artikel Judisk Krönika, nr.2-1979. han är nog inte J.

Jan-Olov Strandberg är född 1928. Fadern konstnären Gabriel Strandberg. Verksam på Dramaten sedan 1964. Var chef för Dramaten 1975-1981. Vice ordförande för Sveriges teaterförbund 1965 och ordförande 1966-1973. Ordförande för Stiftelsen Höstsol sedan 1995. Engagerad i TV-teatern.

Den 16:e Maj 1994 skedde en stor kampanj för att stödja "De judiska flyktingarna från f.d. Sovjet". Som motivation använde man häpnadsväckande nog den pågående etniska rensningen i Sarajevo, men intressant nog var det inte för de stackars innevånarna i den ockuperade staden man ville frammana stöd utan för de ryska judarna som i sionismens tjänst medverkar till ockupationen av Palestina. Arrangör var Judiska Teatern och bland de medverkande fann man som vanligt eviga judinnor och judar som Agneta Ekmanner, Basia Frydman, Erland Josephson, Margaretha Krook, Max von Sydow, Lil Terselius och Monica Zetterlund. Bland talarna hittade man Agneta Pleijel och DN:s Ryssland-korrespondent Staffan Skott.

 

***

 

"Förintelsens offer" hyllades på Dramaten år 1994 (se DN 12/4-1994), där man bland de uppträdande fanns bl.a. Margaretha Krook, Björn Granath, Erland Josephson, Lil Terselius, Basia Frydman och Kristina Lugn. Har även de blivit "förintade"?

 ***