Artikel från Judisk Krönika, nr.9-10/1972:

 

Dagen då clownen grät
Den judisk-amerikanske filmkomikern Jerry Lewis - mannen med gummiansiktet - har just avslutat en annorlunda film, "Dagen då clownen grät", som helt skiljer sig från hans tidigare produktion.

Handlingen utspelar sig i hitler-tidens Tyskland, och Jerry Lewis, som själv är både producent, regissör och huvudrollsinnehavare, gestaltar en misslyckad clown som hamnar i koncentrationsläger.

Denna inspelning av en internationell film på svensk och fransk mark med huvudsakligen svenska skådespelare (som talar engelska) är en unik händelse i dagens filmproduktion. Man byggde upp ett komplett koncentrationsläger med vakttorn, taggtrådsstängsel och gaskammare på ett gammalt nedlagt kasernområde i Frösunda utanför Stockholm. En del cirkusscener spelades in i Paris.

Bland skådespelarna finner man många kända namn. Sven Lindberg spelar lägerkommendant, Heinz Hopf SS-officer och Harriet Andersson hustrun till clownen Helmuth. Lägerfångarna gestaltas av John Elfström, Ulf Palme, Keve Hjelm, Jonas Bergström och Tor Isedal.

I filmen medverkar även flera judiska barn, bland annat nioåriga Jael Gentin, som går i andra klassen i Hillelskolan, samt hennes femåriga lillasyster Gila, som går i Judiska lekskolan, vidare Jael och Noga Bousso, som är döttrar till El Als platschef i Stockholm.

Idén till filmen fick Jerry Lewis redan för tio år sedan, då han köpte filmrättigheterna av författarna Joan O'Brien och Charles Danton. Men manuset fick ligga länge i skrivbordslådan, han kände sig inte mogen för en så krävande filminspelning då. Dessutom var han upptagen av att roa publiken världen runt bland annat tillsammans med "filmkompisen" Dean Martin.

Den annorlunda, seriösa filmskaparen Jerry Lewis spelar alltså clownen Helmuth - en gång stor och berömd men nu en "schlimasl", en misslyckad skugga av sitt forna jag. Han hamnar i ett nazistiskt koncentrationsläger, där han hånas och förlöjligas av de andra fångarna. Men bakom taggtråden möter han också de judiska barnen, och han får dem att skratta mellan tårarna och glömma sitt elände för en stund. Han blir deras ende vän, som i filmens otäckt gripande slutscen hjälper dem att gå in i de väntande gasugnarna. En del frågar sig kanske om det nu, 27 år efter krigsslutet, är nödvändigt att än en gång påminna oss om de fruktansvärda händelserna, när en ny generation hunnit växa upp, som är fullt upptagen med sina egna problem och knappast kan sätta sig in i tragedins djupaste innebörd.

Men Jerry Lewis har inte endast eftersträvat det rent dokumentära, han vill visa oss att dessa händelser har sin aktualitet ännu i dag, då massmord och andra grymheter pågår runt om i världen. Han vill ge det inträffade en djupare dimension. Därför utgör hans film en nödvändig påminnelse även för oss i vårt ombonade land, inte minst i ett ögonblick då man på vänsterhåll försöker frammana bilden av Israel som en kolonialmakt.

Ännu vet man inte bestämt, när filmen får sin svenska premiär.

 

 


Top      Index      Person-index      Home