Konsten i Sverige
Konsten i Sverige
IndexJudiska konsthandlare och gallerister
Judiska kulturaktörer inom konsten
Övriga konstnärer (skulptur, glas/keramik, textil) samt design
***
Introduktion Inom konstens värld har judarna också kunnat utöva ett stort inflytande, både som konstnärer men även som konsthandlare och mecenater, både på det internationella planet, men även i Sverige.
Judiska konstnärer som Chagall hårdlanseras av massmedia, inte sällan av just judiska konstskribenter.
Ett annat sätt varigenom judar kunnat öka judiska konstnärers genomslagskraft på den västerländska kulturen är genom de judiska stormecenaternas "insatser" (exempelvis Guggenheim i USA) där dessa rikemansjudar - efter eget tycke - kunnat stödja och framhäva sådan konst som tilltalat dem - och även på samma sätt fått makt att stoppa sådant som ej passat deras smak. Att de sedan ofta haft en förkärlek för att gynna judiska konstnärer är ett annat instrument för att förklara det disproportionellt stora judiska inflytandet.
Folk kan då fråga sig på vilket sätt dessa påpekanden kan ha relevans i ett huvudsakligt politiskt dokument. Man kan säga att det inte spelar någon roll om judar har inflytande inom konsten eller ej.
Men så förhåller det sig inte enligt vår mening.
Precis som andra konstformer är även den konstnärliga gestaltningen i bild eller skulptur ett medel för kommunikation med det undermedvetna, för att frammana reaktioner hos mottagaren.
Judarna själva hävdar uppenbarligen att så är fallet då de är mycket "känsliga" för konst som de ogillar, sådant som enligt dem kan framkalla känslor av negativism mot "judiska värden" och judar i största allmänhet.
Se exempelvis på judarnas egen förhållning till konsten när det gällde utställningen av ett verk av konstnären Lars Hillersberg på Göteborgs Konstmuseum 1993 och som man från judiskt håll arbetade mycket hårt för att försöka stoppa. Judarna ansåg att konsten var "antisemitiskt" - d.v.s. att den förmedlade ett budskap som i judarnas ögon var negativt för den judiska saken. Inget liberalt tal om "konstnärlig frihet", då inte.
För att inte tala om den hätska kampanjen mot Lars Hillersberg under 2001, bedriven av självaste Svenska Kommittén mot Antisemitism, då Hillersberg till Israelmaffians förtret fått statligt subventionerad inkomstgaranti. Vi har f.ö. samlat en fil med Lars Hillersbergs eget material om denna "affär".
Det intressanta är att KRO, Konstnärernas Riksorganisation, i denna fråga stödde Edwards censuringripande. Enligt en notis i GT-Idag, 18/12-1992, sade KRO i ett principuttalande: "KRO kan självklart inte stödja personer som utnyttjar konstnärsskapets rätt till fritt utryck som täckmantel för rasistisk propaganda eller främlingsfientlighet"
Så judarna anser att konst kan förmedla politiska/propagandistiska budskap.
Vi anser på ett liknande och enligt vår mening avsevärt mer befogat sätt att judarnas fixering vid vissa teman som ej sällan är propagandistiska dito även kan skönjas i deras konstnärliga produktion, att man faktiskt kan se många exempel där judiska konstnärer i sitt konstnärsskap använder sin konst för att föra fram denna propaganda.
Om de sedan var så att detta skedde för slutna, judiska, rum, hade det väl inte varit något att tala om. Men då man nu via sina kanaler för spridning i media och masspublicitet, får dessa alster hårdlanserade för den icke-judiska majoritetsbefolkningen, kan det vara på sin plats att påpeka vilka de judiska konstaktörerna är, så att beredskapen för denna subtila men ändå högeffektiva propaganda och påverkansform ökas. Något som automatiskt leder till för judarna kontraproduktiva effekter ty om den icke-judiske betraktaren från början är medveten om en judisk kulturarbetare judiska bakgrund och sionistiska hållning och sedan kan se judens uppenbara försök att exploatera detta eller att bedriva sin etnocentriska propaganda, brukar betraktaren i regel reagera med vrede över detta försök att undermedvetet påverka.
***
De judiska "mecenaterna"
Ordet "mecenat" används flitigt av judarna då det har en positiv klang jämför med om man istället hade talat om spekulativa judiska uppkomlingar som i den nyrikes försök att förläna sig lite glamour och ordna en kulturell inramning går in för att lägga en del av de otroliga rikedomar de intjänat, på inköp av konstverk och för att gynna vissa konstnärer.I Sverige har rika judar, som vi tidigare påpekat, satt i system att använda en del av sina inkomster till sådan verksamhet, och på detta sätt tidigt kunnat komma att spela en roll för utgallringen av vad som skall betraktas som "konst" av den kulturella elitsfärerna.
På hemsidan för "Institutet för Judisk Kultur", berättar man exempelvis skrytsamt i avsnittet om judarnas historia i Sverige, om:
"Den stora donationen till Göteborgs Konstmuseum av den för svensk konst kolossalt betydelsefulle mecenaten Pontus Fürstenberg är likaså välkänd."Den judiske bankiren Ernest Thiel önskade också likt Fürstenberg skaffa sig ett mer kulturellt rykte, för att balansera sin image som kallhamrad affärsman, varpå han samlade konst som sedan kom att utgöra del av de nu så renommerade Thielska konstsamlingarna på det Thielska Galleriet på Djurgården.
I modern tid har man sett den judiske bokförläggaren Gerard Bonnier på ett likartat sätt använda delar av sina från icke-judiska kunder intjänade miljoner till att inköpa konstverk som han sedan vid sin död delvis donerade till Moderna Muséet, varpå denne krämare efter döden anses vara ännu en av dessa "judiska kulturgynnare".
 Den judiske galleristen David Neuman. |
Den sionistiske finansjuden Robert Weil har gått samma väg genom att starta galleriet "Magasin 3" som enligt Bonnier-tidningen DN, 25/4-2002, skall vara en av "de stora svenska kulturinstitutionerna", en institution i klass med Nationalmuseum, Liljevalchs, Moderna Muséet och Kulturhuset i Stockholm!Magasin 3 tillhör Weils företagskonglomerat, den s.k. Proventusgruppen, enligt uppgift i media på samma sätt som den Judiska Teatern i Stockholm.
Som chef för Magasin 3 har Weil tillsatt ingen annan än den den judiske galleristen David Neuman.
Utöver sitt engagemang i Magasin 3 är Weil även involverad med den nordiska designgruppen Art & Technology som är ett dotterbolag till Proventus AB och Robert Weil har också under många år genom Proventus bl.a. ägt Kosta Boda (se mer om Kosta Boda nedan).
Robert Weil har liksom judinnan Marie-Louise Ekman (Fuchs) varit medlem av Moderna Muséets styrelse där de tillsammans under mycket uppståndelse avgick januari 2001.
***
Judiska konsthandlare och gallerister I de större städerna i Sverige finns det också en hoper judar engagerad i galleriverksamhet och konsthandel.
Just de judiska galleristerna brukar ha en sällsam envishet med att framhärda andra judars verk.
I Stockholm har vi Galleri Ahronowitch, länge i händerna på juden William Ahronowitch.
Tidigare var Galleri Heland i Stockholm i centrum för olika judisk-sionistiska aktiviteter.
Galerie Morgan i Stockholm är ett annat judisktägt galleri som t.o.m. regelbundet annonserar i den sionistiska tidskriften "Menorah", där annonspengarna går skattefritt till Israel.
Rebecca Glaser är en annan judisk gallerist i Stockholm som på senare kommit att utmärka sig.
I TV-programmet "Antikrundan" möter vi också judar i form av den judiske konsthandlaren och konstexperten Claes Moser, delägare i konsthandeln Moser & Klang samt sekreterare i Sveriges Konst- och Antikhandlarförening.
***
Andra judiska kulturaktörer inom konstsfären
Här tänkte vi lite kort lista några namn på judar och deras närmaste allierade från det svenska etablissemanget som på olika sätt besuttit makt inom konstsfären och således kunnat utöva inflytande.
Ovan nämnde vi att judar som Robert Weil och Marie-Louise Ekman (Fuchs) varit medlemmar av Moderna Muséets styrelse och att juden Gerard Bonnier donerade delar av sin konst i Moderna Muséet. Vi kan när vi ändå talar om Moderna Muséet här också nämna att samme Gerard under åren 1961-1977 var ordförande för stödorganisationen Moderna Muséets Vänner. Gerard Bonniers son Pontus Bonnier har i sin tur varit vice ordförande för Moderna Muséets vänner.
Så sent som 2001 har man också kunnat se judinnan Paulina Sokolow som konstintendent och press-sekreterare på Moderna Muséet. (Paulina Sokolows syster, Irene Sokolow, arbetar b.l.a. som journalist på Expressen.)
Juden Gregor Wroblewski, chef för Tensta Konsthall, har också suttit i Moderna Muséets styrelse (1999).
F.ö. brukar man nämna den kände judiske konstnären Geskel Saloman, se mer nedan, som grundare av Göteborgs konstmuseum.
Juden Gerard Mortimer Bonnier var också styrelseledamot i Sveriges allmänna konstförening sedan 1959.
Juden Olle Wästberg, från den judiska klanen Hirsch, och nära lierad med Bonniers, var i sin tur verksam inom Sveriges allmänna konstförening 1988-1992.
Olle Wästbergs judiske bror, författaren Per Wästberg, var ledamot av skönhetsrådet 1967-1975 (vice ordförande 1972-1975) och 1983-1998 (vice ordförande 1984-1998) och Per Wästberg satt i Stockholms Stads konstnämnd 1970-1975 och 1984-1986.
F.ö. kan vi nämna att den numera avlidne bildhuggaren Liss Eriksson, gift med en judinna Reich, också var ledamot av Statens konstråd 1952-1958 och 1970-1974 och satt i Rådet till skydd för Stockholms skönhet 1964-1970. Den moderata kvinnan och tidigare kommunfullmäktigeordföranden i Stockholm, Margareta Schwartz, gift med en Schwartz, tillhör Rådet till skydd för Stockholms skönhet och är ordförande för Stockholms Konstråd sedan 1995.
Även borgarrådet Stella Fare, judinna, sitter med som ledamot i Stockholms skönhetsråd sedan 1999.-
Juden Jan Stiernstedt, via modern härstammande från den judiska klanen Abrahamsson, satt i Nordiska Kulturfonden 1972-1979 och var styrelseordförande för Konstnärsnämnden 1988-1994.
Den judiske skådespelaren och teaterchefen Palle Granditsky har också suttit som styrelseledamot i Konstnärsnämnden 1991-1994.
Professor Lars Lönnroth, som är stammmande från den döpte och ökände business juden Levin, var ordförande i Konstnärsnämnden sedan 1994.
Den judiske direktören Erland Waldenström, på mödernet från den judiska klanen Lion, var en höjdare inom Sveriges industri- och bankvärld. Vi berättar mer om denne jude och hans släkt i avsnittet om judar och industrin i Sverige. Förutom ett engagemang inom koncertverksamheten i Sverige var han ordförande för det judiska Thielska Galleriet sedan 1961.
Åke Meyerson, son till judiske överstelöjtnanten Alfred Meyerson, och som var chef förlagsredaktionen på förlaget Tiden, åren 1946-1960, var också anställd på förlaget Almqvist & Wicksell/Geber åren 1960-1963. Därefter blev Meyerson sedan sakkunnig på Ecklesiastikdepartementet och departementssekretare 1965 för att sedan bli känd överintendent och bl.a. styrelseordförande för Stiftelsen Thielska Galleriet sedan 1971. Åke Meyersons judiske son Björn Meyerson blev läkare och professor i klinisk smärtforskning, styrelseledamot av flera internationella vetenskapliga organisationer och var i sitt första giftermål gift med generaldirektören Anita Werner, se denna.
Som medlemmar i styrelsen för Thielska Galleriets Vänner har man under åren sett judar som Gerard Bonnier och hans son Åke Bonnier och den judiske finansmannen Tomas Fischer. En till judarna och framförallt den judiska Bonnier-familjen nära allierad, konstprofessorn Ulf Linde, var f.ö. länge intendent för Thielska Galleriet.
Henrik Mannheimer, son till den judiske häradshövdingen Otto Mannheimer, var i många år ledamot av styrelsen för Göteborgs Konstförening. Enligt Judisk Krönika, nr.1-1972, var Henrik Mannheimer en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel i Göteborg år 1952, och "de senaste årtiondena kom han att arbeta mest hängivet för staten Israels sak". Enligt Judisk Krönika: "Dels arbetade han för att de organisationer, vilka han kunde påverka, skulle ge Israel största möjliga stöd."
Ulf Abel, är jude och 1:e intendent vid Nationalmuseum i Stockholm.
I en artikel av den tysk-svenske juden Bert Lehmann i tidskriften "Israels Vän", nr.1-2003, avslöjas att Bert Lehmanns broder Gabriel är ingift i den Abelska släkten.
Bert Lehmann, en man med gedigen sionistisk bakgrund som sionistisk pionjär - s.k. "chalutz" - och innan Israels tillkomst ledare för en jordbrukskibbutz i Danmark och senare i Täby, Stockholm (för att träna sionister inför övertagandet av Palestina), skriver i "Israels Vän":
"Bror Gabriel född 1918, var arkitekt, gift med Mirjam Abel, styvsyster till intendent Ulf Abel, National Museet i Stockholm. Han och Mirjam utvandrade på alijah till det Heliga Landet 2-3 veckor efter vi anlände till Stockholm."
Ulf Abel har således släkt som tillhör det sionistiska pionjär-skiktet.
Ulf Abel medverkar också i Judisk Krönika, nr.6-1983, där han skriver en artikel om den tyska judinnan och porträttmålarerskan Lotte Laserstein.
***
Bland Israelmaffians övriga potentater kan man se:
Folkpartisten och den sionistiskt verksamma f.d. ministern Karin Ahrland har också haft ett kulturengagemang som ordförande för Statens konstråd 1980-1981, styrelseledamot i Statens kulturråd 1983-1986 och ordförande i Bildkonstnärsfonden 1988-1990.
Göran Holmberg från Samfundet Sverige-Israel var förbundsdirektör i Konstfrämjandet 1980-1987.
Anders H. Pers, sionistisk aktör på VLT liksom sin far, har en bemärkt farbror, Gunnar Pers, som var konstnär men som också suttit på ledande befattningar i tidningen. Han har också haft ett sinne för makt och satt under ett par år på 1950-talet som ordförande för konstnärsorganisationen KRO och gifte sig med dottern till en professor Hultkrantz.
Tage Hedqvist, konstnär som varit intendent på det judiska Thielska Galleriet 1961-1977 samt ordförande i Nordiska konstförbundet och ledamot av Statens konstråd, är far till produktionsledaren Staffan Hedqvist som varit gift med judinnorna Hedvig Hedqvist, från Tarschys-klanen och filmaren Maj Wechselmann.
Ann-Sofi Topelius (född 1935),1:e. intendent och chefsintendent på Statens konstmuséer 1981-1989 och chef för Konstförmedlingen på Nationalmuseum 1997-2000. Tidigare gift (1957-1981) med juden Christer Topelius (född 1923), förlagsredaktör och konsult till olika bokförlag.
Camilla Lundberg, musik-kritiker gift med den judiske pianisten Janos Solyom, satt i styrelsen för Konstnärsnämnden 1991-1997. Camilla Lundberg är sedan 1999 musikchef på SVT.
***
Chefredaktören Jackie Jakubowski, skriver i Judisk Krönika, nr.1-1989, under rubriken "En dualism som berikar":"Några av Sveriges främsta målare var judar. Ernst Josephson, "en romantiker i en realistisk tid", Isaac Grünewald som med sin modernistiska konst och en orientalisk sensuell fantasi chockerade samtiden, och så Hugo Salmson, Geskel Salomon och Hanna Pauli."
Redan tidigt har det funnits judar med påstådd talang inom konstyrket. Den judiska konstnärssläkten Salmson t.ex. där S. Salmson, inflyttad till Sverige från Prag, blev hovgravör i Sverige. Dennes son Johan Salmson kom att bli en av sin tids mer framstående gravörer som bl.a. gjorde medaljer åt de högre stånden i Sverige men där han också utrikes, i Paris, arbetade för kung Ludvig Filip och Napoleon III. Hans bror, Axel Jacob Salmson, blev å sin sida en känd judisk litograf. Deras brorson Hugo Salmson (död 1894), var en känd judisk målare i slutet av 1880-talet.
Ludvig Ruben var en på sin tid känd judisk konstnär som arbetade med kopparstick och gjorde sig ett namn i mitten på 1800-talet.
Geskel Saloman (1820-1901 eller 1821-1902) var en jude född i Schleswig, och som barn kom till Danmark där fadern sedan arbetade som kantor i synagogan i Köpenhamn. Geskel Saloman invandrade sedan från Danmark till Sverige, där han flyttade till Göteborg 1850 för att sedan 1871 flytta till Stockholm och göra sig känd som konstnär och professor vid Konstakademin. En av hans elever var Prins Eugen.
I det judiska skrytet över denne "kulturjude" brukar de också nämna att han var grundare av Göteborgs konstmuseum och ordförande i Stockholms Schackklubb.
Vid sidan av var denne jude också verksam som fotograf, författare och arkeolog.
Geskels bror Siegfried Saloman (1816-1899), blev en känd judisk kompositör och violinist.
Geskels dottern Fanny Saloman gifte sig med den kände judiske affärsmannen Oscar Hirsch, som bl.a. var föreståndare och ordförande i Mosaiska Församlingen i Stockholm.
Eva Bonnier (1857-1909), dotter till Albert Bonnier (Sr.) och syster till förläggaren Karl Otto Bonnier, gjorde sig känd som konstnärinna som målade genrebilder och porträtt samt som verkade också som s.k. "mecenat". Eva Bonnier hade en affär med den kände icke-judiske skulptören Per Hasselberg, men efter dennes död blev hon sedan sinnessjuk och tog livet av sig.
En annan judinna, Charlotte Mannheimer (1866-1934), föddes i London som dotter till den judiske köpmannen Abraham Meyer Abrahamson och dennes hustru Flora Henriette de Jongh. Uppväxten tillbringades i London där Charlotte genomgick sin första konstskola för att senare vara elev på Konstakademin i Köpenhamn. 1893 gifte hon sig med den Göteborgs-judiske advokaten och riksdagsmannen Otto Salomon Mannheimer. Redan från 1883 deltog hon i konstutställningar i Köpenhamn, Stockholm och Göteborg.
Charlotte Mannheimer är framför allt är hon känd som porträttmålarinna.
När hon väl kom till Göteborg så passade hon på att skriva in sig vid Valand. Inte bara en gång, utan två. Hon har studerat för såväl Carl Larsson som Carl Wilhelmson.
Under de sista 20-25 åren av sitt liv kom Charlotte Mannheimer att spela en annan roll; hon (och även maken) blev "beskyddare" och "mecenater" för den unga konsten där "ekonomiskt stöttade" yngre konstnärer.
Charlotte och Otto Mannheimer donerade vid sin död hela sin konstsamling till Göteborgs Konstmuseum. Dessutom skapades fonder för stöd till konstnärer. En del medel kom från makarna, en mycket stor summa kom från en ännu mer anonym mecenat, som valde att "hedra" paret Mannheimers minne på detta sätt.
Judinnan Hanna Pauli (1864-1940), född från den judiska klanen Hirsch var en på sin tid känd judisk konstnärinna. Hennes far var musikförläggaren Abraham Hirsch och brodern var Otto Hirsch (Sr.), var den kände judiske VD:n för AB Nordiska Bokhandeln. Hennes släkting Sophie Hirsch som var gift med den judiske förläggaren Adolf Bonnier.
Hanna gifter sig 1887 med konstnären Georg Pauli, se nedan. Deras judiska dottern Ruth Pauli gifte sig med bokförläggaren Torsten Wahlström.
Ernst Josephson (1851-1906) räknas av vårt judaiserade etablissemang som "Sveriges störste konstnär" och är kanske mest känd för tavlan "Strömkarlen".
Ernst Josephson har också gjort sig känd som poet. Psykiskt sjuk.
Modern hette Gustava Josephson (född Jacobsson och dotter till Abraham Jacobsson, tysk jude som bl.a. med sin bror Moses Jacobsson, drev Kungsholmens glasbruk t.o.m. en omtalad konkurs 1815, en konkurs som skall ha lett till "antijudiska uttalanden"). Ernst Josephsons kusin var den kände judiske slottsarkitekten Ernst Jacobsson, och Ernst Josephsons farbror var Ludvig Josephson, på sin tid en känd judisk teaterman i Stockholm.
Målaren och scenografen Isaac Grünewald (1889-1946), räknas som en de judar som haft störst inflytande inom konsten i Sverige. Själv hade en typisk judisk bakgrund där hans far var judisk gårdfarihandlare i Stockholms skärgård men där Isaac fick möjlighet att studera konst bl.a. som elev till Matisse där Grünewald skall ha blivit ledande bland 1909 års män
Grünewald var professor vid Konsthögskolan 1938-1942 och var dessförinnan tillförordnad professor där åren 1932-1938.
Dekorerade Stockholms Konserthus lilla sal, Grünewaldsalen 1926.
Känd för sina ständiga kampanjer mot omgivningen. Grünewald processade ofta, bland annat mot Operan om arvodet för dekoren som han gjort till "Simson och Delila".
Gjorde också scenografiinsatser för den specifikt judiska Judiska Dramatiska Amatörsällskapet.
"Han var snabb med knytnäven vid antisemitiska påhopp", enligt den judiske författaren Bertil Neuman i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 110-111). Neuman skriver vidare (sid. 111): "En järnvägskonduktör som han ansett ofredat hans hustru, fick också känna av det, och Isaac hamnade i fängelse en tid."
Umgicks nära med skulptören Nils Sjögren och de både frekventerade Bonniers fester i "Kruthuset".
Gift med konstnärinnan Sigrid Hjertén, se denna.
Hans andra hustru, Märta (född Grundell) ligger också begravd med honom på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Han son med Märta Grundell, är juden Björn Grünewald. Denne Björn Grünewald har trots att han utåt utger sig för att var kristen haft ett grundmurat judiskt engagemang och var sedan 1982 ordförande för den svenska avdelningen av den stora internationella judiska utbildningsorganisationen ORT. Björn tog över då den kände judiske advokaten och Bonnier-mannen Ivar Philipson lämnade den hedervärda posten som svensk ORT-ordföranden. Björn Grünewald var då samtidigt direktör för utbildningsverksamheten på Svenska Arbetsgivarföreningen - SAF. Förutom sitt uppdrag på SAF var han också ubåtsofficer och major i marinens reserv.
I Menorah, nr.1-1986, organ för Förenade Israelinsamlingen, publiceras en längre intervju med Björn Grünewald om hans engagemang i ORT.
Isaac Grünewalds bror Gabriel Grünewald, var f.ö. en känd distributionschef på Bonniers där han länge ansvarade för distributionen av Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen.
Den tyska judinnan Lotte Laserstein var en av de etablerade judiska porträttmålare vid sidan av Hanna Pauli-Hirsch och Isaac Grünewald. Hon kom från Tyskland till Sverige 1937. Känd för målningar av Gillis Hammar, Torgny Segerstedt, Hilding Rosenberg och juden Hugo Valentin. Laserstein hyllas i en artikel av juden Ulf Abel, 1:e intendent vid Nationalmuseum i Stockholm, i en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1983.
***
Här tänkte vi räkna upp några kända judiska målare verksamma under efterkrigsperioden.
Endre Nemes (född 1909), är en ungerskfödd jude och son till ett judiskt finansråd Ignac Nagel, som efter studier i Prag under 1930-talet kom till Sverige, där han blev föreståndare och lärare vid Valands konstskola i Göteborg, en post han innehade under åren 1947-1955. Sedan 1968 fick denne jude bära professors titel.
Endre Nemes har gjort en rad utsmyckningar i form av väggmålningar och emaljarbeten. efter ett första äktenskap men en judinna med det fantasieggande efternamnet Exemplaroff, dotter till en judisk bankdirektör, gifte sig Nemes 1963 med keramikern Britt-Louise Sundell, sedermera Britt-Louise Sundell-Nemes.
Helga Henschen (1917-2002). Konstnärinna. Skulptör. Författare.
Dotter till patologi professorn Folke Henschen, se denne. Helga Henschens mor heter Signe Henschen var dotter till den judiske bankiren Ernest Thiel.
1943-1947 gift med juden och författaren och konstnären Peter Weiss, se denne. Se också judinnan Gunilla Palmstierna-Weiss som också var gift med honom.
Peter Weiss hade sin första konstutställning i Stockholm 1945. Följande år fick han svenskt medborgarskap. Först var Weiss enbart målare och experimentfilmare, men vid vid 40 års ålder blev han via litteraturen marxist-leninistisk förkunnare. 1991 hade Moderna Muséet en stor utställning om Peter Weiss och hans konst.
1961-1967 var Helga Henschen gift med författare Ralf Parland, se denne.
Annons från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1997. Helga Henschen donerar sin litografi "Jag ser dig" till Förenade Israelinsamlingen. Pris 1250 kr./styck. Pengarna går direkt till verksamheter i Israel.
Helga Henschen är mor till judinnan Rebecca Weiss, se denna, en dotter som hon fick ihop med Peter Weiss.
Rebecca Weiss är numera boende i Frankrike men har ibland utställningar i Sverige. Hon är känd som målare och textilkonstnärinna.
Har gjort porträtt av den judiska konstnärinnan Lenke Rothman och dennas bror Alexander samt den judiska teaterregissören Suzanne Osten, se denna.
Rebecca Weiss intervjuas om sin judiskhet och Israel i Judisk Krönika, nr.4-1990. Några valda citat:
"- Väldigt många av mina bilder är inspirerade av Israel [...].""Så fort Rebecca är i Sverige odlar hon sitt favoritintresse - israeliska folkdanser. I Paris dansar hon i en judisk folkdansgrupp.
" - För mig är judendomen en identifikation. Jag känner mig som judinna även om jag inte fått någon som helst judisk uppfostran."
"När Rebecca var sjutton år ville hon immigrera till Israel och tillbringade ett år på kibbutz Givat Chaim (Livets kulle) och lärde sig tala flytande hebreiska."
"- Det var fantastiskt att med båt komma till Israel första gången. Så fort jag satte min fot i Haifa kände jag mig som hemma med en gång. Det var en enorm upplevelse. Jag känner lika starkt för Israel idag men jag kan inte tänka mig att bo i ett land där det är krig hela tiden."
I en annons för Förenade Israelinsamlingen, publicerad i Judisk Krönika, nr.6-1991, görs reklam för kommande 1992 års Israelfestival. I annonsen lockar man med att det är Rebecca Weiss "gör 1992 års litografi" som kommer att säljas där för 1400 kronor. Här har vi ännu ett exempel på hur judiska konstnärer använder sin konst som vapen i sionismens tjänst.
Rebecca Weiss´ namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-1996, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Hilda Heyman. Judisk konstnärinna.
Elisabeth Goldstein. Judisk konstnärinna som samarbetar med Förenade Israelinsamlingen och där hon säljer sina verk så att vinsten kan gå till Israel (Menorah, nr.4-1995). Hennes litografi har exempelvis gått till den s.k. "Israelfestivalen".
Lennart Rosensohn (född 1918, Malmö). Konstnär. Fadern köpman Viktor Rosensohn, modern född Jakobsohn. Gjorde väggmålningen i Jewish Center, Malmö. Gift med skådespelerskan Anna Nyström.
Även Rosensohn använder sin konst för att ekonomiskt gynna staten Israel. Menorah", nr.4-1989 berättar:
"Den kände skånekonstnären Lennart Rosensohn har gjort 1990 års konstverk Kung David till [Förenade Israelinsamlingens] ISRAELFESTIVALEN 1990."
Martin Lamm (1929-1983) från den kända judiska klanen Lamm var en känd politisk tecknare som gjorde sig känd på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter under åren 1959-1983. Bror till "Televinken" Anita.
Lenke Rothman. Född 1929 i Ungern. Modern född Klein.
Kom till Sverige som sextonåring 1945 som "överlevande" från "förintelsen". Började sedan en utbildning en fyraårig utbildning vid Konstfackskolan. Studier 1957-1958 vid Accademia de Belli Arti i Ravenna.
Målare och textilkonstnär med motiv kring Auschwitz. Har gjort minnesmärket för Raoul Wallenberg i Riksdagshuset. Men Rothman är främst känd som bildkonstnär.
Tackas bland andra namngivna, i en annons för WIZO-federationen, i Judisk Krönika, nr.4-1990, för hjälp med insamling till Israel.
I "Menorah", nr.1-1995, berättar man också att Lenke Rothman donerat sin litografi "Penséer" till Förenade Israelinsamlingen där pengarna från försäljningen av bladet går via denna organisation till Israel.
Man talar i samma Menorah-artikel om en av hennes framgångar; "att hon är en av de hundra som åtnjuter statlig konstnärslön."
Så svenska staten betalar underhållet för denna sionist samtidigt som hon kan passa på att med tryggheten av dessa statliga pengar i sina fickor, donera sin konst för Israels syften!
Ibland kan man kanske förstå varför judarna kallar oss icke-judar för gojim - fårskallar.
Lenke Rothman är gift med författaren Sigvard Anér, se denne. De lever numera som särbos.
Ferenc Flamm. Judisk konstnär och också s.k. "överlevande". Enligt "Menorah", nr.2-1999, "räddades i Budapest tack vare ett av Wallenbergs skyddspass". Samarbetade enligt samma artikel i Menorah med Samfundet Sverige-Israel i organiserandet av en Raoul Wallenberg-afton, ett sionistiskt spektakel.
Ferenc Flamm samarbetar också med Förenade Israelinsamlingen där han utförde "årets litografi" för organisationen 1996, ett verk "Alija" som såldes till organisationens medlemmar för 1750 kr styck där pengarna gick oavkortat till verksamheter i Israel (se Menorah, nr.1-1996).
Lennart Didoff (född i 1930, i Sverige). Konstnär. Scenograf.
Enligt Judisk Krönika, nr.2-1991, "en känd konstprofil i Göteborg". Under slutet av 1980-talet gjorde han en resa i mellaneuropa, och enligt Judisk Krönika "greps han av det judiska ödet och sedan dess har våldet varit ett centralt tema för honom".
Enligt den judiska barnbokförfattarinnan Annika Thors, se denna, recension av Didoffs bok "Och det hände sig vid den tiden" i Judisk Krönika, nr.1-1999, sid. 30:
"I nästan ett decennium har han arbetat med att gestalta minnet av Förintelsen i bild."
Jacques Zadig (född 1930, Paris). Konstnär. Fadern William Zadig var en känd skulptör och sedermera professor.
Konstnären Louis Zelig (Malmö, New York) donerar också pengar till sionistiska projekt i Israel. I nyårsnumret av Keren Kajemets tidskrift 1990 (19/9-1990) kunde man exempelvis se honom uppradas som en av donatorerna.
Hans Wigert (född 1932) och vars mor kommer från den judiska klanen von Reis, är en känd målare och grafiker med verk bl.a. i Moderna Muséet och Nationalmuseum.
Peter Freudenthal (född 1938, Norrköping). Konstnär. Målare, grafiker, offentliga utsmyckningar. Verksam fr.o.m. 1967.
Utställningar framförallt på Galerie Ahronowitsch i Stockholm samt utställning på The Jewish Museum, New York och vars verk hänger på Moderna Muséet och Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, men även i The Israel Museum i Jerusalem.
Han donerade inkomsterna av försäljningen av några av hans verk till att rusta upp det Judiska Biblioteket i Stockholm, se Judisk Krönika, nr.2-1991.
Troende jude som varit föreståndare för synagogan i Norrköping och som föreläser om den judiska historien i Sverige.
I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1990, ser man Peter Freudenthal som en av många kända svenska judar deltagande i 1990-års "Israel-festival" i Stockholm - en sionistisk tillställning för att samla pengar till Israel.
Och i samband med den årliga "Israel-festivalen" för år 1989 meddelades det att Peter Freudenthal deltog under en "Kulturkväll" som hölls i samarbete med Samfundet Sverige-Israel, där Freudenthal och de judiska konstnärerna Madeleine Pyk och Channa Bankier agerade under rubriken "MIN KONST, MITT JUDISK ARV OCH MITT ISRAEL" (se annons för evenemanget i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 4-1988).
Madeleine Pyk (född 1934). Mycket känd och hårdlanserad judisk konstnärinna vars grafiska blad finns spridda över hela Sverige. Hon utnämndes till "Sveriges flitigaste målarinna" 1972 av Svenska Dagbladets kulturredaktion.
Judisk Krönika, nr.5-1986 berättar att konstnärinnan Madeleine Pyk utförde det diplom som, svenska WIZO överlämnade till Anita Gradin som bevis på den kvinnliga sionistorganisationens utmärkelse "Årets kvinna" för år 1986.
I ett reportage om Madeleine Pyk i den sionistiska tidskriften Menorah, nr.5-1976, berättar man att Pyk redan som konstfackstudent "var en av vinnarna till den tävling som [den sionistiska kvinnoorganisationen] Wizo anordnade". Menorah skriver vidare i sin hyllning att många av Pyks verk "har motiv från Israel" och att "hennes känsla för Israel är gammal - alltsedan statens tillkomst":
"I Israel trivs hon och där skulle hon vilja ha ett litet hus."
Och i samband med den årliga "Israel-festivalen" för år 1989 meddelades det att Madeleine Pyk deltog under en "Kulturkväll" som hölls i samarbete med Samfundet Sverige-Israel, där Pyk och de judiska konstnärerna Peter Freudenthal och Channa Bankier agerade under rubriken "MIN KONST, MITT JUDISK ARV OCH MITT ISRAEL" (se annons för evenemanget i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 4-1988).
Camilla Pyk. Judisk konstnärinna. Madeleine Pyk är hennes faster. Camilla Pyk har enligt "Menorah", nr.2-1999, sid. 16, "skänkt en litografi, särskilt gjord för Förenade Israelinsamlingens räkning, till årets insamling" för år 1999. Enligt samma tidskrift går hela behållningen av varje litografi á 1400 kronor går till denna sionistiska förenings verksamhet.
Channa Bankier (född 1947, Stockholm). Polsk-judiskt ursprung. Fadern direktör Henryk Bankier, modern Ewa, född Weidenfeld. Konstnärinna. Skribent. Feminist. Kulturskribent Dagens Nyheter och Expressen sedan 1977. Gjort bl.a. filmen "Jag går upp på morgonen med girafferna" (1982).
Deltog på Judiska Teatern, på jippo 1998, som del av Stockholm kulturhuvudstadsåret 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998).
Intervjuad i Judisk Krönika, nr.3-1999, sid. 4-7, av Ana Valdés. Channa Bankier:
" - För mina föräldrar var aldrig det judiska en begränsning eller en beteckning, utan en självklarhet.""- För mig är inte Förintelsen historia. Jag är ett barn av den. Mina föräldrars släktingar utrotades, deras vänner, skolkamrater, det hus som de bodde i försvann. För dem är Auschwitz eller Treblinka inte någonting ur en historiebok, det är min familjehistorias anhalter."
|
|
Channa Bankier donerar också pengar till sionistiska projekt i Israel. I nyårsnumret av Keren Kajemets tidskrift 1991 (8/9-1991) kunde man exempelvis se henne uppradas som en av donatorerna. Och i samband med den årliga "Israel-festivalen" för år 1989 meddelades det att Channa Bankier deltog under en "Kulturkväll" som hölls i samarbete med Samfundet Sverige-Israel, där Bankier och de judiska konstnärerna Madeleine Pyk och Peter Freudenthal agerade under rubriken "MIN KONST, MITT JUDISK ARV OCH MITT ISRAEL" (se annons för evenemanget i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 4-1988).Judinnan Marie-Louise Ekman (tidigare flicknamnet Fuchs, därefter de Geer och Bergenstråhle allt efter de män hon nedlagt) är född 1944 och känd som konstnär men även filmskapare med filmerna "Hallo Baby" (1976), "Barnförbjudet" (1979), "Stilleben"(1986) och"Puder" (2001).
Om hennes judiska påbrå skryter man bl.a. i Judisk Krönika, nr.3-1990.
Hon är professor konsthögskolan i Stockholm och var medlem av Moderna Muséets styrelse t.o.m. januari 2001.
Hennes tidigare make, konstnären Carl Johan de Geer, gjorde förövrigt en ganska intressant kortfilm med titeln "Mormor var en god nazist". Carl Johan de Geer har f.ö. samarbetat med juden Mikael Katzeff i produktionen av kortfilmen "Jag minns Lena Svedberg".
Gift med Gösta Ekman sedan 1989, se denne.
Marie-Louises numera avlidne judiske far Walter Fuchs, var en känd judisk PR-man och det judiska filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayers representant i Sverige.
Bonnier-tidskriften "Amelia", nr.9-1998, har spännade saker att förtälja för sina läsare. Där berättas det att Marie-Louise i ungdomen på 1970-talet sökte "efter en egen identitet": "Bl a färgar hon pubeshåret svart för att se mera 'judisk' ut."
Judisk Krönika, nr.3-1990. |
***
Susanne Nessim (född 1944), judisk konstnärinna från den kända judiska Nessim-klanen likt den judiske författaren Jaques Werup (och Mona Tumba!). Susanne Nessim är god vän med vänsterpartiledaren Gudrun Schyman, (som länge hade ett amoröst förhållande med PR-juden Leslie Fuchs). därför är det intressant att peka att Susanne Nessim har ett starkt sionistiskt engagemang där hon använder sin konst för att främja den judiska staten Israel. Exempelvis såldes, enligt den judiska pressen, Nessims litografier till sionistanhängare under den s.k. "Israel-festivalen" för år 1993.Susanne Nessim satt också med som "finaldomare" i Förenade Israelinsamlingens teckningstävling 1994 (se Menorah, nr.1-1994).
Christer Themptander (född 1944), och vars mor är född Herzog, är en känd bildkonstnär verksam sedan 1960-talet. Har varit aktiv i det konstnärsdrivna Nationalgalleriet i Stockholm. Gift med dottern till riksdagsledamot Torsten Fredriksson.
Oya Iilmaz-Wiberg. Konstnär. Involverad i projektet att sätta upp "Spelman på taket" med amatörer från det Judiska Centret, 1996 (se artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996).
Ann-Marie Lamm. Konstnärinna. F.d. ledamot i Konstnärernas Riksorganisation - KRO. Verksam i SDUK.
Vladimir Galatsky (född 1929) kallas för en "rysk-judisk" målare i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1975. Han lämnade Sovjet 1974 först för Italien och sedan för Sverige, där han nu bor permanent. Ställdes ut på Galleri Heland i Stockholm 1975, ett galleri som på den tiden konsekvent engagerade sig i det judiska.
Galatsky bidrar med sin konst till Förenade Israelinsamlingens verksamhet där hans litografi "Spelman" 1994 såldes för organisationens räkning där förtjänsten gick till att föra ryska judar från Ryssland till Israel (se Menorah, nr.1-1994).
Charlotte Gyllenhammar. Konstnärinna. Dotter till Volvo-juden Pehr Gyllenhammar (från judiska klanen Kaplan).
Blev bl.a. känd för att hon ställde ut med en uppochnedvänd ek utanför Åhléns i Stockholm 1993.
Kom in på Kungliga Konstakademin i Stockholm ("Mejan"), trots att hon egentligen saknade meriter för detta, Enligt henne själv i en intervju i MånadsJournalen, nr.12-1999, sid. 57:
" - Det var nog ett slags experiment att de tog in mig."I samma intervju, sida 58, om sin judiskhet:
"Vetskapen om att hennes farmors judiska släkt utplånades under andra världskriget är någonting helt annat, mycket tyngre, som också funnits där så länge hon kan minnas.- Det fanns där som ett slags grundångest."
Charlotte Gyllenhammar var konstprofessor vid Malmös Konsthögskola under en kortare period.
Jenny Holzer. Konstnärinna. Gjorde vad DN kallar "truismer i neonskrift" på stadsbiblioteket vid Odenplan, som en del av Stockholm Kulturstad 1998.
Judinnan Joanna Rubin-Dranger och hennes teckningar har på senare tid hårdlanserats. Hon har bidragit till boken "Fröken Livrädd & Kärleken", en bok för vilken Judisk Krönika nr.3-1999, gör reklam.
Tecknar politisk satir på Aftonbladets ledarsida (2001).
Avtackas för "medverkan i Judisk Krönika 1999" på baksidan i Judisk Krönika, nr.6-1999.
Joanna Rubin-Dranger verk har t.o.m. blivit motiv för frimärken.
Joanna Rubin-Dranger anges som "ny medlem" i Stockholms Judiska Församling, se Judisk Krönika, nr.5-1986.
Annelie Gustafsson. Konstnärinna. Har designat WIZO:s diplom (tre olika stycken), se annons i Judisk Krönika, nr.2-1999.
Keren Kajemet berättar i en annons i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), att konstnären Lars Laurentii "tillägnat Keren Kajemet" en färgserigrafi för att fira Israels 40-årsjubileum och som organisationen säljer till sina medlemmar. Man uppmanar medlemmarna att "utnyttja tillfället till att köpa ett grafiskt blad, som både ger ett bestående minne av Israels 40-årsjubileum, och dessutom innebär ett framtida ökande värde".
Lars Laurentii är bl.a. representerad på Moderna Muséet och Nationalmuseum.
Därtill skall vi nämna de kända judarna från performancegruppen Reich-Szyber, med Carina Reich och partnern Bogdan Szyber.
De har bl.a. gjort "Birger Jarls fontän" under Vattenfestivalen och "Stadsritualen" längs Kulturhusets fasad och fick Bellmanpriset totalt på 100 000 kronor, år 2001.
De samarbetade under föreställningen "Nattvakten" på Strömkajen, Stockholm, sept-2000, med judarna Anja Birnbaum (som också verkar på Judiska Teatern i Stockholm), och Petter Reich.
***
Andra kända konstnärer med täta band och nära relationer till den judiska maffian
Ovan nämnde vi bl.a. den kända icke-judiska konstnärinnan Sigrid Hjertén som var gift med juden Isaac Grünewald, och konstnären Georg Pauli (född 1855) som var gift med den judiska konstnärinnan Hanna Pauli (född Hirsch) och den nutida Carl Johan de Geer, gift med konstnärs-judinnan Fuchs.
Dessa utgör bra exempel på den judiskt inflytande i de högre svenska kulturskikten. Men det finns fler exempel att ge.
Redan tidigt började Karl Otto Bonnier samla ett porträttgalleri med tavlor gjorda av hans konstnärsvänner som Carl Larsson, Acke och Richard Bergh och som porträtterade de kulturpersonligheter, framförallt författare, som Bonniers samarbetade med.Den kände svenske målaren Carl Larsson var exempelvis nära knuten och god vän till familjen Bonniers. Larsson fick också med sin fru, tidvis, delta i den Bonnier-ledda diskussionsklubben "Juntan".
Carl Larsson var "betydelsefull för det bonnierska bokförlaget" och stöddes även ekonomiskt av Karl Otto Bonnier och var en person som Karl Otto "älskade och beundrade" (Albert Bonnier Jr. i boken, "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 62).
Bankjuden Ernest Thiel uppges också ha varit vän med konstnären Carl Larsson.
Konstnären Karl Nordström (1855-1923) och hans hustru Tekla, samt skulptören Christian Eriksson (1858-1935, gjorde bl.a. "Bågspännaren" på Kornhamnstorg i Stockholm) och hans Jeanne, målaren Acke (J.A.G. Acke) och hans fru Eva, tillhörde också diskussionsklubben "Juntan".
Ackes fru Eva var dotter till juden och skalden Zacharias Topelius, vars förläggare Bonniers var, och Acke räknades som en av de närmaste vännerna till Karl Otto Bonnier.
Acke var dessutom gammal kompis med Anders Zorn.
Konstnären Anders Zorn var gift med en judinna Emma Lamm. Hon var kusin till den judiske industrimannen Carl Robert Lamm (1856-1938) som också var godsägare och konstsamlare med en känd konstsamling på Näsby slott.
Carl Robert umgicks och brevväxlade med kända konstnärer som Carl Larsson, Karl Nordström, Bruno Liljefors och Christian Eriksson, där juden Lamm gav dem ekonomisk hjälp med handlån. Carl Robert Lamm invaldes i styrelsen för Svensk Hemslöjd på den judevänlige prins Eugens förslag.
Carl Robert Lamm gifte sig 1900 med en icke-judinna, Dora Upmark, dotter till f.d. chefen för Nationalmuseum - Gustaf Upmark. Dora var därtill nära vän med Elsa Beskow. En syster till Carl Robert Lamm var gift med den judiske bokförläggaren Karl Otto Bonnier, således var de svågrar.
Bland andra konstnärer som rörde sig i de Bonnierska kretsarna var den judiske konstnären Isaac Grünewald och Axel Törneman, den senare "personlig vän" med Tor Bonnier (Albert Bonnier Jr:s memoarbok "Personligt", sid. 17).
Not: När vi nämner Isaac Grünewald kan vi berätta att hans bror Gabriel Grünewald var Bonnier-ägda Expressens och Dagens Nyheters distributionschef.
Bland andra till judarna bekanta konstnärer ses Rit-Ola Garland som från början hette Jan-Erik Olsson, var en känd tecknare som bl.a. ritade i Dagens Nyheter. Han blev en mycket nära vän och golfkollega till Albert Bonnier Jr. som i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 100) talar ömt om "en vänskap mellan mig och Rit-Ola och våra respektive 'lagvigda' som berikat våra liv och nu sextio år senare är betydelsefullare för vår trivsel i tillvaron än det mesta".
Konstnärinnan Stella Falkner gifte sig 1936 med Tom Söderberg, jude på mödernet från den judiska klanen Josephson-Josephssohn och son till författaren Hjalmar Söderberg, en man som bl.a. varit medarbetare i Bonniers världshistoria och skribent på Expressen.
Konstnären Hugo Gehlin gifte sig med judinnan och konstnärinnan Esther, från den judiska klanen Henriques. Parets judiska dotter Eva Gehlin blev textilkonstnärinna och gifte sig senare med den kände tecknaren Björn Berg.
Björn Berg själv är född i Tyskland, men sannolikt inte jude. Han har både utgivit arbeten ihop med sin fru men är mest känd för sina teckningar som bl.a. illustrerat verk av Astrid Lindgren men även Hans Alfredson, Povel Ramel, Alf Henrikson för att bra nämna några. Björn Berg har också haft kopplingar till Bonnier-tidningen Dagens Nyheter där han sedan 1952 verkat som tecknare, likt den judiske tecknaren Martin Lamm vi nämnde ovan.
Hugo Gehlin och Esthers son är den judiske författaren Jan Gehlin.
Ulla Kraitz (född Stenqvist, 1936), konstnärinna som gjort en rad "utsmyckningar" inkluderande bl.a. den svenska ambassaden i Kairo, Egypten, är sedan 1961 gift med den ungerskfödde judiske keramikern Gustav Kraitz.
Lena Cronqvist (född 1938) är en av de mer kända målarinnorna i Sverige. Hon var gift med den nu avlidne författaren Göran Tunström, se denne, en man som identifierade sig starkt med det judiska.
Kerstin Hedeby har sina verk bl.a. på Nationalmuseum och Moderna Muséet m.fl. Kerstin är syster till till den rabiata numera avlidna sionisten och debattören Berit Hedeby - en av de mer aggressiva "Israelvännerna" i detta land. En annan syster, Ingrid Hedeby, var gift med den kände konstnären och illustratören (i framförallt för arbetar- och folkrörelsernas organ) Erik Prytz (född 1914).
Acke Oldenburg (född 1923), konstnär, gick i Valands konstskola under juden Endre Nemes 1947-1952. Acke Oldenburg arbetar med offentliga utsmyckningar i bl.a. stengods och järnsmide men har även gjort teaterdekor på bl.a. Dramaten. Han är i sitt andra äktenskap, sedan 1960 gift med en judinna Ruth Jacobsohn. Acke Oldenburg har också figurerat på det Judiska Muséet i Stockholm i hans utställning "Ur byrålådan - bilder som inte borde ha visats" (2003).
Claes Oldenburg omnämns i Menorah, nr.2-2000, då han har konst i Israel. Tidskriften skriver att Oldenburg "räknas som en av popkonstens företrädare", och som bl.a. gjorde happenings med juden Jim Dine.
Bägge två har konstverk i skulpturparken i Israel Museum i Jerusalem. Oldenburg representeras där av skulpturen "Apple Core" från 1992, ett jättelikt halvuppätet äpple.
Claes Oldenburg föddes i Stockholm 1929 men kom redan året därpå till USA där hans far en tid var svensk generalkonsul i Chicago.
Den judiske skulptören William Zadig nämnde vi tidigare då vi omnämnde hans son konstnären Jacques Zadig.
William Zadig, föddes i Malmö som son till en judisk fabrikör Philipp Zadig och en judinna Heckscher. William Zadig reste utomlands, studerade i Paris och blev professor i konst i Sao Paolo i Brasilien 1912-1920. Han är i Sverige känd bl.a. för en skulptur av den judiske professorn Eli Heckscher.
Judinnan Helga Henschen som vi nämnde ovan har också skulpterat en del.
Annars brukar man ofta tala om Willy Gordon, när man talar om judiska skulptörer verksamma i Sverige.
Willy Gordon är född i Lettland. Fadern var Israel Gordon, kantor för Malmös Mosaiska Församling 1927-1950.
Willy Gordon bedrev bl.a. konststudier i Israel på 1950-talet. Han är känd för statyer av kända svenskar som Evert Taube och Olof Palme.
Han har också gjort många verk som en del av hans judiska konstnärsgärning, bl.a. utförde han flyktingmonumentet på judiska begravningsplasten i Malmö och Raoul Wallenberg-monumentet på Lidingö, samt statyn "Flykten med Toran" på Judiska Församlingen i Stockholm (1986). Willy Gordon har också haft utställningar i bl.a. Tel Aviv och Haifa i Israel.
Judisk Krönika, nr.4-5/1988, innehåller en artikel om Willy Gordon:
"Willy ser judarnas oundvikliga roll i världen som visionärernas:- Judiska folket är som ett avantgardistiskt laboratorium för hela mänskligheten. Vi är på samma gång försökskaniner och de som experimenterar. Vi har alltid varit de som burit facklor för än det ena, än det andra. Nu äntligen bär vi en för oss själva; landet Israel."
Willy Gordon är självfallet sionist. Redan "1950 besökte han för första gången Israel", enligt Menorah, nr.3-1977, och man skriver vidare:
"I samband med [Israels premiärminister] Ben Gurions besök i Stockholm 1955 gjorde Willy Gordon ett porträtt av honom. Detta porträtt överlämnades 1974 till Negevstiftelsen - Ben Gurions livsverk - som en gåva från Samfundet Sverige-Israel."
Willy är gift med en judinna Mona Caller, sedermera Gordon, en kvinna som på mödernet stammar från den judiska klanen Raphael. Mona Gordon är tecknare och lärare i skrift på Konstfack i Stockholm.
Willys barn är också engagerade och lanserade inom kulturen; sonen Dan Gordon bl.a. som konstnär och dottern Rebecca Gordon som musiker.
Gunilla Palmstierna-Weiss (född 1928), har främst gjort sig känd som scenograf och det är under denna rubrik vi berättar mer om henne, men har också verkat som skulptör och keramiker. Hon är också besläktad med juden Michael Benedicks och var dessutom gift med juden Peter Weiss, t.o.m. dennes död 1982.
Judinnan Zenia Larsson, som kallar sig för "överlevande" från "förintelsen" och som främst är känd som författarinna till böcker som "Skuggorna vid träbron", "Lång är gryningen" samt "Livet till mötes" har också verkat som skulptör efter studier på Konstfack.
I Judisk Krönika, nr.8-1972, berättas att Zenia Larsson i Polen tillhörde den sionistiska judiska arbetarorganisationen Bund.
Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, återger i en kolumn i Judisk Krönika, nr.3-1985, Zenia Larssons tal inför den judiska synagogan i Stockholm, från 28:e april 1985:
"Israel finns - vårt andliga hemland. Den judiska staten, vars existens är vår moraliska styrka, en livsnödvändighet. Vars folk är vår familj."
Leon Feder, judisk bildhuggare. Höll ett inställsamt tal till judinna och fotografen Anna Riwkin-Bricks ära, på en tillställning på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971 (se Judisk Krönika, nr.5-1971).
Juden Neil Goldstein har också lanserats i media som skulptör och "Fotograf". Goldstein är känd för sitt anti-nazimonument som han lät bygga av nazisten Albert Speers gamla övergivna byggstenar.
***
När det gäller svenska skulptörer med band till den judiska gruppen nämnde vi ovan den kände icke-judiske skulptören Per Hasselberg, hade en affär med den judiska konstnärinnan Eva Bonnier (1857-1909), dotter till Albert Bonnier (Sr.) och syster till förläggaren Karl Otto Bonnier. Efter Hasselbergs död blev hon sinnessjuk och tog livet av sig.
Den numera avlidne bildhuggaren Liss Eriksson (född 1919), känd för sitt monument över de stupade Spanien-frivilliga på Söder i Stockholm - "La Mano", var sedan 1945 gift med judinnan och målarinnan Britta Reich.
Liss Eriksson var ledamot av Statens konstråd 1952-1958 och 1970-1974 och satt i Rådet till skydd för Stockholms skönhet 1964-1970.
Liss Eriksson var sionistiskt aktiv även med sin konst. Menorah, nr.1-1975, berättar hur han deltog i ett sionistiskt konstlotteri som sköttes av den judiska organisationen Ungdoms Alijah där priset var "en resa till Israel", ett jippo där även Willy Gordon deltog.
***
Skulptören Mikael Fare (född 1951) och son till konstnären Leopold Fare, är sedan 1980 gift med judinnan Stella Fare från Stockholmspartiet. Stella är dotter till Dagens Nyheters judiska journalisträv Kerstin Vinterhed, och således systerdotter till likaledes judiska Annette Kullenberg och advokaten och JÄMO-mannen Claes Borgström.
Mikael Fares bronsstatyett var ett av delprisen i August-priset 2001 (ett stort (författarpris).
Skulptören Sivert Lindblom har medverkat med text till boken "Glöm oss inte - en bok om Förintelsen och Minnesmonumentet i Stockholm" (Hillelförlaget), (se Judisk Krönika, nr.4-1999).
Glaskonstnärer och keramiker, formgivare
 Artikel från Menorah, nr.4-1997. |
Paret Hydman-Vallien hör till de mest välbetalda och lanserade konstnärerna i landet.Judinnan Ulrica Hydman-Vallien (född 1938), är känd som keramiker, målare, tecknare, designer och formgivare, framförallt på Kosta Boda. Som vi berättade ovan har Kosta Boda också varit i judiska händer, vi tänker här på Proventuskoncernen och dess huvudman, den sionistiske juden Robert Weil.
Ulrica har därutöver lyckats hålla sig till judiska företag, han har arbetat som designer för den judiska klädesfirman Kellerman (ett förtag som flitigt annonserar i de sionistiska tidskrifterna) och även gjort arbeten för Bonniers pappersföretag Duni. Inte överraskande är det också just ett glasverk av Ulrica Hydman-Vallien som Bonnier-tidskriften MånadsJournalen har som sitt årliga "Intelligens-pris".
Ulrica Hydman-Vallien har också samarbetat som illustratör åt judinnan Susanne Markos bok "Rappatack" (1996).
Ulrica Hydman-Valliens make, Bertil Vallien (född 1938), är också känd som glaskonstnär, keramiker och formgivare och har varit verksam på Kosta Boda och Rörstrand.
Ulrica
Hydman-Vallien donerar sin litografi till
försäljning för Förenade
Israelinsamlingens räkning för 1800 kr. styck.
Förtjänsten går direkt till Israel.
Den tysk-födda judinnan Ann Schaefer (född 1937), vars mor var född Wolff-Gorki, gjorde sig känd som formgivare vid Kosta Boda 1964-1978. Under åren 1960-1972 var hon gift med Göran Wärff (född 1933), också formgivare verksam vid Kosta Boda.
Judisk Krönika, nr.5-1971, berättar att Israels dåvarande premiärminister Golda Meir under sitt statsbesök i Sverige 1971 fick "som välkomstgåva en lappinspirerad runsten av kristall, utförd av konstnärerna Ann och Göran Wärf".
Efter att de separerat har Ann återgått till att kalla sig Ann Wolff.
Som vi nämnde ovan var den svenska keramikern Britt-Louise Sundell-Nemes gift med den judiske konstnären Endre Nemes.
Thommy Bremberg. Glaskonstnär verksam i Lund. Omnämns i Judisk Krönika, nr.2-1999, som inspirerad av "Schindlers list". Donerade konstverk till "överlevanden" Helena Svantesson, se denna.
Textilkonstnärer
Det finns också en del judiska textilkonstnärer som vi här kan nämna.Den judiska textilkonstnärinnan Joy Nystroem, var dotter till komponisten Gösta Nystroem och dennes första judiska fru Gladys Heyman.
Joy Nystroem gifte sig med journalisten och redaktören Rolf Zandén och blev mor till de judiska skådespelarsyskonen Jessica och Philip Zandén.
Den kända judiska konstnärinnan Lenke Rothman som vi nämnde ovan är känd för sina textilverk, ofta med kopplingar till den påstådda "förintelsen" av judar under andra världskriget. Hon har exempelvis inte tvekat att i sin konst framföra den absurda och numera som krigslögn avfärdade historien om tyskar skulle ha gjort tvålar av avlidna judar.
Hennes bror Jan Gehlin (född 1922), är en känd jurist, översättare men också författare.
Dyveke Zadig i Malmö är en konstnärinna och konsthantverkare som arbetar med grafisk formgivning, bokillustrationer, mönster, handgjort papper, glasmosaik. stickmodeller, textiltryck och textila bilder. Hon är uppväxt i en konstnärsfamilj. Dyveke Zadig har även under 15 år varit en av de drivande krafterna för KKV-Textiltryck, Konstnärernas kollektiva textiltryckverkstad i Malmö. Dyveke Zadig tilldelades Region Skånes kulturstipendium för förtjänstfulla insatser inom konstens område i september 2000.
***
Design Josef Frank (1885-1967). Österrikisk jude som kom till Sverige redan 1933. Josefs far textilhandlaren Ignaz Frank var jude från Ungern som invandrat till Wien.Josef Frank var redan innan flykten till Sverige en internationellt erkänd arkitekt och inredningskonstnär. Han var professor vid Kunstgewerbeschule 1920-1926.
Blev erbjuden arbete av Estrid Ericson och kom att bli Svenskt Tenns dominerande möbelformgivare och designer. (Estrid Ericson, född Erikson, startade Svenskt Tenn 1924). Frank var verksam vid Svensk Tenn 1934-1941.
1941-1946 var han professor i arkitektur vid New School of Social Research i New York.
Josef Frank hyllas i Judiska Muséets bok "Det judiska Stockholm" med en artikel av Hedvig Hedqvist, se denna.
Bekantskap samt samarbete med landshövdingen i Göteborg, Malte Jacobsson, se denne.
1941-1949 var hon gift med Kjell Stensson, en man som länge verkat inom Sveriges Radio och exempelvis hade posten som biträdande driftschef för ljudradion 1961 och varit musikkritiker i Stockholms-Tidningen.
Glauser gör en karriär inom designområdet och vann Svenska Publishing-priset för år 2000 i kategorin nättidning - för sin design av tidningen Kummunalarbetaren. Glauser har också formgivit Postens nya självhäftande frimärken, utgåvan "Tecken i skyn". Dock är det inga bilder på judiska vise krummande framför sina böneböcker i synagogan utan enligt uppgift skall frimärksserien bestå av rena fotografiska landskapsbilder.
***
I det svenska kulturlivet finns det på ett antal verksamma judiska fotografer som alltmer börjar sätta sin prägel.I ett längre perspektiv - i fotografiets tidiga ålder - har vi de judiska hovfotograferna som Aron Jonason (1838-1914) som tillika var vän till kung Oscar II (1890-talet) och den senare hovfotografen Benkow, verksam under 1900-talets första kvartal.
Den judiske konstnären Geskel Saloman (1820-1901 eller 1821-1902) jude född i Schleswig, och som barn kom till Danmark för att sedan flytta till Sverige, var vid sidan av sitt målande också verksam som fotograf.
Till de mest framträdande judiska fotograferna i modern tid hör den nu framlidna sionistiska judinnan Anna Riwkin Brick (hon hade i början varit elev hos ovannämnde Benkow).Vi har i vårt avsnitt om tidningen Expressen och i introduktionen till avsnittet om judar och kulturen i Sverige, gått in på judinnan Anna Riwkin Bricks sionistiska engagemang och det fantatiska propagandaarbete hon gjorde för sionisterna i deras kampanj för att lansera den nya judiska "jordbrukar"-staten.
Den världsberyktade judiske krigsfotografen Robert Capa har på ett liknande sätt gjort en insats för Israel - med sina bilder från sionisternas krig 1948, under det s.k. "befrielsekriget" då stölden av Palestina genomfördes.
Anna Riwkin Brick träffade Carl-Adam Nycop då han arbetade på tidningen "Se" redan på 1930-talet.
När Carl-Adam Nycop sedan blev redaktör på Expressen (och gift med en tysk judinna) gjorde Anna Riwkin Brick en reportageresa med Carl-Adam Nycop till den nybildade Israel.
Carl-Adam Nycop skriver i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 226):
"Många gånger kände vi i Sverige att paret Riwkin-Brick spelade en viktig roll då det gällde informationen om vad den nya staten Israel skulle betyda som en ny startplats för judar efter flera tusen år av förföljelser och utrotningsförsök."Carl-Adam Nycop skriver vidare om Israelresan (sid. 227):
"[...] inom den nyblivna staten pågick ett fascinerande pionjärarbete för att skapa en dittills okänd form av demokrati.Jag minns att jag blev imponerad av den öppna hjärtligheten vid mötena med Chaim Weizmann och David Ben Gurion där Annas okonventionella och kamratliga uppträdande avväpnade de formella attityderna. Med Golda Meirs vänskapliga bistånd etablerades ett slags informell närhet som sedan gjorde Anna Riwkins namn och hennes bilder till stående bevis för de band som hon, för Sveriges räkning, knöt. Som en strövande reporterfotograf blev Anna Riwkin samtidigt ett slags främjare av den långvariga vänskapen mellan Sverige och Israel."
Carl-Adam Nycop skriver vidare om Israelresan och han och Anna Riwkins rundtur i landet (sid. 228):
"Vår ciceron var en f.d. Haganah-officer som berättade minnen från den tid då judarna bekämpade det brittiska imperiets försök att styra den nya statens utveckling."Carl-Adam Nycop skriver vidare om Anna (sid. 230):
"[...] under resorna till hennes älskade Israel hade hon sina bästa vänner och kontakter inom det nya landets arbetarrörelse."I Judisk Krönika, nr.5-6/1972, hyllas förstås Anna Riwkin-Brick, och man avslöjar där bakgrunden till hennes sionistiska patos:
"Anna Riwkin-Brick var dotter till dr Schalom Alexander Riwkin, aktiv sionist och delegat vid första sionist-kongressen, vilket delvis förklarar hennes livslånga förbundenhet med Israel, som hon förevigat i sina bilder."I samma nummer av Judisk Krönika konstaterar man också att "Israel var Anna Riwkin-Bricks andra hem" och berättar att hon vid sin död 1970 testamenterade hela sin fotografisamling till Keren Hayesod - Förenade Israelinsamlingen.
När Anna avled i staten Israel 1970 skickade enligt Judisk Krönika, nr.1-2/1971, Israels premiärminister Golda Meir blommor till hennes begravning och Israels president Zalman Shazar skickade en av sina närmaste män att närvara vid begravningsceremonin.
I samma nummer av Judisk Krönika, nr.1-2/1971, skriver S. J. Kreutner, chef för Keren Hayesod - Förenade Israelinsamlingen - en hyllning till Anna Riwkin-Brick som var "med hela sin varelse judinna och fast knuten till Israel med varje fiber av sitt varma hjärta" där hon var vän "till bemärkta personligheter" "såsom i Israel presidenten, premiärministern och de ledande gestalterna", där "hennes kameror fann dörren öppen till samtliga israeliska presidenters och premiärministrars och andra höga dignitärers ämbetsrum". S. J. Kreutner hyllar också henne som "en stor judinna" och talar om "hennes kärlek till Israel och dess folk".
Anna Riwkin var av rysk-judisk härkomst. Hennes far affärsmannen Alexander Riwkin såg till att familjen flyttade till Sverige. Modern Frieda var född Perlman.
Anna Riwkin började 1926 som praktikant hos hovfotograf Benkow, sedan utbildade hon sig till fotograf fr.o.m. 1928 hos Lalla Cassel.
1929 gifte Anna sig med den sionistiske juden Daniel Brick, en man vi berättar mer om i vårt avsnitt om Judisk Krönika, en tidskrift som var hans verk.
I paret Anna Riwkin-Brick och Daniel Bricks lägenhet, först på Odengatan och senare på Valhallavägen i Stockholm, samlades judiska intellektuella flyktingar. En intellektuell diskussionsklubb hölls i deras öppna hus som hon själv kallade för "persisk marknad".
På hennes tid vill en stor del av den rådande svenska kultureliten komma med i Anna Riwkins fotografisamling.
Judisk Krönika, nr.7-1972, skriver:
"Intressant var också den lilla specialutställningen av kända svenskar. Alldeles i början av sin bana som fotograf samlade Anna och hennes make Daniel från sitt yrkesområde kring sig många vänner. De ställde glatt upp till Annas fotografiska förövningar. Kontakterna upprätthölls genom åren, och nya bilder togs senare av vännerna, varav påfallande många blivit kända inom svenskt kulturliv. Så väcktes osökt iden om att utställa porträtt av personer, fotograferade vid olika tidsskeden. För att nämna några namn: Elise Ottesen-Jensen, Inga Tidblad, Erik Asklund, Artur Lundkvist, Harry Martinson, Karl Gerhard, Peder Sjögren och Anna-Lisa Ericsson."
Detta fenomen har man även kunna se på senare tid internationellt där det olika icke-judar vill ställa in sig för, för att senare få ställa sig inför, olika judiska kändisfotografers objektiv. Exempelvis har vi den amerikansk judinnan Annie Leibowitz och hennes världslanserade fotografier på mer eller mindre blåsta (och uppblåsta) judiska och icke-judiska celebriteter som Bruce Springsteen, Bob Dylan och John Lennon.
Leibowitz bodde i en kibbutz i Israel 1969 och lanserades bl.a. tack vare hennes bilder från Israel, varpå hon senare kunde bli huvudfotograf för musiktidningen "Rolling Stone", 1973.
Och inom måleriet har vi den aktuelle brittisk-judiske porträttmålaren Lucian Freud och hans avbilder på olika kändisar inklusive den omdebatterade officiella porträttet han gjorde på drottning Elisabeth. Juden Lucian Freud är f.ö. sonson till Sigmund Freud.
Denna sionistiska judinna Anna Riwkin-Brick har också samverkat med flera ledande svenskar i utgivandet av böcker, illustrerade med Riwkins fotografier: Hon gjorde boken "Medmänniskor" där hon fotograferade och journalisten Barbro Alving skrev texten, boken "Zigenarväg" tillsammans med den kände författaren Ivar Lo-Johansson, boken "Sia bor på Kilimanjaro" med text av Astrid Lindgren, en bok som blev vald till "årets bilderbok" i tidningen Herald Tribunes pristävling. Anna Riwkin-Brick har f.ö. gjort nio bilderböcker, där Astrid Lindgren stått för textmaterialet.
Hon har också medverkat i en bok om Korea, "Korea - ofredens land", (1956), tillsammans med Svenska Dagbladet-journalisten Astrid Ljungström.
Anna Riwkin gjorde också boken "Svensk danskonst" (1932) tillsammans med Bengt Idestam-Almquist, som i sin tur var släkt med Carl-Adam Nycop, Expressen mannen som sedan blev en nära sionistisk allierad till Anna.
Bland hennes mer renodlat sionistiska alster förutom de enskilda bilder som bl.a. Bonnier-pressen spridit, ses resultatet av den reportageresa i Palestina 1946, innan Israels skapande, som hon gjorde med maken Daniel Brick. Det resulterade i boken "Palestina - I år", utgiven på KF:s bokförlag 1948 där Anna står för bilderna och Daniel Brick skrev texten.
Hon har också tillsammans med maken också utgivit fotobildboken "Israel" (1955).
Anna tog också bilderna till bilderboken "Miriam bor i en Kibbutz" (Rabén & Sjögren, 1969), där Cordelia Edvardson, senare Svenska Dagbladets judiska Israelkorrespondent, stod för textmaterialet.
Både Anna och hennes judiska bröder var dessutom engagerade i den radikala vänstergruppen kring Clarté. Författaren Gunnar Ekelöf, se denne, bodde efter sin första skilsmässa en tid i Anna och brodern Josef Riwkins lägenhet på Upplandsgatan i Stockholm. (Se också Herbert Sandberg).
Anna Riwkin-Brick samarbetade också med den österrikiske juden Otto Schneiders bildbyrå i Sverige. Otto Schneider var en jude från Österrike som flydde till Sverige i samband med andra världskriget. Han hade startat en internationell bildbyrå som sedan återuppstod i Stockholm, efter hans flykt.
Som alla i hennes fack har priser haglat över henne exempelvis fick Riwkin Brick det svenska fotopriset Edward Welinder-stipendiet.
***
Denise Grünstein, person- och mode-fotograf som bl.a. arbetat för Bonnier-ägda MånadsJournalen. Kulturjournalisten Ulrika Knutson skriver i Publicistklubbens årsbok 1996 (sid. 59) att "samtidigt som Denise Grünstein hudflängs i maliciösa notiser på kultursidorna för sin förment kvinnoförnedrande porträttkonst står de kvinnliga författarna i kö för att just Denise Grünstein skall plocka fram deras själ i bild".
Juden Neil Goldstein har också lanserats i media som skulptör och "Fotograf". Goldstein är känd för sitt anti-nazimonument som han lät bygga av nazisten Albert Speers gamla övergivna byggstenar.
Lars Epstein, fotograf på Dagens Nyheter, som kryddar sin fotograftillvaro med att då och då skriva artiklar i Dagens Nyheter sin tidning, inte helt sällan kryddade med judiska teman - d.v.s. den eviga "antisemitismen".Jurek Holzer, fotograf på SvD, är precis som sin motsvarighet på Dagens Nyheter, Lars Epstein, jude och dessutom samarbetandes med Judisk Krönika där hans bilder illustrerar tidningens artiklar.
Även tidigare hade man en judisk fotograf på SvD. Vi tänker på Karen Benzian, en judinna som enligt Menorah, nr.4-1999, "efter många resor till Israel beslöt [...] att ta steget fullt ut och 1979 gick hon på alijah" till Israel. Enligt samma källa: "Hennes fräscha och nordiska syn på det mångfasetterade Israel gjorde henne snart uppskattad, inte bara i Israel utan också i utlandet. [...] Nu arbetar hon om frilansfotograf för den största bildbyrån i Israel."
Jens Assur, ättling till den kände judiske hovdentisten Joel Assur, vilket Jens Assur själv är väl medvetn om. F.d. fotograf Expressen.
Har flera år i följd fått utmärkelsen "Årets bild". Årets pressfotograf samt Årets nyhetsbild 1995 och mycket annat.
Assur valdes till Årets pressfotograf 1995.
Walter Hirsch (född 1935) är en känd judisk fotograf som gjort egna fotoböcker men vars fotografier också använts för att illustrera olika böcker.
Pawel Flato, judisk fotograf vid Nobelfesterna. Har gjort en fotobok "Nobelfesten", där den pro-israeliske Nobelkonferenciern Niklas Lindblad står för texten.
Vi har också noterat att en fotograf med et judisk klingande namnet Martin Adler fick två priser i tävlingen Årets bild i Falun 1999: 1:a pris i kategorin Bästa featurebild, samt 2:a pris i kategorin Bästa bildreportage.
***
Som kameramän på statsnyheterna på TV har man haft judarna Don Titelman och Zylbering i Palestina. Don Titelmanär TV-fotograf för SVT Rapport och vann pris som Årets TV-fotograf 1998 samt fick pris i tävlingen Årets bild i Falun 1999 som bästa TV-fotograf.Vi har sedan tidigare noterat att andra Titelmans är starkt sionistiskt aktiva. Exempelvis är Samuel Titelman en tidigare ungdomskonsulent på Judiska Centret i Stockholm som "varit på ledarskapsutbildning i Israel i ett års tid", (se Judisk Krönika, nr.5-1996) och Ruth Titelman en judinna som samarbetar med den sionistiska kvinnooganisationen WIZO (se Judisk Krönika, nr.4-1990).
Jean-Marc Zylbering var också kameraman för Rapport nere i Israel. Zylbering är också en judisk klan.
Exempelvis kunde man se en Jerzy Zylbering anges som "bortgången" från Stockholms Judiska Församling i Judisk Krönikas "Familjenytt", i nr.2-1996.
Och Don Jåma, TV-fotograf på SVT, är sedan ett par år tillbaka ihop med den judiska skådespelerskan och pro-israeliskan Lil Terselius, en kvinna som t.o.m. lanserades som ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israel-festival" för år 1987, där hon tillsammans med bl.a. Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverige-ambassadör Moshe Erell skulle uppträda under parollen "Schma Israel - hör Israel!" (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1986).
1993 belönades Don Jåma med Stora Journalistpriset från Bonniers, ett pris han delade med Folke Rydén.
Att denne Jåma är sionist behöver man inte tveka länge över.
Sharon och Don Jåmas namn kunde således ses annonseras i "Menorah", nr.2-1994, i en "tacklista" i tidskriften som personer Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till deras verksamhet i Israel.
Jacek Stanczyk är nyhetsfotograf-filmare på Aktuellt, TV 2. Under sommaren 2002 har han setts både som fotograf och redigerare för reportage gjorde i det av judar ockuperade Palestina. Även i fallet Stanczyk finns det judar som är bärare av detta efternamn, så även i detta fall är det stor chans att han är jude.
Man skall komma ihåg att en kameraman faktiskt visst har inflytande över nyhetsmediet, det är därför man ger dem priser om de anses vara särskilt duktiga. Dessutom lever de nära med de reportrar som skall rapportera från området. Därför är det förstås anmärkningsvärt om den svenske reportern till ett konfliktområde ser till att på en daglig basis tätt samarbeta med personer med tillhörighet till den ena parten i konflikten.
På "Rapport" TV1 (2001, 2002) har man en annan jude, Jerzy Jasinski, som TV-fotograf för inrikesreportagen.
Sedan har vi den privatparaktiserande TV-filmaren Hans "Hasse" Rosenthal - sensationsfilmare av olyckor och katastrofer, polisingripanden och annat smaskigt. Hans filmsekvenser ses på flera TV-kanaler.
***
Fotografer som är nära lierade till judarna
Fotografen Gösta Glase räknas också av sionisterna som en vän av deras stat "Israel" och som en trogen allierad.
Gösta Glase var en av flera sionister som var med på den sionistiska organisationen Keren Kajemets vinprovarfest, en fest som Judisk Krönika, nr.9-10/1972, berättar åtskilligt om. Gösta Glase erhöll också med några andra utvalda en "Masada-medalj" från den israeliska ambassadörs fruns hand samt "därtill ett diplom som tecken på att 18 träd vardera planterats i deras namn i Israel", enligt Judisk Krönika "för deras betydande konstnärliga insatser till fromma för förståelsen och vänskapen mellan våra folk" (d.v.s. det svenska och israeliska folken).
Dessa "högt uppskattade ärebetygelser" gavs enligt Judisk Krönika "på uppdrag av [Israels] turistminister Moshe Kol".
Bild och bildtext från Judisk Krönika, nr.9-10/1972.
Fotografen Hans Hammarskiöld (född 1925) var under flera år gift med en judinna Caroline Hebbe, som på mödernet stammade från den gamla judiska klanen Benedicks.
I Judisk Krönika, nr.5-1971, citeras Karl Werner Gullers inställsamma tal till Anna Riwkin-Bricks ära efter hennes död, ett tal som hölls för ett sionistiskt auditorium på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971.
Första pristagaren av detta Riwkin-stipendium var fotografen Jean Hermansson 1972, där stipendiet till Hermansson utdelades vid en ceremoni på det Judiska Kulturinstitutet i Stockholm.
Fotograf Lennart Nilsson hör också till en de som ihop med ett flertal av våra främsta sionister skrev under uppropet publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".
