Judiskt inflytande inom kulturen i Sverige
IndexJudar och kulturlivet i Sverige
Mekanismer för judiskt kulturinflytande
Judiskt inflytande inom kulturen i Sverige
IndexJudar och kulturlivet i Sverige
Mekanismer för judiskt kulturinflytande
Introduktion
En stor del av denna sammanställning av judiskt - läs sionistiskt - inflytande i det svenska samhället kommer att ägnas åt nästa stora kapitel; kulturlivet, dess aktörer och det rådande kulturutbudet.I en tid då historieundervisning och annan samhällsutbildning i skolan, via andliga aktiviteter eller frivilligrörelser reducerats till ett absolut minimum - har den s.k. "kulturen" kommit att inta en alltmer dominerande position som den egentliga grunden för gemene mans fostran. Den kulturella påverkan grundar individens uppfattningar, referenser, känsloliv och moraliska värderingar - d.v.s. vad som är rätt och vad som är fel. Därigenom fostrar kulturen också individens politiska ställningstaganden.
Våra politiska motståndare i det judiska lägret är väl medvetna om kulturens potential som indoktrineringsverktyg: Ett budskap framfört av en "politiker" i en viss fråga vägar inte lika tungt och har inte samma genomslagskraft som om man istället kunde få ut samma budskap, men istället inlindat i ett kulturellt, paket.
Vårt västerländska samhälles företrädare är inte sena med att ständigt påpeka att både nazisterna och kommunisterna med stor genomslagskraft använde kulturen för sina politiska syften. Vem förnekar den propagandistiska kraften bakom nazisternas konstideal? I Israel är det t.o.m. förbjudet att spela verk av den tyske kompositören Richard Wagner då judarna anser att hans musikaliska verk, på något sublimt sätt skall ha lagt den mentala grunden och banat väg för den tyska antisemitismen, nazismen, Hitlers maktövertagande och i slutändan den påstådda nazistiska utrotningen av miljoner judar.
Hur är det då med judendomen, och dess politiska gren, sionismen? Är det inte så att judendomen och sionismens aktörer också - likt nazister och kommunister - via sitt arbete inom kulturens ramar, använder kulturen som instrument för att inskola vissa tankegångar och åsikter hos mottagarna?
Som vi redovisat på andra ställen i vår skrift lyckas ofta judar genomjudaisera sina produkter, vare sig det rör sig om exempelvis en TV-dokumentär, en bok, eller en radiopjäs. Detta för att de är anstuckna av den judiska etnocentrismen. En rasistisk etnocentrism som gör att man är blind för omgivningen och endast ser sin egen grupp. Detta kommer till uttryck i vilka man väljer att samarbeta med, vilka man hänvisar till och/eller vilka de individer är vars verk man återger, och inte minst vilka teman som man selektivt återkommer till och i sin kulturgärning belyser - ty det finns faktiskt något som judarna själva kallar för just "judiska teman".
I den här delen av vår genomgång av judisk makt i Sverige och israelisk "mind control" över svenskarna, kommer vi både att gå igenom de olika judiska aktörerna i Sveriges kulturliv - både idag, men även i ett historiskt perspektiv. Det historiska perspektivet är oerhört viktigt då den ger grunden till judarnas makt inom detta område - och samtidigt förklarar hur det kommer sig att judaiseringen av de icke-judiska kulturarbetarna och den icke-judiska kulturen, blivit så uttalad som den är idag.
Vi kommer också att ge exempel på den judiska etnocentrismen som ibland är spontan, sprungen ur hjärnor som bara ser allt ur en etniskt försnävad judisk synvinkel, men vi kommer även att visa fall på kulturinsatser där syftet måste vara cyniskt beräknat och genomtänkt med politiska baktankar - där syftet är att man önskar påverka folk att tänka i en viss, pro-judisk, riktning.
Man skulle kunna elaborera länge på temat om judisk kulturell makt i västvärlden, men i nuläget, kommer vi hålla oss relativt kortfattat till de personer vi här nämner, då tiden är pressad. Således kommer skrivstilen som följer vara åt det mer telegrammässiga hållet då denna del av vårt verk fortfarande är under konstruktion och egentligen inte var avsedd att bli klar förrän först om något år. Men då det judiska förintelsekriget mot palestinierna inträtt i en ny fas och de sionistiska judarnas intriger på det storpolitiska planet alltmer börjar bana väg för en hotande världskonflikt - en konflikt där judarna ser till att göra västvärlden till medbrottslingar till deras globala förbrytelser, så är tiden kallad att ändå redan nu publicera huvuddragen i denna betraktelse.
Således kommer arbetet inte att innehålla så mycket analyser och förklaringar som vi ursprungligen planerat. Men då vi vet att vår publik är intelligent och självständigt tänkande förväntar vi oss ändå att namngivningar och påpekande om olika aktörers centrala positioner i det svenska kulturlivet ändå leder till att förnuftiga slutsatser kan dras.
Eftersom den kulturella sektionen av vår pågående studie om Israels nätverk och judisk makt i Sverige, kommer att uppta en relativt stor plats vid sidan av andra tunga områden som massmedia, politik och ekonomi, kommer judarna rikta en del av sitt angrepp mot just detta kulturavsnitt. De kommer att påstå att artiklar som denna har sin orsak i paranoida föreställningar om judens fördärvande påverkan. Att vi skulle ha skrivit detta då vi drivs av avundsjuka och irrationellt hat mot judar.
De kommer också att hävda att orsaken till att det finns oproportionerligt mycket judar inom kulturvärlden i väst, just beror på att judar råkar vara så särskilt pålästa, skolade, intellektuella, humanistiska och att det inte finns någon som helst poäng att dra om att detta judiska inflytande skulle kunna omsättas till ett maktutövande.
Men vi vill för läsarna påminna om falskheten bakom dylika påståenden. Ty det är nämligen så att judarna i själva verket är på det fullaste klara och väl medvetna om att judiskt kulturinflytande i ett icke-judiskt samhälle som Sverige, är att likställa med judisk makt.
Exempelvis skrev den israeliske journalisten Avinoam Bar-Yosef, i den numera ökända artikeln "Judarna som styr vid Clintons hov" som publicerad i den israeliska tidningen Ma'Ariv, 2/9, 1994, om judarnas otroliga inflytande i USA:
"Vad gäller områden som försvar, vetenskap, filmindustri, konst och litteratur är det judiska inflytandet enormt, vilket innebär en motsvarande ökning av den judiska makten."
Men att påpeka att judisk inflytande är lika med judisk makt och att denna makt missbrukas för att snedvrida opinionen, kan leda till de värsta av öden.
Hollywood-skådespelaren Marlon Brando klagade i en uppmärksammat framträdande i Larry King Live Show den 5: e april 1996 att: "Hollywood is run by Jews - it is owned by Jews!" Brando sade vidare att dessa judar via sina alster förtalar andra folkgrupperna :"[...] but are ever so careful to insure that there is never any negative image of the Kike." [Kike - amerikanskt slanguttryck för "jude"]
Omslag till den amerikansk-judiska tidningen Moment Magazine, augusti 1996: "Jews Run Hollywood - So What?".
Brandon var av uppfattningen att judar, när de sitter i chefsposition och gör filmer som sedan konsumeras av icke-judar, inte undandrar sig att attackera alla andra etniska folkgrupper och religioner, men att de aldrig skulle göra något som skulle leda till ifrågasättanden av den egna judiska folkgruppens beteenden och karaktär.För detta uttalande attackerades Marlon Brando hätskt i pressen, och han tvingades gråtande be om ursäkt, för att tvätta sig ren från den "antisemit"-stämpel som den judiska lobbyn snabbt stämplat honom med.
För enligt denna lobby skall det inte finnas någon judisk makt i Hollywood.
Den judiska fräckheten visar dock inga gränser för ett par månader senare publicerar den amerikansk-judiska tidskriften Moment Magazine - en tidning som utger sig för att vara "The Jewish Magazine for the ´90s" en avslöjande artikel i sitt augustinummer 1996, med den kaxiga rubriken på omslaget: "Jews Run Hollywood - So What?"
Artikel är författad av juden Michael Medved, som där bl.a. skriver att "Jewish writers and directors employ unquestionably flattering depictions of Jews for audiences to react with sympathy and affection."
Alltså på svenska att judar minsann visst - precis som Brando hävdat - använder sitt inflytande för att framföra en fördelaktig bild av judar och därigenom generera sympatier från icke-judarna. Den ovannämnda artikeln av Michael Medved har förövrigt också till viss del återgivits i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika (nr.6-1997), under titeln "Det judiska Hollywood".
Kulturens fostrande makt är något judarna inte är sena med att erkänna, dock sällan inför offentligheten, men desto oftare internt.
Lizzie Oved, Israeliska ambassadens kulturattaché i Sverige och aktiv även inom det svenska kulturlivet, var talare på Rikssamfundet Sverige-Israels riksårsmöte i Södertälje, 1999. Enligt den sionistiska tidskriften Menorah, nr.3-1999, framhöll hon där inför den samlade judisk-sionistiska auditoriet att "kultur är ett utmärkt, mångsidigt vapen" i deras kamp
Och rabbinen Morton Narrowe, f.d. rabbin vid Judiska Församlingen i Stockholm, konstaterar i en artikel i Judisk Krönika (nr. 5-1999, sid. 15), apropå judiska kultursatsningar:
"Kultur påverkar individer."
Och Narrowe är en som borde veta, speciellt som han är religiös rådgivare åt den Judiska Teatern i Stockholm.
***
På senare tid pågår en omfattande judisk kampanj i Sverige för att i denna anda påverka, med kulturen som vapen.
Ett skrämmande exempel är när den svenska staten 1999 gick in med 300 000 kronor för att stödja uppsättningen av en pjäs om judinnan Anne Frank, på Södra Teatern i Stockholm. Till det otroliga hör nämligen att denna pjäs var ett samarbete med den israeliska ambassaden - ja ni läste rätt - och dess kulturattaché Lizzie Oved - som deltog i projektet i egenskap av pjäsförfattare. Syftet med pjäsen var helt öppet att med denna pjäs, "made in Israel", påverka svenska ungdomar och på så sätt förebygga "antisemitism" - det som är liktydigt med kritik av judar och judisk makt.
Stockholms stad köpte således upp biljetter för två miljoner skattebetalar kronor och gjorde sedan stolta uttalanden att man skulle använda dessa biljetter till att tvinga 25 000 elever i nionde klass att se uppsättningen.
Not: Redan år 1979, i samband med att TV-serien "Förintelsen" gick på vår statstelevision satte man också upp "Anne Franks dagbok" på Helsingborgs stadsteater som en del av den "förintelse"kampanj man påbörjade detta år. I Judisk Krönika, nr.4-1979, skryter man att "framställningen är så övertygande, att publiken intensivt engageras i händelsernas utveckling". Redan då hade man förstått vikten av tidig indoktrinering. och många var de skolklasser som tvingades gå och se pjäsen. I samband med besöken till pjäsen erbjöds eleverna, enligt samma artikel i Judisk Krönika, ett programhäfte med "lämpligt urval artiklar ur tidningar och böcker" samt en "förteckning över litteratur i ämnet".
Andra exempel från senare tid är Riksteaterns upphaussade uppsättning av Peter Weiss pjäs "Rannsakningen" i regi av juden Etienne Glaser (sambo med den judiska regissören Suzanne Osten).
Bland andra exempel kan vi nämna den så omtalade musikalen "Judinna".
Och under 2000 kom så Lars Noréns pjäs om Auschwitz, baserad på den italiensk-judiske författaren Primo Levis verk (se "Reportage K", SVT, september 2000).
***
Ett annat intressant perspektiv som här kommer att belysas är hur svenska judar använder sina positioner inom det svenska kulturlivet, vare sig de är skådespelare, konstnärer, musiker eller dansare, för att mobilisera ekonomiska medel till den judiska ockupationsmakten. Vi talar här om alla de judar som under olika sionistiska tillställningar som exempelvis Förenade Israelinsamlingens årliga "Magbit" insamlingsfest, den s.k. "Israel-festivalen", använder sina kulturella talanger för att driva in pengar till det sionistiska ockupationsprojektet. Kända svenska kulturjudar som Jessica Zandén, Palle Granditzky, Janos Solyom, Semmy Stalhammer, Iréne Mannheimer, Jelena Jangfeldt-Jakubovitch och konstnärer som Camilla Pyk, Helga Henschen och Susanne Nessim använder och missbrukar på detta vis sin kulturella status i det svenska samhället till att samla in pengar till världens enda kvarlevande apartheidregim - den judiska staten Israel, uppförd 1948 med våld i det egentliga Palestina.
Att kritisera detta judiska stöd till sionismen är självfallet legitimt. Blotta tanken att man inte skulle få kritisera de svenskar som via sin kulturgärning gav stöd till Nazi-Tyskland på 1930- och 1940-talen skulle ju anses absurd.
***
I en tid då kulturen skärs ned ner och kommersialiseras, satsas enorma belopp på det judiska kulturutbudet.
I Dagens Nyheter, 26/9-2000, kan man läsa om att staten går in med häpnadsväckande 40 miljoner kronor till uppbyggandet av ett helt nytt judiskt kulturcenter - Paideia, i Stockholm. Till de 40 miljoner kronor från svenska staten går den sionistiska organisationen Världsjudiska Kongressen in med ytterligare 40 miljoner kronor, och - av någon outgrundlig anledning (kanske för att köpa sig fri från eventuella anklagelser om antisemitism) - går näringslivet in med ytterligare 20 miljoner.
Här ser man hur det helt plötsligt, utan någon tidigare diskussion, upprättas ett judiskt kulturcentra i Sverige med grundkostnad på oerhörda 100 miljoner kronor varav 40 av dessa miljoner tagits från de huvudsakligen icke-judiska skattebetalarnas surt förvärvade pengar.
|
***
Judar och kulturlivet i Sverige
Att judar har haft och har ett oproportionerligt stort inflytande på kulturutbudet i Sverige är inte något sensationellt påstående utan något man från judiskt håll gärna framhäver som en del av det judiska självskrytet och den judiska etnotrippen.
Chefredaktören Jackie Jakubowski, skriver exempelvis i Judisk Krönika, nr.1-1989, under rubriken "En dualism som berikar":
"Några av Sveriges främsta målare var judar. Ernst Josephson, "en romantiker i en realistisk tid", Isaac Grünewald som med sin modernistiska konst och en orientalisk sensuell fantasi chockerade samtiden, och så Hugo Salmson, Geskel Salomon och Hanna Pauli. En rad andra judiska personligheter som burit det anrika namnet Josephson har gjort stora insatser i det svenska kulturlivet; t ex kompositören Jakob Axel Josephson, teaterledaren och regissören Ludvig Josephson, Dramatenchefen och akademiledamoten Ragnar Josephson. En som kanske på finaste sätt lyckats förena sin svenskhet med sina judiska rötter var Oscar Levertin, skald, essäist, litteraturkritiker. Andra judiska namn på litteraturens område var Martin Lamm, Karl Warburg och släkten Bonnier, som i flera generationer spelat en betydande roll för svensk skönlitteratur."
Och i våra dagar verkar en mängd judiska kulturaktörer inom alla nivåer och områden, där flera stycken har innehaft ledande roller.
Exempelvis bekräftar Bonnier-tidskriften MånadsJournalen en av dessa judiska kulturaktörers makt, då man i en stor hyllningsartikel skriver om Erland Josephson (i MånadsJournalen, nr.3-1984) under rubriken (på tidningens omslag):
"Erland Josephson - maktfaktor i svenskt kulturliv.""Maktfaktorn" Erland Josephson har bl.a. varit chef för Dramaten och till saken hör att han är starkt känslomässigt allierad med staten Israel, en tradition inom familjen då Erlands far Gunnar Josephson på sin tid utmärkte sig som förkämpe för Israel i Sverige.
Och Harry Schein är en annan jude som också haft avgörande makt inom flera områden, däribland kulturen.
Bonnier-redaktören Bertil Torekull skrev en artikel om makten i Sverige, i tidskriften MånadsJournalen, nr.3-1984, där man i MånadsJournalens presentation av Torekulls artikel skriver:
"Vem har makten i riket - regeringen eller media eller rent av Harry Schein?"Och även Jan Guillou tillstår Scheins makt som kulturens eminence gris då han skriver att Harry Schein på 1970-talet "verkar som inofficiellt ombud för den svenska regeringen i kulturfrågor" (Jan Guillou s bok "Journalistik" (Oktoberförlaget, 1976, sid. 91).
Harry Schein skrev förövrigt själv en gång följande i DN, 16/7-1989:
"Den centraleuropeiska kulturen var alltså i allt väsentligt en judisk kultur, en glittrande fernissa utan rötter i den omgivande sociala verkligheten. Och efter Hitler finns inte tillräckligt många judar kvar i Europa för att bära upp en europeisk kultur."
Nedan visas artikeln "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika, nr.4-1985, i översiktsformat. En artikel vars läsning enligt Judisk Krönika kan leda till att "icke-judar [...] kan få för sig att hela det svenska kulturlivet är en judisk angelägenhet". För att läsa denna högintressanta och för den judiska etnofixeringen och rasismen så avslöjande artikeln, klicka på respektive bild nedan så länkas ni till respektive artikelsida i läsvänlig storlek (kom ihåg att maximera bildstorleken i er webläsare/browser):
|
|
|
|
Således kan man genom att bara läsa s.k. officiella media utan svårighet se bevis för och erkännande om olika judiska aktörers exempellösa maktpositioner.Sen hör de till saken att det aldrig gjorts någon systematisk analys av denna judiska makt och ingen har kommit på att sätta in den i något sionistiskt sammanhang. Det är därför Radio Islam nu har tagit steget framåt, i och med denna redogörelse.
"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."
"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."
- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i tidskriften Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37.
***
Mekanismer för judiskt kulturinflytande
Den judiska kulturmakten i Sverige börjar någon gång i mitten på 1800-talet, då förmögna judar började omsätta delar av sina på svenskar intjänade förmögenheter till att skicka sina barn på högre utbildningar istället för att ha dem inlåsta som biträden i sina bodar och firmor.Det är frapperande att knappt någon enda av de kända judiska "kulturpersonligheterna" kommer från någon vanlig arbetarbakgrund, utan det rör sig nästan uteslutande om grosshandlares och andra affärsmäns söner och döttrar.
Via penningens makt och genom att korrumpera de styrande klasserna, framför allt kung och adel, kunde således judar i Sverige under denna period kringgå systemet, visa upp lite av sitt guld och plötsligt betraktas som "fint folk" med direkt tillgång till de finaste salongerna. och som en del av denna "assimilering" skulle de också - likt den icke-judiska överklassen - skicka sina barn till de bästa av utbildningar.
När sedan judar fått ett fotfäste inom kultursfären, som inom så många andra områden, har de inspirerat fler av sina stamfränder att söka sig dit, dessutom har under tiden den judiska invandringen ökat markant och på så sätt har man gradvis kunnat slussa in allt mer av sitt eget folk på olika positioner.
Samtidigt har man inte gjort något som helst avkall på sin judiska bakgrund, till skillnad från andra till Sverige invandrande grupper, trots generationers vistelse i Sverige. De judiska kulturaktörerna överför sedan sina judiska värderingsnormer på den icke-judiska majoritetsbefolkningen. Något som kan betraktas som got eller ont beroende på vilka utgångspunkter och om man tycker sig ha uppfattat vad begreppet judisk världsåskådning i egentligen betyder.
Arthur Engberg (1888-1944), var en känd socialdemokratisk chefredaktör på tidningen Arbetet och senare ecklesiastikminister. I en omtalad artikel i Arbetet den 12 mars 1921, hade Engberg den judiske litteraturprofessorn Henrik Schück (som tillsammans med sin judiske kollega Karl Warburg gav ut "Illustrerad svensk litteraturhistoria") i minnet när Engberg bl.a. skrev:
"[...] Det skulle inte skada med en smula självbesinning över vårt eget och en skärpt kritik mot de utläggningar av svensk kulturell och konstnärlig egenart, som våra litterära semiter prestera. För närvarande är det faktiskt så, att våra barn få läsa sin nationella litteratur genom Mose brillor. Vår litteraturhistoria behärskas av hel-, halv- och kvartsjudar, och Bengt Lidfors hade rätt, när han i denna tidnings spalter varnade för den hejdlösa Levertinkult, som inför elegansen i den högt kultiverade litteraturhistorikerns framställning glömde att det var främlingen som stod utan den inre kontakten med förståelsen för det svenska kynnets egenart.[...]
Det är icke för att rikta ett angrepp mot judendomen, som vi skriver dessa rader, men väl för att rikta ett angrepp mot den svenska välvillighet, som låter judendomen diktera sina omdömen, sin smak och sin uppfattning. Juden följer sitt eget väsen, och därom är intet att säga. Men svensken glömmer lätt att hålla på sitt eget. Det är som någon slags indolens hindrade honom från att slå vakt om sin innersta och bästa egendom. Den företagsamme semiten tar hand om den, tolkar och utlägger den, och vi beskedliga svenskar fylles av nationell stolthet över våra judars bedrifter."
Ett annat sätt för judisk kulturpåverkan är den judiska sponsringen av diverse kulturaktiviteter.
Rika judar som Ernst Davidson som drev restaurang Hasselbacken på Djurgården i Stockholm, försökte öka sin goodwill genom att finansiera, Davidsons fall Stockholms konserthus och där rika bankirjudar som Pontus Fürstenberg och Ernest Thiel, och på senare tid bokmannen Gerard Bonnier köpt in konst som de sedan under buller och bång donerat till olika institutioner och på så sätt blivit förevigade.
Och tidningen Göteborgs-Posten under den sionistiske juden Peter Hjörnes ledning, sponsrade var ända till år 2001 sponsor av Göteborgs Filmfestival och dess Nordiska filmpris.
Och den judiske affärsmannen Gabriel Heyman är känd för sin stora donation då han 1915 gav inemot 700 000 kronor till stadsbiblioteket i Göteborg, ett på den tiden enormt belopp.
Den sionistiske juden Robert Weil som sedan länge samarbetar med Israel och donerar pengar till sionistiska ändamål, har tjänat en rejäl hacka på sina spekulationsaffärer.
Om Robert Weil berättas i Metro (29/9-2001) hur denne "tjänat på att den svenska kronan försvagats kraftigt gentemot euron" vilket lett till att han "gjort betydande vinster på årets börsras". Med sina på spekulation nyvunna miljoner går Weil in som "mecenat".
***
Familjen Bonniers förkrossande makt inom media översätts också till ett oerhört inflytande på kulturen.
Anders Mildner, kulturredaktör på Smålandsposten skriver i Aftonbladet (3/12-1999) under rubriken "En enda stor familj".
"Det tjatas ofta om Bonnierkoncernens inflytande. Jag skulle vilja tjata lite till, för när kultursvängen ska granska sig själv präglas situationen alltid av en besvärande rundgång.TV-showen Centrum har under hösten intresserat sig för mediefrågor. Först fick vi se ett inslag där Joachim Bemer, Liza Marklund och P O Tidholm diskuterade kvällspressen. Alla har, eller har haft, någon form av bindning till Bonnier- ägda tidningar.
Följande vecka pratade chefredaktören på Bonnierägda Damernas Värld och en konstkritiker från DN om en bok som en annan DN-journalist skrivit och gett ut på Albert Bonniers förlag. Diskussionen kretsade bland annat kring DN:s recension av boken.
En vecka senare intervjuades DN:s förre chefredaktör Arne Ruth om medieutvecklingen, och i nästa program fick vi höra hur Expressens chefredaktör Staffan Thorsell såg på Lars Weiss-bråket.
Är det då ett problem att mediediskussionen i Sveriges Television lika gärna kunde avhandlas på Bonniers julfest? Ska man tycka att redaktionen är slapp eller är det kanske så att den helt enkelt skildrar kulturvärldens litenhet på ett korrekt sätt? Sanningen ligger kanske mittemellan.
Det är nu inte bara kopplingar till ett enda företag som nyhetsreportrarna bör intressera sig för. Även mellan kulturjournalismen i Sverige finns det band som ter sig väl starka. Vänskapskorruptionen har blivit så framträdande inom kulturjournalistiken att den inte längre bara är ett undantag - den har vuxit sig så stor att den nästan blivit synonym med hela verksamheten.
Det finns en yrkesetik som de flesta journalister delar. Men problemet med människor som uppfattar sig själva som intellektuella är ofta att de i kraft av sin tankekapacitet tror sig kunna sätta sig över saker som polare och gratisdrinkar. Fast det var ju just på grund av de sakerna som yrkesetiken kom till.
[...]
Tittar man närmare på nätverken upptäcker man också att påfallande många i kultureliten antingen är släkt eller gifta med varandra. Journalister brukar vanligtvis inte gilla tanken på att makt samlas kring en liten grupp människor, men att de som står för den ledande opinionsbildningen i landet mycket väl skulle kunna samlas på en större släktmiddag upplevs märkligt nog inte som något som borde granskas.
För den nyfikne kan ett litet semesterpyssel rekommenderas: ta de fem största tidningarna i landet och rita ett släktträd mellan kulturskribenterna, övriga medieföretag och förlagen. Bara för att man är paranoid behöver man ju inte ha fel, som Woody Allen en gång sa."
***
Judisk påverkan och judaisering av ledande icke-judiska intellektuella
I sina aktiviteter i Sverige var judarna tidiga med att knyta till sig ledande icke-judiska intellektuella och därigenom påverka dem för att sedan utnyttja de nyvunna vänskapsbanden för främjande av den judiska Saken.Exempelvis hade man diskussionsklubbar där judar och kända svenskar umgicks och spordes.
Den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 80) om det s.k. "Diskuterande sällskapet":
"Karl Warburg har i sin stora biografi över Viktor Rydberg ägnat ett kapitel åt Diskuterande sällskapet, där man på lördagskvällarna otvunget dryftade vetenskapliga, vittra, konstnärliga och politiska - han borde nog tillagt religiösa - ämnen. Till denna krets - skildrad såsom samfundet Fritt ur hjärtat i Vapensmeden - hörde ett tiotal män, bland vilka utom Rydberg och S. A. Hedlund kan nämnas [judarna] Carl Simon Warburg, M. Wolff, M. R. Henriques, Geskel Saloman och Aron Philipsson."
Karl Otto och Lisen Bonnier hade en grupp "Juntan", som bestod av bl.a. Ellen Key och andra s.k. intellektuella, varav flera judar, som träffades regelbundet och knöts nära varandra.
Tor Bonnier rekapitulerar i sin memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 24), hur:
"[...] föräldrarnas [Karl Otto och Lisen Bonniers] umgänge bestod nästan helt av författare och konstnärer, mest konstärer."Tor Bonnier skriver också i sina memoarer hur han senare tillsammans med författaren Sven Lidman och dennes judiska hustru Karin (född Thiel och kusin till Tor Bonnier), samt kompisarna Otto och Ester Järte och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" (se "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).
Ett annat belysande exempel på judisk kulturpåverkan på ledande svenska intellektuella var den sionistiska judinnan Anna Riwkin, sedermera gift Brick.
Hon kom i sin ungdom med sin familj till Sverige från Ryssland och utbildade sig till fotograf hos den judiske hovfotografen Benkow och kunde öka sitt internationella nätverk via samarbete med den österrikiske juden Otto Schneiders internationella bildbyrå i Stockholm. Anna Riwkin kom därefter alltmer att fraternisera med de "intellektuella" kretsarna i Stockholm och blev en kändisfotograf som alla icke-judiska pseudoradikaler ville bli fotograferade av.
Anna och hennes man Daniel Brick startade en inofficiell diskussionsklubb i deras lägenhet men där också flera ledande svenska intellektuella förkom.
Anna Riwkin-Brick hade också en s.k. soroptimistklubb i Stockholm där hon lät bjuda hem olika kändisar till sitt och maken Daniels hem på Valhallavägen i Stockholm. En av hennes nära vänner från dessa sammanträffanden var den inflytelserika journalisten Barbro Alving, "Bang" (se Judisk Krönika, nr.1-2/1971) och Bang skriver i en hyllning till den avlidna Anna Riwkin-Brick i tidskriften "Soroptima", nr.1-1971:
"Vi höll så ofta till på våra kvällar i hennes och Daniel Bricks hem på Valhallavägen, en stor gammaldags våning som var som en öppen famn."Daniel, som ihop med sin bror Simon grundat tidskriften Judisk Krönika 1932, beskrivs av våra sionister som "förkämpen för sionism i Sverige" (se boken "Det judiska Stockholm" (sid. 52) .
I sitt fotojournalistiska arbete samarbetade senare Anna Riwkin tätt med exempelvis med Bonnier-tidningen Expressens redaktionschef Carl-Adam Nycop (i sin tur gift med en tysk judinna) och gjorde böcker ihop med kända litterära personligheter som Barbro Alving, Ivar Lo-Johansson och Astrid Lindgren.
Nycop skriver i sin hyllningsartikel "Anna Riwkin - fotografen som fångade livet" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 226):
"Många gånger kände vi i Sverige att paret Riwkin-Brick spelade en viktig roll då det gällde informationen om vad den nya staten Israel skulle betyda som en ny startplats för judar efter flera tusen år av förföljelser och utrotningsförsök."Carl-Adam Nycop skriver vidare om Anna Riwkin (sid. 227) som "samtidigt ett slags främjare av den långvariga vänskapen mellan Sverige och Israel".
Det rörde sig här om inget annat än en de facto hjärntvätt och saluförande av pro-sionistiska idéer.
Även den judiske aktivisten och socialdemokraten Bernhard Mehr är känd för att tillsammans med sin fru Sara Mehr i sitt hem i Stockholm skapat ett centrum för politiska diskussioner i socialistisk anda, där olika tunga namn huserade och diskuterade.
Bland Bernhard Mehr nära vänner hörde exempelvis den mäktige politiske potentaten Zäta Höglund.
En annan mekanism för etablerandet av en pro-judiskt mentalitet och dressyr av de svenska kadrerna har varit kulturjudarnas roll som uppfostrare och lärare till tusentals icke-judiska kadrer vid olika utbildningar på institutioner, läroverk högskolor och universitet.
Inom konsten kan man exempelvis se judiska konstnärerna Geskel Saloman och Isaac Grünewald som professorer vid Konstakademin och Konsthögskolan, och på senare tid har vi den judiske konstnären Endre Nemes som föreståndare och lärare vid Valands konstskola i Göteborg och Marie-Louise Ekman (Fuchs), professor vid Konsthögskolan i Stockholm.
Inom dansen har man bl.a. sett den amerikanska judinnan och Dramaten-koreografen, Donya Feuer, länge agera som tongivande lärare.
Inom sången har vi judinnan Eva Pawlo, från den judiska klanen Abramson(-Abrahamson) som i ordets rätta bemärkelse varit tongivande.
Och inom teatern har man sett den judiska skådespelerskan Lotten Seelig lära upp nya kadrer.
***
Förutom Harry Schein som vi nämnde ovan och som suttit i kulturrådet 1964-1968 och var ledamot i filmutredningen 1968 och tidigare ordförande för STIM., finns det en mängd andra judar och till dem nära allierade som haft tunga poster inom kulturpolitiken och således kunnat styra utbudet. Något faktiskt Israel länge kunnat dra fördel av då detta inflytande för judarna varit nödvändigt vid mobiliseringen av de otaliga sionistiska propagandaprojekten.Vi nämner här några namn för att ge en liten vink om vad det är vi talar om.
Leif Larson, jude från klanen Heyman, tidigare sakkunnig på Utbildningsdepartementet är direktör på Kulturdepartementet sedan 1991.
Erik Lempert, från den välkända judiska Lempert-klanen, var expeditionschef på Kulturdepartementet 1991-1995.
Jan Stiernstedt, jude från klanen Abrahamsson och bl.a. förlagsredaktör och expeditionschef på Utbildningsdepartementet, var ledamot i Nordiska kulturfonden 1972-1979 och styrelseordförande för Konstnärsnämnden sedan 1988.
Gunilla Palmstierna-Weiss, tidigare gift med Peter Weiss, judisk konstnärinna, var ledamot av Statens Kulturråd 1968-1972.
Lars Gustafsson, författare och jude, var medlem av Europarådets kulturpolitiska expertgrupp 1980-1982.
Kurt Stern, österrikisk jude, verksam under 40 år, varav 20 år som chef för Arbetarnas Bildnings Förbund - ABF. Utöver sitt engagemang i ABF har Stern suttit i Stockholms kulturnämnd, och därefter som ersättare i stadsmuseinämnden. Gift med Karin "Kajsa" Odencrants, som arbetar med högskolefrågor på Utbildningsdepartementet.
Hans-Erland Heineman (född 1919), från den gamla judiska klanen Heinemann, blev professor i arkitektur fr.o.m. 1973. Hans-Erland Heineman har varit ledamot av Statens Kulturråd och Svenska Unescorådet. Han gifte sig 1951 med dottern till professor Wilhelm Sahlstedt.
Carl-Erik Feinsilber, enligt många en judisk affärsman, är ordförande för Föreningen Kultur & Näringsliv.
|
Ingrid Almgren, socialdemokratisk politiker i Stockholms Kommun. Almgren är bl.a. ledamot i Kulturnämnden i Stockholm, ordförande i Stockholms Konstråd, vice ordförande i Stockholms Skönhetsråd och Stockholms Stads representant sedan 20 år i Stiftelsen Judiska Sjuk- och Servicehemmet. Almgren stödjer Judiska Nationalfondens arbete, se artikel intill från Keren Kajemets tidskrift för 5:e februari 1996.Göran Holmberg, från Samfundet Sverige-Israel, var rådgivare åt Nordiska Rådets allmänna kulturella kommitté åren 1981-1988.
Karin Ahrland, känd pro-israel, var ordförande för Statens Konstråd 1980-1981, styrelseledamot i Statens Kulturråd 1983-1986 och ordförande i Bildkonstnärsfonden 1988-1990.
Björn Bexelius, gift med judinnan och sionisten operasångerskan Kerstin Meyer, var styrelseledamot av Statens Kulturråd 1977-1980.
Karin Ljunggren, fil mag. och på 1990-talet föredragande för riksdagens kulturutskott var gift med den numera avlidne Carl-Olof Josephson, bror till Erland Josephson.
Lars Ulvenstam, Bonnier-allierad journalist som var kulturattaché i Washington 1976, tillhörde Stockholms Kulturnämnd och var kulturråd 1977-1983.
Ljiljana Dufvgran sitter sedan 1:a januari 2003 som ledamot i styrelsen för Statens Kulturråd. Förordnandet sträcker sig till 31 december 2005. Ljiljana Dufvgran är samtidigt ordförande för Svenska PEN och har vid flera tillfällen skrivit i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.
Fler namn på aktörer inom kulturen står att finna i de olika underavsnitten.
