Hur många judar i Sverige?

 

När man kommer in på den heta frågan hur många judar det egentligen finns i Sverige, upptäcker man snart att det från judiskt håll finns en uppsjö av olika sifferuppgifter som anges, utan att man för den skull berättar vad för inklusionskriterier man har haft för att räkna någon som jude. D.v.s. om man strikt följt de s.k. religiösa judarna, de som är inregistrerade i de olika judiska församlingarna utspridda över landet, eller om man även räknar med de som är organiserade i judiska organisationer eller om man inbegriper siffran på den multitud som anser sig vara en "del av det judiska folket", fast de "inte är religiösa", som de så fint utrycker det.

Judarna vet att angivandet av deras riktiga antal i landet är en politisk het potatis då det ligger i deras intresse att framställa sig själva som ett litet minoritets folk. Ty då är det lättare att få sympatier av typen, det är synd om de som är få. Och tror man på myten om de svenska judarnas fåtal blir det också svårare för icke-judar att komma till insikt att judarna faktiskt är tillräckligt många för att - genom att besitta en del nyckelpositioner - kunna utöva en effektiv makt och genom denna aktivt verka för judendomen och dess stat Israel.

Som ett illustrativt exempel på denna judiska önskan att nedtona antalet judar i Sverige kan vi nämna den judiska kulturjournalisten på SvD och medarbetaren i Judisk Krönikas redaktion (och Judiska Muséet i Stockholm), Nina Solomin. I ett alster hon skrev för den icke-judiska publiken som läser Svenska Dagbladet på kultursidornas "Under Strecket" (7/3-1997), anger hon antalet judar i Sverige som "färre än 10 000".  

Solomin drar därigenom slutsatsen:

"För att i en så liten grupp som den senare se en starkt organiserad lobby måste man fantisera."

Den judiske forskaren David Fischer som står bakom doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala) från 1996, vilket är relativt färskt, redovisar (sid. 46) de olika siffrorna som givits på antalet judar i Sverige. Exempelvis skrev Judiska Muséet i Stockholm i ett informationsblad från 1988 att antalet var 18 000. Fischers slutsats, vilken han kommit fram till tillsammans med den av judarna i Sverige så ansedde judiske integrationsexperten David Schwartz är "runt 20 000-22 000". D.v.s. mer än dubbelt så många som Solomins "färre än 10 000".  

Av dessa "20 000-22 000" judar skulle cirka hälften - d.v.s. 12 000-13 000 - vara bosatta i landets huvudstad - Stockholm.

 

Var och en som bor i en av de större städerna i Sverige, särskilt städer som Stockholm och Göteborg och lever lite inpå kretsarna kring medel- och över-klasserna märker snabbt att antalet judar i Sverige måste var vida mer än 20 000. Vi föreslår var och en att själva tänka tillbaks på hur många personer de under sitt liv stött på - i exempelvis skolklass och under studierna, på arbetsplatsen och vänskapskretsen - och som är judar.

Skall den officiella judiska statistiken som Fischer & Co presenterar stämma så skall ju sannolikheten att stöta på en jude vara 1 på drygt 400 i landet totalt, med en ökad sannolikhet i städerna då det ju är känt att judar tyr sig dit. Men ändå anser vi oss se ett mönster där det inte alls är en raritet att stöta på en jude eller en judinna, utan förhållandet är snarare det motsatta: det finns t.o.m. rikligt med dem.

Denna känsla får också konkret stöd i ett uttalande som fälldes av en av de mer prominenta judarna i den svensk-judiska gruppen, David Glück, f.d. lagman i Svea Hovrätt. Herr Glück har på senare tid ett kraftigt judiskt engagemang och hör till en av de ledande personer runt det Judiska Muséet i Stockholm och satt exempelvis i redaktionen för muséets bok "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998). Glück har också ett starkt sionistiskt engagemang som bl.a. expert i testamentsfrågor för Förenade Israelinsamlingens räkning (se Judisk Krönika, nr.2-1991).

Under ett rutinbesök på det Judiska Muséet i Stockholm, året var kring 1992, kunde en av Radio Islams nära medarbetare avlyssna en konversation som fördes mellan Glück - som då agerade guide på muséet - och en judisk museibesökare, en kvinna. Hon samtalade om att det faktiskt verkar finnas en hel del judar i Sverige varpå Glück instämde. Han sade då, vilket vår medarbetade uppsnappade, att "vi är flera hundra tusen" människor med judiskt påbrå i dagens Sverige.

(Detta citat är autentiskt och man får förstås tro på att vi inom Radio Islam agerar av god vilja och gott uppsåt, utan en önskan att förvränga och hitta på.)

Glücks uttalande är centralt då det kommer från en mycket initierad källa, och den visar vad judarna själva egentligen tror. Något som avviker markant från vad de påstår när de ska kommunicera med icke-judarna i de officiella medierna.

För det är en himla skillnad på 10 000 eller 20 000-22 000 individer, och "flera hundra tusen". Och eventuella invändningar som att Glück ju menar folk som har judisk bakgrund, d.v.s. släktskap men kanske ej känner sig som judar, kan bestämt avvisas då judarna själva - vilket vi redan visat - betraktar just ett sådant släktskap som en godkänd biljett till den annars så slutna judiska etno-klubben. Och i dessa projudiska tider är det mycket sällan en person med ett judiskt påbrå är omedveten om det, utan snarare är det tvärtom; personen skryter stolt och blåser upp sig under det att han/hon tror sig vara en del av detta fantastiskt intelligenta utvalda folk och dess tusenåriga historia. En tro som i de allra flesta fall resulterar i en därtill kopplad prosionism och ett ställningstagande för Israel. Om dessa mekanismer berättar vi utförligare i vårt kapitel om judar och släktskap. 

 

 

"[...] det tycktes helt enkelt finnas judar överallt. Det verkar kanske finnas fler judar än det egentligen gör därför att de har visat en klar benägenhet att finnas i händelsernas centrum. [...] Judiska namn är också en del av vårt liv utan att vi tänker närmare på saken. Man finner till exempel dagligen ett judiskt namn på första sidan i många av världens tidningar." - Skryt framfört i Judisk Krönika, nr.5-1998.

 

 ***

Judiska strategier

ingifte i den egna gruppen

 

 

Den judiske författaren Per Wästberg, skriver om sina judiska anfäder i sitt bidrag om sin judiska familj "Hirsch" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 165):

"Någon samhörighet i tron fanns knappast, däremot en lojalitet med ursprunget, med alla dessa släkter som så påfallande gift in sig hos varandra att många var befryndade från två eller tre håll."

Den projudiske historikern Eskil Olán beskriver också i boken "Judarna på svensk mark", under kapitlet "Judarnas inre förhållanden" (sid. 183) samhörigheten mellan de första judarna i Sverige där han också bekräftar tendensen till ingifte men även judarnas benägenhet att hålla samman, även i affärer. Olán berättar att "den inbördes solidaritetskänslan" mellan judarna i Sverige utvecklades "synnerligen starkt". Och Olán fortsätter; "[...] dess medlemmar förenades efterhand alltmera genom släkt- och vänskapsförbindelser samt genom de ekonomiska intressena, för vilkas förkovran judarna sökte hjälpa varandra. Sålunda lades grunden till det i Sverige rätt allmänna talesättet, att judarna hålla ihop, och att de i livets skiften först och främst stödja sina egna trosfränder."  

 

Magdalena Ribbing, judisk journalist på Dagens Nyheter skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 108):

"Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen. Större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän."

 

Detta syns förutom i Lejas fall även i bankvärlden, ett system där judiska familjer, ofta svågrar, startar affärsprojekt tillsammans och där man konsekvent anställer judar som medhjälpare. Bonniers utgör i framförallt sin tidigare verksamhet på 1800-talet ett bara exempel på detta, även om Bonnier-familjen i fortsättningen fortfarande har en förkärlek för judiska redaktörer.

Men även på 1900-talet har vi som exempel de stora judiska konfektionsfabrikanterna Kaplans som konsekvent anställde sina egna släktingar och andra judar i verksamheten och där man t.o.m. alltid hade en stor styrka av judiska fabriksarbetare (se boken "Det judiska Stockholm").

 

När det gäller ingifte i gruppen har vi ett intressant fall med den judiska bankirdynastin Rothschilds. I den amerikanska tidningen "Time" kan man den 22:a februari 1999 läsa en recension av den nyligen utkomna biografin om den judiska bankirfamiljen Rothschild: "The House of Rothschild: Money´s Prophets, 1798-1848", en bok skriven av Oxford-historikern Niall Ferguson.

Recensenten Lance Morrow skriver: 

"What was the Rothschilds´ secret? Commercial genius and intermarriage. Rothschilds married Rothschilds; first cousins wed first cousins; and in one case an uncle took his niece as his bride. The 19th century was ignorant of the genetic risks - and in that respect, as in others, the Rothschilds were lucky. Close breeding kept the fortune cohesive. It ensured a unity of decision making and cooperation among the family´s five great banking houses - the world´s first multinational, with offices in London, Paris, Frankfurt, Vienna and Naples."

  

  ***

Den fortsatta strategin
ingifte i de "fina" icke-judiska familjerna

 

Samma familj Rothschild hade senare som känd strategi att när en familjemedlem väl skulle gifta sig utanför den judiska gemenskapen, att konsekvent välja en partner från en inflytelserik icke-judisk familj med politisk och ekonomisk makt. Exempelvis inom adeln eller borgerligheten.

I sin starkt jude-kritiska inlägg som döpts till "Jewish inroads into British Royalty" beskriver J. Thorkelson den judiska stategin att ingifta sig iden icke-judiska högadeln och på så sätt öka det judiska inflytandet. Där citerar han författaren Hilaire Bellocs bok "The Jews" där denne skriver om den judiska inbrytningen i de ledande aristokratiska familjerna: "With the opening of the twentieth century, those of the great territorial English families in which there was no Jewish blood were the exception. [...]"

Precis som familjen Rotschild var även den judiska strategin i Sverige att man för att säkerställa sina position i det icke-judiska samhället medvetet gifte in sig hos de mest inflytelserika icke-judarna.

Magdalena Ribbing skriver i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm", om den judiske 1800-tals affärsmannen Simon Sachs (sid. 118):

"Flera av Simon och Mathilda Sachs efterkommande återfinns i den svenska adelskalendern, liksom ett stort antal av de andra judiska assimilerade familjernas ättlingar. Judiska släkter har i Sverige förenats ofta och väl med adliga ätter."

Dessa "adels"-judar verkar senare för liberalisering av de lagar som tidigare hindrat judarna från att härja fritt och som begränsat deras invandringsmöjligheter, deras privilegier, och handlingsutrymme.

I boken "Judarna på svensk mark", av Eskil Olán, skriver denne (sid. 189):

"Många bland de äldre judesläkterna [i Sverige] se numera säkerligen med hemlig tillfredställelse, att deras närmaste genom giftermål bliva befryndade med ansedda svenska släkter."

 

Detta liknar mycket den strategi som judarna själva hyllar i sitt lovprisande över judinnan Ester - omnämnd i Esters Bok i den judiska Bibeln. Denna judinna smickrar in sig hos perserkonungen Ahasveros och kan på så sätt öka det judiska inflytandet i landet, bl.a. genom att hon nedtonar sin judiskhet och plockar fram sin släkting Mordekai, som därigenom tillåts avancera till de absoluta toppositionerna i persersamhället.

Ester 10:3:

"Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man och han var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder eftersom han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina landsmän till deras välfärd."

 

***

 

Att fraternisera och korrumpera det icke-judiska etablissemanget

 

I sin biografi över den officiellt förste juden att bosätta sig i Sverige - sigillgravören Aaron Isaac - berättas det i boken "Det judiska Stockholm" (1998, Judiska Muséet i Stockholm, sid. 11):

"Genom sitt yrke får han omedelbart kontakt med hovet och många av samhällets toppar." 

 

För att genomdriva den s.k. "emancipationen" använde judarna alla medel.

Den judiske historikern Hugo Valentin redogör i sin bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 106), hur judarna med sedvanliga metoder sökte påverka de icke-judiska beslutsfattarna:

"De röstberättigade valmännen av mosaisk trosbekännelse i Stockholm och Göteborg uppvaktade genom deputationer representanter för sina valkretsar och erhöll i den mest hjärtliga form deras försäkran om understöd vid den stundande riksdagen."

"Akademiska medborgare av mosaisk trosbekännelse - åtta till antalet - uppvaktade Uppsalaprofessorerna Herman Rydin och Sigurd Ribbing, som båda var ledamöter av riksdagen och vänner av det vilande grundlagsförslaget, den senare emancipationens kanske främste förespråkare i tvåkammarriksdagen. Deputationernas anföranden och de svar, de mottog, refererades utförligt i pressen."

 

Man använde sig också av sina nära allierade:

Den liberale tänkaren Viktor Rydberg (1828-1895), som skrev en hel del (bl.a. "Prometeus och Ahasverus" (1882), "Singoalla" (1857), var i sitt skrivande beroende av sina judiska vänner då han som förläggare hade juden och rabbinsonen Joseph Seligmann samt Albert Bonnier (Sr.).

Därtill skall juden Carl Simon Warburg (död 1865) varit "en av Viktor Rydbergs närmaste vänner", enligt den judiske historikern Hugo Valentin i dennes bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 103).

C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955" (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 80):

"Karl Warburg har i sin stora biografi över Viktor Rydberg ägnat ett kapitel åt Diskuterande sällskapet, där man på lördagskvällarna otvunget dryftade vetenskapliga, vittra, konstnärliga och politiska - han borde nog tillagt religiösa - ämnen. Till denna krets - skildrad såsom samfundet Fritt ur hjärtat i Vapensmeden - hörde ett tiotal män, bland vilka utom Rydberg och S. A. Hedlund kan nämnas [judarna] Carl Simon Warburg, M. Wolff, M. R. Henriques, Geskel Saloman och Aron Philipsson." 

Här ser man hur judarna smart har instiftat en "diskussionsklubb" med inflytelserika icke-judar. Judarnas problem vid den här tiden var ju att stora delar av den svenska befolkningen var emot judisk makt, det hade bl.a. de anti-judiska demonstrationerna i Stockholm tidigare visat. Därför gällde det inför lagändringar att vinna över potenta icke-judar till sin sida.

Viktor Rydberg var helt korrumperad av sitt beroende till sina judar och var starkt involverad i kampen för att judarna i Sverige skulle få "fulla medborgerliga rättigheter", något som egentligen betyder att de skulle få möjlighet att kapa åt sig rikets nycklar. Rydberg kunde utöva inflytande politiskt för sin judiska sak då han var representant för Göteborgs stad i Andra Kammaren, 1870-1872.

Viktor Rydberg bedrev således projudisk propaganda i riksdagen och höll ett långt anförande tills stöd för judisk "emancipation" vid den stora riksdagsdebatten 16 februari 1870.

När så emancipations"-anhängarna vunnit kunde så judarna fira sin seger.

 

Rydberg blev 1884 professor i kulturhistoria vid Stockholms Högskola, efter 1889 utbytt mot en professur i konsthistoria och estetik. Efter sin död skrev sedan judar som litteraturprofessorn Karl Warburg och Oscar Levertin hyllningar till Viktor Rydberg som en sjusärdeles intellektuell. Han var på så vis någon sorts föregångare till våra dagars Per Ahlmark.

 

En annan shabbez goj var Carl Fredrik Waern d.y. (1819-1899), enligt juden Hugo Valentin "en av Göteborgs mest ansedda köpmän och ett av den borgerliga liberalismens främsta namn" (se "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964, sid. 104).

Han skall också ha gjort stora ansträngningar för att judarna skulle kunna avancera sina positioner.

Ganska talande var att juden Michael S. Warburg (1802-1868) hade ersatt Carl Fredrik Waerns fader 1852 på dennes plats i en kunglig kommitté som tillsatts för att utarbeta förslag till ordnandet av landets kreditförhållanden och låneanstalter. En av de första exemplen på judiskt avancemang in i samhällets ledande positioner. Michael S. Warburgs bror Samuel Warburg blev 1858 ledamot i en annan liknande kunglig kommitté och 1867 riksgäldsfullmäktig.

Not: Vi vet sedan tidigare att stamfadern Gerard Bonnier d.ä.:s son David Felix Bonnier (1822-1881) blev bokhandlare i Göteborg. Av hans fyra barn gifte sig Alida Bonnier med en Göteborgshandlanden Waern och de fick tre judiska barn.

 

Enligt den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 38) var Michael S. Warburg "en av de ledande i 'Samfundet I. I.'"

Samfundet I. I. var en judisk påtrycknings- och intresseorganisation, mycket lik våra dagars Svenska Kommitté mot Antisemitism. Bokstäverna "I. I." stod konstigt nog för det "Judiska Intresset".

C. Vilhelm Jacobowsky skriver vidare i sin bok om hur Samfundet I. I. arbetade (sid. 38):

"Medlemmarna verkade för judeemancipationen genom tidningsartiklar och utgivandet av upplysningsskrifter, bevakade och bemötte - alltid anonymt - varje judefientligt angrepp i press, böcker, flygblad, noterade varje litet framsteg i fråga om emancipation - t.ex. om en jude blivit revisorssuppleant i en förening eller nämnd, avlagda akademiska examina etc. - , vakade ängsligt över att ingen tidning eller officiell skrivelse begagnade uttrycket "judiska nationen", studerade med iver modern judisk litteratur, höll riksdagsmän och tidningsredaktioner varma med inlägg i emanicipationsdebatten.

[...]

Det är förklarligt att I. I. såsom samfund ville vara anonymt, men medlemmarnes benägenhet att var för sig uppträda anonymt, tog emellanåt lika löjliga former som deras fasa för uttrycket judiska nationen."

I samma bok berättar Jacobowsky också hur Samfundet I. I. producerade judiska propagandaskrifter på svenska och att denna propaganda "utdelades av dess medlemmar till inflytelserika kristna för att visa den mosaiska [judiska] religionens höga etiska ståndpunkt" (sid. 42).

 

***

En kort svensk-judisk historik

 

 

Den judiske stämpel- och sigillgravören Aaron Isaac räknas i den officiella historiken som den förste juden som fick etablera sig i Sverige - året var 1774. 

Dock finns det som vi tagit upp i introduktionsskriften Israel i Sverige -Judarnas växande makt i Sverige åtskilliga exempel på hur judar framförallt som affärsmän redan innan dess utövade inflytande på de svenska ledarskikten.

Under senare delen av 1600-talet kunde judiska finansmän bosätta sig i Sverige på villkor att de konverterade till den kristna läran - de s.k. "judedopen".

Detta var officiella pompösa tillställningar som t.o.m. närvarades av kungligheter. Många judar föll för detta då denna högst officiella konvertering betydde att de blev av med flera restriktioner för deras pengamässiga verksamheter och då systemet var sådant att konverterade judar gynnades av den svenska staten rent ekonomiskt (exempelvis samlades det kollekt från kyrkorna för att bistå dessa nykristnade judar). I ljuset av hur lite "kristna" de judar blev som i Spanien övergått till kristendomen - de s.k. "kryptojudarna" - förstår man att det judiska för många av dem som i Sverige konverterade fortfarande måste ha känts starkt. Men de hade, av pragmatiska och egoistiska skäl valt att utåt sett kalla sig för kristna - den kristna övertygelsen var det också si och så med.

Den projudiske historikern Olán skriver (sid. 154) om "de massdop av israeliter, som ägde rum under Carl XI:s tid": 

"[...] men dessa omvändelser voro dock av alltför konstgjord beskaffenhet för att kunna verka övertygande eller bestämmande för framtiden. Det är nämligen ett gammalt knep hos judarna att i kritiska tider antaga det lands religion, hos vilket de söka sitt skydd, och tvångsdopen fordomdags skapade ofta i ett slag massor av s.k. nykristna - såsom dessa judar benämndes. Många av dessa nydöpta fortforo nog att i hemlighet följa sina fäders seder och bruk, och så snart ett tillfälle gavs återtogo de ofta den mosaiska ritualen. Särskilt visade detta sig i Holland, där de från Spanien flyktade judarna åter levde upp i andligt avseende, då de nu i frihet fingo återtaga sina traditionella läroformer."

 

David Fischer skriver i sin doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 26) om de judar som genomgick de s.k. "judedopen" i Sverige mellan åren 1681-1775:

"Några av dessa döpta judar kom att tjänstgöra som lärare i judiska ämnen och i hebreiska på universitetet i Uppsala."

 

Dessa nykonverterade "ex-judar" bytte också sina hebreisk-klingade namn mot mer kristet klingande dito under "judedopen". Som känt exempel brukar nämnas hur juden Israel Mendels namn således ändrades till Carl Christian Mandel och hans hustru fick namnet Ulrica Eleonora, och en annan jude vid namn Moses Jacob fick som "kristen" namnet Gustaf Michael Renatus (= pånyttfödd) varpå hans hustru fick namnet Hedvig Eleonora.

En annan i Sverige döpt jude, Moses Marcus Levi - vars nykristna namn blev avjudaiserat till Adolf Ludwig Levin blev en ledande finansman på 1700-talet och kom nära Gustav III som han hjälpte ekonomiskt mot att han fick ökad goodwill (ett system judarna brukat långt tillbaka, exempelvis under romartiden).

Levin blev en klassisk "hovjude" - om ändock en döpt dito.

Eskil Olán skriver i boken "Judarna på svensk mark" (sid. 39) om den kristnande juden Levin:

"Såsom mäklare och affärsman blev Levin i tillfälle att göra åtskilliga tjänster åt hovet och dess närmaste. Särskilt erinrar man sig de omständigheter, under vilka han med judens förslagenhet en gång lyckades skaffa kungafamiljen ett lån på 10.000 daler."

Den projudiske historikern Olán skriver vidare (sid. 39) om "Adolf Ludvig Levin, vilken under hela sin levnad stod i mycket nära förbindelse med kungahuset, och som även i betydlig grad torde hava väckt de högre kretsarnas sympatier för judarna". Levin hade enligt Olán (sid. 40) "till stor del sin övergång till den kristna läran att tacka för sin framgång [...] men tack vare sin intima beröring med de maktägande" kunde Levin "dämpa den rådande oviljan mot israeliterna".

Denna tillgång till maktens korridorer och det beroendeförhållande som växte fram mellan Levin och den icke-judiska härskande klassen kunde Levin som synes använda för att påverka makthavarna i ett mer projudiskt tänkande vilket i sin tur kunde bana väg för ytterligare judisk invandring och minska restriktionerna mot hans judiska fränder - det som kallas för att "dämpa den rådande oviljan mot israeliterna".

 

Gustav III blev därefter påverkad i ett mer projudiskt resonemang där han fr.o.m. 1770-talet kunde acceptera att judar finge bosätta sig i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen.

 

Den judiske SvD-journalisten Ricki Neuman konstaterar i sin krönika över denna period (slutet av 1700-talet) i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 259) att de styrande skikten i Sverige vid denna tid var "medveten om judarnas särart, t.ex. deras betydelse för handel och kommers, för bank- och lånesystem".

 

Man hade målat upp en sagobild av dessa judiska affärsmän internationella kontakt nät och de otroliga rikedomar de kunde anförskaffa. Särskilt de portugisiska judarna, bosatta i Holland ansågs särskilt exceptionellt förmögna och var en grupp som vissa icke-judar i Sverige ville locka hit, då de hade fått för sig att dess judar skulle kunna tillföra penning och guld till landet.

Det var i denna period som således den officielle "fadern" för den svenska judenheten - Aaron Isaac - invandrade anno 1774, från Tyskland.

De svenska judarnas hjälte - Aaron Isaac.

 

Aaron Isaac kämpade enträget efter sin ankomst för att kunna etablera sig i "det förlovade landet" Sverige. I boken "Det judiska Stockholm" (1998, Judiska Muséet i Stockholm) (sid. 11) berättas det hur juden Isaac "snabbt får ett kund- och kontaktnät", och "genom sitt yrke [stämpel- och sigillgravör] får han omedelbart kontakt med hovet och många av samhällets toppar".

I boken tillstår man (också sid. 11) att dessa kontakter "är säkert avgörande" för att juden Isaac skall tilldelas privilegier i egenskap av "skyddsjude" - d.v.s. han själv, hans bröder och judiske affärskompanjon får rätten att bosätta sig i Sverige och utöva sina yrken - samtidigt som de förblir judar.

Nästa steg i Aaron Isaacs strategi är att förstärka sin maktposition genom att öka sitt kontaktnät och sina verksamheter. Aaron Isaac kom snabbt "att ingripa i statens affärer som mäklare i stor skala" (Eskil Olán i boken "Judarna på svensk mark", sid. 55) och Isaac agerade bl.a. också som silverleverantör till staten.

Olán skriver vidare (sid. 55): "Aron Isak hade för övrigt en otrolig förmåga att kunna vinna de högre ämbetsmännen och framförallt överståthållaren, friherre Sparre, för sina syften."

Olán beskiver denna judiska strategi där "de första judarna sökte hovets och de maktägandes gunst" (sid. 79): "Med sin skarpa blick förstodo dessa främlingar att begagna de politiska konjunkturerna och att vinna de högre kretsarna för sina syften, därvid de dock stundom utvecklade en smula fjäsk och en viss servilitet, - såsom suplikanter för sed hava."

 

Detta judiska inflytande utnyttjas - likt ovannämnde Adolf Ludwig Lewin - av Isaac då myndigheterna var på väg att utforma ett nytt regelverk för de judiska invandringen - det s.k. "judereglementet". Ånyo citeras den projudiske historikern Olán som konstaterar (sid. 55) att "han utövade även ett betydligt inflytande på myndigheterna, när det stora judereglementet av år 1782 skulle utarbetas."

Fil. dr. Magnus Nyman, skriver i den pro-judiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 164-165):

"Men låt oss nu återvända till Aron Isaac. Denne var, enligt egen utsago, långt ifrån passiv under den riksdag som debatterade ett ärende av stor vikt för de i Sverige boende judarna, och därmed också för honom själv.

Med stolthet och, frestas man tillägga, på sedvanligt självsäkert sätt, konstaterar nämligen denne i sin autobiografi att han personligen spelat en betydelsefull roll för riksdagens beslut i nämnda fråga - främst genom ekonomisk "frikostighet" gentemot några i sammanhanget centrala personer.

Dessa pengar betalades tydligen ut till överståthållaren och tillika riksrådet Carl Sparre, högste polischef i Stockholm, och till dennes närmaste man, polismästaren och tillika sekreteraren i slottskansliet Nils Henrik Aschan Sivers-Liljensparre. Att påverka dessa herrar i gynnsam riktning var betydelsefullt, eftersom en av polisens uppgifter var att omsorgsfullt granska riksdagsmännens agerande och i viktiga frågor söka få en önskvärd konformism till stånd. En kombination av mutor och påtryckningar var långt ifrån något ovanligt vid riksdagarna under den gustavianska eran. Vi vet att bondeståndet verkligen "smordes" för att votera på ett för religionsfrihetsfrågan gynnsamt sätt. Det är väl inte uteslutet att Aron Isaacs agerande i någon mån bidrog till att skapa den riksdagsmajoritet för Chydenius' förslag som fick så konstitutionellt betydelsefulla konsekvenser. Under alla förhållanden lyckades Aron Isaac med något som inte var alla förunnat - att etablera goda personliga relationer till överståthållaren, vilket bokstavligen talat var guld värt. Denne hjälpte honom vid olika typer av svårigheter och yttrade - tämligen avslöjande - när 1782 års mycket inskränkta judereglemente publicerades: "Men vad jag kan se igenom fingrarna med, det vill jag gärna göra.""

 

 

Insläppandet av Aaron Isaac till landet och det efterföljande judereglementet är startsignalen för en mer omfattande judisk invandring till de stora svenska städerna, till att börja med till Göteborg, Norrköping och Karlskrona.

Som vanligt blev dessa judars roll både ren handel men även - likt på det europeiska fastlandet - att skaffa fram pengar till en slösaktig och dekadent adel. Olán beskriver detta i sin bok (sid. 80): "Judarna ägde framförallt förmågan att tillfredställa aristokratiens lyxbehov, - särskilt ifråga om juveler o. dyl., och till detta kom deras finansiella resurser, när det gällde enstaka penninglån eller liknande transaktioner."

Samtidigt fortsatte man att smickra in sig hos de ledande släkterna och konungafamiljen. Ovannämnde Aaron Isaac fortsatte att ha band till Carl XIII, och Eskil Olán redogör i sin bok "Judarna på svensk mark" (sid. 55-56) hur Isaac även var "mycket väl sedd på slottet, där han särskilt hos hertig Carl funnit en gynnare och vän, som ofta befordrade hans önskningar".

Olán (sid. 151):

"Denna [judiska] vördnad [för det kungliga och hovet] torde i många fall hava vilat på egoistisk grund, vilket även förklarar den servilitet, som stundom utvecklades, och "hovjudarna" bildade fordom lika väl som andra hovmän en krets av folk, vilka förstodo att taga var på de gyllene smulor, som föllo från furstarnas bord."

 

Efter Aaron Isaac kom den framträdande judiske affärsmannen Michael Benedicks att ha nära kontakt med både kung Gustav IV Adolf och Karl XIV Johan. Benedicks som f.ö. var gift med Aaron Isaacs brorsdotter, hade rikliga kontakter med de internationella judiska bankirerna Rothschilds, Salomon Heine och Mendelsohn et comp.

Under de första tre decennierna på 1800-talet tilltog den judiska invandringen kraftigt med judiska familjer som senare kommit att spela en betydande roll på skilda områden i Sveriges överklass.

Eskil Olán anger i sin bok (sid. 84) en faktor som ökade den judiska genomslagskraften på det svenska samhället och det var det utbredda supandet som pågick, när de första judarna kom hit på Gustav III:s tid. Judarna å sin sida var måttfulla med spriten. "Härigenom fingo dessa främlingar vid många tillfällen ett visst övertag gentemot den inhemska befolkningen, därvid de till egen vinning utnyttjade svenskarnas svaghet för bordets nöjen."

För en närmare genomgång av den judiska historiken avseende den svenska affärsvärlden hänvisas till sektionen om judar och business.

 

 

Not: En väl beprövad metod för att stärka argumenten för judisk invandring och en nedmontering av den lagstiftning som fortfarande begränsade judars handlingsfrihet, var att framträda som stora donatorer och kulturfilantroper. Således avsatte många av de mer förmögna judiska aktörerna en del av sina pengar som en sorts investering i goodwill, vilket i framtiden skulle löna sig väl inte bara för dem - utan för hela den judiska gruppen. Denna smarta taktik bar frukt, då man i den debatt i Riksdagen som hölls 1870 om de svenska judarnas kommande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, judarnas tillskyndare just som argument för judarnas sak, använde dessa filantropiska insatser.

 

 ***

Judarna och Göteborg

 

Staden Göteborg tjänar som ett belysande exempel på hur judar inom ganska kort tid från sitt inträde via penningens makt ser till att utöva allt mer inflytande på det icke-judiska värdsamhället på en nivå totalt utan proportion till judarnas ringa antal.

Enligt vissa källor, däribland juden dr. Koch, skall några av de "holländare" som grundade Göteborg på 1600-talet varit s.k. "kryptojudar". Som exempel på dessa nämns speciellt Abraham Cabeliau och R. von Achern där namnet Cabeliau "kunde tänkas vara en förvanskning av det i Amsterdam och London vanliga sefardiska [judiska] släktnamnet Carvalho eller Carvallo eller av Cabelleria" (C. Vilhelm Jacobowsky, "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 9).

 

C. Vilhelm Jacobowsky, skriver vidare i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955" (sid. 85):

"När stadsfullmäktige hösten 1862 för första gången skulle väljas, utsågs i Göteborg ej mindre än fem av församlingens medlemmar. Härtill kom den som barn döpte David Otto Francke. Hela antalet mandat var 50! Under en period på 1870-talet utgjorde det judiska inslaget i S. F. [stadsfullmäktige] hela 20 %. Dessa siffror vittna mer än många ord om, hur fullständigt vår församlings medlemmar absorberats av stadens kristna flertal." 

 

Något som med skrytsamhet upprepas av chefredaktören Jackie Jakubowski, då han i Judisk Krönika, nr.1-1989, skriver:

"Som en intressant parentes kan tilläggas att under en period på I870-talet tillhörde 20% av Göteborgs stadsfullmäktige stadens mosaiska församling."

 

Den judiske författaren Per Wästberg, skriver i sitt bidrag om sin judiska familj Hirsch i boken "Det judiska Stockholm" om "den judiska göteborgssocieteten" (sid. 172):

"Fem av stadens [Göteborgs] rikaste män var judar med stora kulturintressen, sekulariserade, frihandelsvänliga, med starkt politiskt inflytande."   

 

C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955" (sid. 101):

"Den betydande roll, som det judiska inslaget spelade i Göteborgs ekonomiska och kulturella liv, i industri och handel, inom bankvärlden och pressen, konst- och musiklivet, de stora förmögenheter, som de gamla judiska släkterna samlat, det stora anseende de åtnjöto och judarnas relativt stora antal i stadsfullmäktige - allt bidrog att väcka en "arisk" konkurrensavund, som fann näring i läsning av tysk judefientlig litteratur."

 

De sedvanliga judiska formuleringarna, när deras maktambitioner börjar väcka ett motstånd.

 

 

Not: När det gäller det judiska inflytandet i storstaden Göteborg, finns det flera källor som visar att det inte bara gäller i ett historiskt perspektiv utan fortsätter även idag.

Mikael Romanus, folkpartistisk jude från Göteborg och bror till Gabriel Romanus, berättar om sitt sionistiska engagemang i Menorah, nr.2-1995, då han är lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel i västra Sverige:

"- En höjdpunkt blev vårt riksårsmöte, där jag mötte samfundsfolk från olika delar av landet. Det lockade också fram stort engagemang såväl i styrelsen som bland övriga lokala medlemmar, och Göteborgs kommun var högst tillmötesgående. Så är ju också många judiska familjer, ofta köpmannasläkter, med i stadsfullmäktige och kulturlivet."

 

Och folkpartisten Kerstin Ekman, lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel i västra Sverige, sade vid ett tal inför Samfundets årsmöte 1993 (enligt Menorah, nr.4-1993):

"I Göteborgs politiska och sociala liv har de judiska familjerna spelat, och spelar, en stor roll."

 

***

 

Östjudarna

 

Under senare delen av 1800-talet kommer en ny judisk invandringsvåg, nu ashkenazi-judar från öster, framförallt från Tsar-Ryslland. Dessa judar började svämma in över gränserna och bedriva sin handel och vandel. Ett flertal av dessa jiddisch-talande judefamiljer kom att bosätta sig i städer som Stockholm och Göteborg, Malmö, Kalmar och i Lund - i den senare staden byggde de också ett mindre judiskt getto inne i det svenska samhället. Dessa judar var ej väl ansedda av de redan etablerade framförallt tysk-judiska familjerna som hade kommit i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet till Sverige. Dessa hade kommit långt med sin planer att som det kallar det "integrera" sig i det svenska samhället. De hade börjat erövra allt fler samhällspositioner och hade lagt ner mycket propaganda på att förmå de icke-judiska makthavarna inse både att de själva skulle tjäna på ökat judiskt inflytande, men också att judarna faktiskt inte skilde sig så fasligt mycket från de kristna när det gällde seder och bruk och inte minst affärsmoral. Man försökte få makthavarna att inse att risken skull vara låg för utbrott av en folklig anti-judisk vrede om judarnas friheter ökades.

Därför kom nu mycket olägligt alla dessa proletariserade, ortodoxa östjudarna, många av dem gårdfarihandlare som med sin framfusighet och närmast karikatyriskt schackrande, var på god väg att förstöra de etablerade judarnas årtionden av intensivt PR-arbete.

I början rådde t.o.m. en sorts apartheid mellan de fina judarna i Stockholm, som bodde i stora lägenheter i centrum, och de östeuropeiska judarna som höll till på Söder.

 

***

Innan krigsutbrottet 1939

 

Innan krigsutbrottet 1939 kom också en mängd judar till Sverige som flyktingar undan nazismen. Många av dessa hade innehaft prominenta positioner i Tyskland och Österrike, och kunde således raskt kliva in på höga trappsteg även i det svenska samhällets sociala hierarkitrappa. Detta till skillnad från andra invandrargrupper som måste kämpa sig upp från botten.

Till dessa invandrade judar hör exempelvis personer som Nobelpristagarna Nelly Sachs och Robert Bárány, samt personer som Harry Schein, Joachim Israel, Peter Weiss, Erwin Leiser och många fler.

Judarna har på senare tid inlett en större kampanj mot neutrala länder som Sverige och Schweiz och påstådd ovilja att släppa in dessa judar i sina länder. Även under den "förintelse"-konferens som hölls i Stockholm januari 2000, attackerade den judiske kändis-"överlevanden" Elie Wiesel det svenska värdlandet för ovilja att öppna gränserna. "Är neutralitet ett försvar för allt?" sade Wiesel indignerat från talarstolen.

Det är här frågan om ett väldigt fräckt grepp som Wiesel använder sig av, då det faktiskt finns en intern debatt judar emellan, om ansvaret för att judar inte kom in till Sverige i några större antal innan krigsutbrottet. Och det ansvaret lägger vissa judar, med stort fog, inte på den svenska regeringen utan på den svenska judenheten!

David Fischer skriver redan i sin doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 35-36) om den motsträvan som fanns mot judisk invandring till Sverige undan nazismen:

"Regeringens motiv till denna restriktiva hållning [till invandring av judar från nazistkontrollerat område] var att man fruktade att en generösare invandring skulle kunna reta den allmänna opinionen och därmed öka nazisternas inflytande och skapa antisemitism i landet. En uppfattning som i stora stycken också delades av många judar i Sverige, inklusive flertalet av dåvarande Mosaiska Församlingens ledande män."

Juden Fischer avslöjar att "flertalet" av den Mosaiska Församlingens "ledande män" och "många" vanliga judar i Sverige också var emot ett öppnande av Sveriges gränser för en större jude-immigration. Detta rimmar förstås illa med vad Wiesel och hans anhang vill påskina, men det är värre än så...

Vi skall här informera om något som är ytterst pinsamt för de svenska sionisterna och som de nogsamt söker förtiga, nämligen att den högsta svenska sionistledningen utövade starka påtryckningar på svenska regeringen 1939, kort före andra världskrigets utbrott i Europa, för att Sverige skulle stoppa judisk invandring till Sverige från det nazistiska Tyskland med dess judeförföljelser.

Just det - ni läste rätt - den högsta sionistledningen i Sverige ville inte att tyska, tjeckiska och österrikiska judar - eller överhuvudtaget judar från främmande länder - skulle komma till Sverige.

Detta uppger i all fall, efter ingående forskningar, rabbinen Moshe Schonfeld i sin digra bok "The Holocaust victims accuse: Documents and testimony on Jewish war criminals", del 1 (utgiven på det judiska förlaget Naturei Karta i New York, USA, 1977) varvid vi kan hänvisa till sidorna 110-111.

Vi citerar alltså här från denna bok av en känd judisk rabbin och forskare, utgiven på ett känt judiskt förlag i New York:

"År 1939, när förföljelserna mot de tyska judarna starkt tilltog, antog den svenska riksdagen en lag som tillät tiotusentals tyska judar - liksom de med det dåtida Tyska riket införlivade österrikiska och tjeckiska judarna - att få fritt tillträde till Sverige. Detta beslut innebar att de skulle räddas från en säker död. Den svenska riksdagen fattade alltså ett utomordentligt humanitärt beslut. Men så hände något som gjorde de svenska "gojim", icke-judarna, mållösa av häpnad, ej minst judarnas många vänner.

Hedersprofessorn och överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis - han hade varit aktad överrabbin sedan 1914- jämte tre ledare för den judiska församlingen i Stockholm uppvaktade den svenska regeringen med en enträgen begäran att den inte skulle genomföra det av riksdagen fattade lagbeslutet om tillstånd för tiotusentals judar från det nazistiska Tyskland att få komma till Sverige - med motiveringen att dessa judar skulle kunna väcka ett judiskt problem i Sverige som aldrig tidigare upplevt någon antisemitism på grund av det relativa fåtalet judar i Sverige. Dessa ondskefulla judiska ledare lyckades i sina ansträngningar att uppnå det av dem önskade målet, och den svenska regeringen ogiltigförklarade den svenska riksdagens beslut. Men, fyra år senare, när alla danska judar om natten smugglades in i Sverige, lyckades Ehrenpreis inte förhindra denna räddningsaktion, eftersom den kom som en överraskning.

Här är det lämpligt att framhålla att fruktan för antisemitism endast tjänade som en urskuldande förevändning för Ehrenpreis att förmå ledarna för Stockholms judiska församling att ansluta sig till hans brottsliga plan. Det verkliga motivet för denne sionistiske veteran - Ehrenpreis hade deltagit redan i den första världssionistiska kongressen i Basel 1897 och kände personligen Theodor Herzl - var något lika anmärkningsvärt som typiskt sionistiskt: Ehrenpreis ville inte att judar, om än aldrig så hotade till livet, skulle söka sin tillflykt i något annat land än i Eretz Israel, hellre fick de förföljas och förintas. Denna sionistiska princip vägledde också de brittiska sionisterna 1942, när dessa förkastade ett beslut från den brittiska regeringen att rädda hotade centraleuropeiska judar till de dåtida brittiska kolonierna...

Doktor Ehrenpreis var slug nog att inse att för den händelse hans verkliga avsikter skulle avslöjas, så skulle han förlora all auktoritet och det stöd som han åtnjöt både inom den svenska regeringen och inom den judiska församlingen på olika håll i Sverige. Därför valde han att gömma sig bakom det egoistiska anspråket att det var de svenska judarnas välfärd som han hyste omsorg om och belasta svenska folket med potentiellt judehat. Vem annan än Yitshak Greenbaum, som var ordförande för den judiska agenturens s k räddningskommitté i Jerusalem, kunde pejla djupet och skingra dimmolnen hos doktor Ehrenpreis? Han yrkade därför på det bestämdaste att han skulle ansluta sig till denna sionismens räddningskommitté i Sverige. Först 1944 biföll Ehrenpreis Greenbaums begäran..."

Den 18 januari 1945 - alltså i andra världskrigets slutskede - fördes en lidelsefull riksdagsdebatt om huruvida Sverige hade gjort tillräckligt för att bistå och rädda hotade människor ute i Europa, främst judar. Protokollen från denna riksdagsdebatt visar att en företrädare för den dåtida svenska samlingsregeringen, den socialdemokratiske socialministern Gustaf Möller framhöll: "att den svenska regeringen ingalunda hade varit mindre generös än den judiska församlingen i Stockholm". Den liberale tidningsredaktören och riksdagsmannen Knut Petersson instämde i stort och sade bl.a. följande:

"Jag förnekar inte detta. Tvärtom, fakta är här väl kända att vissa ledande kretsar bland judarna här i landet inte var det ringaste intresserade av att bistå eller ens uppmuntra judiska flyktingar. Men jag frågar endast för att besvara vad jag redan nämnt, när vi betraktar dessa problem. Det synes mig som om den svenska regeringens handläggning av flykting-problemet inte bör avgöras från en sådan ståndpunkt - alltså genom att visa hänsyn till sionisternas krav - utan i stället ske med den omsorg om nödställda medmänniskor som vår humanitära tradition och vårt sinne för rättvisa kräver av oss."

Regeringens medlemmar godtog detta och tillade att: "Vi bör notera alla omständigheter som har påverkat vår politik." Dessa omständigheter visar just vad sionisterna ljuger om, när de om och om igen påstår att sionismen är judarnas enda trygga värn i en sionistisk stat Israel. Historien visar just tvärtom: att sionisterna blankt struntade i förföljda och hotade judars olycksöde, de var endast intresserade av att få judar till Palestina för att kunna erövra detta land och där bilda sin inkräktar- och ockupationsstat Israel. Att hjälpa judar till andra länder där de kunde räddas struntade de fullkomligt i.

 

I krigets slutskede och strax därefter kom ytterligare tusentals judar till Sverige, många från koncentrationslägren. Cirka 4000 av dessa judar valde att stanna i Sverige.

I Judisk Krönika, nr.2-1985 (specialnummer om "förintelsen") kan man läsa om Ivar Müller:

"Transport och inkvartering av de överlevande från koncentrationsläger ombesörjdes av det svenska civilförsvaret. Ivar Müller - numera ordförande i Stockholms judiska församling - var åren 1944-45 byråchef i civilförsvarsstyrelsen."

 Många barn till dessa invandrande judar har erövrat maktpositioner i det svenska samhället.

 

En annan judisk immigrationsvåg till Sverige var åren 1956-1957 på knappt tusen individer, då ungerska judar invandrade i samband med oroligheterna i samband med Ungernrevolten

En annan judisk immigrationsvåg av större betydelse är den polsk-judiska i efterförloppet av Sexdagarskriget, mellan åren 1968-1970. Flera tusen judar, samtliga sionistiskt aktiva (det var därför de lämnade det officiellt antisionistiskt orienterade kommunistlandet Polen), valde att bosätta sig i Sverige snarare än i deras förlovade land "Israel". Många av de hätskaste sionistiska aktivisterna i detta land som Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski och pseudoakademikern Julian Ilicki i Uppsala, kommer från denna grupp judar.

 

På senare tid är det ryska judar s.k. "flyktingar" som står för den främsta judiska invandringen till Sverige. I flera fall har våra judiska kampanjmakare startat stora snyftkampanjer kring dess judar då de svenska myndigheterna inte ansåg att de haft rimliga skäl att få bosätta sig i landet. Allt prat om "antisemitiska" förföljelser i Ryssland har varit svåra eller omöjliga att få bekräftade, men man vet att det inte finns något reellt hot mot judar i dagens Ryssland, genom att bara titta på alla de judar som efter kommunismens fall erövrat toppmakt positioner i det ryska samhället. Men kampanjmakarna har flera gånger lyckats ro hem segern med sitt snyftande och sina försök att dra paralleller till Sveriges "skandalösa" vägran att släppa in flyende judar på 1930-talet.

 

 

***

 

Not: Judarnas församlingar i Sverige har haft olika benämningar under århundradena. För Stockholms Judiska Församling, som den idag heter, gäller följande:

* Fram till 1838 kallades den för den Judiska Nationen.

* Under perioden 1838-1980 hette den Mosaiska Församlingen.

* Först därefter blev den kallad Judiska Församlingen.

 

 

Not: Vi har här bl.a. använt oss av historikern Eskil Olán som källa. Historikern Eskil Olán skrev boken "Judarna på svensk mark. Historien om israeliternas invandring till Sverige" år 1924 (Bok och konstförlaget Rex). Han är en äkta filosemit - vän av judendomen - och hans bok ses som ett standardverk i ämnet även av judarna själva, även om de fördrar juden Hugo Valentins böcker på samma tema. Oláns bok finns exempelvis uppräknad i den förteckning över litteratur om svensk-judisk historik som publiceras i boken "Det judiska Stockholm", en bok utgiven av självaste det Judiska Muséet i huvudstaden, så sent som år1998.

 

Vi avlutar med att citera Eskil Olán i boken "Judarna på svensk mark" (sid. 156):

"Även om judarna numera format sig efter våra yttre förhållanden, så lever dock på djupet av deras själ den gamla mosaiska andan, vars aldrig slocknande glöd dock stundom av någon yttre anledning flamma upp."

 

***