Martin Brandt

 

30   Kap. XXX.   KRISTNA FRONTEN.   Strindberg liknade en gång Moses Smith vid en "slemmig reptil", och liknelsen är synnerligen träffande. Moses är en fet, slemmig orm, listigare än alla andra djur på marken. Vi ha redan tidigare nämnt, att Moses lika ogenerat som alltid ställt sig som beskyddare och befrämjare av alla slags politiska rörelser och riktningar, men alldeles särskilt gynnar sådana, som öppet eller i hemlighet arbeta på att underminera, besmitta och ödelägga den rest av nationellt och fosterländskt medvetande och vilja till svensk självhävdelse, som ännu finns kvar hos vårt svenska folk. Och hur Bonnier-Moses i alla avseenden är ett av de mest livslevande och talande bevisen för äktheten av de s. k. Zions vises protokoll. Det finns knappt en enda punkt, där Moses inte gjort allt vad som stått i hans förmåga, för att i sin mån bidraga till förverkligandet av de judiska planerna på ett världsherravälde under den judiske Antikrists spira. Som ett led i dessa planer ingår som bekant bl. a. att judefinansen genom alltmer ökat insteg i dagspressen och bokförlagsverksamheten strävar att sprida vantro, splittring och kaos också i de verkligt kristna lägren, för att därigenom till varje pris bringa även de sant troende på fall. Ända tills för omkring två årtionden sedan hade man emellertid i de verkligt kristna både stats- och frikyrkliga kretsarna i Sverige ståndaktigt motstått alla Moses' envisa attacker och försök att åstadkomma en murbräcka mot "det nya Jerusalems" murar. De (185) kristna författarna och skriftställarna höllo envist fast vid de gamla hederliga religiösa bokförlagen, som det sedan långa tider tillbaka inte rått någon brist på här i Sverige, och alla Moses' frestande anbud avböjdes. Men då, omkring år 1918, lyckades Moses för första gången åstadkomma en allvarlig bräcka i muren, och detta skedde symboliskt nog med tillhjälp av f. d. reservlöjtnanten, författaren och numera pingsttidnings-redaktören Sven Lidman. För dem, som inte känna till något om denne mans antecedentia, förefaller det kanske egendomligt, att just denne man, som ju vill gälla för alt vara ett verkligt Guds barn och en i ordets egentliga mening sann väckelsepredikant, kom att i detta fall spela samma förrädarroll som en gång i den israelitiska historien skökan Rahab. Men sedan man lärt känna de stora dragen i denne mans liv och gärning, ställer man sig inte längre på något sätt undrande över, att han sedan tjugo år tillbaka vid sidan av sin kristliga predikant- och redaktörs-verksamhet också, och kanske i främsta rummet, verkar som en av Moses' pålitligaste och trognaste hejdukar i detta land. Låt oss först, för att få det rätta greppet på denna verkliga Medusa-gestalts mentalitet, konstatera, att han är besatt av en anstolthet utan alla gränser, och att pingströrelsens ledare och anhängare i Sverige trots tjugoåriga oavbrutna förböner dag och natt inte ens med Guds hjälp lyckats driva detta högfärdsminne ur kroppen på Sven Lidman. Ännu i denna dag skryter han från predikantestraden i Filadelfia-kyrkan såväl som i alla andra religiösa samfund och föreningar, där han blir inbjuden att tala, om sin gamla präst- (186) och krigarsläkt, där åtminstone en övermåttan tapper och behjärtad medlem en gång i världen gått i döden för att rädda en nära anhörigs liv, en i Lidmanska släktens historia fullständigt enastående bragd, enligt vad predikanten och författaren Sven Lidman vill göra gällande. Nåväl, denne man drömde redan i sin tidigaste ungdom, enligt vad han gärna berättar i sina predikningar, om att bli miljonär. En kvinnlig anförvant hade frågat lille Sven, vad han skulle bli, när han blev stor och fått till svar: "Jag skall bli miljonär!" - "Det var roligt, då får mamma och tant Emma det bra", hade anförvanten sagt men fått till svar: "Nej, då är dom redan döda!" Och för en gångs skull gick barndomsdrömmen i uppfyllelse. Sven Carl Hindrik Rudolphson, som är hans fullsländiga namn, är född 1882 i Karlskrona, där fadern var tullförvaltaren Rudolplh Wolff. Sonen tog en lägre juridisk examen i Uppsala, varefter han blev reserv-underlöjtnant vid 2:dra livgrenadjärregementet. Fadern eller någon av dennes förfäder måste emellertid ha haft judiskt blod i ådrorna, annars kunde sonen inte vid så tidiga år ha visat så utpräglade judiska egenskaper. Han dög visserligen inte till affärsman och inte heller till krigare på ordinarie stat, men han kunde i stället något annat: han kunde konsten att skriva både vers och prosa, åtminstone så pass skapligt, att han kunde imponera på den intimare umgängeskretsen. Och snart lyckades han slå delvis igenom, vare sig det nu var med sina diktsamlingar, som utkommo i följd åren 1904-1907 efter någon av sina romaner, som utkommo under åren 1910-1918, då det blev definitivt slut med Lidmans litterära pro- (187) duktion, och han i stället övergick till predikantverksamhet. Redan 1908 hade Sven Lidman emellertid gift sig till de redan i ungdomen drömda miljonerna; hans maka blev nämligen Karin Thiel, en dotter till den kände judiske bankdirektören Ernest Thiel och hans maka, Anna Josephson. Att den unge diktaren med detta äktenskap ingått ett direkt kontrakt med Den Onde själv, i stil med den gamle Goethes Faust, synes tämligen uppenbart - åtminstone om man betraktar händelseförloppet från den unge kontrahentens nuvarande perspektiv. Från och med ingången av detta äktenskap började Lidman nämligen leva ett liv i sus och dus, såsom han själv inte generar sig att offentligen bekänna och till och med en smula skrytsamt skildra i sina predikningar. Han levde riktigt livets glada dagar i några av Europas mest levnadslustiga och sorglösa metropoler, på den tid, årtiondet närmast före kriget, då det var high fashion för unga lättingar, salongslejon och flanörer att strö andras pengar omkring sig. Det var en fruktansvärd förnedringsperiod som Sven Lidman genomgick under många år, en sann 80-tals-boheme i Bonniersk smak, som drack ocli levde med klackarna i taket och förödde alla sina egna och anhörigas pengar, och vars enda ambition i livet var att förvandla sina utsvävningar till erotiska dikter och makabra romaner åt det Bonnierska förlaget. Hirschel gnuggade ofta sina händer, när han hörde om Sven Lidmans fantastiska utsvävningar och bottenlösa svinerier: här hade han funnit en ny idealisk gojim-författare, en ung man som var på väg att slå sig själv i spillror och sjunka djupare än de flesta i förnedring (188) - men som innan han hunnit helt ödelägga sig själv ändock skulle kunna producera några formidabla romaner och säljbara diktsamlingar åt gamle Moses. Ty Sven Lidman hade ingått ett formligt kontrakt med Mörksens furste, det har han själv högtidligt vittnat om, och allt tydde på att Sven Lidman själv skulle förlora allt, och Moses dela hans kvarlåtenskap med samme furste . . . Men plötsligt small det ett skott därute i Europa, och det tog ett hastigt slut med gascognarhumöret och 80-tals-bohemeriet därute på den europeiska kontinenten. Sven Lidman vaknade, likt en hop andra nordiska gascognare, upp på ett bakgatshotell i Köpenhamns ruskkvarter, med huvudvärk och pengarna uppsvirade. Det började gälla allvar därute i Europa, och ingen hade tid att längre tänka på eller intressera sig för litterära flanörer och deras utsvävningar. Den Lidmanska hemgiften började sina och Moses i Stockholm började vägra förskottsbetalning, och pocka på flera makabra romaner, och mindre drickande. Lidman började vakna upp ur sitt rus och finna, att världen var ovanligt grym och hård, utan pengar, utan vin, kvinnor och musik - utan ens den minsta lilla rest av gascognarhumöret kvar. Därute i Europa spelade kanonerna och dödsskriken en begravningshymn över allt vad 80-tals-bohèmeri och gascognarpoesi hette, kroginnehavarna och hotellägarna i Köpenhamn ville heller inte bevilja kredit längre, och en dag vräktes Sven Lidman på gatan, och med honom hela den världsåskådning han dittills besjungit. Det blev ett grymt uppvaknande. Sven Lidman samlade ihop trasorna av sitt forna liv och begynte sin golgataväg tillbaka till Stockholm. Men han kunde (189) inte gå till Bonniers, inte heller till några andra gamla gynnare och beundrare. Ingen ville veta av honom längre. Ingen människa i världen kunde eller ville lösa honom från kontraktet med Mörkrets furste. Sven Lidman sprang runt hos hela Stockholms prästerskap, till slut, för att höra om det inte kunde finnas nåd för en sådan syndare som han. Men alla visade bort honom, ingenstans fann han någon som ville hjälpa honom. Jo, till sist påträffades en, som ville lösa Sven Lidman från kontraktet. Det var föreståndaren för en frikyrkoförsamling i Stockholm, de s. k. pingstvännernas största församling i Stockholm, pastor Lewi Petrus. Han åtog sig oförskräckt saken. Men om han i detta ögonblick: vetat vad han gav sig in på, låta vi vara osagt. Han har emellertid nu i tjugo år fått bära konsekvenserna av sin handling, och ännu är det inte slut. Hela pingströrelsen i Sverige synes genom Sven Lidmans inträde i församlingen ha kommit en smula ur gängorna, och fått en barlast som för varje år alltmer börjar likna ett lik i lasten. Inom Stockholms-församlingen är man tydligen alltför finkänslig för att vilja röra vid saken, men överallt ute i landet, där rörelsen har ett synnerligen stort antal anhängare - i det närmaste 100.000 trogna - ställer man sig undrande och spörjande, hur det hela skall sluta. Skall Sven Lidman en dag bringa hela rörelsen på avvägar? Ehuru pingströrelsen har eget bokförlag i Stockholm, som varje år utger en mängd uppbyggelselitteratur, har den gamle Moses vid Sveavägen i Stockholm numera fått en så fast fot även inom den svenska pingströrelsen, att man till och med lyckats locka pastor Petrus att trycka flera av sina uppbyggelse- (190) böcker på det Bonnierska förlaget. Och av Sven Lidman själv utkommer varje år en eller flera böcker på det Bonnierska förlaget; men inte nog härmed, utan hela den gamla Lidmanska produktionen - skriven av Anti-Krist-författaren Sven Lidman - tryckas gladeligen om och om igen i nya upplagor på det Bonnierska förlaget, hand i hand med de religiösa Lidman-böckerna, och varje år lyfter väckelsepredikanten feta royalties på samma böcker, som han i sina predikningar så strängt fördömer och förkastar, eftersom de skrivits av den gamle förhärdade syndaren Sven Lidman . . . Så långt har det alltså gått med avfallet och förfallet även inom det kristna lägret i Sverige, att till och med den rörelse och församling, som annars vill gälla för att närmast likna den urkristna församlingen, öppet bedriver modärn kohandel med det obotfärdiga Israel. Men om så sker även ifråga om pingstvännerna, vad skall man då inte kunna vänta från de övriga kristna rörelserna i vårt land, där alla - från ecklesiastikministrar och ärkebiskopar ned till de allra senaste religiösa skrikens offentliga förkunnare, som t. ex. nu Sven Stolpe - alla sitta ohjälpligt och för livstid fast i den stora spindelns nät. Vem i hela vårt land äger längre kraft och mod att stå emot Moses Smith, den sentida ättlingen av samma folk som spikade sin egen Kristus på förbannelsens trä, och som nu är i färd med att förnedra och tillintetgöra ännu ett av sina tallösa offer: det svenska folket.