17
Kap.
XVII.
MOSES & WALLENBERG CONTRA
KREUGER.
Vi ha antytt, att det främst torde ha
varit Hirschels hela önskan att få
fast grepp om så många som
möjligt av huvudstadspressens organ, som
främst väckte Bonniernas ilska mot
bröderna Kreuger under senare hälften
av 1920-talet. Saken har ofta framställts
så, som om bröderna Kreuger,
främst Ivar men i någon mån
också Torsten, målmedvetet sökt
slå under sig vissa pressorgan. Men i
själva verket torde det kunna sägas,
att initiativet mera utgick från resp.
tidningar
(97)
själva, från deras redaktioner och
styrelser, som tydligt kunna känna de
Hirschelska bläckfisk-armarnas forsök
att gripa dem. Hotade som de voro av ödet
att likt Dagens Nyheter sväljas av
Bonnierna, eller att komma under Wallenbergsk
lydno, kunde de knappast förebrås
för att de sökte ekonomisk hjälp
för att undgå detta öde, och
få tidningarna att stanna i svenska
händer. Och den enda ekonomiska makt
här i landet, som vid den tiden var i
stånd att mäta sig med de båda
nyssnämnda koncernerna, och dessutom var
villig att offra något för den goda
saken, det var bröderna Kreuger.
Särskilt var det Bonniernas efter hand
alltmer ökade inflytande i den s. k.
Svenska Pressbyrån, som verkade
avskräckande. Tidningar, som redan
kände sig klavbundna genom
Pressbyrå-beroendet och tyranniet, ryggade
tillbaka inför utsikten till att helt och
hållet sälja sig, rubb och stubb,
till det i nämnda byrås centrum
lurande bläckfisk-monstret.
Huvudsakligen av sådana skäl synes
det ha varit, som man från olika
presshåll under efterkrigsårens
finansiella bakslag och delvis rentav anarkiska
förhållanden vände sina blickar
mot Ivar och Torsten Kreuger. Några
särskilda ansträngningar från
Kreugerska hållet voro alltså
näppeligen av nöden, supplikanterna
kommo helt av sig själva.
Att Ivar Kreuger hade sin dödsfiende i
den Wallenbergska koncernen, torde vara
allmänt bekant. Under tiden närmast
före, under och efter sekelskiftet hade
Wallenbergarna nått fram till så
gott som ekonomiskt envälde och finansiell
allmakt här i landet. Sedan Louis
Frænkcl ryckts bort genom döden,
dröjde det ej länge, innan hans
"Handelsbank" kom till korta under konkurrensen
med Wallenbergsbanken och
(98)
måste krypa till korset. Vad det
sistnämnda penning-institutet
förtjänade under och delvis just
på världskriget, med sin faktiske, om
än för tillfället ej nominelle
chef en lång tid fungerande som Sveriges
utrikesminister, kan förstås av den
jättedonation, medelst vilken denne
efteråt liksom sökte släta
över det unika samarbetet.
Före kriget hade Moses ännu inte
egentligen sträckt sina
spekulationsaffärer utanför sitt
huvudsakliga verksamhetsområde,
bokgeschäftet. Men också för
Moses hade affärerna blomstrat under krigs-
och kristiden. Med sin fäderneärvda
fina näsa för allt vad spekulationer
heter hade det Bonnierska bokförlagets chef
börjat i all tysthet sträcka ut sina
spekulationstentakler åt alla
väderstreck, även utanför det
svenska Kanaans gränser. Österut till
Finland, Baltikum, Ryssland, först tsarens,
sedan Lenins, västerut ända bort till
Nya världen, som lyckliggjordes med ett
eget Bonnierhus, filial under tabernaklet i
Stockholm, samt först och sist
söderut, till det förra hemlandet,
Tyskland, i vars revolutionsgrumliga vatten det
borde finnas varjehanda av värde att
håva upp. Frånsett att den svenska
förlags- och tryckerifirman passade
på och fann det tillständigt att med
utnyttjande av den tyska valutakraschen
tjuvtrycka sina böcker i Tyskland, nota
bene så länge detta gick för sig
bakom de egna arbetarnas ryggar här hemma
och utan att den svenska publiken lade
märke därtill, så jobbade Moses
också friskt i tyska tomter,
såväl i Berlin som i Leipzig och
Dresden, varifrån ungefär ett
århundrade tidigare Gutkind Hirschel
vandrat mot norr med stav i handen för att
i Norden undergå den sällsamma
förvandling, som gjorde honom till Gerard
Bonnier.
(98)
De Bonnierska krigs-, kris-, gulasch- och
valutaspekulationerna mångdubblade
miljonförmögenheten, om än inte i
samma utsträckning som det Wallenbergska
bankgeschäftet tjänat på kriget,
så dock tillräckligt för att
komma huset Bonnier, där Moses d. y. nu
snart hade tre smarta söner-kompanjoner vid
sin sida, att känna sig som en
börsfaktor av rang och något helt
annat än på den tiden, då gamle
Moses Smiths bankaffärer kunde betecknas
som skäligen obskyra.
Då, och ännu till rätt
långt fram i tiden, hade Moses och hans
närmaste arvtagare just aldrig visat
någon större kärlek till
storbankerna, allraminst Wallenbergs-banken.
Herrarna Wallenberg hade förvisso
länge betraktat herrarna Hirschel von oben
och aldrig drömt om att det någonsin
skulle kunna bli tal om någon som helst
jämbördighet mellan dem. Men det finns
som bekant ett gammalt ordspråk, som
säger, att "man skall aldrig säga
aldrig". Det händer ju ofta, att gemensamt
hat kan bli ett alldeles ovanligt starkt och
tillförlitligt föreningsband.
Att Wallenbergarna hatade den under
årtiondet närmast efter kriget
uppväxande ekonomiska maktfaktor, som
betecknades av namnet Kreuger, detta var ingen
hemlighet. Just efter världskrigets
gulaschvinster, när huset Wallenberg trott
sig stå som Sveriges oemotsägligt
starkaste, för att inte säga rentav
dess enda verkligt starka, internationella makt,
då framträder denna Kreugerska
skapelse, som inom kort skulle växa ut till
oanade dimensioner och vinna en betydligt
starkare ställning än några
Wallenbergshus.
Det var inte underligt, att man hos Enskilda
Banken från allra första begynnelsen
ställde sig inte bara
(100)
oförstående och likgiltig, utan
rentav fientlig mot bröderna Kreuger, d. v.
s. i hemlighet. Så mycket mer kuriöst
som familjerna W. och K. voro rätt så
nära släkt, i det att bröderna
Kreugers mor och modern till Marcus Wallenberg
och dennes helsyskon bägge voro av familjen
von Sydow. Ivar Kreuger gjorde också en
gång under sin stormakts dagar Wallenberg
en ovärderlig tjänst, genom att tack
vare sitt inflytande i Amerika träda i
bräschen för Wallenbergarna och
hjälpa dem helskinnade ut ur en
sydamerikansk spekulationsaffär, som annars
skulle ha kostat dem ett tiotal miljoner kronor
i förlust. Det enda tack Ivar Kreuger fick
från det hållet, var ett
översvallande hyllningsbrev, vari den gamle
finansräven från Enskilda Banken
förklarade sig "icke vara värdig att
lösa Ivar Kreugers skorem". Detta hindrade
dock ej Knut Wallenberg från alt, efter
Kreugerkatastrofen, högfärdigt
förklara sig ha varit så gott som
obekant med den förolyckade...
Vad som särskilt väckte ond blod
hos det stora bankhuset var pressopinionens
så gott som fullständiga enighet
ifråga om att skänka
Kreugerföretagen sitt förtroende. Helt
visst skulle man velat ge mycket för att
göra avbräck i denna eniga kör,
inte för allmänhetens skull, ty den
kunde, vad Wallenbergarna anginge, få
tjäna eller tappa på hausse eller
på baisse efter behag, men för
bankens och husets egen skull, dess
såväl prestige som ekonomiska
intressen. Emellertid hörde det till de
Wallenbergska traditionerna att aldrig eller
åtminstone ogärna och aldrig
offentligt lägga sig till med något
organ för det fria ordet, utan nöja
sig med att på omvägar få fram
sina saker i helst så många
pressorgan som möjligt samt ur olika
syn-
(101)
punkter, men ledande till ungefär samma
slutsatser. Allt naturligtvis så anonymt
som möjligt - "Esaus händer och Jakobs
röst".
Enligt denna gamla tradition ville man inte
heller gärna under den allmänna
tidningsvillervallan några år efter
kriget själv träda fram och öppet
göra sitt bud på den
ifrågavarande unika och bedrövliga
konkursrealisationen. Men i stället kom man
då på den iden, att kanske i detta
fall Bonnierna, som man dittills något
högfärdigt sett ned på, skulle
kunna bli till nytta och skickas fram i
bräschen, eller åtminstone till
auktionsbordet, för att göra sina bud
- till hälften som bulvaner och till
hälften för egen räkning.
Bonnierna älskade nämligen inte
heller bröderna Kreuger. Dessa senare
ansågos av Hirschel-herrarna vara
ekonomiska uppkomlingar, medan Bonnierna i snart
ett århundrade klippt de svenska
fåren och först nu trott sig kunna
börja riktigt ordentligt ta för sig av
"det feta i landet". Förut hade man funnit
Wallenbergarna högfärdiga, och nu var
det inte bättre med den nya maktfaktorn
Kreuger. Men riktigt illa blev det först,
när Bonnierna nu koncentrerade sig på
att efter Dagens Nyheters förvärv
fortsätta att äta sig vidare in i
svenska tidningspressen i allmänhet och
huvudstadspressen i synnerhet.
Att Mosesförlaget ingalunda var
nöjt med att ha fångat in bara ett av
de stora huvudstadsbladen, var naturligtvis
ingen hemlighet. Det var inte så mycket av
politiska skäl och inte bara med
hänsyn till de lukrativa
annonsintäkterna, som herrarna Bonnier
ville och nästan måste utvidga sitt
herravälde över Stockholmspressen,
utan mest med hänsyn till ställningen
inom Pressbyrån, där det ingalunda
saknades oppo-
(102)
sition mot det Bonnierska inslaget och
intrånget, en opposition, som enklast
kvävdes genom att medelst köp
göra sig till herre över
opponenterna.
Av det antydda inses, på vilka
lönliga stigar Bonnierna och Wallenbergarna
i den ifrågavarande situationen funno
varandra å la Herodes och Pilatus.
Utrymmet tillåter oss inte att
fördjupa oss i detaljer rörande de nya
vännernas gemensamma manipulationer under
detta tidningsschackrande. Det må vara nog
med att fastslå, att det ena
tilltänkta villebrådet efter det
andra under denna originella jakt på det
s. k. Fria ordets jaktmark, gick förlorat
för herrarna Bonnier, ehuru de i hemlighet
hade bakom sig allt behövligt ekonomiskt
stöd från herrarna Wallenberg. Bytena
föredrogo, av vad anledning det nu kunde ha
varit, att söka skydd och hjälp
på Kreugerhåll, som också i en
del fall erhölls, utan att man därvid
rättvisligen torde kunna tala om
någon ursprunglig Kreugeravsikt att
slå under sig några tidningar eller
skapa någon tidningstrust.
Att emellertid på så sätt
förhindrades, åtminstone för
någon tid framåt, tillkomsten av en
Bonniersk tidningstrust, det är alldeles
oemotsägligt. Och lika ovedersägligt
är, att en dylik trusts bildande då
var målmedvetet avsedd av herrarna Moses.
Därför bör man också utan
svårighet kunna förstå den
förbittring och harm, som på det
hållet måste framkallas, när
från Kreugerhåll sattes krokben
än för den ena och än för
den andra planen. Med den påföljd att
det blev pannkaka av alltsammans. "Hinc
illæ lacrymæ!" Det är uttytt:
härav den dolda förföljelse,
riktad mot först och i all synnerhet Ivar
Kreuger, senare och i andra hand mot dennes
broder,
(103)
som under åren närmast före
den stora katastrofen hätskt
fullföljdes av Wallenbergarna, med
Bonnierna som ivriga och skickliga adjutanter.
Även härvidlag undandrar sig
naturligtvis allt intrigerandet dagsljuset,
alldeles som när det tidigare bara
gällt tidningsschackrandet här hemma.
Skillnaden var bara, att när det nu
gällde att till vad pris som helst,
även om landet bleve ruinerat på
kuppen, bringa hela Kreugerbyggnaden på
fall, så intrigerades, bakdantades och
manipulerades och utlades minor på en helt
annan och större arena, än när
man förut rörde sig bara inom den
Stockholmska tidnings- och penningvärlden.
Nu hade arenan världsomfattning, insatserna
räknades i hundra- och tusentals miljoner
och Wally· & Hirschel hade nu helt
plötsligt fått en oväntad
hjälp av hela det internationella
rovkapitalet. Men herrarna Moses gjorde god
nytta ifråga om agitation och spioneri
på den svenska hemmafronten under den
stora baisse-attacken mot bröderna Kreuger
och de kände sig helt visst mycket
upplivade och hedrade av att på så
sätt ha blivit med ens upptagna i den stora
världsfinansen samt att få ta del i
dessa spel. Va banque . . . Och så gick
det som det gick!
|