5
Kap.
V.
HUR HIRSCHEL BLEV MOSES
SMITH.
Den svenska litteraturens ryktbaraste namn
under de senaste hundra åren var väl
August Strindberg. Som bekant blev också
han, fast först efter sju sorger och
åtta bedrövelser, infångad i de
Bonnierska författarfållorna. Men att
det inte i början såg ut, som som
detta skulle bli fallet, det framgår
exempelvis av den träffande skildringen av
Moses i "Röda rummet" (1879) och
ännu mera av det direkt på Albert
Bonnier syftande kapitlet Hos
förläggaren i "Det nya riket"
(1882), där den sistnämnde är
avporträtterad på det mest
realistiska sätt såsom "Moses
Smith".
Att de över Köpenhamn från
Tyskland till Sverige invandrade tre
bröderna Bonnier allesammans kommo att
slå sig på att schackra just i
böcker, och detta ej blott som vanliga
bokhandlare, utan snart även som
bokförläggare, hade sina rutiga
skäl och randiga orsaker. I fråga om
det annars för Israels barn i
allmänhet, och den Hirschelska familjen i
synnerhet så specifikt lämpliga
schackrandet med gamla kläder och lump, var
konkurrensen med infödingarna här
större. För övrigt hade
bröderna förekommits av andra judiska
invandrare, som anlänt några år
tidigare och redan i betänklig grad lagt
beslag på klädes- och lump-branschen
samt t. o. m. startat företag i stor stil
inom textilbranschen. Att börja sin
karriär i Sverige som enkla
"gårdfarihandlare" höllo de sig
tydligen för goda till. Dessutom hade de
under sin månghundraåriga erfarenhet
inom just lump- och klädesbranschen
troligtvis känt sin begränsning
på ett påfallande sätt,
(21)
eftersom de inte funnit jaktmarkerna
särdeles givande ens i
klädesbranschens Schlaraffenland i Sachsens
huvudstad, textilindustriens och lumphandelns
centrum i Mellan-Europa sedan århundraden.
Att man emellertid höll
reträttvägarna klara, för den
händelse bokbranschen skulle slå
alldeles slint; framgår så tydligt
som helst av det faktum, att det i Adolf
Bonniers första hyreskontrakt i Stockholm
heter, att lägenheten vid Storkyrkobrinken
finge begagnas blott "till bokhandel eller
färdiggjorda kläders
försäljning". Det är en sann
Hirschel som skriver detta kontrakt, det är
den evige lumphandlaren från ghettot.
När en fältherre vill erövra
en fästning, är det ju
självklart, att han inriktar sig just mot
dess svagaste punkter. Fästningen Sverige
har som bekant aldrig haft någon synnerlig
motståndskraft mot spekulativa,
utländska äventyrare, som sökt
slå under sig än det ena och än
det andra geschäftområdet här i
landet på infödingarnas bekostnad.
Men om det vid den tidpunkten, då
Bonnierna gingo över Sundet och
började gå lill storms mot det
svenska samhället, var något
ekonomiskt område, som i alldeles
särskild grad låg obearbetat och
följaktligen måste i allra
främsta rummet locka företagsamma och
ogenerade utländska invandrare, så
var det onekligen just bokmarknaden och dennas
olika grenar.
Bröderna Bonniers val mellan å ena
sidan klädes - och lumpaffär, å
andra sidan bokhandel var ju så gott som
på förhand avgjort, uppvuxna som de
voro i gamle "Gérards"
lånebibliotek nere i Köpenhamn; den
forna lumphandeln i Klarebodernes ghetto hade
nämligen blivit antikvitetsaffär och
lånebibliotek, för att undgå
konkurs. För den tidens bokköpare var
den
(22)
största svårigheten att få
in i landet utländsk litteratur, och till
förmedlare därvidlag ägnade sig
speciellt judarna ypperligt, på grund av
sin otroliga förmåga att hänga
ihop som ler och långhalm, i vilka av
jordens länder de än månde
hamna. I början och mitten av förra
århundradet lästes såväl
tyska som franska språken vida
allmännare i Skandinavien än senare
blev förhållandet, och
därför fanns det onekligen plats
för de Bonnierska lånebiblioteken och
boklådorna, såväl i Stockholm
som Göteborg, även om dessa
lånebibliotek på den tiden voro
sjudubbelt mera dubiösa
affärs-företag än våra
dagars mest dubiösa "bokbarer" - med
"världslitteraturens mästerverk
för 25 öre i veckan"!
Men under det den Hirschelska familjen
sysslade med importen av utländsk
litteratur, kom man helt naturligt också
att syssla med svensk litteratur, som
också endast med möda och besvär
kunde anskaffas från ort till ort, innan
det började bli någon ordning med de
olika småbokhandlarna och något
samarbete mellan bokhandlarna och de
fåtaliga bokförläggarna.
Dessförinnan måste mera
företagsamma bokhandlare vagabondera med
sina bokförlag och från sin hemstad
resa omkring till större och mindre
marknader. Så t. ex. infann sig juden
Bonnier år efter år vid den stora
"Fastingsmarknaden" i Kristinehamn, där han
i ur och skur gjorde sina illustra
bokaffärer, ofta sida vid sida med det
stånd, där våra dagars illustre
ex-generalkonsul Josef Sachs' stamfar på
mödernet, gamle Benjamin Leja schackrade
med sina "schene Raritäten".
På dessa punkter var det allså
som den äldste av de tre
Bonnierbröderna gjorde sin insats,
först med sin
(23)
Göteborgsaffär och sedan även
med den beryktade "Bokhandels-Bazaren" i
Stockholm, där, enligt vad brorsonen Karl
Otto stolt berättar, själva drottning
Desideria av juden Bonnier tillhandlade sig
åtskilligt, bland annat Paul de Kocks
skandalösa romaner. Och bland andra notabla
kunder antecknar han en viss "skänkmamsell"
Rose, vilkens namn överlevde henne i
årtionden i den gamla slagdängan och
supvisan:
"Fru Söderström och lilla
Mamsell Rose
ge mej lite sodavatten,
sodavatten, punsch!
Ritsch, ratsch, fillebom bom bom
Fillebom!"
När så Stockholmsgeschäftet
börjat få uppsving, ansåg sig
Hirschel höra själv slå sig ned
i huvudstaden, efter det misslyckade
försöket att placera fadern från
Köpenhamn där, och samtidigt
anställde han ett biträde att ha hand
om Göteborgsaffärn. Detta skedde 1832,
och till samma tidpunkt kan också dateras
tillkomsten av det Hirschelska bokförlaget,
det första s. k. Bonnierska, vars blygsamma
början som nämnts utgjordes av en
från engelskan översatt
spökhistoria samt ett "svenskt original",
behandlande Mästertjuven Lasse-Majas
äventyr.
Det var tre år efter
överflyttningen från Göteborg
till Stockholm, som Adolf Bonnier tog till sig
från Köpenhamn en av sina yngre
bröder, den då 14-årige Albert,
som skulle komma att bli familjens Napoleon och
grundaren av det nu sekeljubilerande huset
Hirschel. Efter ytterligare två år
anlände också yngste
(24)
brodern, då ännu kallad David,
vilket kanske för mycket judiskt klingande
namn han längre fram utbytte mot det mera
hedniska Felix, på den smarte
Stockholm-Hirschels inrådan. En annan
bror, som försöksvis vistades här
någon tid, måste snart exporteras
till Nya världen, där han fick sluta
sitt liv på ett sinnessjukhus: "Han var
jo osse saadan en skidt Forreiningsmand, saa ham
maatte man jo gøre sig af med!" - som
den gamle Hirschel ofta dekreterade.
I början. på 1830-talet gifte sig
Adolf B. med en dotter till Karlshamnsjuden
Philip, som gav honom 3000 riksdaler i hemgift
med dottern, något som förvisso var
en synnerligen välkommen tillökning i
rörelse-kapitalet. Driftkostnaderna voro
visserligen relativt blygsamma, och det nygifta
paret tycks åtminstone under den
första tiden ha bott i butikslokalen vid
Storkyrkobrinken, och helt visst fick man billig
arbetskraft i de från Köpenhamn
importerade Hirschel-bröderna. Men till
utgifterna för
lånebiblioteks-verksamheten vid
Västerlånggatan, som drevs till 1839
och därefter försåldes, samt
bokhandeln vid Storkyrkobrinken, sistnämnda
år flyttad till den då
nyuppförda, numera försvunna s. k.
Norrbro-Bazaren, hade nu kommit också
bokförlaget, förutom affären i
Göteborg. Dit förflyttades emellertid
rätt snart den av Stockholms-Hirschel till
Felix omkristnade och omciviliserade brodern
David. Denne hade omöjligen kunnat
förlikas med svägerskan, hos vilken
han hade "kost och logi" såsom en del av
avlöningen, medan däremot
förhållandet var så mycket
bättre och intimare mellan henne och den
andre unge svågern, Albert. Sedan yngste
brodern sålunda fått i Göteborg
börja mera på egen hand under
1840-talet, om han än ej blev
Göteborgsaffärens ägare
(25)
förrän några år senare
efter en del slitningar, dröjde det ej
länge, förrän också han
började driva bokförlag. Detta skedde
1844, och hos honom utgjordes
förstlingsarbetet av en beskrivning
över Göteborg och
Trollhättan.
David Felix var för övrigt
synnerligen olik de äldre bröderna.
Han ville helst spela den elegante
världsmannen och ville inte alls
låtsas om sin judiska härkomst. Adolf
var en omisskännlig judetyp, och Albert med
sitt helskägg blev efterhand alltmer
patriarkalisk och semitisk till sitt yttre,
medan däremot Göteborgs-brodern inte
bara i fråga om kläderna, som alltid
var senaste English fashion, utan också i
fråga om utseendet i övrigt
bemödade sig om att visa en finrakad,
engelsk lords skarpt skurna profil. Han generade
sig inte ens för att i sina brev till
bröderna avhåna sina ras- och
trosfränder i staden. Så t. ex. skrev
han efter en konsert av den judiska
sångerskan Henriette Nissen-Salomon bl.
a.: "Det var en egen anblick att se de
långa bänkraderna med idel
långa, krokiga papegojnäsor av den
utvalda stammen. Människor, som
ihopskockats för att opinionera för en
trosförvant och därjämte
fröjdas åt de dyra sångerna,
som kostade dem så och så mycket per
person. Jag kom att tänka på Heines
berättelse om judebankiren, som på en
konsert tog de smutsiga bomullstussarna ur
öronen för att inte behöva
gå miste om någon av de dyrt
betalade tonerna . . ." David-Felix var
också den bland bröderna, som med all
makt yrkade på och, fast ej
förrän år 1849, drev igenom, att
alla tre Hirschel-bröderna äntligen
skulle samtidigt söka få bli svenska
medborgare. Ända dittills hade samtliga
bröderna endast haft tillstånd att
"tillsvidare i riket vistas", med risk att kunna
när
(26)
som helst utan vidare utvisas. Men fr. o. m.
1849 kunde Göteborgs-eleganten D. F.
Bonnier känna sig som svensk, han liksom
bröderna. Hur mycket svensk han i
själva verket var - "that's another story .
. ."
Vad religionen beträffar, fortforo de
dock officiellt att vara "mosaiska
trosbekännare". Adolf B. var väl
emellertid den ende av dem, som av
Moses-religionen fäst sig vid något
annat bud än det allbekanta: "Tu må
icke ockra på tina egna, men på te
främmande, på tem må tu ockra,
och ockra ganz ferskräcklich . . .
Brodern i Göteborg hade förvisso
alls ingen religion, trots gamle generalkonsuln
och Stockholmsjuden Peter Herzogs
påstående, att "Nåken
religiån muss man haben." Om brodern
Albert vittnar hans son Karl Otto i sin
"familjebok", att han var "fullkomligt
främmande för judisk ortodoxi". Han
hade visserligen efter tolv års
Sverige-vistelse äntligen låtit sig
övertalas att ta inträde i en
förening "Israelitiska intressen", men i
sitt inträdestal gjort gällande, att
för judarna i Sverige vore det bättre
att "blanda sig med de kristna'' och bland dem
"vinna anseende", än om de "skulle lyckas
intaga hela Kanaans land!" Detta uttalande kan
nästan betraktas som Alberts motto och
program för hela hans verksamhet, och inte
bara hans utan hans avkomlingars och hela huset
Hirschels. Och ingen kan säga, att inte
programmet förverkligats. Beblandelsen med
de kristna har knappast kunnat drivas
längre än som skett; i våra
dagar är det inte längre någon,
som vid nämnandet av det självtagna
namnet Bonnier ens tänker på
"Synagogan", och vad beträffar anseendet,
som måste vinnas, så har detta
på många områden tagit formen
av det mest avgjorda, hänsynslösa och
samvetslösa, tyranniska
skräckvälde.
(27)
Att inte de tre bröderna, eller
åtminstone de två, som bodde och
verkade i Stockholm, kunde ena sig om att driva
bokförlagsrörelsen tillsammans, utan i
tre olika firmor, är emellertid ganska
typiskt för judens mentalitet. Den judiska
levnadsregeln framför alla andra är ju
och har alltid varit: "Man är sig
själv närmast." Och det saknar inte
sitt intresse, att i Karl Ottos citerade
"familjebok" skymta, hur
bröderna-bokförläggarna sprungo
benen av sig på gator och i trappor
för att bakom varandras ryggar söka
stjäla från varandra än den ena
och än den andra för tillfället
eftersträvansvärde författaren
eller för egen räkning schackra till
sig och realisera än den ena och än
den andra idén, som skulle kunna inbringa
pengar. Endast Göteborgs-Bonnier, mer
kosmopolitisk och mindre judisk än
Stockholmsbröderna, lät en och annan
gång förstå, att han funne det
löjligt, att inte bröderna skulle
kunna enas som bokförläggare, utan
på detta sätt löpa i vägen
för varandra, vare sig det gällde att
utge "Pelle Snusk", vilket standardverk
symboliskt nog utkom i många olika
bearbetningar på samtliga olika
Bonnierförlag, eller något mer
förnämligt planschverk.
|