Martin Brandt

 

1   Kap. I.   ETT 100-ÅRSJUBILEUM   Dessa rader skrivas på den judiska bot-, böne- och fastedag, som kallas Gedaljadagen eller den tredje dagen i månaden Tischru anno 5598 efter den judiska världens skapelse, medan vi kristna gojim skriva den 3 september 1937. Gedaljadagens bot, böner och fasta äga rum till erinran om det mord, som en gång i tiden juden Ismael begick på en viss landshövding Gedalja, som tillsatts av konung Nebukadnesar för att hålla ordning på Israels ostyriga barn. Följderna av Ismaels ogärning blevo synnerligen ledsamma för såväl den judiske mördaren själv som hans trosfränder, som fingo dyrt betala för illdådet. Och över den bestraffningen sörjer på Gedaljadagen än i dag, efter två och ett halvt årtusende, mördarens stamfränder i förskingringen. Vad det obotfärdiga Israel kallar för botdagar är naturligtvis inte något, som kan jämföras med s. k. botdagar i kristlig bemärkelse. För det gamla ökenfolket gäller ju alltjämt ökendemonens hänsynslösa moralkodex, som inte tillåter några hänsyn i egendomsfolkets förhållande till gojim. Här i Sverige finns ju ingen anledning att högtidlighålla några Gedalja-fastedagar. Ingen svensk Nebukadnesar tänker på att låta någon landshövding plåga (3) hit invandrade israeliter, som i stället kunna själva bli både landshövdingar och statsråd och finansdiktatorer i vårt land med full frihet att efter förmåga plåga oss svenska gojim. I årtusenden ha ju israeliterna ständigt lika hänsynslöst tillämpat sin demoniska ökenmoral, och därigenom tvingat alla sådana folk, som något hållit på sin rätt och värdighet, att förr eller senare tillgripa särskilda medel för att hålla uppsikt över israeliterna. Så gjorde romarna både före och efter förskingringen, och så ha alla folk gjort, som kommit i närmare beröring med dem, ända fram till slutet av adertonde århundradet. Ända till dess hade judarna måst leva i sina ghetton eller slumkvarter, ett slags koncentrationsläger, och detta gjorde det lättare för . de icke-judiska folken, hos vilka de funnit en tillflyktssort i förskingringen, att hålla en sträng kontroll över dem. Men så kom den stora revolutionen, som frigjorde judarna från ghettots fängelse, den s. k. emancipationen., som kom judarna att likt rovfåglar kasta sig ut på gojims feta jaktmarker, besatta av sin tusen-åriga ökenrabies. Nu fanns inte längre några skrankor för judarna, framtiden och världserövringen låg öppen för dem. Det är också en ren tillfällighet, som kommit oss att fatta pennan just på Gedalja-dagen. Omedelbart framför oss väntar en hel rad stora judiska fröjd- och festdagar i månaden Tischru, lövhyddo- och försonings-festerna m. fl., och Juda har i sanning skäl att fröjdas inte bara i september månad, utan hela året om, ty så väl förspänt som judarna ha det i våra dagar, i den alldeles övervägande delen av världen, ha de säkerligen inte haft det, alltsedan den dag de ropade: "Hans blod komme över oss och våra barn!" (4) Här i Sverige motser i dessa dagar alla moder Sveas israelitiska adoptivbarn i vördsam, ödmjuk spänning en nära förestående fest, som är nästan ännu högtidligare än de andra religiösa festdagarna, nämligen den stora Bonnierska klang- och jubelfesten. Det mesta högtidsfirandet kring Albert Bonnier-jubileet torde säkert redan vara överståndet, när detta läses, men det har varit en önskan att inte låta slavarna på triumfvagnen vara ensamma om att ange tonen i hyllningskören., som kommit oss att fatta pennan. "Hyllningarna" - och inte minst hyllningsskrifterna i form av jubileumsverk eller dityrambiska, devota tidningsartiklar - ha redan varit legio, och ännu flera äro säkert de, som förberetts av det jubilerande huset självt, både av dess egna medlemmar och av dess köpta och betalade livegna inom den litterära eller den journalistiska, den vetenskapliga eller den politiska schackrarevärlden, börsschackrarna ingalunda att förglömma. Det Bonnierska huset är som bekant i denna dag en finansmakt i Sverige, och denna finansmakt har hundratusentals köpta och mer eller mindre betalade svenska gojim i sin slavtjänst, men det finns dock även några tiotusental fria svenskar, som skulle vilja säga ut sin mening om Bonnier-jubileet. Men som inte våga risken, därför att risken är stor! Judarna ha som bekant sin specielle gud, den gamle ökendemonen, om vilken det heter, att "han är en stark hämnare, allt intill tredje och fjärde led". Det kan ju emellertid i denna öken, fylld dels av förstummade, ödmjuka och hyllande klienter, dels av likaledes stumma, men förbittrade principiella motståndare, ha sitt intresse, att åtminstone en "röst i öknen" vågar låta höra sig. (5) Även det svenska Juda är onekligen en stor makt. Och lika oemotsågligt är, att Bonnier - herr Karl Otto med barn och barnbarn och barnbarnsbarn, d. v. s. hela "huset Bonnier" är Judas profet n:r 1 här i landet. Det är emellertid varken hundraårsminnet av familjens första ankomst till det svenska Kanaan eller den första svenska Bonnier-firmans 100-åriga tillvaro, som nu firas. Det var nämligen redan år 1827, som Adolf Bonnier, den nuvarande Karl Ottos farbror, tågade över sitt "Röda hav", d. v. s. Öresund. Vad åter firman beträffar, har det funnits åtskilliga Bonnier-firmor här i landet, av vilka den nämnde Adolfs var den tidigaste och några år äldre än brodern Alberts: det nuvarande s. k. "huset". Det grandiosa 100-årsjubiléets närmaste anledning är egentligen, att hösten 1837, (6) alltså nu i höst för jämnt hundra år sedan, utkom i Stockholm en liten, synnerligen anspråkslös bok, eller rättare en broschyr, nästan i minsta format (halv oktav) och betingande ett boklådspris av 12 skilling i dåtida mynt. Den lilla publikationen var i flera avseenden märklig och dessutom ytterst symbolisk för den framtida Bonnierska förlagsrörelsen i Sverige. Redan titeln var tillräckligt kuriös: "Bevis för att Napoleon aldrig existerat." Översättning från franskan - av den 17-årige köpenhamnske bodbetjänten Albert Bonnier, som varken behärskade svenska eller franska. En uppmärksam iakttagare kunde lägga märke till, att fastän bokförläggarenamnet var Bonnier, dock inte därmed avsågs den sedan några år redan kände Adolf B., vilkens två debutpublikationer utgjorts av dels en spökhistoria och dels "Mästertjuven Lasse-Majas Äventyr" - två likaledes mycket typiska exempel på den "Bonnierlitteratur" Sverige skulle komma att välsignas med - utan i stället Albert Bonnier. Den nämnda Napoleonboken var verkligen förstlingspublikationen från en spritt ny bokförläggare, och det allra märkligaste var, vilket ju den bokköpande allmänheten inte kunde ana, att förläggaren var en knappast 17-årig bodbetjänt från Köpenhamns-ghettot vid Klarebodarne i närheten av Kebmagergade; och en bodbetjänt som nu beslutat att bli den svenska litteraturens och kulturens högste överuppsyningsman, trots det han själv inte kunde uttrycka en enda begriplig mening på svenska; allt han sade var en fruktansvärd blandning av köpenhamnsslang, jiddisch och tyska . . . Men att vara "sin egen" som affärsman vid endast 17 års ålder måste forvisso te sig som något ytterst ovanligt, och titeln bokförläggare imponerade högeli- (7) gen på den tiden; kanske inte just bland Israels egna barn, som ju äro födda tillbedjare av den gyllene kalven, och som förlägga böcker lika ogenerat som de köpa och sälja gammal lump. Men för 100 år sedan voro vi här i Sverige ännu ej så förtrogna med judisk mentalitet, som vi hunnit bli under det senast förflutna århundradet, och till och med många så kallade bildade svenskar imponerades på den tiden och bluffades ovanligt lätt av den sluge bodbetjänten från Köpenhamn med den rådbråkade dansk-tyskan, det fräcka Vesterbrogade-flinet och de många klingande guldmynten i fickan . . . Tolvskillingsprodukten med bevis för att Napoleon icke existerat var i alla händelser den första av de förlagsartiklar, som sedan dess i tiotusental utspytts ur det ifrågavarande Bonnierförlagets Ginungagap. Och därför är det som nu, 100 år efteråt, det numera så stormäktiga "huset" firar sekelminnet med festligheter, som den köpta dagspressen med krypande svansviftningar och bugande artigbetsfraser beskrivit såsom "ett svenskt kulturjubileum". Det är det nu inte, men ett lysande judiskt schackrarjubileum är det. Låt oss i hast granska de 100 år som gått, och låt oss därefter, var och en av oss, säga ifrån öppet och frimodigt: skall vi ha 100 år ännu av israeliten Bonnier, eller ha vi nu fått nog?