Martin Brandt

   

8   Kap. VIII.   MOSES BJUDER PELLE SNUSK-HONORAR.   Tjugosex år hade Adolf Hirschel-Bonnier fyllt då han startade sitt förlagsgeschäft med "Mästertjuven Lasse-Majas Äventyr"; bara sjuttonårig hade brodern Albert fem år senare givit ut sin förstlingsbok 1837, och vid tjugotre års ålder hade dåvarande handelseleven David Felix Hirschel-Bonnier i Göteborg blivit bokförläggare genom att ge ut "Richards Lilla Bilderbok", "Lilla (41) Rosas Bilderbok" samt "Julafton - Sedelärande Berättelser för Ungdom", följda dels av en "Visbok", dels en bok om, hur "Den äkta Gentlemannen" bör bete sig, o. s. v. Och därmed kunde den svenska litteraturens och kulturens stora uppsving anses ha börjat. Medan Adolf Hirschels, alias Bonniers, förläggare-katalog knappast kan sägas ha några verkligt stora namn, förrän Fredrika Bremer några år före sin död till honom sålde förlagsrätten till sina sista böcker, hade Albert redan på 1850-talet lyckats få tag i svensk-finnen Topelius, som blev hans förlags första celebritet, under 60-talet följd av Viktor Rydberg. Ungefär samtidigt inleddes förbindelse med norrmännen Ibsen och Björnson, men beträffande den förre avbröts den nästan genast, på grund av ett oförsynt försök av Moses att få ett av Ibsens arbeten för underpris. Ett liknande försök beträffande Björnson avvisades också av denne som "mikroskopiskt löjligt", men Moses lyckades genom ett nytt och något anständigare bud återknyta förbindelsen, vilket emellertid inte lyckades i fråga om Ibsen. Vid denna tid hade emellertid Adolf samlats till sina judiska fäder, år 1867, och Göteborgs-Hirschel börjat med sin tidning "Göteborgs-Posten", som inte lämnade honom mycken tid över till förläggareverksamhet. Adolf Bonniers förlag var för övrigt vid hans död så gott som konkursmässigt, fast det, med hjälp av bröderna, fortsattes ett par årtionden av sonen Isidor, vilken f. ö. konkurrerade starkt med Albert om förlagsrätten till Strindbergs arbeten. Även i Göteborg fortsatte en brorson förlagsgeschäftet utan synnerlig framgång, och omkring sekelskiftet hamnade båda (42) dessa Bonnierförlag hos Albert, som därmed kan sägas ha, under Alberts fideikommissarie Karl Ottos spira, utvecklats till rang, heder och värdighet av "huset Bonnier" - forhenværende Ghetto-Hirschel. Både Albert och brodern David Felix i Göteborg hade bland sin tidigaste bokfabrikation tryckt var sin bok om, hur man lättast och enklast blir s. k. gentleman. Alberts lärobok i ämnet hette "Den bildade världsmannen", medan David Felix kallat sin konkurrentbok "Den äkta gentlemannen". Det vore överdrift att påstå, att de båda schackrarna själva i sin kontakt med klienter och allmänhet i någon nämnvärd grad tagit intryck av de lärdomar, man så generöst velat delge andra. Strindberg låter i sin berömda samhälls-satir Moses Smith säga till Arvid Falk: "Jag känner många skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen - jag kallar honom du -: Hör nu, Ibsen, skriv något för mitt "Magasin", jag betalar vad som helst. Han skrev och jag betalte." Moses son, Karl Otto, påstår, att Albert verkligen lyckats att "bli bror" med den annars så förbehållsamme skalden genom att under ett av Ibsens Stockholmsbesök bjuda honom till sig, men erkänner å andra sidan, att när ett årtionde senare den svensk-judiska bok utkommit, som förläggaren tillskrev skalden om, var hela "brorskapet" glömt. Bonnier kallade adressaten "Högtärade Herr Ibsen", medan den högtärade helt enkelt inte bevärdigade brevskrivaren med ett ord till svar. Karl Otto gissar, att detta berodde på, att Ibsen förbittrats av det underpris, som förläggaren varit nog oförsynt att bjuda för några av hans berömdaste dramer. (1000 kr. i ett för allt.) Det blev därför aldrig någon Ibsen-bok på det Bonnierska förlaget. (43) Det kan förefalla egendomligt, att Albert någonsin lyckats få sådana litterära berömdheter som Topelius och Viktor Rydberg in i sin fårfålla. Ifråga om Rydberg låg emellertid förklaringen i, att denne, som var anställd i Hedlunds Handelstidning, livet igenom hade Hedlund till sin "homme d'affaires", vilken förstod att föra den opraktiske diktarens talan i förlagsfrågor. Det framgår emellertid av K. O. Bonniers "familjebok", att han ännu långt in på 1860-talet, när Viktor Rydberg redan publicerat "Fribytaren på Östersjön", "Singoalla" och "Den siste Athenaren", han av Moses omnämndes som "en viss Viktor Rydberg, som inte skall vara så oäven'. Något större intresse för Rydberg fick Hirschel dock ej, förrän efter publicerandet i Göteborg av "Bibelns lära om Kristus", då det började bli en viss atmosfär av skandal kring namnet Rydberg. Nu passade Albert på att genom Hedlund köpa rätten att utge tredje upplagan av "Kristus-boken", medan han undrade, om inte brodern i Göteborg kunde få trycka den bok, som Rydberg troddes ha planer på att utge, som skulle behandla "Dämonologien", och som Moses med sin sedan årtusenden nedärvda sakkunskap på området helt rakt på sak kallade "Djävulsboken". Den förra boken kom ut hos Albert 1865, och därmed var den förbindelse mellan Rydberg och den judiske förläggaren inledd, som kom att räcka i trettio år eller så länge Rydberg levde. Dock sökte denne undantagsvis också annan förläggare, och redan tidigt höll det på att bli brytning mellan skalden och förläggaren, när denne försökte att på sitt vanliga sätt ifråga om litterära underhuggare binda Rydberg genom att erbjuda sig att liksom ta hans författarskap (44) på entreprenad, som Rydberg kallade det, mot att betala honom 150 riksdaler i månaden. "Jag förutser, att jag icke skulle trivas med dylikt", förklarade Rydberg torrt. Hans vän Hedlund lät Moses förstå, att Rydberg vore en verklig ackvisition för hans förlag, och detta gjorde, att juden, som hade hög tanke om Hedlunds omdöme, fortfor att på allt sätt haka sig fast vid denne. Så t. ex. var han under ett kyrkomöte ytterst envis ifråga om att påyrka att Rydberg, som var medlem av mötet som lekmanna-representant, skulle ta in och bo hos Moses. På detta och mångfaldiga andra sätt lyckades Hirschel behålla det Rydbergska namnet som ett av de två celebra namnen i sin förlagskatalog. Han förstod, vilken betydelse det måste ha för honom att kunna skryta med "min vän Rydberg". Vad Topelius beträffar, hade Moses fått ett fast grepp om denne redan mer än ett årtionde tidigare än ifråga om Rydberg. Redan 1851 köpte Moses för en helt visst mycket billigt pris Topelii skådespel "Efter femtio år". Att priset var billigt framgår av, att diktaren tre år senare av Moses fick hela 60 rubel pr del för de två första delarna av det berömda arbetet "Fältskärns Berättelser". De stuckos av förläggaren in bland mycket skräp i ett av honom startat romanbibliotek "Europeiska Följetongen", eller samma "Magasin" som Strindberg låter sin Moses skryta med att ha Ibsen till medarbetare. För tredje delen av Fältskärns berättelser höjdes honoraret till 135 rubel, men samtidigt tillhandlade sig Moses, enligt vad sonen uppger, "för mycket små belopp" förlagsrätten till det så utomordentligt populära arbetet "Läsning för Barn". Den blide och fromme diktaren kunde slutligen ej (45) underlåta en stilla antydan till förläggaren, att "Herr Bonnier fått mina tidigare arbeten nästan för billigt". Förläggaren Moses' försök till försvar för underbetalningen är betecknande för judisk mentalitet: han undervisar nämligen skalden om, att förläggaren ju genom att trycka och utge hans böcker i alla händelser hjälpt till att skaffa Topelius "ryktbarhet och anseende samt utsikt till högre honorar framdeles". Tydligen insåg dock Moses den gången, att han gått litet för långt, varför han bjöd som plåster på såret 500 riksdaler. Han hade nog alltför klart för sig icke blott den grova vinst han både redan gjort och ytterligare kunde göra sig på skaldens produktion, utan också det stora värdet för hans prestige att få bland sina klienter räkna en så erkänd storhet som Topelius. Han passar också samtidigt på att lova, att om han finge ge ut skaldens Samlade Skrifter, han vore "med största nöje beredd att betala så bra som någon annan kan göra". Hur pass allvarligt löftet var, visade sig några år senare, då verkligen utgivandet av de samlade skrifterna kom ifråga, och Topelius föreslog ett pris av närmare 40,000 kronor, medan Moses inte ville gå med på mer än omkring 25,000. Det är inte svårt att inse, att när Mosesfirman inte generade sig för att göra liknande bondförsök t. o. m. när det gällde redan kända, erkända och stora författare, vilkas förvärvande som förlagets klienter måste tjäna detta som den värdefullaste reklam, alldeles oavsett det lika värdefulla direkta ekonomiska utbytet, så generade han sig ännu mindre för att åt ännu relativt okända, kanske rentav debuterande författare göra anbud, för vilkas oblyghet förlaget måst skämmas i inte så få fall längre fram, när en eller annan av de (46) sålunda behandlade råkade att trots Moses bli berömdheter. Då blev det att krypa och vifta på svansen och söka bortförklara fakta för att få en förbindelse tillstånd, vilket också ibland lyckades, när det var snälla och beskedliga celebriteter man hade att göra med som Selma Lagerlöf eller Gustaf Fröding, men däremot totalt misslyckades ifråga om sådana moraliskt mera rakryggade människor som t. ex. en Karlfeldt och en Ibsen. I alla händelser framgår av ovanstående mer än tillräckligt, att de Hirschelska försöken att göra gällande, att Bonniers förlag ekonomiskt uppammat och stött den svenska litteraturen, äro rena rama lögnen. Det kan knappast påvisas något enda exempel på, att det Bonnierska förlaget verkligen dragit fram någon blivande litterär storhet, utan i stället har förlaget i regeln ställt sig avvisande och likgiltigt, möjligen bjudit någon spottstyver eller låtit debutanten löpa till något annat förlag. En oftast rätt så hopplös vandring numera, sedan Moses-förlaget nått en sådan utveckling, att dess produktion så gott som kväver alla andra förlags, vilkas böcker bokstavligen drunkna i den Bonnierska bokfloden eller också "begravas i tysthet", tack vare Bonnierbetalade recensenter och Bonnierregerade bokhandlare. Om en sådan debutant, eller någon annan dittills okänd författare, som det Bonnierska förlaget ej velat kosta på någon av sina reklammetoder, likväl skulle lyckas bli observerad, först då anser Moses det vara på tiden att göra sig förnimbar och komma med sina anbud, för att sedan ogenerat inregistrera ifrågavarande person bland de svenska författare, som förlaget dragit fram; såvida inte Bonnierförlaget plöts- (47) ligt beslutar, att "den där herrn skall snart tigas ihjäl och sättas ut", som ibland också sker. När ett förlag nått en. sådan omfattning som numera Moses Smiths, då gäller det för förlaget egentligen bara att låta de egna pressarna ständigt vara i gång. De verkligt stora eller åtminstone på konstlad väg uppreklamerade författarna få tjäna som reklam utåt, medan den stora massan av andra, tredje och fjärde rangens skribenter få tjäna till att mata tryckpressarna med "juli-litteratur" och "sommarferielitteratur", dels med spalt-fyllnad till de oräkneliga tidskrifterna, den över alla bräddar svämmande s. k. kolorerade pressen, tramp-kvarn för arméen av Bonniers litterära "negrer och galärslavar". Detta av förlaget i regeln faktiskt svältfödda författare-proletariat är det som, plus en oändlig mängd bigeschäft, skapa förlagets miljoner. Den av alla Bonnierfirmans legodrängar så mycket utbasunerade tacksamhetsskuld, vari de svenska författarna och den svenska litteraturen skulle stå i till "Moses Smith" eller det jubilerande Hirschel-huset, visar sig alltså vid närmare skärskådande inte vara något annat än en sällsynt fräck reklambluff. Det är i stället judefirman, som stannar i skuld hos författarna, stora eller små, några få välbetalade, det stora flertalet svälthonorerade, en namnlös skara Hirschel-negrer och galärslavar. De senare få trösta sig med, såsom Moses lät Topelius veta, "att författarna genom den större spridning förläggaren skaffar dem få utsikt till högre honorar framdeles"!