Martin Brandt

 

22   Kap. XXII.   EPA-LITTERATUR - OCH FÖRFATTARE SOM SPRÄNGTS . . .   Vi övergå nu till att granska, hur Moses går till väga, när han någon gång emellanåt tror sig ha bland debuterande författare gjort något fynd, som det kan slås mer än vanligt mynt av. Sådana fall äro ju tyvärr rätt sällsynta. En Strindberg växer inte på träd, och inte heller kan man vart femte eller tionde år ge ut nya "Samlade Arbeten" av vare sig Strindberg, Ryd- (127) berg, Topelius eller andra klassiska författare, till så och så mycket pr del i halvfranskt band, med eller utan guldsnitt. Även som med hundratals sidor anmärkningar, i vilka man får veta alla slags läsarter, eventuella överstrykningar och omskrivningar av resp. författare, huruvida manuskriptet här och där varit svårläst på grund av flottfläckar, naturligtvis kemiskt undersökta för att utröna vad slags ost den store brukat äta, huruvida han använt margarin eller smör o. s. v. Allt detta kan ju vara gott och väl: dels kan förlaget genom att för redigeringen av dylika omtrycksarbeten samt dessas förseende med de värdefulla anmärkningarna avlöna olika litteraturdocenter eller professorer och hålla dessa i band, och dels äro sådana sammelverk på 12, 20, 24 volymer utmärkta varor på den s. k. avbetalnings-marknaden till att i åratal pressa ut pengar, eventuellt på rättslig väg, ur stackars köpare, som oftast inte haft en tanke på litteratur eller folkupplysning, utan bara velat pryda upp sina möbler med också en bokhylla, fylld med några meter halvfranska band. Men allt det ordinarie omtryckandet, liksom massorna av julnyheter, vårnyheter, sommarböcker och höstens bokflora, räcker dock inte till när det gäller att vidmakthålla ett stort förlags storhet. Ett sådant måste då och då komma fram också med ett inte bara nytt namn, utan ett verkligt stort sådant. En av dagskåsörerna har velat göra gällande, att vårt land sannerligen inte borde kunna frukta att någonsin sakna verkliga storheter på det litterära området, nämligen om man vågade döma efter jul-, vår-, sommar- och höstrecensionerna. Ty så många "geniala" eller "originella" eller "enastående" författare, sådana förstklassiga stilkonstnärer, sådana betagande, (128) mästerliga, underbara skildringar av ena eller andra slaget som det myllrar av i bokrecensenternas spalter, borde förvisso gott kunna räcka till att öka ut "De adertons" futtiga akademi till en sådan med mångdubbla antalet "odödliga". Det är bara den lilla ledsamheten med saken, att i nio fall av tio, ja ibland i alla tio fallen, varar de utskrikna herrarnas och damernas odödlighet inte ens till nästa jul eller vår. Deras geniala mästerverk slumpas redan året efteråt bort i de litterära Hirschelska lumpbodarna för Billiga böcker, Hirschel-litteraturens Epa-affärer, som numera finnas över hela landet, så att praktiskt folk väntar gärna ett år eller så för att kunna köpa Bonnier-förlagets 10-kronors mästerverk för 1: 50 eller 1 krona jämnt. Man kan därför väl förstå, hur Hirschel måste längta efter att kunna infånga någon storhet, som kan räcka att slå mynt av inte bara under några månader, utan åratal framåt, ja, som kanske rentav kan komma att med tiden bli klassisk och med Samlade skrifter i flera tiotal band med guldsnitt, samt med uteslutande kontrakt träffat med den stores sterbhus, varför också Moses barnbarns barnbarn skulle kunna komma att få glädje av fyndet. Tyvärr har Moses dock mer än en gång, trots de judiska känselspröten, visat en komprometterande brist på väderkorn vid framträdandet av storheter, som kunnat bli inbringande. Per Haltström t. ex. blev avvisad med sina "Vilsna Fåglar" samt gick i stället till Wahlström & Widstrands förlag, och slutade som Svenska Akademiens ständige sekreterare, efter att dock slutligen ha gett Moses sin förlåtelse, på dennes ödmjuka böner. Stackars Karlfeldt fick ju heller inte (129) nåd för Moses ögon med sina "Vildmarks- och Kärleksvisor", utan måste vända sig till Seligmanns förlag, men slöt även han som ständig sekreterare hos vår vittra areopag, i motsals mot vännen Hallström dock döv för Moses' ångerfulla klagovisor. Selma Lagerlöf åter måste i åratal hålla sig till en dansk förläggare, tills Moses, skamsen över visad snålhet, föll till fota och blev av henne tagen till nåder. Sådana episoder i husets krönika ha ju inte varit synnerligen ärofulla, ulan ganska komprometterande, såväl för den litterära uppfattningen hos vederbörande som för deras hänsynslöshet och snålhet. Därför bör det vara så mycket lättare att förstå, vilket jubel som fyllde herrarna Moses' hjärtan och själar, då en vacker dag 1921 en blygsam, tillbakadragen och anspråkslös ung man vid namn Birger Sjöberg genom vänners förmedling erbjöd en till volymen föga betydande diktsamling, kallad "Fridas Bok". Det är ännu i denna dag okänt, vem det litterära smakråd var, som fick Moses-förlaget att inte låta Fridas sångare gå med oförrättat ärende, liksom tidigare Karlfeldt, Hallström m. fl. Att ingen av den yngre Bonniergenerationen inom förlaget, brödratrion Tor, Åke, Kaj, hade den minsta förståelse för det nya som här bjöds, torde vara tämligen säkert, ty hos ingen av dessa tre finns något som helst litterärt gehör; för dem alla är litteraturen bara ett av de många områden, där familje-koncernen gör geschäft, visserligen det i familjekrönikan äldsta, men numera knappast längre ens huvud-geschäftet. Vad på dem beror, är det fara värt, att Birger Sjöberg måst gå till en annan marknad. Det förefaller knappast heller vidare troligt, att ens herr Karl Otto själv, trots ett halvt århundrades litterära (130) träning, hade tillräckligt fint öra för att konstatera, att det här verkligen var något nytt att ta vara på och slå mynt av. Det var troligtvis någon mer litterärt funtad vän i familjen, som tillfrågades och tillrådde risken. Naturligtvis mobiliserades hela den Bonnierska recensentklacken ej blott i huvudstaden utan från Ystad till Haparanda, redan innan boken utsänts och innan recensenterna kunde veta, om det var fågel eller fisk. Jubelkören hade alltså varit klar och säker i alla händelser, men se, den här gången var det verkligen anledning till jubel. Fridas bok var verkligen en nyhet, inte bara tillfälligt på bokmarknaden, utan också ett litterärt evenemang, som gav recensenterna, vare sig Moses egna hejdukar eller sådana, som ej bedömde efter order, full och giltig anledning att nämna debutanten i jämnbredd med en Fröding och Carl Mikael Bellman. Inte bara tack vare den Bonnierska reklamtrumman, som näppeligen någonsin slagits med sådan vildsinthet, utan också mest på grund av sitt eget värde och sin tjusande egenart kom "Fridas bok" att bli en verklig succèsbok, och inom mindre än ett år kunde Moses sända ut inalles åtta upplagor, följd av en nionde, illustrerad året därpå, 1924, och före det årets slut av en tionde. Redan 1930 hade man hunnit till 14:e och 15:e upplagorna, och vid det laget hade förlaget äntligen bekvämat sig till att sänka priset för det lilla dikthäftet, som i de första upplagorna kostat 0: 50, till bara 3: 50. Vad gör inte Moses för uppoffringar, när det gäller att skaffa allmänheten god och billig litteratur! Emellertid hade det ju inte varit något att säga om (131) det nu antydda reklamerandet eller om de många upplagorna annat än, att man gärna velat önska, att den opraktiske diktaren haft klokare och mera praktiska vänner, som hjälpt honom till att hos Moses bevaka sina ekonomiska intressen. Men det är en annan sida av fallet Sjöberg, som intresserar oss mera i detta sammanhang. Visorna i "Fridas bok" voro stundens barn, tillkomna ungefär på samma sätt som Fredmans epistlar. Lika litet som någon 1700-talets Moses-förläggare skulle ha kunnat genom att ta Bellman på entreprenad och beställa av honom ett antal nya "Epistlar", fått skalden till att fabricera motsvarigheter till "Fjäriln vingad syns på Haga" eller "Upp Amaryllis", lika litet skulle det varit för Fridas sångare möjligt att öka ut Frida-repertoaren. Nu var det ju emellertid helt naturligt, att Moses, sedan framgången var väl konstaterad, inte ämnade lämna diktaren i fred. Här måste skrivas, författas, namnet Birger Sjöberg måste utnyttjas så länge som möjligt till att skapa mera Bonnierska pengar. Då nu den födde lyrikern förklarade sig för tillfället icke i stånd att leverera så och så många ark ny lyrik, beslöts inom huset, att han skulle bli roman-författare. Och så tillkom efter ett par år "Kvartetten som sprängdes". En stor bok gällde beställningen, helst i många delar, så att Moses måtte kunna ta betalt så och så mycket pr del. Alla Bonnierrecensenter landet runt blevo åter mobiliserade, och det lyckades också att få ut från 1924 till 1928 sjutton upplagor, medan priset för de två delarna sattes till 7: 50, varpå i de senare upplagorna boken uppdelades i tre delar. Att romanen hade sina förtjänster var ostridigt, men ett faktum var, såsom också en och annan recensent (132) vågade antyda, att icke romanen utan lyriken var diktarens fält. Birger Sjöberg råkade emellertid vara en vek och blid natur, fysiskt mindre stark, och ur båda dessa synpunkter tålde han icke att överansträngas, att intellektuellt utpressas och mjölkas intill sista droppen. Han skulle ha velat sjunga, när lusten därtill kom över honom, men icke på kommando, för att skaffa så och så mycket i den Bonnierska kassakistan samt så och så stor procent därav åt sig själv som honorar. Redan arbetet på den dryga romanen ansträngde honom för mycket, och än mer turnéerna landet runt med Frida-sångerna. ett företag, som i hög grad tilltalade Moses-förlaget, emedan skalden ju på så sätt själv gjorde reklam för "Fridas bok". Men ingenting hjälpte mot förlagets ständiga käxande efter en ny bok. Ginge det inte att få en ny roman, helst i många delar, så finge man väl nöja sig med en lyrisk diktsamling, fastän tyvärr priset icke kunde sättas så högt på en sådan. Skalden hade nu blivit både fysiskt och psykiskt sjuk. För att kunna åstadkomma och leverera den Bonnierska beställningen, så och så mycket lyrik till så och så mycket pr extra kontakt, måste han draga sig tillbaka i halvt asylliknande förhållanden. Och där tillkom så "Kriser och kransar". Det var en delvis stark bok, men tydligen tillkommen i förvirringens tecken, en bruten mans och ihjälpinad diktarpersonlighets avsked till livet. Ty efter den tributen till det lika omättliga som allsmäktiga Hirschel-huset orkade han inte mera, varken att fabricera på beställning flera romaner, mera lyrik . . . eller ens att leva längre. (133) Och så dog han. Vänner togo i pressen till orda med anledning av de utsvettningsmetoder, som de visste att förlaget tillämpat mot den döde, vilken i annat fall kanske ej skulle behövt att bli så tidigt bortryckt. Naturligtvis svarade Moses överlägset och förolämpat samt sökte göra gällande, att ingen diktare kunde ha haft en förnämligare förläggare. I alla händelser, saken hade förevarit, diktaren var död, förlaget kanske ansåg, att affären inte blivit så givande, som man hoppats genom dödsfallet, varigenom förlaget gått miste om fortsatta leveranser. Man gjorde ett försök med en "Fridas 2:a bok", litet efterskörd ur den dödes gömmor, men utan större resultat. Näste man . .! Fallet är ingalunda enastående, om än i vissa hänseenden unikt och olikt andra besläktade fall. Om förlaget Moses t. ex. råkar få fatt på en författare, som företer symptom på faktisk själssjukdom, kanske t. o. m. tidvis har behandlats därför, samt med ovedersägligt perversa instinkter, men samtidigt är god stilist och begåvad med en viss fantasi, ja, då skulle det sannerligen inte falla förlaget in att visa någon som helst hänsyn till den själssjuke, vars produktion kanske snarare borde i någon mån begränsas än tillåtas att hänge sig åt allt vildare irrfärder och excesser inom det perversas värld. Nej, tvärtom - allmänheten slukar ju begärligt varje ny mer eller mindre pervers roman av författaren ifråga, inte minst om de kunna betecknas som s. k. nyckelromaner och gå i skandalens tecken. Och den faktiskt själssjuke författaren hetsas till att undan för undan leverera en, två, tre nya romaner varje år. Det är ju möjligt, oftast troligt, att det slutar med en katastrof. Men vad gör (134) detta Moses? Snarare komme en katastrof för författaren att endast bli till ökad reklam för böckerna ifråga. Låt Jerusalem brinna . . .!