Martin Brandt

 

26   Kap. XXVI.   HÄMNAREN HIRSCHEL.   I det föregående har omnämnts några av de många olika Bonnierska straffmetoderna och hämndmetoderna mot konkurrenter. Ju mer Moses-företaget växt ut under årens lopp, desto flera ha de ifrågavarande Bonniermetoderna blivit. Till dess att nu vid 100-årsjubileet Moses kan känna sig som ett slags påve, utrustad med löse- och bindenyckel, i stånd såväl att lyckliggöra de välsedda som att bannlysa och omöjliggöra de misshagliga, samt inte bara förvisa och utestänga dessa senare från sina egna domäner, utan också dra försorg om att de även på alla andra håll mötas av axelryckningar, ryggtavlor och obönhörligt stängda dörrar. Enklast och lättast har ju detta ställt sig ifråga om författare eller författarinnor, först och främst debuterande sådana, men även sådana, som redan skaffat sig namn, men av olika skäl ådragit sig Moses-förlagets misshag och onåd. En och annan har ju haft ryggrad och panna, att trots Bonniersk likgiltighet eller onåd vinna stöd på annat håll samt på det sättet slå sig fram, ja, i vissa fall rentav förödmjuka Moses och driva denne till att ta till bönboken, men dessa undantag bekräfta i detta fall endast regeln, att vad Moses ratar vågar knappast heller någon annan åtaga sig. Det kan vara nog att anföra ett enda exempel: den framstående, men småningom så gott som landsflyktige diktaren Ola Hansson. Redan tidigt klagade denne i brev till Moses-förlaget, att hans manuskript bru- (160) kat "börja hos Er för att sedan göra ronden bland övriga herrar stockholmsförläggare". Gång på gång avfärdades han av Moses med att "de unga författarna mottagas så kyligt av kritik och publik", och åtminstone vid ett tillfälle erbjöd sig Moses endast att "trycka boken utan honorar samt dela eventuell vinst". Ola Hanssons märkliga Nietzsche-bok "Ung Ofegs Visor", avvisades, emedan ingen av de dåvarande Bonnierna kände till någon Nietzsche. Att "den arme Ola Hansson", såsom K. O. Bonnier i sin familjebok överlägset kallar honom, i längden fylldes av bitterhet, torde nästan förlåtas honom, men när han blev nog oklok att tillskriva det mäktiga och självmedvetna förlaget i så oartiga uttryck, att dessa av K. O. Bonnier betecknas som "förolämpningar", då avspisades han genom en kort förklaring, att förläggaren "aldrig mera vill ha med Er att skaffa". Förläggarens handgångna recensenter avskräckte med oförståendets, hånets eller åtlöjets vapen andra förlag från att sträcka en hjälpsam hand till diktaren, vilken slutligen som bekant fann döden nere på Balkanhalvön. Man kan tänka sig, hur helt annorlunda diktarens öde skulle ha kunnat gestalta sig, om han bland sitt hemlands förläggare funnit en verklig Sveriges Hegel, medan den svenske förläggare, som vågat göra anspråk på titeln Sveriges Hegel, uteslutande såg på den ekonomiska sidan av saken och, då han ej fann Ola Hansson tillräckligt givande samt därtill inte tillräckligt ödmjuk, lät honom veta, att man ej längre ville ha med honom att skaffa. Icke om en enda stor svensk skald eller annan författare kan man säga, att han eller hon av Bonnier-förlaget upptäckts och hjälpts fram, icke ens om t. ex. (161) Gustaf Fröding eller Birger Sjöberg, fast de debuterade hos förlaget. Men däremot skulle talrika fall kunna påvisas, där Moses-förlaget icke blott stött bort lovande diktare, utan därtill av olika anledningar sedan bokstavligen förföljt dem, och det med en lika målmedveten som omotiverad, skändlig och grym hänsynslöshet. I detta samband kan också, utan att vi nämna några namn, antydas även ett annat, liknande fall, som ligger oss betydligt närmare i tiden. Det beröres i en av oss redan några gånger citerad bok rörande Kreuger-katastrofen, i vilken bok också de Bonnierska intrigerna mot bröderna Kreuger brännmärkas. Bokens författare låter "en ung svensk författare" skildra, hur han såsom för Bonnierna misshaglig funnit sig föranlåten att med hustru och barn söka sig över Danmark ut i världen i hopp att där icke alla portar skulle befinnas stängda för honom, såsom förhållandet visat sig vara härhemma, alltsedan han råkat ådraga sig Bonniersk onåd och bannlysning. "Så mycket", heter det i ifrågavarande citat, "var alltså en andens arbetare i Sverige värd under den Bonnierska regimen! Så mycket av framtid fanns det för en svensk författare, en pennans och tankens arbetare, om han råkade representera en idévärld, som icke var Bonniernas. Död och förbannelse var allt, som vi tre någonsin från denna dag hade att vänta från det hållet. --- Ty det vilade numera en hemlig förbannelse över oss tre, och den kommer att vila över oss, så länge vi leva. Jag har känt den varje dag, även sedan jag lämnade Sverige. Jag har funnit, att Bonniernas armar äro otroligt långa och aldrig i vila en enda dag. Jag har mött en Bonniers hämnande, (162) hatiska hand, vart jag än styrt mina steg under de senaste åren - - - jag har mött den bland förläggare och tidningar i många länder. Jag har ju fått sälja många manuskript, och på många håll, vid olika tillfällen, har det ibland skymtat en ljusning. Ja, jag har trott, att vi lyckats slå oss ut ur den stora inringningen, vi tre. Men så en dag har Den Svarta Handen från Sveavägen i Stockholm plötsligt stått livslevande i vår väg igen. - - - Där jag och min hustru vunnit förtroende och efter hårt arbete lyckats finna en viss uppskattning och ersättning för vårt slit, har plötsligt rest sig en mur av misstänksamhet och kyla. Det ena efter det andra av våra avsättningsfält har på något mystiskt sätt avstängts. Jag har också arbetat för svenska förlag och tidskrifter, under olika signaturer. Men förr eller senare har Handen upptäckt oss och drivit oss bort. Såväl hemma som i främmande länder. - - -" Citatet ifråga slutar sålunda: "Tro nu inte, att detta är skämt. Det förhåller sig ingalunda så, utan detta är skrivet av en svensk författare, som levat i en flerårig landsflykt." Fallet må kanske synas sällsynt, men det kan tjäna till att framhålla i än starkare belysning de vedervärdigheter, som Bonniersk onåd kan ådraga även här i landet levande författare. Ty om den Bonnierska handen kan nå och förfölja misshagliga svenska författare även om dessa sökt en fristad utanför Sverige, huru mycket större och mer hopplösa risker löper ej då den författare, som söker trotsa onåden under kvarstannande här i landet, där det stora förlaget sitter mitt i sitt spindelnät av bokförlagsexpeditioner och tidnings- eller tidskriftsredaktioner. (163) Själva de andra förlagen, det fåtal som alltjämt söker hålla uppe konkurrensen, kan göras till föremål för allehanda förföljelser om än naturligtvis under andra former, mer i det tysta, på mörka omvägar. Särskilt alltsedan den stund, då under gemensamhets-kampen mot bröderna Kreuger Moses lyckades vinna insteg i bankvärlden. Den ödesdigra dag 1932, då Herodes och Pilatus, Wallenbergshuset och Bonnierhuset, funno varandra. Det är ju bankerna, som bestämma krediten, medge eller avklippa sådan, och då är det ej svårt att inse, vilken betydelse det för Bonnierna har, att numera sedan flera år en av dem fungerar som en av vice-Översteprästerna inne i det allra heligaste i det Wallenbergska Mammonstemplet vid Kungsträdgården. Att omöjliggöra och avliva misshagliga smärre konkurrentförlag, dessförinnan av Moses målmedvetet underminerade, har redan nämnts som ett led i den Bonnierska praktiken, när det gällt att hindra de svenska böckernas förbilligande. Och de förföljelsemetoder, som därtill lämpa sig, äro numera för Moses så väl tillrättalagda och så enkla att tillgripa och utföra, i motsats mot vad förhållandet var, innan Bonnierna blivit också en börsfaktor, en bankmakt. Samma metoder kunna ju också i nödfall mobiliseras och användas mot eventuellt genstörtiga bokhandlare, om möjligen någon sådan skulle kunna tänkas söka stegra sig mot ukaserna om att först och sist skylta med och puffa för Moses-böckerna samt låta de andra förlagens alster få åtnöjas med platser i skymundan. Någon direkt Bonniersk förföljelse mot bokhandlarna är dock förvisso lika otänkbar som obehövlig, till den grad försoffade och maktlösa som (164) dessa numera hunnit bli under det Bonnierska skräckväldet. Det finns visserligen undantag även inom den svenska bokhandlarkåren, men dessa lysande undantag bekräfta bara regeln. Och så har ju huset Bonnier slutligen sin ytterst användbara pressbyrå, så fort det gäller inte bara misshagliga tidningar och tidskrifter, utan också de böcker, som det kan behaga herrarna Bonnier tillsammans med två kusinerna Hirsch att försälja genom deras tidningsbud på tågen eller genom stationernas tidnings och bokkiosker. Man kan vara förvissad om samt även utan större svårigheter kontrollera och konstatera, att det ges utomordentliga möjligheter till förföljelse också genom ifrågavarande byrå och dess bud, och att dessa möjligheter också flitigt utnyttjas, mitt framför näsan på det svenska folket och utan att en röst av protest tillåtes göra sig hörd. Och ett folk, en tidnings- och tidskriftspress, en bokförlags- och bokhandelskår, som lugnt och utan skymt till motåtgärder låter ett enda företag till den grad äta sig in och befästa sin makt, sin slutliga allmakt - ha de verkligen någon rätt att klaga, om och när denna allmakt tar sig uttryck ej blott i en undan för undan allt värre hänsynslöshet ifråga om den dagliga konkurrensen, utan också i en lika hänsynslös förföljelse i händelse av försök till motstånd? Kanske - kanske inte. Men hur som helst med den saken, det måste dock slås fast, att det insteg i tidningsvärlden och det inflytande där samt genom densamma, som Moses lyckats förvärva sig, är av den allra största betydelse, större än de flesta människor ana. Därmed följa nämligen möjligheter av oanad räckvidd ifråga om att förfölja, omöjliggöra, litterärt, (165) politiskt, ekonomiskt, moraliskt, varenda person eller institution, som kan våga tänka på att opponera sig mot Moses i en eller annan form, på vilket område det vara må. Ve den, som Moses svär på att tillintetgöra! Det hittills mest iögonenfallande exemplet på ett flagrant fall av Bonniersk förföljelsekampanj i pressen har redan omnämnts. Vi åsyfta fallet Kreuger. Slug och försiktig som Moses är, aktade han sig emellertid för att låta sitt eget ägande hus- och livorgan Dagens Nyheter framträda alltför mycket och allför hätskt, under den allra värsta Kreuger-kampanjen. I stället föredrog Moses att under hand spy ut sitt etter i och genom andra pressorgan, där genom Moses-koncernens handgångna män man kunde för pengar och goda ord få in alla önskade angrepp, om ej på annat sätt så i form av insändare, och. sedan kritisera dem alla i huvudorganet Hirschels Nyheter i Stockholm. Ty Moses är aldrig rådlös, vare sig det gäller att göra geschäft eller att gå till angrepp, att försvara sig eller att förfölja.