Martin Brandt

 

9   Kap. IX.   HUR MAN SKAPAR LITTERÄRA STORHETER.   Redan vid den tidpunkt, då August Strindbergs och Bonniernas vägar första gången möttes, hade Albert Bonnier börjat praktisera sin sedan så ökända metod att söka genom reklam, betalade recensioner och annonser fabricera "storheter" av enklare, billiga författare. Just vid det tillfälle, då Strindberg låter sin personifikation, "Arvid Falk", stiga över bokförläggaren Moses Smiths tröskel, hade Moses gjort ett liknande reklamblufförsök ifråga om den då ännu så gott som okände Georg Nordensvan, en ung löjtnant, som hade lust att bli författare och vars adliga namn förläggaren kanske tyckte skulle pryda hans förlagskatalog. Med tanke på de senare i så hög grad utvecklade Bonnierska reklammetoderna saknar det inte sitt intresse att här återge några utdrag ur Strindbergs skildring av "fallet Sjöholm", som - enligt vad Karl Otto sanningsenligt måst erkänna - är motsvarigheten till Georg Nordensvan. Kapitlet "Hos Förläggaren" i Röda Rummet börjar med ett omnämnande av, att den unge debuterande författaren Arvid Falk beslutit uppsöka "den mäktige Moses Smith, den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av ganska dåligt virke till och med". Hans metod var känd; men det fanns ingen annan, som vågade begagna den, ty därtill skulle erfordrats en exempellös grad av fräckhet. Den författare, som togs om händer av honom, kunde vara säker om att få sitt namn gjort, och därför var Moses Smith överlupen av författare (49) utan namn. Ett exempel på, huru han kunde skjuta fram folk trots publik och kritik: En ung gosse, som aldrig skrivit förr, hade gjort en dålig roman, som han bar upp till Moses. Denne beslutar att världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut och på omslagets baksida läses: "Blod och Svärd - Roman av Gustaf Sjöholm. Detta arbete av den unge och lovande författaren, vilkens. namn redan länge varit känt och högt värderat i vida kretsar . . . etc. . . Karaktärernas djup . . . klarheten . . . styrkan. Rekommenderas på det högsta åt den läsande allmänheten." Boken kom ut den 3 april och redan den 4 april stod en recension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gråkappan (Aftonbladet, vars dåvarande ekonomidirektör var en svåger till en av Bonnierna, Abraham Hirsch), i vilken Moses ägde 50 aktier. (Numera är Aftonbladet som bekant en svensk tidning.) Recensionen slöt: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva inte giva honom det. Vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den romanläsande, utan också åt den romanskrivande allmänheten." Den 5 april stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar, och i annonsen stod följande utdrag: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva inte giva honom det", säger tidningen Gråkappan. När så samma dags kväll en annan tidning framhöll boken som "mönster för usel litteratur" samt påpekade, att Gustaf Sjöholm, som aldrig givit ut en rad, inte vore något namn alls, - då blevo visserligen tidningskollegerna litet tvehågsna, men voro samtidigt rädda för Moses, vadan de voro rätt milda och nöjde (50) sig med att antyda, att nog "Gustaf Sjöholm skulle kunna med flit och arbete i en framtid förskaffa sig ett namn". Men alltjämt fortfor Moses att i pressens annonssidor skrika ut: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn!" För pengar och goda ord fick han en huvudstads-korrespondent till en landsortstidning att i denna skälla ned huvudstadspressen för dess "hårdhet mot unga författare", särskilt mot Gustaf Sjöholm, vilken "är helt enkelt ett snille!" Nu skyndade sig Moses naturligtvis att öka ut sin annons, så att där stod att läsa: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn", säger Gråkappan. "Gustaf Sjöholm är ett snille", säger X-köpings Allehanda." Varpå man i en annan av Moses' tidningar fick läsa: "Det gläder redaktionen att kunna meddela, att den högt uppburne författaren Gustaf Sjöholm lovat oss en originalnovell." Och när Moses julkalender kom ut, lästes på titelbladet bland författarnamnen sådana som de berömda Talis Qualis, Orvar Odd och andra, även "Gustaf Sjöholm". Faktum var, att på några veckor Moses onekligen gjort Gustaf Sjöholm till "ett namn". Publiken kunde inte hjälpa det - den fick saken i sig, den kunde inte titta i en bok, inte ta i ett gammalt tidningsblad, utan att mötas av den där skrikande annonsen - fruarna fingo den i matkorgens omslagspapper, pigorna buro hem den från speceributiken, den låg och skräpade på gårdens stenläggning. - Nu för tiden är ett sådant reklamens underverk hundra gånger lättare för Moses, som numera är envåldshärskare över den svenska bokhandeln, en övervägande del av pressen samt först och sist över dess (51) recensenter. Att Moses kände igen sig själv i Strindbergs skildring, framgår bäst av vad hans son berättar om det svar, som Moses gav, då han tillfrågades, varför Strindberg ej erbjudit honom att förlägga "Röda Rummet". Svaret lydde: "Läs kapitlet Hos Förläggaren, så förstår man, varför han ej gått till mig." - Detta kapitel hade sin naturliga förklaring i det bemötande, som August Strindberg rönt från Albert Bonnier under de närmast föregående åren. Deras samarbete hade börjat redan 1872, alltså sju år före "Röda Rummets" utgivande. Och Strindberg var redan då författaren till "Mäster Olof", som han typiskt nog ej kunnat få tryckt, den trycktes senare endast genom en väns bistånd. Och ett i Stockholm uppfört skådespel, också det refuserat av Moses, hade till sist förlagts av Moses egen brorson, Isidor Bonnier, från vilken Strindberg senare bad Gud bevara sig! Och när Strindberg sommaren 1872 var så illa däran, att han måste tigga Moses om något översättningsarbete, hade han, enligt vad Karl Otto Bonnier tydligen med en viss skamkänsla själv berättar, avfärdats med tre små engelska barnböcker, som den ekonomiskt svårt ansatte diktaren dock verkligen översatte. En liknande beställning fick han också året därpå och verkställde även då översättningen, varvid han dock ej kunde undertrycka en klagan över, att arbetet omöjligen kunnat inge intresse. På en beställning av några fyllningssidor till den Bonnierska kalendern Svea svarade han: "Jag har ej råd att skriva mer" samt gav uttryck åt sin bitterhet över "Mäster Olofs" öde. Man kan omöjligen förvåna sig över, att diktarens känslor för Moses voro synnerligen svala. Det är ett egendomligt sammanträffande av omständigheter, att just samma år, (52) 1873, Moses d. ä. låtsades klaga över att, såsom han uttryckte sig, "vi ha ej några författare på vårt språk, som man skulle kunna betala lika gentilt som Hegel i Köpenhamn betalar", och att Moses d. y., Karl Otto, under ett nordiskt bokhandlarmöte för sig själv avgav det stolta Bragelöftet: "Jag skall bli Sveriges Hegel!" Hur detta löfte hållits, framgår hl. a. av hans fortsatta mellanhavande med Strindberg under 1870-talet, efter översättningen av de små engelska barnberättelserna m. nt. 1872 och 1873 samt före "Röda Rummet" 1879. Efter barnberättelserna, som i Strindbergs skildring motsvaras av levnadsteckningen över stackars Ulrika Eleonora, har diktaren tydligen skytt Moses som pesten ett par år, men 1877 åtog han sig, därtill nödd och tvungen, att åter uppsöka Moses, som satte honom att för en Bonniersk romantidskrift översätta en fransk roman. Ungefär samtidigt lyckades Strindberg åt Moses sälja "Från Fjärdingen till Svartbäcken". Vad som betalades för översättningen och originalmanuskriptet ger den Bonnierska familjeboken typiskt nog ingen upplysning om; där återges endast ett brevutdrag, vari Moses överlägset omtalar, att det Strindbergska manuskriptet visserligen inte innehåll några mästerstycken, men "flickorna tycka att de äro rätt roliga - så jag kanske tar dem", d. v. s. inte för diktarens utan för "flickornas", d. v. s. fröknarna Bonniers skull. Med denna nådiga förklaring slöts för några år Strindbergs och Albert Bonniers samarbete. När "Röda Rummet" skrevs, blev det en av trosfränderna till Moses inom bokförläggarekåren, Seligmann, som inte drog sig för att förlägga boken, utan att bry sig om, vad kollegan Moses Smith kunde komma att tycka om (53) kapitlet "Hos Förläggaren". Men det behövs, som sagt, oftast en hebré för att grundligt piska upp en jude... Moses hade emellertid tjock hud, och redan året därpå, 1880, sammanträffade förläggaren och författaren, vilken senare också det året blev bekant med den yngre Moses, Karl Otto Bonnier, alias Hirschel, bodbetjäntsonen från Köpenhamn och numera filosofie hedersdoktorn vid Stockholms Högskola.