14
Kap.
XIV.
SVENSKARNA PROTESTERA MOT MOSES
METODERNA.
Bonniernas uppträdande i samband med
tryckfrihetsprocessen och deras
skumraskmanövrer beträffande
omtryckningen av första Giftasboken och
publicerandet av "Kvarstadsresan" genom
litteratör Bruzelius, allt detta hade hos
den dåvarande
Bokförläggare-föreningen
väckt obehag och avsmak, särskilt som
den gamle Moses lyckats att sedan nästan
ett årtionde hålla sig kvar som den
nämnda föreningens
ordförande.
Redan vid ordförandevalet närmast
efter processen hade inom föreningen en
stark opposition sökt förhindra
Hirschels återval. Det blev emellertid
lika röstetal för Bonnier och
motkandidaten Beijer och vid därav
nödvändiggjord lottdragning segrade
Moses, varför oppositionen måste
under ännu någon tid finna sig i hans
ordförandeskap. Oppositionens ledare var
emellertid det stora Norstedtska förlagets
myndige chef, häradshövding Holm, och
denne var inte van att ge tappt. Ett par
år gav han sig till tåls, men till
det 1887 förestående valet
förberedde han en stor överraskning
och en för Moses ännu mer
kränkande förödmjukelse, än
bara ett ratande av denne som ordförande
skulle ha kommit att utgöra.
Överraskningen bestod däri, att vid
ett föreningens sammanträde
några månader före
ordförandevalet inlämnades och
upplästes, just då sammanträdet
skulle upplösas, en skrivelse av
följande innehåll:
"Då vi icke gilla de grundsatser,
på vilka föreningen är byggd,
och då vi icke se oss i stånd att
åstadkomma
(79)
en förändring i den riktning vi
önska, se vi oss föranlåtna att
ur föreningen utträda, vilket vi
härmed meddela."
Därunder följde namnen på
cheferna för så gott som samtliga
Sveriges största förlag: Norstedts,
Normans, Hiertas, Beijers, Gleerups, Kinbergs,
Häggströms, Fahlcrantz, Samson &
Wallins, Girons, Skoglunds, till vilka redan
dagen därpå kom ytterligare till och
med juden Gebers.
Sedan skrivelsen upplästs, reste sig
samtliga undertecknarna och avlägsnade sig,
kvarlämnande i stum häpnad
ordföranden Albert Bonnier med sina trogna,
vilka redan följande dag fingo
kännedom om, att de ur föreningen
utträdda omedelbart efter avlägsnandet
hade sammanträde i annan lokal och där
bildat en ny
bokförläggareförening. De
utträdda förlagschefernas antal
ökades snart med Börtzell, Beckman,
Hökerberg, Gernandt m. fl.
K. O. Bonnier vill i sin familjebok göra
gällande, att när Norstedts Holm och
de andra ur Bonnierföreningen utträdda
förläggarna företogo denna
opinionsyttring, skedde detta först och
sist för att kurtisera allmänheten och
ge efter för opinionsstormen mot
"Giftas"-boken i flertalet av huvudstads- och
landsortsbladen. För att ge ett visst sken
av sanning åt denna sin förvanskning
av fakta, anför han en del tidningscitat,
citat ur en sedlighetsskrift av sedermera biskop
Personne m. m., vilket allt sättes i
samband med
bokförläggarföreningens
sönderfallande. Över de opinionerande
förläggarna söker han kasta ett
löjets skimmer, han uppdrar åt
judeprofessorn Karl Warburg att i en
tidningsartikel söka ge hela utbrytningen
ett sken av att vara dikterad av missriktat
sedlighetsnit. Warburg
(80)
fick emellertid svar på tal av
bokförläggare Fahlcrantz, som
påvisade, att utbrytningen varit
påtänkt i mer än sju år,
alltså långt innan något
samarbete börjat mellan Strindberg och
Bonnier.
Under den långa perioden av tjugofem
år voro de svenska
bokförläggarna delade på
två olika föreningar, d. v. s.
ända till ett par år efter den
kraftfulle Holms bortgång, som ägde
rum 1910. Återföreningen skedde 1912.
Först och sist hade det varit en strid om
andan inom förläggarnas förening
och deras sätt att driva sin rörelse.
Under den äldre Moses nära
tioåriga ordförandeskap hade
föreningen alltmer fått över sig
och sin verksamhet något för mycket
av den krassaste judiska åskådning.
Från judeförlagen hade efter hand
utgått en smitta, som började
genomsyra hela degen. Återföreningen
tolv år efter den äldre Moses'
bortgång och sedan den yngre Moses lyckats
driva upp sin firmas maktställning till en
förut oanad höjd, var helt visst
från svensk synpunkt beklagansvärd.
Först därigenom möjliggjordes det
Bonnierska skräckvälde inom svensk
litteratur och inom svensk bokhandel, som sedan
dess ytterligare utbildats och snart nått
monopolliknande natur.
Vid den äldre Moses' bortgång hade
hans firma ännu inte nått upp till en
årsomsättning på fulla
miljonen. Då var det emellertid, som sonen
kunde ta vid utan några hinder, och
först från den tiden, omkring
sekelskiftet, kan man datera firmans uppsving
till vad den numera blivit, nämligen
ingalunda endast ett bokförlag, utan en
maktfaktor i svenskt samhällsliv. Detta s.
k. bokförlag har vid sidan av sitt
egentliga verksamhetsfält slagit sig
på allt möjligt. Av den vid
sekelskiftet ännu knappast, trots en
firmaålder av
(81)
två tredjedels århundrade,
fullvuxna miljonfirman, har under den sedan
gångna tredjedelen av ett sekel blivit en
mångmiljonaffär, en
geschäftanhopning av trustliknande
karaktär, som börjar framträda
med anspråk på att vara en stat i
staten.
Denna trust förlägger böcker,
trycker, distribuerar och försäljer
dem genom sina så gott som livegna
bokhandlare, äger, trycker och redigerar
tidningar av olika partifärger, driver
privilegierad och monopoliserad
försäljning av både tidningar
och böcker såväl på gator
och torg som på järnvägarna, vid
järnvägs- och busstationer riket runt,
säljer cigarrer och konfekt,
premieobligationer och lotter, hjälper folk
att tippa, driver belåningsrörelse,
laborerar våldsamt i annonsgeschäft,
har slagit sig på radio o. s. v. En del av
dessa utvidgningar, särskilt några av
de senast tillkomna, äro närmast att
tillskriva den tredje Bonniergenerationen
här i Sverige, K. O. Bonniers tre i
geschäftet intagna söner, av vilka en
särskilt efter någon tids
Amerikavistelse importerat en mängd
yankeidéer, som ansetts lämpliga att
experimentera med också här. Men
alltjämt vakar ju den gamle
ortodox-skäggige K. O. Bonnier över
det hela, över sönerna och numera
också en i geschäftet intagen sonson,
varför Moses d. y. - som numera visserligen
börjar bli mätt på år,
likt de gamla patriarkerna, och därför
väl borde vara beredd på att snart
samlas till sina fäder - ingalunda kan
undgå att i främsta rummet och
hårdast drabbas av vidräkningen.
|