Martin Brandt

 

13   Kap. XIII.   MOSES BLIR SKRÄMD, OCH GÖMMER SIG BAKOM BUSKEN.   De båda fall, då det någon kort tid såg ut, som om Moses möjligen skulle kunna bli inburad för sitt bokförläggande, inföllo som bekant 1884 efter utsändandet av den första "Giftas"-boken samt tolv år senare i samband med publicerandet av Frödings "Stänk och Flikar", år 1896. Vid intetdera av dessa båda tillfällen kunde förläggaren sägas ha huggit i sten. Tvärtom! Båda de ifrågavarande böckerna voro ju och ha till den dag i dag är förblivit mästerverk, som räknas till vår klassiska litteratur. Sin första och största ryktbarhet erhöllo de ju emellertid genom att de båda två av oförstående s. k. sedlighetsbevakande myndigheter blevo beslagtagna och föremål för tryckfrihetsprocesser. Deras betydelse åter i den Bonnierska krönikan och för uppfattningen om och värdesättningen av den Bonnierska mentaliteten, ligger i det sätt, varpå herrarna Moses, i detta fall särskilt gamle Albert. reagerade inför utsikten att möjligen få på sitt geschäft inte bara håva in pengar, utan också kanske få för detsamma kläda skott. Att tryckfrihetsåtalen voro fullständigt omotiverade, säger sig självt. Därför kan det på intet sätt vara fråga om att uppföra dem på Moses-företagets skuldkonto. Men lika omöjligt ha herrarna Bonnier-Hirschel genom sitt uppträdande vid de båda tillfällena ifråga gjort det även för den välvilligaste bedömare att uppföra de båda fallen på deras kredit- eller förtjänstkonto. (73) Detta beror förstås på, vad man menar med förtjänst. På ett sätt blevo de båda böckerna, som vid sitt första framträdande höllo på att skrämma livet ur herrarna Moses, far och son, två av de säkraste grundstenarna för huset Bonniers utveckling till miljonföretag. Litet skandal hade Moses naturligtvis räknat med: ja, varför inte rent ut säga hoppats på, naturligtvis i reklamsyfte. Ifråga om t. ex. "Giftas"-boken hade man, tycks det, tänkt sig t. o. m. möjligheten av att en passus i boken rörande konfirmationens nattvardsvin skulle kunna bli betraktad som gäckeri med sakramenten. Men då åtalet utvidgades att gälla rentav hädelse mot Gud, blev det värre, ty i förra fallet hade det kunnat bli fråga blott om fängelse i 6 månader eller böter, medan i senare fallet åter det kunde bli ända upp till 2 års straffarbete. I det Frödingska fallet åter gällde åtalet "sådana ohöljda och skändliga framställningar av lasts utövning, varigenom främjandet av ett fördärvligt levnadssätt åsyftas." Redan för oss nu levande, skilda genom blott 40-50 år från den ifrågavarande perioden, förefaller det så gott som oförklarligt, hur ens de värsta sedlighets-zeloter kunnat komma på åtalsidéerna. Men när nu förläggaren en gång tagit risken och räknat med densamma just i reklamsyfte, då blev det i högsta grad osmakligt och ynkligt att bli vittne till den nästan otroliga feghet och förfäran, varav Moses nu greps, och hans feberaktiga, krampaktiga ansträngningar att få avvältra det juridiska ansvaret från sig på författaren. Lättast blev detta ifråga om den sjuklige, finkänslige Fröding, som utan vidare, dock efter ångestfulla böner och uppmaningar från Moses sida, genom att lämna Moses den i tryckfrihetsförordningen påbjudna förfat- (74) tarnamnsedeln, tog allt ansvaret på sig. Då hade emellertid Moses redan hunnit lägga i dagen en häpnadsväckande feghet ej blott genom alla de feberaktiga vädjandena till författaren att för Guds skull se till att Moses bleve skild från målet, utan ännu mera genom sina i tidningarna återgivna försök att försvara sig, där fegheten fick honom att förödmjuka sig ända därhän, att han förklarade, att "förläggaren är blott ett underordnat biträde i litteraturens tjänst"! Ynkligheten från förläggarens sida var i detta fall så mycket större, som den gången risken för en fällande dom var så gott som ingen, trots att t. ex. den sedlighetsivrande Sigurd prompt ville ha dom över "miljonären-bordellpoetförläggaren-judgubben", varmed Moses träffande karakteriserades. Men om sålunda fegheten vid det Frödingska tillfället var iögonenfallande, hade samma feghet och omanliga, jämmerliga vädjan till den annars så förbisedde författaren framträtt i ett ännu skarpare och mer obarmhärtigt ljus i det Strindbergska fallet, tolv år tidigare. Vid den tidpunkten var för övrigt Moses ännu bara ett par och sextio år, varför utsikten till att eventuellt få 6 månaders fångelse eller böter inte behövt verka så ytterligt förfärande. I stället för den tragik, som den Bonnierska familjebokens författare synes vilja ge skildringarna sken av - och breven om utsändandet hals över huvud av unge Moses till författarens vistelseort i Schweiz för att tigga och be denne komma hem och rädda den åldre Moses genom att själv svara i hädelsemålet - i stället för denna tragik faller över alla dessa uppträden ett stänk av omedveten, oemotståndlig komik. Inte minst gäller detta om de båda "Giftas"-förläg- (75) garnas poserande och viktighetsmakeri, sedan äntligen den infångade diktaren hamnat i Stockholm, för att inte tala om deras triumfatorslater efter frikännandet. Hela episoden resulterade i en glänsande gratisreklam för Moses och Strindberg, och den förre poserade som beskyddare ej blott av Strindberg utan av den s. k. nya litteraturen i allmänhet. Båda herrarna Moses hade kommit på modet. De nya författarna föredrogo att, om möjligt, få debutera hos Strindbergs förläggare. Moses förstod sannerligen att skaffa sig valuta såväl ifråga ont prestige som ifråga om pengar. Det mest tragikomiska i hela affären är emellertid, att när det sedan, omedelbart efter "Giftas"-bokens frikännande, helt naturligt blev fråga om att utge en ny upplaga, då drog sig, trots frikännandet, den judiske förläggaren för att göra den affären. Den gamla farisédemonen, som spelat så många komedier i det gamla Jerusalem, grep den åldrande Moses med hull och hår, och den gamle skäggige gyckelmakaren låtsades, som om han plötsligt blivit för fin och för upphöjd för att vilja spekulera i en dylik lättköpt reveny! Vilken bottenlös, avgrundsdjup fräckhet av den gamle Jakobs oäkta avkomma att spela dygdemönster i västerländsk anda! Att de livslevande djävlarna, som Luther träffande kallar dem, inte begripa, att de en gång för alla äro avslöjade som huggormars avföda och alla bedragares mönsterbilder! Moses junior skildrar helt oskuldsfullt i den ovannämnda Moses-boken, hur han på den gamle Moses vägnar sprang omkring hos småförläggare i Stockholm för att skaffa en förläggare av den nya "Giftas"-upplagan, som Moses själv inte ville officiellt stå i bräschen för, men gärna ville tjäna "mange Penge" på. Inte (76) heller kollegerna visade dock någon lust den gången; dels voro de rädda för sedlighetsfanatikerna, dels kanske de inte hade lust att vara bulvan för Moses. Att denne komme att ge ut en ny del av "Giftas" med nya historier, det anade man, men just därför ville utan inte reklamera för den nya delen genom att ge publiken ett omtryck av första delen. Moses fann dock på råd. I Stockholm fanns på den tiden en originell man, som hette Leufstedt, med det från ghettot och modersmjölken invanda yrket att sälja bättre, avlagda herrkläder, men som också roade sig med varjehanda andra små bigeschäft. Bl. a. gav han ut "visor tryckta i år" från sin firma, som han gett det klingande namnet "Bokförlagsföreningen Svea" - ett typiskt judenamn på ett typiskt judeföretag! Det var på detta "lump- och klädesförlag", som andra upplagan av "Giftas" utkom. "Min far blev mycket glad", skriver Karl Otto Hirschel med spelad oskuld, ''över att på så sätt Strindberg av klädesförsäljaren Leufstedt fick 2.500 kr. för 3.000 exemplar". Fast det var en offentlig hemlighet att det hela rörde sig om en vanlig bulvanhistoria. Den Bonnierska firman skulle hålla sig för god att vilja så omedelbart efter processen omtrycka "Giftas"-boken men om detta gjordes av bulvan, angick det ingen. Samma förlagspolitik går som bekant igen ännu år 1937, när Hirschelförlaget söker profitera på modärn Pelle Snusk-litteratur; böckerna ges ut på ett bulvanförlag. Strindberg själv lät sig emellertid inte föras bakom ljuset. Längre fram, under något av de vanliga grälen med Moses angående förläggandet av någon Strindbergsbok, antydde han försmädligt, att om det kanske (77) inte ginge an direkt på Bonnierska förlaget, skulle man kanske försöka hos "Bokhandelsföreningen Svea". Praktiken med bulvanförlag har för resten alltid utnyttjats flitigt hos Bonnierfirman, om än i andra former och av delvis andra skäl. Närmast som ett gyckelspel verkar det, att när Strindberg vid samma tidpunkt skrev sin "Kvarstadsresan", så ville Bonnierna inte heller förlägga den. Åtminstone inte direkt och inte som bok. I stället vidtalades en mindre välkänd litteratör, som senare gjorde skandal under Frödings-åtalet, att trycka "Kvarstadsresan" i sitt boulevardblad "Budkavlen" samt att betala Strindberg 1.000 kr. för rätten därtill. Men det var en offentlig hemlighet var den ifrågavarande litteratören, som var känd för sina urusla affärer, kommit över de 1.000 kronorna . . . Varför inte "skräddare Leufstedt" fick förlägga också "Kvarstadsresan", är okänt. Försäljning av bättre avlagda kläder hade ju ej ansetts behöva vara alldeles främmande för bokförlag på den tiden, då den förste svenske Bonnier hyrde sin första Stockholmslokal att användas "antingen till bokhandel eller till handel med färdiggjorda kläder" - eller kanske rättare för båda ändamålen samtidigt.