Martin Brandt

 

10   Kap. X.   "JAG SKALL BLI SVERIGES HEGEL!"   Nuvarande filosofie doktorn Karl Otto Bonnier, alias Hirschel, hade genomgått hela fem skolklasser, då han år 1872 fick sluta skolan och börja att sätta sig in i göromålen på den Bonnierska förlagsexpeditionen, för att utbilda sig till konungariket Sveriges blivande kulturdiktator. I den s. k. Bonnierska familjeboken påstår han sig ha redan då, som 16-årig pojke, tyckt att förlagets klienter inte verkade synnerligen litterära. Gamle Per Thomasson och fru Marie Sophie Schwartz voro ju inte ägnade att imponera något vidare. Året därpå, 1873, fick Moses d. y. följa med till ett skandinaviskt bokhandlarmöte i det dåvarande Kristiania. Främst bland mötesdeltagarna där framstod chefen för det stora dansk-norska Gyldendalske Forlag. Gossen Bonnier kunde ej undgå att lägga märke till den enastående inte bara aktning, utan rentav tillgivenhet, som från alla håll, såväl bland kollegerna som bland de (54) vid mötet talrikt representerade författarna lades i dagen, så fort Hegel kom på tal. Särskilt Björnsons hyllningstal till Hegel - "den man som tagit mitt och alla mina vänners öde i sin starka hand", den man, som Björnson om och om igen betecknade som "min bäste vän" - detta tal måste hos den unge Bonnier framkalla en generande jämförelse mellan Hegel och gamle Moses. K. O. Bonnier påstår sig därvid ha ställt till sig själv frågan: "Varför skulle vår litteratur vara så undermålig jämförd med Norges?" Och han fortsätter: "Jag visste, vad jag ville bli. Jag ville bli Sveriges Hegel!" För den, som något litet känner till väsensskillnaden mellan å ena sidan Danmarks och Norges Fredrik Hegel och å andra sidan Sveriges två herrar Bonnier-Hirschel, far och son, ger sig nog av sig själv svaret på den anförda frågan. Just samma sommar satt nämligen hemma i Sverige, ute i något krypin i Stockholms skärgård, August Strindberg och knåpade med översättning av några små engelska barnberättelser åt Moses. Låt oss nu se, hur Fredrik Hegels förläggaremetoder tedde sig, så som de skildras i biografin i den nyaste editionen av Brickes stora Dansk Biografisk Lexikon. I denna biografi heter det bl. a.: "Tillbakadragen, anspråkslös i allt sitt framträdande höll Hegel emellertid alla trådar i sin fasta hand. Han uppsökte själv de unga författarna och detta även om hans livsåskådning ej var deras. Han vann deras förtroende med sin rättskaffenhet och hjälpsamhet. Han fästade dem vid sig med takt och förståelse, på samma gång (55) han icke underlät att med bestämdhet gripa in mot vad som han måste ogilla. I konsten att umgås med författarna har han icke haft många, som kunnat sägas vara hans jämlikar. Han fick det i regeln dithän, att vad som börjat som ett affärsmässigt förhållande kom att bli ett vänskapsförhållande livet ut. Hans hem var alltid öppet för författarna, och utan hans hjälp skulle många ungdomliga begåvningar saknat möjligheter att komma fram, liksom många äldre, stora diktare skulle utan honom ha kommit att sakna den tryggade tillvaro, varav de voro i behov. Hans hela livsverksamhet kastade glans över hans land och dess bokförläggarekår. Bland de framstående män, som oavlåtligt verkade för danskt både andligt och materiellt framåtskridande, intager Hegel en säregen och betydande plats." Vi betvivla, att det finns någon enda svensk, som skulle kunna på Albert och Karl Otto Bonnier tillämpa något enda av dessa omdömen rörande den danske förläggare, som Bonniersonen säger sig ha för snart tre kvarts sekel sedan beslutit efterlikna. Medan Hegel själv uppsökte de unga författarna, ha herrarna Bonnier i stället med den mest småsinnade snålhet hållit unga, ännu okända förmågor på långt avstånd samt först när framgången visat sig på annat håll, skyndat att komma med sina anbud. Detta sammanhänger naturligtvis med de judiska rasinstinkterna. Medan Hegel var infödd dansk och fullt förtrogen med dansk mentalitet samt för sitt förlag förvärvade omdömet, att det var "ett äktnationellt företag", så voro ju Bonnierna invandrade främlingar, med traditioner från kontinentens judiska ghettokvarter samt utan någon som helst förståelse för, vad som var speciellt (56) svenskt. Medan det danska företaget vidare var målmedvetet riktat åt ett håll, har det Bonnierska företaget däremot en så kosmopolitisk prägel som möjligt; dess polyparmar ha inte endast nöjt sig med litteraturen, utan kastat sig över allt möjligt, t. o. m. schackrande i obligationsgeschäft, grundandet av lånekassor, startandet av avbetalningsaffärer m. m. dylikt. Om det Bonnierska geschäfts-makeriet kan sägas ha något samband med kulturella strävanden, är denna kultur i så fall mindre svensk än judisk. En berömd författare karaktäriserade på sin tid de Hegelska och Bonnierska förlagsmetoderna på följande träffande sätt: "Hegel söker efter och söker hjälpa fram litterära förtjänster hos andra, Bonnier åter söker uteslutande efter och söker pressa upp den ekonomiska, pekuniära förtjänsten för sig själv." Det måste erkännas. att jämförelsen träffar huvudet på spiken. Det kunde väl hända, att också Hegel någon gång misstog sig ifråga om en eller annan författares framtidsmöjligheter, men om och när så skedde, förblev han alltid den sanne gentlemannen, som försökte att på bästa sätt för bägge parterna rätta till saken. För Moses Smith åter fanns vid liknande episoder endast två olika tillvägagångssätt. Hade han överskattat någon av sina författare-klienter, misslyckats i sina försök att genom reklam-konster blåsa upp en liten groda till en stor ko, då var det bara att utan minsta förbarmande ge det misslyckade spekulations-föremålet sparken, ja ofta i förargelsen förfölja, baktala och söka omöjliggöra stackaren. I motsatt fall åter, när Moses underskattat någon författare, som vänt sig till honom men blivit illa be- (57) mött och förolämpats med kränkande förslag och anbud, ja, då var Moses inte sen, när omsider "den grimme ælling" befanns vara en kunglig svan, först att förödmjuka sig själv hur mycket som helst för att trots det skedda köpa den förorättade, och sedan att söka få episoden så mycket som möjligt nedtystad och på något sätt bortförklarad. Därvid är det naturligtvis inte så noga, om sanningen får sitta emellan. Det skulle inte vara svårt för den, som har någon intimare kännedom om de senare årtiondenas litterära produktion, att påvisa oräkneliga sådana Bonnierska episoder. De många misslyckade debuterna föredra vi emellertid att förbigå med barmhärtig tystnad; misslyckandet har förvisso bestraffats av det mäktiga företaget självt tillräckligt hårt och grymt. Vad beträffar de motsatta fallen, då herrarna Hirschel huggit i sten genom att i början visa sig oförstående mot och högfärdigt avvisa blivande storheter, så har inte ens författaren till Bonnierska familjeboken vågat alldeles med tystnad förbigå en del alltför blamanta och komprometterande fall. I ett fall, ett av de allra mest komprometterande, nämligen Karlfeldts, omnämnes saken endast i en not, och ofta göres de mest krampaktiga försök att förvrida fakta, när det gäller att bortförklara de oförskämdheter, som begåtts. I "Röda Rummet" låter Strindberg skildringen av Arvid Falks besök hos den store bokförläggaren illustreras av, att Falk just då han skall stiga över tröskeln in till det allra heligaste mötes av en ung man, som med förtvivlan i ansiktet och en manuskriptrulle under armen störtar ut ur rummet förbi den inträdande. Och under hans därpå följande samtal med Moses Smith, upplyser denne honom välvilligt om det (58) lilla uppträde, som omedelbart förut passerat mellan Moses och den förtvivlade unge mannen, som Falk mött i dörren. "Här var nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan använda, men jag erbjöd honom detsamma, som jag nu erbjudit herrn (nämligen att läsa korrektur på Spegels andliga Poesi, eller att skriva reklampuff för ett försäkringsbolag, där Moses ägde aktier, eller att skriva text till porträttet av den engelska drottningen Elisabet, vilket skulle föreställa den svenska Ulrika Eleonora). Och vet herrn va' han sa? Han bad mig kyssa sig någonstans, som jag inte vill säga. Ja, det sa' han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge, den karlen! . . ." Tyvärr ha de varit ytterst få, som haft vare sig ekonomisk möjlighet eller lillräckligt moraliskt mod att på så sätt snoppa av Moses. Eller att åtminstone, såsom Arvid Falk, visserligen först under trycket av svåra förhållanden åta sig en sådan beställning, men endast för att så gott som omedelbart ångra sig, betacka sig och pr omg. returnera exempelvis någon åt dem anförtrodd porträttkliché att skriva text till. I allmänhet ha de tigit och lidit och kanske halvsvultit på eventuella dylika småbeställningar från Moses, i hopp om att under tiden möjligen på annat håll möta mera förståelse. Vissa om, att om så bleve fallet och Moses började lukta sig till, att han varit blind och att nu kanske andra komme att håva in fångsten, Moses ögonblickligen skulle helt slå om och bli lika artig och krypande, som han förut varit högfärdig och oförskämd, samt bjuda guld och gröna skogar för vad han igår velat betala med en spottstyver, ja, kanske inte alls velat reflektera på ...