11
Kap.
XI.
DEN GAMLE LUMPJUDEN SOM LITTERATUR
BEDÖMARE.
Vi inskränka oss till att omnämna
tre för Bonnier ytterligt komprometterande
fall från enbart femårs-perioden
1890-95; fallen Fröding, Per
Hallström, Erik Axel Karlfeldt. Fast fallet
Fröding var den första av de
ifrågavarande tre episoderna,
omnämnas här först fallen
Hallström och Karlfeldt. Den förre av
dessa båda hade 1891 fått till Moses
sälja en liten volym "Lyrik och fantasier".
Att betalningen var ytterst minimal, kan man
förstå av att samtidigt betalade
förlaget för det Frödingska
mästerverket "Guitarr och Dragharmonika"
hela - 200 kronor! När så
Hallström återkom till Moses år
1894 med just den novell-samling, "Vilsna
fåglar", med vilken han - fast det icke
blev hos Moses - skulle vinna sådan
berömmelse, då förklarade
förlaget, att man fått in så
litet på den förra Hallströmska
boken, och man brydde sig inte ens om att
läsa manuskriptet; men man generade sig
ändå inte för att behålla
det i flera månader och därigenom
hindra den ännu alltför "okände
och obetydlige" författaren från att
söka få det förlagt på
annat håll. Slutligen
återsändes det utan vidare till
Hallström, som då äntligen kunde
gå till förlaget Wahlström &
Widstrand. där boken också kom ut och
gjorde succès. Det dröjde sedan
nästan ett helt årtionde, innan det
lyckades Moses, eller rättare sonen, att
tigga sig till förlagsrätten till ett
av Hallströms mest obetydliga arbeten,
"Döda fallet". Dessförinnan hade
författaren av förlaget smickrats
genom att av familjen
(60)
Moses ombedjas ingå som medlem av
Bonnierska stipendiefondens s. k.
nämnd.
Beträffande Karlfeldt återkom
aldrig den rakryggade store skalden, som
förgäves bjudit Moses den storslagna
diktsamlingen "Vildmarks- och
Kärleksvisor". Förlagsrätten gick
till en annan, visserligen en jude, Seligmann,
"och Albert Bonniers förlag gick för
alltid miste om Erik Axel Karlfeldt",
såsom det så melankoliskt heter i
Bonnierska familjeboken. Bonnierbiografen kan i
detta fall knappast ens själv finna
någon annan ursäkt, än att det
varit mycket annat att syssla med. Så
mycket framgår emellertid, att även i
fallet Karlfeldt manuskriptet under många
månader fått ligga där
bortglömt, innan man omsider, "utan att
någon av oss ett ögonblick ögnat
på dikterna", likgiltigt lät ett
från författaren skickat bud
återfå pappersbunten.
Med sådana exempel för ögonen
ter sig Karl Otto Hirschels högfärdiga
anspråk på att ha velat vara
Sveriges Hegel i en allt annat än gynnsam
dager för Moses. För Karl Otto te sig
de nämnda fallen, förutom många
liknande, närmast bara som
"förargliga" ur ekonomisk samt
konkurrenssynpunkt. Att tala om någon
moralisk synpunkt eller om någon som helst
litterär ansvarskänsla såsom
förklaring till hans förargelse, vore
absolut meningslöst. De båda
nämnda fallen, Hallström och
Karlfeldt, inföllo, det förra 1894,
det senare 1895. Från åren 1890-91
daterar sig däremot fallet Fröding,
som utan jämförelse är det mest
upprörande. Ur rent litterär synpunkt
kunde väl alla tre fallen anses
ungefär lika komprometterande för det
likgiltiga och oförstående
förlagsgeschäftet. Innan
Hirschel-herrarna, far och son, äntligen
kunde förmås
(61)
att trycka Frödings "Guitarr- och
Dragharmonika", hade de plågat den sjuke,
upprivne skalden under mer än två
långa år, och när boken utkom,
honorerades skalden med 200 kronor. Skaldens och
förlagets mellanhavande hade börjat
redan 1889 med att förlaget av sex erbjudna
Frödingsdikter, avsedda för
Bonnier-kalendern Svea, refuserade fem och
införde bara en, honorerande skalden med
ett exemplar av kalendern!
Trots denna föga lovande början
insände Fröding senare en hel
diktsamling, avsedd för en bok. Det var i
huvudsak den samling, som senare gjorde en
så lysande succès under titeln
"Guitarr och Dragharmonika". Bonnierna läto
verkligen den gången manuskriptet icke
ligga oläst, utan tittade i det, ja, funno
så mycket behag i ett par bitar av
samlingen, de berömda värmländska
låtarna "En hög visa" och "Vackert
väder", att dessa vederforos den äran
att ur samlingen utplockas för att lysa upp
några sidor i Bonniernas gamla "Svea".
Huruvida man dessförinnan tillsport
skalden, om denne ginge in på att den av
honom tillämnade boken på detta
sätt brandskattades, får man ej vela
av den Bonnierska familjeboken, lika litet som
man får veta, om de ifrågavarande
dikterna betalades med 10 eller 15 kronor.
Så mycket får man emellertid veta,
att Moses förklarade för skalden, att
de vore "ytterst tveksamma", huruvida de
verkligen skulle kunna våga att ge ut
boken, som senare kom att betraktas som ett av
Frödings mästerverk. Man hade inte
precis något emot att trycka dikterna,
fick han veta, men det vore ju inte så
brått; kunde han inte lika gärna
låta dem ligga tillsvidare och vänta
något år, samt kanske ändra
litet här och där? Moses ville i
så fall gärna stå till
tjänst med små anvisningar
(62)
därvidlag. Så kunde man sedan
någon gång få tala om saken
och då kunde det möjligen bli
affär.
För sig själva tänkte väl
far och son, att genom att visa sig så
pass likgiltiga, skulle de kanske pressa ned
skaldens anspråk på honorar till
eventuellt bara ett par hundralappar, vilket
också blev precis, vad han fick. För
andra upplagan fick han hela 500, för
tredje upplagan 1000 kronor. Hur många
tiotusen förlaget höstat in på
enbart den boken, är naturligtvis
svårt att beräkna. Först sedan
den opraktiske skaldens vänner började
ta hand om hans affärer med
förläggaren, fick Moses betala
något så när
anständigt.
Dock skulle Moses i detta fall ej undslippa
att på ett för honom synnerligen
obehagligt och kännbart sätt få
schavottera inför en något så
när omdömesgill allmänhet, vilket
emellertid inte inträffade förrän
efter skaldens död. Naturligtvis skulle
då ögonblickligen Moses d. y. (den
äldre hade då redan sedan flera
år varit i Abrahams sköte) söka
att posera såsom den store skaldens
förläggare. Med en nästan otrolig
omdömeslöshet och smaklöshet kom
han på den egendomliga idén att i
tidningen Dagens Nyheter, numera som bekant hans
egendom och redan då honom
närstående, publicera några av
de mellan Moses och den sjuke skalden
växlade breven från den tiden,
då "Guitarr och Dragharmonika" under hela
två år fick vänta på att
komma ut på grund av Bonniers ytterliga
tveksamhet om, huruvida det skulle bli
tillräcklig vinst på
geschäftet.
Man kunde omöjligt få något
annat intryck, än att förläggaren
ville för en beundrande allmänhet
framställa sig som den
anspråkslöse, ödmjuke,
eftergivne diktarens Försyn, nådigt
tryckande en och annan av
(63)
hans småsaker samt slutligen av pur
barmhärtighet också en hel bok, om
än efter ytterlig tveksamhet och mot det
nobla honoraret av 200 kronor. Tänk!
-tycktes förläggaren vilja säga -
genom att ge honom de två hundralapparna
samt bättra på litet här och
där i hans dikter blev ju jag, Moses
Hirschel, den egentlige skaparen av Gustaf
Fröding, hans storhet och hans
ryktbarhet.
Men den fadäsen blev i alla fall
för mycket för Dagens Nyheters publik,
sedan den läst skaldens dödsnotis och
just lyssnade till dödsklockornas
högtidliga klang. En av dess läsare,
den som skriftställarinna ej okända
fru Mia Leche, gav i ett ljungande
tidnings-uttalande uttryck för det
ytterliga obehag, nästan ett slags
skamkänsla, som den judiske
bokförläggaren framkallat hos Sveriges
folk genom sitt takt- och smaklösa
försök att, innan ännu den
ihjälpinade skaldens stoft bragts till
graven, liksom slå sig till riddare
på dennes bekostnad, framhålla den
döde såsom den blyge, ödmjuke
supplikanten, förläggaren såsom
beskyddaren och hjälparen. Vi återge
här nedan några utdrag ur fru Leches
vidräkning:
"Den diktsamling Guitarr och Dragharmonika,
för vilken i närvarande stund det
svenska folket enas om att ge Fröding ett
slags andligt Nobelpris, den diktsamling,
för vilken vi vilja resa hans byst på
Djurgården bredvid Bellmans, den mottogs
av den stora bokförlagsfirman på
följande sätt:
"Herr Albert Bonnier hänvisade den unge
diktaren till framtiden och ansåg
lämpligast, att han hölle sig borta
från offentligheten, tills han
åstadkommit ett mognare och mer stadgat
verk. Herr Bonnier gav emellertid godhetsfullt
ett halvt löfte att förlägga
bo-
(64)
ken, om skalden nödvändigt yrkade
därpå, dock förutsatt att
skalden själv iklädde sig den
ekonomiska kostnaden, emedan Bonnier hade stora
dubier om den stackars lilla bokens fortkomst
här i världen. Vidare finner man, dels
att herr Bonnier uppmanat Fröding att
ändra formen på en del dikter,
något som dock Fröding trots sin
underdånighet vägrade göra, dels
att förläggaren i rikt mått
begagnat sig av skaldens anhållan att han
måtte med röda kors utmärka de
dikter, som väckt herr Bonniers "synnerliga
misshag".
Med den nu döde Albert Bonnier ha vi
här ej att skaffa. Men då firmans
nuvarande innehavare lämnat firmans privata
mellanhavande med Gustaf Fröding åt
offentligheten, bör det också
få offentligen sägas ifrån, att
detta inneburit en smaklöshet. --- Det
borde ha varit ett ljus av eviga stjärnor
kring skaldens panna, redan medan han gick
här på jorden. Men det borde icke ha
varit firman Albert Bonniers stora röda
skolmästarbockar i marginalen på
Guitarr och Dragharmonika!
Mia Leche."
Naturligtvis kunde Hirschel ej
underlåta att söka i någon
mån bemöta angreppet och släta
över. Allmänna omdömet var, att
bemötandet var ytterligt svagt. Man fick
veta det synnerligen intressanta faktum, att det
inte var med röda skolmästarkors utan
bara med några blygsamma
frågetecken, som Moses ritat i skaldens
manuskript. Vidare klagade Moses junior
över att vid tidpunkten ifråga
"vår publik visade köld och
likgiltighet mot poetisk produktion, varför
utgivandet av en diktsamling icke kunde ske utan
uppoffring". Därpå söker han
till Moses heder framhålla dennes
skrift-
(65)
liga förklaring, att fastän Moses
under andra omständigheter icke ens skulle
vilja bära risken för tryckkostnaden,
skulle han dock kanske kunna på grund av
en viss originalitet i en del av "Edra stycken
göra ett undantag", vilket emellertid just
då vore omöjligt "av materiella
skäl". Och därför borde skalden
ge sig till tåls, till dess han hunnit
något mogna och det kunde bli lägligt
för Moses och hans tryckpressar.
Anspelningen på risken för
tryckkostnaden ifråga om det lilla billiga
dikthäftet är det inte minst
betecknande för firmans i vissa fall
fenomenala och nästan otroliga
snålhet, som påminner om den gamle
Shylocks. Redan vid den tidpunkt det här
är fråga om, 1911, var det inte
svårt för huset Bonnier att vid
eventuellt angrepp genom pengar eller goda ord
stampa fram försvarare, d. v. s.
tidningsmän eller andra litteratörer,
som på ett eller annat sätt stod
huset nära. Sålunda skrev t. ex. en
signatur i Dagens Nyheter:
"Fröding var då, 1889, en
okänd student, som från en
värdanstalt i Tyskland sände hem ett
häfte dikter på en samling
brevpapper. Versdiktningen stod på den
tiden icke så synnerligen högt i
kurs, och poeternas böcker väckte i
allmänhet en minimal efterfrågan. -
Man kan inte begära, att den gamle
förläggaren skulle förutse, vad
icke Fröding själv och hans
vänner förutsågo. - - -
Över huvud kan icke framtiden
förutsägas."
Samma slags murvelförsvar kom till synes
också från en annan av den
Bonnierska firmans handgångna män,
vilken producerade sig i Svenska Dagbladet. Man
ser härav, hur långt det redan
gått med Moses polypartade penetrering av
den svenska huvudstadspressen.
"Man kan inte anklaga", heter det i det redan
då
(66)
svårt korrumperade kulturbladet, "det
Bonnierska förlaget för bristande
generositet mot unga lyriker. Det är
lätt att vara vis efteråt. Vem anade
Gustaf Frödings diktarbana av 'Guitarr och
Dragharmonika', fru Leche?"
Det bör framhållas, att alldeles
tvärtemot den senast citerade
Bonnierlakejens åsikt, K. O. Bonnier
själv påstår, att hans far
"tvekade icke att för mig uttala sin
övertygelse, att i Fröding en poet av
stora mått borde kunna väntas".
Men detta oaktat drogo sig far och son ej
för att behandla denne blivande poet av
stora mått på antytt sätt;
underkasta honom förödmjukelser,
förklara sin ytterliga tveksamhet att
trycka hans första mästerverk och
därpå slänga åt honom
två hundralappar. Tror verkligen "Sveriges
Hegel", att Danmarks Hegel skulle ha betett sig
på liknande sätt? Han som gick
omkring och letade efter unga begåvade
författare för att hjälpa dem,
medan de bägge svenske Moses, far och son,
lägga armarna i kors med en klagan
över publikens visade köld och
likgiltighet mot poetisk produktion. Att det
borde vara en ansvarskännande och icke
blott geschäftsdrivande
förläggares plikt och strävan att
söka motverka denna tendens hos
allmänheten genom att trots den av Moses
j:r befarade ekonomiska uppoffringen våga
bjuda publiken en verklig skalds diktning,
när någon enstaka gång en
sådan framträdde, detta har tydligen
ej gått upp för Moses, vare sig
fadern eller sonen.
|