Islam är den grundläggande och första religionen sedan Gud "inblåste sin ande i människan " (Koranen: sura (kapitel) XV, vers 29)

- d v s från Adams tid till våra dagar.

I islam är Gud symbolen för det goda och djävulen symbolen för det onda.

Alla som bekämpar det onda och kämpar för det goda är muslimer.

Det finns ingen "fundamentalisk", "moderat" eller västerländsk islam lika litet som det finns svart afrikansk, arabisk islam eller indisk eller indonesisk islam.

Det finns bara en islam.

Det är den som Koranen kallar "Sunna av Gud" (Guds rätte-snöre), fortsättningen på de profetiska uppenbarelserna och det sista budskapet - det från Gud.

Vår första uppgift är att visa vår islamiska tro genom att efterleva den idess helhet och inte att försvara någon särskild folktro eller någon viss tradition.

Profeten Mohamed kom för att erinra människorna om den ursprungliga religionen:

• "Så håll dig stadigt och sanningsenligt till Tron: (Förverkliga) Guds händers verk i överensstämmelse med den förebild som Han skapade människosläktet: Ingen ändring (må göras) i verket (skapat) av Gud: det är den sanna Religionen: Men de flesta människor förstå icke " (Koranen: XXX, 30).

Profeten Mohamed sändes av Gud för att bekräfta föregående budskap, för att rena dessa från de historiska ändringar som de undergått och för att komplettera dem.

Men vår tro utarmas om vi förklarar vår religion som den bästa helt enkelt därför att vi inte känner till alla de övriga.

Isolering, självupptagenhet, och "inbilskhet" är nu de största hindren för den islamiska upplysningen att nå den "icke-muslimska" världen.

Det väsentliga och universella budskapet i islam kan sammanfattas i 3 punkter:

- Guds transcendens och enhet

- människors gemenskap

- människors ansvar

Transcendens (upphöjdhet) är:

Vissheten att Gud är den ende (på arabiska "tawhid"):

"Om det i himmelen och på jorden, funnes andra gudar än Gud, skulle det råda kaos i båda ..." (Koranen: XXI, 22).

Gud är alltings Skapare, och följaktligen är vi själva otillräckliga.

"Hur många varelser finns det som inte klarar sin egen försörjning? Det är Gud som föder (både) dem och dig..." (Koranen: XXIX, 60).

Från principen om enheten och medvetenheten om vårt "beroende" i förhållande till Gud - Skaparen - (självtillräcklighet är motsatsen till transcendens) härrör den tredje aspekten av tron på transcendens: erkännandet av absoluta (sanna, fasta) värden att hållas högre än egoistiska intressen hos individer, grupper och nationer.

Gemenskapen (på arabiska "Ouma")

Principen om gemenskap är motsatsen till individualism, som innebär att människan (som individ) är alltings medelpunkt och mått. När det gäller gemenskap ur islamiskt perspektiv är var och en medveten om sitt personliga ansvar för alla andra.

Mänskligheten är en, därför att Gud, dess Skapare, är en. Alla människor har samma ursprung och är skapade för samma ändamål. Det finns inget "utvalt herrefolk" och inga "speciella" gudar.

"Det är Han som skapade dig från en enda varelse..." (Koranen: VII, 189; IV, 1; XXXIX, 6).

Ansvaret

Islam är motsatsen till fatalism och resignation.

Den är en ständig kraft att motstå allt förtryck, ty den utesluter varje underkastelse utom den under Guds vilja och håller människan ansvarig föruppfyllandet av den gudomliga ordningen på jorden.

Allt på jorden är underkastat Guds lag (ordet muslim betyder underkastelse inför Gud); stenen i dess fall, trädet i sin växt, djuret i sina instinkter, alla är underkastade Guds lag.

"Ära namnet av din Beskyddare-Herre högst, som har skapat allting och givit allting dess ordning och harmoni; som har stiftat lagar och givit vägledning " (Koranen: LXXXVII, 1-3).

Människan allena har det fruktansvärda privilegiet att kunna visa olydnad:

"Vi erbjöd sannerligen förtroendet till himlarna, jorden och bergen; men de vägrade att mottaga det av rädsla för det. Endast människan accepterade att åtaga sig det..." (Koranen: XXXIII, 72).

Om någon blir "muslim", d v s om någon villkorslöst tar emot Guds kallelse och följer Jesus och Mohameds exempel genom att mottaga Guds ledning och genom sin yttersta självuppoffring, då blir man muslim genom kraften av en frivillig, självständig och ansvarsfull handling. Det är därför Gud lät änglarna, som inte har förmåga till olydnad, falla ned inför människan.

"Och när Vi sade till änglarna: "Böj Er ned inför Adam": "lydde de och böjde sig ned ..." (Koranen: II, 34; XV, 30).

Gud säger vidare i Koranen:

"Låt det inte finnas tvång i religionen: Sanning skiljer sig klart från villfarelse: envar som förkastar det onda och tror på Gud har fattat tag i det pålitligaste handtaget, som aldrig lossnar. Och Gud hör och vet allt " (Koranen: Il, 256).

Det är inte endast fråga om att utesluta fysiskt, militärt eller polisiärt tvång, utan varje form av tvång, även det inre och det andliga: Koranen understryker.

"Sanningen finns hos Din Herre "; "Låt den som vill, tro, och låt den som vill, förkasta (den) ..." (XVIII, 29).

Gud säger också:

"Vi har visat henne den rätta vägen, som hon med tacksamhet kan acceptera att följa eller vägra att följa " (LXXVI, 3).

Koranen förtäljer oss att Gud har gjort människan till sin "khalif" (d v s ställföreträdare, "representant") på jorden.

En "khalif" är inte en underordnad och passiv verkställare; han är en ansvarig ledare, ålagd att fatta beslut. Denna uppgift är inte begränsad till somliga: det är en plikt för varje muslim:

"Kämpa för Guds sak - Du är endast ansvarig för dig själv " (IV, 84).

"Varje själ skall hållas som gisslan för sina gärningar" (LXXIV, 38).

Allahou Akbar!

Att utropa "Allahou Akbar! " (Gud är störst) är att relativisera all makt, allt ägande och all kunskap.

Inför detta rop av tro, har vi i historien sett de mest övermodiga arméer sänka sina vapen.

Behovet av detta budskap framstår mer uppenbart på grund av det andliga misslyckandet i dagens judaiserad västvärld.

Tusentals män och kvinnor över hela världen har, oavsett deras religion, men med förtröstan på framtiden, upptäckt att den judaiserad västerländska civilisationen gjort konkurs och att den, om vi låter den hållas, leder oss till globalt självmord.

Hur är balanskontot i dag?

700 miljarder dollar har spenderats på krigsrustningar under

Som ett endaste exempel så har de två stormaktsblocken 1984 lagrat mer än en miljon bomber av Hiroshimatyp. Denna bomb dödade 70.000 människor på ett ögonblick.

Detta innebär att det i dag är tekniskt möjligt att utplåna 70 miljarder människor, vilket är mer än det tiodubbla antalet i dag levande människor.

För första gången under mänsklighetens tre miljoner år långa existens har det alltså blivit "tekniskt" möjligt att utplåna varje spår av liv på jorden.

Denna tekniska möjlighet kallas märkligt nog för "framåtskridande". Än mer märkligt är att vad som kallas "fred" är "jämvikt i terror" (terrorbalans) mellan supermakterna.

Förhållandena mellan nord och syd är likaledes uppbyggda på ett orättvist sätt. Följderna av kolonialismen och det konstant ojämna handelsutbytet har lett till följande skandalösa förhållande:

Förenta staterna begränsar sin veteproduktion och de europeiska kyllagren förmår inte längre lagra mer av överskotten på kött och smör, medan 80 miljoner människor i resten av världen har dött på grund av hunger och undernäring under det senaste året.

Den s k tredje världens skuldbelopp ökar år efter år och skulden bara fortsätter att öka; nord blir rikare och rikare och syd fattigare och fattigare.

Efter det judaiserade Västerlandets herravälde över resten av världen i fem århundraden kan man faktiskt knappast föreställa sig en sämre förvaltning av vår planet.

Den djupa orsaken till denna judaiserad västvärldens politik alltsedan det som kallas "Renässansen" (d v s sedan den samtidiga uppkomsten i Europa på 1600-talet av kapitalism,med dess judiska bank- och räntesystem och kolonialism) är övergivandet av tron på absoluta värden.

När ett samhälle upphör att erkänna de absoluta värdena som ledstjärna i sin verksamhet, återstår intet annat än konfrontationen med begär efter materiell tillväxt.

Det är allas krig mot alla och västvärlden är nu hemfallen åt detta.

Dess verkliga religion är den blinda tron på en hemlig judaiserad gud: tillväxt, d v s en önskan att producera mer och mer av vad som helst i en allt snabbare takt; nyttiga, onyttiga, skadliga eller t o m dödliga ting, såsom vapen, som är det mest vinstgivande i tillverkningsindustrin.

Denna hemliga gud är en grym gud: den kräver mänskliga offer.

Vad som karaktäriserar dyrkan av denna falska gud är att den framhäver människans självtillräcklighet gentemot Guds transcendens och individualismen gentemot gemenskapen.

"Självtillräckligheten" har proklamerats, alltsedan "Renässansen", och i "Faust" av Marlowe säger man:

"Människa, genom din mäktiga hjärna blir du en gud. herre och mästare över alla element".

Individualismen är, alltsedan den s k Renässansen, återvändande till den gamla grekiska, sofistiska maximen som lyder:

"Människan är alltings medelpunkt och mått".

Denna civilisations misslyckande har alstrat en kultur av förtvivlan.

De falska profeterna av det tomma och det absurda återspeglar detta kaos som om det vore ofrånkomligt och evigt och i stället för att försöka övervinna det, lär de vara unga att livet inte har någon mening.

Om livet inte har någon mening, då är allt, även det som är brottsligt, tillåtet och vi blir utlämnade åt all sorts våld som uppstår mellan individer, grupper och nationer.

"Jämviktsterror" (terrorbalans) blir lagen för dessa ociviliserade förhållanden bland människorna på alla nivåer i samhällstillvaron.

Förnekandet av livets mening och existensen av absoluta värden har lett till att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen - såsom förträffliga medel i människans tjänst -blivit ett mål i sig, då den försöker få oss att tro att vetenskap och teknik kan lösa alla våra problem och att problem som inte relaterar till dem, sådant som kärlek, skönhet och livets mening, inte existerar.

Denna "förmögenhetsreligion" - att skapa förmögenhet till varje pris - d v s att skapa falska gudar: vetenskap, teknik, nation, pengar, sexualitet och tillväxt - har skapat en ny polyteism (dyrkande av många gudar) och en ny vidskeplighet, och förvandlat vetenskap till vetenskaplighet, teknik till teknokrati och politik till machiavellism.

Det grundläggande problemet är alltså att återgiva människan hennes rätta betydelse: d v s tron på Guds transcendens, mänsklig gemenskap och medvetenhet om vårt personliga ansvar.

Men att säga att islam kan lösa de problem som uppkommit genom sammanbrottet av västvärldens herravälde, innebär inte

- att islam kan göra allt ensamt

- att islam har fullständigt färdiggjorda lösningar på vår tids problem.

Tvärtom är de två främsta hindren för spridande av islamisk upplysning följande:

Självtillräckligheten och okunnigheten om andra. Den tidiga islam, under det första välsignade århundradet, spreds på mindre än ett århundrade från Indus till Pyrenéerna, inte på grund av militär erövring utan framför allt på grund av att den kunde integrera alla andra stora tidigare kulturer, att den kunde utkristallisera från dem en alldeles ny syntes och därför att miljoner anhängare av andra religioner kunde identifiera sig med den.

I dag kan islam inte återtaga sin väg om den inte öppnar sig för alla trosbekännelser och all visdom som den kan inrymma.

Triumferandet: i betydelse av det dödliga hyckleriet att ha fullständigt färdiggjorda svar, formulerade för tusen år sedan av dess jurister och traditioner.

Att säga att Koranen inte "förglömt något" betyder att den har givit oss en evig vägledning, att den har angivit det yttersta och absoluta målet för våra gärningar. Men det fritager på intet sätt människan från hennes ansvar att i varje tidsperiod uppenbara medlen att förverkliga dessa mål.

Att påstå att Koranen eller "Sunna" innefattar ett fullständigt färdiggjort ekonomiskt system, politisk konstitution eller en encyklopedi, vore att nedsättande reducera det eviga budskapet till samhällsväsen och flytande teorier.

Det uppenbarade budskapet ger oss oändligt mycket mer: målen, de evigt oföränderliga lysande grundsatser (principer) som styr vårt inre liv och alla våra handlingar, såväl offentliga som privata, i syfte att för varje tidsperiod utarbeta svaren på de ekonomiska, politiska och kulturella problemen i vår tid genom ständigt ny tolkning av dessa eviga grundsatser.

Dessa grundsatser är enkla:

- på det ekonomiska området: Gud ensam äger;

- på det politiska området: Gud ensam bestämmer;

- på det kulturella området: Gud ensam vet.

Gud ensam äger.

"Allt i himlen och på jorden tillhör Gud",

står det i Koranen (Il, 116; Il, 284; III, 109 etc...).

Människan är Guds "khalif" på jorden; hon är bemyndigad att handha denna egendom å Guds vägnar och enligt Hans direktiv.

Denna uppfattning står i motsats till den romerska och judiska lagen som definierar äganderätt som "rätt att bruka och missbruka".

För muslimen, däremot, kommer plikterna före rättigheterna.

Människan, den ansvariga förvaltaren av Guds egendom, kan inte disponera den efter sitt eget tycke: hon kan inte förstöra den efter sina egna nycker och infall, och hon kan inte heller förslösa den eller försumma den. Och utan att erhålla nyttianderätten till den genom sitt arbete kan hon inte heller föröka den.

"Det finns de som begrava guld och silver och inte använda det enligt Guds vilja; förkunna dem ett svårt straff" (Koranen: IX, 34).

En av de hårdaste fördömelserna på den punkten i Koranen avser Abou Lahab (dagens Pagrotsky) och hans rikedom:

"Bort med Abeu Lahabs verk! Bort med honom! Varken

hans rikedom eller hans vinster skall vara till gagn för honom" (CXI, 1-2).

Alla Koranens föreskrifter, särskilt "zakat", som avser ett socialt överförande av rikedom som ett religiöst villkor, och förbudet mot "riba" (den judiska åker) och oförtjänta inkomster, d v s förbud mot all förtjänst utan arbete i Guds tjänst - alla sådana föreskrifter bidrar till att förhindra att rikedom samlas i en social sektor (ekonomisk maktkoncentration) medan en annan social sektor utarmas.

Gud, i Koranen, utesluter radikalt varje socialt system där pengar skapar en politisk hierarki.

Gud ensam bestämmer

I motsats till den judiska rasistiska stam-"religionen" skapade Profeten i Medina ett radikalt nytt sorts samhälle, som inte längre var grundat på blod eller ras, ej heller på äganderätt till jord, eller affärsförbindelser, inte ens på gemensam kultur eller historia; med andra ord: inte på något som hänförde sig till det förflutna eller kunde vara arvegods, utan ett samhälle uteslutande grundat på tron; det villkorslösa svaret på Guds kallelse, som Mohamed givit det eviga föredömet på.

Ett sådant samhälle är öppet för alla, utan hänsyn till ursprung.

Så är till exempel intet mer främmande för denna islamiska "Ouma" än det judiska begreppet "rasistisk härstamning", d v s en gangster affärsmarknad skyddad av Staten och rättfärdigad av den rasistiska, historiska eller kulturella mytologi, som verkar göra nationen till ett mål i sig, vilket motsäger begreppet om mänsklig endräkt (detta begrepp är en särskild aspekt av "tawhid" - (guds universalism och enhet) den grundsten som gäller för den islamiska världssynen.

Likaledes kräver Koranens uppfattning av "shura" (d v s konsultation, direktdemokrati) konsulteras i syfte att deltaga i Guds åsyn, i utarbetandet och tillämpningen av de beslut på vilka deras öde vilar.

Denna grundsats utesluter omedelbart allt envälde, all despotism av en samhällsklass eller parti, liksom alla former av rent statistisk, delegerad och främmande demokrati.

Vad gäller ekonomi ankommer det på oss att finna de rätta medlen för att uppnå dessa mål, att tillämpa dessa oföränderliga grundsatser på de nya historiska förhållandena i vara samhällen, att bekämpa den teknokratiska positivismen, den politiska machiavellismen, angreppen av arkaisk och pervers nationalism, det ojämna handelsutbytet, polarisationen mellan block och terrorbalansen.

Gud allena vet:

Vi måste även värja oss mot den utarmande "triumferingen" och illusionen att vi i det förflutna kan finna - utan något reflekterande eller någon forskning - ekonomiska lösningar på alla våra aktuella problem, eller en färdiggjord politisk konstitution.

Därför skulle det vara naivt att reducera Koranen till enbart en encyklopedi som besparar oss den krävande ansträngningen av vetenskaplig och teknisk forskning som gjorde den islamiska världen till ett centrum som gav upplysning åt kulturen över hela världen från universitetet i Cordoba.

Som följd av en väldig ansträngning att tolka och assimilera de stora kulturerna i det förflutna: i Grekland och Rom, i Persien och Indien och i enlighet med den islamiska föreskriften att söka kunskap även i Kina, föddes samtidigt en sann syntes och en österländsk kultur.

Den grundläggande principen är att så länge Gud ensam äger och Gud ensam bestämmer, så vet Gud ensam. Det är det som utesluter det övermodiga anspråket att bemäktiga sig all Guds makt eller illusionen av att äga en perfekt kunskap som når fram till kunskapen om de främsta målen och de slutliga avgörandena.

Förebilden av det islamiska universitetet i Cordoba från tionde till trettonde århundradet grundlägger, från denna synpunkt, ett mönster, som vore värt att återuppliva i andemeningen att utveckla vetenskaperna, i vår tid, pa sådant sätt att de inte används för människans förstörelse utan för hennes framåtskridande på Guds väg.

Från detta muslimska universitet i Cordoba har från tionde till trettonde århundradet kulturströmmar i dess vidaste mening flödat över tre områden:

- Vetenskap: genom att däri skapa den experimentella metoden för att klarlägga tingens relationer sinsemellan och orsaksföljder.

- Visdom: såsom betraktelse över alltings mening i dess förhållande till Gud i en harmonisk värld där livet har en betydelse och ett mål.

- Tro: såsom medgivande att vetenskap aldrig kan uppnå det främsta målet eller att visdomen aldrig kan nå det yttersta slutet; tro såsom medvetenhet om våra begränsningar och våra sjalvklara problem och tro såsom förnuft utan gränser.

Ett sådant begrepp om vetenskap och teknik skulle sätta oss i stånd att - vilket är aktuellt - förhindra all vetenskap och teknik från att föra oss till planetariskt självmord.

Hur verka för denna islamiska renässans?

Vi måste lära oss att läsa Koranen och Profetens ord, så som Koranen ålägger oss att läsa dem.

Koranen och "Sunna" skall inte läsas med döda ögon.

Gud har dikterat Koranen. Han inspirerade Profeterna. Men de som lyssnade på dem och de som tolkade dem var mänskliga varelser.

De var troende och jurister som tillhörde en bestämd historisk tidsperiod. Vi måste studera dem med respekt och med all öppenhet och allvar, följa deras exempel och hålla i minnet den starka önskan att lösa våra problem, inte genom att upprepa deras bekännelseformler utan genom att inspireras av formlerna till de metoder som de använde för att kunna leva efter islam i det nya arabiska väldet, d v s under historiska förhållanden väsentligt olika de som rådde i Medina-samhället.

Vi skall inte splittra oss själva genom att deltaga i tvisterna och olikheterna mellan andra tidsåldrar.

De som i dag föreställer sig att sunniterna bekämpar shiiterna är fiender till både sunniter och shiiter; det finns nämligen bara en islam.

Vi bör inte ta parti för eller stödja någon av de juridiska skolor varmed envar ansträngt sig att lösa andra tiders och andra folks problem. Det var inte deras skyldighet att lösa våra problem och fritaga oss från vårt ansvar.

Profeten Mohamed har framfört ett evigt och universellt budskap riktat till all världens folk. Koranen säger:

"Sannerligen är Du Herre allskapande, allvetande" (XV, 86).

"Han är den som frambringar Skapelsen, sedan upprepar den" (XXVII, 64).

Gud är levande:

"Gud! Det finns ingen gud utan Honom - denlevande .." (Il, 255).

Koranen kallar inte de döda: det är vi, de levande, som skall svara på den evigt oförtröttliga kallelsen:

- utan att efterlikna den judaiserade västvärlden

... och

- utan att efterlikna det förflutna.

Att efterlikna västvärlden är att avskilja 220 lagstiftande verser från de fler än 6 300 verserna i Koranen och att behandla dem enligt de metoder de judiska och romerska juristerna använde, d v s att tolka dem bokstavligt som lagparagrafer och att mekaniskt tillämpa dem oavsett tidsepok och omständigheter.

Den koranska uppenbarelsen är motsatsen till den judiska och romerska lagen.

Den judiska lagen anbefaller abstrakta lagbud, där annat ej återstår än att tolka dem med hjälp av syllogism (slutledningar), d v s att anpassa tillämpningen på varje konkret fall.

Den koranska uppenbarelsen ger oss i stället konkreta exempel på lösningar av bestämda historiska problem och med absoluta värden inom det evigt oföränderliga budskapet.

Gud har sagt till oss:

"För att människorna ska må taga sig i akt, har vi i Koranen tagit med varje tänkbar liknelse " (XXXIX, 27).

Detta "resonemang" om "exemplen" kan inte vara en mekanisk slutledning - ett avsteg från grundsatsen om följderna, utan tvärtom är det ett uppstigande från det konkreta historiska exemplet till den eviga, sanna grundsatsen som inspirerade denna lösning; och efter att ha "övervägt", d v s efter att ha klarlagt grundsatsen, återvänt till det konkreta för att genom analogi finna ett svar på det nya historiska problemet som inte hade något prejudikat.

Så handlade till exempel Abou Hanifa för att lösa de problem som uppkommit i ett samhälle helt olika samhället i Medina, d v s ett samhälle som hade erfarenhet av centraliserad monarki och en kultur som ignorerade Hedjaz (område i Arabien).

Denne geniale jurist lät sig inte besmittas av den judiska och romerska lagens slut ledningsmetoder.

En sådan inställning nödvändiggör att man måste klarlägga för varje föreskrift i Koranen och "Sunna" dess "raison d'être", den grundsats som inspirerat den, och de historiska förhållanden till vilka den hänför sig.

Dessutom måste varje sådant förfarande noga placeras i det globala sammanhanget av Koranens uppenbarelser.

Det var så Profeten handlade, följd av de "väl ledda" khaliferna och de första stora juristerna.

Bakom den bokstavliga tillämpningen av verserna, samtidigt skilda från det historiska sammanhang i vilket de nedärvts och från hela den koranska uppenbarelsen, visste de och det måste vi minnas, att varje vers i Koranen är nedärvd från det "eviga" i historien.

Koranen har föreskrivit avhuggandet av tjuvens hand:

"Vad beträffar tjuven, manlig eller kvinnlig: hugg av hans eller hennes händer: ett straff till varning, från Gud, för deras brott ..." (V, 38).

Dock tvekade inte khalifen Omar lbn al-Khattab att upphäva tillämpningen av detta straff under en tid av hungersnöd.

I överensstämmelse med en "hadith" (yttrande och traditioner) av Profeten håller Gud tillbaka sitt skydd för varje samhälle där det finns en hungrig människa.

Abou Dawud och EnNasai berättar hur en godsägare krävde att handen skulle huggas av en olycklig man som stulit några veteax från hans åkerfält.

Profeten svarade:

"Denne man var hungrig och du gav honom inte att äta".

Sedan befallde Guds budbärare att ett mått vete skulle ges till den svältande mannen.

För Profeten liksom för Omar lbn al-Khattab stod det klart att social rättvisa är ett islamiskt värde höjt över äganderatten.

Det är betecknande att under historiens gång ända fram till våra dagar har de privilegierade rika och besuttna ofta åberopat tillämpning av den tidigare nämnda versen av Sura V, men de har då glömt föreskriften i vers IX, 34,

"som hotar den, som samlat rikedom med de allvarligaste straff".

Det fullständigt legitima kravet (på upphävande av judaiserade lagarna som införts av de gamla kolonialistiska ockupanterna och tillämpningen av "Sharia", den islamiska lagstiftningen) i syfte att återställa en verklig islamisk identitet har ofta förvrängts och förlöjligats av dessa privilegierade och mäktiga.

Å andra sidan är tillämpningen av Sharia genom straffutövning innan social rättvisa genomförts så att ingen skall behöva stjäla på grund av sin fattigdom och på grund av andras skrytsamma lyx - och att åberopa den bokstavliga tillämpningen av koranversen, det är att svika Koranens andemening.

Den andemeningen har vi hänsyftat på när vi visat hur Profeten och Omar lbn al-Khattab handlat när de straffat, inte tjuven som drevs av förtvivlad nöd utan den rike som inte födde honom eller klädde honom eller undervisade honom.

Karikatyrerna av Sharias tillämpning är nu mer allvarliga.

Stölden, "riba"(den judaiserade "räntan" och dess banksystem) och penningsamlandet, har idag tagit mycket mer komplicerade och varierande former än de som förekom i Medina-samhället.

Förmögenheter som samlats genom spel i moderna former: affärsspekulationer eller växelmarknader (i den judaiserade Soros´stylen), och genom det normala utbytet av det kapitalistiska system som legitimerar parasitiska vinster på samhällets arbete, alla sådana förmögenheter är endast stöld i stor skala.

Att bokstavligt tillämpa en moralisk föreskrift som formulerats i ett samhälle där det var lätt att identifiera tjuven eller i ett tidevarv som vårt där det är lätt att identifiera småtjuvar, är att göra sig medskyldig till stöld som legaliserats av samhället grundat på den judiska "riba"( åker), liksom det judaiserade västerländska samhället, och att straffa endast de värsta övertrampen.

Sannerligen, att tillämpa Sharia är att tillämpa hela Koranen varje ögonblick i det offentliga och privata livet, d v s att fullborda varje gärning i medvetande att göra det inför den levande Gudens ögon, som inte kan luras vare sig gärningen avser affärstransaktioner eller privata förhållanden eller politiska aktiviteter.

Att tillämpa Sharia är inte att hugga händer av tjuvar; det innebär för individer och regeringar att leva tjugofyra timmar om dygnet med Gud ständigt i tankarna.

Gud har i Koranen givit oss den ädla anvisningen:

"Till envar av eder har Vi stiftat en lag (Sharia) och en öppen väg ("minha'j") " (V, 48).

Låt oss allvarligt bry oss om denna öppna väg (minha'j) så att den gudomliga lagen (Sharia) bestämmer framtiden så som den bestämde livet för Profeten och hans väl ledda "khalifer" (profetens efterträdare som statschefer och ledare).

Ordet i Koranen som utmarker den gudomliga lagen (Sharia) är betydelsefullt, ty "shir'a" betyder vägen som leder till Källan. På denna väg är det varje muslims skyldighet att på samma sätt som islams pionjärer skapa en "fiqh" (religiöst-juridiskt system) för det tjugonde århundradet som besvarar våra dagars frågor med utgångspunkt från våra eviga grundsatser i syfte att uppnå bättre lösningar än vad som föreslås av dem som förkastar Guds ledning.

När Islam lever blir lagen ständigt fruktbar.

Att gå tillbaka till Källan är inte att gå baklänges in i framtiden medblicken fäst på det förflutna. Tvärtom är det att återfinna de livaktiga krafterna ur Källan av århundradens kommentarer vilka byggt en mur mellan oss och Budskapet.

Den gudomliga lagen, Sharia, är inte det instängda och stillastående vattnet i Källan. Sharia är den vackra, rena och genomskinliga floden, som flyter från en tidsålder till en annan och ständigt dränker sina stränder med förnyad bördighet.

Floden som flyter mot havet är den som är trogen mot sin källa.

Plikttrohet mot förfädernas hem är inte att bevara deras aska utan att fortplanta deras eld.

Utövandet av Islam är inte begränsat till några få ögonblick i vårt liv; det omfattar och inbegriper alla gärningar. Utövandet av tron, böner, ("zakat"), fastande och pilgrimsfärd är inte allenast ritualer, utan de erinrar om Källan till det muslimska livet; det är stammen av det träd vars grenar och frukter är gärningarna i vårt privata och offentliga liv.

Följaktligen kan problemen i muslimernas framtid uttryckas i enkla och mycket klara ordalag:

Antingen går muslimerna baklänges in i framtiden med ögonen fästa på det förflutna, upprepande kommentarerna och kommentarernas kommentarer som skrivits om de juridiska problem som fanns på Ommayiadernas och Abbassidernas tid,

Eller så kan de visa att de förmår lösa de nya problemen på ett sätt som inte leder världen till undergång och då skall islam stråla som under det första århundradet den kunde lösta de problem som uppstått ur det bysantinska och det persiska väldets förfall.

Radio Islam uppmanar alla människor av alla olika trosbekännelser och religioner, kristna, hinduer eller humanistiska vetenskapsmän, att erkänna att människan inte ensam förmår, utan måste samarbeta för att rädda världen från moralisk bankrutt och från död och återgiva människan medvetande om hennes gudomliga dimension. Sålunda skulle vi visa vår förmåga att ge ett stort bidrag till lösningen av problemen i var tid.

Ingen separatism och ingen traditionalism kan överskugga denna islams universalitet och dess uppgift att samla kloka människor av alla trosbekännelser och religioner för att rädda världen från att drivas mot förintelse.

Som den store turkiske poeten Nazim Hikmet skrev:

"Om jag inte bränner mig själv, Om du inte bränner dig själv. Om vi inte bränner oss sIlva, Hur skall då mörkret kunna upplysas? "

Fiqh: Kunskap. Med Koranen och "hadith", som grund, utformades ett omfattande religiöst-juridiskt system, fiqh, grundläggande för samlevnaden i alla islamiska länder.

Hadith: Vid sidan av Koranen utgjorde Profeten Mohameds egna ord, hadith, en bestämmande norm, nedlagd i den muntliga traditionen om Profeten.

KhaIif: Efterträdare. Profeten hade två funktioner: profet och statschef. När Profeten dog efterträddes han i statschefsfuntionen av en khalif.

Koranen: Den islamiska heliga boken med Guds ord, som uppenbarades för profeten Mohamed av ärkeängeln Gabriel.

Riba: Ocker, ränta.

Sharia: Islamisk lagstiftning, som grundar sig på Koranen och hadith.

Sunna: Inom islam, benämning på Mohameds handlingssätt i dess egenskap av norm för alla muslimer. Genom Koranen och Sunna reglerades livets alla förhållanden, icke minst de rent juridiska. Sunna finns nedlagd i den muntliga traditionen om Profeten, hadith.

Zakat: Den islamiska offentliga skatten i samhället.

Ouma: Nationen, den islamiska nationen.