I revoltförsöket den 16 augusti 1972 var jag direkt inblandad i både planeringen och i själva operationen för att ta kontroll över huvudstaden Rabat samt arméstaben, Inrikesdepartementet och radio- och TV-stationen. Men jag var redan indirekt inblandad i det första misslyckade revoltförsöket som ägde rum den 10 juli 1971. Det är samma hemliga organisation, "De Fria Officerarna" ("Les Officiers Libres"), som jag tillhör, som organiserade de två operationerna. Av säkerhetsskäl och för att skydda dem som fortfarande är verksamma i den marockanska armén kan jag inte avslöja alla hemligheter kring planerna och min roll i det hela.

Om "kuppförsöket" den 10 juli 1971 kan jag berätta följande:

Denna dag, som var en helgdag, befann jag mig på mitt officersrum på Moulay Ismail-förläggningen i Rabat. Jag var försjunken i läsningen av en bok '1La technique d'un coup d'Etat" ("Teknik för en statskupp1' av en författare som jag inte kommer ihåg) när jourhavande officer, kapten Mazouz, rusade in i rummet och upprört varskodde mig om att alarmberedskap hade proklamerats. Jag drog snabbt på mig min stridsuniform, samlade mina mannar och gav order om att de skulle hoppa i sina pansarvagnar. Klockan var 15.00. Soldaten, som hade hand om nycklarna, var tillfälligt frånvarande. Jag lät forcera metallporten till ammunitionsförrådet i avsikt att lasta ombord stridsammunition för de i 7 pansarvagnar som utgjorde min enhet.

Just då fick jag syn på överstelöjtnant Saad, stabschefen för pansarbrigaden, som kom körande i en svart bil genom stora entrén på kasernen. Han åtföljdes av överste Abaroudi, chef för den kungliga marinen. De var civilklädda. Upprörda och i panik ropade Saad till mig: "Vi kommer från palatset i Skhirat. Det kungliga palatset har anfallits av civila som är beväpnade. Många har dödats. Träng fram till palatset. Åk huvudvägen och skjut alla som är beväpnade".

Jag visste att "De Fria Officerarnas" organisation hade gett överstelöjtnant Mohamed Ababou i uppdrag att organisera en operation tillsammans med general Madbouh för att störta kungen. Men inga andra, utom de som var direkt inblandade i själva operationen fick veta när, var och hur. Så jag visste inte exakt vad som hade hänt.

I spetsen för min kolonn, stående i det öppna pansartornet,

72

lämnade jag Moulay Ismail-förläggningen. Jag var lycklig vid tanken på att despotens högborg hade anfallits, även om jag fortfarande var osäker på vilka som låg bakom attacken. Samtidigt var jag olycklig och kände skam över att ha varit overksam medan mitt lands öde avgjordes. Jag önskade att jag hade varit med i attacken mot palatset! Det skulle ha varit en ära för varenda en som kämpar för friheten att delta i störtandet av tyranni.

Fast besluten att inte lyda order utan hjälpa upprorsstyrkorna med mitt eget pansar, beslöt jag att ta kustvägen, som jag tyckte var kortare, till palatset. Genom detta olyckliga och ödesdigra beslut räddade jag troligen omedvetet kungen. Jag fick senare veta att lastbilarna med de revolterande soldaterna återvände till Rabat via huvudvägen, medan min pansarkolonn tog sig fram kustvägen från Rabat till Skhirat. Om jag hade valt deras väg, skulle jag ha förenat mig med dem och tack vare förstärkningen av mina 17 pansarvagnar skulle säkert Skhirat-kuppen ha lyckats och den marockanska historiens kurs ändrats!

Kungens sommarpalats heter Skhirat och är beläget vid Atlantkusten ett par mil söder om Rabat på vägen till Casablanca. Denna sommareftermiddag var kustvägens omgivningar fyllda av badande människor och folk på utflykt. Nyfikna människor klev ut framför mina pansarvagnar. Visste de redan att en tragedi höll på att fullbordas vid det kungliga palatset? På väg till palatset fick jag besked om att de revolterande soldaterna var kadetter från min gamla militärskola i Ahermoumou, där man utbildar underofficerare och där jag var kompanichef, lärare och ledare för mina gamla klasskamrater från Militärakademien. De leddes av en av mina gamla chefer, överstelöjtnant Ababou, alltså chef för denna underofficersskola. Jag blev ännu mer förtvivlad. Det var vid deras sida jag skulle ha stått under attacken mot palatset. I stället var jag på väg in i slutfasen på vad som verkade vara en katastrof.

Så nådde mig beskedet att en av kuppledarna, general Madbouh, var död. Det var Madbouh som en gång hade gjort det möjligt för mig att bli militär. det hade av en slump dragit mig till två män, Ababou och Madbouh, som innerst inne hade haft samma tanke som jag: att störta monarkin, som för mig symboliserar det onda i Marocko.

Jag tänkte tillbaka på den tid när jag hade beslutat mig för att bli officer. Den enda normala vägen till officersbanan

73

är via Militärakademien (den kungliga officersakademien) i Meknés. Jag anmälde mig dit på hösten 1965. Några dagar senare bortfördes Ben Barka på öppen gata i Paris. Ben Barka var en typisk sofistikerad fransk socialist i "marockanska kläder". Han var en blandning av typerna Francois Mitterand och Edgare Faure (d v s Ben Barka en vänstermachiavellist + en högermachiavellist, á la francaise). Som opportunist hade han hjälpt Hassan Il till makten för att sedan bli offer för Hassans tyranni. "Nej", tänkte jag, "Ben Barkas väg leder bara till marockanska palatset och Paris. Jag måste gå in i armén för att få en verklig möjlighet till en radikal lösning på Marockos problem."

Vid Militärakademien upplyste man mig om att jag behövde utbildningsministerns medgivande för att jag skulle få ge mig in på en militär karriär, eftersom jag var lärare. Man vägrade ge mig tillstånd. Under ett år uthärdade jag motvilligt motgången och arbetade vidare som lärare i Casablanca. Vid slutet av skolåret 1965-1966 försökte jag än en gång bli antagen vid Militärakademien. Jag sökte upp Försvarsdepartementet, där jag träffade minister Ahrdan, en franskutbildad quisling, som var officer i den franska armén under kolonialtiden. Som politiker efter självständigheten blev han en sorts politisk rikspajas och ideologisk charlatan. Ahrdan hänvisade mig till kabinettsekreteraren och generalsekreteraren i Försvarsdepartementet, som hade direkt kontakt med kungen. Han var major och hette Ben Haroche, en sionistisk jude som var den verklige maktharvaren näst kungen i det marockanska Försvarsdepartementet. Major Ben Haroche tog emot mig för att säga att jag inte hade någon chans att bli antagen till Militärakademien, men att jag i alla fall kunde ta kontakt med chefen för akademien. Dock utan resultat. Då begav jag mig till det kungliga palatset, där jag begärde audiens hos chefen för den kungliga militärstaben, general Madbouh. (Allt i Marocko fungerar via "kontakter" och korruption.) Honom lyckades jag övertyga om min "allvarliga kallelse" för militärbanan!

I två år var jag en perfekt officerselev, vilket bland annat ledde till att jag utnämndes till chefredaktör för Kungliga akademiens tidsskrift, "Le Flambau". 1968 blev jag officer. Den enda anmärkning som jag ådrog mig under tiden i Meknés var att jag, tillsammans med alla mina kamrater, vägrade att genomföra en nattmarsch. Denna olydnad, som ledde till att vi 27 blivande officerare som straff omstationerades till Ahermoumou, var planerad av "De Fria Officerarna". I Aher

74

moumou låg skolan för utbildning av underofficerare. Den var belägen på ett högt bergsområde, 8 mil från staden Fés. Överstelöjtnant Ababou förde då befälet över skolan. Annu en gång lät ödet mig träffa en av de män som skulle bli känd i kampen mot monarkin. Medan Ababou och Madbouh var födda i Rif-området i norra Marocko, var jag född i Tafraoute i södra Marocko.

Hade general Madbouh, när han tog emot mig i det kungliga palatset, anat min revolutionära läggning? Jag har ofta frågat mig det efter händelsen i Skhirat, dit jag kom i spetsen för mina pansarvagnar några minuter efter hans död.

Hur dog general Madbouh i Skhirat? Och varför begick överste Ababou misstaget att hastigt bege sig till Rabat och på det viset omedvetet lämna kungen nästan obevakad kvar i palatset?

Det var två frågor som snart ställdes efter det misslyckade kuppförsöket. Kanske går det aldrig att besvara frågorna. Jag var inte själv närvarande när general Madbouh dog. Med hjaIp av vittnesmål och bekännelser går det i alla fall att skissera en trovärdig bild av vad som hände inne i palatset.

Inbjudningar till kungens "födelsedagskalas" hade gått ut till medlemmar av den diplomatiska kåren, till inflytelserika utländska affärsmän på besök i Marocko samt självfallet också till medlemmar av hovet, likaså till den kungliga regeringen och de olika ministerierna. Festen var ännu ett bevis på den närmast ofattbara lyx som kungen omger sig med.

Så plötsligt, när gästerna står i smågrupper och konverserar med varandra, balanserande sina små tallrikar med rökt lax, hörs skottlossning på utsidan av muren. Så stormar soldater in under vilt skjutande. Den belgiske ambassadören faller dödligt sårad till golvet, medan hans kolleger lyckas ta skydd. Palatsvakter, gäster, kungen, ja, alla, tas med överraskning.

Senare ställs ytterligare en svårbesvarad fråga: Hur har överste Ababou lyckats förflytta en styrka på i 400 man från Ahermoumou till Skhirat via Fés, Meknés, Kénitra och Rabat utan att kungen fått någon som helst vetskap därom? Vilken eller vilka högre officerare har underlåtit att meddela landets högste militäre ledare, kungen, om en så omfattande trupprörelse, tvärs över norra delen av landet, under en hel natt? Arméstaben visste bara att Ababous skola skulle göra en sommarmanöver i Ben Slimane, några mil söder om Skhirat.

Ababou delar upp sina kadetter i två grupper inför attacken

75

mot palatset. En grupp går till södra sidan av palatset, till höger om golfbanan som skiljer palatset från vigen, den andra gruppen tar sig fram på den vänstra sidan, norr om palatset. Da borjade den kungliga vakten skjuta. För att skrämma vakterna får Ababous män i norra gruppen order om att skjuta i luften. Den andra gruppen, som befinner sig söder om palatset, tror sig vara anfallen av kungliga gardet och besvarar därför elden. Medan kadetterna stormar in i palatset, skjuter de i förvirring och panik varandra, eftersom vakternas och kadetternas uniformer var likadana. De första offren faller. Det är upprörda män som bryter sig in i det kungliga palatset. Gästerna började då springa åt alla håll. Några av dem var beväpnade och började skjuta. Kadetterna besvarade elden och sköt på gästerna.

Ababou var en liten, muskulös, svartmuskig, hård man, med rykte om sig att vara obeveklig. För honom gäller det att rent fysiskt göra sig av med kungen, likvidera honom, skicka kungafamiljen i landsflykt, skjuta ett par ministrar. Kort sagt: en blodig revolution utan kompromiss!

Den andre kuppledaren, general Madbouh, har helt andra planer. För honom är saken enkel: det gäller att omringa palatset, avväpna vakterna, tillfångata kungen och kräva att han abdikerar till förmån för en ung militärjunta.

Operationen borde kunna bli oblodig. Men på grund av ett katastrofalt missförstånd mellan Ababou och Madbouh under attacken mot palatset utbröt panik och skottlossning, vilket gjorde att operationen - oväntat - tog en blodig vändning. Och det är kanske inte så underligt att kuppen blev ett fiasko.

När general Madbouh ser vakter och gäster mejas ned av maskingevärseld, förstår han att operationen håller på att spara ur. För att kunna sitta med trumf på hand när striden är över, kanske ocksa av inre övertygelse, måste han försikra sig om att kungen överlever den första attacken. Han söker i folkhopen, finner kungen och uppmanar honom att gömma sig bland ett tiotal gäster i ett avlångt toalettrum bakom tronsalen.

Utanför palatset rasar eldgivningen. Madbouh har ett kort samtal med kungen. Han ber honom abdikera. "Ni kan avresa via Rabat eller Casablanca till Frankrike", sade generalen till Hassan. Kungen går med på kravet.

Hassan Il skrev under ett abdikationsdokument som man senare lär ha funnit hos den döde Madbouh? Den officiella redogörelsen från palatsets sida talar av lättförståeliga skäl

76

inte alls om något sådant papper, nämner inte kravet på abdikation med en enda bokstav. Kungen lär ha gått med på kravet om abdikation men i sin tur ställt ett villkor: att hans familj skulle skyddas. Madbouh accepterade kravet och skickade iväg doktor Ben Aich (kungens läkare), som skulle skydda de fyra kungliga barnen, till de kungliga rummen. Sedan gav han sig själv iväg. Oufkir, som var på toaletten med kungen, bekräftade för mig att kungen gick med på abdikation utan någon som helst diskussion. Hassan var livrädd och tänkte bara på sitt och sin familjs liv'. I detta ögonblick anlände överste Ababou, som letar efter kungen. Madbouh svarar lugnt att kungen gått med på att abdikera och att han, Madbouh, redan har sänt iväg kungen med eskort till Rabat. Ababou blir rasande. Han vänder sig till sin livvakt, Akka, en jätte med kalrakat huvud och armar som en gorilla och säger: "Madbouh är en förrädare, döda honom". Akka skjuter, Madbouh faller till golvet. Doktor Ben Aich, som under tiden har återkommit, träffas också av skottsalvan och faller ihop.

Nu vet ingen i palatset var kungen befinner sig. Ababou, som är övertygad om att kungen har undsluppit, samlar rasande ihop de flesta av sina soldater och beger sig i all hast till Rabat för att hinna ifatt kungen, inta riksradiostationen och slutföra planen.

Ababou lämnar kvar en liten vaktstyrka, 20 kadetter, i Skhirat. Han ger dem instruktioner: före kl 19.00 ska gästerna vara omhändertagna i palatsets militärförläggning. Där ska alla de utländska gästerna sorteras ut. Vid den tidpunkten kommer allt att vara antingen vunnet eller förlorat. Så ger sig Ababou av.

I palatset händer nästan ingenting. Chocken förlamar alla rörelser. Sa småningom upptäcker en soldat, som skulle gå på toaletten, av en ren slump kungen utan att känna igen honom. Soldaten tar mannen i den beige och rosa skjortan till några andra fångar vid en mur, där kungen lydigt sätter sig. Efter en stund går det upp för soldaten vem hans fånge är. Soldaterna var inte informerade om operationens syfte. De lydde bara order.

Kungen förstår att han inte ska skjutas, i varje fall inte av kadetten framför honom som inte hade order att skjuta honom. Situationen vänds så småningom i kungens favör. Hur? Ingen vet exakt. Oufkir säger att det var några kungliga vakter, som var kvarglömda på den andra toaletten, som befriade

77

kungen och dödade de tjugo kadetterna. Den officiella versionen är propagandistisk och går inte att bekräfta. Överste DImi, som också var med Hassan på toaletten, bekräftade för mig att det var resten av det kungliga gardet som överraskande dök upp från damtoaletterna och sköt kadetterna. Marockos historia höll under några timmar på att utspelas i Skhirats toaletter.

Jag nådde Skhirat via en liten bro, dir fem gendarmer avvisade icke behörig trafik. När vi kom fram till Skhirat-palatset med mina 17 pansarvagnar körde vi tvärs över golfbanan fram till palatset. Golfbanan var full av döda och sårade. Ambulanser for i skytteltrafik, förvirringen var i det närmaste total.

När jag kom fram till slottet hade kungen redan palatset under kontroll. Men han såg mycket förvirrad och rädd ut.

Jag gav order till pansarkolonnen att stanna, hoppade ned på marken och närmade mig huvudporten där det stod en grupp personer som var synbart nervösa. Bland dem var kungen i sällskap med dåvarande inrikesminister Oufkir, arméchef Bachir Boukali och ministern general Driss Ben Omar. Tydligen var de i 7 pansarvagnarnas ankomst inte väntad. "Varifrån kommer ni, löjtnant?", frågade kungen mycket ödmjukt och nervöst. '1Från Moulay Ismail-förläggningen. Var är general Gharbaoui?", frågade jag, nyfiken på att få veta vad som hade hänt min hierarkiske chef, kommendanten för pansarstyrkorna och kungens närmaste man. "Han har sårats", svarade Oufkir. "Vad händer i Rabat?", frågade han. Jag medgav att jag inte visste något och frågade vad som hänt vid palatset. Kungen var förvirrad och tittade hela tiden på Oufkir och Bachir. Oufkir frågade om han fick följa med mig till Rabat, och general Bachir frågade om han fick låna ett pansarfordon för att åka till arméstaben i Rabat. Jag gav honom tillstånd och bad Oufkir att klättra upp i min egen pansarvagn för att återvända med mig till Rabat. I pansartornet till min vagn satt jag nu sida vid sida med den som jag trodde var den grå eminensen vid palatset, den man som jag avskydde mest i världen näst Hassan II. När vi kom fram till Moulay Ismail-förläggningen lovordade Oufkir mig för mitt lugn och bad mig ringa honom. Han ville träffa mig igen.

Hämnden mot Ababous upproriska soldater och officerare blev obeskrivligt grym. Sårade kadetter begravdes levande i en massgrav. Hassan sände själv efter två lastbilar fulla med tortyrredskap för att förhöra de gripna, som var instängda

78

på Mou lay Ismail-kasernen. Bland de arresterade fanns i 3 av arméns totalt 16 generaler.

Kungen själv deltog i förhören och i tortyren. Han slog upprepade slag mot överste Chebuatis ansikte, när översten satt fastbunden vid en stol med förbundna ögon. "Vem är så feg att han slår en bunden man?", frågade översten. "Ta av honom bindeln", befallde kungen. När Chebuati fick se kungen, spottade han honom i ansiktet. "I morgon skall jag spotta på ditt lik", lovade kungen.

Den 13 juli 1971 förvandlades skjutfältet i Temara (6 km söder om Rabat) till platsen för ett blodbad. Bundna vid pålar avrättades tretton officerare med tretton skott, för varje officer, av tretton soldater. Kungen var närvarande vid avrättningen i sällskap med kung Hussein av Jordanien, som kom på blixtvisit samma dag för att närvara vid avrättningen. Laraki, premiärministern, var den förste som spottade på liken. För att visa kungen hur "duktig" han var, skar kommendant Salmi, med en kniv, av handen på en avrättad för att komma åt ett par handbojor. En bulldozer krossade kropparna och skyfflade ned dem i en massgrav.

Terrorn härskade i Marocko. Det var få officerare och underofficerare som inte hade en eller flera vänner bland offren. Vi vågade knappast tala med varandra på förläggningen. Alla misstrodde varandra.