På ett fotografi taget av en amerikansk rymdsatellit liknar bergskedjan Anti-Atlas i sydvästra Marocko, där jag föddes, en del av månens yta: öde och totalt ogästvänlig.

Men intrycket blir annorlunda om man färdas på vägarna som via djupa dalgångar slingrar sig fram mellan de höga bergen vars toppar når upp till 3 000 meters höjd. Bergens och de höga kullarnas övre delar är visserligen sterila och ofruktbara och vindarnas och vattnets krafter har lämnat spår efter sig långt ned i dalarna, men vid sidan om vägarna märker besökaren att han far genom urgamla odlingsområden, med dungar av mandelträd och olivträd och små sädesfält som vittnesmål om att området har en historia, en gammal civilisation och inte helt har övergetts av människor. I januari, när de vita mandelblommorna lyser starkt mot den ockrafärgade jorden och när vintersnöns smältvatten rusar ned längs dalsidorna och passerar gröna oaser av gräs, är de djupa dalgångarna i Anti-Atlas oerhört vackra och en tillfällig besökare kan frestas tro att området är bördigt. Tyvärr är det så att det är fotografiet från rymden som talar sanning. Hela området lider av brist på regnvatten och saknar förutsättningar för varje form av framgångsrikt jordbruk. Under de senaste 30 åren har dessutom klimatet ständigt förvärrats, med allt längre perioder mellan regnen och med långvarig torka, fattigdom och misär som följd. Resultatet av denna klimatförändring märks över stora delar av Nordafrika som långsamt men säkert förvandlas till öken. I sydvästra Marocko bildar Anti-Atlas i söder gräns mot Saharaöknen och som alltid i gränsområden är det människorna där som får ta den första stöten när ofärdstider närmar sig.

Öknens utbredning beror dock inte enbart på obönhörliga klimatologiska faktorer. Under de århundraden som Anti-Atlas dalgångar varit bebodda har människorna själva medverkat till att försämra möjligheterna att överleva. Överbetning har tagit bort markens naturliga skydd, och nedhuggning av träd och buskar till bränsle har på samma sätt gett fri passage för vatten och vindar, och dalgångarnas sidor har snabbt spolats rena från livgivande mylla.

Människorna här har aldrig kunnat överleva enbart på vad jorden har kunnat erbjuda. Så länge de kan minnas tillbaka har folket här fått söka sig utanför sina traditionella områden för att skaffa siq medel att existera. Under perioder av långvarig

torka och nödår har större delen av befolkningen tvingats fly norrut till slätterna vid Atlantkusten där chanserna till överlevnad har verkat vara större. Men även under tider med relativt goda skördar har människor, uteslutande män, sökt sig norrut och lämnat familjen bakom sig. Några försökte tjäna sitt uppehälle som "tulba", religiösa lärare med tillräckliga kunskaper i läsning och skrivning för att kunna undervisa barnen i norr att skriva och läsa arabiska och om Koranens innehåll. Andra drog bort till gruvorna i västra Algeriet, sedan fransmännen börjat exploatera mineralfyndigheterna i sin nordafrikanska koloni. Men de flesta av de män som drog norrut från AntiAtlasbergen sökte sig till städerna i norra Marocko där de etablerade sig som små affärsmän inom detaljhandeln.

I början av 1900-talet hade den tillfälliga utvandringen av män från detta område antagit sådana proportioner att utflyttningen blev en norm: de få som stannade kvar i byarna utgjorde undantagen från denna regel. De män som emigrerade fick snart rykte om sig att vara strängt moraliska, hårt arbetande och ekonomiskt skickliga.

Vid tiden för andra världskriget var inkomsterna som männen från Anti-Atlas tjänade i städerna i norr lika stora och viktiga som de pengar de fick ihop i dalgångarna där hemma, men tio år senare var handeln i norr den helt dominerande inkomstkällan. Jordbruket i dalgångarna kom i andra hand och det relativa välstånd som i dag återfinns i byarna är helt och hållet importerat.

Människorna från det här området kallas för "soussi" (pluralis:

"souassa") efter floden Souss som flyter mellan de båda bergskedjorna Höga Atlas och Anti-Atlas och som rinner ut strax söder om Agadir. Men när marockaner i allmänhet talar om souassa menar de inte invånarna på den bördiga slätten kring floden utan en mera begränsad befolkningsgrupp som är bosatt uppe bland bergen i Anti-Atlas. De tusentals souassa som blivit så framgångsrika handelsmän i de stora städerna kommer från trakterna kring Tafraoute och från några stammar som har sina byar på sluttningarna av det storslagna och vilda berg, Jebel Lkist, som med sina 2 800 meter dominerar den här delen av Anti-Atlas. Nedanför berget ligger en dal som sträcker sig från norr till söder. Dalen är bara några kilometer bred och ett par mil lång men här har funnits naturliga förutsättningar för odling och bosättning, om än i mindre skala. Byarna har vuxit upp i närheten av de vattendrag som kommer strömmande ned längs bergssidorna och kring vattnet har byborna skapat

terrassodlingar för säd, mandelträd och olivdungar. Men i dag, när jordbruket till stor del har övergivits, har byarna sprängts sönder och enskilda hus står nu ute på övergivna fält.