Redan innan fransmännen hade slagit ned motståndet på landsbygden hade idéerna om ett självständigt Marocko skjutit fart hos städernas intellektuella. I början av 50-talet kunde de franska ockupationsmyndigheterna inte längre hålla tillbaka drömmen om självständighet, trots flitigt användande av fängelse, landsflykt, presscensur och andra former av repressiv kontroll. Ett sista desperat försök att hålla kvar kontrollen över landet var beslutet att sända sultanen Mohamed V i landsflykt, anklagad för sitt försiktiga stöd till nationalisterna. Deportationen följdes av massiva protester, med terrorism både i städer och på landsbygden på grund av existensen av två små hemliga befrielserörelser.

Det "borgerligt" dominerade Istiqlal (självständighetspartiet) försökte leda, kontrollera och modifiera den nationella vågen. Istiqlal krävde självständighet men "med fortsatta nära förbindelser med metropolen", d v s Paris. Vidare ville partiet ha tillbaka sultanen på tronen samt införa ett demokratiskt system.

Efter två år av växande protester bytte plötsligt fransmännen taktik och Marocko gavs en formell självständighet under palatsets ledning. Fransmännen var vid denna tidpunkt hårt pressade av kraven från en rad nationella befrielserörelser inom hela det koloniala imperiet. Kriget i Indokina hade demoraliserat den franska armén. Dien Bien Phus fall 1954 sammanföll med ökad aktivitet hos de nationella rörelserna i Marocko, Tunisien och inte minst i Algeriet. Att slåss samtidigt på alla dessa fronter var inte möjligt. Frankrikes erkännande av Marockos självständighet 1955 (Marocko fick officiellt självständighet 1956) följdes av två andra fall av kolonial retratt: Tunisiens självständighet och Genéve-avtalet gällande kriget i Indokina.