SKINNPÅSEN
Ahmed måste snart
hejda stegen, för det är mycket folk i
gränderna, många fler turister nu
än i somras. Det är trångt
även på Färgarnas gata, där
massor av garnhärvor i lysande färger
hänger på tork. Turisterna
fotograferar ivrigt. Ahmed ser sig om efter Alis
forna arbetskamrater och träffar
några av dem. De ser ledsna ut, när
han berättar om Alis svåra sjukdom,
som gjort att han förlorat rösten. Men
när han säger att Ali har skickat
honom för att hämta en börs full
med pengar, verkar de skeptiska.
"Stackars pojke,
är han så sjuk," säger en av de
äldre männen och skakar beklagande
på huvudet, som om han trodde att det var
frågan om feberfantasier.
Men Ahmed går
till portvalvet, och där hänger
fortfarande samma slags långa, smala
mattor, som Ali beskrev. Han känner med
handen under dem och hittar snart en
ojämnhet i muren. Det finns en lös
sten där, som är lätt att ta
bort.
Alis arbetskamrater har
samlats omkring Ahmed och ser med
förvåning att han drar fram en sliten
skinnpåse, proppfull med något. Med
pengar eller med vad? Det undrar de
nyfiket.
"Får vi se?"
säger en av dem och sträcker ut handen
efter påsen.
Ahmed håller
hårt i den och tar ett par steg
bakåt. "Det är Alis. Bara han ska
öppna den."
"Pojken har rätt,"
säger gamle mäster själv, som
kommit och sett det hela. "Låt honom ta
med påsen till Ali
oöppnad."
"Tänk, vilken
filur han var, den där Ali," säger en
av männen. "Han hade så mycket i
gång jämt och så många
idéer i skallen."
Det låter som om
han talade om någon som inte finns i livet
längre.
De vill bjuda Ahmed
på mynta-te, men han säger som det
är, att han är förskräckligt
hungrig. Om de ville vara snälla och ge
honom något att äta i
stället...
De skrattar och samlar
ihop lite pengar, så han kan köpa sig
en portion soppa. När han ätit,
går han till marknadstorget. Han har
hängt Alis skinnpåse i ett snöre
om halsen och stoppat in den innanför
djellabahn. Ändå är han
rädd att tappa den och känner ofta med
handen i jämnhöjd med
mellangärdet. Där hänger
påsen och dinglar, är faktiskt ganska
tung.
Han går runt ett
tag och tittar på de uppträdande
akrobaterna och gycklarna. Han stannar hos en
medicinman, som har radat upp många
underliga mediciner framför sig; ormskinn,
djurben, tuber med grant färgpulver,
torkade gräshoppor och mycket annat. Och
Ahmed tänker på hur bra det är
att Ali nu äntligen kan åka till en
lärd doktor och få riktig medicin.
Han skulle vilja återvända hem genast
och lämna pengarna till Ali, känner
på sig att det är bråttom. Men
det går ingen buss, förrän dagen
därpå. Han måste söka upp
farbror Tarik och be att få sova över
i det lilla rummet bakom butiken.
Innan han lämnar
torget går han till virkesupplaget och
hämtar en bit cederträ.
Han får den
gratis av virkeshandlaren, för den är
skadad och kan inte användas till
något. Men doften är god, och Ahmed
går och snusar och luktar på den
på väg till specerihandlarnas
gata.
Farbror Tarik ser
besvärad ut först. Han tror att Ahmed
vill bli butikspojke igen, och han svarar mycket
kort på hälsningen. Men när
Ahmed tar fram Alis börs och berättar
om uppdraget och Alis sjukdom, nickar han
vänligt och säger att det var duktigt
gjort av Ahmed att hämta pengarna. För
om Ali är svårt sjuk, är det
mycket viktigt att han kommer till en
läkare och blir undersökt fortast
möjligt, så han kan få
medicin.
Farbror Tarik verkar
plötsligt glad över besöket och
hör sig noga för hur alla mår
hemma i byn. Han bjuder på mat och ger
Ahmed pengar till bussbiljett, så han
slipper åka på busstaket, när
han återvänder hem.
Så fort Ahmed
stigit av bussen i samhället nästa
dag, sätter han iväg mot grannbyn,
till Alis farbrors hus. Men Ali sover, när
han kommer fram.
"Han sover nästan
jämt. Hinner knappt få nån mat
i sej förrän han somnar igen,"
säger Alis mor bekymrat.
"Stör honom inte!
Låt honom sova! Medlen börjar verka.
Det är därför pojken sover,"
säger Alis farmor.
Men Alis mor skakar
på huvudet och ser förtvivlad
ut.
Ahmed är glad att
kunna lämna skinnpåsen till henne.
Han säger, att nu kan de köpa riktig
medicin, så Ali blir frisk. Det är
Alis egna pengar, som han sparat i Marrakech.
Men när Alis mor öppnar
skinnpåsen blir hon alldeles
bestört.
"Så
mycke...så mycke...hur har han
fått...så mycke" stammar
hon.
Det är som om hon
inte trodde att Ali förtjänat pengarna
på hederligt sätt. Hon vet ju inte
att hennes son är ett
affärsgeni.
Ahmed
försöker förklara hur det gick
till när Ali gjorde affärer på
marknadstorget. Han kände många av
köpmännen där, hjälpte dem
ofta. De tyckte om honom och gav fina
tips.
Men Alis mor lyssnar
inte. Hon tar upp ett mynt och släpper det
genast, som om det brände henne.
Innan Ahmed går,
ger han den lilla biten cederträ till Alis
lillebror och ber honom lämna den till Ali,
när han vaknar.
ZIP
|