|
DE UNDERLIGA
KRUMELURERNA
På lördagen,
när Ahmed är ledig, går han hem
till farbror Tarik och beklagar sig. Han har
diskat, torkat golv och städat hyllor. Han
har passat upp. Han har burit hem korgar med
varor till kunderna. Han har verkligen
ansträngt sig, men inte ett enda franskt
ord har madame Simon lärt honom som
lön för mödan.
"Du får väl
påminna henne," säger farbror Tarik
lite frånvarannde, som om det inte angick
honom.
Påminna! Det
är minsann inte så lätt,
när han knappt kan säga en hel mening
på arabiska, så folk
förstår vad han menar. Och madame
Simon kan bara några ord. Och inte är
det lönt att be Fatima översätta
till franska, för hon verkar fortfarande
lika fientlig som i början. Ahmed har
kommit underfund med att hon är avundsjuk
för att han får sova på en
madrass på köksgolvet, medan hon
själv måste gå hem till
svärföräldrarnas hus varje
kväll.
Fatima är
nämligen gift, fast hon bara är 16
år. Hennes man är soldat och bor i en
kasern i öknen. Hon är mycket stolt
över honom. En dag, när hon fått
ett fotografi från honom, visar hon det
för Ahmed. Hon pekar på en
skäggig man i uniform, som står bland
andra män i likadana uniformer, alla
blickande framåt med stolta och
stridslystna miner. Och nu tror Ahmed han vet
varför Fatima är så tuff. Det
är för att hon vill likna sin
man.
Andra veckan hos madame
Simon förflyter på ungefär samma
sätt som den första, med mycket
arbete, men utan den minsta antydan om
franskspråkundervisning. Ahmed blir
otålig. Den här gången beklagar
han sig för Zaid, när han kommer hem
till farbror Tariks butik på
lördagen. Och Zaid är genast redo att
hjälpa. Det är på tiden, att
madame Simon får en påminnelse om
sina skyldigheter, säger han och lär
Ahmed några franska ord.
Ahmed vet inte riktigt
vad orden betyder, men han litar på Zaid,
när han säger att det är just de
rätta. Här är det bäst att
gå rakt på sak och inte krusa,
säger Zaid. Ahmed tragglar och repeterar,
och till slut sitter de franska orden
bergsäkert i hjärnan.
Madame ser
förbluffad ut, när han upprepar dem
på söndagen.
"Ni är skyldig mig
lektioner i franska."
Han säger det
fort, flera gånger i rad, kan ju meningen
som ett rinnande vatten. Madame brister ut i
skratt.
"Ser man på. Vad
du kan!" säger hon på franska och
försöker behärska sin
skrattlystnad.
Ahmed
förstår naturligtvis inte ett ord.
Han fortsätter att rabbla sin mening. Men
madames leende stelnar snart och ögonen
får ett vasst uttryck. Hon säger
något till Fatima, och arabflickan
översätter med triumferande
min:
"Barn brukar kunna
lära sej språk genom att lyssna. Om
dom inte är förskräckligt korkade
förstås. Se bara på Fatima,
så duktig hon har blivit i franska
på de år hon har varit
här!"
Så var det
alltså med den saken! Ahmed ska lära
sig franska genom att lyssna. Och lyssna kan man
göra samtidigt som man utför praktiskt
arbete. Det är så madame har
räknat ut det.
Ahmed vill inte verka
dummare än Fatima, så han sätter
igång och lyssnar alldeles enormt
intensivt på madames prat. Det nästan
susar i öronen på honom. Men inte
fattar han något för det. Och han
undrar om han hör till de där korkade
ungarna, som inte kan lära sig språk
genom att lyssna.
Ibland, när madame
är på gott humör, pekar hon ut
olika saker i butiken och talar om vad de heter
på franska. Ahmed repeterar ivrigt. Men
när han ska upprepa orden nästa dag,
blandar han ihop dem, och fönster blir
dörr, och golvet blir tak, och inte är
väl uttalet så bra heller. Madame
suckar och skakar uppgivet på huvudet, som
om hon aldrig träffat dummare
pojke.
Madames döttrar
kommer ofta in i butiken på hemväg
från skolan. De heter Sarah och Josette
och är elva och tretton år. När
de öppnar skolböckerna och visar sin
mor vad de har i läxa, ställer sig
Ahmed så nära som möjligt,
för att få en glimt av de underbara
kunskaperna. Flickorna märker hans intresse
och visar honom bilder. De läser den
franska texten under dem, men Ahmed
förstår inte. Han är nästan
säker på nu, att han tillhör de
korkade ungarna.
En dag, när han
är ensam med flickorna, säger han den
där meningen, som han har lärt sig
utantill: "Ni är skyldig mig lektioner i
franska." Han vill visa upp det lilla han
kan.
Flickorna brister i
skratt, som om han sagt något mycket
lustigt. De härmar hans uttal, men det
struntar han i. Han säger meningen om och
om igen. Han kan ju några ord på det
fina franska språket! Han vill visa att
han inte hör till de korkade. Flickorna
skrattar hejdlöst, men han ger sig inte.
Envist upprepar han: "Ni är skyldig mig
lektioner i franska. Ni är skyldig mig
lektioner i franska."
Senare på
eftermiddagen kommer de och hämtar honom.
Madame ger honom ledigt, och de går hem
till vardagsrummet och leker skola. De leker
skola med honom varje eftermiddag flera dagar i
rad. De kan ganska mycket arabiska, så
undervisningen går bra. Det är
visserligen mycket jobbigt att vara ensam elev
och ha två lärarinnor, men Ahmed
är lycklig. Och flickorna tycker leken
är rolig.
Han präntar
bokstäver varje ledig stund. Han sparar
alla pappersbitar han får tag i och
fäster ihop dem i sidan med en
säkerhetsnål. Det blir som en
skrivbok. Sedan skriver han skrivboken full med
dessa underliga krumelurer som kallas
bokstäver, hemlighetsfulla, magiska tecken,
som han inte vet hur de ska
användas.
Madame är
missnöjd. Det där
bokstavs-präntandet tar alltför mycken
tid. Ahmed smyger sig undan med sin skrivbok,
när han som bäst behövs i
affären. Det får bli slut med att
leka skola, säger madame. Men hon
fortsätter att lära honom en del
franska ord, när hon inte är
alltför jäktad. Dagarna fylls för
övrigt av ännu mer praktiskt arbete.
Ahmed får överta Fatimas jobb att
bära ut tidningar och mjölk till
kunderna om morgnarna.
Han sätter sig i
trappuppgången, innan han stoppar
tidningen i brevlådan
hos
familjen Ben Zakin.
Han vecklar ut den första sidan och
studerar den noga, pekar på
bokstäverna och mumlar deras namn. Det
finns en del bokstäver som är stora
och massor med små. Han hinner bara med de
allra största, de som står
överst på sidan. Han grubblar
över hemligheten, hur de kan bli till ord,
till ljudande tal i en människas mun. Men
hur han än stirrar på de stora svarta
staplarna och försöker få dem
att släppa hemligheten ifrån sig,
så förblir gåtan olöst.
Han går modfälld uppför de sista
trappstegen, ställer ner mjölkflaskan
utanför dörren och skjuter in
tidningen i brevlåde-springan.
Han visar en tidning
för Josette, den äldsta av flickorna,
och ber henne läsa rubrikerna. Det gör
hon, men det är franska ord, ovanliga och
svåra ord, som han aldrig hört. Det
handlar om politik, säger Josette. Men hon
kan inte förklara vad politik är
för något, när han
frågar.
Madame Simon har
fått för sig att hon ska lära
Ahmed att uppföra sig. Det tycker hon
är viktigare än att lära honom
franska. Hon lär honom att ta i hand och
bocka och att äta med kniv och gaffel. Han
får lära sig att inte stå med
munnen öppen och att inte peta sig i
näsan. Han får till och med lära
sig att säga ett par artiga fraser på
franska.
Madame tänker
nämligen visa upp honom på en
tebjudning, som hon ska ha för sina
väninnor. Hon köper en ljusblå,
vacker djellabah åt honom och tvättar
hans svarta lockiga hår med ett
väldoftande schampo.20
Han får bära
omkring kakfatet på bjudningen, men
är nära att tappa det av
förskräckelse, när en av madames
väninnor kysser honom på båda
kinderna. Det är första gången
han blivit kysst. Att dessutom bli det av en
främmande, hednisk kvinna känns
oanständigt!
"O, så söt!
En sån rar liten pojke!" säger
väninnorna.
Fatimas ögon
gnistrar, när hon hör det. Ute i
köket sparkar hon Ahmed på smalbenen
och rycker honom i håret.
Hon hittar på
lögner, som hon går till madame med.
Hon säger att Ahmed stoppar munnen full med
sockerbitar, när ingen ser det. Och madame
kommer ut i köket och hytter åt honom
med fingret och talar förmanande ord.
På franska , naturligtvis. Ahmed
förstår ändå ganska bra.
Det hörs på madames röst att hon
anklagar honom för något. Men hur ska
han kunna försvara sig?
Han ser att Fatima
stoppar ner både sockerbitar och kakor i
väskan, när hon ska gå hem om
kvällarna. Hon gör det helt
fräckt framför ögonen på
honom, viss om att han inte är
språkkunnig nog att kunna
skvallra.
Madames man gör
inte mycket väsen av sig. Han sitter
på en stol bakom disken i butiken och
svarar i telefon. Det är det enda arbete
han orkar utföra. Han ser aldrig åt
Ahmed. Det är som om han inte upptäckt
än, att han finns där. Annars har han
ju gott om tid och skulle kunna lära ut
många franska ord. Ahmed har nog
tänkt på det. Han gör sitt
bästa, för att väcka den gamle
mannens uppmärksamhet, tassar omkring honom
och passar upp, men alla försök till
kontakt mottas med likgiltighet.
En dag händer
något egendomligt. Den gamle gör en
lustig grimas mot Ahmed. Den ena mungipan
åker högt upp mot kinden, och
ögat på samma sida faller ihop. Det
påsiga, rynkiga gammelmans-ansiktet blir
alldeles snett. Ahmed tror att madames man
äntligen har lagt bort sin avvisande min
och vill skoja med honom. Så vad kan han
göra annat än le och skratta? Han vill
visa sin uppskattning. Vara artig. Han skrattar
högt och hjärtligt.
Madame vänder sig
om, förvånad över Ahmeds skratt.
Hon skriker till, springer bort till sin man och
stödjer hans huvud, som är på
väg att sjunka framåt. Hon ropar
åt Ahmed att hämta Fatima. Fort!
Fort! Och Ahmed ränner iväg, snopen,
förskräckt. Han har skrattat åt
en sjuk människa, åt någon som
kanske håller på att dö! Det
känns hemskt.
Men fullt så illa
är det inte. Doktorn, som har tillkallats,
säger att madames man har fått ett
lindrigt slaganfall och måste vila en tid.
Han är snart tillbaka på sin plats i
butiken. Den enda skillnaden mot förr,
är att hans röst låter sluddrig,
när han talar i telefon, och hans ena
mungipa är uppdragen som i ett snett
leende, hans vänstra öga är
ständigt halvslutet.
Ahmed undviker att se
på honom. Det är alltför
obehagligt. Han låtsas som om han inte
fanns. Han behandlar den gamle på samma
sätt, som denne förut har behandlat
honom.
ZIP
|