|
ÅSNAN OCH
KARTAN
Skolhuset i grannbyn
är litet och oansenligt. Det ser
nästan ut som ett stall med sitt jordgolv
och de grova, brun-rosa stenväggarna. Ahmed
är besviken. Det var inte alls så
här han föreställde sig en skola.
Det enda som får det kala rummet att likna
ett skolrum, är den stora kartan, som
hänger på väggen. Ahmed
tröstar sig med att titta på den,
medan han väntar på Hadj Addi,
läraren.
Och där stiger han
in i skolrummet. Tillsammans med en åsna!
Ahmed stirrar. Åsnan har ett vackert,
guldbroderat täcke på ryggen. Men
läraren själv är mycket enkelt
klädd i en sliten, brun djellabah. Liten
till växten är han också,
uppträder stilla och försynt. Nej, det
var då sannerligen inte så, som
Ahmed hade tänkt sig en
lärare.
Ahmed blir anvisad en
plats bland nybörjarna längst fram.
När läraren har ropat upp namnen
på pojkarna, börjar undervisningen.
Den går till så att läraren
säger en mening, och pojkarna upprepar vad
han sagt. Han har en
förvånansvärt gäll och
kraftig stämma, som liksom inte passar ihop
med den späda kroppen. Det nästan ekar
i det lilla rummet, när han undervisar i
geografi.
"Så här har
den gode guden behagat skapa Marocko," ropar han
och pekar på kartan med
pekpinnen.
Och pojkarna upprepar:
"Så här har den gode guden behagat
skapa Marocko."
"Här ligger
vårt grannland Spanien," fortsätter
läraren och pekar på
kartan.
"Här ligger
vårt grannland Spanien," upprepar
barnen.
Ahmed ser att
åsnan höjer på ögonlocken
och följer pekpinnens svängande
rörelser med blicken. Ibland skriar den
gällt, som om den ville protestera mot
något läraren säger. Men den
yttrar sig nog bara av otålighet och
längtar efter att lektionen ska ta
slut.
Ahmed märker att
läraren har mycket svårt att
hålla ordning på pojkarna. Han
måste ofta avbryta undervisningen och
förmana och tillrättavisa dem.
Särskilt upprörd blir han när de
ger sig på hans åsna. Den får
utstå åtskilliga nyp och stick och
ryckningar i svansen. Ahmed förstår
nu varför läraren tar med sig
åsnan in i skolrummet. Han vill skydda den
mot pojkarnas dumma påhitt.
Det är en annan
sak som förvånar Ahmed mycket. De
pojkar som sitter längst bak, kan göra
nästan vilka fuffens som helst, bara de
håller sig tysta. Läraren tycks inte
se dem. Det är något fel på
hans ögon, och de utnyttjar de till att
spela honom olika spratt, grimasera och
härma honom.
Efter ett par dagar
händer något som gör Ahmed glad,
fast samtidigt ledsen. Ali, hans kompis
från Färgarnas gata, kommer till
skolan. Han är sig inte lik, har blivit
kutryggig och mager och liksom krymt ihop. Men
leendet är detsamma som förr, ja,
munnen verkar ännu bredare i det smala,
tärda ansiktet.
"Hej! Jag förstod
att det var du...när dom sa att det kommit
en kille... som bott i Marrakech," säger
Ali. Han är hes och har svårt att
tala, måste ofta hämta
andan.
Han håller fram
händerna. De är nästan bra nu,
lite rödflammiga fortfarande, men
såren är läkta. "Jag ska bara
bli bra från hostan också...sen
sticker jag till Casablanca," säger han och
ser listig ut. "Jag ska öppna en
speceributik...min kusin lånar mej
pengar..."
Ali berättar hur
det kom sig att han måste sluta sälja
kläder på gatorna. "Jag höll
till utanför det flotta kaféet vid
torget, du vet...det sitter jämt en massa
lata, rika killar där... fina kläder,
fina händer. Men utanför springer
hungriga barn och tigger... det står
alltid trashankar där...som behöver
billiga kläder...jag sålde till
dom..."
Polisen tog honom, och
det var tredje gången, som de kom på
honom med att sälja kläder olagligt
på gatorna. De gav honom mycket stryk och
behöll honom i tio dygn. Han fick feber av
att ligga på det kalla, smutsiga
cementgolvet i cellen.
"Dom trodde
förstås att far eller mor skulle
komma med mutor,..ett får eller nåt
annat, och lösa ut mej. Men dom fick
tji...Jag blev så sjuk istället,
så dom vågade inte ha mej kvar...
Det var några gatflickor där
också...dom var snälla, men jag blev
sjuk i alla fall...måste åka
hem...det var väl det polisen
ville...gosse, jag trodde jag skulle
dö...innan jag kom hit till byn. Men nu
är jag mycket bättre...har bara lite
feber. Ska du följa med till
Casablanca?"
"Jag har ju börjat
skolan," säger Ahmed.
Ali gör en grimas.
"Varför har du inte börjat i en skola
med riktiga lärare?" säger
han.
Och sedan berättar
han konstiga saker om Hadj Addi. Att han
vägrar bära glasögon, fast han
är förskräckligt närsynt.
Att han aldrig åker bil eller buss. Han
använder alltid sin åsna, när
han ska någonstans, ty åsnan är
en naturlig del av Guds skapade
värld.
"Han vill inte ha
nåt att göra med mänskliga
uppfinningar," säger Ali och flinar. "Och
han tror att jorden är platt och att det
finns sju himlar. Folk skrattar bakom ryggen
på honom."
"Han verkar
snäll," säger Ahmed, för det
är första gången han har en
lärare, och han vill ta honom i
försvar.
"Äsch, du skulle
gå i skolan i samhället
istället...där finns det riktiga
lärare...som har studerat och kan en
massa...En kusin till mej går
där...han bor där också...har
det jättebra."
Ahmed säger att
det är farfar som bestämmer i vilken
skola han ska gå.
Då fnyser Ali
igen. De gamla begriper inte vad som är
bäst. Man ska inte rätta sig efter
dem.
Det hörs att Ali
inte har någon farfar, tänker Ahmed.
Han vet inte hur svårt det är att
trotsa en farfar som är släktens
överhuvud och bestämmer över alla
i familjen. Men nog sätter Ali myror i
huvudet på honom med sitt tal om den fina
skolan i samhället. Han tänker ofta
på den och försöker
föreställa sig hur undervisningen
går till där. Fantasierna föder
längtan och oro.
ZIP
|