|
OFFICEREN
En morgon tar farbror
Tarik med sig Ahmed till det stora
tidningsbolaget och ordnar så han
får en bunt tidningar att sälja.
Hädanefter måste Ahmed stiga upp
tidigt om morgnarna och ge sig ut på
gatorna. Inte ligga och dra sig och somna om.
Det är så farbror Tarik vill ha
det.
Det är
spännande de första dagarna. Bara att
gå omkring och ropa ut tidningens namn med
hög röst, är ett riktigt
äventyr. Det händer att Ahmed kommer
in på en gata, som en annan tidningspojke
lagt beslag på. Då haglar
skällsorden, och han blir bryskt i
vägkörd. Men han hittar snart sina
egna ställen, som han bevakar på
samma sätt mot andra pojkar.
Vid åttatiden
står han på pass i ett visst
gathörn och säljer tidningar till
kontorister och annat skrivbordsfolk, som
är på väg till sina arbeten. Vid
niotiden ställer han sig utanför
grindarna till ett av hotellen. Glada och
lätt klädda turister kommer och
går i en ständig
ström.
De tycks gilla pojkar i
trasiga kläder, för Ahmed blir ofta
fotograferad, trots att han har sin lumpiga,
blå djellabah på sig. Då
är han kvick att sträcka fram handen
först, så han inte går miste om
drickspengarna.
Det finns olika sorters
turister, märker han. Det finns snåla
och generösa, högdragna och
hjärtliga, föraktfulla och
inställsamma. Det finns också
oanständiga turister. De väcker mest
uppseende av alla. Till och med de gamla
härdade souvenirförsäljarna
måste vända bort blicken ibland,
när det kommer unga par.
"Dom är så
där i Europa," säger araben, som
säljer keramikskålar. "Dom pussas och
gör vad som helst mitt framför
ögonen på folk. Dom har ingen
skamkänsla i kroppen."
"Förbannade
hedningar," mumlar smyckeförsäljaren,
som har radat upp sitt lager av armband,
hängsmycken och nyckelringar utefter muren.
Men när ungdomarna kommer och plockar bland
småtingen, ler han mot dem. Vad annat kan
han göra? Han måste
förtjäna sitt
levebröd.
Det grämer Ahmed
förskräckligt, att han inte kan
läsa tidningarna, som han säljer. Han
ser varje dag hur män vecklar ut tidningen
de just köpt och studerar första
sidan. De bläddrar och försjunker i
läsning. De rynkar missnöjt
ögonbrynen eller ser fundersamma ut. De ler
hånfullt eller skrattar godmodigt. Och
Ahmed får aldrig veta varför deras
miner växlar så där. Vad är
det de läser? Han stirrar nästan
ursinnigt på de tättryckta sidorna,
men vad hjälper det? Om han så glor
tills bokstäverna börjar dansa,
så begriper han ingenting. Han hör
till dem som står utanför, som inte
har blivit invigd i de magiska tecknens
betydelse.
En morgon, när han
som vanligt är på väg till sitt
gathörn, märker han att någon
följer efter, någon som till och med
har fräckheten att härma
honom.
"Morronnyheterna!
Morronnyheterna!"
Plötsligt
känner han igen rösten, och ilskan
förbyts i glad överaskning. Det
är ju Ali som står där, brett
leende, med några klädesplagg
över armen!
Så många
ivriga frågor det blir! Var har du
hållit hus? Varför kommer du aldrig
till marknadstorget mer? Va, jag har ju varit
där och letat efter dej! Har du! Men det
har ju jag också! I går och i
förrgår! Nä, inte då. Det
var förra veckan jag var
där.
När alla
missförstånd har blivit uppklarade,
vet Ahmed att Ali varit sjuk en längre tid
och vistats hemma i byn. Ali visar sina
händer. De är fulla med utslag,
röda knottror och
sårkakor.
"Jag tål inte
färgen. Vilken tur! Nu slipper jag bli
färgare. Jag handlar med kläder i
stället," säger Ali och skrattar sitt
övermodiga skratt. Men ögonen är
inte glada. Och han har blivit smal i
ansiktet.
Ahmed berättar om
sin tid som butikspojke hos madame
Simon.
"Du skulle inte jobba
utan lön," säger Ali. "När jag
blir bra i händerna, ska jag sticka till
Casablanca. Jag har en kusin1 som har en
speceributik där. Ska du bli med? Vi
sticker båda två."
"Jag vet inte. Jag vill
nog hellre börja skolan, säger Ahmed
och visar Ali en rubrik i tidningen. Han vill
att Ali ska tala om vad som står där.
Men Ali kan inte franska, och förresten
är det knappt han kan stava sig fram i
arabiska tidningar, fast han har gått
två år i koranskolan.
"Ska du köpa en
finfin tröja? Nästan som ny,"
säger Ali och håller upp ett av
klädesplaggen han bär över armen.
"Du får den extra billigt, eftersom det
är du."
Men Ahmed har inga
pengar att köpa för. Det lilla han
tjänar på tidningarna, ger han till
farbror Tarik som betalning för
maten.
"Vet du va? säger
Ali, och hans ögon glittrar busaktigt som
förr. "Vi slår oss ihop och
säljer kläder. När du är
klar med tidningarna, kommer du och hjälper
mej. På fjorton dar har du tjänat
ihop till ett par fina brallor, jag
lovar."
Han tittar kritiskt
på Ahmeds illa medfarna djellabah.
Själv är han klädd i ett par hela
och tämligen rena långbyxor. Och
Ahmed tycker förslaget låter kul. Det
är ju nästan som förr, när
de gjorde affärer på marknadstorget.
Han lovar komma till en mötesplats
några timmar senare.
Det är en sak, som
Ali har undvikit att tala om, nämligen att
det är förbjudet att sälja
kläder på gatorna.
När de
träffas igen, säger han lite
vårdslöst, samtidigt som han langar
över några plagg till Ahmed. "Om
polisen kommer, så stick bara och
låtsas att du är på väg
nånstans. Men det är ingen risk.
Massor med folk säljer saker på
gatorna. Polisen hinner inte hålla efter
alla."
Ali har varit och
hämtat mer kläder hos mannen, som han
arbetar för. Det luktar unket och
mögligt om dem. Ahmed får tre
tröjor och ett par byxor. En tröja
är grå och lagad på
armbågen. Den har en stor fläck
framtill. Men de två andra är
nästan felfria. Byxorna är mycket
stora och vida. Ahmed måste skratta,
när han håller upp dem.
"Hur ska jag kunna
hitta en jätte-gubbe till dom här?"
säger han, och pojkarna flabbar
tillsammans.
De skiljs och går
åt varsitt håll. "Snygga, finfina
kläder till vrakpriser," ropar Ali, och
Ahmed ropar detsamma i sin ända av gatan,
fast inte alls så högt. Han är
rädd att polisen ska komma, och han ser sig
försiktigt omkring.
Det är svårt
att hitta köpare, fast priserna är
låga. Ahmed lyckas bara sälja en
tröja. Han blir trött av att lubba
omkring och sitter tyst i ett gathörn halva
tiden. Men Ali är energisk. Han har blivit
av med tre plagg, när pojkarna
träffas. Förtjänsten är
liten, men de här pengarna kan Ahmed
behålla för sig själv, och det
gör det hela extra spännande. Han
lovar Ali att hjälpa honom med
försäljningen också de kommande
dagarna.
Han följer med och
hämtar kläder nästa dag. De
går till ett litet rum vid torget, som
är så fullsmockat med
klädbylten, att det knappt går att
komma in. Mannen därinne syns knappt. Det
hänger snygga europeiska kavajer på
galgar ovanpå varandra längs
väggarna. Det finns till och med tjocka
överrockar.
Ahmed tror först
att mannen är hemskt gammal, för han
andas så tungt, och rösten är
hes och pipig. Men ansiktet, som dyker upp bland
klädestravarna, verkar ungdomligt,
fastän det är glåmigt och blekt.
Mannens ögon blir vassa, när Ali
börjar rota bland byltena.
"Låt bli det
där, din klåfingriga lilla valp!
Här är det jag som bestämmer. Du
får ta det jag lägger fram. Har jag
inte sagt det tusen gånger!" ropar han
andfått och retligt.
Han kommer fram med
några klädesplagg, men Ali fnyser och
kallar dem lump och paltor. Till slut enas de om
både kläderna och priset, och
pojkarna kan gå ut på gatorna med en
ny laddning begagnade kläder.
Så där
håller de på några dagar.
Ahmed säljer först tidningar, och
sedan träffar han Ali och hjälper
honom sälja kläder. Det är bara
fattiga människor, som köper de
billiga, begagnade klädesplaggen, men inte
de allra fattigaste ändå, de som
bäst skulle behöva dem, för de
har inga pengar att köpa för. De
fingrar nog begärligt på plaggen och
säger att de ska betala senare, men Ahmed
vet att det är lögn. Han skakar
på huvudet och går till en annan
gata, om de blir för envisa. De verkligt
utfattiga försöker ofta stjäla.
Det är säkrast att hålla sig
borta från dem. Men värst är
pojkligorna. Ismail har varnat för
dem.
Men Ahmed har på
ett sätt blivit djärvare. Eftersom han
sällan ser till några poliser, tar
han allt större risker. En dag slår
han sig helt öppet ner på en folkrik
gata. Han breder ut klädesplaggen på
en tidning och ropar ramsan om "snygga, finfina
kläder till vrakpriser".
Då, när han
minst väntar sig det, dyker det upp en
uniformsklädd man.
Människoströmmen är så
tät, att Ahmed inte märker honom
förrän han är alldeles
inpå. När han tittar upp och
får se uniformen med de blanka knapparna,
grips han av panik, rusar upp och rafsar ihop
kläderna, men tappar hälften, trampar
på dem, snubblar, är nära att
falla, kommer ingenstans. Det är som en
mardröm.
Han känner ett
milt grepp i armen. "Bli inte rädd! Jag
är ingen polis. Fortsätt kommersen,
du!" säger en vänlig röst. Mannen
i uniformen klappar honom till och med på
axeln och ler spjuveraktigt. Han är
så ståtlig och rak i sin
välsittande
officersuniform. Och
vilken flott mössa han har! Ahmed stirrar
som förhäxad efter honom, när han
försvinner in i
människovimlet.
Det är en syn och
en upplevelse, som han aldrig ska glömma.
Han tänker, att just så vill han
uppträda, när han blir vuxen. Han ska
vara klädd i en stilig uniform, och han ska
försvara alla fattiga på gatorna. Han
ska säga till dem: "Var inte rädda!
Jag är ju här och skyddar er. Jag
är mäktigare än alla andra. Inte
ens polisen kan göra er nåt, när
jag är här."
För han vet ju,
att det är de fattigaste, de som inte har
några pengar eller ägodelar till
mutor, som får det svårast, om
polisen kommer på dem med något
olagligt.
Det är
sådana väldiga skillnader mellan
människor här i stan. Ahmed ser ibland
män, klädda i snövita djellabahn
av finaste ylle, på väg till
moskén. Han har hört talas om
praktfullt inredda hus med underbara, inbyggda
trädgårdar, mosaikprydda
springbrunnar, blommor, träd, som
döljs bakom oansenliga ytterväggar mot
gatan. Därutanför, i gatsmutsen,
sitter tiggarna i sina trasor och ber om en
slant till mat.
Ahmed
förstår det inte. Det är
ödet, säger man. Guds vilja. Man
måste underkasta sig ödet och vara
nöjd med sin lott. Men varför har Gud
skapat världen så
orättvis?
Hemma i byn finns det
också rika och fattiga, fast inte så
hemskt rika som här i stan, och inte
så fattiga. Ingen behöver tigga eller
svälta i byn, det finns alltid
anhöriga och släktingar som tar hand
om de gamla och sjuka. Men här i stan
tycker man visst att det är som det ska,
att den ene vräker sig i lyx och
överflöd, medan den andre kryper
omkring i gatsmutsen. En dag, när Ahmed
kommer till mötesplatsen, finns inte Ali
där. När han väntat
förgäves en stund, går han till
klädeshandlaren i det lilla rummet vid
torget. Men inte heller han har sett till Ali
sen gårdagen.
"Polisen har väl
kommit på honom igen. Tredje gången
i så fall. Dom börjar få ett
gott öga till honom," säger
klädeshandlaren kallsinnigt. Och han
beklagar sig över att han inte fått
betalt för kläderna, som Ali
hämtade innan han försvann.
Ahmed väntar vid
mötesplatsen varje dag en lång tid,
men Ali kommer inte dit mer.
ZIP
|