|
POJKLIGAN
Ahmed går till
marknadstorget, där han hoppas träffa
Ali. Han ställer sig bakom virkesupplaget
och äter upp mandlarna som han fick av den
gamle i gränden. Det var här, vid
stapeln av cederträ, som han och Ali
brukade träffas. Men nu har han väl
tröttnat att stå här och
vänta om kvällarna, tänker
Ahmed.
Yrseln har
försvunnit, och han går en runda
på den stora, öppna platsen, där
allehanda upptåg och
föreställningar är i full
gång. Sagoberättaren har samlat en
tät ring av åhörare, men Ahmed
stannar inte, han går bara runt och letar
efter Ali. Ibland tycker han sig se honom i
någon åskådargrupp, men det
visar sig alltid att han tagit fel.
En vitskäggig,
turbanklädd gammal man sitter på en
matta med en hög utdragna tänder
framför sig. Det är tanddoktorn, och
den stora högen tänder är beviset
på att han är en skicklig
tandutdragare. Han håller just på
att befria en ung arabkvinna från
tandvärk genom att dra ut en
sönderfrätt kindtand. Ahmed går
rysande därifrån, när han
hör kvinnan stöna och jämra sig.
Aldrig ska han låta någon dra ut
hans tänder! Nej, inte om han så
får världens hemskaste tandvärk.
Det lovar han sig själv.
Han fortsätter att
driva omkring lite planlöst. Trummornas
enformiga dunkande gör honom sömnig,
och han går tillbaka till
brädstaplarna för att se om Ali kanske
har dykt upp. Men där finns bara
virkeshandlaren. Han håller på att
såga av en bit trä åt en
kund.
Ahmed sätter sig
bakom stapeln av cederträ och gnider
händerna mot det välluktande virket.
Det var så han och Ali brukade göra
förr, innan de gick ut på torget och
plötsligt blir Ali så levande
för honom. Står han inte där i
skuggan iklädd sina gamla
färgfläckiga byxor? Och skjortan
är vårdslöst uppfläkt i
halsen som vanligt.
"Jag har en butik nu
och tjänar masser med pengar. Du är en
idiot, Ahmed, som jobbar åt andra utan
lön. Skaffa dej en butik, du också!
Vi ska bli jätterika, du och jag,"
säger han självsäkert och flinar
med sin breda mun.
Ahmed vaknar av att
någon sparkar honom i baken.
"Det här är
ingen sovplats," säger virkeshandlaren
vresigt. "Packa dig iväg!"
Ahmed märker att
trummorna har tystnat. Han har sovit länge.
Det är kväll. En massa små
lampor lyser upp bodarna och serveringarna runt
torget. Han går en vända i ett sista
försök att hitta Ali, och träffar
då frukthandlaren, som han och Ali brukade
ge ett handtag förr. Kanske han har sett
till kompisen? Men det har han inte, inte
på flera veckor.
"Han har nog flyttat
från stan," säger frukthandlaren och
låter jäktad, och har inte tid att
prata med Ahmed.
Ska han aldrig
någonsin mer få busa och ha kul
tillsammans med Ali? Just nu skulle han
behöva honom, för när han var
tillsammans med Ali verkade ingenting
svårt eller omöjligt. Allt de
företog sig slutade bra. Det såg Ali
till.
Frukthandlaren
håller på att packa ihop sitt
stånd, och Ahmed hjälper
honom.
Som
lön får han några
halvskämda apelsiner. De är inte
sämre, än att de går att
äta, och Ahmed skalar och suger, så
saften sprutar om munnen.
Frukthandlaren
själv går till en butik som
säljer varm soppa och äter
stående en portion. Det kommer
aptitretande dofter från de små
serveringarna runt torget. Där sitter de
och glufsar i sig, alla de som har pengar att
köpa mat för. Det är en brokig
blandning människor; turister och stadsbor
och landsbor som har gjort affärer på
marknaden trängs med butiksägare och
artister och många andra sorters
människor.
Ahmed ser några
jeansklädda, ljushåriga ungdomar
kasta stora brödstycken till en mager hund,
som glupskt slukar dem.
"Titta! Dom ger
brödet till hunden! Vettlösa
odågor!" utbrister en man som står
bakom Ahmed.
"Ni skulle se så
mycket kött dom vräker i sej,
hedningarna! Och fläsk sen. Tvi vale! Men
brödet duger inte. Det ger dom till
hundarna," säger en annan man, som
också hungrigt iakttar
turisterna.
Jo, nog är
turister konstigt folk, det tycker Ahmed
också. Såg han inte en kvinna
häromdagen, som försökte truga i
en gammal tufsig åsna sockerbitar!
Söta, goda sockerbitar! Åsnan gillade
inte socker, så den lipade åt
kvinnan. Den höjde mulen och visade sina
gamla gula tänder i ett brett
grin.
"Är du ensam?"
säger en röst vid Ahmeds sida. Det
är en spinkig pojke med smutsigt,
lillgammalt ansikte som står där.
Hans kläder är trasiga och gråa
av lort, riktiga paltor.
Ahmed nickar, för
han har aldrig känt sig så ensam i
hela sitt liv. "Jag har rymt," förklarar
han för pojken med de lumpiga
kläderna.Han verkar vara ett par år
äldre än Ahmed.
"Jag tänkte
väl det." Pojken mönstrar Ahmed
ogenerat uppifrån och ner. "Jag såg
att du gick omkring och hängde med huvudet.
Du längtar väl efter mamma,
förstås."
"Det gör jag inte
alls," utbrister Ahmed förnärmad. Han
skulle vilja tala om varför han har rymt,
men han kan inte arabiska tillräckligt bra.
Han får nöja sig med att säga:
"Det angår dej inte."
"Äh, bli inte sur
för så lite. Jag skojade ju bara.
Förresten har jag rymt, jag också.
Det var längesen, förstås. Men
nu är jag med i ett gäng. Du kan
också bli med. Jag ska fråga dom
andra."
"Har ni nånstans
att sova?" frågar Ahmed, för det
är det enda som intresserar honom just nu,
att få lägga sig och sova på en
mjuk dyna.
"Det är så
klart vi har," säger pojken
överlägset. "Vi har hittat ett fint
ställe. Kom, får du se!"
De går genom de
dunkla gränderna, där
butiksägarna har börjat plocka ihop
sina varor för att stänga. När de
kommer till en stor, öppen valvport,
gör den främmande pojken ett tecken
att de ska vara tysta. De går in på
en mörk gård, där en frän
lukt av kamel- och åsnepiss slår
emot dem.Från övervåningen
tränger ett svagt ljussken ut, och
någon sjunger däruppe. Den klagande,
vemodiga melodin blandas med ljudet av
snarkningar.
"Bönderna sover
däruppe när dom kommer med säden.
Fast det är inte många
nu
på sommaren.
Vi har det fint som på ett hotell," viskar
pojken.
"Är det du,
Abdallah? frågar någon lågt.
Ahmed ser att det står två pojkar i
skuggan under en förfallen pelargång.
De är större än han, kanske tolv
eller tretton år.
"Har du gjort nåt
kap?"
"Ja, ett," viskar
Abdallah. "En kille. Jag hittade honom på
torget. Han har rymt hemifrån."
"Nybörjare,
förstås. Dom bara ställer till
trassel," säger en av pojkarna och spottar
föraktfullt.
"Vilken liten en,"
säger den andre.
"Men vi behöver en
ny. En som handlarna inte känner igen,"
säger Abdallah.
Plötsligt dyker
två pojkar in på gården med en
väldig fart, fast ändå
nästan ljudlöst. De bär
något mellan sig, något mörkt
och fyrkantigt. Ser ut som en resväska.
Fort och tyst tassar de bort till det
mörkaste hörnet under
pelargången och börjar syssla med
något därborta. Det rasslar svagt,
som när murbruk rasar från en gammal
vägg. De andra pojkarna samlas där
också, och viskningarna låter
upprörda och hetsiga.
"Det är
vårat gömställe," viskar
Abdallah till Ahmed, när han kommer
tillbaka. "Fast det är alldeles för
litet. Vi har massor med saker nu."
Folk går
förbi ute i gränden. Högljudda
mäniskor talar främmande språk.
Abdallah drar in Ahmed i skuggan under
pelargången.
"Kom ihåg att du
inget sett! Ifall nån skulle fråga,
alltså. Annars är det ute med dej.
Har du förstått?" viskar han
hotfullt.
Men främlingarna
går förbi portvalvet utan att ens
titta in.
Abdallah och de andra
pojkarna överlägger viskande med
varandra. Sedan kommer Abdallah tillbaka till
Ahmed.
"Du får sova
här om du hjälper oss i morron. Du
måste. Annars är det ute med
dej."
"Vad ska jag
hjälpa er med?"
"Skaffa käk. Det
är enkelt. Vi brukar gå tre och tre.
Fast det är bra med en ny som handlarna
inte har sett."
"Ni stjäl..."
stammar Ahmed. Han är helt
förskräckt.
"Hör på den!
Vilken mesig typ!"
"Du svälter
förstås hellre ihjäl,"
säger Abdallah hånfullt.
"Nå, hur ska du
ha det? Vill du sova här i natt? Annars
är det bäst du sticker meddetsamma,"
säger en av de större
pojkarna.
"Jag vill inte,"
säger Ahmed och drar sig långsamt mot
porten.
"Fegis!" skriker en
pojke.
Någon hyssjar.
Plötsligt är Abdallah alldeles
inpå Ahmed och väser i hans öra:
"Du håller truten om det här, annars
dödar vi dej! Vi torterar långsamt
ihjäl dej. Har du
förstått?"
Ahmed springer. Han
springer och springer genom de vindlande
gränderna tills han tumlar omkull av
utmattning.
ZIP
|