|
MOSKÉBESÖKET
Ahmed mår inte
bra. Det gör ofta ont i mellangärdet,
och han blir matt och yr. Han får
hungerkänslor och knycker mandlar och
nötter i butiken. Men vid måltiderna
försvinner hungern.
Fatima lägger upp
maten åt honom på en tallrik och
slänger fram den på bordet. Sedan
sätter hon sig mitt emot och betraktar
honom med föraktfull min.
Ahmed använder
högra handens tumme, pekfinger och
långfinger, när han för maten
till munnen. Så har han fått
lära sig äta, och så gör de
flesta han känner. För Ahmed verkar
det enbart tillgjort och löjligt att
äta som Fatima, med kniv och
gaffel.
Men madame Simon
är besviken, för att han inte
lärt sig "bordsskick", som hon uttrycker
sig. Hon kommer ut i köket ibland och
förmanar honom.
"Titta på Fatima,
så fint hon äter! Varför
gör du inte som hon? Du kan säkert
bara du vill."
Ahmed vill gärna
vara till lags och göra som madame
säger. Men det är obehagligt att
känna den hårda gaffeln med dess
spetsiga klor i munnen. Det smakar inte bra.
När madame har gått sin väg, tar
han maten med fingrarna igen. Fatima vänder
sig bort och säger att han äcklar
henne.
Hon ser honom som en
medtävlare om madames gunst. Det är
därför hon är så elak. Hon
tål inte att madame intresserar sig
för honom. Det är en sorts svartsjuka,
som hon inte rår för. Hon tål
inte heller att Josette är snäll mot
Ahmed och låter honom se på TV
ibland. Då är det genast så
mycket som ska göras i
köket.
Fatima klagar för
madame att Ahmed är lat. Och madame har nog
märkt, att han tar god tid på sig,
när han ska uträtta något. Han
är inte alls så ivrig och villig att
arbeta som i början.
"Du ska gå med
varor till Pintos före siestan. Men du
måste skynda på! Du har blivit en
riktig sölmåns. Vad har det tagit
åt dej?" säger madame
misslynt.
Det är bara
så att Ahmed är trött. Han
är trött redan när madame
väcker honom om morgnarna, inte bara
sömnig. Han stannar i
trappuppgångarna, när han bär ut
mjölken och tidningarna, inte bara för
att titta på de stora bokstäverna
på första sidan, utan mest för
att han blir så trött i benen av att
trava i trapporna. Han är trött hela
dagen.
Han hjälper madame
att plocka ner varorna i korgen. Sedan
kånkar han iväg med den, runt
hörnet, in genom porten, två trappor
upp. Han ringer på hos familjen Pinto och
ställer ner korgen. Egentligen borde han
vänta tills någon öppnar och tar
hand om varorna, men den här gången
gör han tvärtemot vad han brukar. Han
går sin väg. Bara går. Det
kommer plötsligt för honom, att han
kan gå vart han vill. Varför inte
gå hem till farbror Tarik och säga
att nu är han trött på att vara
butikspojke åt madame Simon? Eller han kan
gå till Ali på Färgarnas gata.
Han längtar efter att få vara ihop
med självsäkra och
småfräcka Ali. Han
får
väl se vart
det bär iväg.
Den breda avenyn
är stekhet. Moskéns höga torn
gnistrar rökaktig i solskenet. Det reser
sig över basarkvarteren som en mäktig
fyrbåk, så han behöver då
inte tveka om vägen. Bilarna kommer
tätt, trots att siestan nu är inne.
Somliga bilar är stora och blänkande.
Riktiga vrålåk. Men han bryr sig
inte om dem, och det förvånar honom
en smula. Varför tycker han inte det
är kul att titta på lyxbilarna? Det
som han har fördrivit tiden med om
lördagarna när han traskat hem till
farbror Tariks butik.
Utmattad sätter
han sig i skuggan invid den gamla stadsmuren.
Några pojkar i hans egen ålder
spelar kort i närheten. Han hör att de
grälar och beskyller varandra för
falskspel, men det angår honom inte. En
puckelryggig kvinna sitter bredvid porten lite
längre bort och nedkallar Guds
välsignelse över dem som passerar. Det
är inte så många nu i
middagshettan, och de flesta går
förbi, utan att lägga någon
slant i skålen framför
henne.
Ahmed sträcker ut
sig i det knaster-torra gräset, och ljuden
omkring honom dör bort.
Han vaknar ett par
timmar senare av att en röst säger
något tätt intill hans öra.
Någon håller en hand på hans
panna.
"Du är väl
inte sjuk, pojke?" säger rösten
på hans eget språk,
berbiska.
Han vrider huvudet
bakåt, för att få röstens
ägare i sikte, men ser bara ett
rödrandigt tygsjok. Han måste
sätta sig upp för att kunna
överblicka hela gestalten, och
upptäcker då att det är en djupt
beslöjad berberkvinna, som sitter på
huk bredvid honom. Bara det ena ögat
är synligt. Det uttrycker vänlighet
och en liten smula oro.
Han ser att fler
berberkvinnor har slagit sig ner utefter muren
och dukat upp sina flätade fat och
väskor till försäljning.Den
puckelryggiga kvinnan borta vid porten har
övergått till att rabbla koranverser
med hög röst. En
vattenförsäljare går förbi,
pinglande med sina klockor och
silverbägare. Ahmed känner att han
är alldeles torr i munnen.
"Jag är så
törstig," säger han och hoppas att
kvinnan ska ropa på
vattenförsäljaren och köpa en
bägare vatten åt honom.
Men hon går
tillbaka till de andra kvinnorna. "Det är
ingen fara med honom," säger
hon.
Och de skrattar och
retar henne för att hon är så
ömhjärtad, så hon måste
bekymra sig om varje stackars fattigt barn hon
ser. Har hon inte nog med sina egna fem pojkar,
kanske?
Ahmed går yrvaket
och lite ostadigt in mot basarkvarteren. Han har
bara ett mål just nu. Vatten. Att få
dricka sig otörstig.Medan han går
där i gränderna, halvt omtöcknad
av hetta och trötthet, hör han
böneutroparen i moskétornet kalla
till eftermiddagsbönen. Högt
ovanifrån kommer den halvsjungande
stämman i falsett, likt en fågeldrill
från skyn. Moskén måste ligga
helt nära. Där finns det vatten, det
vet han.
Ahmed tar av sig
sandalerna, när han kommer till
ingången, och ställer dem
i
raden av de vuxna
männens skodon. Han går till en av
brunnarna och kupar handen under
vattenstrålen, sörplar och dricker
girigt tills han fått nog. Då
först lägger han märke till
männen omkring honom, De håller
på med den rituella tvagningen som
föregår bönen.
Det ser svalkande ut,
och Ahmed gör likadant. Han härmar
männens rörelser, när han
tvättar händer, ansikte och
fötter.
"Ahmed, är du
här?" säger en förvånad
röst vid hans sida. Och där står
gamle Ben Halil, som har sin butik strax bredvid
farbror Tariks.
Ahmed tänker
säga, att han kommit för att dricka
vatten, men det skulle inte låta bra,
så han nickar bara. Sen följer han
efter Ben Halil till böneplatsen och
förrättar bönen vid hans
sida.
Den gamle ser rörd
ut och klappar Ahmed på huvudet, när
de går därifrån. Han
ställer frågor, som är
svåra att besvara. Har Ahmed verkligen
fått ledigt från sitt arbete
för att gå till moskén och be?
Har han det bra hos den franska damen? Har hon
många kunder i sin butik?
Ahmed svarar ja
på allt. Hans huvud känns så
tomt, så han orkar inte tänka ut
något annat svar. Lite grann orkar han
tänka på farbror Tarik och undrar om
han ska bli arg. Men mest tänker han
på dynan i farbror Tariks rum, den mjuka
dynan, som han brukade sova så skönt
på, så att han alltid försov
sig om morgnarna.
Ben Halil stannar
här och var och pratar med
butiksägarna.
"Kan ni tänka er!
Pojken har gått till moskén
alldeles ensam för att be. Inte nog med
det. Han har gått ända från
Franska Avenyn! Är butikspojke hos
några européer
därborta."
"Det är inte
rätt att en så fin pojke ska bo hos
hedningarna," säger en gammal from man, som
har en bod längst upp i gränden. "Det
är så det går till när
våra ungdomar blir européer. Har vi
inte nog av jeansklädda glopar på
gatorna! De är så betuttade i allt
västerländskt, så de skulle
gladeligen skära näsan av sig, om
någon sa att man gör så i
Paris. Har jag inte rätt, kanske? Vad ska
det bli av vårt land, om såna
dumbommar tar över efter oss. Må Gud
beskydda oss på vår
ålderdom!"
"Ni har så
rätt. Många bryr sej varken om
bönerna eller fastan. Inget är heligt
för dem. Men Ahmed kommer inte att bli
sån. Jag ska säja er, att det
kändes som en uppenbarelse, när jag
fick se honom i moskéen."
Ahmed hör knappast
berömmet, som de öser över honom.
Han står och trampar oroligt, vilar
än på den ena foten och än
på den andra. Han stirrar girigt på
en hög fikon i boden. Det suger i magen,
han känner sig yr och matt.
"Det är kanske
på tiden att du återvänder till
ditt husbondfolk, "säger Ben Halil
vänligt.
"Jag är så
hungrig," viskar Ahmed. Han lutar sig mot
väggen, för allt omkring honom
snurrar. Inte ens väggen tycks riktigt
stadig. Han sjunker ner och sätter sig
på huk.
Äntligen
märker de gamla männen att något
är på tok.
"Pojken kallsvettas
ju," säger Ben Halil, som lagt en hand
på hans panna. "Och så blek och tunn
han är i ansiktet."
"Dom
svältföder honom säkert
därborta. Måtte Guds förbannelse
drabba den, som behandlar ett barn så
illa," säger den gamle i boden. Han har
själv rykte om sig att vara snål och
full av penningbegär, trots sin
fromhet.
Men tar han inte en
handfull fikon nu och räcker dem till
Ahmed! "Se här, min lille vän, lite
färdkost. Du har en lång promenad
framför dej," säger han
vänligt.
"Du är allt lite
blek om nosen. Ska du inte följa med hem
till din farbror och vila dig en stund?" undrar
Ben Halil.
Ahmed skakar på
huvudet med munnen full av fikon. Det smakar
sött och gott, "Jag måste gå
nu, " säger han, när han äntligen
kan få fram några ord.
"Vänta! Du ska
få lite mer att stoppa i munnen. Jag tror
du är rent utsvulten, din stackare,"
säger mannen som är känd för
att vara minst lika snål som from, och
räcker Ahmed en näve
mandlar.
Ben Halil ser det med
förvåning. "Underverkens tid är
inte förbi, prisad vare Gud", mumlar
han.
ZIP
|