Vad är Israel?
av
Ahmed Rami

14 FAKTA OM ISRAEL   Angreppen på Gunnel Jonäng (c) för hennes nyttiga och tankeväckande artikel i Dagens Nyheter den 15 november 1987 med rubriken "Vakna upp i Palestinafrågan" (i två artiklar), dels av Alf Svensson (kds), dels gemensamt - över blockgränserna - av Margareta Fogelberg (fp), Ann-Catrin Haglund (m) och Oskar Lindkvist (s), kan den i Palestinafrågan varmt engagerade och kloka Gunnel Jonäng själv besvara. Men då hennes vedersakare framför en mängd oriktigheter som förvränger verkligheten är det av allmänt och principiellt intresse att korrigera dessa. Hur man än ser på den judiska staten Israel - positivt, välvilligt kritiskt eller negativt - kvarstår ändå vissa fundamentala fakta om denna stat som gör den mycket speciell och som man inte kan förbigå, därest man vill hålla sig till sanningen och skall kunna föra en meningsfull debatt om skilda uppfattningar om hur en fredlig lösning på denna Mellanöstern-konflikt bäst skall kunna uppnås. Alltså, om staten Israel bör man rimligtvis erkänna följande: 1. Israel är en stat som är uppbyggd på en myt om att Gud (enligt Bibeln) skall ha lovat ett visst folk, Abrahams och de andra patriarkernas ättlingar (vilka judarna/sionisterna säger sig vara) rätt till ett visst land, Palestina. Alla Israels ledare från David Ben-Gurion till Menachem Begin och Yitzhak Shamir, har bekräftat detta. 2. Israel är en inkräktarstat, alla judar från hela världen har automatiskt medborgarskap i Israel, inte en invandrarstat som USA av folk av olika etnisk härkomst och olika religiösa trosbekännelser från hela världen. 3. Israel är en stat som i samband med dess självsvåldiga bildande 1948 fördrev med våld och terror bortåt 800 000 av landets egna invånare för att därmed snabbt förvandla judar från en minoritet till en maktfulllkomlig majoritet. Före Balfour-deklarationen och den judiska invasionen 1917, var judarna bara 8% av Palestinas befolkning. 105 4. Israel är en stat som förnekar de kvarvarande av landets ursprungliga invånare deras existens - de är "bara araber bland andra araber" som bör med lock och pock förmås att ge sig av. Premiärminister Golda Meirs uttalande "det finns inga palestinier" är beryktat och symptomatiskt för den sionistiska inställningen. 5. Israel är en stat som formellt är en demokrati av västerländsk parlamentarisk typ, fastän enbart för den judiska befolkningen, den arabiska befolkningen har i "själva Israel" mycket begränsade demokratiska fri- och rättigheter och i de ockuperade områdena på Västbanken och i Gaza "saknar den inhemska arabiska befolkningen alla demokratiska fri- och rättigheter medan den därvarande judiska befolkningen åtnjuter dessa rättigheter". Det bör dock noteras att med dessa inskränkningar och diskrimineringar kan Israel inte göra skäl för att respektera de grundläggande demokratiska värdena. När Israel åberopar sig på att landet befinner sig i krigstillstånd eller inför hot om krig, så återfaller detta på Israel som under de senaste 20 åren vägrat att återlämna de ockuperade områdena till palestinskt självstyre. 6. Israel är alltså i sak inte en demokratisk stat utan - vad sionisterna erkänner öppet - en judisk stat, varvid "judisk" skall tolkas som både en viss nationell etnisk grupp och som en viss nationalreligiös tillhörighet. Därmed är "den judiska staten Israel" inte öppen för alla folk och trosbekännare som landets medborgare, endast för "judar". 7. Israel är en stat som öppet trotsar alla FN-resolutioner som går dess inskränkt nationella intressen emot - på samma sätt som Sydafrika, som dock uteslutits från FN. 8. Israel är den stat som är den mest militariserade i hela världen - ingen stat har tillnärmelsevis så stora militärutgifter per capita som Israel med bortåt 3,6 miljoner judiska israeler. 9. Israel är en stat som inte bara är utrustat med de mest avancerade konventionella vapen, utan Israel förfogar 106 även över en hemlig kärnvapenarsenal sedan drygt 20 år, vilket avslöjats av den israeliske kärnvapenteknikern Mordechai Vanunu. 10. Israel är en stat som utan ofantlig ekonomisk hjälp utifrån skulle gå i konkurs inom en månad. Israel får miljarder dollar årligen, dels från USAs regering, som ger större bidrag åt staten Israel än åt USAs alla 50 delstater tillsammans, dels från den västtyska regeringen, inalles bortåt 130 miljarder D-mark som gottgörelse för det nazistiska Tysklands brutala judepolitik för över 40 år sedan, dels från privata sionistiska insamlingar i olika länder vilka årligen uppgår till miljardbelopp (och i USA är avdragsgilla på deklarationen). 11. Israel är en stat som i praktiken utövar apartheid eller "rasåtskillnad" genom att särskilja judar från icke-judar och på skilda sätt diskriminerar den senare gruppen (som palestinier, muslimer liksom kristna). Alf Svensson i sin DN-artikel ger sig hän åt de ständigt återkommande myterna i den sionistiska propagandan: myten om ett Israel som "Mellersta Österns enda demokrati", myten att Israel utsatts för angreppskrig, myten att Israel utsätts för terror, inte det fördrivna och förtryckta palestinska folkets befrielsekamp, myten att befolkningen på Västbanken och i Gaza fått det bättre under israeliskt militärstyre. Myten om Israels rätt till "säkra gränser" (men var skall dessa gränser dras när Israel vägrar palestinierna deras nationella existensberättigande och när Israel gör sig till fiende med alla grannstater genom bombangrepp på värnlösa civila i flyktingläger, det förbigår Alf Svensson). Vad så gäller trion Fogelberg, Haglund och Lindkvist i deras fasta förvissning om att jordansk lag gäller på Västbanken. Den som tror att så är fallet känner inte till fakta. Om jordansk lag fortfarande gällde i sin helhet skulle inte expropriering av mark och vatten kunna ske, den förbjuder nämligen sådan försäljning för att skydda medborgarnas långsiktiga intressen. På Västbanken gäller inte jordansk lag utom i vissa rent civila instanser, som ingående av äktenskap 107 o dyl. I själva verket gäller ingen lag i de ockuperade områdena utan Israel begagnar sig av än den ena än den andra efter behov. Ibland hänvisas till israelisk lag, ibland till de gamla ottomanska lagarna t o m. I praktiken är det mer än 1 200 militärorder som styr det dagliga livet. Vissa av dessa är baserade på de undantagslagar som infördes under den brittiska mandatperioden 1945. Det kan t ex ges kollektiv bestraffning genom hussprängning, vilket borde vara känt för svenska riksdagsledamöter. Sverige erkänner israelernas rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser, sägs det vidare. Men vilka är egentligen "säkra och erkända gränser"? Staten Israel har från FNs första delningsplan 1947 ständigt flyttat fram "sina" gränser och ännu aldrig fastställt vilka de är - hela Jerusalem och Golanhöjderna har införlivats med Israel efter 1967, Västbanken och Gaza är fortfarande olöst. Arabernas ständiga vägran att erkänna Israels rätt att existera är konfliktens kärnpunkt, hävdas det vidare. Här görs "araberna" kollektivt ansvariga. För vad? Jo, för att inte erkänna inkräktarens och ockupantens rätt att beröva palestinierna deras rätt till deras eget urgamla hemland. Låt oss tänka oss följande: Om ett främmande folk, t ex ryssarna, skulle göra anspråk på Sverige med hänvisning till rubrik "ryska rikets grundläggare på 800-talet", som kom från Sverige, närmare bestämt från Uppland för 1 700 år sedan, skulle riksdagsledamöterna Fogelberg, Haglund och Lindkvist acceptera också detta? Riksdagstrion klandrar Gunnel Jonäng för att "hon frikänner araber och palestinier från ansvar för den nuvarande situationen". Alltså, de som berövats sitt land bär alltså ansvar för att de inte kapitulerar helt, den bestulne skall ge tjuven rätt. Är inte detta att erkänna flagrant orätt som rätt? "I stället för att befria sitt eget folk valde PLO att angripa Israel", förkunnar denna trio, som tydligen är oförmögen till eftertanke: Hur skall det egna folket som fördrivits och förtrycks av Israel kunna befria sig själv utan att angripa 108 denna makt, Israel? Så kommer vi till en mycket grov och ständigt i den sionistiska propagandan återkommande historieförvanskning som kräver en något utförligare korrigering. Trion Fogelberg, Haglund och Lindkvist säger: "Redan 1947 sade araberna nej till FN-förslaget om Palestinas delning i en arabisk och en judisk stat". Vilken rätt hade FN att beröva palestinierna en del av deras hemland? FN bröt här mot sina egna bestämmelser genom att neka araberna (palestinierna), vilka då utgjorde drygt två tredjedelar av Palestinas befolkning, rätten till nationellt självbestämmande i eget land. Beslutet om delning togs av generalförsamlingen, inte av säkerhetsrådet. Därmed var det att betrakta som en rekommendation, inte som ett beslut att verkställas (enligt FN-stadgan). Det kan f ö tilläggas att Menachem Begins Irgun aldrig erkände delningsplanen, den var olaglig och skulle aldrig accepteras, hette det - fast av andra skäl, rätten för sionisterna att grabba åt sig ännu mera palestinskt land. Under de fem och en halv månaderna mellan beslutet om FNs delningsplan den 29 november 1947 och det definitiva beslutet om upphörandet av den brittiska mandatregeringen i Palestina den 15 maj 1948 intog sionistiska styrkor områden som tilldelats araberna/palestinierna t ex Jaffa och Acre. Vem kan under dessa omständigheter förebrå palestinierna och de närliggande grannländerna för att de inte fogade sig i den grymma orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller för att de vägrade "erkänna" den sionistiska staten. Först i maj 1948 informerade generalsekretariatet i arabförbundet FNs generalsekreterare om att arabstaterna såg sig nödda att ingripa. Sionister drev då en målmedveten terror mot den palestinska arabbefolkningen. Förstörelsen av en hel by, Deir Yassin den 9 maj 1948, är det mest eklatanta exemplet - 254 av invånarna massakrerades - män, kvinnor, barn och åldringar - av den sionistiska Irguns trupper under ledning av Menachem Begin, som senare skulle bli Israels premiärminister, besynnerligt nog även Nobels fredspristagare och mest beryktad som "Beiruts slaktare" under Israels besinningslösa angreppskrig på det värnlösa Libanon under sommaren 1982. 109 Hur vore det om dessa svenska riksdagsledamöter lärde känna åtminstone de mest elementära grunddragen i det moderna Palestinas tragiska historia och tillkomsten av den sionistiska staten Israel innan de tar till orda och uttalar sina omdömen, ty annars blir de offer för den gångbara sionistiska lögnpropagandan med dess skeva och falska historiebeskrivning. Åtminstone borde de - liksom andra tanklösa och okunniga talesmän för Israel - besinna den store humanisten och fredskämpen Folke Bernadottes öde och lägga märke till hans sista ord. Han beskrev det i stor skala utförda sionistiska rövandet, skövlandet och plundrandet och "alla tillfällen då byar förstörts utan varje synbar militär anledning". Denna rapport, FNs dokument A.648 sid. 14, framlades den 16 september 1948. Dagen därpå, den 17 september, mördades greve Folke Bernadotte och den franske adjutanten, överste Serot, i den del av Jerusalem som ockuperats av sionisterna. Israels nuvarande premiärminister Yitzhak Shamir var bland Bernadottes mördare.   Nästa sida

Index över Vad är Israel? :