CA
1991/92:FP255
Motion till riksdagen
av Håkan Holmberg
Angående lagen om hets mot folkgrupp
Lagen om hets mot folkgrupp infördes 1948, under intryck av nazisternas massmord på judar under andra världskriget och den hatpropaganda mot judar som under denna period förekom också i vårt land. Den formulering som riksdagen valde straffbelade handlingar som innebar uppsåtligt hot, uppsåtlig smädelse eller uppsåtligt förtal, och som utfördes offentligt och riktades mot grupper inom landet.
Under de första decennierna efter kriget var rasistisk och antisemitisk propaganda i Sverige i allt väsentligt ett marginellt fenomen. Nazismen var grundligt diskrediterad och ingen med anspråk på att vara en respektabel medborgare kunde uttrycka sig på ett sätt som påminde om nazismens teser och språkbruk. Ändå skärptes lagen 1965, då straffmaximum höjdes till två års fängelse.
Ännu en skärpning ägde rum 1971, i samband med att Sverige anslöt sig till FN:s konvention mot rasdiskriminering. Termerna förtal och smädelse ansågs vara alltför snäva. I stället infördes begreppet missaktning, som också avsågs täcka andra former av nedsättande omdömen. Däremot, framhöll utskottet, skulle inte alla tänkbara kritiska uttalanden som gällde olika folkgrupper kriminaliseras. En saklig och vederhäftig diskussion måste alltid kunna föras.
Samtidigt utvidgades offentligetsbegreppet så att även propaganda- kampanjer i det fördolda skulle kunna straffbeläggas. Också detta var en följd av anslutningen till FN-konventionen. En ytterliggare precisering härvidlag skedde 1988.
Under senare år har lagen om hets mot folkgrupp satts på prov på ett sätt som tidigare knappast förekommit i vårt land. Närradiostationen Radio Islam i Stockholm och dess ansvarige utgivare Ahmed Rami har under en följd av år sänt program som både i sak och i formuleringar direkt anslutit sig till de tyska nazisternas hatkampanjer mot judar. Därtill har Radio Islam med stor intensitet fört vidare den i nynazistiska sammanhang välbekanta lögnen att nazisternas folkmord på judar aldrig har ägt rum. Samma typ av påståenden förs nu också ut av nynazistiska organisationer och partier. Just den händelse som var orsaken till att lagen om hets mot folkgrupp infördes förnekas nu i en alltmer aktiv propaganda.
Därmed har också Sverige drabbats av det inslag i den moderna nazismens och antisemitismens arsenal som går under namnet "revisionism" eller "historierevisionism". Dessa termer, som används av "revisionisterna" själva, är givetvis absurda, eftersom det inte handlar om historie- skrivning utan om systematisk historieförfalskning. Alla fakta om Förintelsen, världshistoriens utan tvekan mest väldokumenterade brott, förklaras vara uppdiktade, alla överlevande är lögnare, alla dokument förfalskade, alla bekännelser frampressade under hot och tortyr. Sedan större delen av Europas judar mördats söker man nu ta också döden från dem -- och sorgen och lidandet från de överlevande.
Ahmed Rami dömdes för hets mot folkgrupp i Stockholms tingsrätt på 18 punkter, och i hovrätten på 17 -- ett unikt rekord i svensk rättshistoria. Därmed markerades kraftigt det svenska rättsamhällets avståndstagande från antisemitisk och annan rasistisk propaganda. Men samtidigt konstaterade hovrätten att påståendena om att Förintelsen aldrig ägt rum inte är straffbara. Endast uttalanden av innebörden att de påstådda förfalskningarna av dokument, bekännelser etc utförts av judar kunde räknas som missaktning i lagens mening.
Detta innebär att ett betydande utrymme öppnats för att sprida rasistisk och antisemitisk propaganda av just det slag som lagen avser att motverka. För oavsett formuleringarna kan givetvis i praktiken ingen annat syfte tänkas bakom påståendet att Förintelsen aldrig ägt rum än just att skymfa nazismens offer och deras anhöriga och i förlängningen att på nytt legitimera nazismen och möjliggöra nya folkmord. En nazistisk renässans förutsätter att minnet och kunskapen om nazismens illgärningar utplånas. Det kan noteras att förnekande av Förintelsen i denna propaganda ofta uttryckligen kombineras med direkta hotelser mot överlevande judar.
Det är givetvis inte någon tillfällighet att denna propaganda alltmer intensifieras, i det ena landet efter det andra. Allt färre personer med egna upplevelser från koncentrations- och förintelseläger finns kvar. Om yttrliggare tio eller femton år finns ytterst få som kan berätta och med egen personlig trovärdighet vittna om vad som hände. Den mybildning som de första decennierna efter kriget endast odlades i små grupper av övervintrade nazister lanseras nu alltmer aggressivt i hela världen. Får denna mytbildning fotfäste, innebär det att den viktigaste av alla spärrar mot en nazistisk renässans har rivits ned. Då hotas inte bara judarna, utan hela det demokratiska samhället, i vårt land likaväl som i andra länder.
I andra europeiska länder, med längre erfarenhet av "revisionisternas" verksamhet, har man därför sett till att med rättssamhällets medel försöka motverka också denna form av rasistisk propaganda. Den federala högsta domstolen i Västtyskland beslöt redan 1979 att förnekande av Förintelsen måste betraktas som kränkande mot judar. I sin motivering påpekade domstolen bl.a att respekt för medvetandet om Förintelsen som historisk realitet är en garanti mot en upprepning i framtiden och ett grundläggande villkor för att judar skall kunna leva i Tyskland. Var och en som förnekar att Förintelsen ägt rum förnekar också varje jude den respekt som han eller hon har rätt till.
I Frankrike, där problemet med denna form av nynazistisk propaganda under senare år vuxit, har lagen numera ändrats så att även påståenden om att Förintelsen inte ägt rum kan straffas. Brottsrubriceringen är "r�visionisme" och avser förnekande av brott mot mänskligheten. I samband med denna lagändring infördes också nya och mycket stränga straff- bestämmelser.
Ännu ett exempel är Canada, där lagen förbjuder spridande av falsk propaganda som kan leda till hat mot olika folkgrupper, vilket givit möjlighet att ingripa mot "revisionistisk" verksamhet. Enligt uppgift förbereds lagstiftning även i Österrike. I länder där ingen motsvarighet till vår lag om hets mot folkgrupp finns, kan man ändå konstatera att myndigheternas attityd till "revisionismen" är entydigt avståndstagande. Ett exempel är att den ökände amerikanske nynazisten och revisionisten Fred Leuchter (en av de personer som Radio Islam och andra i Sverige åberopar som auktoriteter) nyligen enligt beslut av Home Office utvisades från Storbrittanien på grund av de följder som hans propagandaverksamhet bedömdes medföra.
I Sverige har "revisionismen" intill helt nyligen varit ett relativt okänt fenomen. Eftersom vårt land förskonades från kriget är också erfarenheterna av nazismens och Förintelsens realiteter begränsade. I vissa avseenden framstår därför Sverige inför en internationell opinion idag som ett land där osäkerheten inför den nynazistiska propagandan är större än på andra håll. Flera händelser under det senare året visar också att de teser som revisionisterna sprider nått svenska skolor, med allt vad detta kan innebära för de framtida relationerna mellan olika grupper i Sverige och för den svenska demokratin.
Det är därför angeläget att en översyn av lagen om hets mot folkgrupp sker så att det kan klarläggas att uttalanden av innebörden att Förintelsen aldrig ägt rum också i vårt land betraktas som kränkande mot judar och därmed straffbara i enlighet med lagenom hets mot folkgrupp. En sådan översyn behöver enligt vär mening inte utmynna i en ny lag, eftersom lagen redan idag syftar till att förhindra propaganda som innebär att man uppsåtligt utsår missaktning mot utpekade folkgrupper. Den inskränkning av yttrandefriheten som denna lan innebär syftar till att skydda det pluralistiska samhällets existens och olika gruppers säkerhet mot rasistiskt våld och torde ha stöd av en överväldigande politisk majoritet i vårt land.
I dag pågår runt om i världen en mycket omfattande forskning om Förintelsen och olika händelser med anknytning till denna. Det finns skäl att tro att denna forskning kommer att intensifieras ytterliggare när tidigare oåtkomligt källmaterial från Central- och Östeuropa nu kan antas bli känt. "Historierevisionismen" har givetvis inget som helst samband med denna forskning och dess utövare erkänns inte någonstans som trovärdiga historiker. Däremot kan man konstatera att "historierevisionisterna" utan undantag verkar och rör sig i anslutning till nynazistiska grupper i skilda länder. Ingen lär kunna hävda att lagen om hets mot folkgrupp innebär någon inskränkning i forskningens frihet. Det skulle inte heller ett förtydligande på denna punkt göra.
Hemställan
att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av lagen om hets mot folkgrupp, i enlighet med vad som föreslås i motionen.
Stockholm den 23 januari 1992
Håkan Holmberg (fp)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Elving Andersson (c)
Jerzy Einhorn (kds)
Oskar Lindkvist (s)
Radio Islams revisionistiska arkiv
innehåller ett stort antal relevanta dokument
