Mohamed Omar intervjuvar Ahmed Rami
Islam och nasserism –
intervju med Ahmed Rami
Den 16 augusti 1972 genomförs i Marocko ett kuppförsök mot kung Hassan II. Det var det andra försöket under loppet av ett år. På ett regeringsmöte den 18 augusti samma år förklarade kungen: ”samtliga attentatsmän är nu arresterade och ska avrättas”. Kungen hade fel. En av de män som utfört kuppen var på fri fot. Sedan 1973 befinner sig nämligen Ahmed Rami i Sverige där han fått politisk asyl. I Sverige är han mest känd som grundare av Radio Islam.
Ahmed Rami föddes år 1946 i en by nära Tafraout i södra Marocko. Han bedrev sina högstadiestudier i Tiznit och sina gymnasiestudier i Casablanca. Åren 1963-1966 tjänstgjorde han som lärare i historia och geografi vid olika gymnasier i Casablanca och fortsatte sedan sin utbildning vid militärakademin i Meknes, där han 1968 överfördes till staben för pansartrupperna. Han deltog i bägge försöken till statskupp i början av 70-talet.
Rami kallar sig själv islamist. Jag har vid flera tillfällen under förra året träffat Ahmed Rami för att samtala om islamism och nasserism. Med sin nasseristiska bakgrund, sin vänliga inställning till shi’itiska rörelser och sin intellektuella framtoning, passar han inte in i vulgärmediernas bild av islamisten som "bokstavstrogen", våldsam och sekteristisk. Ramis islamism är uppbyggd kring tre av 1900-talets stora ledare: Nasser, Ben Bella och Khomeini.
Jag och Rami tänker olika på många punkter, men vi har en fruktbar dialog. Min förhoppning är att den här intervjun ska leda till en fördjupad diskussion om islamismen. Rami har skildrat sitt liv och sina tankar i boken Ett liv för frihet (1989).
MO: Vad är islamism?
AR: Islamism, det som på arabiska kallas islamiyya, kan betyda många olika saker. Jag skulle definiera den som en organiserad rörelse som syftar till att tillämpa islam på de politiska och sociala arenorna. Islam utan en politisk rörelse är bara individuella ritualer. Om vi tar bort islamismen, har vi bara ritualer kvar.
MO: Finns det en skillnad mellan islam och islamism?
AR: Skillnaden är att islamisterna är organiserade. En islamist är en islamisk aktivist. Alla muslimer är inte aktivister, men alla delar samma tro och världsåskådning.
MO: Är du islamist?
AR: Ja, jag har alltid varit islamist. Jag har alltid strävat efter att förverkliga islams ideal – rättvisa och frihet – på det politiska planet. Muslimer ska organisera sig, tycker jag, det är ett måste, och arbeta för att islamisera samhället, utbildningen, kulturen och medierna, och sträva efter värdighet och resning på den internationella arenan.
Men inte alla som kallar sig islamister är något att ha. Det finns de som bara betonar de yttre aspekterna, en fixering vid formerna, och glömmer de grundläggande idealen. Vi ser att många sekteristiska, inskränkta och ytliga grupper kallas för ”islamistiska”. Jag tycker att dessa grupper skämmer ut islam. De har inte förstått islamismen. Islamism utan intelligens, öppenhet, intellektuell nyfikenhet, strategi och klar vision är varken islam eller islamism, bara stupiditet. Ännu värre är de som angriper andra muslimer rent fysiskt eller slösar bort sin energi på att polemisera mot andra teologiska riktningar. Jag ser dem som en hämmande kraft, som en del av problemet, inte lösningen, även om de kallar sig eller kallas för islamister.
Man behöver inte sluta vara intelligent för att vara en god muslim, som en del tycks tro, tvärtom uppmanar islam muslimerna att använda sin intelligens. Sekterismen har ingen plats i den islamiska rörelsen. Alla islamiska samfund, vare sig de är sunniter, shi’iter eller zayditer, har sin plats i den islamiska umman. En islamism som fungerar, en intelligent islamism, bejakar mångfalden. Vår gemensamma referens är Koranen. Jag tycker att några av den islamiska rörelsens bästa uttryck finns i icke-arabiska länder. Jag tänker på Iran och Turkiet. I de länderna har man en mogen islamism, som förenar demokrati med islamiska värderingar, kulturell och intellektuell jihad.
Med risk för att upprepa mig. Men det tål att sägas flera gånger. Den islamiska rörelsen måste höja sig över en ytlig och intolerant uppfattning av religionen. Jag som islamist kämpar för en väckelse och pånyttfödelse av islam och upprättandet av en islamisk stat, inte en stat som tillhör den ena eller den andra sekten, en stat som förföljer andra sekter och lägger sig i folks privatliv. I min vision av en islamisk stat ska pluralismen och debatten uppmuntras. Islam tillhör ingen specifik sekt utan innehåller en lång tradition av teologisk, filosofisk och politisk debatt.
Den islamiska rörelsen måste ha politiska kadrer som är kapabla att förena verklig omsorg om islam med kunskap om förhållandena i vår egen tid. En av få rörelser som lyckats förena politisk aktivism med intelligens, orientering i den moderna världen och djup religiositet är khomeinismen i Iran och dess utlöpare Hezbollah i Libanon. De har fortfarande en bit kvar att gå, men de har kommit mycket långt i jämförelse med andra grupper, som kallar sig islamiska men som med sin sekterism, okunnighet och inskränkthet faktiskt utgör ett hinder för den islamiska världens utveckling.
MO: Kan du bara kort säga något om islamismens roll idag.
AR: Islamismen är den enda levande kraften i en dekadent och korrupt värld. De enda som gör verkligt motstånd är islamisterna. De håller liv i den islamiska organismen. Man kan kalla islamismen för ”anden” eller ”gnistan” i vår tid. Den är det enda som finns för dem som vill ha förändring. De håller i motståndets fana. De har en vision. Det finns inga andra visioner. Förutom islamismen finns bara kapitulation och dekadens.
Tänk dig en värld utan islam! Det skulle inte finnas något alternativ, något motstånd. Den sionistiska hegemonin skulle råda oinskränkt. Det är bara islam som kritiserar, som utmanar, som strider.
Marxisterna har blivit en del av den förvästligade eliten. De har egentligen aldrig varit revolutionära, hur mycket de än ropat om revolution. Marxismen är en del av kolonialismen. När kolonialisterna kom och erövrade våra länder, hade med sig sitt bagage. I bagaget hade de marxismen, kyrkorna, frimureriet och så vidare. Det är som på MacDonalds: många servitriser, men de serverar samma skräp.
Den första stat som erkände Israel var Sovjetunionen. Marxismen är från början till slut en judisk produkt. Revolutionen som de pratar om är bara ett sätt för judar att ta makten, så som skedde under den så kallade ”ryska” revolutionen, där en judisk kapitalistelit gjorde en statskupp och plundrade folket på dess tillgångar.
I Turkiet står till exempel kampen mellan islamisterna och kemalisterna, det vill säga frimurargeneralerna och kryptojudarna. Kurderna arbetar för Israel för att undergräva stabilitet och islamiska framsteg.
Islamismen är inte bara en politisk rörelse, den är också kulturell. Islam är en total revolution mot en total ockupation. Den judiska ockupationen är ju total, den innefattar kultur, ideologi och allt. Inte bara det råa våldet, även om det är framträdande. Islams svar måste likaså vara totalt.
Den islamiska rörelsen är pluralistisk. Det finns olika sätt att tänka, olika metoder, olika grupper. Det tycker jag är bra, vi kompletterar varandra. Det viktigaste är resultatet. Var och en arbetar på sitt sätt, så får vi se vilka som åstadkommer något.
MO: Är islamismen förenlig med demokrati?
AR: Demokrati är spelregler, en metod. I väst försöker man blanda ihop demokratin som spelregler med vad de kallar ”demokratiska värderingar”, det vill säga sekulära, västerländska värderingar. De vill att demokrati och västerländska värderingar ska vara samma sak. Inga västerländska värderingar, ingen demokrati. En islamisk stat kan alltså per definition inte vara en demokrati. Så ser inte jag på saken. Demokratin är inneboende i islam. Koranen kallar den ”shura”, som innebär att man rådgör med varandra om frågor som rör samhället. I en islamisk demokrati röstar man på vilka representanter man vill ha. Men värdegrunden, ett populärt ord idag, är islamisk.
Den islamiska republiken Iran är en ”islamisk demokrati”. Det innebär att ingen som förkastar eller kränker islamiska värderingar kan ställa upp i val. På samma sätt är det i Sverige förbjudet med ”hets mot folkgrupp”, så inget parti som öppet verkar för diskriminering av andra ”raser”, till exempel renläriga nazister, tillåts verka i politiken. De kan till och med sättas i fängelse.
Man larmar nu om att muslimer vill ha en ”islamisk stat”, som om det vore något fruktansvärt. Samtidigt finns det en judisk stat i Palestina. Skillnaden är att muslimerna vill bygga sin stat i sina egna länder, medan judarna vill ha en judisk stat på någon annans mark!
De västerländska demokratierna är de facto ”judeokratier”, eftersom judiska kapitalister äger medierna och sätter ramarna för vad som får diskuteras. Vi har också den bisarra myten om ”Förintelsen” som kastar sin skugga över hela västvärlden. All negativ kritik av judar förknippas i människors medvetande omedelbart med denna ”unika katastrof” och upplevs som uttryck för ondska, hat och mord.
År 1989 dömdes jag till sex månaders fängelse för mina åsikter om judendom och sionism. I yttrandefrihetsmål har man en jury som består av nio personer från olika politiska partier. Juryn fick frågan ”friar ni eller fäller?” Den fällde. Utan att motivera varför. Juryns roll är att representera den allmänna opinionen vid en viss tid. Men vem formar opinionen? All information om de berörda ämnena fick jurymedlemmarna, som alla andra svenskar, från medierna, som ju är judiskt vinklade. Helt enkelt eftersom ägarna är judar och vänner av Israel, som de flesta judar är. Endast ett fåtal människor har tid, lust och ork att forska själva, utanför medierna. De nöjer sig med den information de får via morgontidningen till frukost. Så osäkert är alltså vårt rättssystem när det gäller ”hets mot folkgrupp”. Det finns inga tydliga gränser. Känslor, fördomar, åsikter, spelar stor roll.
Några år senare läste jag en intervju i en tidning med en av jurymedlemmarna. Han uppgav där att han hade velat fria mig, men att han då själv skulle ha stämplats som antisemit. Omröstningen är öppen. Alla vet vem som röstar på vad. Så grupptrycket är starkt, ingen vill riskera att misstänkas för antisemitism. Därför röstar man för att fälla, för att rädda sig själv från misstankar.
MO: Jag tänkte att vi skulle prata mer om rättegången vid ett annat tillfälle. En person, som du flera gånger framhävt som förebild, är Egyptens Gamal Abdel Nasser. Var han islamist?
AR: Ja, han var en islamisk ledare. Jag ser honom som ett exempel på en god muslim, och jag skulle beteckna honom som islamist. Han tillämpade islam i politiken genom sin ärlighet, sin pliktkänsla och sin kamp för palestinierna. Han gav de fattiga ett bättre liv, det är ett islamiskt ideal. Nasser gjorde jihad i praktiken, genom att göra revolution och bekämpa den brittiska kolonialismen och dess lakejer, och i krigen mot Israel. Jihad är inte bara väpnad kamp, det kan också vara ekonomisk utveckling. Nasser utvecklade Egypten. Han var Egyptens Khomeini. Han var också en from muslim privat. Han drack inte sprit och bad sina böner. Han vallfärdade också till Mecka. Jag vore inte den jag är utan Nasser. Man kan säga att jag gått i Nassers skola. Det var genom Nassers radiokanal, Saut al-’Arab, som jag blev politiskt medveten. Man kan säga att Radio Islam var en fortsättning på Saut al-’Arab i Sverige.
Muslimska brödraskapet spelade ingen konstruktiv roll på den tiden. I stället för att hjälpa Nassers revolution satte man käppar i hjulen och konspirerade. Det var Nasser som faktiskt i praktiken tillämpade islams ideal i ekonomin och i politiken, medan brödraskapet allierade sig med Saudiarabien och västmakterna. Det sägs ibland att Nasser motarbetade islamismen på grund av sina motsättningar med Brödraskapet, som om Brödraskapet hade monopol på islamismen. Jag skulle säga tvärtom, det var Brödraskapet som motarbetade islamismen genom att försöka omintetgöra Nassers projekt, till och med likvidera honom.
Nu för tiden håller Brödraskapet på att växa ifrån sekterism, bigotteri och fixering vid ytliga detaljer och i stället närma sig den nasseristiska modellen. Det genomgår en mognadsprocess.
MO: Så nasserismen är en form av islamism?
AR: Det skulle man kunna säga. Islamismen är inte enhetlig, det finns flera varianter, och det är bara bra att vi är kreativa och nytänkande. Det enda gemensamma är att islamismen är en organiserad, politisk rörelse på islams grund. Sedan kan den se mycket olika ut. Jag anser att nasserismen är ett av islamismens uttryck, Erdogans rörelse i Turkiet är en annan, den shi’itiska rörelsen, khomeinismen, är en annan, och så vidare. Rörelserna kan se mycket olika ut. Imam Khomeini tog över efter Nasser kan man säga, han blev den nye ledargestalten som enade muslimerna.
Man ska inte stirra sig blind på teologiska detaljer. Nasser förverkligade islams syfte genom att avskaffa den korrumperade monarkin, och han genomförde jordreformer. Det är den enda revolution av värde som har skett i arabvärlden. Vid sidan om revolutionen i Iran hör den till de viktigaste skedena i islams moderna historia. Som jag sa, islamismen är mångfasetterad, och jag tycker man räkna nasserismen som en strömning inom den islamiska rörelsen.
MO: Men gjorde inte också Ahmed Ben Bella revolution?
AR: Nasser gjorde en intern revolution, han störtade den rådande ordningen och byggde upp ett nytt Egypten, en ny ekonomi, en ny kultur. Ben Bellas revolution var ett frihetskrig mot en extern fiende, fransmännen. Men jag vill också tillägga att Ben Bella var Nassers lärjunge. Den algeriska befrielserörelsen var en del av nasserismen. Två uttryck för en och samma rörelse.
MO: Var Ben Bella islamist?
AR: Ja förstås! Han säger det själv. Klart och tydligt. ”Jag är islamist” utropar han i en intervju. Det var i den egyptiska tidningen al-Ahram[1]. Han är en av de bästa representanterna för den islamiska rörelsen, tycker jag. Han är intellektuell, bildad.
Ben Bella betonar att islam måste utgöra näringen för allt motstånd i den muslimska världen. Han säger att det var på grund av islam som algerierna vann sin frihet. ”Det är islams mirakel att Frankrike äntligen blev tvunget att ge upp Algeriet”, säger Ben Bella i intervjuboken Min väg. Och fortsätter: ”Algeriska revolutionen är en islamisk revolution. Den som inte förstår det, förstår ingenting av den algeriska revolutionen”. Medlemmarna i befrielserörelsen kallades mujahidin, heliga krigare och FLN:s tidning kallades Al-Mujahid, den helige krigaren. Det var en islamisk befrielsekamp, som fördes i islams namn. Från början till slut.
MO: Jag har läst Min väg och måste säga att den är fascinerande. Den är som sagt en av anledningarna till att jag ville göra den här intervjun med dig, som en fortsättning på boken. Var Ben Bella inte även sufist?
AR: Nja, jag skulle inte säga att han var sufist. Han var åtminstone inte negativt inställd till sufismen. Han växte upp i en sufifamilj. Han hade också stor respekt för sufier som Omar Mokhtar[2] och Amir Abd el-Kader[3] som stred mot de europeiska erövrarna i Nordafrika. De var militanta. Men jag tror inte att Ben Bella själv i vuxen ålder var medlem i någon orden, så han var inte sufist i den meningen. Kanske hade han ett sufiskt tänkande eller en sufisk attityd. I intervjuboken Min väg talar han om sin upplevelse av sufismen i sin barndom och ungdom. Jag tycker att du ska citera hela stycket.
Min far var en mycket from man, medlem i en zawiyya, som alla familjemedlemmar tillhörde. Han tillhörde också en sorts religiös brödraskapsorden (tariqa sufiyya). Jag minns att jag i unga år alltid väcktes klockan fyra på morgonen av de ljud som förekom då min familj stigit upp för att förrätta bön i gryningen. Min far förrättade alla böner i moskén medan de andra, speciellt kvinnorna, bad i hemmet. Ett särskilt levande minne har jag av min farbror Larbis fru. Hon var gift med min fars yngre bror. Denna faster fastade under sin livstid var tredje dag under flera decennier och avled vid mycket hög ålder.– Vad heter den tariqa (det brödraskap) som Er familj tillhör?
Moukhaliya. Ordet härstammar från det arabiska moukhla (på dialekt) dvs. gevär eller barouda (krut). Medlemmarna i detta brödraskap samlades varje år vid en bestämd årstid både för att hålla högtid och för att öva sig (i skytte); de höll ordentliga skjutövningar.
Denna tariqa uppstod i Fès. Den leddes av en cheikh som var lärare vid det marockanska universitetet Qarawiyin i Fès, ett universitet som anses vara ett av de äldsta i världen om inte rent av det första.
– Så det var alltså geväret (moukhla) som var moukhaliernas symbol?
Den djupare innebörden är ribat, dvs. jihad (kampen för rättvisan). Fram till nu har denna tradition varit ganska utbredd hos oss som en islamisk plikt.
Jag är uppvuxen med poem och epos som glorifierar ribat, jihad och modet i kampen för rättvisan!
MO: I väst finns en vida utbredd fördom om att sufister är pacifister som stillatigande accepterar västerländsk, sionistisk överhöghet.
AR: Det är nonsens. Sufier är muslimer och en del av islam är jihad. Den enda skillnaden mellan sufier och andra muslimer är att sufier tillhör ordnar, turuq, som Ben Bellas familj. Men att andra muslimerna inte tillhör ordnar betyder inte per automatik att de är mot dem. De tycker oftast om dem och har goda relationer med dem. Sufier, medlemmar i olika brödraskap, strider också för islam när det behövs. Många stora mujahidin har varit sufier. Det är som islamismen, alla muslimer är inte islamister, det vill säga de är inte aktivister. Bara ett fåtal i varje samhälle är aktiva. Men det betyder inte att de är mot aktivisterna eller fördömer dem.
MO: När man läser under rubriken ”islamism” på wikipedia finner man ingenting om Nasser eller Ben Bella. Vad beror det på?
AR: Wikipedia är så gott som styrt av sionister. I augusti i år publicerade den brittiska tidningen The Guardian en artikel[4], som avslöjar vad det handlar om. Sionister försöker systematiskt manipulera wikipedia till sin fördel. De har kurser i wikipediaredigering och till och med anställda som arbetar med det. Sionisterna vill självklart ta bort de intelligenta islamisterna från islamismkategorin. Därigenom kan de förvränga begreppet islamism till att betyda enbart stupida sekterister. Det är ett sätt att kompromettera islamismen och en del av deras större krig mot islam.
MO: Nasser var Egyptens Khomeini säger du. Vad finns det för likheter mellan dem?
AR: Båda gjorde revolution! De hade samma syfte, samma projekt. De ville befria sina respektive länder från inre och yttre ockupation. I Iran hade man en korrumperad shah, en marionett i judarnas händer, och i Egypten en lika korrumperad och dekadent kung. En annan sak: både Nasser och Khomeini var djupt troende. Egypten är överhuvudtaget ett religiöst land, och Nasser var ett barn av Egypten. Han växte upp med islam, det var luften han andades. Låt mig också säga något om skillnaderna. Imam Khomeini var faqih, han hade ett religiöst ämbete och hade genomgått en traditionell, religiös skolning, medan Nasser var lekman i detta hänseende.
Nasser bildade en underjordisk grupp, de fria officerarna, som bidade sin tid. De förberedde sig och gjorde upp planer. Sen slog de till plötsligt, kom upp till ytan. Nasser var okänd före kuppen i juli 1952. Ingen visste vem han var. Hans revolution var en kupp, uppifrån, som förvandlades till en revolution, nerifrån. Khomeini däremot var känd före revolutionen, hans revolution kom underifrån från början, det var en folklig rörelse. Han hade ingen armé, inga vapen. Han hade endast sin andliga kraft. Khomeini var populär före sin revolution, Nasser blev det efteråt. Har du sett filmerna från Nassers begravning? Det är otroligt. Omkring sju miljoner människor sörjde honom. Likadant var det med Khomeini, hela nationen grät när han lämnade dem. Där har du ännu något som förenar dem: de var älskade.
MO: Och Sayyid Nasrallah är arabernas Khomeini idag …
AR: Ja, idag.
MO: Är Nasrallah den störste arabiske ledaren?
AR: Nej, den störste arabiske ledaren är Seyyid Ali Khamenei[5]
MO: Men han är inte arab …
AR: Araberna är till mer än 90 procent muslimer. Arab och muslim är i stort sett synonymer, så den störste islamiske ledaren måste också vara den störste arabiske ledaren, eller hur?
MO: Ja så kan man se det.
AR: Och glöm inte heller Turkiets Erdogan.
MO: Men jag tycker inte vi ska överdriva hyllningarna till Turkiet. Det har trots allt fortfarande en ambassad i Israel.
AR: Sant. Det beror på islamiseringsprocessen inte är färdig ännu. Det finns fortfarande rester av det kemalistiska, pro-judiska etablissemanget kvar. Men de kommer att undanröjas. Erdogan och islamisterna vill inte ha några relationer med den judiska banditstaten. Det är jag säker på.
MO: Kan man säga att Iran och Turkiet har de bästa islamiska rörelserna?
AR: Ja, och det är synd. Men så är det. I arabvärlden har wahhabism och obskurantism i allmänhet fått alltför stort inflytande. Att vara religiös har i många fall blivit detsamma som att vara inskränkt eller att tillhöra en sekt. Och det är fel. Saudiska parabolpredikanter, rena charlataner, förorenar våra hjärnor med sekteristisk smörja. För dem är islam att ha långt skägg för män, täcka ansiktet för kvinnor och sluta tänka. Inte alla araber har fallit för dessa charlataner, självklart inte, men alltför många har gjort det.
MO: I Frankrike har man förbjudit niqab, den ansiktstäckande slöjan …
AR: Jag säger inte att man ska förbjuda den, jag kritiserar inte ens att de har den. Vad jag vänder mig mot är fixeringen vid ytliga saker. Det finns en osund fixering som gör att man försummar väsentligheter.
MO: För att återgå till Nasser och islamismen. Vad säger du om motsättningarna mellan Sayyid Qutb och Nasser som ledde till Qutbs avrättning?
AR: Något som alltid kommer upp, när man diskuterar Nasser, är Sayyid Qutb. Han är en motståndsikon för många muslimer, fastän de flesta aldrig läst hans böcker. Qutb var en poet och litteraturkritiker. Han sökte hela sitt liv, han var filosofiskt lagd. Han utforskade många olika tankeströmningar, som påverkade honom. Qutb hade i början goda relationer med Nasser och de fria officerarna. Men sen kom han alltmer att hänge sig åt utopism och drömmar. Jag respekterar Qutb som tänkare och författare. Men det var Nasser som verkligen gjorde något. I stället för att bara kritisera Nasser efter någon utopisk modell skulle han ha bidragit till att bistå och förbättra revolutionen. Man ska utgå från realiteterna, det man har, och göra så gott man kan.
Jag har läst Qutbs böcker och tycker att de har bra inslag. Hans skrifter om judarna är insiktsfull och bör läsas av islamiska aktivister. Som sagt, han var en bra författare. Men det var Nasser som tillämpade islams ideal i praktiken. Qutb avrättades inte för sin islamiska tro, för sina idéer eller för att han var islamist. Han avrättades helt enkelt eftersom han var inblandad i en komplott för att mörda Nasser. Nassers död hade varit ett bakslag för revolutionen. Vem hade vunnit på det?
Muslimska brödraskapet ställde sig indirekt på Israels och västmakternas sida genom att hårt angripa och kritisera Nasser. Självt åstadkom det inget. Det hade inget alternativ. Det bara satte käppar i hjulen för den som gjorde något konkret och stärkte därmed fienden. Egypten, araberna, den islamiska nationen, vann ingenting på detta. Vi blev bara svagare, fienden starkare. Jag säger inte att Nasser var perfekt, men han var det bästa alternativet då. Det sägs att Qutb och andra blev torterade. Nu är det så att detta kanske skedde, men utan att Nasser visste om det. Han var mot tortyr. I en biografi om Nasser av Abu Rish[6] sägs detta uttryckligen: Nasser kände inte till allt som pågick i landets fängelser.
Nasser gjorde också en hel del för att motverka inskränkthet och sekterism. Han tillsatte Mahmud Shaltut (1893-1963) som rektor vid Al-Azhar. Shaltut utfärdade en fatwa som fastställde att shi’ismen är en helt acceptabel islamisk skola. Han införde studier i zayidism och shi’ism. Nassers egen hustru Tahia Kazem var faktiskt shiamuslim med iranskt påbrå. Överhuvudtaget gjorde Nasser mycket för att reformera Al-Azhar och motverka wahhabitiskt inflytande från Saudiarabien. Det byggdes mer än tio tusen moskéer i Egypten under Nassers tid.
Nuförtiden har Muslimska brödraskapet försonats med nasseristerna. De har samarbete. I stället har brödraskapet börjar kritisera Qutbs idéer och ställningstaganden. Man beklagar fortfarande avrättningen. Det gör jag också. Men det var fråga om att rädda revolutionen.
MO: Det var inte bara Brödraskapet som försökte hindra Nassers revolution. Visst spelade Saudiarabien en liknande roll?
AR: Jag brukar uttrycka saken med en ordvits: den saudiska regimen använder sin förmögenhet, sawra’a, för att stoppa Nassers revolution, thawra. Den saudiska regimen är mycket dekadent. Dess så kallade ”ulema”, som egentligen bara är charlataner, mushawi’in som vi säger på arabiska, gör allt för att stoppa islamisk enhet och utveckling. En av dem, Bin Baaz, gjorde takfir på Nasser, det vill säga exkommunicerade honom från det islamiska samfundet. På den tiden var det dock ingen som lyssnade på saudierna. Nassers röst var den enda som hördes. Saudierna var bara småkryp.
MO: Apropå wahhabismen, den statligt sanktionerade sekten i Saudiarabien. Jag var nyligen i moskén i Uppsala. Där hade någon delat ut broschyrer med titeln: Var finns Gud? De gick ut på att Gud sitter på en tron i himlen …
AR: Du ser att de inte är riktigt kloka. Gud har ingen kropp och begränsas inte av tid eller rum. Det borde vara självklart. Man skäms.
MO: Ja, och broschyren var tryckt i Saudiarabien och distribuerades gratis av välmenande, fromma stackars unga muslimer.
AR: De borde använda sina pengar till vettiga saker. Som att utbilda ungdomarna. Som att satsa på kultur och medier …
MO: Ja, jag håller med. Jag brukar säga att en muslim som kan sin Strindberg är farligare för Israel än en muslim med en AK-47:a. Jag uppmanar alltid unga muslimer att läsa själva i stället för att lyssna till de wahhabitiska predikanternas imbecilla diatriber. Vi har gratis tillgång till böcker i Sverige. Det är bara att gå till närmaste bibliotek och läsa. Det är den bästa jihad de kan ägna sig åt.
AR: Sant. Det första ord som uppenbarades för Muhammed (sas) var Iqra!, som betyder just ”Läs!”
MO: Men denna motsättning mellan den saudiska regimen och Nasser, hade den inte något med kalla kriget att göra?
AR: Nej, det har att göra med att Nasser avskaffade monarkin i Egypten. Han menade, liksom för övrigt Imam Khomeini gjorde, att monarkin är oförenlig med islam. Den fick inte finnas. Han skrämde upp saudierna rejält. Han var en ung man med enkel bakgrund som fick folket med sig. De fruktade att hans idéer skulle spridas och leda till nya antimonarkistiska revolutioner i arabvärlden. Den 26 september 1962 gjorde en grupp nasserinspirerade officerare statskupp i Jemen. Den styrande fursten avsattes. Saudiarabien ryckte in och stödde rojalisterna med pengar och vapen. Nasser försvarade revolutionen. Så det var inte fråga om att välja sida i kalla kriget, utan att det handlade om att Nasser utmanade de monarkistiska regimerna i arabvärlden.
MO: Anser du att Mecka är ockuperat?
AR: Förstås. Både Jerusalem och Mecka är ockuperade. Den saudiska regimen är helt i händerna på sionisterna. Denna regim använder vallfärden, al-hajj för att göra propaganda för sin särskilda sekt. Den använder en judaiserad version av islam, wahhabismen, för att fördumma muslimerna. Man kan kalla wahhabismen islams fariseism. Den befinner sig långt bort från islams ursprungliga innebörd.
MO: Vem anser du är bäst lämpad att styra Mecka?
AR: Utan tvivel är det Imam Ali Khamenei, ledaren för den islamiska revolutionen i Iran. Han är den ende ledare som ser klart i judefrågan. Han vet att judarna styr USA och inte tvärtom. Han har en bättre förståelse av islam i alla dess aspekter än saudiernas charlataner. Det går inte ens att jämföra. Khamenei är Imam Khomeinis efterträdare, och de har samma tänkande. I sin broschyr Revolutionens filosofi nämner Nasser, på samma sätt som Khomeini, hur vallfärden borde ses som en möjlighet för muslimer att organiseras politiskt till motstånd mot islams fiender. Och med fiende menar jag sionismen. Khamenei har samma tankar.
MO: Men Khamenei är shiamuslim…
AR: Det har ingen betydelse. De shi’itiska fatimiderna [7] styrde stora delar av den sunnitiska världen under medeltiden, eller hur? Idag styrs Mecka av en wahhabitisk kungafamilj. De är inte sunniter utan tillhör en nyuppfunnen sekt, så varför klagar man inte? Den anti-shi’itiska propagandan syftar inte till att främja sunnismen, utan till att isolera och misstänkliggöra Iran för att på så sätt hindra enhet och försvaga motståndet mot Israel.
MO: Det har sagts att det saudiska kungahuset är av judisk härstamning. Stämmer det?
AR: Det är sannolikt. Man kan dock aldrig veta med säkerhet. När jag var i Tehran nyligen[8], besökte jag en Koranutställning. I en monter hade man ställt ut planscher om saudiernas tvivelaktiga ursprung och deras kopplingar till judar och sionism.
Den libanesiske politikern Wiam Wahhab sade i teve[9] för ett par år sedan att saudierna härstammade från judarna i Medina. Profeten Muhammed fördrev dem därifrån efter att de förrått muslimerna och lönat gott med ont. Wiam menar att saudierna kommer från de här fördrivna judarna och att de nu vill ta hämnd på islam. De vill så att säga förstöra islam inifrån. Det kan ligga något i det.
Men det viktiga är inte deras härstamning. Det viktiga är deras handlingar, deras politik. Om de inte uppfört sig så skurkaktigt som de gör, hade ingen misstänkt dem för att vara judar, eller hur? Ingen hade ifrågasatt deras muslimska tro om de uppfört sig som riktiga muslimer.
En sak som vi vet med säkerhet är att saudierna är frimurare. Det är officiellt. Och vi vet också att deras politik är anti-islamisk. De arbetar mot umman, den islamiska nationen. Hade de verkat för umman, hade inte USA sålt vapen till dem! De hade istället utsatts för sanktioner som Iran. Man säljer vapen till sina vänner, inte sina fiender, vilket betyder att saudierna är USA:s vänner. Självklart.
Märk väl, när jag talar om ”saudierna” syftar jag på regimen, inte på de vanliga hederliga invånarna.
Saudierna kom till makten med hjälp av engelsmännen. Det är också officiellt. Det brittiska imperiet och framför allt inflytelserika judar ville krossa kalifatet. Ottomanerna symboliserade ummans enhet. Man utnyttjade saudierna och deras sekt, wahhabismen, för att förstöra kalifatet. Wahhabismen började alltså som ett krig mot kalifatet. Man satte sin stupida sekt före umman. Och det gör man fortfarande.
När Israel invaderade Libanon i juli 2006, tog saudierna i praktiken parti för Israel. Man gjorde ingenting för att bistå libaneserna. Tvärtom samarbetar man med västmakterna för att underminera Hezbollah och sprider en massa strunt om shi’ismen och så vidare. De är beredda att offra Libanon och alliera sig med sionisterna för sin sekts skull. Rena vansinnet.
MO: Vad tycker du om att Saudiarabien bygger moskéer i Sverige för hundratals miljoner kronor?
AR: Det är dåraktigt och kontraproduktivt. De här moskéerna kommer bara att fyllas av arbetslösa invandrare. Det vore i och för sig inte fel om moskén skulle utbilda dem, vidga deras vyer och aktivera dem. Men det kommer wahhabitiska moskéer inte att göra. Definitivt inte. Invandrarna som går dit kommer bara att lära sig att wahhabismen är den enda vägen till paradiset och att de måste hata alla andra muslimer. Egentligen behöver sionisterna inte satsa så mycket som de gör på islamofobisk propaganda. Muslimerna som vi har utgör den sämsta reklamen för islam. De gör jobbet åt sionisterna. Dessa saudifinansierade moskéer kommer bara att göra muslimerna dummare och icke-muslimerna mer negativt inställda till islam. Nu bygger saudierna en moské i Rinkeby för 400 miljoner kronor. Vilket slöseri! Tänk om dessa pengar kunde gå till att utbilda muslimer, starta tidningar och hemsidor, anordna seminarier och annat. Muslimer som inte kan svenska, som i vissa fall inte ens kan stava, ska få en moské de kan isolera sig i och hjärntvättas i en sektlära. Skandal!
MO: Nasser var berömd för sin talekonst. Vilken roll spelar islam i hans tal?
AR: Jag har alla Nassers tal bandade. Jag har lyssnat på allihop många gånger. Egyptierna är mycket religiösa och Nasser är ett barn av Egypten. Det finns inte ett enda av hans tal som inte innehåller någon referens till islam. Han citerar ofta Koranen. Nasser såg sig själv som en islamisk ledare. I sin bok Revolutionens filosofi talar han om hajj, vallfärden, som en möjlighet att samla och organisera alla världens muslimer. På sin tid var han den störste ledaren i den islamiska världen. Ingen kunde mäta sig med honom. Med ett tal kunde han skaka en regim i sina grundvalar. Han spred skräck bland de korrupta arabiska regimerna. Saudierna fruktade honom och gjorde allt för att bli av med honom. Nasser talade inte från manus utan från hjärtat. Han improviserade. Han ville först ena arabvärlden och därefter islamvärlden. Han gav oss hopp.
MO: Hur skulle du beskriva det islamiska idealsamhället?
AR: Genom att jag kom till Sverige som flykting 1973 förstod jag att mina drömmar inte var omöjliga och orealistiska. Sverige blev ett levande exempel på att det gick att realisera dem, konkret och i praktiken. Här fann jag att alla mina drömmar om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, om pluralism och tolerans, om, och det är viktigast, politisk och ekonomisk demokrati och jämlikhet, återfinns som en realitet och inte enbart som en dröm. Jag tyckte att de islamiska principerna om mänsklig värdighet, frihet och rättvisa tillämpas i praktiken i Sverige mer än i det marockanska samhället.
Men allt är inte frid och fröjd i Sverige. När jag kom till Sverige, såg jag den välpolerade ytan. Nu har jag också fått uppleva den ruttna insidan, från en fängelsecell, och sett att de verkliga makthavarna är sionisterna. Men jag tycker ändå att Sverige, trots sina skavanker, är mer islamiskt än många islamiska länder!
I mitt islamiska idealsamhälle existerar inte korruption, man delar på rikedomarna och alla har tillgång till utbildning. Medborgarna är delaktiga i politiken och får säga sitt. Man kan kritisera makten utan att fängslas eller förföljas. Mediemonopol undviks så att de inte samlas i händerna hos en liten grupp med särintressen. Ingen behöver gå hungrig. Ekonomin ska vara fri från ränta!
I ett islamiskt samhälle ska det finnas tolerans för andra religioner. Kritiskt tänkande och studier uppmuntras. Det ska även finnas skolor och universitet utanför statens kontroll, så att utbildningen och forskningen blir friare och mer varierad. Familjen ska vördas och stå i centrum. Sund musik, konst och litteratur främjas, istället för perversioner och dekadens. Man försöker få ner alkoholkonsumtionen. Inte genom tvång, utan upplysning.
Sverige har kommit en bra bit på vägen men har på senare dit sjunkit ner i dekadens. Nöjen tar över och färre är intresserade av litteratur, konst och politik, allt färre är aktiva i föreningar.
Noter:
[1] “I am an Islamist. And I am an Islamist Pan-Arabist before I am an Algerian. The West tried hard and long to obliterate our Arab and Islamic culture. We Algerians are only too aware of this historical fact. That is why being a Muslim is an essential, a sacrosanct component of our identity.” (Al-Ahram, maj 2001)
[4] The Guardian, “Wikipedia editing courses launched by Zionist groups”, 18/8 2010
[6] ”Nasser was so immensely popular after 1954 that he had no reason to use torture. Nasser much later discovered that torture was used without his approval, and this will be dealt with separately. He had unknowingly fathered many crimes and violated people’s human rights and dignity. But it was the security system becoming semi-independent which was behind the torture. The system acted in Nasser’s name without telling him what it was doing.” (Said Abu Rish: Nasser. The Last Arab, 2004, s. 91-92)
[7] Fatimiderna var en shi’itisk fursteätt 909-1171. De bekämpade det abbasidiska kalifatets ledarställning. Från den ursprungliga basen i östra Nordafrika trängde fatimiderna västerut och erövrade 969 Egypten, där man grundlade Kairo och al-Azharuniversitetet. Vid slutet av 900-talet ingick i dess rike områden från Atlanten till Indiska oceanen.
[8] På en konferens för islamiska radiojournalister i september 2009. Se en intervjun ”Ahmed Rami rapporterar från Tehran” (6/9 2010)
[9] Tevekanalen Al-Jadid 13/6 2008
Övriga intervjuer med Ahmed Rami:
