|
Bluffen
avslutar det tjugonde århundradet
The Hoax Ends the
Twentieth Century
Arthur R. Butz
Tal hållit i Adelaide
Institutes konferens i Australien, den 7-9
augusti, 1998.
Arthur R. Butz föddes och växte upp i
New York. 1966 doktorerade han i styrteknik
[Control Sciences] i Minnesotas
universitet. 1966 började han arbeta
på fakultetet i Northwestern University
(Evanston, Illinois), där han nu är
docent i el- och datateknik. Han är
författare till ett otal tekniska verk.
Tack Dr. Töben, mina damer och herrar.
Jag är speciellt glad att se att bland de
framstående deltagarna här finns John
Bennett som jag kallar "fadern till
revisionismen i Austalien". Hans lilla
årsbok "Your Rights", Dina
rättigheter, har gjort att Australien
är det enda landet där revisionistiskt
material genomgående är
åtkomligt för den bredare
allmänheten.
Beklagligtvis finns inte Robert Faurisson med
oss här av orsaker jag vill diskutera.
Lyckligtvis kommer vi ha telefonkontakt med
några av de som förhindrats vara med
oss här.
Det finns två orsaker till att jag vill
deltaga och hålla detta tal. Först
min bok, The Hoax of the Twentieth Century, som
först publicerades 1976, har kommit att
räknas in bland revisionismens "klassiker".
För det andra, som jag sa, många av
de andra kandidaterna har förhindrats att
komma hit på grund av att de utsatts
för terror.
Terror
Jag blickar med lite saknad tillbaka till den
tid 1979 när den enda juridiska reaktionen
ägde rum mot mitt revisionistiska
författarskap. I Tyskland finns en statlig
byrå som gör en lista över
vilken litteratur som anses "skadlig för
ungdomen". Denna listning innefattar inte
pornografi men däremot litteratur som anses
skadlig på grund av politiska orsaker.
1979 blev den tyska översättningen av
min bok upptagen på denna lista. Detta
inkluderade inskränkningar på att
lagligt kunna sälja boken och ledde i
praktiken till en banlysning. Som jag sa,
så var detta den enda lagliga aktionen mot
mitt författarskap. Jag blev mycket
upprörd över detta och tyckte det var
ett skamlöst övergrepp. Men, som jag
sa, så ser jag tillbaka till 1979 med
vemod eftersom saker har förändrats
till det värre, och personer har nu
fått fängelsestraff för liknade
arbeten som jag har gjort. Som ett minimum har
de förhindrats att resa till länder
som Australien.
Robert Faurisson finns inte här eftersom
den Australiska regeringen har bestämt att
han är av "dålig karaktär",
på grund av att han dömts i
Frankrike. Särskilt om man brutit mot
Fabius-Gayssot- lagen som kom 1990, vilken
förbjuder "brott mot mänskligheten"
som fastställdes 1946 vid de stora
Nürnberg-rättegångarna.
Den brittiska historiken David Irving har av
liknande orsaker blivit förhindrad
från att besöka Australien, för
tankebrott begångna i Tyskland. Det spelar
ingen roll att de inte begicks i Australien.
Jag har inte dömts eftersom vi inte har
den sortens lagar i USA, så det är en
av anledningarna jag håller detta tal.
Även om denna anledning att hindra mig
från att komma hit inte finns, så
försäkrar jag er att jag är av
samma dåliga karaktär som Robert
Faurisson. Men jag kan inte presentera mig
själv som en av australiska regeringen
klassad som av dålig karaktär. Jag
kan däremot presentera mig som en av den
tyska regeringen klassad som olämpligt
material. Så det finns nu riska att ni som
lyssnar på mig också kommer att
klassas som olämpligt material.
Underförstått
medgivande
Det är uppenbart att våra fiender
har underförstått gett oss sitt
medgivande genom att tillgripa sådana
förfaringssätt som motsätter sig
de medborgliga rättigheter som har
utvecklats under de senaste två
århundradena. De är vettskrämda
eftersom, om man ser det, revisionister
säger bara att de allierade, Vatikanen,
Röda Korset, osv. hade rätt, under
kriget, i sin bedömning av
utrotnings-historierna. Så enkelt är
det. Kom ihåg det när någon
säger att det går utför för
oss.
Tidigare idag hörde vi om oro som
uttryckts för saker som jag hört
många gånger tidigare. Denna
gång uttrycktes den av Deborah Lipstadt:
de "överlevande" håller nu på
att dö ut i en omfattning att det snart
kommer att bli svårt att få
revisionisterna att bli förlägna och
skämmas för sitt uppförande. Bara
ett framskridande av hysteri kan förklara
ett sådant uttalande, vilket man indirekt
medger. Ingen sansad person skräms av det
faktum att alla de som överlevde det
amerikanska inbördeskriget är nu
döda, att det skulle innebära oro
för de som möjligen skulle
förneka att detta inbördeskrig
verkligen har hänt. Försvararna av
bluffen [av Holocaust] har förlorat
sitt grepp över historiens realitet, och
vad det innebär att kunna se om något
verkligen har "hänt" vid en speciell
tidpunkt och plats.
Sådana undertryckande aktioner är
naturligtvis indirekta medgivande att
Holocaust-revisionisterna inte är
excentriska individer, och att legenden nu
enbart kan upprätthållas med terror.
Observera att det finns en massa tvivelaktiga
påstående om historien som ingen
försöker hindra att de sägs -
t.ex. om den afrikanska historien.
Anti-revisionist-lagar
Lagar som tillämpas på
revisionister skiljer sig mellan olika
länder och kan delas upp i tre
kategorier:
1. Lagar som förbjuder vissa historiska
påståenden. Fabius-Gayssot-lagen som
inte är direkt hycklade, har en klarare
mening, och förklarar mera exakt vad lagen
vill döma för.
2. Lagar som vill kriminalisera uttalanden
som har en icke-önskad effekt,
nämligen som "orsakar hat" eller "eggar
till hat". Kanada och kanske England har
sådana lagar, och Australiens
svårtydliga lag "mänskliga
rättigheter" (som nästan kan ses som
en Orwellisk term!) är lagstiftningar i
denna kategori.
3. Lagar utan klar mening. Tyskland har
sådana lagar som täcker
"glorifierande av nationalsocialism",
"anti-konstitutionella aktiviteter",
"förolämpning av de döda".
Emellertid fick Tyskland 1995 en lag som kan ses
under kategori ett, som kunde ge upp till fem
års fängelse, och en tidigare lag av
kategori två, om provocerande av rashat,
tillämades på Günter Deckert
1994.
Alla tre kategorierna kännetecknas av
att sanning i sig inte är ett försvar.
Ett bra exempel är när Faurisson
dömdes med hänvisning till
Fabius-Gayssot-lagen. Ett annat exempel är
när Irving dömdes i Tyskland för
att han sa att "gaskamrarna" som visas för
turister i Auschwitz' huvudläger inte
är autentiskt - ett faktum som nu har
medgivits av Auschwitz museum. Ett annat
kännetecken är att syftet är
irrelevant, antingen för att lagen
uttryckligen utesluter den från
hänsynstaganden eller det som händer
under rättegången. Detta är
uppenbarligen inte en traditionell
bedömning av brottslighet. En sak som jag
tror är att lagar under kategori två,
vilken fokuserar på effekterna av
uttalanden, närmar sig kategori tre, det
är, lagar som saknar klar mening.
Om man tittar närmare på kategori
två och den verkan man vill uppnå,
så är den märklig att ha att
göra med. En formulering är "orsakar
hat". Nu "orsakar" är ett svårt
begrepp även utanför sfären av
sociala angelägenheter, men jag ska
försöka vara praktisk här och
undvika olösliga kunskapsteoretiska
problem. Min anmärkning är att
anklagelsen att orsaka hat är
ovetenskaplig. Om anklagelsen är det
"orsakar hat", då kommer alltså
läsandet av den anstötliga texten
skapa hat. Om anklagelsen är "sannolikt
skapa hat", då kommer de som tidigare har
läst jämförbar text ha läst
text som skapar hat. Men sådana
överväganden är
oförskämda.
|