HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

Det vankelmod, som präglat rikets utrikespolitiska ledning, när det gällde principiella riktlinjer för en ändamålsenlig allianspolitik, fortsatte efter revolutionen och blev om möjligt ännu större. Ty om det före kriget i första hand kunde tänkas vara allmänna politiska begreppsförvirringar, som orsakade bristerna i vår utrikesledning, så var det af ter kriget den ärliga viljan som fattades. Det var naturligt, att de kretsar, som genom revolutionen såga sina destruktiva mål uppnådda, inte kunde äga något intresse för en allianspolitik, vars slutresultat måste bli en återupprättad fri tysk stat. Bo sådan utveckling hade dels kommit att stå i motsägelse till novemberförbrytelsens innersta mening, dels hade den avbrutit eller gjort slut på internationaliseringen av det hyska näringslivet och den tyska arbetskraften. De inre politiska resultat, som följt på en utrikespolitisk frihetskamp, skulle även i framtiden ha blivit ödesdigra för de nuvarande maktinnehavarna. Man kan inte tänka sig en nationell resning utan en föregående aktivisering av de nationella krafterna, liksom omvänt varje större utrikespolitisk framgång oemotståndligt får återverkningar i samma riktning. All frihetskamp medför enligt erfarenheten en stegring av nationalkänslan och självmedvetandet, men därmed också ökad ofördragsamhet geni emot antinationella element och strävanden. Företeelser och personer som under fredliga tider tålas, om man ens lägger märke till dem, mötas av en avoghet och ett motstånd, som ofta kan bli ganska ödesdigert i tider, när de nationella känslorna råka i svallning. 253

Man behöver endast erinra sig den allmänna fruktan för spioneri, som plötsligt bryter fram vid ett krigsutbrott, när den mänskliga lidelsen nått sin kokpunkt. Den leder till brutala och mången gång orättvisa förföljelser. Men var och en kan ju förstå, att spionerifaran är större under en fredsperiods långa år, om den också av naturliga skäl inte väcker lika stor uppmärksamhet.

Dessa statslivets parasiter, som komma upp sig genom novemberhändelserna, ana med sin fina instinkt redan av detta skäl möjligheten, att deras egen brottsliga existens kan tillintetgöras, om vårt folk med stöd av en klok koalitionspolitik lyckas resa sig mot förtrycket och de nationella lidelserna därigenom bringas att flamma upp.

På så sätt blir det möjligt att förstå, varför de sedan år 1918 bestämmande partierna svikit i utrikespolitiskt hänseende och varför statens ledning nästan alltid metodiskt arbetat emot den tyska nationens verkliga intressen. Det som vid första anblicken möjligen kan synas planlöst, avslöjar sig nämligen vid närmare påseende blott som en konsekvent fortsättning på den väg, som novemberrevolutionen IgI8 för första gången i all öppenhet beträdde.

Här måste man förvisso skilja mellan de ansvariga ledarna av våra statsaffärer - eller de som borde vara ansvariga våra vanliga parlamentariska politikjobbare och den stora, stupida fårskock, som vårt tåliga folk utgör.

Somliga veta, vad de vilja. Andra följa med antingen därför att de veta det eller trots allt äro för fega att resa sig mot något, som de förstå är skadligt och dåligt. Men de övriga foga sig på grund av oförstånd och dumhet.

Så länge det nationalsocialistiska arbetarpartiet bara var en liten och föga känd förening, kunde nog de utrikespolitiska problemen i många anhängares ögon ha en underordnad betydelse. Detta särskilt emedan vår rörelse ju alltid företrädde och principiellt måste företräda den uppfattningen, att den yttre friheten inte kommer som en gåva från vare sig himme-

254

len eller jordiska makter utan fastmera endast är frukten av en inre kraftutveckling. Men endast om man undanröjer orsakerna till vårt sammanbrott och förintar dem, som njuta frukterna av det, kan man skapa en förutsättning för en yttre frihetskamp.

Ur den synpunkten kan man alltså förstå, om de utrikespolitiska frågorna fingo träda tillbaka något för de inrereformatoriska avsikterna under rörelsens första tid.

Men i och med, att den lilla föreningen utvidgades och till slut sprängde sin ram för att bli en organisation av betydelse, så blev det tydligt, att den måste taga ställning även till de frågor, som röra den utrikespolitiska utvecklingen. Det gällde att fastställa riktlinjer, som inte stodo i strid med vår världsåskådnings fundamentala föreställningar utan så mycket som möjligt bar deras prägel.

Just vårt folks bristande utrikespolitiska skolning förpliktar den unga rörelsen att förmedla en form för det utrikespolitiska tänkandet åt de enskilda ledarna såväl som åt den stora massan. Detta är nämligen förutsättningen för att man en gång skall kunna i praktiken genomföra de utrikespolitiska förberedelserna för det arbete, som syftar till att återgiva vårt folk dess frihet och riket dess suveränitet.

Den huvudprincip, som vi alltid måste följa vid bedömandet av denna fråga är, att även i utrikespolitiken se ett medel endast, målet är att gagna vårt folk: Någon annan princip får utrikespolitiken icke följa, endast den: är detta till nytta för vårt folk nu och i framtiden, eller är det till skada?

*

Var den tyska utrikespolitikens uppgift före kriget att nu och i framtiden säkra vårt folk ett uppehälle på denna jord genom att förbereda de vägar, som kunde leda till detta mål, och förvärva det nödiga stödet i form av lämpliga bundsförvanter, så är uppgiften av i dag densamma, blott med följande skillnad: före kriget gällde det att med de medel, som den

255

 

oavhängiga maktstaten förfogade över, trygga det tyska folkets existens, i dag gäller det att först återge folket dess kraft i form av den fria maktstaten, vilken är förutsättningen för en framtids utrikespolitik med vårt folks vidmakthållande utveckling och tryggade försörjning som mål.

Med andra ord: målet för en tysk utrikespolitik av i dag bör vara att förbereda återerövringen av friheten av i morgon. Men en fundamental grundsats måste man alltid hålla i minnet: ett folks möjlighet att återvinna oavhängigheten är inte absolut beroende av ett slutet statsområde, utan beror fastmer på, att en om än aldrig så liten rest av detta folk och denna stat besitter den frihet, som är nödig för att denna rest skall såväl kunna uppbära hela folkets andliga gemenskap som förbereda den militära frihetskampen.

Det är sämre, att ett folk på hundra miljoner människor i sin helhet underkastar sig slaveriets ok bara för att bevara den statliga slutenheten, än att folket splittras och en liten del av det lyckas bevara sin fulla frihet. Men detta endast under den förutsättningen, att denna lilla rest är uppfylld av den heliga uppgiften att ständigt förfäkta hela folkets andliga och kulturella oupplöslighet och dessutom träffa förberedelser för att med vapnens hjälp slutligen befria och återförena de olyckliga, undertryckta delarna av folket.

Vidare bör man betänka, att frågan om en återerövring av förlorade delar av folk och stat är densamma som frågan om ett återvinnande av moderlandets politiska makt och oavhängighet. I ett dylikt fall måste därför de förlorade områdenas intressen oryggligt få stå tillbaka för det enda, stora intresset: att återvinna frihet åt huvudområdet. Ty det är endast de maktmedel, varöver den mer eller mindre fria delen av det tidigare gemensamma fosterlandet förfogar, som kan åstadkomma en befrielse av ett folks förtryckta spillror eller ett lands förlorade provinser. Befrielsen följer förvisso icke på en därom uttalad önskan från de förtryckta eller på protester från den fria delen.

256

Förutsättningen för att återvinna de förlorade områdena är alltså, att den lilla kvarlevan av staten intensivt utvecklas och stärkas men även ett hjärtats orubbliga beslut att i det givna ögonblicket helga den pånyttfödda kraften åt att befria och ena hela folket. De enskilda områdenas intressen få alltså stå tillbaka för det enda, att förhjälpa den fria resten till den politiska makt och styrka, som är förutsättningen för att kunna påverka fientliga segermakters vilja. Ty förtryckta länder återför man ej till det gemensamma rikets sköte med flammande protester utan med slagkraftiga svärd.

Att smida detta svärd är uppgiften för ett folks inre politiska ledning, att skapa trygghet medan svärdet smides, och att söka vapenbröder, det får bli utrikespolitikens.

*

I första bandet av detta arbete har jag utrett den halvhet, som präglade vår allianspolitik före kriget. Av de fyra vägar, som voro användbara tär att för framtiden bevara och försörja vårt folk, hade man slagit in på den sämsta. I stället för att föra en sund expansionspolitik på europeisk mark gav man sig in på kolonial- och handelspolitik. Detta var så mycket dummare, som man trodde att en uppgörelse med vapnen kunde undvikas på den vägen. Resultatet av detta försök att sätta sig på alla stolarna blev, som bekant, att man föll emellan dem. Världskriget var bara det sista kvittot på rikets förfelade utrikesledning.

Redan då hade det varit riktigare att slå in på den tredje vägen: att förstärka kontinentalmakten genom förvärv av ny mark i Europa. Då hade också en senare komplettering med kolonialområden blivit både naturlig och möjlig. Men en sådan politik hade varit möjlig endast i ett förbund med England eller också genom en så abnorm utveckling av de militära maktmedlen, att alla kulturella uppgifter fullständigt hade fått trängas i bakgrunden under fyrtio ä femtio år. En nations kulturella betydelse är nästan alltid beroende av dess politiska

257

frihet och oavhängighet, vilken sålunda är förutsättningen för den förres existens eller snarare uppkomst. Ingen uppoffring kan därför vara för stor, när det gäller den politiska friheten. Det man undandrager de allmänt kulturella uppgifterna med att onormalt öka statens militära maktmedel, det kommer. senare igen i rikt mått. Man kan t. o. m. säga, att en sådan sammanbiten ansträngning för att bibehålla statens oavhängighet ofta följes av en viss avspänning och utjämning i form av en mestadels alldeles överraskande uppblomstring av folkets försummade kulturliv. Ur perserkrigets nöd uppstod Perikles-tidens blomstring och sorgen över de persiska krigen. vände den romerska statens intressen åt den högre kulturen.

Men man kan givetvis inte anförtro åt en parlamentarisk majoritet av dumhuvuden och dagdrivare en sådan uppgift, som att fullständigt underordna ett folks alla vanliga uppgifter och behov under den enda, att förbereda ett kommande vapenskifte om statens fortsatta existens. En Fredrik den stores fader kunde med försummande av allt annat, förbereda ett sådant vapenskifte, men det kan ingalunda det judiskt-parlamentariska vansinnets profeter.

Redan av den orsaken kunde. alltså 'under tiden före kriget rustningarna för ett markförvärv i Europa genomföras endast till en viss del, varför det blev mycket svårt att avstå från bundsförvanter.

Men då man över huvud taget inte ville veta av några planmässiga krigsförberedelser, avstod man från tanken på ett markförvärv i Europa och vände sig till kolonial- och handelspolitiken, varigenom man offrade ett annars inom möjligheternas gräns liggande förbund med England. Och man. kompenserade det inte heller med ett ryskt förbund utan ram-. lade slutligen in i världskriget, övergiven av alla utom den österrikiska arvsynden.

*

258

Till karakteristiken av vår aktuella utrikespolitik måste fogas, att den synbarligen inte följer någon som helst begriplig princip. Före kriget slog man felaktigt in ps den fjärde vägen - visserligen fullföljdes den endast till hälften - men efter revolutionen är det icke möjligt, ens för det skarpaste öga, att längre upptäcka någon väg. I ännu högre grad än före kriget fattas det en ordentlig plan, ja, det skulle i så fall vara den att förstöra den sista möjligheten för ett återupprättande av vårt folk.

Ett kallt överslag av de existerande europeiska maktförhållandena ger följande resultat:

Sedan tre århundraden tillbaka har vår kontinents utveckling på ett avgörande sätt bestämts av Englands försök att genom en väl avvägd maktbalans mellan de europeiska staterna skaffa sig ryggen fri för att kunna arbeta för sina världspolitiska mål.

Den brittiska diplomatiens traditionella strävan, vars enda tyska motsvarighet är traditionen inom den preussiska hären, har sedan drottning Elisabeths dagar gått ut på att planmässigt och med alla medel - om så behövdes även genom militära ingrepp - förhindra, att någon europeisk stormakt växte ut över sin normala storlek. De maktmedel, England använt för denna politik, ha varit olikartade; anpassade efter det förhandenvarande läget eller uppgiften; beslutsamheten och viljestyrkan ha likväl alltid varit desamma. Ju svårare Englands läge varit under tidernas lopp, desto nödvändigare har den brittiska statsledningen funnit det vara att vidmakthålla den allmänna förlamning, som bundit Europas stormakter till följd av starkt stridiga maktintressen. De nordamerikanska koloniernas politiska frigörelse medförde under den följande tiden de största ansträngningar från Englands sida att hålla ryggen fullständigt fri i Europa. Sedan Spanien och Nederländerna tillintetgjorts som sjömakter, koncentrerade sig därför den engelska statens kraft mot det uppåtsträvande Frankrike, tills slutligen faran för en hegemoni, utövad av denna militärt

259

farliga makt för Englands vidkommande, kunde anses avvärjd genom Napoleon I:s fall.

Den inställning till Tyskland, som nu följde inom brittisk statskonst, utvecklade sig mycket långsamt, därför att den tyska nationen, till följd av bristande nationell enighet, till synes icke utgjorde något hot mot England. Men även därför att den offentliga meningen, som genom propaganda skapats i enlighet med statens syften, endast mycket långsamt kan, bringas att vända sig mot nya mål. Statsmannens nyktra kunskap är här omsatt i känslovärden, som ha större bärkraft, när det gäller aktuella uppgifter, och äro stabilare i anseende till sin varaktighet. Sedan statsmannen uppnått sin avsikt, lian han utan vidare vända sina tankar mot nya mål, medan massans känslor endast genom ett långvarigt propagandaarbete kunna omformas till ett verktyg för ledarens nya avsikter.

Redan 1870 till 71 hade England emellertid intagit sin nya position. De svängningar, som förekomma till följd av Amerikas uppmarsch i världshushållningen och Rysslands maktpolitiska utveckling, utnyttjades tyvärr inte av Tyskland, varför ett allt starkare befästande av den ursprungliga tendensen i brittisk statskonst måste bli resultatet.

England såg i Tyskland en makt, vars handelspolitiska och därmed även världspolitiska betydelse, inte minst till följd av den enorma industrialiseringen, befann sig i en så hotande tillväxt, att en jämförelse mellan de båda staternas styrka på vissa områden snart var möjlig. Den "fredliga, ekonomiska" världserövring, som våra styrande betraktade som den högsta vishetens yttersta fullkomning, blev anledningen för de engelska politikerna att organisera motståndet. Att detta motstånd fick formen av ett omfattande organiserat angrepp, motsvarade till fullo den engelska politikens väsen, en politik, som nog mindre gick ut på att upprätthålla en tvivelaktig världsfred än att befästa det brittiska världsväldet. Att England som bundsförvanter utnyttjade alla stater, som över huvud taget kunde komma i fråga i militärt avseende, var fullständigt i överens-

260

stämmelse med såväl dess traditionella försiktighet, när det gäller att uppskatta en motståndares styrka, som dess medvetande om sin egen tillfälliga svaghet. Men fördenskull kan man inte tala om "skrupellöshet", ty en så omfattande krigsorganisation får inte bedömas efter heroiska synpunkter utan efter ändamålsenlighet. Diplomatien skall draga försorg om att folket bevaras och inte går en än så heroisk undergång till mötes. Varje väg, som kan leda därhän, är ändamålsenlig, och det måste anses som en pliktförgäten förbrytelse att inte slå in på den.

Den tyska revolutionen gjorde slut på den hotande fara för en germansk världshegemoni, som den engelska statskonsten fruktat.

Men sedan har inte England längre något intresse av Tysklands fullständiga utplånande från den europeiska kartan. Det förfärliga sammanbrottet i november 1918 ställde tvärtom den engelska diplomatien inför ett nytt läge, som man närmast betraktat som en omöjlighet:

Under fyra och ett halvt år hade det brittiska världsväldet , kämpat för att krossa en viss kontinentalmakts förmenta övervikt. Nu inträffade en katastrof, som tycktes fullkomligt utplåna denna makt. Den ådagalade en sådan brist på allra enklaste självbevarelsedrift, att den europeiska jämvikten tycktes upphävd genom ett händelseförlopp på knappt fyrtioåtta timmar: Tyskland förintades och Frankrike blev den europeiska kontinentens starkaste makt.

Den enorma propagandan, som bedrevs under detta krig samt fick det brittiska folket att hålla ut och hetsade upp alla urinstinkter och lidelser, måste nu komma att kännas de engelska statsmännen som en black om foten. Med Tysklands förintande som kolonialmakt och krossande i ekonomiskt och handelspolitiskt hänseende, var det brittiska målet för kriget nått. Vad därutöver var, gick emot de engelska intressena. Endast Englands fiender kunde vinna på, att Tyskland som kontinental maktstat utplånades. Men en nyorientering var lik

261

väl omöjlig för den brittiska diplomatien under novemberdagarna 1918 och ända fram på sommaren 1919. Ty under krigets långa år hade den mer än någonsin förut fått lita till de krafter, som ligga i massans känslor. En nyorientering var omöjlig både med hänsyn till det engelska folkets en gång givna inställning och till de militära maktförhållandena. Frankrike hade lagt beslag på rätten att handla och kunde kommendera de övriga. Den enda makt, som hade kunnat åstadkomma någon ändring under dessa månader av köpslående och schackrande, var Tyskland, och det låg i ett inbördeskrigs konvulsioner och förkunnade genom sina s. k. statsmän oavbrutet sin beredvillighet att böja sig för varje maktpåbud.

Nu är det så i folkens liv, att om en nation till följd av sin totala brist på självbevarelsedrift upphör att som bundsförvant vara så "aktiv" som möjligt, så brukar den sjunka till slavfolkets nivå och landet bli en koloni.

För att inte låta Frankrike växa sig allt för starkt, var Englands enda möjlighet att deltaga i dess rofferi.

Men i själva verket har England inte uppnått sitt krigsmål. Det hade ej lyckats hindra en europeisk makt att höja sig över det kontinentala europeiska statssystemets storleksnorm, i stället hade kriget underlättat en sådan utveckling.

Militärstaten Tyskland var år 1914. inkilad mellan två stater, av vilka den ena förfogade över lika starka krafter, den andra över större. Därtill kom Englands överlägsna makt på havet. Frankrike och Ryssland ensamma kunde sätta stopp för en alltför kraftig tysk maktexpansion. Rikets utomordentligt ogynnsamma militärgeografiska läge fick betraktas som ytterligare en säkerhetskoefficient geni emot en alltför stor maktökning för detta land. I synnerhet var kuststräckan ur militär synpunkt särdeles ogynnsam vid en kamp mot England, liten och förträngd. Landgränsen var däremot mycket lång och öppen.

Annorlunda är Frankrikes ställning av i dag: den största militärmakten på kontinenten, utan någon allvarlig rival;

262

gränserna mot söder, Spanien och Italien till så gott som hela sin utsträckning naturligt skyddade; mot Tyskland säkrat genom vårt fosterlands vanmakt; dess kust på en lång sträcka belägen i omedelbar närhet till det brittiska rikets nervcentra. Dessa äro inte bara givande mål för flygmaskiner och fjärrbatterier, även för u-båtsraider ligga de viktigaste brittiska handelsvägarna blottade. Ett u-båtskrig, som stödde sig på den långa atlantiska kusten liksom. på de lika stora kuststräckorna, tillhörande de franska randområdena i Europa och Nordafrika, skulle få rent förhärjande verkningar.

Alltså blev resultatet av kampen mot Tysklands makttillväxt politiskt upphovet till den franska hegemonien på kontinenten. Det militära resultatet blev ett befästande av Frankrikes ställning som förnämsta landmakt och ett erkännande av Förenta staterna som jämnstark sjömakt. Handelspolitiskt: att de största brittiska intressesfärerna överlämnades åt de forna bundsförvanterna.

Alldeles som Englands traditionella politiska mål är en viss ur dess synpunkt önskvärd och nödvändig balkanisering av Europa, så önskar Frankrike nu en balkanisering av Tyskland.

Englands önskan är och förblir att förhindra, att någon kontinental makt höjer sig till världspolitisk betydelse, d. v. s. att upprätthålla en viss balans i de europeiska staternas inbördes makt förhållanden; detta är nämligen förutsättningen för en brittisk världshegemoni.

Frankrikes önskan är och förblir att förhindra tillkomsten av en enad tysk maktstat. Det strävar alltså att bibehålla ett system av småstater, som uppväga varandra och sakna enhetlig ledning samt att besätta västra Rhenstranden, vilket är förutsättningen för dess hegemoni i Europa.

Den franska diplomatiens yttersta mål kommer alltid att stå i motsatsställning till den brittiska statskonstens innersta avsikter.

*

263

Om man från ovanstående synpunkt företar en prövning av Tysklands nuvarande alliansmöjligheter, måste man komma till den övertygelsen, att den enda tänkbara förbindelsen är ett närmande till England. Hur förfärliga än följderna av den engelska krigspolitiken voro och äro för Tyskland, lår man inte blunda för det förhållandet, att England numera

inte har något absolut intresse av, att Tyskland förintas. ,Tvärtom måste Englands politik alltmera komma att gå ut på att stävja Frankrikes ohämmade hegemoni. Och nu förhåller det sig så, att allianspolitik inte bör föras med tanke på gångna misstämningar utan på de erfarenheter, man gjort. Och erfarenheten borde ha lärt oss, att allianser för att genomföra negativa mål bruka lida av inre svagheter. Endast möjligheten till gemensam framgång, i form av gemensamma förvärv, erövringar, kort sagt en gemensam maktutvidgning, kan fast sammanlänka två folks öden med varandra.

Man kan klart se, hur litet vårt folk tänker i utrikespolitiska ting, bl. a. på de ofta förekommande pressmeddelanden, som berätta att den eller den främmande statsmannen utmärker sig för tyskvänlighet. I dessa personligheters förmodade inställning till vårt folk, ser man en garanti för, att hans land kommer att föra en förstående politik emot oss. Detta är ju endast otroligt nonsens, en spekulation i den politiserande tyska kälkborgarens exempellösa enfald. Det finns ingen engelsk, amerikansk eller italiensk statsman, som kan vara "protyskt" inställd. Varje engelsk statsman är naturligtvis först och främst engelsman, varje amerikansk först och främst amerikan, och ingen italienare kan tänkas föra någon annan politik än en "proitaliensk". Om man tror sig kunna grunda en allians med en främmande nation på dess ledande statsmäns protyska inställning, är man antingen en åsna eller en lögnare. Förutsättningen för att två folks öden skola kunna länkas samman, är icke existensen av ömsesidig högaktning eller ens sympati, utan endast möjligheten, att en allians kommer att medföra fördelar för båda parterna. Vilket betyder: man kan

264

visserligen säga, att en engelsk statsman alltid kommer att driva proengelsk politik och aldrig protysk, men det kan mycket väl hända att vissa intressen i denna engelska politik komma att sammanfalla med tyska intressen. Detta behöver naturligtvis vara fallet endast till en viss grad, och en dag kan det slå om i rena motsatsen; men en framstående statsmans skicklighet visar sig just i hans förmåga att för genomförandet av vissa till tiden fixerade operationer, alltid finne de bundsförvanter, som måste gå samma väg i sina egna intressens tjänst.

Svaret på följande frågor ger den praktiska tillämpningen av denna sats för vår tid: för vilka stater är det för närvarande inte något livsintresse, att det tyska Mellaneuropa fullkomligt slås ned och den franska handels- och militärmakten uppnår obetingad hegemoni? Vilka stater måste, på grund av sina egna existensbetingelser och sin traditionella politik, betrakta en sådan utveckling som ett hot mot sin egen framtid?

En sak måste man fullständigt göra klar för sig: det tyska folkets obönhörliga dödsfiende är och förblir Frankrike. Det gör detsamma vem, som sitter vid makten i Frankrike, om det är bourboner eller jakabiner, napoleonanhängare eller borgerliga demokrater, klerikala republikaner eller röda bolsjeviker: målet för deras utrikespolitik kommer alltid att vara att besätta Rhen-gränsen och säkra Frankrikes intressen på denna flod genom att upplösa och splittra Tyskland.

England vill inte ha någon tysk världsmakt. Frankrike intet Tyskland alls. En mycket väsentlig skillnad. I dag kämpa vi emellertid icke för någon ställning som världsmakt, i dag måste vi kämpa för vårt fosterlands bestånd, för vår nationella enhet och våra barns dagliga bröd. Om vi från den synpunkten se oss om efter eventuella bundsförvanter i Europa, så återstå endast två stater: England och Italien.

England har intet intresse av ett Frankrike, vars pansrade näve ej möter något. motstånd i Europa och en dag kan komma

265

att möjliggöra en politik, som på ett eller annat sätt måste komma att korsa engelska intressen. England kan aldrig önska, att Frankrike kommer i besittning av de oerhörda västeuropeiska järn- och kolgruvorna och därmed erhåller möjligheter att utöva ett verkligt hotande ekonomiskt världsherravälde. Och vidare kan England aldrig önska att Frankrike, genom det övriga Europas söndersplittring, erhåller en så stark position i kontinentalpolitiken, att det både kan och rentav måste taga upp den stora linjen i fransk världspolitik. Zeppelinbomberna från det förflutna kunde komma igen, varje natt, tusenfaldigade. Frankrikes militära övermakt trycker tungt på det brittiska världsrikets hjärta.

Italien kan inte heller önska, att den franska övermakten i Europa ytterligare stärkas. Italiens framtid kommer alltid att bero av utvecklingen omkring medelhavsbäckenet. Det som drev Italien ut i kriget, var verkligen inte någon åtrå att förstora Frankrike, utan fastmera att ge den hatade adriatiska rivalen dödsstöten. Men varje ytterligare stärkande av Frankrikes position på kontinenten betyder i alla fall ett hinder lör Italiens framtid, och man må ingalunda tro, att släktskapsförhållandena de båda folken emellan på något sätt skulle utesluta rivalitet.

Om man klart och nyktert granskar förhållandena, blir det tydligt, att det för närvarande främst är de båda staterna England och Italien, vilkas naturligaste egna intressen åtminstone i det allra väsentligaste ej gå emot den tyska nationens livsbetingelser, utan t. o. m. till en viss grad sammanfalla med dem.

*

När vi bedöma en sådan koalitionsmöjlighet få vi förvisso inte glömma tre faktorer. Den första ligger hos oss, de båda andra hos de ifrågavarande staterna själva.

Kan man över huvud ingå en allians med det nuvarande Tyskland? Kan en makt, som betraktar en allians som ett

266

medel att uppnå egna offensiva mål, ingå förbund med en stat, vars ledning sedan åratal erbjuder en bild av den jämmerligaste oduglighet och pacifistisk feghet, med ett folk, vars huvudpart i demokratisk-marxistisk förblindelse ps ett himmelsskriande sätt förråder sitt eget lands och sitt eget skolks intressen? Kan någon stat räkna med att i förhoppning om en framtida gemensam kamp för gemensamma intressen träda i förbindelse med en stat, som tydligen varken har mod eller lust att röra ens ett finger för att försvara sitt eget liv? En makt; som räknar med, att ett förbund är och bör vara något mera än ett garantifördrag för att vidmakthålla ett tillstånd av långsamt förslöande, i stil med den gamla trippelalliansen, kommer denna makt någonsin att ikläda sig vittgående förpliktelser geni emot en stat, vars karakteristiska livsyttringar äro krypande underdånighet utåt och ett skändligt undertryckande av nationella dygder inåt; geni emot en stat, som ej längre har någon storhet och på grund av hela sitt uppträdande inte heller förtjänar någon; geni emot regeringar, som ej kunna berömma sig av den ringaste aktning från medborgarnas sida, varför utlandet omöjligen kan hysa någon större beundran för dem?

Nej, en makt, som håller på sitt eget anseende och begär mer av en allians än handpengar för hungriga parlamentariker, den kommer ej att ingå något förbund med dagens Tyskland, den kan inte ens göra det. Vår nuvarande oanvändbarhet i allianssyften är också den innersta orsaken till de fientliga rövarnas solidaritet. Då Tyskland aldrig försvarar sig annat än genom ett par flammande "protester" från vår parlamentariska elit och den övriga världen inte har någon anledning att kämpa för vårt skydd och, eftersom den gode Guden - i motsats mot vad våra fosterländska föreningar tro sig åstadkomma med sina tårar - av princip aldrig befriar fega folk, så blir t. o. m. för de stater, som ej ha något direkt intresse av vår fullständiga undergång, intet annat övrigt än att deltaga i Frankrikes plundringståg, om också endast i avsikt att

267

genom sitt deltagande förhindra, att Frankrike ensamt till sist blir den, som vinner på affären.

För det andra får man inte bortse från de svårigheter, som erbjuda sig, när det gäller att inom länder, som hittills varit fientliga mot oss, kasta om opinionen i de djupare folkskikten, som påverkats i en mycket bestämd riktning genom en omfattande propaganda. Det går inte just att först i åratal, framställa ett folk som "hunner", "rövare", "vandaler", o. s. v. och sedan plötsligt på en enda natt upptäcka, att det förhåller sig tvärtom och på morgonen hälsa den gamla fienden som bundsförvant.

Ännu större uppmärksamhet bör man dock ägna åt en tredje omständighet; som kommer att få en mycket stor betydelse för utformningen av de kommande europeiska alliansförhållandena:

Om England inte har något intresse av, att Tyskland undertryckes mera, än som skett, så har den internationelle börsjuden så mycket större intresse av en sådan utveckling. Klyftan mellan den officiella, eller riktigare uttryckt, traditionella brittiska statskonsten och de normgivande judiska börskretsarnas politik, framträder ingenstans så tydligt som i den olika hållningen inför den brittiska utrikespolitikens problem. Tvärtemot vad som är förenligt med det brittiska rikets intressen, eftersträvar den judiska finansen Tysklands fullständiga ekonomiska förintande och politiska förslavande. Det tyska näringslivets internationalisering, vilket betyder, att den tyska arbetskraften ställes i den judiska världsfinansens tjänst, kan till fullo genomföras endast i en politiskt bolsjeviserad stat. Men endast om den får välvillig hjälp utifrån, skall det internationella judiska börskapitalets marxistiska trupper kunna definitivt knäcka den tyska nationalstaten. Därför måste Frankrikes arméer belägra den tyska staten, ända tills det murknade riket störtar samman för den internationella världsfinansjudendomens bolsjevikiska stormangrepp.

Juden är det alltså, som leder den häftiga hetsen för Tysk-

268

lands förintande. Överallt, där Tyskland angripas i press och litteratur, är det juden, som står bakom, på samma sätt som den judiska börs- och marxistpressen under freden och sedan under kriget planmässigt underblåste hatet mot Tyskland, ända tills den ena staten efter den andra uppgav sin neutralitet och mot folkets sanna intresse trädde i världskrigskoalitionens tjänst.

Judendomens avsikter med det hela ligger i öppen dag. Tysklands bolsjevisering, d. v. s. utrotandet av den nationella, folkligt tyska intelligensen och det därigenom möjliggjorda utnyttjandet av den tyska arbetskraften under den judiska världsfinansens ok, är tänkt endast som ett förspel till den stora judiska världserövringen. Som så ofta förr i historien, är Tyskland den väldiga kampens medelpunkt. Om vårt folk och land falla offer för dessa blod- och rikedomstörstande folktyranner, så kommer hela jorden att snärjas av denna polyp. Men lyckas Tyskland befria sig från den kvävande omfamningen, kan man anse denna ohyggliga folktara avvärjd för hela jorden.

Lika visst som judendomen kommer att sätta in hela sin underminerande kraft på att vidmakthålla nationens fiendskap mot Tyskland och om möjligt ytterligare stegra den, lika visst är det, att denna verksamhet endast till en ringa del sammanfaller med de verkliga intressena hos de folk, som den förgiftar. I allmänhet torde judendomen bearbeta de olika folken med de vapen, som kunna vara verksammast med hänsyn till respektive nationers mentalitet, och som ge den största affekten. I fråga om vårt i rashänseende utomordentligt splittrade folk blir det därför de ur denna splittring framsprungna pacifistiskt-ideologiska tankegångarna, drömmarna om världsriket, kort sagt de internationella tendenserna, den kommer att betjäna sig av i sin kamp om makten; i Frankrike har den förstått att liera sig med chauvinismen; i England arbetar den med ekonomiska och världspolitiska. synpunkter; kort sagt, den betjänar sig alltid av de särskilda karaktärsdrag, som ut-

269

märka ett folk. Först när den på denna väg nått ett fast ekonomiskt och politiskt inflytande, börjar den på allvar använda de vapen, den på detta sätt kommit över och avslöjar sin innersta vilja och strävan. I allt snabbare tempo fullföljer den nu sin förstörande verksamhet, tills den ena staten efter den andra förvandlats till ett ruinfält, på vilket sedan det eviga, suveräna juderiket skall upprättas.

Beträffande såväl England som Italien kan man klart, ofta rent. av påfallande tydligt iakttaga brytningarna mellan den nationella statskonsten och det internationella judiska börsväldets strävanden.

Endast i Frankrike finns det en överensstämmelse, som f. n. är större än någonsin, mellan börsens och börsjudarnas och den chauvinistiska nationella statskonstens önskningar. Denna samstämmighet betyder en mycket stor fara för Tyskland, ty just därigenom blir Frankrike dess farligaste fiende: Detta folk, som självt alltmera negroiseras, utgör genom sitt intima samgående med de judiska världsherraväldesplanerna en lurande fara för den vita rasens bestånd i Europa. Att Rhenlandet, i Europas hjärta, besudlas med negerblod överensstämmer lika mycket med den sadistiskt-perversa hämndlystnaden hos denna vårt folks chauvinistiska arvfiende som med judens, med iskall beräkning uppgjorda planer, att på denna väg börja bastardiseringen av den europeiska kontinenten i dess medelpunkt och genom en inympning av lägre raselement fördärva grunden till den vita rasens herravälde.

Den politik, som Frankrike under planmässig judisk ledning nu för i Europa, är ett brott mot den vita mänskligheten, och detta kommer en gång att mot det franska folket frammans alla hämndens andar hos ett släkte, som lärt sig inse att. rasskammen är mänsklighetens arvsynd.

För Tyskland medför den franska faran förpliktelsen, att utan hänsyn till känslor och stämningar räcka handen åt en var, som är utsatt för samma hot och inte vill fördrags Frankrikes härsklystnad.

270

Inom överskådlig framtid kan Tyskland endast få två europeiska makter som bundsförvanter: England och Italien.

Den som gör sig mödan att kasta en återblick på Tysklands utrikespolitiska ledning sedan revolutionen, han skall inför våra regeringars ofattbara, ständiga passivitet inte kunna göra annat än ta sig för pannan och resignera eller också i sjudande vrede förklara en sådan ledning krig. Med oförstånd ha dessa handlingar rakt ingenting att skaffa. Det som varje tänkande människa skulle ha hållit för otänkbart, ha våra novemberpartiers intelligenta cykloper gjort: fikat efter Frankrikes gunst. Under alla dessa år har man med en oförbätterlig fantasts rörande enfald ihärdigt sökt ställa sig in hos Frankrike, ständigt svansat för "den stora nationen", och varje låtsad vänlighet hos den franska bödeln har man betraktat som det första tecknet på en tydlig sinnesändring. De, som bakom kulisserna faktiskt dirigera vår politik, ha naturligtvis aldrig trott någonting så vansinnigt. För dem har kurtisen med Frankrike endast varit ett lämpligt medel att sabotera varje praktisk allianspolitik. De ha inte svävat i okunnighet om Frankrikes och de franska ledarnas mål. Det som tvingat dem att handla så, som om de likväl trodde på möjligheten att åstadkomma en ändring i Tysklands öde, var en nykter insikt om, att vårt folk i annat fall självt slagit in på en annan väg.

Det faller sig naturligtvis svårt även för oss; att för rörelsens medlemmar framställa England som en möjlig framtida bundsförvant. Vår judiska press förstod ju hela tiden att koncentrera hatet på England, och mången god tysk dumbom fastnade beredvilligt på limstången, som juden sträckte fram, och pratade om en "förnyelse" av Tysklands sjökrafter, protesterade mot, att vår a kolonier bortrövats, krävde att dessa skulle återerövras och lämnade därmed den judiske uslingen material, som han kunde anvisa sina stamfränder i England att använda i propagandan. Att vi inte längre kunna offra

271

något krut för "Tysklands framtid på haven", det ska nog till slut även våra politiserande borgerliga dumbommar komma underfund med. Redan före kriget var det en dumhet att inrikta Tysklands nationella kraft på att nå ett sådant mål utan att först grundligt förankra vår ställning i Europa. I dag tillhör en sådan förhoppning de dumheter, man i politiken kallar förbrytelse.

Mången gång var man verkligen nära förtvivlan, när man måste åse hur de osynliga judiska härskarna lyckades sysselsätta vårt folk med sådant, som f. n. är fullkomligt utan betydelse, protester och demonstrationer, medan Frankrike slet stycke efter stycke ur vår folkkropp och planmässigt förintade grunderna för vår självständighet.

Jag måste tänka på en speciell käpphäst, som juden under dessa år red med utomordentlig skicklighet: Sydtyrolen.

Ja, just Sydtyrolen. När jag här ger mig in på denna fråga , är det inte minst för att hålla avräkning med detta förljugna pack, som i förtröstan på de breda lagrens glömska och dum het, understår sig att låtsas vara nationellt upprört; vilket är särskilt de parlamentariska bedragarna mera fjärran än ärlig het för en skata.

Jag tillåter mig betona, att jag personligen hörde till dem , som, när det gällde Sydtyrolens öde - alltså början av augusti 1914. till november 1918 - ställde mig där, varest det praktiska försvaret av jämväl detta område ägde rum, nämligen i hären. Jag har kämpat med under alla dessa år, inte för att Sydtyrolen skulle gå förlorat utan för att det, som andra tyska länder, skulle bevaras åt fosterlandet.

De, som ej deltogo i kampen den gången, var de parlamentariska strålrövarna, detta utsökta politiserande partislödder. Tvärtom! När vi kämpade i den övertygelsen, att endast ett segerrikt slut på kriget skulle kunna bevara även Sydtyrolen åt det tyska folket, så hetsade och uppviglade dessa eländiga pratmakare mot segern, ända tills den kämpande Siegfried föll för en dolkstöt i ryggen. Ty Sydtyrolen kunde naturligtvis inte

272

bevaras i tysk ägo genom driftiga parlamentarikers lögnaktiga brandtal på Rathausplatz i Wien eller framför Feldherrnhalle i München, utan endast genom de kämpande bataljonerna vid fronten. De som bröto sönder denna ha förrått Sydtyrolen liksom alla andra tyska områden.

Men de som nu tro sig kunna lösa den sydtyrolska frågan genom protester, förklaringar, löjliga föreningsdemonstrationer o. s. v., äro antingen särskilt utpräglade uslingar eller också möjligen tyska kälkborgare.

Man måtte väl ändå kunna göra klart för sig, att man inte kan återvinna de förlorade områdena enbart med högtidliga böner till den gode Guden eller genom fromma förhoppningar på ett nationernas förbund utan endast genom vapenmakt.

Då kommer alltså frågan, vem är beredd att ställa sig till förfogande för ett försök att vinna tillbaka dessa förlorade områden med vapenmakt?

Vad mig själv beträffar, kan jag här med gott samvete för säkra, att lag fortfarande skulle kunna uppdriva tillräckligt mycket mod för att deltaga i ett segerrikt erövringståg mot Tyrolen i spetsen för en stormbataljon, sammansatt av parlamentariska pratmakare, övriga partikoryféer och åtskilliga hovråd. Sannerligen skulle det inte bereda mig ett visst nöje att få se ett par granatkartescher krevera över huvudena på en sådan där "flammande" protestdemonstration. Jag tror nog inte att kocklandet kan bli värre, när en räv tränger in i ett hönshus, eller hönornas flykt snabbare än en dylik praktfull "protestförenings".

Det verkligt bedrövliga i saken är emellertid, att herrarna själva inte alls tro sig kunna uppnå någonting på den inslagna vägen. De veta samtliga, hur utsiktslöst och barnsligt hela upptåget är. Men de gå på i alla fall, därför att det nu är lättare att prata för Sydtyrolens återerövring, än vad det förut var att kämpa för dess bevarande. Var och en ger vad han kan; då offrade vi vårt blod, och nu vässar det där sällskapet näbben.

273

Det är särdeles kostligt att se, hur kammen formligen sväller på legitimistkretsarna i Wien vid detta återerövringståg mot Sydtyrolen. Men för sju år sedan hjälpte deras höga härskarhus, genom att bryta sin ed och begå ett skurkaktigt förräderi, världsententen att vinna segern och därmed även Sydtyrolen. Då understödde dessa kretsar sin förrädiska dynastis politik och bekymrade sig inte det bittersta om vare sig Sydtyrolen eller något annat. Men det är givetvis enklare att taga upp den kampen i dag, när den utkämpas endast med "andliga" vapen, och det är nog också lättare att - av inre upphöjd indignation - tala sig het på ett protestmöte och skriva tidningsartiklar, tills fingrarna blöda, än att t. ex. spränga broar i luften vid besättandet av Ruhrområdet.

Anledningen till, att man i vissa kretsar ställt frågan om Sydtyrolen i centrum för de tysk-italienska förbindelserna under de senaste åren, ligger ju i öppen dag. Juden och habsburgska legitimister ha det största intresse av att förhindra en tysk allianspolitik, som en vacker dag skulle hunna leda till pånyttfödelsen av ett fritt tyskt fosterland. Det är inte kärlek till Sydtyrolen, som åstadkommer dagens uppståndelse - ty Sydtyrolen har mera skada än nytta av den - utan ångesten inför en eventuell tysk-italiensk enighet.

Det är i fullkomlig överensstämmelse med deras allmänna lögnaktighet och förtalsmaner när de kallt och fräckt försöka framställa saken, som om vi hade "förrått" Sydtyrolen.

Klart och tydligt 'måste man låta dessa herrar veta: att Sydtyrolen förråtts, för det första av varje tysk, som inte trots oklanderlig fysik under åren 1914-18 låg någonstans vid fronten och ställde sina krafter till fosterlandets förfogande;

för det andra av var och en, som under dessa år inte hjälpte till att stärka vårt folks motståndskraft för ett lyckligt genomförande av kriget och befästa folkets uthållighet i denna kamp;

för det tredje har var och en förrått Sydtyrolen, som på något sätt tog del i novemberrevolutionen - vare sig direkt i

274

handling eller indirekt genom att fegt se på - och därmed bröt sönder det enda vapen, som kunnat rädda Sydtyrolen;

och för det fjärde har Sydtyrolen förråtts av alla de partier och deras anhängare, som satte sina underskrifter under de skändliga fördragen i Versailles och S:t Germain.

Så, mina tappra herrar protestmakare, ligger saken till! Numera har jag insett den nakna sanningen, att man inte återtager förlorade områden genom parlamentariska skvallertanters slipade munvighet utan endast med svärdet i hand, således genom blodig strid.

Men nu, när saken en gång är avgjord, tvekar jag inte att förklara, att jag dels anser en krigisk återerövring av Sydtyrolen för omöjlig och dels personligen skulle ställa mig avvisande till tanken på en sådan. Jag är nämligen övertygad om, att man inte för denna fråga skulle kunna arbeta upp en nationell hänförelse hos det tyska folket, vilken vore tillräckligt stor att säkerställa en seger. Jag anser tvärtom, att det skulle vara brottsligt våga allt detta blod för tvåhundratusen tyskar, samtidigt som över sju miljoner försmäkta under främmande herravälde i rikets omedelbara grannskap och det tyska folkets pulsåder löper genom afrikanska negerstammars tummelplatser.

Om den tyska nationen vill göra ett slut på den hotande fara, den svävar i, att utplånas från Europas karta, så får den inte återupprepa felen från tiden före kriget och skaffa sig Gud och hela världen till fiende, utan då måste den göra klart för sig, vem som är dess farligaste motståndare och med hela sin samlade kraft gå löst på honom. Och även om segern över denne måste vinnas genom uppoffringar på annat håll, skola vårt folks kommande släkten ändock ej fördöma oss. Ju mer strålande resultaten blivit, desto djupare skola de kommande släktena förslå den svåra nöd och djupa oro, som födde det bittra beslutet och den lysande framgången.

Den grundläggande insikt, som måste leda vårt handlande i dag, är att återerövringen av ett lands förlorade områden

275

i första hand utgör en fråga om återfåendet av dess egen politiska oavhängighet och makt.

En kraftfull utrikespolitisk lednings första uppgift blir att genom en klok allianspolitik möjliggöra detta.

Men just vi nationalsocialister måste taga oss tillvara för att råka i släptåg med de borgerliga fraspatrioter, som ledas av våra judar. Ve vår rörelse, om också den skulle börja öva sig i protester i stället för att förbereda sig till kamp!

De fantastiska idéerna om ett Nibelungen-förbund med det habsburgska statskadavret förde Tyskland till undergången. Och den fantastiska sentimentalitet, som präglar vår utrikesledning vid dess bedömande av våra nuvarande möjligheter, är det bästa medlet att för alltid förhindra den tyska nationens återupprättande.

*

Jag måste här i all korthet sysselsätta mig med de invändningar, som kunna göras i anledning av de tre frågor jag ställt, nämligen:

för det första, om någon över huvud kan tänkas ingå förbund med det nuvarande Tyskland och alla dess uppenbara svagheter,

för det andra, om de fientliga nationerna äro i stånd till en dylik omsvängning, och

för det tredje, om inte judendomens inflytande i alla f all är starkare än alla erfarenheter och all god vilja och därför kommer att korsa alla planer och göra dem om intet.

Den första frågan anser jag mig redan till hälften ha besvarat. Givetvis kommer ingen att ingå något förbund med det nuvarande Tyskland. Ingen i världen kan tänkas våga binda sitt öde vid en stat, vars regeringar måste vara utan allt förtroende. Men när många av våra folkkamrater försöka urskulda regeringspolitiken med vårt folks eländiga mentalitet, så måste man absolut ställa sig avvisande.

Den karaktärslöshet, som sedan sex år präglar vårt folk,

276

är förvisso ytterst sorglig, likgiltigheten inför våra viktigaste frågor i sanning nedstämmande och fegheten många gånger himmelsskriande. Men man får trots detta inte glömma, att det gäller ett folk, som några år tidigare gav världen det mest beundransvärda exempel på mänskliga dygder. Intet folk på jorden har ådagalagt mera manligt mod, seg uthållighet och tålamod, än vad vårt numera så ömkliga tyska folk gjorde alltifrån augustidagarna 1914 till slutet på folkens väldiga tvekamp. Ingen skulle väl vilja påstå, att vår nuvarande förnedring är ett för det tyska folket naturligt tillstånd. Det, som vi i dag tvingas uppleva omkring oss och inom oss, är allenast ett fasansfullt verk av menedsstaten av den 9 november 1918. Mer än någonsin gäller i detta fall ordspråket, att det ena onda föder det andra. Men inte ens i denna förskräckliga tid har vårt folks goda kärna, dess bästa element helt gått förlorade, de slumra blott på djupet och ibland har man kunnat se dygder skimra fram som kornblixtar på det mörka firmamentet, dygder, vilka det Tyskland, som en gång kommer, skall minnas som det första tecknet på ett begynnande tillfrisknande. Mer än en gång har man sett tusanden och åter tusanden unga tyskar, beredda att liksom 1914. villigt och glatt frambära sina unga liv som offer åt ett älskat fosterland. Äter arbeta miljoner människor träget och flitigt, som om revolutionens förstörelse aldrig hade härjat. Smeden står åter vid sitt städ, bakom plogen går bonden, och i studiekammaren sitter den lärde, alla sträva de hårt, alla äro lika hängivna sin plikt.

Våra fienders förtryck mötes ej längre av det instämmande skrattet från fordom utan av förbittrade och förgrämda ansikten. En stor förändring i tänkesättet har utan tvivel ägt rum.

Om allt detta ännu ej tar sig uttryck i en pånyttfödelse av de politiska makttankarna och självbevarelsedriften hos vårt folk, så ligger skulden hos dem, som mera av egen kallelse än på himlens regera vårt folk till döds sedan 1918.

Nå, när man nu plägar beklaga vår nation, så bör man

277

kanske ställa frågan: vad har man gjort för att förbättra den? Det ringa stöd, som våra regeringars åtgärder - i den mån det fanns några - åtnjöt hos folket, är det endast ett tecken på den obetydliga livskraft som vårt folk, i detta ords djupaste innebörd, äger, eller är det snarare en protest mot behandlingen av denna vår dyrbara egendom. Vad ha våra regeringar gjort för att åter ingjuta i detta folk det stolta själv försvarets, det manliga trotsets och det glödande hatets anda?

När fredsfördraget 1919 påbördades det tyska folket, hade man haft rättighet hoppas, att detta verktyg för ett gränslöst förtryck skulle ha utlöst ett mäktigt rop på frihet för det tyska folket. Fredsfördrag, vilkas villkor träffa folken som gisselslag, slå ofta de första trumvirvlarna till det kommande upproret.

Vad hade man inte kunnat göra av fredsfördraget i Versailles?

Vilket medel hade inte detta instrument för gränslös utpressning och skamlöst förtryck kunnat bli i händerna på en viljekraftig regering, ett medel att piska upp de nationella lidelserna till kokpunkten. Hur hade man inte kunnat utnyttja dessa sadistiska gräsligheter i propagandans tjänst för att väcka folket från likgiltighet till harm och stegra harmen till sjudande vrede?

Man hade kunnat bränna in varje enskild punkt i fördraget i hjärna och hjärta på detta folk ända tills sextio miljoner människor, män och kvinnor, genom den gemensamt kända förnedringen och det gemensamma hatet blivit ett enda flammande hav, ur vars glöd en stålhård vilja hade stigit och ett rop pressats fram: Vi vilja åter ha vapen!

Ja, så kan man utnyttja ett dylikt fredsfördrag. Måttlösheten i förtrycket och fordringarnas skamlöshet voro ett utmärkt propagandavapen för att återuppväcka en nations insomnade livsandar.

Men då måste allt, från barnens abc-bok till den senaste tidningen, varje teater och biograf, varje annonspelare och varje

278

fri vägg utnyttjas för detta stora mål, ända tills den bön, som våra föreningspatrioter i ångest uppsända: "Herre, gör oss fria!" i varje liten gosses hjärna blir ett glödande anrop: "Allsmäktige Gud, välsigna en dag våra vapen; var rättfärdig, som Du alltid varit; döm nu, om vi förtjäna friheten: Herre, välsigna vår kamp!"

Allt försummade man, intet gjorde man.

Vem kan då förvåna sig över att vårt folk inte är, som det borde vara. Om den övriga världen endast betraktar oss som den strykrädda hunden, vilken tacksamt slickar de händer, som nyss slagit honom?

Säkerligen kommer vårt folks nuvarande tillstånd att försämra våra alliansmöjligheter, men mest komma våra regeringar att göra det. I sin uselhet ha de skulden till, att viljan till frihet är så obetydlig efter åtta års gränslöst förtryck.

I lika hög grad, som en aktiv allianspolitik är beroende av den uppskattning, vårt folk åtnjuter, så är den beroende av, huruvida det finns en regeringsmakt, som inte nöjer sig med att vara främmande staters hantlangare, deras uppsyningsmän över nationens krafter, utan är det nationella samvetets härold.

Men om vårt folk ägde en sådan statsledning, så skulle det inte dröja sex år, innan rikets djärva utrikesledning skulle ha till sitt förfogande ett frihetsälskande folks lika djärva vilja.

*

Den andra invändningen, om svårigheten att skapa om de fientliga folken till vänskapliga bundsförvanter, kan nog besvaras som följer:

Den i de övriga länderna genom krigspropagandan åstadkomna psykosen kommer med nödvändighet att hålla sig kvar till dess den tyska självbevarelsedriften återuppstått och det tyska riket därmed erhållit de kännetecken, som utmärka en stat, vilken spelar på det allmänna europeiska schackbrädet och som man kan spela med. Först när regering och folk ådagalägga sådana egenskaper, att de kunna tänkas som lämpliga

279

bundsförvanter, kan den ena eller andra makten, med sammanfallande intressen, börja stämma om den offentliga meningen genom propaganda. Men en sådan sak fordrar givetvis åratals oavbrutna och skickliga arbete. Just den långa tidrymd, som behövs för att ändra en folkstämning, motiverar stor försiktighet, när man skall företaga något sådant, som man inte hade givit sig på, såvida man ej varit orubbligt övertygad om dess nytta och framtida resultat. Endast på grund av en mer eller mindre snillrik utrikesministers svammel kommer man säkerligen ej att vilja ändra på en nations själsliga inställning. Man kräver säkerligen garantier för att en nyorientering skall bli av något verkligt värde. Annars skulle en sådan aktion leda till en fullkomlig splittring av den offentliga meningen. Den tillförlitligaste säkerheten för möjligheten av en senare förbindelse med en stat, ligger ej i enskilda regeringsmedlemmars mer eller mindre svulstiga talesätt, utan fastmera i, att den ändamålsenliga regeringspolitiken äger en synbar stabilitet och att det dessutom existerar en analogt orienterad offentlig mening. Övertygelsen om en regerings lämplighet i bemälda avseende blir fastare, ju kraftfullare regeringsmakten bedriver det propagandistiska förarbetet samt understöder detta och ju otvetydigare den offentliga meningens vilja återspeglar sig i regeringens hållning.

Ett folk i vår ställning kommer man således att betrakta som en lämplig bundsförvant, när regeringen och den offentliga meningen med samma fanatism förkunna och ådagalägga sin vilja att återerövra friheten. Detta är förutsättningen för att andra stater skola vilja gripa sig an med att omforma den offentliga meningen inom sitt land; om dessa stater äro benägna att på grund av en vunnen insikt slå in på samma väg som en passande partner, alltså ingå ett förbund för att främja sina egna, djupaste intressen.

Ännu en sak bör tilläggas: Det är en synnerligen krävande uppgift att genomföra en dylik andlig nyorientering inom ett folk och den kommer säkerligen också att möta motstånd hos

280

många, därför är det brottsligt och dumt att samtidigt genom egna svagheter och fel ge dem, som motarbeta denna nyorientering, vapen i händerna.

Man måste förstå, att det nödvändigtvis kommer att dröja en tid, innan folket fullkomligt har fattat regeringens inre avsikter, ty man kan ju inte komma med förklaringar om, vad som är det yttersta målet för ett dylikt politiskt förarbete. I stället måste man räkna med massans blinda tro eller de intellektuellt högre stående, ledande skiktens intuitiva förståelse. Men eftersom en sådan politisk klarsyn och intuition ej är tillfinnandes hos många och upplysningar inte kunna lämnas av rent politiska skäl, så komma alltid en del av de intellektuella ledande skikten att vända sig emot dylika nya tendenser, vilka till följd av sin ogenomskådlighet kunna förefalla som blotta experiment. På detta sätt uppväckas de ängsliga konservativa elementens motstånd.

Därför blir det ännu nödvändigare att vrida alla användbara vapen ur händerna på dem, som störa förberedelserna till den ömsesidiga förståelsen. Särdeles när det, som hos oss, är frågan om uppblåsta föreningspatrioters och kälkborgerliga kafépolitikers orealiserbara och fantastiska pladder. Ty vid närmare eftertanke kan man väl knappast bestrida, att ropet på en ny krigsflotta, på återerövringen av våra kolonier o. s. v. i själva verket endast är löjligt svammel, och att man inte ägnar en tanke åt det praktiska realiserandet. Men det sätt, varpå man i England politiskt utnyttjar dessa dåraktiga utgjutelser av dels oförargliga och dels förryckta protestmakare, som dock alltid sig ovetande gå våra dödsfienders ärenden, kan icke betraktas gynnsamt för Tyskland. Man tröttar på det viset ut sig genom skadliga smådemonstrationer mot Gud och hela världen och glömmer den grundsats, som är den första förutsättningen för all framgång, nämligen: Vad du gör, gör helt! Man är smått oförskämd mot fem eller tio olika stater och glömmer att samla alla psykiska och fysiska krafter till en stöt i hjärtat på vår skändligaste motståndare och man

281

offrar de möjligheter, som finnas att genom allianser förstärka kraften i denna stöt. Även på detta område har den nationalsocialistiska rörelsen en uppgift att fylla. Den måste lära vårt folk att för det första bortse från småsaker; att inte splittra sig på bisaker, utan ständigt hålla för ögonen, att det mål vi i dag skola strida för, är vårt folks existens, och att den enda fiende vi måste träffa är och förblir den makt, som vill beröva oss denna.

Mycket kommer att bereda oss bitter smärta. Men detta är inte anledning nog att avsvärja sig förnuftet och gräla med hela världen i stället för att med koncentrerad kraft vända sig mot sin bittraste fiende.

För övrigt har det tyska folket ingen rätt att anklaga den övriga världen för dess uppträdande, så länge det inte ställt de förbrytare in för rätta, som köpt och förrått sitt eget land. Det är intet heligt allvar, när man på långt, tryggt håll skymfar och protesterar mot England, Italien o. s. v. men låter de kräk gå fria, som i den fientliga krigspropagandans sold berövade oss vagnen, bröto vår moraliska ryggrad och förrådde riket för trettio silverpenningar.

Fienden gör endast, vad man kunde förutse. Vi borde lära av honom.

Men den som på inga villkor vill höja sig till en sådan uppfattning, må ändock betänka, att sedan återstår endast resignationen, ty sedan är all slags allianspolitik omöjlig för all framtid. Kunna vi inte ingå förbund med England, därför att det tagit kolonierna, inte med Italien, därför att det äger Sydtyrolen, inte heller med Polen eller Tjeckoslovakiet, skulle det inte återstå någon i Europa med undantag av Frankrike - som utom allt annat även stulit ifrån oss Elsass-Lothringen.

Huruvida det tyska folket skulle vara betjänt med något sådant - den frågan behöver man väl inte ens ställa. Det viktiga är emellertid, om dessa åsikter föras till torgs av en enfaldig stackare eller en förslagen skojare.

282

Är det fråga om ledande personer, tror jag för min del, att det senare är fallet.

Mänskligt att döma kan det således mycket väl åvägabringas en sådan nyorientering inom tidigare fientliga folk, vilkas intressen i framtiden komma att sammanfalla med våra. Men detta kan inträffa först, när vår stats inre styrka och dess vilja till självförsvar gör, att vi kunna anses som värdiga bundsförvanter och vi sluta upp med att genom otympligheter och rentav brottsliga handlingar sätta vapen i hand på dem, som äro motståndare till en sådan förbindelse med våra tidigare fiender.

*

Den tredje invändningen är svårast att besvara.

Är det tänkbart att de, som företräda de för en allians eventuellt ifrågakommande nationernas verkliga intressen, skola lyckas genomdriva sina åsikter mot de fria folk- och nationalstaternas judiska dödsfiender?

Skulle t. ex. den traditionella brittiska statskonstens krafter ännu räcka till för att krossa det förhärjande judiska inflytandet?

Denna fråga är som sagt mycket svår att besvara. Den beror på alltför många faktorer för att man skall kunna ge ett bestämt omdöme. En sak är i varje fall säker: En stat finns det, där statsmakten är så fast stabiliserad och så obetingat inställd på att tjäna landets intressen, att man inte längre kan tala om judiskt inflytande som ett verksamt hinder för politiskt nödvändiga åtgärder.

Den kamp, som det fascistiska Italien för mot judendomens tre huvudvapen, fast den kanske kämpas omedvetet (vilket jag själv dock inte tror), är det bästa tecknet på, att gifttänderna - må vara på indirekt väg - börja dragas ut på denna överstatliga makt. Förbudet mot hemliga frimurarsällskap, förföljelsen mot den övernationella pressen liksom den fortlöpande kampen mot den internationella marxismen

283

samt den fascistiska statsuppfattningens fortgående befästande kommer att tillåta den italienska regeringen att alltmera ägna sina krafter åt att tjäna det italienska folket, utan hänsyn till den judiska världshydrans väsenden.

Sämre ligga förhållandena till i England. I detta den "fria demokratiens" hemland härskar i dag juden nästan oinskränkt via den offentliga meningen. Och likväl äger även där en oavbruten kamp rum mellan dem, som förfäkta brittiska statsintressen och dem, som kämpa för den judiska världsdiktaturen.

Hur hård kampen mellan dessa olika intressen är, kunde man efter kriget iakttaga på å ena sidan den brittiska statsledningens, å den andra pressens inställning till de japanska problemen. Strax efter krigets slut började den gamla friktionen mellan Europa och Japan att åter göra sig gällande. Naturligtvis kunde inte de europeiska stormakterna förhålla sig likgiltiga inför denna nya, stora krigsfara. All frändskap till trots kan England likväl inte hålla tillbaka en viss känsla av avund inför Förenta staternas framstöt på alla områden av internationell handels- och maktpolitik. Man förstår, att England i dag med oro och bekymmer prövar sina gamla förbindelser och att den brittiska statskonsten med ängslan ser fram mot den tidpunkt, då det inte längre skall heta: "England, världshavens behärskare", utan "Förenta staternas hav".

Det är svårare att komma åt den gigantiska amerikanska statskolossen med de enorma rikedomar, som en jungfrulig jord skänker, än det ansatta tyska riket. Om det någon gång skulle bli fråga om liv och död, så skulle England, hänvisat endast till sig självt, vara vigt åt undergången. Därför griper man begärligt den gula näven och klamrar sig fast vid ett förbund, som måhända är oförsvarligt ur rasens synpunkt men ur statspolitisk den enda möjligheten att stärka det brittiska världsväldet geni emot den uppåtsträvande amerikanska kontinenten.

Medan därför den engelska statsledningen, trots vapenbrö-

284

draskapet på de europeiska slagfälten, inte ville besluta sig för att upplösa förbindelsen med den asiatiske partnern, kastade sig hela den judiska pressen över just detta förbund.

Hur kommer det sig, att t. ex. Northcliffepressen, det brittiska rikets trogna vapendragare i kampen mot Tyskland, plötsligt uppsäger tro och loven och går sina egna. vägar?

Tysklands förintande var ej i första hand ett engelskt, utan ett judiskt intresse, alldeles som nu ett förintande av Japan mindre motsvarar rent brittiska intressen än de vittgående önskemål, som det drömda judiska världsrikets ledare hysa. Medan England tröttar ut sig på att vidmakthålla sin ställning i världen, organiserar juden sitt anfall för att erövra den.

Han ser redan de europeiska staterna som viljelösa verktyg i sin hand, antingen via en s. k. västlig demokrati eller i form av direkt herravälde genom den ryska bolsjevismen. Men han håller inte bara den gamla världen i sina tyglar, även den nya hotas av samma öde. Judarna är det, som regera de amerikanska börserna. För varje år blir deras kontrollmakt större över ett hundratjugomiljonersfolks arbete; endast helt få finnas, som till deras vrede hittills lyckats hålla sig helt oberoende.

Med förslagen skicklighet knåda de den allmänna meningen och forma den till ett vapen i kampen för sin egen framtid. Och redan tro sig judendomens främsta kunna skåda den

dag, när det nedärvda ordet om den stora folkförödelsens dag skall gå i uppfyllelse.

Men förekomsten av en enda fri stat i raden av nationaliserade kolonialområden skulle kunna göra hela verket om intet i sista stund. Ty endast om den omfattar allt, kan en bolsjeviserad värld bestå.

Ifall ett enda land lyckas bevara sin nationella kraft och storhet, så kommer det judiska världssatrapriket att, liksom varje annan despoti här i världen, med nödvändighet duka under för den nationella tankens kraft.

Nu vet juden mycket väl, att han genom sin under årtusenden förvärvade anpassningsförmåga kan underminera

285

europeiska folk och uppfostra dem till könlösa bastarder, men att han knappast skulle kunna bereda en asiatisk nationalstat av Japans karaktär ett dylikt öde. Tyskar, engelsmän, amerikanare och fransmän kan han efterlikna, men till de gula asiaterna har han inga bryggor. Därför försöker han efter beprövat mönster krossa den japanska nationalstaten för att bli kvitt denne farlige vedersakare, innan han i sin näve förvandlar den sista statliga makten till en despoti över alla värnlösa varelser.

Därför hetsar han nu folken mot Japan liksom förut mot Tyskland, och det är anledningen till, att den brittisk-judiska pressen, samtidigt som den brittiska statsledningen söker bibehålla förbundet med Japan, uppfordrar till kamp mot denna bundsförvant för att föra demokratien framåt och förbereder förintelsekriget med fältropet: Ned med den japanska militarismen och kejsardömet.

Så egenmäktig är numera juden i England.

Där kommer fördenskull kampen mot den judiska världsfaran att taga sin början.

Och här står den nationalsocialistiska rörelsen inför sin väldigaste uppgift.

Den måste öppna folkets ögon för de främmande nationerna och ständigt ånyo påpeka mänsklighetens verklige fiende. I stället för att rikta vårt hat mot arter, som allting tycks vilja skilja oss från, men som trots allt, det gemensamma blodet och den gemensamma kulturen förenar oss med, skola vi rikta det mot mänsklighetens ende fiende, upphovsmannen till allt ont.

Men den nationalsocialistiska rörelsen måste draga försorg om, att man åtminstone i vårt land avslöjar dödsfienden och att kampen mot honom, som ett hoppets tecken om en ljusare tid, må visa även de andra folken vägen till den kämpande ariska mänsklighetens räddning.

För övrigt må förnuftet vara vår ledsagare och viljan vår styrka. Må handlingens heliga plikt giva oss ståndaktighet och vår tro förbliva vår högste beskyddare.

  

 Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!

---

Judaism =Racism, Domination, Dccupation | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

---

The Protocols of Zion | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |

---