Propaganda och organisation Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

PROPAGANDA OCH ORGANISATION

År 1921 fick i flera avseenden en alldeles särskild betydelse för mig och rörelsen.
Efter mitt inträde i tyska arbetarpartiet övertog. jag omedelbart ledningen av propagandan. Jag ansåg denna gren som den för ögonblicket ojämförligt viktigaste. Den närmaste uppgiften var ju inte att lösa de organisatoriska frågorna, stan att skaffa rörelsen flera anhängare. Propagandan måste skynda organisationen långt i förväg och först skaffa organisationen det nödiga människomaterialet. Jag är för övrigt motståndare till ett alltför hastigt och pedantiskt organiserande. Sådant föder för det mesta blott ett dött mekaniserande och mycket sällan en levande organisation. Ty en organisation är något, som har det organiska livet och utvecklingen att tacka för sin existens. Idéer, som gripit ett antal människor, komma alltid att sträva mot en viss ordning, och denna inre urgestaltning är av mycket stort värde. Men även i detta f all måste man räkna med den mänskliga svagheten, som lockar individen att åtminstone till en början stödja sig mot någon överlägsen personlighet. Om en rörelse mekaniskt organiseras uppifrån, kan det bli fara för, att en ledare, som en gång utvalts, kanske stan att vara så riktigt känd och möjligen inte särskilt lämpad, på grund av avundsjuka söker förhindra att duktigare element arbeta sig fram inom rörelsen. Den skada en sedan företeelse medför, kan få en ödesdiger betydelse, i synnerhet för en ung rörelse.

Av detta skäl är det lämpligare att först under någon tid
223
genom en centralt ledd propaganda ge idén en viss spridning och sedan med omsorg genomsöka och pröva det så småningom samlade människomaterialet för att finna ledarämnen. Ofta kommer det att visa sig, att människor, som kunna förefalla obetydliga, äro borna ledare.

Men det vore fullkomligt oriktigt att anse ett överflöd på teoretiska kunskaper som karakteristiska bevis på ledarbegåvning.

Motsatsen slår ofta in. Endast i mycket sällsynta fall äro de stora teoretikerna även stora organisatörer. Ty en teoretikers storhet grundar sig på, att han känner till och slår fast abstrakt riktiga lagar, medan en organisatör först och främst måste vara psykolog. Han är tvungen att ta människan, som hon är och därför måste han känna henne. Han får varken överskatta eller ringakta henne som massindivid. Tvärtom måste han försöka lämpa sig i lika mån efter svagheten och styrkan i hennes karaktär för att med hänsyn till alla faktorer skapa en rörelse, vilken som en levande organism är fylld av stark och bestående kraft och sålunda ägnad att uppbära en idé och föra den till framgång.

Mycket sällan är emellertid en stor teoretiker samtidigt en stor ledare. En sådan är snarare agitatorn, hur ogärna de, som blott ägna en fråga ett vetenskapligt intresse, än vilja lyssna till ett sådant påstående; och ändock är detta så självklart. En agitator, som kan förmedla en ide till den stora massan, måste vara psykolog, t. o. m. om han blott och bart är en demagog. Därför är han alltid mera lämpad att vara ledare, än den människofrämmande, världsfrånvände teoretikern. Ty att leda är detsamma som att kunna gripa massorna. Gåvan att ge gestalt åt idéer har intet med ledartalang att göra. Det är fullkomligt fåfängt att strida om, vad som har den största betydelsen: att ställa upp ideal och mål för mänskligheten eller att förverkliga dem. Det är med detta som med så mycket annat här i livet, det ena vore fullkomligt meningslöst utan det andra. Den allra vackraste teoretiska insikt förblir utan
224
ändamål och värde, om ej ledaren sätter massorna i rörelse mot målet. Och vad förmådde omvänt en ledares hela genialitet och hänförelse, om inte den snillrike teoretikern uppställde mål för den mänskliga kampen. Det är ytterst sällsynt, att teoretikern, organisatören och ledaren förenas i en person; en sådan kombination ger den store mannen.

Under min tidigaste verksamhet inom rörelsen ägnade jag mig, som redan nämnts, åt propagandan. Den måste så småningom skapa en liten kärntrupp, fylld av den nya läran, för att utbilda det material, som sedan kunde bli den första början till en organisation. Propagandans mål låg dock betydligt längre bort än organisationens.

Om en rörelse vill riva ned en hel värld och bygga upp en ny i dess ställe, så måste dess ledare vara fullkomligt på det klara med följande principer: En rörelse måste först och främst uppdela sitt material i två stora grupper, medlemmar och anhängare.

Propagandans uppgift är att värva anhängare, organisationens att vinna medlemmar.

Anhängare av en rörelse är den, som förklarar sig gilla dess mål, medlem är den, som kämpar för den.

Anhängaren vinnas genom propaganda. Medlemmen drives genom organisationen att själv medverka till att värva nya anhängare, som sedan i sin tur kunna bli medlemmar.

Då det endast är förbundet med ett passivt erkännande av en idé att vara anhängare, medan däremot medlemskap kräver en aktiv insats, kommer det alltid att finnas bara en till två medlemmar på tio anhängare.

Anhängarskapet bottnar i kunskap, medlemskapet i mod att själv företräda och utbreda den ide, man lärt känna. Kunskapen i dess passiva form motsvarar majoriteten av

mänskligheten, som är trög och feg. Medlemskapet är förbundet med en aktiv inriktning och motsvarar där för blott en minoritet.

Propagandans uppgift är alltså att oavbrutet sörja för, att
225
en idé vinner anhängare, medan organisationen måste inrikta hela sin kraft på att göra de värdefullaste anhängarna till medlemmar. Propagandan behöver därför inte bry sin hjärna med, vad varenda en som den når egentligen är för en människa, hennes lämplighet, förmåga eller karaktär. Det är organisationen, som ur massan sorgfälligt skall plocka ut de element, vilka kunna bidraga till rörelsens seger.
*
Propagandan försöker påtvinga hela folket en lära, organisationen innesluter endast dem, som inte av psykologiska skäl kunna komma att hämma rörelsens vidare utveckling.
*
Propagandan bearbetar hela allmänheten med sina idéer och gör den mogen för rörelsens seger, medan organisationen tillkämpar sig denna seger genom en bestående, organisk och kampduglig sammanslutning av de anhängare, som äro villiga och i stånd att föra kampen till seger.
*
En idé segrar fortare, ju mera omfattande propagandan bearbetat hela allmänheten och ju exklusivare, hårdare och fastare den organisation är, som svarar för kampens praktiska sida.

Det framgår av detta, att anhängarnas antal aldrig kan bli för stort, medan medlemmarnas oftare blir för stort än för litet.
*
När propagandan preparerat ett helt folk med en ide, kan en organisation fullbords verket med en handfull människor. Propaganda och organisation, alltså anhängare och medlemmar stå därmed i ett bestämt förhållande till varandra. Ju bättre propagandan arbetat, desto mindre kan organisationen vara, och ju större antalet anhängare är, desto blygsammare
226
kan medlemmarnas antal vara och vice versa: ju sämre propagandan är, desto större måste organisationen vara och ju mindre anhängareskara en rörelse vinner, desto större måste medlemsantalet vara, om den över huvud taget skall kunna räkna på någon framgång.
*
Propagandans första uppgift är att vinna människor för en senare organisation; organisationens uppgift är att vinna människor, som kunna föra propagandan vidare. Propagandans andra uppgift är att upplösa den bestående uppfattningen i samhället och genomtränga det med den nya läran, medan organisationens andra uppgift blir kampen om makten, vilken skall föra den nya läran till slutgiltig seger.
*
Sin mest avgörande framgång vinner en revolutionerande världsåskådning, när denna nått om möjligt alla människor, vilka senare påtvingas den nya läran, om det blir nödvändigt, medan idens organisatoriska uttryck, alltså rörelsen, lämpligast bör omfatta endast så många, som oundgängligen behövas för att besätta de viktigaste centra i den ifrågakommande staten.

Detta betyder med andra ord följande:

I varje verkligt stor, världsomstörtande rörelse är propagandans första uppgift att utbreda rörelsens idé. Den skall alltså outtröttligt försöka att för andra klargöra de nya tankegångarna, alltså draga dem över till sin egen sida eller åtminstone göra dem osäkra på sin egen övertygelse. Eftersom detta arbete för spridningen av en lära, propagandan således, måste äga en ryggrad, är det nödvändigt, att läran skapar sig en fast organisation. Organisationen hämtar sina medlemmar ur skaran av anhängare, som vunnits genom propagandan. Deras antal växer snabbare, ju intensivare propagandan be-
227
drives; och denna kan i sin tur arbeta bättre ju starkare och kraftfullare organisation, den har bakom sig.

Organisationens förnämsta uppgift är därför att sörja för, att inga inre slitningar bland rörelsens medlemmar leda till en söndring och därmed försvagning av arbetet inom rörelsen; vidare att den beslutsamma kamplusten inte dör, utan ständigt förnyas och befästes. Medlemsantalet behöver inte fördenskull växa i det oändliga, tvärtom; eftersom endast en bråkdel av mänskligheten är djärvt och energiskt anlagd, så skulle en rörelse, som ständigt utvidgar sin organisation, därigenom så småningom råka ut för en försvagning. Organisationer, vilkas medlemsantal växer över en viss höjd, förlora med tiden sin slagkraft och kunna icke längre i beslutsamt angreppsmod understödja eller utnyttja propagandan för idén.

Ju större en idé är och ju mera revolutionerande till sitt innehåll, desto större kommer medlemmarnas aktivitet att vara, ty med lärans omstörtande kraft förenar sig ett faromoment för dem, som ansluta sig till den, vilket nog är ägnat att hålla småsinta och fega kälkborgare på avstånd. I stillhet kunna de känna sig som anhängare, men de vägra att erkänna detta för offentligheten genom att ingå som medlemmar. Till en verkligt omstörtande idés organisation söka sig därför endast de mest aktiva av de anhängare, som vunnits genom propagandan. Just i denna aktivitet hos en rörelses medlemmar, garanterad genom ett naturligt urval, ligger förutsättningen för ett vidare aktivt propagandaarbete för iden liksom även för en framgångsrik kamp för dennas förverkligande.

Den största fara, som kan hota en rörelse, är ett genom en alltför hastig framgång abnormt ökat medlemsantal. Ty lika sant som en rörelse undvikas av fega och egoistiska människor, så länge den står i den bittra kampen, lika visst bruka dessa typer förvärva medlemskap, när partiet genom utvecklingens gång med sannolikhet står inför någon stor framgång eller redan vunnit den.
228
Detta faktum förklarar, varför så många segerrika rörelser, på grund av någon oförklarlig inre svaghet hejda sig, inställa kampen och slutligen dö ut, just som de vunnit stora framgångar och till synes stå inför sina önskningars mål. Den första segern har gjort, att så många dåliga, ovärdiga och särskilt fega element kommit in i deras organisationer, att dessa mindervärdiga element till slut få övervikt över de kampdugliga och tvinga rörelserna att tjäna sina egna intressen, draga ned dem till den obetydliga nivå, där deras eget hjältemod står, och underlåta allt, som kan fullborda den ursprungliga idéns seger. Det fanatiskt omfattade målet har därmed utplånats och kamplusten förlamats eller, som den borgerliga världen brukar uttrycka det: "Det har kommit vatten i vinet." Och sedan bli framgångarna förvisso ganska begränsade.

Så snart en rörelse börjat gynnas av framgång, måste den därför genast av ren självbevarelsedrift spärra tillträdet för nya medlemmar och sedan endast med den yttersta försiktighet utvidga sin organisation. Endast på så sätt kan den vidmakthålla rörelsens kärna oförfalskat frisk och sund. Den måste draga försorg om, att den fortsatta ledningen anförtros åt denna kärna ensam. Den skall alltså bestämma den väg, propagandan skall gå för att få rörelsens principer allmänt vedertagna samt vidare, som maktens innehavare, företaga de åtgärder, vilka krävas för att praktiskt förverkliga idéerna.

I den erövrade staten skall den besätta alla viktiga poster och bilda hela ledningen av medlemmar ur den gamla rörelsens grundstomme. Denna politik måste konsekvent drivas, ända tills partiets principer och läror blivit den nya statens fundament och innehåll. Först sedan kan den särskilda författning, som framfötts för staten ur rörelsens anda, fatta tyglarna. Men detta försiggår under tvekamp, ty här blir det mindre fråga om mänskligt förstånd än en strid mot vissa krafter, som visserligen äro kända, men trots detta inte kunna fjättras För alltid.

Alla stora rörelser, de må vara av religiös eller politisk
229
natur, ha insikten om dessa principer och deras tillämpning, och endast detta, att tacka för sina stora framgångar. Men i synnerhet äro varaktiga framgångar otänkbara, om man inte tager hänsyn till dessa lagar.
*
Som partiets propagandaledare har jag ägnat mycken möda åt att bereda mark för rörelsens kommande storhet, men särskilt har jag genom den radikalism, jag ådagalagt under detta arbete, lyckats åstadkomma, att organisationen endast fick ett mycket gott material. Ty ju radikalare och mera upphetsande min propaganda var, desto mera avskräckte den svaga stackare och vankelmodiga naturer samt avhöll dem från att tränga in i vår organisations innersta kärna. De hade möjligen blivit anhängare, ett faktum som de nog inte hade betonat särskilt högljutt utan snarare ängsligt förtigit. Hur många är det inte, som försäkrat mig, att de egentligen helt och hållet gillade allt, vad jag sade men ändock inte under några omständigheter kunde bli medlemmar. Rörelsen var så radikal, att ett medlemskap utsatte vederbörande för kritik och t. o. m. faror, så man fick ej förtänka den ärbare, fredlige borgaren om han åtminstone till en början höll sig på avstånd, även om han i sitt hjärta fullkomligt tillhörde oss.

Och detta var egentligen bara bra.

Om dessa människor, som i grund och botten inte gillade revolutionen, samtliga hade gått in i vårt parti vid denna tid, till på köpet som medlemmar, hade vi nu kunnat betrakta oss som ett fromt brödraskap men ingalunda som en ung, kampglad rörelse.

Den levande och gåpåaraktiga form, jag gav vår propaganda, befäste och garanterade vår rörelses radikala inriktning, ty numera var det endast radikala element - frånsett några få undantag - vilka voro beredda att bli medlemmar. Men vår propaganda hade i alla fall haft den verkan, att redan efter kort tid hundratusentals människor inte bara gåvo
230
oss rätt i sitt inre, utan önskade att vi skulle segra, även om de personligen voro för fega att offra något för segern eller ens ville gå in som medlemmar.

Till inemot mitten av år 1921 kunde denna verksamhet , alltså medlemsvärvning, vara tillräcklig och rörelsen till nytta. Men speciella händelser under högsommaren detta år gjorde det lämpligt att nu, sedan propagandan långsamt börjat bära frukt, anpassa och sammanfoga organisationen därefter.

Ett försök, som en grupp nationella fantaster gjorde, att med stöd av partiets dåvarande ordförande tillskansa sig ledningen, slutade med ett fiasko för den lilla intrigen, och en generalförsamling av medlemmar överlämnade enhälligt rörelsens hela ledning åt mig. Detta följdes omedelbart av ett beslut, enligt vilket hela ansvaret för rörelsen vilade på dess ordförande, kommittébeslut principiellt avskaffades och ett system av arbetsfördelning infördes i dess ställe, vilket sedermera haft de mest välsignelsebringande följder.

Från första augusti 1921 åtog jag mig denna rörelsens inre reorganisation och fick därvid stöd av en rad utmärkta krafter, som jag finner det lämpligt att omnämna i ett särskilt tillägg.

Vid försöket att nu organisatoriskt göra bruk av propagandans resultat och således fastslå dem, blev jag tvungen göra rent hus med en rad gamla vanor och i stället införa principer, som inga av de existerande partierna ägde eller hade erkänt.

Under åren 1919 och 1920 hade rörelsen, förutom sin ledning ett utskott, som valdes av medlemsrepresentationer, vilka själva i sin tur föreskrevas av statuterna. Utskottet bestod av en förste och en andre kassör, en förste och en andre sekreterare samt som chef en förste och en andre ordförande. Därtill kom även en representant för medlemmarna, chefen för propagandan och åtskilliga bisittare.

Utskottet förkroppsligade egentligen, hur komiskt det än låter, det som rörelsen själv på det skarpaste ville bekämpa,
231
nämligen parlamentarismen. Det var ju tydligt, att det här rörde sig om en princip, som från den minsta ortsgruppen över distrikten, landskapen och upp till delstaterna förkroppsligade just det system, vi alla ledo under och än i dag göra.

Det var en trängande nödvändighet att snart åstadkomma en förändring i dessa förhållanden, såvida inte rörelsen, till följd av dålig grundval för sin inre organisation, skulle fördärvas för alltid och så bli ur stånd att en gång fylla sin stora uppgift.

Vid utskottssammanträdena förde man protokoll, voterade och träffade avgöranden med majoritet; de utgjorde i själva verket parlament i smått. Även här saknades varje slag av ansvar och ansvarighet. Även här härskade samma galenskap och samma oförnuft, som i våra stora statliga representationer. Till detta utskott utnämnde man sekreterare, män för kassaväsendet, män som skulle representera medlemmarna, män för propagandan och för Gud vet allt, men sedan lät man ändock alla gemensamt taga ställning till varje enskild fråga och träffa avgörandena med omröstning. Alltså röstade den man, som hade propagandan om hand, i en angelägenhet, som föll inom finanschefens område, medan denne i sin tur röstade i organisatoriska frågor och organisationschefen i en sak, som egentligen borde ha angått sekreteraren allena.

Men varför man avdelade en särskild man för propagandan, när kassörer, sekreterare och medlemsrepresentanter o. s. v. fingo döma i vidkommande frågor, det förefaller lika obegripligt för en frisk hjärna, som det skulle vara, om föreståndarna och konstruktörerna för vissa grenar inom ett fabriksföretag skulle avgöra frågor, som inte hade ett dugg att göra med deras eget fack.

Jag fogade mig emellertid inte i detta vansinne utan började redan efter kort tid att hålla mig borta från sammanträdena. Jag skötte min propaganda och därmed basta. Och för övrigt undanbad jag mig, att förste bäste odugling skulle få lägga
232
sig i mina angelägenheter. På samma sätt lät jag bli att blanda mig i de övrigas angelägenheter.

Men sedan de nya statuterna antagits och jag utsetts till posten som förste ordförande samt detta givit mig nödig auktoritet och motsvarande rättigheter, blev det också ett brått slut på detta vansinne. I utskottsbeslutens ställe infördes principen om den absoluta ansvarigheten.

Förste ordföranden bär ansvaret för rörelsens hela ledning. De under honom stående utskottsmedlemmarna, såväl som andra behövliga medarbetare, indelar han efter det arbete, som skall uträttas. Var och en av dessa är sedan fullständigt ansvarig för den uppgift, han åtagit sig. Han är underordnad endast förste ordföranden, vilken skall sörja för, att alla samarbeta och kanske själv får leda detta samarbete genom att utse lämpliga personer och draga upp de allmänna riktlinjerna.

Denna lag om principiell ansvarighet har så småningom växt samman med rörelsen som någonting självklart, åtminstone vad partiledningen beträffar. Men det kommer att dröja år, innan dessa principer genomdrivas i de små ortsgrupperna, landskapen och distrikten, ty pultroner och oduglingar komma naturligtvis alltid att värja sig mot ett sådant system; de komma alltid att finna det obehagligt att ensamma behöva bära ansvaret för ett företag. De känna sig friare och bättre till mods om de vid varje avgörande kunna falla tillbaka på en utskottsmajoritet. Jag finner det i alla fall nödvändigt att vända mig mot sådana tänkesätt med yttersta skärpa. Man bör inte giva fegheten företräde framför ansvarsmedvetandet. Endast efter sådana linjer kan man, om än efter lång tid, skapa en uppfattning om en ledares plikter och kvalifikationer, vilket bringar det därhän, att endast de, som verkligen äro kallade och utvalda, nå fram till ledarställning.

I alla händelser måste en rörelse, som går till storms mot det parlamentariska vansinnet, själv vara fri från sådant. Och den kan endast på denna grund få kraft för sin kamp.
233
En rörelse som i majoritetsherraväldets tid på alla områden följer ledartankens princip, och den därav betingade ansvarighetsprincipen, den kommer med matematisk visshet att en dag likvidera det bestående och gå som segrare ur striden.

Inom rörelsen medförde denna princip en fullständig omorganisering. Och en logisk följd av den var en mycket skarpt dragen gräns mellan rörelsens affärsdrivande avdelningar och den politiska ledningen. I princip utsträcktes ansvarigheten även till samtliga partiföretag, och det medförde en säker sanering av dem, att de befriades från alla politiska inflytanden och inriktades på sina rent ekonomiska uppgifter.

När jag hösten 1919 trädde in i partiet, som då bestod av sex man, hade det varken någon expedition eller några anställda, inga formulär eller stämplar, lika litet som trycksaker. Som sammanträdeslokal användes till en början ett värdshus på Herrengasse och senare ett kafé vid Gasteig. Detta tillstånd var olidligt. Det dröjde inte länge, innan jag satte i gång och genomsökte en mängd restauranger och värdshus i München i avsikt att finna något enskilt rum eller någon annan lokal, som jag kunde hyra för partiet. I gamla Sterneckerbräu i Tal , fanns det ett litet välvt rum, som tidigare hade tjänat som någon sorts krogrum för de bajerska riksråden. Det var mörkt och skumt och därför lika lämpligt för sitt tidigare ändamål, som det var olämpligt för sitt tilltänkta nya. Den lilla gränden, dit rummets enda fönster vette, var så smal, att lokalen låg i dunkel även den ljusaste sommardag. Det blev vårt första kontor. Men eftersom hyran endast uppgick till 50 mark i månaden - för oss en jättesumma på den tiden - så kunde vi inte komma med så stora fordringar och hade inte rätt att klaga, ens när man till vår inflyttning rivit ned den för riksråden avsedda väggpanelningen, så att rummet mera gjorde intryck av en grift än kontor.

Men ändock var detta ett stort framsteg. Med tiden fingo vi elektriskt ljus, senare telefon, ett bord och några lånade stolar komma dit, en öppen hylla och litet senare ett skåp;
234
två serveringsbord, som tillhörde värden, använde vi som förvaringsplats för flygblad, affischer o. s. v.

Att sköta rörelsen, som man gjort förut, d. v. s. med ett utskottssammanträde i veckan, var omöjligt i längden. Det enda sättet för en effektiv skötsel av de löpande ärendena var att anställa en avlönad tjänsteman.

Men det ställde sig mycket svårt vid den tidpunkten. Rörelsen hade ännu mycket få medlemmar, och det var nästan omöjligt att bland dem finna en lämplig man, som med minsta anspråk för egen del var beredd att fylla rörelsens mångfaldiga anspråk.

En soldat Schussler, en f. d. kamrat till mig, befanns efter långt sökande lämplig och blev partiets förste tjänsteman. Till en början satt han dagligen mellan 6 och 8 på vår nya expedition, senare mellan 5 och 8, så hela eftermiddagen, och efter kort tid togs hela hans dag i anspråk, och han skötte nu sin tjänst från tidigt på morgonen till sent på natten. Han var en lika flitig, som redbar och bottenärlig människa, vilken inte sparade sig någon möda och särskilt var en mycket trogen anhängare till rörelsen. Schussler hade med sig en liten skrivmaskin, som var hans egen, den första apparat av detta slag, som användes inom vår rörelse. Partiet förvärvade den sedermera genom avbetalningar. Ett litet kassaskåp föreföll vara nödvändigt för att skydda kortregistret och medlemslistorna för tjuvaktiga fingrar. Det var ingalunda för att deponera några stora penningsummor, som vi skaffade det. Vi hade det oändligt fattigt, och jag sköt ofta till av mina små besparingar.

Efter ett och ett halvt år blev expeditionslokalen för liten, och vi flyttade till en ny på Corneliusstrasse. Det var återigen ett värdshus, som vi flyttade in i, men vi hade nu inte längre bara ett rum utan hela tre och dessutom ett stort expeditionsrum med diskar. Vid den tiden tyckte vi, att det var ganska mycket. Här stannade vi till november 1923.

I december 1920 förvärvade vi Völkischer Beobachter. I en-
235
lighet med sitt namn företrädde denna tidning i allmänhet folkliga intressen och skulle nu ombildas till organ för N. S. D. A. P. Till en början kom den ut två gånger i veckan, i början av 1923 blev den daglig och fick i slutet av augusti 1923 sitt senare bekanta, stora format.

Som fullkomlig nybörjare inom tidningsyrket måste jag betala många dyra lärpengar.

Det faktum, att knappt en enda verkligt betydande nationell tidning existerade geni emot hela den väldiga judiska pressen, borde redan det ge en något att tänka på. Som den praktiska erfarenheten lärde mig, berodde detta till mycket stor del på de föga affärsmässiga metoder, enligt vilka de nationella företagen i allmänhet sköttes. Man utgick alltför mycket från den åsikten, att sinnelaget betydde mera än resultaten. En fullkomligt falsk uppfattning, eftersom sinneläget inte får vara något innehållslöst utan bör taga sig sitt vackraste uttryck i gärningar. Var och en, som åstadkommer något av verkligt värde för sitt folk, bevisar med detta ett fosterländskt sinnelag, medan en annan, som bara hycklar ett visst intresse utan att i verkligheten göra sitt folk några nyttiga tjänster, är en kräftskada för allt verkligt nationellt kännande. Han drar ned även sina meningsfränder.

Även "Völkischer Beobachter" var, som framgår av namnet, ett s. k. nationellt organ med alla de goda egenskaper och ännu mer fel och svagheter, som bruka behäfta nationella institutioner. Tidningens ekonomiska organisation var lika omöjlig, som dess innehåll var hedervärt. Företaget sköttes enligt den principen, att en nationell tidning skall hållas vid liv med gåvor från nationellt intresserade i stället för att försöka klara sig i konkurrensen med de övriga. Man inser inte, att det är skamligt, att ädelmodiga fosterlandsvänner skola behöva gottgöra de förluster, som slarvet och bristerna hos företagets ledning åsamka.

Jag har i varje fall ansträngt mig att åstadkomma en förändring i dessa förhållanden, som jag snart fann ganska be-
236
tänkliga. Och lyckan var mig bevågen, såtillvida som den förde i min väg en man, vilken sedermera gjort rörelsen mycket stora tjänster både som tidningens och partiets ekonomiske ledare. År 1914., alltså i fält, lärde jag känna partiets nuvarande överste ekonomiske ledare, Max Amann, som då var min överordnade. Under de fyra år kriget varade, hade jag nästan ständigt tillfälle att iakttaga min blivande medarbetares utomordentliga duglighet, flit och skrupulösa samvetsgrannhet.

Under högsommaren 1921 befann sig rörelsen i en svår kris. Det var några av de anställda, som jag inte längre kunde vara tillfreds med, särskilt en hade berett mig de bittraste besvikelser. Då vände jag mig till min forne regementskamrat, som slumpen en dag förde i min väg, och bad honom, att han skulle bli ekonomisk ledare för rörelsen. Efter lång tvekan Amann innehade en framtidsplats - gav han slutligen sitt bifall, men på det uttryckliga villkoret, att han inte skulle behöva bli exekutionsbetjänt åt några okunniga kommittéer utan böja sig för bara en herre.

Han blev alltså rörelsens förste ekonomiske ledare, och hans utomordentliga förtjänst är det, att ordning och reda infördes i de olika partiföretagen. Han ägde en verkligt omfattande merkantil utbildning. Denna sunda ordning har förblivit ett exempel inom organisationen, och ingen underavdelning har kunnat nå upp till den, än mindre överträffa den. Men som alltid här i livet, blir överlägsen skicklighet ofta anledning till avund och agg. Det måste man naturligtvis vänta sig även i detta fall och tåligt ta med på köpet.

Redan år 1922 fanns det på det hela taget fasta riktlinjer för rörelsens utbyggnad, såväl rent organisatoriskt som affärsmässigt. Det fanns redan ett fullständigt kortregister, vilket omfattade samtliga till rörelsen hörande medlemmar. Likaså hade rörelsens finansiering förts in på sunda banor. Löpande utgifter måste täckas med löpande inkomster, extrainkomster användes endast för liknande utgifter. Trots de svåra tiderna lyckades rörelsen därför hålla sig nästan skuldfri och t. o. m.
237
öka sin egendom. Det arbetades som i ett privat företag: den anställda personalen måste meritera sig genom sitt arbete och kunde ingalunda åberopa sig på det berömda "sinnelaget". Hos en nationalsocialist kommer sinnelaget till synes först och främst i hans beredvillighet, flit och förmåga att utföra det arbete, som hans folk anförtrott honom. Den som ej uppfyller sin plikt i dessa avseenden, skall inte berömma sig av det sinnelag, han själv syndar emot. Partiets nye ekonomiske ledare hävdade mot alla möjliga intressen med yttersta energi den åsikten, att partiföretagen ej finge vara några sinekurer för mindre arbetsvilliga anhängare eller medlemmar. En rörelse, som så ,häftigt bekämpar korruptionen i den nuvarande förvaltningsapparaten, måste hålla sig själv fri från sådana fel. Det förekom att man vid tidningen anställde sådana, som närmast tillhörde Bajerska folkpartiet men visade sig utomordentligt kvalificerade med hänsyn till sina arbetsprestationer. Detta försök fick i allmänhet utmärkta resultat. Just genom att på detta sätt öppet och ärligt erkänna vars och ens prestationer, lyckades rörelsen vinna sina anställdas hjärtan snabbare och grundligare än vad eljest varit fallet. De blevo senare goda nationalsocialister och förblevo så, inte endast till namnet utan även till gagnet, vilket de visade med det samvetsgranna, ordentliga och redliga arbete, de utförde i den nya rörelsens tjänst. Det säger sig självt, att man föredrog en välkvalificerad partikamrat framför en lika kvalificerad, som inte tillhörde partiet. Den beslutsamhet, varmed den nye ekonomiske ledaren hävdade dessa principer och allt motstånd till trots genomdrev dem, blev senare till största nytta för rörelsen. Detta allenast gjorde det möjligt för rörelsens ekonomiska ledning att under den svåra inflationstiden med dess tiotusentals ramlande företag och tusentals tidningar, vilka måste upphöra, hålla sig kvar och fylla sin uppgift och dessutom åstadkomma, att "Völkischer Beobachter" ständigt ökade sin upplaga. Vid denna tid hade den redan blivit en stor tidning:

År 1921 är av betydelse även därför, att jag då som par-
238
tiets ordförande lyckades befria även de mindre partiorganen från kommittéväldet med dess kritik och inblandningar. Detta var mycket viktigt, ty det visade sig omöjligt att kunna värva en dugande förmåga till någon post, så länge oduglingar skulle ha rättighet att lägga sig i hans göranden och låtanden med sitt prat, komma med anmärkningar och ställa till ett obotligt virrvarr. Sedan brukade dessa allvetande herrar helt anspråkslöst draga sig tillbaka för att söka rätt på ett nytt fält för sin kontrollerande och inspirerande verksamhet. Det fanns människor, som voro besatta av en formlig mani att se något bakom allt, som skedde, vilka ständigt voro havande med utmärkta planer, tankar, projekt och metoder. Det mål, som då hägrade för dem, var mestadels att bilda ett utskott, vilket som kontrollerande organ skulle utöva en sakkunnig uppsikt över de övrigas arbete. Det var nog inte många av dessa kommitterade, som blevo medvetna om, hur sårande det är och främmande för nationalsocialistisk mentalitet, när människor, som ingenting begripa, gång på gång lägga sig i de verkliga fackmännens åtgöranden. Jag har i alla fall ansett det som min plikt att skydda alla inom rörelsen, vilka hade en ansvarstyngd arbetsbörda, mot sådana element, hålla dem ryggen fri och ge dem möjlighet att i lugn och ro planera sitt arbete.

Den bästa metoden att göra sig kvitt dessa onyttiga kommittéer, som endast åstadkomma praktiskt ogenomförbara beslut, var att ålägga dem något verkligt arbete. Det var skrattretande att iakttaga, hur ljudlöst de då upplöstes och blevo osynliga. Jag kom i detta sammanhang att tänka på vår största institution av det slaget, riksdagen. Hur snabbt skulle inte samtliga försvinna, om man hänvisade dem att utföra ett verkligt arbete i stället för att prata. Särskilt, om detta arbete medfört ett personligt ansvar.

Redan då krävde jag, att man inom rörelsen skulle gå tillväga, som i privata företag, söka, tills man för varje detalj funnit en uppenbart duglig och ärlig tjänsteman, förvaltare eller ledare. Denne måste erhålla ovillkorlig auktoritet och
239
handlingsfrihet geni emot sina underlydande, grundad på hans fullständiga ansvarighet inför sina överordnade. Ingen kan dock uppträda med nödig auktoritet om han inte bättre än de övriga behärskar sitt arbetsområde. Efter två års förlopp hade jag lyckats ganska fullständigt genomdriva mina åsikter i den vägen, och nu äro dessa principer självklara inom rörelsen, åtminstone vad beträffar den högsta ledningen.

Den 9 november 1923 visade sig resultatet av denna princip: När jag fyra år tidigare kom till partiet, fanns inte ens en stämpel. Den 9 november 1923 upplöstes partiet, och dess egendom beslagtogs: Denna uppgick med alla inventarier samt tidningen till hundrasjuttiotusen guldmark.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!