Grundtanke om S. A:s betydelse och organisation Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

GRUNDTANKAR OM S. A:s BETYDELSE OCH ORGANISATION

Den gamla statens styrka vilade på tre pelare: den monarkistiska statsformen, byråkratien och armen. Revolutionen 1918 undanröjde denna statsform, upplöste hären och utlämnade byråkratien åt korruptionen. Därmed krossades också de väsentliga stöden för den s. k. statsauktoriteten.
Populariteten utgör alltid den första grundvalen för uppkomsten av en auktoritet, vilken dock, om den vilar endast på denna grundval, ännu är ytterst svag, osäker och vacklande. Var och en, som äger en sådan helt och hållet på popularitet byggd auktoritet, måste därför sträva efter att med makt förbättra och säkra grunden för densamma. I makten, våldet, se vi sålunda den andra grundvalen för all auktoritet. Denna grund är redan väsentligt stabilare och säkrare än den första, men ingalunda alltid kraftigare. Om popularitet och våld ingå förening och tillsammans förmå överleva en viss tidrymd, kan en auktoritet på ännu fastare basis uppstå, nämligen den som vilar på traditionen. Och förena sig slutligen popularitet, kraft och tradition, kan man anse en auktoritet orubblig.

Genom revolutionen har denna sista möjlighet fullständigt borteliminerats. Ja, en traditionens auktoritet existerar inte ens längre. Samtidigt med att det gamla riket störtade samman, den gamla statsformen upphävdes och de forna suveränitetstecknen och rikssymbolerna avskaffades, bröts traditionen i ett slag. Följden blev att statens auktoritet mycket allvarligt rubbades.

Till och med statsauktoritetens andra stödjepelare, våldet,
163
existerade inte längre. För att över huvud taget kunna genomföra revolutionen hade man måst upplösa hären, som just förkroppsligade statens organiserade kraft och makt; man måste t. o. m. använda de sönderfrätta delarna av armen som revolutionära kampförband. Även om frontarméerna i sin helhet hemfallit åt denna upplösning, så blevo de ännu mer påverkade av den desorganisationens anda, som rådde i hemorten, mera, ju längre bakom sig de lämnade de ärorika platser, där de under fyra och ett halvt år kämpat sin hjältemodiga kamp. Och sedan de kommit in i de s. k. demobiliseringsorganisationerna, hamnade de i det virrvarr som med sin s. k. frivilliga lydnad karakteriserade soldatrådens epok.

På dessa soldathopar, vilka gjorde myteri och uppfattade militärtjänsten som en 8-timmars arbetsdag, kunde man sannerligen inte stödja någon auktoritet. Därmed hade man avlägsnat det andra elementet, vilket främst garanterar auktoritetens styrka, och revolutionen hade egentligen endast kvar det ursprungligaste, populariteten, att bygga sin auktoritet på. Men just denna grundval var utomordentligt osäker. Väl lyckades det revolutionen att med ett enda väldigt hugg krossa statsbyggnaden, men det kunde den strängt taget endast därför, att redan kriget rubbat den normala jämvikten i vårt folks struktur.

Varje folkkropp kan delas i tre stora klasser: å ena sidan en ytterlighet, bestående av mänsklighetens bästa material, gott med avseende på alla dygder och utrustat med mod och offervilja, å andra sidan en ytterlighet av mänsklighetens sämsta avskum, dåligt, behärskat av alla egoistiska drifter och laster. Mellan dessa ytterligheter ligger den tredje klassen, det stora, breda mellanskiktet, som inte förkroppsligar vare sig det strålande hjälteidealet eller den råaste förbrytarmentaliteten.

Tider av uppåtgång för en folkkropp utmärka sig genom att den absolut bästa delen av folket
164
Tider av normal, jämn utveckling eller stabilt stillestånd kännetecknas av och existera för övrigt endast om de mellersta elementen dominera. De båda ytterligheterna hålla då varandra stången eller upphäva varandra.

Tider av sammanbrott för en folkkropp karakteriseras av, att de sämsta elementen äro de förhärskande.

Beaktansvärt är, att den stora massan i egenskap av mellanklass, som jag vill beteckna den, framträder endast vid sådana tillfällen, när de båda ytterligheterna hålla varandra bundna genom sin inbördes kamp, men att den beredvilligt underordnar sig vinnaren, om någon av ytterligheterna segrar. Om den bästa ytterligheten dominerar, följer den stora massan den, och om den sämre ytterligheten kommer sig upp, bjuder massan i varje fall intet motstånd. Kämpa kommer denna mellangrupp aldrig att göra.

Med sina blodiga fyra och ett halvt år har nu kriget stört den inre jämvikten mellan dessa tre klasser såtillvida som man - med allt erkännande av mellangruppens offer - likväl måste konstatera, att det medförde den bättre ytterlighetens nästan fullständiga förblödning. Ty hur mycket tyskt hjälteblod som göts under dessa fyra och ett halvt år, är verkligen oerhört. Man kan summera ihop alla de hundratusentals gånger då det hette: frivilliga fram, frivilliga patruller, frivilliga rapportkarlar, frivilliga till telefontrupperna, frivilliga för broövergångar, frivilliga för U-båtar, frivilliga till flyget, frivilliga till stormbataljonerna o. s. v. - åter och åter under fyra och ett halvt år, av tusen anledningar - frivilliga och åter frivilliga. Ständigt såg man samma resultat: Den skägglösa ynglingen eller den mogne mannen, båda fyllda av glödande fosterlandskärlek, stort personligt mod och djupaste pliktmedvetande, de anmälde sig. Tiotusen, ja, hundratusen sådana fall förekomma, och så småningom glesnade deras led allt mer och mer. De, som ej stupade, söndersletos antingen till krymplingar eller försvunna alltmer i mängden till följd av sitt ringa antal. Men man må framför allt betänka, att år 1914 hela ar-
165
méer av s. k. frivilliga ställde upp, och dessa frivilliga hade, tack vare parlamentariska oduglingars brottsliga samvetslöshet, ej erhållit någon vanlig fredsutbildning utan blevo nu som värnlös kanonföda prisgiven åt fienden. De fyrahundratusen, som stupade vid striderna i Flandern eller blevo krymplingar, de voro oersättliga. Förlusten av dessa var mer än blotta förlusten av deras antal. Genom deras död sköt vågen, som tyngdes ned alltför obetydligt på den goda sidan, i höjden, och tyngre än förr vägde de låga, gemena och fega elementen ner på den onda sidan.

Därtill kom ännu en omständighet:

Ej nog med att de bästa gallrats ohyggligt under fyra och ett halvt år på slagfälten, de sämre elementen hade dessutom under tiden bibehållit sig på bästa sätt. Säkerligen kunde man för varje hjälte, som frivilligt anmälde sig och efter den heliga offerdöden steg till Valhall, räkna en pultron, som mycket försiktigt vände ryggen åt döden för att i stället ägna sig åt mer eller mindre nyttig verksamhet i hemorten.

Därför se vi vid krigets slut följande bild: nationens stora mellanskikt ha bringat den tribut av blodsoffer, som plikten krävde. De bästa ha nästan fullkomligt uppoffrat sig i förebildligt hjältemod. De sämre individerna ha tyvärr med stöd av de vansinnigaste lagar och den omständigheten, att krigsartikeln inte tillämpades, nästan lika undantagslöst bevarats.

Detta väl bevarade avskum. från vår folkkropp har sedan gjort revolutionen, och kunde göra den endast därför, att de bästa elementen ej längre stodo emot dem: - de voro ej längre vid liv.

Detta gjorde emellertid redan från början den tyska revolutionen populär endast i vissa kretsar. Det tyska folket i sin helhet har ej begått detta Kainsdåd, utan dess ljusskygga element; desertörer, sutenörer o. s. v.

Mannen vid fronten välkomnade den blodiga kampens slut, och var lycklig att åter kunna beträda hemlandets jord, att åter få se hustru och barn. Men med den tyska revolutionen hade
166
han innerst inne intet att göra, han tyckte ej om den, och ännu sämre tyckte han om dess tillskyndare och organisatörer. Under dessa kampfyllda fyra och ett halvt år hade han glömt partihyenorna, och hela deras gräl hade blivit honom främmande. Blott för en liten del av det tyska folket var revolutionen verkligen populär: hos den kategori av dess tillskyndare, nämligen, som valt ryggsäcken till igenkänningstecken för alla hedersborgare i denna nya stat. De älskade revolutionen, ej för dess egen skull, som så många ännu i dag felaktigt tro, utan på grund av dess följder.

Men det var sannerligen inte lätt att stödja en varaktig auktoritet enbart på populariteten hos dessa marxistiska fribytare. Och ändå behövde den unga republiken till varje pris auktoritet, om den ej efter ett övergående kaos plötsligt åter skulle uppslukas av den vedergällande makt, som utgjordes av vårt folks goda element.

Just då fruktade dessa omstörtningens riddare ingenting så mycket som att förlora sitt fotfäste i den virvel av förvecklingar, de själva givit upphov till, och att plötsligt gripas av en fast näve, en sådan som under dylika tidsskeden ofta knyts hos ett folk inför katastrofen. Republiken måste till varje pris konsolideras.

Därför tvingades den nästan ögonblickligen att jämte de vacklande stödpelare, på vilka dess svaga popularitet vilade, skapa sig en maktorganisation, för att med denna kunna grunda en fastare auktoritet.

Då revolutionens matadorer under december, januari och februari 1918-19 kände marken svikta under sina fötter, sågo de sig om efter människor, som kunde vara beredda att med vapenmakt styrka den svaga position, som folkets kärlek gav dem. Den antimilitaristiska republiken behövde soldater. Men då det första och enda stödet för deras statsauktoritet - nämligen deras popularitet - var rotfast blott hos en hop sutenörer, tjuvar, inbrottstjuvar, desertörer, fega stackare o. s. v., alltså hos den del av folket, som vi måste beteckna som den
167
sämre ytterligheten, var det förspilld möda att i dessa kretsar söka värva människor, som voro beredda att offra sitt eget liv i det nya idealets tjänst. De revolutionära tankarnas och upprorets bärande skikt vara varken i stånd eller beredda att lämna soldater till dess skydd. Ty dessa skikt ville ingalunda organisera en republikansk statskropp, utan desorganisera den redan förefintliga, för att bättre kunna till fredsställa sina instinkter. Deras paroll löd ej: Den tyska republikens ordnande och utvidgande, utan tvärtom: Utplundra den! Därför måste det rop på hjälp, som folkets ombud i största ångest utstötte, förklinga ohört eller rent av utlösa motstånd och förbittring. Man uppfattade ett sådant tilltag som ett brott mot tro och loven, då man ju i skaparidet av en auktoritet, som ej längre berodde av sin popularitet utan även stödde sig på makt, vädrade början till kampen mot det, som för dessa element varit det enda ändamålet med revolutionen: rätten för en hord tjuvar och plundrare, kort sagt en massa pack, som brutit sig ut ur tukthusen och befriat sig från sina kedjor, att föröva stöld och utöva ett otyglat herravälde.

Folkets befullmäktigade ombud kunde ropa så mycket de ville, ingen steg fram ur deras led och endast svarsropet "Förrädare" visade, hur detta uppfattats av dem, som stödde deras popularitet.

Vid denna tidpunkt stodo för första gången ånyo talrika unga tyskar beredda att, som de menade, i "lugnets och ordningens" tjänst än en gång knäppa igen soldatrocken och taga geväret på axeln för att med stålhjälmen på huvudet skydda hem och härd mot deras förstörare. Som frivilliga soldater sammanslöto de sig i fria kårer och började, fastän de ursinnigt hatade revolutionen, beskydda denna och därigenom i praktiken be fästa den.

De handlade i bästa tro. Revolutionens verklige organisatör och dess taktiske, osynlige ledare, den internationelle juden, hade riktigt uppskattat den aktuella situationen. Det tyska folket var ännu ej moget att dragas ned i bolsjevismens blodiga
168
träsk, som det skett i Ryssland. Detta berodde till stor del på den, trots allt, större enheten i ras mellan den tyska intelligensen och den tyske kroppsarbetaren. Vidare på att bildningselementet genomträngt även de djupaste folklagren, liksom fallet var även i de andra västeuropeiska staterna, men alls inte i Ryssland. Där var redan själva intelligensen till största delen av icke-rysk nationalitet eller i alla händelser av icke-slavisk raskaraktär. Det tunna intellektuella ovanskiktet i det dåtida Ryssland kunde när som helst skalas av till följd av den fullkomliga frånvaron av mellanliggande beståndsdelar, som kunde binda det samman med folkets stora massa. Dennas andliga och moraliska nivå var ju förfärande låg. När det lyckades att hetsa Rysslands djupa lager, som icke voro läs- eller skrivkunniga, mot det tunna, intellektuella ovanskikt, som ej stod i något slags förbindelse eller umgänge med massan, var detta lands öde avgjort och revolutionen genomförd; den ryske analfabeten hade därmed blivit en värnlös slav under sina judiska diktatorer, vilka å sin sida förvisso voro kloka nog att låta denna diktatur få namnet "folkdiktatur".

I Tyskland kom därtill även följande: lika säkert som att revolutionen lyckades blott till följd av härens gradvisa upplösning, lika säkert var det, att det inte var frontsoldaten, som var revolutionens verklige soldat och åstadkommit härens upplösning, utan det mer eller mindre ljusskygga slödder, vilket antingen drev omkring i hemgarnisonerna eller skötte sin tjänst någonstädes i lantbruket som "oumbärlig". Denna arme förstärktes ännu mer av de tiotusentals desertörer, som utan synnerlig risk kunde vända fronten ryggen. I alla tider skyr naturligtvis den verklige pultronen ingenting så mycket som döden. Men döden hade han vid fronten dag efter dag för ögonen i tusen olika skepnader. Vill man inte desto mindre hålla svaga, vankelmodiga eller fega pojkar till deras plikt, så finns det alltjämt blott en möjlighet: desertören måste veta, att hans desertering medför just vad han vill undfly. Vid fronten kan man dö, som desertör måste man dö. Endast med
169
ett så drakoniskt straff för varje försök till fanflykt kan en avskräckande verkan uppnås såväl för en enstaka individ som på hela kårer.

Och detta var krigsartikelns mening och ändamål. Det var en skön tro, att föreställa sig, att man skulle kunna genomkämpa den stora kampen för ett folks existens, helt och hållet stödd på den frivilliga trohet, som framsprungit och hållits vid makt av insikten om dess nödvändighet. Den frivilliga pliktuppfyllelsen har alltid lett de bästa i deras handlande; men ej genomsnittet. Därför är det nödvändigt med sådana lagar som t. ex. den mot stöld, vilken ej skapats för de principiellt ärliga, utan för de vankelmodiga, svaga elementen. Sådana lagar skola genom att avskräcka de dåliga elementen förhindra, att man kommer därhän, att den ärlige betraktas som den dummare och man följaktligen alltmer får den föreställningen, att det är ändamålsenligare att deltaga i tjuveriet än att med tomma händer se på eller låta sig bestjälas.

Sålunda var det fel att tro, att man i en kamp, som enligt all mänsklig beräkning kunde komma att rasa i åratal, skulle kunna undvara det hjälpmedel, som enligt århundradens, ja, årtusendens erfarenhet visat sig vara det enda, vilket i allvarliga tider och nervpåfrestande ögonblick förmått tvinga svaga och osäkra människor att uppfylla sin plikt.

För den krigsfrivillige hjälten behövde man helt naturligt ingen krigsartikel, men väl för den fege egoist som, då nödens stund kommit för hans folk, skattar sitt eget liv högre än hela folkets. Men en sådan karaktärslös stackare kan man endast med de hårdaste straff avhålla från att giva efter för sin feghet. När män under en längre tid få kämpa mot döden och veckor igenom måste härda ut utan vila i granathål, fyllda med gyttja, och mången gång med sämsta kost, då kan man ej förmå t. ex. en kontorist att hålla ut medelst hot om fängelse eller tukthus, utan blott genom att hänsynslöst begagna sig av dödsstraffet. Ty hans erfarenhet gör, att han i en sådan tid anser fängelset vara en tusen gånger angenämare plats än slagfältet,
170
alldenstund hans oskattbara liv åtminstone ej hotas i fängelset. Men att man under kriget praktiskt sett avskaffade dödsstraffet, har svårt hämnat sig. En arme av desertörer spred sig särskilt år 1918 över etappområdet och hemlandet samt bidrog att skapa den brottsliga organisation, som vi sedan, efter den 7 nov. 1918, plötsligt såga framför oss som revolutionens upphov.

Själva fronten hade egentligen ingenting med detta att göra. Det var endast längtan efter fred som alla, vilka hörde dit, helt naturligt känt. Men just i detta faktum låg en utomordentlig fara för revolutionen. Ty när de tyska arméerna efter vapenstilleståndet närmade sig hemlandet, framställde de dåvavarande revolutionärerna alltid samma ängsliga fråga: Vad komma fronttrupperna att göra? Komma de fältgrå att tåla detta?

Det var nödvändigt att revolutionen i Tyskland under dessa veckor åtminstone utåt syntes moderat. Annars hade den löpt fara att blixtsnabbt slås ned av några tyska divisioner. Hade just då bara en enda divisionschef fattat det beslutet att med sin trofast hängivna trupp fira ned de röda trasorna, låta ställa "råden" mot väggen och bryta eventuellt motstånd genom minor och handgranater, så skulle denna trupp på mindre än fyra veckor svällt ut till en arme på sextio divisioner. Något sådant fruktade de hemliga judiska organisatörerna mer än något annat. Och just för att förhindra detta, måste man pålägga revolutionen en viss måtta, den fick ej urarta i bolsjevism, utan som sakernas ställning nu en gång var, måste den hyckla "lugn och ordning". Därav de talrika stora eftergifterna, appellen till den gamla byråkratin och till de gamla befälhavarna. Man behövde dem åtminstone ännu en viss tid och först då morerna gjort sin plikt, kunde man våga ge dem de lämpliga sparkarna, rycka republiken ur händerna på statens gamla tjänare och lämna den i klorna på revolutionens gam.

Blott på den vägen kunde man hoppas dupera gamla generaler och gamla statstjänstemän, för att från första början
171
avväpna ett eventuellt motstånd från deras sida genom att giva de nya förhållandena ett sken av menlöshet och moderation.

Hur väl detta lyckades, har erfarenheten visat.

Men revolutionen hade inte genomförts av lugnets och ordningens element utan snarare av upproriska, tjuvaktiga och plundrande. Och för dem motsvarade revolutionen ingalunda deras egna önskningar, ej heller kunde man av taktiska skäl klargöra för dessa element, varför man gick tillväga på detta sätt och gjorde det hela litet smakligare för dem. Allteftersom socialdemokratin tilltagit i omfång, hade den alltmer förlorat karaktären av ett brutalt revolutionsparti. Den hade visserligen aldrig i sina tankar hyllat något annat mål än revolutionens och inte heller hade dess ledare haft några andra syften; ingalunda! Men vad, som slutligen kvarstod, var blott uppsåtet och en organisation, som ej längre lämpade sig att utföra detta. Med ett parti på tio miljoner kan man ej längre göra revolution. I en sådan rörelse står man ej längre inför en aktivistisk ytterlighetsgrupp utan inför det mellersta skiktets tröga massa.

I medvetande om detta genomförde judarna, så sent som under världskriget, socialdemokratins berömda klyvning, d. v. s. under det att det socialdemokratiska partiet, på grund av massans tröghet, som en blytyngd hängde fast vid det nationella försvaret, skilde man ut de radikal-aktivistiska elementen och formerade dem till särskilt slagkraftiga nya angreppskolonner. Oavhängiga partiet och Spartacusförbundet voro den revolutionära marxismens stormbataljoner. De skulle skapa det fullbordade faktum, som det socialdemokratiska partiets massa, förberedd under årtionden, kunde övertaga. Man hade därvid fullkomligt riktigt värderat den fega borgerligheten och behandlade den helt enkelt "en canaille". Man tog över huvud ingen notis om den, väl vetande att en gammal uttjänt generations politiska organisationer med sin hundlike ödmjukhet aldrig äro i stånd till något allvarsamt motstånd. När revolutionen hade lyckats och den gamla statens huvudsakliga
172
stöd kunde anses krossade, men den hemmarscherande frontarmén började dyka upp som en kuslig sfinx, måste revolutionens naturliga utveckling bromsas; den socialdemokratiska armens huvudkår besatte den erövrade ställningen, och de oavhängiga och spartakistiska stormbataljonerna skötas åt sidan.

Detta försiggick dock ej utan kamp. Revolutionens aktivistiska angreppsformationer, som kände sig bedragna, emedan de ej voro tillfredsställda och därför själva ville fortsätta kampen - samt deras vilda larm kom nu t. o. m. lägligt för revolutionens hemliga ledare. Ty knappt var omstörtningen förbi, förrän det uppstod två skenbart skilda läger, nämligen det parti, som hyllade lugn och ordning och den blodiga terrorns grupp. Men vad var nu naturligare än att borgerligheten med flygande fanor ryckte in i lugnets och ordningens parti? Nu fick ju dessa ömkliga politiska organisationer med ens möjlighet till en verksamhet, där de utan att behöva tillstå det, dock redan i stillhet fått fast mark under fötterna och där de nått en viss solidaritet med den makt, som de hatade men ännu ärligare fruktade. Den politiska tyska borgerligheten hade fått den höga äran att sätta sig vid samma bord, som de trefall förlamade marxistiska ledarna, till bolsjevikernas bekämpande.

Redan under december 1918 och januari 1919 uppstod sålunda följande situation:

En minoritet av de sämsta elementen har gjort revolution och bakom denna sluta genast samtliga marxistiska partier upp. Revolutionen själv har en skenbart måttfull prägel, något som ådrager den de fanatiska ytterlighetsmännens fiendskap. Dessa börja låta handgranaterna och maskingevären smälla, besätta statsbyggnader, kort och gott hota den måttfulla revolutionen. För att förhindra en sådan utveckling med alla dess fasor, slutas ett vapenstillestånd mellan representanterna för det nya och anhängarna av det gamla, för att man nu gemensamt skall kunna föra kampen mot ytterlighetsmännen. Följden är att republikens fiender inställa sin kamp mot republiken som sådan och medverka till att slå ned dem, som rar
173
helt andra synpunkter, likaledes äro denna republiks fiender. Men en ytterligare följd är, att faran för en kamp mellan den gamla statens anhängare och den nyas, slutgiltigt avvändes.

Man kan ej tillräckligt ofta och skarpt påminna sig detta faktum. Blott den, som förstår det, fattar hur det var möjligt, att ett folk, som till nio tiondelar ej gjort revolution, till sju tiondelar avvisar den, till sex tiondelar hatar den, slutligen dock av en tiondel kan påtvingas denna revolution.

Så småningom förblödde de spartakistiska barrikadkämparna på den ena sidan och de nationalistiska fanatikerna och idealisterna på den andra, och i den mån, som dessa båda ytterligheter tillintetgjorde varandra, togo mellangrupperna hem segern, som alltid! Borgerlighet och marxism funna varandra, på en grund av givna fakta och republiken började "konsolideras". Vilket förvisso ej hindrade de borgerliga partierna att, i synnerhet före valen, under ännu en tid gå in för den monarkistiska tanken, i hopp att kunna besvärja och ånyo infånga sina anhängares obetydligare andar med den förgångna världens.

Detta var ej ärligt. De hade inom sig redan för länge sedan brutit med monarkin, och de smutsiga nya förhållandena började göra sina förledande verkningar gällande även i det borgerliga partilägret. Den vanlige, borgerlige politikern känner sig nu för tiden bättre till mods i den republikanska korruptionens dy än i den rena och starka atmosfär, som ännu dröjer i hans minne från den förgångna staten.
*
Efter den gamla härens sönderfallande var revolutionen, som redan sagts, tvungen att skapa sig en ny maktfaktor för att stärka sin statsauktoritet. Som förhållandena voro, kunde man vinna denna blott från anhängarna av en världsåskådning

, som egentligen stred mot deras egen. Endast ur deras led kunde det sedan uppstå en ny arme, som, numerärt begränsad av fredsfördragen, under tidernas lopp mentalt måste omskapas till ett instrument för den nya statsuppfattningen.
174
Ställer man den frågan, hur revolutionen - bortsett från den gamla statens alla verkliga fel, som blevo orsak till omvälvningen - kunde lyckas som aktion, kommer man till följande resultat:

1. till följd av att våra begrepp om pliktuppfyllelse och lydnad stelnat och

2. till följd av våra s. k. samhällsbevarande partiers fega passivitet.

Till detta må följande sägas:

att våra begrepp om pliktuppfyllelse och lydnad stelnat, har sin yttersta orsak i vår helt och hållet onationella och huvudsakligen rent statliga uppfostran. Ett resultat blir också, att vi förblanda medel och ändamål. Pliktmedvetande, pliktuppfyllelse och lydnad äro ej ändamål i och för sig, lika litet som staten i och för sig är ett ändamål. De skola alla vara medel att möjliggöra och säkra en existens på jorden för en gemenskap av själsligt och fysiskt likartade organismer. När en folkkropp tydligt bryter samman och enligt allt, vad man kan se, kommer att utlämnas åt svåraste förtryck, tack vare några uslingars handlingssätt, i en sådan stund betyda lydnad och pliktuppfyllelse, gent emot dessa, doktrinär formalism, ja, de äro rena vanvettet, om man skulle möjliggöra ett folk räddning från undergång genom att vägra lydnad och "pliktuppfyllelse". Enligt vår nuvarande borgerliga starka uppfattning har en divisionschef, som på sin tid fått befallning från högre ort att ej skjuta, handlat enligt sin plikt och därmed rätt, när han ej sköt, då ju för den borgerliga världen den tanklösa formella lydnaden är värdefullare än det egna folkets liv. Men enligt nationalsocialistisk uppfattning gäller ej i sådana ögonblick lydnadsplikten geni emot svaga överordnade, utan lydnadsplikten geni emot folkgemenskapen. I en sådan stund framträder plikten att taga personligt ansvar geni emot en hel nation.

Att en levande uppfattning av dessa begrepp gått förlorad hos vårt folk, eller rättare sagt i våra regeringar, för att vika
175
för en rent doktrinär och formell uppfattning, var orsaken till att revolutionen lyckades.

För det andra kan man konstatera följande:

Den djupare orsaken till de samhällsbevarande partiernas feghet var framför allt, att deras led förlorat den handlingskraftiga ädla delen, som förblödde i fält. Bortsett från detta, voro våra borgerliga partier, vilka vi kunna beteckna som de enda politiska, som stå på den gamla statens grund, inställda på, att en åskådning fick förfäktas endast med intellektuella medel. Det tillkom endast staten att använda fysiska sådana. En sådan uppfattning får ej ses endast som tecknet på en dekadent svaghet, som så småningom utbildas, den är fullständigt absurd i en situation, då den politiske motståndaren redan för länge sedan lämnat denna ståndpunkt och i stället betonar, att han om möjligt vill kämpa för sina politiska mål även med våld. I det ögonblick, då marxismen dök upp i den borgerliga demokratins värld, som ett följdfenomen till denna, var dess vädjan att föra kampen med "andliga vapen" en galenskap, som en dag måste hämna sig fruktansvärt. Ty marxismen företrädde själv alltjämt den uppfattningen, att vapen få användas bara när det är ändamålsenligt, och rätten att göra bruk av dem ligger i den lyckliga utgången.

Hur riktig denna uppfattning är, bevisades under dagarna mellan den 7 och 11 nov. 1918. Då bekymrade sig marxismen inte det minsta om parlamentarism och demokrati, utan gav båda dödsstöten med hjälp av vrålande och skjutande förbrytarhopar. Det säger sig själv, att de borgerliga pratmakarnas organisationer komma att stå värnlösa i samma ögonblick.

Då de borgerliga partierna efter revolutionen plötsligt åter döko upp, om än med förändrade firmaskyltar, och deras tappra ledare kröpo fram ur sina gömslen i mörka källare och luftiga förrådsmagasin, hade de varken glömt sina fel eller lärt något nytt. Deras politiska program låg i det förgångna, såvitt de ej redan innerst inne försonat sig med de nya förhållandena.
176
Deras mål var i alla fall att om möjligt få delaktighet i detta nya tillstånd, och som förut voro orden deras enda vapen.

Även efter revolutionen ha de borgerliga partierna alltid på det ömkligaste sätt kapitulerat för gatan.

Då lagen om republikens skydd skulle antagas, fanns det först inte majoritet för detta. Men inför tvåhundratusen demonstrerande marxister grepos de borgerliga "statsmännen" av en sådan ångest, att de mot sin övertygelse antogo lagen, i uppbygglig fruktan att i annat fall mörbultas av den rasande massan, när de lämnade riksdagen. Vilket sedan tyvärr uteblev på grund av att man antog lagen. Alltså följde den nya statens utveckling sina banor, som om det över huvud icke funnits en nationell opposition.

De enda organisationer, som under denna tid haft mod och kraft att trotsa marxismen och dess uppviglade massor, voro till en början frikårerna, sedan skyddsorganisationerna och hemvärnen samt slutligen de förbund, som organiserats omkring något historiskt minne.

Men ej heller deras existens medförde någon märkbar förändring i den tyska historiska utvecklingen, och det berodde på följande omkastning: Liksom de s. k. nationella partierna inte förmådde utöva något som helst inflytande, eftersom de saknade resonans hos gatans makthavare, så kunde ej heller de s. k. skyddsförbanden utöva något sam helst inflytande, i brist på någon politisk idé och framför allt på ett verkligt, politiskt mål.

Marxismens framgång skapades en gång av det fullkomliga samspelet mellan politisk strävan och aktivistisk brutalitet.

Det, som utestängde det nationella Tyskland från varje delaktighet i gestaltandel av den tyska utvecklingen, var det bristande samarbete mellan den brutala makten och det geniala politiska programmet.

Av vilket slag de nationella partiernas program än månde vara, så hade de dock ej den ringaste makt att förfäkta det, i alla händelser ej på gatan.
177
Skyddsförbanden hade all makt, voro gatans och statens herrar men ägde ingen politisk ide, intet politiskt mål, för vilket deras maktreserver kunnat utnyttjas till det nationella Tysklands bästa. I båda tallen var det den sluge juden, som lyckades att med kloka och uppmuntrande ordalag åstadkomma, att detta olycksaliga tillstånd förevigades eller i alla händelser avsevärt förlängdes. Och juden var det, som i sin press mycket skickligt lancerade myten om skyddsförbandens opolitiska karaktär, liksom han alltid talade om och fordrade att den politiska kampen skulle föras uteslutande med andliga vapen. Sedan sade miljoner av tyska dumhuvuden efter denna galenskap, utan en blek aning om, hur de praktiskt taget avväpnade sig själva och utan skydd utlämnade sig åt juden.

Men även detta har förvisso sin naturliga förklaring. Bristen på en stor nyskapande idé betyder alltid en minskning av kampkraften.

Övertygelsen att ha rätt att använda de brutalaste vapen, kompletterar alltid tron på nödvändigheten av att en genomgripande nyordning kommer till stånd på denna jord.

En rörelse, som ej kämpar för sådana mål och ideal, kommer aldrig att gripa till vapen i en avgörande stund. Hemligheten med franska revolutionens framgång var, att man förde fram en ny stor idé; ryssarna ha idén att tacka för segern, och blott idén har givit fascismen kraft att på det välsignelserikaste sätt underkasta ett folk en nygestaltning av den mest genomgripande karaktär.

Borgerliga partier äro ej i stånd till detta.

Det var ej blott de borgerliga partierna, som såga sitt politiska mål i en rekonstruktion av det förgångna, så gjorde även skyddsförbanden, såvitt de över huvud befattade sig med politiska mål. Gamla tendenser från krigarföreningar för f. d. soldater och Kyffhäuser levde upp i dem och bidrogo till att politiskt avtrubba det skarpaste vapen, det nationella Tyskland då ägde samt påskynda dess inordning i republikens landsknektstjänst. Den omständigheten att man handlade i bästa av-
178
sikt och framför allts i bästa tro, ändrar ej på minsta sätt det vanvettiga i denna utveckling.

Så småningom fick marxismen i riksvärnet, som konsoliderade sig, det erforderliga maktstödet för sin auktoritet och började konsekvent och logiskt avveckla de nationella skyddsförbanden som numera överflödiga. De kunde ju tänkas bli farliga. Enstaka, särskilt djärva ledare, som man misstrodde, kallades inför domstolsbordet och sattes inom lås och horn. Men de lida endast det öde, som de själva förtjänat.
*
Med N. S. D. A. P. hade det för första gången framträtt en rörelse, vars mål i motsats mot de borgerliga partiernas inte låg i att mekaniskt återupprätta det förgångna utan att skapa en organisk folkstat i stället för den existerande oförnuftiga statsmekanismen. Från första dagen ställde sig den unga rörelsen på den ståndpunkten, att dess idé skulle hävdas med andliga medel, men att den, om det skulle bli nödvändigt, även måste skyddas med brutal kraft. I enlighet med övertygelsen, att den nya läran var av oerhörd betydelse, var det självklart för rörelsens anhängare, att intet offer fick vara för stort att uppnå målet.

Jag har redan visat på de skäl, som förplikta en rörelse att, såvitt den vill vinna ett folks hjärta, organisera försvaret mot motståndarens terroristiska försök ur sina egna led. Det är också en av världshistoriens erfarenheter att en terror, tom vilar på en världsåskådning, aldrig kan brytas genom en formell statsmakt utan endast kan slås ned av en annan, ny världsåskådning, som går lika djärvt och beslutsamt till väga. Detta kommer nog i alla tider att upptagas illa av statsmaktens legala väktare. Men därigenom skaffas inte detta faktum ur världen. Statsmakten kan garantera lugn och ordning endast när statens innehåll överensstämmer med den för tillfället härskande världsåskådningen, så att våldsamma element blott
179
komma att betraktas som enstaka brottsliga naturer. Men betraktas de som representanter för en åskådning extremt motsatt den statliga, kan staten under århundraden bruka det kraftigaste våld mot den terror, som hotar den och ändock komma till korta.

Den tyska staten angripas på det svåraste av marxismen. Dess sjuttioåriga kamp har ej kunnat förhindra denna världsåskådnings seger, utan den har tvingats till nästan fullständig kapitulation, trots de tukthus- och fängelsestraff om tillsammans tusentals år och de blodiga åtgärder, som den tyska staten i tallösa fall tillgripit mot förkämparna för den hotande marxistiska världsåskådningen. (Även detta torde den normala borgerliga statsmannen vilja förneka, självklart dock utan att kunna övertyga någon.)

Men staten, som den 9 nov. 1918 utan villkor kröp till korset för marxismen, kommer förvisso inte att en vacker dag uppträda som dess betvingare, tvärtom: borgerliga dumhuvuden på ministertaburetterna prata i dag redan om nödvändigheten av att ej regera mot arbetarna. Med begreppet arbetare är det då marxismen, som föresvävar dem. Men när de identifiera den tyske arbetaren med marxismen, begå de en lika feg som lögnaktig förfalskning av sanningen, och de försöka dessutom att genom sin motivering dölja sitt eget sammanbrott inför marxismens ide och organisation. Inför detta faktum

, nämligen den nuvarande statens fullständiga underkastelse under marxismen, framstår för den nationalsocialistiska rörelsen desto tydligare plikten, att ej blott med intellektuella medel förbereda sin ides seger, utan också själv åtaga sig dess försvar geni emot den segerdruckna internationalens terror.

Jag har redan skildrat, hur det praktiska livet långsamt framtvingade en skyddsorganisation för möten inom vår unga rörelse, hur denna så småningom antog karaktären av en bestämd ordningsvakt och hur den utvecklades mot en organisatorisk form.

Hur mycket än den så småningom uppstående organisatio-
180
nen till det yttre kunde likna ett s. k. skyddsförband, var den att föga jämföra med ett sådant.

Som redan nämnts, hade de tyska skyddsorganisationerna inga egna bestämda politiska tankar. De voro i själva verket endast organisationer för självförsvar, med mer eller mindre ändamålsenlig utbildning och organisation, varför de närmast utgjorde ett illegalt supplement till statens dåvarande legala maktmedel. Deras karaktär av frikårer berodde på sammansättningen och den dåvarande statens tillstånd, men ingalunda tillkommer dem en sådan beteckning som någon sorts fria formationer i kampen för en egen fri övertygelse. Denna ägde de ej, trots den oppositionella hållning, enstaka ledare och hela förband intogo geni emot republiken. Ty för att kunna tala om en övertygelse i högre mening, räcker det ej med att vara övertygad om, att ett existerande tillstånd är mindervärdigt, utan denna övertygelse måste rota sig i kunskapen om det nya, som måste komma, och att man inom sig anar ett tillstånd, vilket man finner nödvändigt att uppnå. Sin högsta livsuppgift skall man se i dess förverkligande. Det är alltså detta som principiellt skiljer den nationalsocialistiska rörelsens ordningstrupper från alla andra skyddsförband, att de ej det ringaste tjäna eller avse att tjäna de genom revolutionen skapade förhållandena, utan uteslutande kämpa för ett nytt Tyskland.

Denna ordningsvakt ägde visserligen i början karaktären av ett mötesskydd. Dess första uppgift var ej omfattande: den bestod i att söka möjliggöra möten, vilka utan den lätt och ledigt hade förhindrats av motståndaren. Den hade redan då fostrats till att blint gå till angrepp, men det var inte alls, som man pratade i dumma tysk-folkliga kretsar för att den hyllade gummibattongen som sitt högsta väsen, utan emedan den förstod; att den största ande kan förintas, om dess ägare slås ihjäl med en gummibattong, alldeles som historiens. mest betydande huvuden ofta fått ända sitt liv under obetydliga heloters hugg: Den ville ej uppställa våldet som mål, utan genom våld skydda förkunnaren av det andliga målet. Och den ansåg sig ej för-
181
pliktad att åtaga sig skydda en stat, som ej skänker nationen något skydd. Den måste tvärtom åtaga sig att skydda nationen geni emot dem, som hota att förinta folk och stat.

Efter det blodiga mötet i Hofbräuhaus erhöll ordningstruppen en gång för alla, till ständigt minne av det hjältemodiga stormangrepp, som den presterade, namnet "Stormavdelning". Som redan själva namnet säger, utgör den blott en avdelning av rörelsen. Den är en del av denna, liksom också propaganda, press, vetenskapliga institut och annat endast utgöra lemmar i partiet.

Hur nödvändig dess utbyggnad var, visade redan detta tänkvärda möte men ännu mer vårt försök att från München så småningom sprida rörelsen över det övriga Tyskland. Så snart vi visat oss farliga för marxismen, lämnade denna intet tillfälle outnyttjat att kväva varje försök till nationalsocialistiskt möte redan i dess linda eller att förhindra det genom sprängning. Det var självklart, att marxismens partiorganisationer av alla nyanser i representationerna blint bistodo varje sådan avsikt och varje dylikt fall. Men vad skulle man väl säga om de borgerliga partierna, som själva voro nedklubbade av marxismen och på många platser inte alls vågade låta sina talare uppträda offentligt, men trots detta med en alldeles oförståelig, besynnerlig tillfredsställelse noterade, om våra strider mot marxismen fingo ett ogynnsamt förlopp. De gladde sig över att den, som de själva inte kunde rå på, utan tvärtom måste falla till föga för, ej heller kunde slås ned av oss. Vad skulle man säga om statstjänstemän, polispresidenter och t. o: m. ministrar, vilka med verkligt skamlös karaktärslöshet utåt med förkärlek uppträdde som nationella . män, men vid alla uppgörelser vi nationalsocialister hade med marxismen gjorde denna de skymfligaste hantlangartjänster. Vad skall man säga om människor, som gingo så långt i sin självförnedring, att de för litet ömkligt beröm i de judiska tidningarna, utan vidare förföljde de män, vars hjältemodiga insats av sitt eget liv de delvis hade att tacka för, att de ej några år förut
182
hängts som sönderslitna kadaver i lyktstolparna av den röda hopen.

Dessa företeelser voro så sorgliga, att de en gång föranledde den oförgätlige, avlidne presidenten Pöhner, som i sin fasta rätlinjighet hatade alla krypare, som blott en människa med ärligt hjärta kan hata, att fälla följande hårda ord: "I hela mitt liv har jag inte velat vara annat än först och främst tysk och sedan tjänsteman, och jag skulle aldrig vilja förväxlas med de varelser, vilka som skökor prostituera sig inför var och en, vilken för ögonblicket kan spela herre."

Det sorgliga i saken var särskilt, att detta slags människor så småningom fingo under sitt välde tiotusentals hederliga och tappra tyska statstjänare och långsamt smittade dem med sin egen karaktärslöshet, medan de däremot med rasande hat förföljde de redbara och slutligen åta ut dem från ämbete och anställningar, samtidigt som de alltjämt med hycklande lögnaktighet presenterade sig som "nationella" män.

Av sådana män kunde vi aldrig hoppas något understöd , och vi ha heller aldrig fått det annat än i några sällsynta fall. Endast en utbyggnad av det egna skyddet kunde säkerställa rörelsens verksamhet och på samma gång tillkämpa rörelsen den offentliga uppmärksamhet och allmänna aktning, man ägnar den, som själv sätter sig till motvärn, när han angripas.

Den ledande tanken i denna stormavdelnings inre utbildning, var alltid att jämte all kroppslig träning utbilda den till en orubbligt övertygad representant för den nationalsocialistiska iden och bibringa densamma strängaste diciplin. Den skulle ingenting ha att göra med en skyddsorganisation enligt borgerlig uppfattning, men fick heller inte ha någon karaktär av hemlig rörelse.

Att jag redan vid denna tid på det skarpaste protesterade mot att låta uppfostra S. A. som s. k. skyddsorganisationer åt N. S. D. A. P., hade sin grund i följande tankegång:

Rent sakligt kan ett folks försvarsutbildning ej genomföras med privata förband, utan understöd av mycket stora statliga
183

medel. Att tro något annat, tyder på en stor överskattning av den egna förmågan. Det är nu en gång uteslutet att med s.k. "frivillig disciplin" bygga upp organisationer av militärt värde över en viss numerär.

Befälsmaktens viktigaste stöd fatta, nämligen bestraffningsrätten. Visserligen var det ännu på hösten eller snarare våren 1919 möjligt att uppställa s. k. frikårer, men de bestodo då av frontkämpar, som till största delen gått igenom den gamla härens skola och de förpliktelser de fordrade av den enskilda, underkastade denne, åtminstone för viss fastställd tid, lika obetingat den militära lydnadsplikten.

Denna saknas fullständigt hos dagens frivilliga "skyddsorganisationer". Ju större dessa bli, desto svagare disciplinen, allt ringare krav kan man ställa på gemene man och alltmer kommer det hela att antaga de gamla opolitiska krigar- och veteranföreningarnas karaktär.

En frivillig uppfostran till militärtjänst kan aldrig genomföras i stort utan säkerställd, obetingad befälsmakt. Det kommer alltid att finnas endast ett fåtal, som äro villiga att av fri vilja underkasta sig det tvång till lydnad, som vid hären är självklart och naturligt.

Vidare kan man inte genomföra en verklig utbildning med de löjligt små medel, som för sådant ändamål stå till ett s. k. skyddsförbands förfogande. Men en utmärkt och tillförlitlig utbildning är just en sådan institutions huvuduppgift. Sedan kriget ha nu åtta år förflutit, och under denna tid har ingen årgång av vår tyska ungdom utbildats planmässigt. Men det kan väl ändock inte vara ett "skyddsförbands" uppgift, att taga hand om de redan en gång i tiden utbildade årgångarna, i så fall kan man ju matematiskt räkna ut, när den siste medlemmen kommer att lämna korporationen.

T. o. m. den yngste soldaten av 1918 skall om tjugo år vara stridsoduglig, och vi närma oss med betänklig hastighet denna tidpunkt. På det sättet kommer varje s. k. "skyddsförband" att med naturnödvändighet alltmer antaga karaktären av en gam-
184
mal krigarförening. Men detta kan ej vara meningen med en inrättning, som ju inte kallas krigar- utan "skyddsförband" och som redan genom sitt namn vill uttrycka, att den ej ser sin mission blott i vidmakthållandet av traditioner och samhörig-. beten med forna soldater, utan även i att utbilda :Försvarstanken och praktiskt företräda den, alltså i att skapa en kår av vapenföra. Men denna uppgift fordrar ovillkorligen en utbildning av de hittills ännu ej militärt drillade elementen, och detta är i praktiken principiellt omöjligt. Man kan verkligen inte skapa några soldater med en utbildning av två eller tre timmar i veckan. Med de enormt stegrade krav, som krigstjänsten nu för tiden ställer på varje enskild man, är en tvåårig tjänstetid kanske precis tillräcklig att förvandla den outbildade unge mannen till en yrkessoldat. Vi ha alla i fält sett de fruktansvärda följder, det hade för många, att de saknade en grundlig utbildning i krigaryrket. Formationer av frivilliga, som i gränslös hängivenhet till fosterlandet hade drillats med järnhård beslutsamhet under femton och tjugo veckor, blevo vid fronten inte desto mindre enbart kanonföda. Endast om de införlivades i gamla erfarna soldaters led, kunde rekryter med fyra till sex månaders utbildning bli nyttiga nummer i ett regemente; de leddes då av de "gamla" och växte sig sedan så småningom in i sina uppgifter.

Men om man tänker på detta, hur utsiktslöst verkar ej då försöket att, utan klar befälsmakt och utan tillräckliga medel, med en s. k. utbildning under några timmar i veckan skapa en trupp. På den vägen kan man. kanske träna upp gamla soldater, men aldrig göra unga människor till soldater.

Hur fullständigt värdelös en sådan utbildning är, kan särskilt bevisas av det faktum, att under samma tid som ett s. k. frivilligt "skyddsförband" med knapp nöd och stor möda utbildar eller försöker utbilda ett par tusen särskilt villiga individer (andra anmäla sig över huvud inte) till försvarsvilja, så berövar staten själv genom sin pacifistisk-demokratiska uppfostran konsekvent miljoner och åter miljoner unga människor
185
deras naturliga instinkter, förgiftar deras logiska fosterländska tänkande och förvandlar dem gradvis till en hop beskedliga stackare, som tåligt finna sig i varje godtycke.

Med detta för ögonen inser man, hur löjliga skyddsförbandens ansträngningar att förmedla sina tankar till den tyska ungdomen ära. Nästan ännu viktigare är täljande synpunkt, som gjorde att jag alltid tog ställning mot varje försök till en verklig militärutbildning inom de frivilliga förbandens ram:

Om vi antaga, att det, trots de förut omnämnda svårigheterna, skulle lyckas. för en sådan frivillig organisation att år för år utbilda ett bestämt antal tyskar till vapenföra män, såväl med hänsyn till karaktär som till kroppslig duglighet och skolning i vapnens bruk, så måste resultatet dock bli lika med noll i en stat, vars hela tendens går emot en sådan militärutbildning och direkt avskyr den, emedan den står i fullständig motsats till ledarnas - statens förstörares - innersta mål.

I alla händelser skulle ett sådant resultat vara värdelöst under regeringar, vilka i handling bevisat den ringa vikt de lägga vid nationens militära styrka och vilka framför allt inte alls skulle vara villiga att utfärda en appell till denna styrka, annat än på sin höjd om det gällde att stödja deras egen fördärvliga existens.

Och det är situationen i dag. Eller är det inte löjligt, att i gryningens halvdager vilja militäriskt utbilda några tiolusen man åt en regim, som få år förut skamlöst prisgav åtta och en halv miljoner utbildade soldater. Och det var ej nog med att den underlät att taga deras tjänster i anspråk, till back för deras offer utsattes de för allmän bespottelse. Man vill alltså utbilda soldater för en regim, som en gång smutskastade och skymf ode sina ärekrönta soldater, lät riva äretecknen från deras bröst, tog bort kokarderna, trampade fanorna under fötterna, och förklenade deras prestationer. Eller har den nuvarande regimen tagit ett enda steg för att återställa den gamla arméns äro eller avkräva dem, som upplöste och missfirmade den, räkenskap? Inte det ringaste! Tvärtom: vi kunna se de
186
sistnämnda trona i statens högsta ämbeten. - Hur var det man sade i Leipzig: "Rätten följer med makten." Men efter som för närvarande makten i vår republik ligger i händerna på samma män, som en gång anstiftade revolutionen, och denna revolution är det gemenaste landsförräderi, den tyska historiens lumpnaste skurkstreck över huvud taget, så torde man verkligen inte kunna finna något skäl att öka just dessa karaktärers makt genom att bilda en ny, ung armé. Alla förnuftsskäl tala i varje fall däremot. Och hur stort värde denna stat även efter revolutionen 1918 tillmätte en förstärkning av sin militära position, framgick än en gång klart och tydligt av hållningen geni emot de då bestående stora skyddsorganisationerna. Så länge de behövdes till försvar för revolutionens fega kreatur, voro de ej ovälkomna. Men så snart faran, tack vare vårt folks gradvisa förfall, tycktes avlägsnad och skyddsförbanden komma att betyda en förstärkning för den nationella politiken, voro de överflödiga, och man gjorde allt för att avväpna och om möjligt upplösa dem.

Historien har blott sällsynta exempel att framvisa på tacksamhet hos furstar. Men att t. o. m. räkna på tacksamhet hos mordbrännare, folkutplundrare och nationalförrädare, det kan blott en nyborgerlig patriot göra. Jag kunde i varje fall aldrig vid en prövning av problemet, om man skulle skapa frivilliga skyddsförband, låta bli att ställa frågan: För vilka utbildar jag de unga männen? För vilket ändamål skola de användas och när skall man ropa på dem? Svaret på denna fråga ger de bästa riktlinjerna för, hur man själv skall uppföra sig.

Om den nuvarande staten någonsin skulle taga sin tillflykt till utbildade kårer av denna art, så skulle det aldrig vara för att utåt hävda nationella intressen utan blott för att inom landet skydda nationens våldsverkare för den vrede, som ` kanske en dag flammar upp hos det bedragna, förrådda och sålda folket.

N. S. D. A. Po S. A. fick redan av detta skäl ingenting ha att göra med en militär organisation. Den var ett skydds- och
187:
uppfostringsmedel för den nationalsocialistiska rörelsen och dess uppgifter låga på ett helt annat område än på de s. k. skyddsförbandens.

Men den skulle ej heller vara en hemlig organisation. De hemliga organisationernas ändamål kan endast vara lagstridigt. Men därigenom begränsas en sådan organisations omfång av sig självt. Det är ej möjligt, allra minst med tanke på tyska folkets pratsamhet, att bygga upp en organisation av någon storlek och samtidigt hålla den hemlig utåt eller ens dölja dess mål. Alla sådana avsikter komma att gå om intet. Förutom att det i dag till våra polismyndigheters förfogande står en stab av sutenörer och liknande slödder, som för judaslönens trettio silverpenningar förråder, vad den kan finna, och letar upp sådant, som lämpligen kan förrådas, så kan man inte få de egna anhängarna att iakttaga den i sådant fall nödvändiga tystlåtenheten. Endast genom årslång gallring kan man få fram helt små grupper med karaktären av verkligt hemliga organisationer. Men redan deras ringa numerär skulle göra sådana organisationer värdelösa för den nationalsocialistiska rörelsen. Vad vi behövde och fortfarande behöva, var och är ej hundra eller tvåhundra oförvägna konspiratörer, utan hundratusen och åter hundratusen fanatiska kämpar för vår världsåskådning. Det skall ej arbetas i hemliga konventiklar, utan med väldiga massuppmarscher, dolk och gift eller pistoler kunna ej röja väg för rörelsen, endast gatans erövring. Vi måste visa marxismen, att nationalsocialismen är gatans blivande herre, alldeles som den en dag skall vara statens herre. Faran för de hemliga organisationerna ligger vidare i det faktum, att medlemmarna ofta fullständigt missförstå uppgiftens art och t. ex. kunna få för sig, att ett folks öde kan avgöras i gynnsam riktning genom en enda mordgärning. En sådan mening kan ha sitt historiska berättigande, nämligen då ett folk försmäktar under en genialisk förtryckares tyranni och man vet att det fientliga tryckets förskräckliga hårdhet beror enbart på hans överlägsna personlighet. I ett sådant fall kan
188
en offervillig man träda fram ur ett folk för att stöta det dödsbringande svärdet i denne förhatlige individs bröst. Och endast obetydliga, skuldmedvetna uslingar med republikanskt sinnelag skola anse ett sådant dåd som något avskyvärt, ett dåd, som vårt folks störste frihetssångare dristat sig att förhärliga i sin "Tell".

Under åren 1919 och 1920 var den faran för handen, att den, som hörde till hemliga organisationer med historiens stora förebilder för ögonen och skakad in i märgen av fosterlandets gränslösa olycka, kunde komma på iden att försöka hämnas på hemlandets förstörare i tro, att han. därigenom kunde göra slut på sitt folks nöd: Men varje sådant försök hade varit en galenskap, därför att marxismen ju inte segrat tack vare överlägsen genialitet och personlig betydelse hos någon enstaka människa utan endast på grund av den borgerliga världens gränslösa uselhet och svek. Den grymmaste kritik, man kan underkasta vår borgerlighet, är, att revolutionen själv inte fört fram en enda begåvning av någon storhet men ändock besegrat borgerligheten. Det är förståeligt, om man kapitulerar inför en Robespierre, Danton eller Marat men det är förkrossande att ha krupit till korset för den magre Scheidemann, den fete herr Erzberger, en Friedrich Ebert och alla de andra otaliga politiska puttefnaskerna.

Det fanns ju inte en gestalt, som man hade kunnat peka på som revolutionens geniale man och fosterlandets olycka, utan där voro idel revolutionsvägglöss, ryggsäcksspartakister en gros och i detalj. Att skaffa någon av dem ur vägen, hade varit fullkomligt värdelöst och hade på sin höjd . fått som följd, att ett par andra lika stora och lika törstiga blodsugare litet förr fått sina platser.

Under dessa år kunde man inte skarpt nog inskrida mot en uppfattning, som hade sin orsak och grund i historiens verkligt stora uppenbarelser, men ej det ringaste passade in i den dåvarande dvärgåldern.

Också i fråga om att avlägsna s. k. landsförrädare, kan man
189
göra samma reflexioner. Det är löjligt ologiskt att bringa om livet en pojke, som förrått en kanon, då bredvid honom på de högsta äreposter sitta skälmar, som sålt ett helt rike, ha det gagnlösa offret av två miljoner döda på sitt samvete, och måste stå till svars för miljoner krymplingar, men ändock med största sinnesro sköta sina republikanska affärer. Att undanröja små landsförrädare är meningslöst i en stat, vars regering själv befriar dessa landsförrädare från varje straff. Ty det kan få till följd, att den redbare idealist, som för ditt folk röjt ur vägen en gemen flykting, kommer att ställas till ansvar av renodlade landsförrädare. Och här uppstår en annan viktig fråga: skall man undanröja ett litet förrädiskt kreatur av den sorten genom ett annat kreatur eller genom en idealist? I det ena fallet blir resultatet tvivelaktigt och ett förräderi senare nästan säkert, i det andra fallet avlägsnas en liten skurk, men därjämte sättes livet på spel för en idealist, som kanske ej kan ersättas.

För övrigt intager jag i denna fråga följande ställning; man skall ej hänga små tjuvar för att låta de stora löpa; en gång skall i stället en tysk nationaldomstol fälla slutdom över och avrätta något tiotusental av de förbrytare som organiserade och äro ansvariga för novemberförräderiet. Ett sådant exempel kommer sedan att en gång för alla ge den obetydliga fanflyktingen den nödvändiga läxan.

Dessa reflexioner ha föranlett mig att alltid förbjuda varje samröre med hemliga organisationer och att energiskt söka bevara S. A. självt från att antaga en sådan organisations karaktär. Under dessa år har jag hållit den nationalsocialistiska rörelsen fjärran från alla dessa experiment, som företogos av mestadels ärliga, idealistiskt sinnade unga tyskar, vilka endast fingo offra sig själva för sin idé utan att kunna förbättra fosterlandets öde det ringaste.
*
Men om. S. A. varken fick vara ett militärt skyddsförband
190
eller en hemlig organisation, så måste konsekvenserna bli följande:

1. Dess utbildning fick ej ske enligt militäriska utan för partiet ändamålsenliga synpunkter.

I medlemmarnas fysiska fostran får huvudvikten då ej läggas på militär exercis utan i stället vid sport. Boxning och jiujitsu ha alltid synts mig viktigare än skytteutbildning, som alltid blir bristfällig, emedan den drives blott till hälften. Om man ger den tyska nationen sex miljoner oklanderligt sporttränade individer, som alla äro upptänds av fanatisk fosterlandskärlek och uppfostrade i den starkaste offensivanda, så kan en nationell stat, om det blir nödvändigt, på mindre än två år skapa en arme av dem, åtminstone om det förut finns en viss kärna till en sådan. Men som förhållandena äro i dag, är det bara riksvärnet, som kan bilda denna kärna och inte ett skyddsförband, som fastnat i halvmesyrer. Den fysiska träningen skall inympa övertygelsen hos var och en om hans överlägsenhet och ge honom den tillförsikt, som alltid ligger i medvetandet em ens egen styrka; därtill skall den bibringa honom de sportsliga färdigheter, som behövas för rörelsens försvar.

2. För att från första början förebygga all hemlig karaktär hos S. A., måste, bortsett från den för alla genast igenkännliga klädseln, redan dess storlek visa den själv den väg, som gagnar rörelsen och är känd av offentligheten. Den f år ej sammanträda i det fördolda, utan under bar himmel skall den marschera och i och med detta bringas till en verksamhet, som slutgiltigt omöjliggör alla legender om "hemliga organisationer". För att också i andlig bemärkelse avlägsna den från alla försök att tillfredsställa sitt verksamhetsbegär genom småsammansvärjningar, var det nödvändigt att från allra första början fullständigt inviga den i rörelsens stora ide och utbilda den till att företräda denna ide så helt och fullt, att horisonten vidgades från början och den enskilda mannen såg sin uppgift i att gå in för upprättandet av en ny nationalsocialistisk folkstat-och inte i att slå ihjäl en eller annan skojare. Detta höjde
191
också kampen mot den existerande staten från de små hämnd- och sammansvärjningsaktionernas nivå till en världsåskådnings utrotelsekrig mot marxismen och dess avläggare.

3. S. A:s organisatoriska bildning såväl som dess beklädnad och utrustning skall i enlighet med dess mening icke göras efter mönster av den gamla armen utan endast med hänsyn till ändamålsenligheten.

Dessa principer, som ledde mig under åren 1920 och 1921 och som jag gradvis sökte inympa hos den unga organisationen, rönte en sådan framgång att vi till högsommaren 1922 redan förfogade över ett ståtligt antal hundramannagrupper, vilka sent på hösten 1922 så småningom erhöllo sin speciella dräkt. Tre tilldragelser fingo stor betydelse för S. A:s vidare gestaltning:

1. Alla fosterländska sammanslutningars stora allmänna demonstration på Königsplatz i München sensommaren 1922 mot republikens skyddslag.

Münchens fosterländska sammanslutningar hade just utfärdat ett upprop, vilket uppfordrade till en jättelik demonstration som protest mot införandet av en skyddslag för republiken. Även den nationalsocialistiska rörelsen skulle deltaga i denna. Partiets slutna uppmarsch inleddes med sex hundramannagrupper från München, på vilka sedan partiets politiska sektioner följde. I själva tåget marscherade musikkårer och ungefär femton fanor buros med. Nationalsocialisternas ankomst till den redan till hälften fyllda, stora platsen, som för övrigt var tom på fanor, väckte omåttlig hänförelse. Själv hade jag äran framträda som talare inför människomassan, som nu räknade sextiotusen huvuden.

Framgången för denna demonstration blev överväldigande, i synnerhet därför att den, alla röda hotelser till trots, för första gången bevisade, att även det nationella München kunde marschera på gatan. Medlemmar av de röda republikanska skyddsförbunden, som försökte terrorisera de antågande kolonnerna, skingrades inom få minuter med blodiga skallar av
192
S. A, hundramannagrupper. Den nationalsocialistiska rörelsen ådagalade då för första gången sin avsikt att för framtiden taga rätten till gatan i anspråk även för sig och därmed slå detta monopol ur handen på de internationella folkförrädarna och fosterlandsfienderna. Resultatet bevisade fullständigt, att våra ,principer för S. As utbyggnad voro psykologiskt och organisatoriskt riktiga. På denna grund, som så framgångsrikt bestått provet, utvidgades nu S. A. så att redan få veckor därefter det dubbla antalet hundramannagrupper hade organiserats i München.

2. Tåget till Koburg i oktober 1922.

En del "folkliga" organisationer hade för avsikt att anordna en s. k. "tysk dag" i Koburg. Jag själv erhöll en inbjudan till denna med den anmäkningen, att det vore önskvärt att jag även medförde något följe. Denna anhållan, som korn mig tillhanda kl. 11 på förmiddagen, kom mycket lägligt. Redan en timme senare voro anordningar vidtagna för att besöka denna tyska dag. Som "följe" avskilde jag åttahundra man ur S. A., vilka skulle befordras med extratåg från München still den numera bajerska lilla staden. Liknande order utgingo till nationalsocialistiska S. A.-grupper, som under tiden bildats på andra orter.

Det var första gången, som ett sådant extratåg gick i Tyskland. På alla platser, där nya S. A.-män stega på, väckte transporten det största uppseende. Många hade ej sett våra i anor tidigare; det intryck, de gjorde, var mycket stort.

Då vi anlände till stationen i Koburg, möttes vi av en deputation för ledningen för denna "tyska dag". Den överlämnade åt oss en som överenskommelse betecknad befallning från Koburgs gruvarbetarefackföreningar, respektive det oavhängiga och det kommunistiska partiet, av innehåll att vi ej fingo marschera in i staden med utvecklade fanor och musik (vi hade med oss en egen, fyrtiotvå man stark musikkår) eller i slutet tåg.

Jag, avböjde genast utan vidare dessa skymfliga villkor, och
193
försummade inte att för de närvarande herrarna i ledningen uttrycka min förvåning över, att man förhandlade och träffade avtal med dessa människor och förklarade, att S. A. ögonblickligen skulle ställa upp samt med flygande fanor och klingande spel göra sitt intåg i staden. Så skedde även.

Redan på stationsplanen mottogos vi av en mångtusenhövdad skrålande och skränande människohop. "Mördare", "banditer", "rövare", "förbrytare" voro de smeknamn, som den tyska republikens utomordentliga upphovsmän kärleksfullt överöste oss med. Den unga S. A. höll mönstergill ordning, hundramannagrupperna formerade sig på torget framför stationen och tog först ingen notis om den busaktiga behandlingen. Under eskort av oroliga polismän marscherade vi i väg, ej till vårt kvarter, en skyttehall i stadens närhet, utan till Hofbräuhauskeller, nära stadens centrum. Oväsendet från folkmassan, som ledsagade tåget tilltog allt mer och mer. Knappt hade den sista hundramannagruppen vikit in på källarens gård förrän stora folkmassor under öronbedövande larm försökte tränga sig efter. För att förhindra detta avstängde polisen källaren. Något sådant kunde vi inte tåla, och därför lät jag nu S. A. ånyo ställa upp, gav några korta förmaningar och fordrade, att polisen ögonblickligen skulle öppna portarna. Efter en längre tvekan efterkom man också min begäran.

Vi marscherade nu tillbaka den väg, vi kommit, för att nå vårt kvarter, och där måste vi nu slutligen bilda front. När man inte kunde rubba hundramannagruppernas lugn med skrik och sårande tillmälen, så grepo representanterna för den sanna socialismen, jämlikheten och broderskapet till stenar. Därmed var vårt tålamod slut och stenarna haglade förintande åter till höger och vänster under tio minuter, och en kvart senare fanns det inte längre några röda kvar på gatan.

Under natten kom det till ytterligare svåra sammanstötningar. Patruller ur S. A. hittade nationalsocialister, som blivit överfallna ensamma, i ett förskräckligt tillstånd. Sedan

man processen kortare med motståndarna.
194
Redan nästa morgon hade den röda terror krossats, som Koburg lidit under i åratal.

Med äkta marxistisk-judisk lögnaktighet försökte man nu ännu en gång hetsa "det internationella proletariatets kamrater" ut på gatan med tillhjälp av flygblad, där man med fullständig förvanskning av fakta påstod, att våra "mördarhänder" hade börjat "utrotningskriget mot fredliga arbetare" i Koburg. Klockan halv två skulle den stora "falkdemonstrationen", till vilken man väntade tiotusentals arbetare från hela trakten, äga rum. Fast besluten att äntligen avskaffa den röda terrorn, lät jag därför S. A., som under tiden svällt ut till nästan ettusenfemhundra man, ställa upp kl. 12 och marscherade vi i väg mot slottet i Koburg, över den öppna plats, där den röda demonstrationen skulle äga rum. Jag ville se, om man ännu en gång skulle våga antasta oss. Då vi tågade in på platsen, var det i stället för de bebådade tiotusen, blott några hundra närvarande, som i allmänhet förhöllo sig lugna, då vi närmade oss, eller delvis togo till flykten. Blott på några få ställen försökte röda trupper, som under tiden kommit till utifrån och ännu ej kände oss, söka gräl, men i en handvändning berövades de grundligt lusten därtill. Och nu kunde man se, hur den hittills ängsligt förskrämda befolkningen, långsamt vaknade upp, fick nytt mod, t. o. m. vågade hälsa oss med tillrop och på aftonen vid vårt avtåg på många ställen bröt ut i spontant jubel.

Så, alldeles oförmodat, förklarade järnvägspersonalen vid stationen för oss, att tåget ej skulle avgå. Jag lät då meddela strejkledarna, att jag i så fall tänkte ta med mig de röda bonzer, som föllo i mina händer, att vi sedan själva skulle föra tåget och hade för avsikt att på både lokomotiv och tender och i varje vagn taga med ett par dussin av den internationella solidaritetens bröder. Jag försummade inte heller att göra herrarna uppmärksamma på, att denna färd med vår egen besättning givetvis skulle bli ett särdeles riskfyllt företag och att det ingalunda var uteslutet, att vi samtliga kunde bryta armar och ben av oss. Det skulle emellertid bereda oss en stor glädje, att
195
vi åtminstone inte behöva vandra in i evigheten ensamma, utan i jämlikhet och broderskap med de röda herrarna.

Därpå avgick tåget mycket punktligt, och vi ankomma nästa morgon oskadda till München.

I Koburg återställde vårt uppträdande, för första gången sedan år 1914, medborgarnas likhet inför lagen. Ty om dumma högre tjänstemän drista sig påstå, att staten beskyddar sina medborgares liv, så var då detta ingalunda fallet vid denna tidpunkt, när medborgarna t. o. m. måste försvara sig mot den bestående regimens representanter.

Det var blott demokratin, som stönade över, hur man kunde understå sig att ej fredligt låta dem slå in skallen på en utan tillåta sig att i en demokratisk republik möta ett brutalt angrepp med knytnävar och käppar i stället för med pacifistiska sånger.

Den borgerliga pressen var i allmänhet både bedrövlig och simpel, som vanligt, och det var bara några få uppriktiga tidningar, som hälsade med glädje, att man åtminstone på ett ställe hade satt p för strålrövarnas framfart.

Men i själva Koburg hade i alla fall de nationalsocialistiska arbetarnas knytnävar lärt en del av de marxistiska arbetarna, som för övrigt själva måste betraktas som vilseledda, att även nationalsocialistiska arbetare kämpa för ideal. Ty enligt all erfarenhet slåss man ju bara för något, man tror på och håller kärt.

De största vinsterna drog emellertid S. A. själv. Den tillväxte nu så snabbt, att redan vid partidagen den 27 januari 1923 inemot sextusen man kunde deltaga i fanornas invigning, varvid de första hundramannagrupperna i sin helhet voro iklädda sina nya uniformer.

Erfarenheterna i Koburg hade visat, hur nödvändigt det var att införa en enhetlig beklädnad för S. A., och detta ej blott för att stärka kårandan, utan också för att undvika förväxlingar. Tidigare hade den burit blott armbindeln, nu tillkom vindjackan och den bekanta mössan.
196
Men erfarenheterna i Koburg fingo även en annan följd. Vi grepo oss nämligen nu an med att på alla platser, där den röda terrorn förhindrat oliktänkande att hålla möten, planmässigt krossa denna och återställa mötesfriheten. Nationalsocialistiska bataljoner sammandrogos gång på gång till sådana platser, och så småningom föll den ena röda högborgen efter den andra i Bayern offer för den nationalsocialistiska propagandan.

S. A. hade vuxit sig allt fastare in i sin uppgift och kom att allt mindre och mindre likna de meningslösa och oviktiga skyddsförbanden. Den växte upp till en levande kamporganisation för upprättandet av en ny tysk stat.

Denna logiska utveckling varade till mars 1923. Då inträffade en händelse, som tvang mig att draga rörelsen ur dess hittillsvarande bana och underkasta den en omgestaltning.

3. Fransmännens ockupation av Ruhrområdet under de första månaderna av 1923 fick i det följande stor betydelse för S. A:s utveckling.

Det är fortfarande inte möjligt eller förenligt med nationens intressen att tala eller skriva om detta. Jag kan yttra mig endast så långt, som detta tama redan berörts i offentliga förhandlingar och därigenom bragts till offentlig kännedom..

Ockupationen av Ruhrområdet, som ej kom överraskande, uppväckte en välgrundad förhoppning, att man nu slutgiltigt skulle bryta med den. fega defensivpolitiken och att därmed en bestämd uppgift skulle tillfalla skyddsförbanden. S. A. som då redan omfattade många tusen unga kraftfulla män, måste då också ställas till nationens förfogande. På våren och högsommaren år 1923 skedde deras ombildning till militär kamporganisation. Detta hade man till stor del att tacka den senare utvecklingen under 1923, såvitt denna berörde vår rörelse.

Då jag på annat ställe i stora drag behandlar denna utveckling, vill jag här blott konstatera, att S. A:s omgestaltning från rörelsens synpunkt var olycklig, när de förutsättningar, som föranlett den, alltså ett aktivt motstånd mot Frankrike, ej inträffade.
197
Hur förskräckligt det än kan synas i första ögonblicket, voro de händelser, som inträffade mot slutet av 1923 nästan nödvändiga, om man ser dem ur högre synpunkt. Med ett enda slag gjorde de slut på S. As omgestaltning, vilken ju genom den tyska regeringens hållning förlorat sin betydelse och nu var uteslutande skadlig för rörelsen. Detta avbrott skapade möjligheten att en dag åter börja uppbyggandet på den punkt, där man en gång måste lämna den riktiga vägen.

Det år 1925 nygrundade N. S. D. A. P. får nu ånyo uppställa, utbilda och organisera sitt S. A. enligt de i början omnämnda principerna. Det måste i och med detta återvända till sina ursprungligen sunda principer och bör nu åter anse som sin högsta uppgift att med S. A. skapa ett starkt verktyg i kampen för rörelsens världsåskådning.

Man får inte låta S. A. sjunka ned varken till ett skyddsförband eller en hemlig organisation; N. S. D. A. P. måste i stället sätta in all sin kraft på att bygga ut S. A. till ett den nationalsocialistiska och därmed djupast sett den folkliga idens hundratusenmannagarde.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!