Ensam är stark Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

ENSAM ÄR STARK

Redan i det föregående har jag omnämnt, att det finns något som heter "De tyskfolkliga föreningarnas samarbetsorganisation" och skall här i korthet dryfta problemet om samarbetsorganisationer.
I allmänhet förstår man med en sådan en grupp föreningar som för att underlätta sitt arbete träda i ett visst ömsesidigt förhållande till varandra, välja en mer eller mindre kompetent gemensam ledning och sedan tillsammans genomföra gemensamma aktioner. Av detta framgår redan, att det här måste vara fråga om föreningar, sällskap eller partier, vilkas mål och vägar inte äro varandra alltför avlägsna. Detta anses också alltid var fallet. För den vanliga genomsnittsborgaren är det ju lika glädjande som lugnande att höra att sådana föreningar i och med denna samarbetsorganisation upptäckt "det som förenar" och skjutit i bakgrunden "det som skiljer". Och den övertygelsen är allmän, att en sådan förening innebär en enorm kraftökning och att de i sig själv svaga smågrupperna på detta sätt plötsligt bli en makt.

Men i de flesta fall är detta icke överensstämmande med verkligheten!

Det är både intressant och i mina ögon även viktigt, för att förstå denna fråga, att vinna klarhet i, hur det verkligen kommer sig, att det parallellt uppstår sällskap, föreningar och dylikt, som alla anse sig sträva för samma mål. I och för sig vore det väl mera logiskt, att en sammanslutning kämpade för ett mål och rimligtvis inte flera sådana för samma mål.
153
Utan tvivel var det från början en organisation, som hade uppställt detta mål. På någon plats är det en man, som förkunnar en sanning, uppmanar till lösandet av någon bestämd fråga, uppställer ett mål och bildar en rörelse, som skall förverkliga hans syfte.

På så sätt grundas föreningar eller partier som var och en efter sitt program vilja avlägsna bestående missförhållanden eller förverkliga något i framtiden.

När en sådan rörelse en gång uppkommit äger den rent praktiskt en viss prioritetsrätt. Egentligen vore det ju självklart, att alla människor, som ämna sträva för samma mål, girige in i denna rörelse och på så vis ökade dess styrka för att bättre kunna tjäna det gemensamma målet. I synnerhet borde varje individ, som äger någon andlig livaktighet i ett sådant samgående, se förutsättningen för den gemensamma kampens verkliga framgång. Med litet förnuft och redlighet borde det därför också finnas endast en rörelse för varje ändamål. (På redligheten beror för övrigt mycket, som jag senare skall påvisa.)

Att det faktiska förhållandet icke är sådant, kan man tillskriva två orsaker. Den ena måste jag nästan kalla tragisk, medan den andra är särdeles ömklig och fotad på den mänskliga svagheten. Men djupast ser jag i båda omständigheter, vilka endast borde öka denna strävan, dess energi och intensitet samt slutligen, genom en stegring av den mänskliga dådkraften, möjliggöra lösningen av ifrågavarande problem.

Den tragiska orsaken till denna slitning är följande. Varje storvulen gärning här på jorden torde i allmänhet innebära, att en önskan uppfyllas, som miljoner människor länge hyst, en längtan, som många länge burit i stillhet. Ja, det kan förekomma, att århundraden längtansfullt avvaktat en frågas lösning, väntat därför att de suckat under det beståendes outhärdliga ok, väntat, utan att deras längtan gått i uppfyllelse. Folk, som ej längre kunna finna en heroisk väg ur sin nöd, kan man kalla impotenta. Men som ett slående bevis för att ett folk har livskraft, och i denna även en garanti för fortsatt
154
existens, kunna vi betrakta, om ödet en gång skänker detta folk en man, som särskilt korats till att befria det ur svårt betryck, avhjälpa bitter nöd och bringa i jämvikt dess rotösa själ - alltså äntligen uppfylla dess långa längtan.

I de stora tidsfrågornas väsen ligger det, att tusenden sysselsätta sig med att lösa dem, att många tro sig kallade, att t. o. m. Ödet själv har många på förslag men slutligen i krafternas fria spel ger segern åt den djärvaste och dugligaste samt anförtror honom problemets lösning.

Det är nog så, att sekler, fyllda av otillfredsställelse över gestaltningen av sitt religiösa liv, längtat efter en förnyelse och att ur denna själens trängtan dussintals män stigit fram, vilka på grund av sina kunskaper och sitt vetande trott sig kallade att skingra denna religiösa nöd, att de stigit fram för att bli profeter för en ny lära eller åtminstone taga upp kampen mot en bestående.

Säkerligen blir nog även här genom naturens ordning den starkaste kallad att uppfylla den stora missionen, men mycket sent brukar insikten komma till de övriga, att just denne ende ensam är den kallade. Tvärtom anse de sig alla likaberättigade och kallade att lösa uppgiften och samtiden förmår vanligen mycket dåligt urskilja, vem av dem som ensam förtjänar dess stöd, därför att han ensam kan lösa den stora uppgiften.

Under århundradenas gång, ofta samtidigt, framträda så olika män och grunda rörelser med mål, vilka åtminstone påstås vara desamma som folkets och i varje fall uppfattas så av den stora massan. Folket självt hyser väl obestämda önskningar och har allmänna övertygelser, men det blir aldrig riktigt på det klara med målets eller de egna önskningarnas egentliga väsen eller ens möjligheten att uppfylla dem.

Tragiken ligger i, att dessa män på helt olika vägar sträva mot samma mål utan att känna varandra och därför i den renaste tro på sin egen mission anse sig förpliktade att utan hänsyn till andra gå sina egna vägar.

Vid första anblicken kan det ju synas tragiskt, att dessa rö-
155
relser, partier och religiösa grupper uppstå fullkomligt oberoende av varandra ur tidens allmänna längtan och sedan verka i samma riktning, tragiskt, om man räknar med, att den kraft, som skingras åt olika håll, fortare och säkrare skulle föra till framgång, om den samlas till en enda. Men detta är icke fallet! Det är i stället så, att naturen själv i sin obevekliga logik fäller avgörandet, när den låter de olika grupperna tävla med varandra och kämpa om segerpalmen och för den rörelse till målet, som valt den klaraste, närmaste och säkraste vägen.

Hur skulle riktigheten eller oriktigheten hos en rörelse kunna avgöras utifrån, om inte fältet lämnades fritt åt krafternas spel, om inte det sista avgörandet undandrogs de mänskliga stughuvudena och lämnades åt den osvikliga bevisning, som ligger i den synliga framgången. En handlings riktighet kommer alltid att till slut bevisas av dess framgång.

Om därför skilda grupper vandra skilda vägar mot samma mål, böra de, så snart de erfarit att liknande strävanden förefinnas, underkasta sin väg en grundlig prövning, avkorta den, där det är möjligt och med anspänning av sina yttersta krafter snabbare söka uppnå målet.

Denna tvekamp fostrar den enskilda kämpen, och mänskligheten har inte sällan att tacka för sina framgångar lärdomar, som dragits ur tidigare motgångar och misslyckade försök. Därför kunna vi anse den vid första anblicken tragiska splittring, som ingen enskild har någon medveten skuld till, som ett medel att utforma det bästa tillvägagångssättet.

I historien se vi, att enligt de flestas åsikt de båda vägar bort förenas, som man kunnat slå in på för att lösa den tyska frågan, Österrikes väg och Preussens, Habsburgs och Hohenzollerns. Enligt den uppfattningen borde man med samlad kraft ha gått in för saken. Det skulle ha betytt en seger för dem, som då hade den mest betydande förkämpen; de österrikiska avsikterna skulle dock aldrig ha resulterat i ett tyskt rike.
156
Nu uppstod detta eniga, starka tyska rike just ur det, som miljoner tyskar betraktade som det sista och fruktansvärdaste utslaget av vår brodertvist: den tyska kejsarkronan bärgades i verkligheten på slagfältet vid Königgrätz och ej i striderna fram för Paris, som man senare ansett.

Det tyska rikets grundande var alltså inte följden av någon gemensam strävan efter en gemensam väg utan i stället en medveten, ibland även omedveten, kamp om hegemonien, där Preussen slutligen utgick som segrare. Och den, som ej i partipolitisk förblindelse blundar för sanningen, måste erkänna att människornas s. k. vishet aldrig skulle ha lett till samma resultat som livets egen vishet, d. v. s. krafternas fria spel. Vem i de tyska länderna hade för tvåhundra år sedan trott, att det hohenzollernska Preussen en gång skulle bli det nya rikets groddcell och icke Habsburg?! Vem vill däremot i dag förneka, att Ödets väg var den bättre; vem skulle i dag över huvud kunna föreställa sig ett tyskt rike, grundat på en skämd och förfallen dynastis principer?

Nej, den naturliga utvecklingen har, om också först efter århundradens kamp, fört den bäste till den plats, som han borde inta.

Så kommer det alltid att vara, alltid kommer det att förbli, som det hittills varit.

Därför är det ingalunda att beklaga, att olika människor begiva sig på väg för att uppnå samma mål: den kraftigaste och snabbaste koras på detta sätt och blir segraren.

Det finnes även en andra orsak till, att ofta i folkens liv rörelser av skenbart samma art på olika vägar söka uppnå skenbart samma mål. Och denna orsak är inte endast tragisk, den är ömklig! Den ligger i den sorgliga blandning av avundsjuka, småaktighet, äregirighet och tjuvaktigt sinnelag, som man tyvärr ofta finner hos enstaka mänskliga subjekt.

Det är nämligen så, att så snart det uppträder en man, som djupt känner sitt folks nöd, skaffar sig fullständig klarhet om
157
sjukdomens väsen och sedan allvarligt söker bota den, efter att först ha fixerat ett mål och valt den väg, som kan leda därhän, ja, då vakna genast de små och obetydliga andarna och följa ivrigt den mans göranden och låtanden, som dragit offentlighetens uppmärksamhet till sig. Dessa människor äro som sparvar, vilka till synes fullkomligt ointresserade, men i verkligheten spända till det yttersta, hela tiden med uppmärksamhet följa en lyckligare kamrat, som funnit ett brödstycke, för att plötsligt i ett obevakat ögonblick roffa åt sig det. Man behöver blott slå in på en ny väg, så komma genast mängder av politikens landsvägsriddare att lystra och vädra en god munsbit, som möjligen kan ligga vid slutet på den nya vägen. Så snart de sedan lyckats fundera ut, att den måste finnas, bege de sig skyndsamt åstad för att på en annan, om möjligt kortare väg, komma till målet.

När den nya rörelsen väl är organiserad och har fått sitt bestämda program, då komma dessa människor och påstå, att de kämpa för samma mål; men ingalunda så, att de redligt ställa sig i den existerande rörelsens led och sålunda erkänna dess prioritet, nej, de stjäla i stället av programmet och grunda ett nytt parti. Och de äro oförskämda nog att påstå inför sin tanklösa samtid, att de sedan länge velat just detsamma som den andre. Det lyckas dem inte så sällan att därmed ställa sig själva i en gynnsam dager, i stället för att ådraga sig ett allmänt och rättmätigt förakt. Ty det är väl ändå verkligen oförsynt att skriva på sin fana, vad en annan för i sitt banér, låna hans programmatiska riktlinjer men sedan gå sin egen väg, som om man själv hade skapat allt detta. Oförskämdheten skiner allra mest i ögonen, när dessa figurer, . som först åstadkommit splittringen genom sina nystartade organisationer, sedan, som de ofta göra, mer än andra skrika om nödvändigheten av enighet och enhetlighet. Detta dock först sedan de börjat förstå, att motståndarens försprång ej kan inhämtas.

Sådana metoder ha vi att tacka för den s. k. "folkliga splittringen".
158
Det var visserligen den naturliga utvecklingen mera än enskilda personers åtgöranden, som ledde till, att en sådan rad av grupper med folklig etikett bildades under åren 1918-19. Redan 1920 hade N. S. D. A. P. utkristalliserat sig ur alla dessa som den segrande. Ingenting hade väl bättre kunnat bevisa den orubbliga redbarheten hos dem, som grundat alla dessa partier, än det för mångas vidkommande verkligt beundransvärda beslutet att offra sin egen synbarligen mindre framgångsrika rörelse till förmån för den större, d. v. s. upplösa den eller utan villkor införliva den med den livskraftigare.

Detta gäller särskilt om den mest framstående kämpen i det dåvarande Tysksocialistiska partiet i Nürnberg, Julius Streicher. N. S. D. A. P och D. S. P. hade satt sig samma mål före men ändock uppstått fullkomligt oberoende av varandra. Den mest framträdande kämpen i D. S. P. var som sagt dåvarande läraren i Nürnberg, Julius Streicher. Först och främst bar även han på en helig övertygelse om sin rörelses mission och framtid. Men så snart han klart och utan tvekan märkte, att N. S. D. A. P. hade större styrka och expansionsförmåga, avbröt han sin verksamhet för D. S. P. och dess fackförbund och uppfordrade sina anhängare att gå in i N. S. D. A. P., vilket gått som segrare ur tvekampen, och i dess led kämpa vidare för det gemensamma målet.

Det finns ej heller någon splittring kvar från denna rörelsens första tid, utan det ärliga uppsåt, som förefanns hos vederbörande, har även lett till ett ärligt, rättframt och riktigt resultat. Vad vi för närvarande åsyfta med "folklig splittring" har, som jag. redan framhållit, nästan undantagslöst sina rötter i det andra av de missförhållanden som jag anfört: äregiriga människor, som aldrig haft några egna tankar, ännu mindre egna mål, men kände sig "kallade" just i det ögonblick, när de såga N. S. D. A. P:s framgång bli uppenbar.

I ett slag proklamerades program, som helt och hållet voro plagierade från vårt, idéer förfäktades, som lånats från oss, man uppställde mål, för vilka vi kämpat sedan år tillbaka och
159
man valde vägar, som N. S. D. A. P. sedan länge trampat. Man sökte med alla medel motivera, varför det varit nödvändigt att bilda dessa nya partier, trots att N. S. D. A. P. sedan länge fanns till, men ju ädlare motiv man förebar, desto osannare blevo fraserna.

I själva verket fanns det ett enda motiv, som varit det avgörande: vederbörandes personliga ärelystnad att få spela en roll, för vars fyllande hans egen dvärgaktiga uppenbarelse ägde en enda kvalifikation, nämligen en stor dristighet, när det gällde att övertaga andras tankar; en egenskap som i det borgerliga livet vanligen brukar gå under namnet tjuvatktighet.

Under dessa dagar fanns det inga originella idéer och föreställningar, som inte en sådan politisk kleptoman kunde ha plockat ihop på kortaste tid till ett eget litet geschäft. De, som gjorde det, voro emellertid desamma, som senare med tårar i ögonen beklagade sig över den "folkliga splittringen" och oavbrutet talade om "nödvändigheten av enhet", i den stilla förhoppningen att kunna få de andra att tröttna på de ständiga högljudda anklagelserna och kasta till dessa, som stulit idéerna, jämväl de organisationer, som de byggt upp för att genomföra dem.

Men om detta inte lyckades och om de nya företagens ränta , biliter på grund av innehavarnas intellektuella nivå inte blev vad man hade väntat sig, så brukade man förstås nöja sig med mindre och skatta sig lycklig om man kunde segla i hamn hos någon av de s. k. samarbetsorganisationerna.

Alla, som inte kunde stå på egna ben, slöto sig samman i sådana samarbetsorganisationer. Antagligen följde man principen att åtta lama tillsammans göra en hel karl.

Fanns det någon frisk bland alla dessa lama, så behövde han hela sin styrka för att hålla de övriga på benen och blev därigenom själv lam.

Vi måste förstå, att det alltid är en taktisk fråga, huruvida
160
man bör gå med i sådana samarbetsorganisationer. Följande principer måste vi dock alltid hålla fast vid:

Genom en organisation av detta slag förvandlas aldrig svaga sammanslutningar till kraftiga, medan däremot starka ofta försvagas. Man hyser ofta den åsikten, att en sammanslutning av svaga grupper måste ge upphov till en stark, en verklig maktfaktor. Detta är emellertid oriktigt. Ty enligt all erfarenhet kommer majoriteten att i alla former och enligt alla förutsättningar bli dumhetens och vankelmodets representant och därmed kommer mängden av föreningar, så visst som det är en vald styrelse som dirigerar det hela, att utlämnas åt vankelmodet och svagheten. En sådan sammanslutning sätter också stopp för krafternas fria spel, kampen om urvalet avskaffas och därmed lägger man hinder i vägen för de friskares och starkares nödvändiga och slutgiltiga seger. Sådana sammanslutningar äro således fiender till den naturliga utvecklingen, ty för det mesta hindra de mer än befordra lösningen av problemen.

Det kan förekomma, att den högsta ledningen för en rörelse, om den är framsynt, av rent taktiska hänsyn går samman med sådana sammanslutningar för helt kort tid, när det gäller någon viss fråga, kanske man även företager någon gemensam aktion.

Men såvitt ej rörelsen själv vill avstå från sin befrielsemission, får ett sådant tillstånd aldrig bli permanent. Har en rörelse en gång lockats till ett dylikt förbund, förlorar den nämligen både möjligheten och rätten att låta den naturliga utvecklingen ha sin gång, giva sin egen styrka fritt spelrum och sålunda övervinna sina medtävlare och uppnå det mål, man satt sig före.

Man må aldrig glömma, att allt det verkligt stora, som uträttats här i världen, icke varit ett verk av koalitioner utan ständigt resultatet av en ensam kämpes segerrika kamp. Redan genom sitt ursprung bära framgångarna för olika sammanslutningar i sig fröet till ett kommande förfall, till förlusten av det, man redan uppnått. Stora, verkligt världsomvälvande andliga revolutioner kunna alltid tänkas blott som resultatet
161
av en ensam, friståendes gigantiska kamp, aldrig som ett verk av koalitioner.

Och framför allt skapas aldrig folkstaten genom en folklig samarbetsorganisations kompromisser, den skapas blott av den stålhårda viljan hos en rörelse, som kämpat sig igenom.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!