Kampen mot röd front Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

7

KAMPEN MOT RÖD FRONT

Åren 1919-20 och även 1921 besökte jag själv s. k. borgerliga möten. På mig hade de alltid samma inflytande, som den obligatoriska skeden levertran i min ungdom. Man måste ta den, och den skall vara nyttig, men den smakar avskyvärt! Om man buntade ihop det tyska folket med rep och släpade in det med våld på dessa borgerliga "opinionsmöten" samt spärrade dörrarna vid varje föreställnings slut, så att ingen sluppe ut, kunde det möjligen bli ett resultat efter något år hundrade. Men då måste jag öppet tillstå, att livet sannolikt inte längre skulle vara vidare lustigt och att jag t. o. m. inte längre skulle vilja vara tysk. Men eftersom man, Gud vare tack och lov, inte kan det, skall man heller inte förundra sig, om det sunda och ofördärvade folket undviker "borgerliga massmöten" som den Onde undviker vigvatten.

Jag har lärt känna dessa profeter för den borgerliga världsåskådningen och förundrar mig inte alls utan förstår i stället ganska väl, varför de inte tillmäta det talade ordet någon betydelse. Jag besökte under den nämnda tiden demokraternas möten, de tysknationellas, Tyska folkpartiets och även Bajerska centerns möten. Vad som då genast föll i ögonen, var auditoriets homogena sammansättning. Det var nästan alltid bara partimedlemmar, som deltogo i dessa möten. Utan varje spår av disciplin, liknade det hela mera en gäspande bridgeklubb än ett möte hos ett folk, som nyss genomfört sin största revolution. Talarna gjorde också verkligen allt, som göras kunde, för att bevara denna fredliga stämning. De talade, eller
126
rättare de läste upp tal, som voro i stil med deras intelligensfyllda tidningsartiklar eller en vetenskaplig avhandling, undveko alla kraftuttryck och presterade då och då någon enkel katederkvickhet, varvid den hedervärda styrelsen pliktmässigt började skratta, om inte precis högt och smittande, så skrattade man i alla fall, förnämt dämpat och återhållsamt.

Styrelsebordet ja! Jag såg en gång ett möte i Wagnersalen i München; anordnat med anledning av årsdagen av Stora folkslaktningen vid Leipzig. Det var en ärevördig gammal herre, professor vid något universitet, som höll eller läste upp valet. På podiet satt styrelsen. Till vänster en monokel, till höger en monokel och mitt emellan någon utan monokel. Alla tre i redingot, varför man fick intryck av antingen en jury, som just bevistade en avrättning, eller också av ett högtidligt barndop, i varje fall någon mera religiös ceremoni. Det s. k. talet, som möjligen skulle gjort sig alldeles utmärkt i tryckt form, hade en helt enkelt fruktansvärd inverkan. Redan efter tre kvarts timme domnade hela publiken bort i ett slags trancetillstånd, som endast stördes, när män och kvinnor ibland gingo ut, värdshusflickornas slammar och åhörarnas allt talrikare gäspningar. Tre arbetare voro närvarande vid mötet, om det nu var av nyfikenhet eller på särskilt uppdrag som kunskapare. Jag hade slagit mig ned bakom dem. Då och då tittade de på varandra med illa dolda leenden, slutligen stötte de till varandra med armbågarna, varpå de mycket stillsamt lämnade salen. Man såg på dem, att de inte ville störa till något pris. I detta sällskap var det verkligen inte heller nödvändigt. Äntligen tycktes mötet börja lida mot sitt slut. Sedan professorn avslutat sitt föredrag - hans stämma hade under tiden blivit svagare och svagare - reste sig den mellan de båda monokelherrarna sittande mötesledaren och trumpetade ut för de närvarande "tyska bröderna" och "systrarna", hur stor hans tacksamhetskänsla var, och hur stor även deras känsla måste vara över det enastående och strålande föredrag, som professor X. nu hade hållit för dem på ett lika njutbart som
127
grundligt och djuplodande sätt, ett föredrag, som i ordets sannaste bemärkelse hade varit en "inre upplevelse", ja, en "bragd". Det skulle vara ett profanerande av denna högtidliga stund att föreslå en diskussion, varför han med alla de närvarandes bifall lämnade denna därhän och i stället anmodade alla att resa sig upp och instämma i ropet "Vi äro ett enigt folk av bröder" o. s. v. Till slut tog han upp Tysklandssången som avslutning.

Sedan sjöngo de, och mig föreföll det, som om stämmorna blevo något svagare redan vid andra strofen och svällde ut till mäktig styrka endast i refrängen. Vid tredje strofen förstärktes detta intryck, så jag fick den uppfattningen att inte alla måtte varit riktigt säkra på texten.

Men vad gör det till saken, när en sådan hymn med innerlighet och värme stiger till himmelen ur ett tysknationellt hjärta.

Sedan upplöstes mötet, d. v. s. var och en skyndade sig att komma ut så fort som möjligt, somliga till en sejdel öl, andra till ett kafé eller ut i friska luften.

Ja, ut i friska luften, ut bara! Det var också min enda tanke. Och detta skulle vara en hyllning och åminnelse av hundratusentals preussares och tyskars hjältemodiga kamp? Avskyvärt!

Men regeringen tycker säkert det är bra. Det är förstås ett fredligt möte. I detta fall behöver verkligen inte ministern för lugn och ordning vara ängslig, att hänförelsens vågor skola spränga de tillbörliga gränserna för borgerlig anständighet; att människorna i ett rus av hänförelse skola strömma ut ur salen, inte för att skynda till kaféer och bierstugor utan för att marschera genom gatorna i slutna led, med fasta steg och "Deutschland hoch in Ehren" samt därigenom bereda obehagligheter för polisen, som såväl behöver lugn.

Nej, sådana medborgare kan man vara nöjd med.
*
128

De nationalsocialistiska mötena däremot voro förvisso inte "fredliga". Där bröto sig ju vågorna från två världsåskådningar mot varandra, och de slutade inte med att man slött vevade fram någon patriotisk sång utan med ett fanatiskt utbrott av folkliga och nationella lidelser.

Det var mycket viktigt att redan från början införa en blind disciplin på våra möten och obetingat garantera mötesledningens auktoritet. Ty våra anföranden voro ej en borgerlig "föredragshållares" kraftlösa prat, utan alltid sådant, som till innehåll och form avsåg att väcka motståndarnas kamplusta. Och motståndare fanns det på våra möten! Hur ofta komma de inte in i långa rader med enstaka hetsare ibland sig och det fasta beslutet avspeglat i sina ansikten: I dag ska vi göra rent hus hos er!

Ja, hur ofta skickade man inte, bokstavligen talat, in hela kolonner av våra röda vänner, med den på förhand noga inpräntade uppgiften att hugga församlingen i stycken och göra ett slut på hela historien. Hur ofta höll det inte på att bli ett enda kaos, och det var endast den oryggliga energien hos vår ledning och vår lokalvakts brutala gåpåarehumör som gjorde att vi alltid kunde gäcka motståndarnas avsikter.

Dessa hade verkligen all anledning att bli retade. Redan den röda färgen på våra affischer drog dem till våra möteslokaler. Den vanliga borgerligheten var ju fullkomligt förfärad över, att även vi hade tagit till bolsjevikernas röda färg, och man fann det hela ganska tvetydigt. I det tysta viskade de tysknationella andarna till varandra, att de misstänkte, att vi i grund och botten vore en sorts marxister, kanske rätt och slätt maskerade marxister eller ännu hellre socialister. Ty än i denna dag ha inte dessa ljushuvuden förstått skillnaden mellan socialism och marxism. Särskilt när man till det övriga upptäckte, att vi vid våra möten principiellt inte hälsade några "damer och herrar" utan endast "folkkamrater" och oss emellan aldrig talade om annat än partikamrater, tycktes det marxistiska spökets tillvaro klart bevisad för många av våra motståndare.
129
Hur ofta ha vi inte skakat av skratt åt dessa enfaldiga borgerliga harar, när de gjort sina intelligenta gissningar angående vårt ursprung, våra avsikter och mål.

Efter moget och grundligt övervägande ha vi valt den röda färgen på våra affischer, för att reta den vänstra sidan till raseri och få den att komma till våra möten, om också endast i avsikt att spränga dem, och på det sättet få en möjlighet att över huvud komma till tals med den.

Det var verkligen kostligt att på den ständigt skiftande taktiken iakttaga våra motståndares rådvillhet och hjälplöshet under dessa år. Först uppfordrade de sina anhängare att inte taga någon som helst notis om oss och undvika våra möten.

I allmänhet följde man också dessa anvisningar.

Men med tiden var det ändock några, som komma, och när antalet långsamt men säkert började stiga, blevo ledarna småningom nervösa och oroliga och komma till den övertygelsen, att man inte i längden stillatigande kunde åse denna utveckling utan måste göra ett slut på den med terrorns hjälp.

Därför kom nu uppmaningarna till alla "klassmedvetna proletärer" att i massor besöka våra möten för att nå "den monarkiska, reaktionära hetsens" företrädare med proletariatets knutna nävar.

Med en gång fylldes våra möten av arbetare trekvarts timme före utsatt tid. De liknade en krutdurk, som kunde flyga i lut fen när som helst, och där man redan tänt luntan. Men det gick alltid annorlunda. Människorna komma som våra fiender och gingo, kanske inte direkt som våra anhängare, men de hade dock blivit en smula eftertänksamma och kritiska beträffande riktigheten av sin egen bära. Småningom blev det så, att anhängare och motståndare efter mitt tre timmar långa föredrag smälte samman till en enda jublande massa. Sedan var varje signal till sprängning förgäves. Då först blevo ledarna riktigt skräckslagna och vände sig åter till dem, som redan tidigare tagit ställning till denna taktik och nu med ett visst
130
sken av rätt kunde peka på sin åsikt, att det enda riktiga vore att principiellt förbjuda arbetarna att besöka våra möten.

Sedan komma dessa inte längre, åtminstone blevo de färre. Men redan efter en kort tid började allt från början igen. Förbudet hölls inte, kamraterna komma i allt större hopar och slutligen segrade åter anhängarna av den radikala taktiken. Våra möten skulle sprängas.

När det sedan visade sig efter två, tre, ofta åtta till tio möten, att det var lättare sagt än gjort att spränga ett möte och resultatet bara blev ett nederlag för de röda kamptrupperna, då höjdes plötsligt åter den gamla parollen: "Proletärer kamrater! Undvik de nationalsocialistiska hetsarnas möten!" Samma, evigt vacklande taktik återfann man för övrigt även i den röda pressen. Ibland försökte man tiga ihjäl oss, så blev man övertygad om lönlösheten i detta försök och tillgrep mot satt taktik. Varje dag "omnämndes" vi på något sätt och för det mesta då för att göra klart för arbetarna, hur obetingat löjlig hela vår existens var. Efter någon tid måste dock herrarna fått på känn, att denna taktik inte skadade oss utan tvärtom var oss till gagn, eftersom ju många måste fråga sig, varför man ägnade en företeelse så många ord, om den var så löjlig. Folk blevo nyfikna. Då svängde man plötsligt om och började under någon tid behandla oss som mänsklighetens verk liga generalförbrytare. Artikel efter artikel, där man uppdagade och ständigt på nytt bevisade vår brottslighet. Skandalhistorier, som från början till slut voro gripna ur luften, skulle ombesörja resten. Men man synes ganska snart ha blivit övertygad om det verkningslösa även i dessa angrepp; när allt kom omkring bidrog ju detta bara till att riktigt koncentrera den allmänna uppmärksamheten på oss.

Jag själv intog då den ståndpunkten: det gör detsamma om man skrattar eller hånar oss, om vi framställas som dumbommar eller förbrytare; huvudsaken är, att man talar om oss, ständigt sysselsätter sig med oss och att vi även i arbetarnas ögon så småningom komma att framstå som den enda makt, med vilken
131
för närvarande en uppgörelse kan komma till stånd. Vad vi innerst inne äro och vilja, det ska vi nog en vacker dag visa det judiska pressbyket.

En av orsakerna till, att det för det mesta inte kom till någon direkt sprängning av våra möten, var säkerligen också den fullkomligt otroliga feghet, som utmärkte våra motståndares ledare. Vid alla kritiska tillfällen skickade de fram rena nollor, själva vågade de på sin höjd vänta på sprängningen utanför dörrarna.

Nästan alltid voro vi väl underrättade om herrskapets avsikter. Detta inte bara tack vare, att vi själva av särskilda skäl läto många partikamrater i smyg vara medlemmar i de röda organisationerna utan även därför, att höga vederbörande själva voro behäftade med en för oss i detta fall särdeles tjänlig lösmynthet, av det slag, som är så vanlig hos det tyska folket. De kunde ej hålla tätt, när de kläckt ut någon plan, och för det mesta brukade de t. o. m. kackla, innan ägget var lagt. På det viset hade vi mycket ofta träffat de mest omfattande förberedelser, utan att de röda sprängkommandona ens hade den ringaste aning om, hur nära förestående deras utkastning var.

Denna tid tvingade oss att taga skyddet för våra möten i egen hand; på den ordinarie ordningsmakten kan man aldrig räkna, den kommer efter erfarenhet endast fridsstörarna till hjälp. Ty den enda praktiska följden av ett officiellt ingripande, alltså genom polisen, var på sin höjd att mötet upplöstes, måste avslutas alltså. Det var ju för övrigt endast motståndarnas avsikt.

Polisen utbildade för övrigt en praxis för sådana fall, vilken i fråga om rättsvidrighet var det ohyggligaste, man kunde tänka sig. När det på grund av hotelser eller på annat sätt kom till vederbörandes kännedom, att det var fara för en mötessprängning, lät man inte häkta dem som utslungat hotelserna utan förbjöd i stället den andra, oskyldiga parten att hålla mötet, en vishet, som för en vanlig polissjäl utgjorde en
132
källa till mycken stolthet. Det kallades en "förebyggande åtgärd till förhindrande av lagbrott".

Den utpräglade banditen har alltså ständigt möjlighet att omöjliggöra för den anständiga människan all politisk verksamhet. I lugnets och ordningens namn böjer sig statsauktoriteten för boven och bönfaller de övriga att för all del inte provocera honom. Om nationalsocialisterna skulle vilja hålla möten på vissa platser, men fackföreningarna förklarade att, detta skulle stöta på motstånd från deras medlemmars sida skulle polisen absolut inte sätta det utmanande sällskapet bakom lås och bom utan i stället förbjuda oss att hålla mötet. Ja, dessa lagens väktare voro till och med skamlösa nog att skriftligen meddela oss detta otaliga gånger.

Om man ville skydda sig för sådana eventualiteter, måste man alltså sörja för att varje försök att störa ett möte kvävdes redan i sin linda.

Även följande synpunkter komma därvid i betraktande: Varje möte, som skyddas uteslutande av polisen, diskrediterar arrangörerna i den breda publikens ögon. Möten, som kunna hållas endast tack vare ett stort polisuppbåd, ha intet värde ur medlemsvärvningens synpunkt, ty förutsättningen för att vinna de djupare lagren är ett uppträdande, som vittnar om styrka.

På samma sätt som en modig man lättare än en feg stackare erövrar kvinnohjärtat, så vinner en hjältemodig rörelse förr ett folks hjärta än en feg sådan, som hålles vid liv endast gned polisens hjälp.

Särskilt av den senare anledningen måste det unga partiet draga försorg om att själv skydda sin existens och bryta motståndarnas terror.

Mötesskyddet byggdes upp sålunda:

1. på en energisk och psykologislit riktig ledning av mötena;

2. på en organiserad ordningstrupp.

När vi nationalsocialister sedan höllo våra möten, voro vi herrar på täppan och inga andra. Oavbrutet, varje minut, be
133
tonade vi på det skarpaste denna härskarrätt. Våra motståndare voro fullständigt medvetna om, att den som provocerade utan överseende åkte ut, om vi så hade varit endast ett dussin bland halva tusentalet. Vid mötena på den tiden brukade, särskilt utanför München, fem-, sex-, sju- och åttahundra motståndare komma på femton, sexton nationalsocialister. Men trots det skulle vi inte tålt någon provokation och våra mötesbesökare visste mycket väl, att vi hellre låtit slå ihjäl oss än kapitulerat. Det hände också mer än en gång, att en handfull partikamrater hjältemodigt lyckades göra sig gällande gent emot en larmande och våldsam röd övermakt.

Naturligtvis hade dessa femton till tjugo man till slut blivit övermannade i sådana fall. Men de andra visste, att dessförinnan skulle skallen ha slagits in på dubbla eller tredubbla antalet av dem själva, och det ville de inte gärna riskera.

I detta avseende ha vi försökt lära oss något genom att studera marxistisk och borgerlig mötesteknik, och det har nog även lyckats.

Marxisterna hade sedan gammalt en blind disciplin, varför man åtminstone på den borgerliga kanten inte kunde komma på den tanken, att försöka spränga ett marxistiskt möte. De röda sysselsatte sig så mycket mera med sådana avsikter. De hade så småningom uppdrivit en viss virtuositet på området men nöjde sig inte bara med det utan gingo så långt som att inom stora delar av riket beteckna varje möte, vilket inte var marxistiskt, som en provokation mot proletariatet, detta särskilt, när de hemliga ledarna vädrade, att man vid mötet möjligen skulle draga fram deras eget syndaregister för att avslöja deras gemena och mot folket lögnaktiga och bedrägliga verksamhet. Så snart man annonserade ett sådant möte, höjde också hela den röda pressen ett ramaskri och sedan vände sig ej sällan dessa principiella lagföraktare till myndigheterna med en lika enträgen som pockande begäran, att denna "provokation mot proletariatet" genast måtte förhindras "till undvikande av förargelse". De valde sitt språk efter dumheten hos
134
dessa ämbetsmän och hade även framgång därefter. Men befann sig på en sådan post verkligen undantagsvis en tysk ämbetsman och icke ett besoldat kreatur, som avböjde de oförskämda kraven, ja, då följde den bekanta uppmaningen att ej tåla en sådan "provokation mot proletariatet" utan infinna sig i så och så stora massor på mötet för att "med proletariatets valkiga näve sätta stopp för de borgerliga kreaturens förehavanden".

Man måste verkligen ha upplevt ett sådant borgerligt möte en gång, ha sett en borgerlig mötesledning i hela dess elände och ängsliga förlägenhet. Det förekom ju ofta att ett möte helt och hållet inställdes på grund av sådana hotelser. I varje fall var man nästan alltid så rädd, att man sällan vågade börja mötet förrän en kvart före nio eller nio i stället för klockan åtta. Sedan bemödade sig ordföranden att med sjuhundraelva komplimanger betyga närvarande "herrar opponenter" hur mycket han och även alla de andra närvarande verkligen gladde sig (rena osanningen!) åt besöket av sådana, som ännu inte stodo på samma ståndpunkt som de. Det vore blott genom ömsesidigt ordbyte (vilket han därmed från början gav sitt högtidliga tillstånd till) uppfattningarna kunde bringas närmare varandra, den ömsesidiga förståelsen kunde väckas och en brygga kunde slås. Varvid han i förbigående ytterligare försäkrade, att det ingalunda vore avsikten med mötet, att locka folk från deras hittillsvarande uppfattning. Nej, för allt i världen, var och en skulle bli salig på sin tro men även låta nästan bliva det. Därför bad han, att man skulle låta föredragshållaren tala till slut. Anförandena skulle för övrigt inte bli långa. Och till slut bad han dem enas om att inte låta detta möte ånyo bjuda den förödmjukande anblicken av Tysklands inre brödratvister . . . Brrrr.

Bröderna till vänster hade visserligen för det mesta ingen förståelse för detta, ty innan talaren ännu börjat måste han vanligtvis packa ihop under de grövsta tillmälen; och ej sällan fick man intrycket, att han var ödet tacksam för att den pin-
135
samma proceduren haft ett så snabbt förlopp. Under otroliga uppträden lämnade dessa borgerliga mötestoreadorer arenan, såvida de ej mörbultade flögo utför trapporna, vilket t. o. m. ofta var fallet.

Det var således förvisso någonting nytt för marxisterna, när vi nationalsocialister började med våra möten, speciellt voro nog formerna nya. De infunna sig med den naturliga övertygelsen, att de skulle kunna upprepa den lek, som de så ofta lekt, även hos oss. "Nu gör vi slut på det här!" Hur många storordiga herrar är det inte, som tillropet oss denna maning, då de gjorde entré på våra möten, för att blixtsnabbt, innan de hunnit blinka, finna sig utanför dörren.

För det första var redan ledningen av mötet en annan. 'Vi tiggde inte om att allernådigast få tillåtelse att hålla vårt föredrag, inte heller tillförsäkrade vi från, början obegränsad tid för diskussionsinlägg åt var och en, utan vi konstaterade kort och gott, att vi voro mötets herrar, att vi till följd därav hade husbonderätten och att var och en, som vågade komma med ett enda inpass, obarmhärtigt skulle åka ut. Vidare, att vi . måste avsäga oss allt ansvar för sådana herrar; om det bleve tid därtill och det passade oss, skulle vi tillåta diskussion, annars inte och sedan - kvällens föredragshållare, herr den och den har ordet.

Detta var tillräckligt att väcka förvåning.

För det andra förfogade vi över en strängt organiserad lokalvakt. Hos de borgerliga partierna brukade denna vakt, eller rättare ordningstjänst, för det mesta bestå av herrar, vilka på grund av sin ålder trodde sig kunna påräkna en viss auktoritet och respekt. Men då de av marxismen upphetsade massorna inte det ringaste brydde sig om ålder, auktoritet och respekt, hade denna borgerliga vakt i praktiken upphört att existera.

Omedelbart i början av vår stora mötesverksamhet började jag organisera lokalvakter som en ordningstjänst, vilken principiellt rekryterades endast med unga pojkar. Det var delvis
136
kamrater, som jag kände från militärtjänsten, andra voro nyligen vunna partikamrater, vilkas första uppfostran gick ut på att lära dem, att terror kan brytas endast med terror och att den modige och beslutsamme alltid kommer att ha framgång; att vi kämpade för en stor ide, så stor och upphöjd, att den mycket väl var värd att värnas och skyddas ända till sista blodsdroppen. De genomträngdes av den läran, att angreppet är det bästa försvaret, när det nu en gång är så, att förnuftet tiger och våldet fäller det yttersta avgörandet; och det ryktet måste alltid föregå vår ordningstrupp, att den inte var någon diskussionsklubb utan en kamporganisation, besluten till det yttersta.

Hur hade inte denna ungdom längtat efter en sådan paroll. Hur besviken och uppbragt har inte denna krigets generation varit, hur fylld av äckel och avsky för den borgerliga, dästa försoffelsen.

Här blev det verkligen klart för en, hur revolutionen i själva verket varit möjlig endast på grund av borgerlighetens ödeläggande ledning av vårt folk. Knutna nävar, beredda att försvara det tyska folket hade funnits redan då, det var skallarna, vilka skulle slås in, som fattades. Hur ofta lyste inte mina gossars ögon mot mig, när jag klargjorde för dem, hur nödvändig deras mission var, när jag åter och åter försäkrade dem, att all jordens vishet tjänar till intet, om ej styrkan träder i dess tjänst, värnar och skyddar den, samt när jag berättade, att fredens milda ängel endast kan vandra sida vid sida med krigsguden, och att varje stor insats för denna fred behöver styrkans skydd och hägn. Hur mycket mera levande står nu inte för dem värnpliktens ide. Inte som gamla förbenade byråkratsjälar fatta den, vilka tjäna en död statsforms döda auktoritet, utan som en levande insikt om vars och ens plikt att offra sitt liv för att säkra hela folkets tillvaro, alltid och när som helst, överallt och var som helst.

Hur allvarligt ha ej dessa pojkar gått upp i sin uppgift! Likt en svärm bålgetingar brukade de kasta sig över dem,
137
som störde våra möten, utan hänsyn till övermakten, den fick vara aldrig så stor, utan hänsyn till sår och blod, helt fyllda voro de av den stora tanken att bana väg för vår rörelses heliga uppgift.

Redan under högsommaren 1920 antog ordningsvaktens organisation småningom en bestämd form, och på våren 1921 delades den undan för undan upp i hundramannagrupper, vilka sedan kunde detacheras i mindre avdelningar.

Och detta var en trängande nödvändighet, ty under tiden hade mötesverksamheten ständigt svällt ut. Visserligen samlades vi fortfarande ofta i festsalen i Hofbräuhaus i München, men ännu oftare i de större lokalerna i staden. Festsalen i Bürgerbräukeller och Münchener Kindlkeller skådade under hösten och vintern 1920-21 allt väldigare massmöten och tavlan var ständigt densamma: redan då måste N. S. D. A. P:s möten avspärras av polisen på grund av att lokalen var överfylld.
*
Våra ordningstruppers organisering tvingade en mycket viktig fråga till avgörande. Rörelsen hade ända till denna tidpunkt inte ägt något partitecken eller någon partiflaggs. Det betydde en stor olägenhet redan nu att vara utan sådana symboler, och för framtiden var det givetvis otänkbart. Den största olägenheten var, att partikamraterna inte ägde något som helst yttre kännetecken på sin samhörighet och det var omöjligt att tänka sig att för framtiden kunna undvara ett tecken med karaktären av en symbol för rörelsen, en symbol, som kunde höjas mot internationalen.

Redan i min ungdom hade jag mer än en gång varit i tillfälle att konstatera och även rent känslomässigt sätta mig in i, vilken psykologisk betydelse en sådan symbol har. Efter kriget bevittnade jag en marxistisk massdemonstration framför Kungl. Slottet och Lustgarten i Berlin. Ett hav av röda fanor, röda bindlar och röda blommor gav demonstrationen, som en-
138
ligt beräkning kunde omfatta c:a hundratjugofemtusen deltagare, en mycket imponerande yttre aspekt. Jag kunde själv känna och förstå, hur lätt mannen av folket skulle gripas av den suggestiva trollkraften i ett så grandiost skådespel.

Men borgerligheten, som över huvud taget inte representerar eller företräder någon världsåskådning partipolitiskt, den hade heller ingen egen fana. Borgarna voro "patrioter" och sprungo därför omkring i rikets färger. Ifall dessa själva varit symbolen för en världsåskådning, hade man kunnat förstå, om statsmaktens innehavare betraktat statens flagga som representant för sin egen världsåskådning, då ju denna symbol, tack vare dem, blivit statens och rikets flagga.

Men så förhöll det sig inte.

Riket hade timrats utan den tyska borgerlighetens medverkan och själva flaggan hade fötts ur krigets sköte. Följaktligen var den allenast en statsflaggs och hade ingen som helst karaktär av symbol för en världsåskådning och dess uppgifter.

Endast på ett ställe inom det tyska språkområdet förefarms något, som kunde betecknas som en borgerlig partifana, det var i Tyskösterrike. En del av dess nationella borgerlighet hade nämligen korat färgerna från år fyrtioåtta,* svart-rött-guld, till sin partifana och därmed skapat en symbol, som visserligen saknade betydelse i världsåskådningshänseende men statspolitiskt dock ägde en revolutionär karaktär. De häftigaste fienderna till denna svart-röd-gyllene fana vara då socialdemokrater och kristligt-sociala, resp. klerikaler - vilket man torde draga sig till minnes i dag. Just dessa skymfade, besudlade och smutskastade då dessa färger, precis på samma sätt som de senare, 1918, släpade svart-vitt-rött i rännstenen. Visserligen voro svart-rött-guld; som de tyska partierna i det gamla Österrike förde, färgerna från år 48, alltså en otid, som måste ha varit fantastisk, men ändock företräddes av en del ärliga tyska själar, även om juden fanns i bakgrunden som

*Revolutionsåret 1848. Övers: anm.
139
osynlig tillskyndare. Följaktligen är det först fosterlandsförräderiet och schackrandet med tyskt folk och tysk egendom, som gjort dessa färger så sympatiska för marxismen och centrum, att de äro dem som en helig symbol och organisera egna förband till skydd för den fana, de en gång bespottade.

Faktiskt fanns det därför ända till 1920 inte någon fana som symboliserade en mot marxismen motsatt världsåskådning. Ty även om den tyska borgerlighetens bättre partier efter i9i8 inte ville bekväma sig att övertaga den nu med ens upptäckta svart-röd-gyllene flaggan som sin symbol, så hade man i alla fall intet eget program att sätta emot den nya utvecklingen, i bästa fall möjligen tanken på en rekonstruktion av det gamla riket.

Och det är denna tanke, som det gamla rikets svart-vit-röda flagga har att tacka för sin pånyttfödelse som partiflaggs åt våra s. k. nationella borgerliga partier.

Men det ligger i öppen dag, att symbolen för en värld, som lät sig övervinnas av marxismen under föga berömvärda omständigheter och med sådana följdföreteelser, ganska illa passar som fälttecken för en rörelse, som åter vill förinta denna marxism. Lika heliga och dyrbara, som dessa gamla, en gång så sköna färger i sin ungdoms friska sammanställning måste vara för varje anständig tysk, vilken kämpat under dem och sett så många offra sig för dem, lika litet han denna fana få karaktären av en symbol för kampen för framtiden.

Till skillnad från borgerliga politiker har jag alltid i vår rörelse förfäktat den åsikten, att det är en sann lycka för den tyska nationen, att den förlorat den gamla fanan. Vad republiken uträttar under sin fana, kan vara oss likgiltigt. Men av fullaste hjärta böra vi tacka Ödet, att det i sin nåd bevarat den ärorikaste krigsflagga, som någonsin funnits, från att användas som hölje åt den skamligaste prostitution. Det nuvarande riket, som säljer sig och sina medborgare, skall aldrig få föra den svart-vit-röda hjältefanan.
140
Så länge novemberskammen består, må den även bära sitt yttre hölje och ej försöka stjäla även detta från en förgången, ärligare tid. De borgerliga politikerna borde lägga på minnet, att den som önskar skänka den svart-vit-röda f anan åt denna stat, begår en stöld från vårt förflutna. Den flaggan hörde också enbart ihop med sitt rike, liksom gudskelov republiken valde den, som passade den bäst.

Detta var även skälet till att vi nationalsocialister ej kunde se någon talande symbol för vår egen verksamhet i den gamla fanan. Vi vilja ju inte väcka till liv det gamla riket, som gått under på grund av sina egna fel, utan vi vilja bygga upp ett nytt.

Rörelsen, som i dag kämpar mot marxismen med detta mål för ögonen, måste följaktligen även i sin fana bära symbolen för den nya staten.

Frågan om den nya flaggan, d. v. s. dess utseende, sysselsatte oss mycket. Från alla håll komma förslag, vilka för det mesta nog voro mera välmenande än lyckade. Ty, samtidigt som den nya fanan skulle vara en symbol för vår kamp, måste den vara av stark dekorativ verkan på affischer och dylikt. Den som har mycket med massan att göra, vet att allt detta som kan tyckas vara småsaker, i själva verket är mycket viktiga angelägenheter. Ett verkningsfullt partimärke kan i många fall väcka det första lilla intresset för en rörelse.

Därför fingo vi tillbakavisa alla förslag från många håll , att med en vit fana identifiera oss med den gamla staten eller riktigare, med de svaga partier, vilkas enda politiska mål är att återställa den gamla staten. Dessutom är vitt ingen medryckande färg. Den passar föreningar för kyska jungfrur men inte revolutionära rörelser i en omstörtningens tid.

Man föreslog även svart. Fastän detta i och för sig nog passade nutiden, så innehöll svart intet som helst uttryck för vår rörelses strävanden. Slutligen är inte heller denna: färg vidare medryckande.

Vitt-blått var utom räkningen, trots dess estetiskt underbara
141
verkan. Det var ju en tysk delstats färger och symboliserade tyvärr en trångsynt partisekularistisk politisk inställning, som inte hade det bästa anseende. För övrigt hade det även varit mycket svårt att finna någon hänsyftning på vår rörelse denna sammanställning. Detsamma gällde svart-vitt.

Svart-rött-guld kom givetvis icke i fråga.

Inte heller svart-vitt-rött, av redan nämnda skäl. I varje fall ej i den tidigare kombinationen. Denna färgställning står förvisso högt över de andra i verkningsfullhet. Den är det mest strålande färgackord som finns.

Själv stred jag alltid för, att de gamla färgerna skulle bibehållas, ej endast av den orsaken, att de för mig som soldat voro heliga utan även, därför att deras estetiska verkan är den, som tilltalar mig mest. Men jag fann det dock nödvändigt att undantagslöst avvisa alla utkast, som strömmade in från alla håll inom den unga rörelsen, och för det mesta hade hakkorset infällt i den gamla fanan. Som ledare ville jag inte genast offentliggöra mitt eget förslag. Det var ju möjligt att någon annan kunde komma fram med ett lika bra eller kanske bättre. Faktiskt har en tandläkare från Starnberg lämnat in ett utkast, som inte heller var dåligt och för övrigt kom mitt ganska nära. Det hade blott det felet, att hakkorset var inkomponerat i ett vitt fält.

Själv hade jag under tiden efter otaliga försök åstadkommit en slutgiltig form: en fana med röd botten och ett vitt cirkelfält samt i dettas mitt ett svart hakkors. Efter mycket experimenterande fann jag även en bestämd proportion mellan fanans och det vita fältets storlek samt hakkorsets form och dimensioner i förhållande därtill.

För detta utseende ha vi sedan stannat.

Armbindlar av samma typ beställdes genast för ordningsmanskapet, alltså en röd bindel, likaledes med vitt fält och svart hakkors.

Även till partimärket gjordes utkast efter samma riktlinjer: en vit ruta på rött fält och i mitten hakkorset. En guldsmed,
142
München tillverkade det första användbara märket, vilket sedan också bibehållits.

Det var på högsommaren 1920 som den nya fanan för första gången visades offentligt. Den passade förträffligt för vår unga rörelse. Lika ung och ny som denna, var även flaggan. Ingen människa hade någonsin förut sett den; den verkade då som en brandfackla. Vi själva erforo alla en nästan barnslig glädje, när fanan första gången utförts enligt skissen av en kvinnlig partikamrat. Redan få månader senare ägde vi i München ett halvt dussin, och ordningstruppen, som blev allt större, bidrog mycket till att sprida rörelsens nya symbol.

Och den är förvisso en symbol. Dessa av oss alla så varmt älskade färger, vilka en gång höljt det tyska folket med så mycken ära, de visa ej blott hän på vår vördnad för det förgångna, de förkroppsliga även på bästa sätt rörelsens vilja. Som nationella socialister se vi i vår flagga vårt program. I det röda se vi rörelsens sociala tanke, i det vita den nationalsocialistiska, hakkorset symboliserar vår uppgift att kämpa för den ariska rasens seger och samtidigt segern för det skapande arbetets tanke, vilken varit och skall förbli antisemitisk.

När ordningstruppen två år senare växt ut till en stormavdelning om många tusen man, syntes det av behovet påkallat att ge en särskild symbol åt denna den unga rörelsens värnorganisation. Det blev standaret. Jag har själv gjort utkastet även till detta. Utförandet lämnade jag till en gammal partikamrat, guldsmedsmästaren Gahr. Sedan dess hör standaret till den nationalsocialistiska kampens vård- och fälttecken.
*
Mötesverksamheten intensifierades alltmer under år 1920 och ofta höllo vi två möten i veckan. Framför våra affischer stockade sig människorna, stadens största lokaler voro alltid fyllda och tiotusentals förledda marxister funna vägen tillbaka till sin folkgemenskap för att bli förkämpar för ett kom
143
roande, fritt tyskt rike. Allmänheten i München hade lärt känna oss. Man talade om oss, och ordet nationalsocialist blev förtroget för många, betydde redan ett program. Anhängarnas antal och även medlemmarnas började växa oavbrutet, varför vi redan vintern 1920-21 kunde uppträda som ett starkt parti i München.

Utom de marxistiska partierna fanns det vid denna tid inget, framför allt inte nationellt som kunde peka på sådana massmöten som våra. Kindlkeller, som rymde femtusen människor, hade mer än en gång varit fylld till bristningsgränsen och det fanns bara en enda lokal, som vi ännu inte vågat oss på. Det var cirkus Krone.

Slutet av januari 1921 medförde åter svåra bekymmer för Tyskland. Pariskonventionen, enligt vilken Tyskland förpliktat sig att betala den vanvettiga summan av hundra miljarder guldmark, skulle nu träda i kraft i London-diktatets form.

En samarbetsorganisation av s. k. folkliga föreningar, vilken länge existerat i München, planerade av denna anledning ett stort gemensamt protestmöte. Tiden hastade, och mig hade den eviga obeslutsamheten och tveksamheten gjort ivrig att få genomföra det fattade beslutet. Man talade först om en demonstration på Königsplatz, men lät detta bero av f tuktan för att de röda skulle skingra den. I stället planerade man en protestdemonstration framför Feldherrnhalle. Men man släppte även detta projekt och föreslog till sist ett gemensamt möte i Kindlkeller. Emellertid gick dag efter dag, de stora partierna togo alls ingen notis om det ohyggliga beslutet och samarbetsorganisationen kunde heller inte besluta sig för att äntligen fastställa en bestämd dag för den planerade demonstrationen.

Tisdagen den1 februari 1921 krävde jag enträget ett bestämt avgörande. Man fick mig att vänta till onsdag. På onsdag krävde jag obetingat klart besked, om och när mötet skulle äga rum. Svaret blev åter obestämt och undvikande det hette, att man "ämnade" sammankalla de samarbetande
144
organisationerna till en demonstration onsdagen i påföljande vecka.

Därmed var mitt tålamod slut, och jag beslöt att ensam genomföra protestdemonstrationen. På onsdagseftermiddagen dikterade jag på tio minuter affischen för skrivmaskin och lät samtidigt förhyra cirkus Krone nästa dag, torsdagen den tredje februari.

Vid denna tidpunkt var något sådant ett oerhört vågstycke. Det var inte bara frågan om vi skulle kunna fylla lokalen, risken för en sprängning av mötet var också mycket stor. Vår ordningstrupp var ej på långt när tillräcklig för detta kolossala utrymme. Jag hade heller ingen riktig föreställning om, hur man borde gå tillväga vid ett eventuellt försök vill sprängning. Vid den tidpunkten ansåg jag det mycket svårare att klara ett sådant i cirkusbyggnaden än i en vanlig lokal. Som det sedan visade sig, var emellertid förhållandet det motsatta. I denna jättelokal kunde man faktiskt lättare bli herre över ett sprängningsförsök än i lättpackade smålokaler.

Det var endast ett, som var säkert: ett misslyckande skulle ge oss ett bakslag för mycket lång tid framåt. Ty en framgångsrik sprängning av mötet skulle i ett slag ha förstört vår nimbus och uppmuntrat motståndaren att ånyo försöka det, som en gång lyckats. Det hade kunnat leda till sabotage av hela vår vidare mötesverksamhet. Det hade vi kunnat reparera först efter långa månader av hård kamp.

En enda dag hade vi på oss att sätta upp affischer, nämligen själva torsdagen. Tyvärr regnade det redan på morgonen, och man kunde hysa grundade farhågor, att många nog hellre skulle stanna hemma under sådana omständigheter, än ge sig ut i regn och snö till ett möte, där det kunde bli både mord och dråp.

Två lastbilar, som jag lät hyra, kläddes med så mycket rött som möjligt, vi satte upp ett par av våra fanor på dem och var och en av bilarna fick en besättning på femton till tjugo partikamrater. De fingo order att med täta mellanrum fara
145
genom stadens gator och kasta ut flygblad, kort sagt göra propaganda för aftonens massdemonstration. Det var första gången lastbilar med fanor foto genom gatorna med andra än marxister ombord. Borgarna stirrade därför med gapande mun efter de rödklädda, med fladdrande hakkorsfanor prydda vagnarna. I de yttre kvarteren höjdes även tallösa knutna nävar, deras ägare voro tydligen uppbragta över denna nya "provokation mot proletariatet". Det var endast marxismen, som hade rätt att hålla möten och fara omkring med lastbilar.

Kl. 7 på aftonen var Cirkus ännu inte särdeles välbesatt. Jag erhöll var tionde minut underrättelser per telefon, och var själv ganska orolig, ty redan kl. 7 eller en kvart över brukade de andra lokalerna för det mesta vara fyllda till hälften, ofta helt och hållet. Men orsaken blev ju snart tydlig. Jag hade ej räknat med den nya lokalens jättelika dimensioner; tusen personer upptogo en mycket god del av salen i Hofbräuhaus, medan de helt enkelt uppslukades i cirkus Krone. Man såg dem knappt. Efter en kort stund kom det dock gynnsammare underrättelser, och en kvart före åtta meddelades, att lokalen var fylld till tre fjärdedelar och att stora människomassor stodo framför biljettluckorna. Då begav jag mig i väg.

Två minuter över åtta anlände jag till Cirkus. Man kunde alltjämt se människohopar utanför, till en del blott nyfikna, men bland dem även många motståndare, som utanför ville avvakta händelsernas gång.

När jag trädde in i den stora salen, greps jag av samma glädje, som ett år förut vid det första mötet i Hofbräuhaus' festsal. Men det var först sedan jag trängt mig genom murarna av människor, som jag varsnade framgången i hela dess vidd. Som en jättemussla låg denna sal framför mig, fylld av tusen och åter tusen människor. T. o. m. manegen var svart av folk. Mer än femtusensexhundra biljetter hade sålts, och räknade man med samtliga arbetslösa, fattiga studerande
146
och vårt ordningsmanskap, torde siffran ha gått upp till omkring sex och ett halvt tusen närvarande.

"Framtid eller undergång" hette ämnet och mitt hjärta jublade inför övertygelsen, att framtiden varslades.

Jag började tala och fortsatte inemot två och en halv timme, redan efter den första halvtimmen sade mig något, att detta möte skulle bli en stor framgång. Kontakten med alla dessa tusanden var nådd. Redan efter en timme började bi fallet avbryta mig i allt större spontana utbrott för att efter två timmar åter ebba ut och övergå i den högtidliga stillhet, som jag senare så ofta upplevat i detta rum och som väl torde förbli oförglömlig för envar. Sedan hörde man knappt mer än andedragen från denna jättelika människomassa och först, när jag uttalat det sista ordet, flammade stämningen plötsligt upp för att finna sin befriande utlösning i den med största innerlighet sjungna "Deutschland" -sången.

Jag stod kvar och såg, hur jätterummet långsamt började tömmas och hur ett hav av människor under nästan tjugo minuter trängde sig ut genom den väldiga mellersta utgången. Först då lämnade jag själv överlycklig min plats för att begiva mig hem.

Man tog fotografier av detta första möte i cirkus Krone. De visa bättre än ord demonstrationens storlek. Borgerliga tidningar införde reproduktioner och notiser, men de omnämnde blott, att det hade rört sig om en "nationell" demonstration och förtego på sitt vanliga blygsamma sätt, vem som anordnat den.

Nu hade vi för första gången växt mycket ut över ramen för ett vanligt tillfällighetsparti. Nu kunde man inte längre förbigå oss. För att inte ge plats för det intrycket, att denna mötesframgång endast var en dagsländas, bestämde jag ögonblickligen, att ett andra möte skulle hållas i cirkus Krone redan kommande vecka. Och framgången blev densamma. Åter var det jättelika rummet till bristningsgränsen fyllt av
147
människor, varför jag beslöt att påföljande vecka hålla ett tredje möte i samma stil. Och för tredje gången var jättecirkusen från golv till tak till trängsel fylld av människor. Efter denna början på år 1921, stegrade jag ännu mer vår mötesverksamhet. Jag övergick nu till att hålla massmöten varje vecka och inte bara en gång i veckan utan många gånger, två, ja på högsommaren och sent på hösten ofta tre gånger i veckan. Vi samlades nu alltid i Cirkus och kunde till vår tillfredsställelse konstatera, att alla våra aftnar hade samma framgång.

Följden blev, att rörelsens anhängarantal alltjämt steg och att dess medlemssiffror betydligt ökades.
*
Sådana framgångar lämnade helt naturligt inte våra motståndare någon ro. Alltjämt vacklande i sin taktik, grepo de än till terror, än till dödstystnad, men de måste själva tillstå, att de inte på något sätt lyckades hämma rörelsen varken på det ena eller andra sättet. Därför beslöto de sig för en sista ansträngning, en terrorakt, som skulle sätta slutgiltigt stopp lör vår mötesverksamhet.

Som yttre anledning till denna aktion använde man ett högst hemlighetsfullt attentat på en lantdagsmedlem vid namn Erhard Auer. Sagde man skulle en afton ha blivit beskjuten av någon. D. v. s., han hade faktiskt inte blivit det, men man skulle ha försökt skjuta på honom. Den socialdemokratiska partiledarens otroliga sinnesnärvaro och förebildliga mod hade både omintetgjort det brottsliga anslaget och på det skymfligaste jagat de gemena gärningsmännen på flykten. De hade flytt så snabbt och långt bort, att polisen senare inte kunde finna det minsta spår av dem. Denna hemlighetsfulla tilldragelse användes nu av det socialdemokratiska partiets organ i München till den omåttligaste hets mot rörelsen. Med den lösmynthet, som man sedan gammalt kände till, antydde man därvid också, vad som sedan komma skulle. Man ämnade
148
sörja för, att vår rörelse inte växte ända upp i himlen, utan proletariatets knutna näve skulle ingripa i rätt tid.

Några dagar senare var stunden för aktionen redan inne. Ett möte i festsalen i Hofbräuhaus, där jag skulle tala, hade utvalts för den slutgiltiga uppgörelsen.

Den 4.11.1921 mellan sex och sju på eftermiddagen fick jag de första positiva underrättelserna om, att mötet ovillkorligen skulle sprängas och att man till den ändan ämnade sända stora arbetarmassor till mötet, särskilt från några röda företag.

Man måste tillskriva en olycklig slump, att vi ej tidigare fingo detta meddelande. Vi hade samma dag lämnat vår gamla kära expedition vid Sterneckergasse och flyttat över till en ny, d. v. s. vi hade givit oss av från den gamla, men kunde ej komma in i den nya, emedan man ännu arbetade där. Då även telefonen flyttats och ännu ej installerats i den nya lokalen, voro ett stort antal försök, som under dagens lopp gjordes, att meddela oss den tillämnade sprängningen, förgäves.

Detta hade till följd, att själva mötet skyddades av endast mycket svaga ordningstrupper. Endast en mycket decimerad hundramannagrupp, ungefär fyrtiosex man stark, var närvarande och alarmapparaten hade ännu icke utbyggts så, att man på någon timme under aftonens lopp kunde tillkalla någon nämnvärd förstärkning. Därtill kom även, att sådana alarmerande rykten redan otaliga gånger nått våra öron. Det gamla talesättet, att utlovade revolutioner för det mesta utebli, hade hittills också hållit streck för vår del.

Även av detta skäl gjordes måhända inte allt, som kunde göras denna dag, för att med brutal beslutsamhet möta ett sprängningsförsök.

Slutligen ansågo vi det otänkbart, att Hofbräuhaus' festsal skulle lämpa sig för en sprängning. En sådan hade vi fruktat mera i de största lokalerna, i synnerhet Cirkus. Såtillvida gav oss denna dag en värdefull lärdom. Vi ha senare studerat dessa frågor med, jag kan nästan påstå, vetenskaplig metodik, och
149
kommit till resultat, som voro lika otroliga som intressanta och senare blevo av grundläggande betydelse för våra stormavdelningars organisatoriska och taktiska ledning.

Då jag kom till Hofbräuhaus' försal kl. en kvart före åtta, kunde man förvisso ej längre hysa något tvivel beträffande avsikterna. Salen var överfull och hade därför avstängts av polisen. Motståndarna, som uppenbarat sig mycket tidigt, befunno sig i salen, våra anhängare till största delen utanför. Lilla S. A. väntade mig i förhallen. Jag lät stänga dörrarna till stora salen, befallde sedan den fyrtiofem eller fyrtiosex man starka truppen att ställa upp. Jag framhöll för pojkarna, att de i dag sannolikt för första gången måste hålla sin trohetsed till rörelsen, det månde bära eller brista, och att ingen av oss fick lämna salen, förrän han bars ut som död. Jag skulle själv stanna och trodde ej heller att någon av dem skulle lämna mig men fick jag syn på en enda, som visade sig vara en feg stackare, skulle jag personligen slita av honom bindeln och taga bort märket. Sedan uppfordrade jag dem att vid minsta försök till sprängning ögonblickligen handla och därvid minnas, att man försvarar sig bäst, när man själv angriper.

Ett trefall "Heil", som denna gång klingade hårdare och hesare än eljest, blev svaret.

Sedan gick jag in i salen och kunde nu med egna ögon överblicka läget. Motståndarna sutto tätt och försökte genomborra mig redan med blickarna. Tallösa ansikten, präglade av dolskt hat, vändes emot mig, medan andra under hånfulla grimaser läto höra mycket begripliga tillrop. Man skulle i dag "göra slut på oss", vi skulle akta våra inälvor, man skulle för alltid täppa till munnen på oss och allt vad man använde för vackra uttryck. De voro medvetna om sitt övertag och uppförde sig därefter.

Mötet kunde i varje fall taga sin början och jag begynte mitt anförande. När jag talade i festsalen i Hofbräuhaus, stod jag alltid vid en av salens långsidor, och mitt podium utgjordes av ett ölbord. Jag befann mig alltså egentligen mitt bland folket.
150
Kanske bidrog denna omständighet till att just i denna sal skapa en stämning, vars motsvarighet jag inte funnit på någon annan plats.

Framför mig, och i synnerhet till vänster, sutto och stodo idel motståndare. Samtliga voro kraftiga män och pojkar, till stor del från Maffei-fabriken, från Kustermanns och Isariaverken o. s. v. Längs efter salens vänstra vägg hade de redan trängt sig tätt fram till mitt bord och började nu samla ölkrus, d. v. s. de beställde in öl gång på gång och ställde de urdruckna krusen under bordet. Det bildades hela batterier, och det skulle ha förvånat mig mycket, om det hela i dag avlöpt väl.

Efter ungefär en och en halv timme - så länge kunde jag trots alla inpass tala - föreföll det nästan som jag var herre över situationen. Sprängningstruppernas ledare tycktes även själva känna detta, ty de blevo allt oroligare, gingo då och då ut, komma åter in och talade synbart nervösa allvarsamt med sitt folk.

Ett litet psykologiskt missgrepp, som jag gjorde, när jag parerade ett inpass, och som jag själv blev medveten om, just som jag begick det, utgjorde signal till angreppet.

Ett par vredgade tillrop, och en karl sprang upp på en stol och vrålade ut i salen: "Frihet." På vilken signal frihetskämparna började sitt arbete.

På några sekunder fylldes hela lokalen av en tjutande och skrikande människomassa, över den flög otaliga ölkrus som haubitsskott; däremellan ljöd knakandet av stolsben, ölkrus som krossades, skrål, skrän och tjut.

Det var ett vansinnigt skådespel. Jag blev stående på min plats och kunde iakttaga, hur mina pojkar utan undantag uppfyllde sin plikt.

Jag skulle ha velat se ett borgerligt möte!

Dansen hade knappast börjat förrän mina stormtrupper så hette de fr. o. m: denna dag - gingo till anfall. Som vargar kastade de sig i flockar på åtta eller tio om och om igen över sina motståndare och började så småningom faktiskt mangla
151
dem ur salen. Redan efter fem minuter såg jag knappast en enda av dem, som inte var översköljd av blod. Hur många lärde jag inte då känna riktigt för första gången. I spetsen min tappre Maurice, min nuvarande privatsekreterare Hess och många andra, som gingo till anfall gång på gång, fast de voro sårade, så länge de bara kunde stå på benen. Tjugo minuter varade detta helvetiska larm, men sedan voro motståndarna, som kanske kunde räknas till sju- eller åttahundra man

, till största delen utdrivna ur salen och jagade nedför trapporna av min trupp, som ej ens uppgick till femtio man. Endast i salens vänstra bortre hörn höll sig ännu en stor hop och gjorde förbittrat motstånd. Då riktades plötsligt från salens ingång två revolverskott mot podiet och sedan blev det ett vilt knallande. Men man kände nästan bara jubel i hjärtat över att få uppliva gamla krigserfarenheter.

Vem som sköt, var omöjligt att urskilja; blott en sak kunde man konstatera, och det var, att mina blödande gossars vrede blev ännu större från detta ögonblick. Snart övermannades de sista fridstörarna och kastades ut ur salen.

Ungefär tjugofem minuter hade gått. Salen såg ut som om en granat slagit ned i den. Många av mina anhängare blevo förbundna på stället, andra måste forslas bort, men vi hade förblivit situationens herrar. Hermann Esser, som hade ledningen av mötet denna afton, förklarade: ''Mötet fortsätter. Talaren har ordet", och jag började åter tala.

Sedan vi själva redan avslutat mötet, kom plötsligt en upprörd poliskommissarie inrusande och skrek med armarna vilt fäktande i luften: "Mötet är upplöst!"

Ofrivilligt måste jag skratta åt denna sengångare. Polisens vanliga viktighetsmakeri. Ju obetydligare de ära, desto större måste de låtsas vara.

Vi lärde oss verkligen mycket av denna afton, och inte heller våra motståndare ha någonsin glömt den läxa, de fingo. Ända fram till hösten 1923 hotade inte sedan "Münchener Post" med några "proletära knytnävar".

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!