Den första tidens kamp - talets betydelse Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

DEN FÖRSTA TIDENS KAMP - TALETS BETYDELSE

Minnet av det första stora mötet den 24 februari 1920 i festsalen i Hofbräuhaus hade inte hunnit förblekna, innan förberedelserna för nästa voro i full gång. Medan det tidigare ansetts vanskligt att i en stad som München hålla ett litet möte en gång i månaden eller var fjortonde dag, skulle nu ett stort massmöte hållas var åttonde dag, alltså en gång i veckan. Jag behöver inte försäkra, att det ständigt och jämt var en enda fråga som kvalde oss: Skulle det komma folk och skulle man höra på oss - även om jag personligen redan då var av den övertygelsen, att bara åhörarna en gång infunnit sig, så skulle de stanna och lyssna till anförandena.
Vid denna tidpunkt fick festsalen i Münchens Hofbräuhaus en nästan sakral betydelse för oss nationalsocialister. Möte varje vecka, nästan alltid i denna lokal, salen bättre fylld för varje gång och människorna andäktigare! Med utgångspunkt från "Skulden till kriget", som ingen människa vid den tiden bekymrade sig om, och vidare över fredsfördragen, behandlades allt, som var ändamålsenligt ur agitatorisk synpunkt eller nödvändigt av idéhänsyn. Särskilt ägnades själva fredsfördragen den största uppmärksamhet. Hur mycket förutsade inte den unga rörelsen vid den tidpunkten för de stora människomassorna, och hur mycket har inte sedan dess slagit in. I dag kan man ta lätt på dessa saker i tal och skrift. Men vid den tidpunkten innebar ett massmöte, vars publik inte bestod av kälkborgare utan upphetsade proletärer, och med "Freds-
108
fördraget i Versailles" som ämne, ett angrepp mot republiken och ett tecken på reaktionär eller t. o. m. monarkistisk inställning. Redan vid den första mening, som innehöll en kritik mot Versailles, kunde man få den stereotypa matfrågan slungad i ansiktet: "Och Brest-Litowsk?", "Brest-Litowsk!" Så vrålade massan oupphörligt, ända tills den småningom blev hes eller föredragshållaren slutligen uppgav försöket att övertyga. Man hade kunnat köra huvudet i väggen av förtvivlan över ett sådant folk! Det ville inte höra, inte förstå, att Versailles var en skam och en vanära eller ens, att detta diktat betydde en oerhörd utplundring av vårt folk. Det marxistiska förstörelsearbetet och den fientliga förgiftningspropagandan hade bringat dessa människor fullkomligt från förnuftet. Och man kunde inte ens beklaga sig över att så var. Ty hur omätligt stor var inte skulden också på den andra sidan! Vad hade denna borgerlighet gjort för att sätta stopp för upplösningen, gå till angrepp emot den och genom en bättre och grundligare upplysning bana väg för sanningen? Ingenting och åter ingenting! Ingenstädes såg jag dem då, alla dagens stora folkliga apostlar. Möjligen talade de inför kotterier, vid tebord eller i kretsar av likasinnade, men där de borde ha varit, bland vargarna, dit vågade de sig inte; det fanns ändock möjlighet att tjuta med dem.

För mig själv stod det redan då klart att för den lilla kärna, som närmast bildade rörelsen, måste frågan om skulden till kriget klaras upp, klaras upp så att den historiska sanningen kom i dagen. En förutsättning för rörelsens framtida framgång var, att den till de breda lagren förmedlade kännedom om fredsfördraget. Vid den tiden, när alla ännu ansågo denna fred som en framgång för demokratien, var det nödvändigt att göra front emot den och för alltid borra sig in i människornas hjärna som fiende till detta fördrag, så att tanken på denna vår inställning skulle skaffa oss deras förtroende, när den krassa verkligheten i detta bedrägliga bländverk en gång avslöjade sig i sin osminkade och nakna hatfullhet.
109
Redan då förfäktade jag alltid den meningen, att man, när det gällde viktiga frågor av principiell betydelse, där hela den offentliga meningen intog en oriktig hållning, skulle göra front emot denna utan hänsyn till popularitet, hat eller stridigheter. N. S. D. A. P. fick ej bli den offentliga meningens exekutionsbetjänt, det måste vara dess härskare. Det skall ej vara massans dräng utan dess herre.

Vid sådana tillfällen, när det lyckats någon övermäktig motståndare att genom sina förförelsekonster driva folket till något vansinnigt beslut eller att intaga någon oriktig hållning, finns givetvis den stora frestelsen för varje ännu ung och svag rörelse att vara med och skrika med, detta särskilt, om några skäl ur den unga rörelsens egen synpunkt - för all del endast skenbart - tala för något sådant. Den mänskliga fegheten kommer då så ivrigt att söka efter skäl, att den nästan alltid finner något, som möjligen kan ge sken om rätt även från den "egna synpunkten", åt en medverkan till en sådan förbrytelse. Jag har upplevat några sådana tillfällen, när man fått uppbjuda den största energi för att icke styra rörelsens skepp, eller rättare sagt låta det driva in i en sådan med konstlade medel uppblåst allmän storm. Senaste gången var, när det lyckades den infernaliska pressen att piska upp lidelserna kring den sydtyrolska frågan till en höjd, som kunnat bli ödesdiger för vårt folk. Utan att betänka, vems ärenden de i själva verket gingo, föllo många s. k. "nationella" män, partier och organisationer in i det allmänna skriet uteslutande av feghet inför den av judarna upprörda offentliga opinionen och lämnade fullkomligt besinningslöst sitt bistånd till kampen mot ett system, som vi tyskar, särskilt i vårt nuvarande läge, borde betrakta som den enda ljusglimten i denna sönderfallande värld. Medan den internationelle världsjuden långsamt men säkert stryper oss, rasa våra s. k. patrioter mot en man och ett system, som vågat att åtminstone på ett ställe på jorden undandraga sig judarnas-frimurarnas gastkramning och bjuda denna internationella världsförgiftning ett nationalistiskt mostånd. Men det var
110
för frestande för svaga karaktärer att bara vända kappan efter vinden och kapitulera för den offentliga opinionens anskri. Kapitulation var för övrigt rätta ordet! I sin inre förljugenhet och ruttenhet må vederbörande förneka att så var t. o. m. inför sig själva, men det förhöll sig verkligen så, att det endast var rädslan och ångesten för den av judarna uppagiterade folkstämningen, som fick dem att lämna sitt bistånd. Alla andra motiveringar äro en skuldmedveten liten syndares eländiga undanflykter.

Då var det nödvändigt att med järnhård hand omrikta rörelsen för att skydda den från fördärvet i den iråkade kursen. Att försöka en sådan frontförändring i samma ögonblick, som den offentliga opinionen, underblåst på allt sätt, är som ett stort bål, som kastar sina lågor åt ett enda håll, ja, det är inte någon särdeles populär åtgärd, och den kan lätt bli livsfarlig för den oförvägne. Men många av historiens gestalter ha i ett sådant ögonblick stenats för handlingar, som eftervärlden haft all anledning tacka dem för på sina bara knän.

Sådant måste en rörelse räkna med och inte med samtidens tillfälliga bifall. Det är naturligtvis så, att den enskilda känner sig orolig till mods i sådana situationer; men man f år aldrig glömma att efter varje sådant ögonblick kommer även befrielsen och att en rörelse, som vill nyskapa en värld, icke får tjäna stunden utan framtiden.

Man kan slå fast, att de största och varaktigaste framgångarna i historien bruka vara de, som till en början mött den minsta förståelsen, emedan de stodo i den skarpaste motsats till den allmänna, offentliga meningen, dess åskådning och vilja.

Det kunde vi konstatera redan första dagen av vårt offentliga framträdande. Vi ha sannerligen inte "friat till massornas gunst" utan upprest oss mot detta folks vansinne, överallt. Under dessa år har det nästan alltid varit så, att jag talat inför församlingar, som trott motsatsen mot, vad jag haft att säga och vice versa. Dessutom har jag haft att på två timmar
111
taga två- till tretusen människor ur deras tidigare övertygelse, att slag för slag slå sönder grunden till deras tidigare uppfattning och slutligen leda över dem på vår övertygelses och vår världsåskådnings mark.

Vid den tiden lärde jag mig snart något mycket viktigt nämligen att själv slå vapnet ur motståndarens hand. Vi lade snart märke till, att våra motståndare, särskilt deras diskussionstalare, uppträdde med en bestämd "repertoar", där de reste ständigt återkommande invändningar mot våra påståenden, varför likheten i tillvägagångssätt tydde på en enhetlig ' skolning. Så förhöll det sig också. Vi fingo här lära känna den otroliga disciplinen i våra motståndares propaganda, och det är ännu i dag min stolthet, att jag fann på medlet att både göra denna propaganda utan verkan och slå ned dess upphovsmän själva med den. Två år senare var jag herre över den konsten.

Det var viktigt att för varje enskilt tal redan på förhand vara på det klara med vilka matrepliker, som kunde väntas i diskussionen, deras antagliga innehåll och form och sedan ohjälpligt plocka sönder dem redan i det egna talet. Det var då lämpligt att själv genast komma med alla tänkbara invändningar och bevisa deras ohållbarhet; genom att på förhand bemöta de invändningar vederbörande fått inpräglat i minnet, var det lättare att vinna den åhörare, som visserligen kommit fullproppad med inlärda fraser men för övrigt med redbart hjärta. Det nonsens, man lärt honom, vederlade sig själv, och uppmärksamheten drogs alltmer till föredraget.

Detta var orsaken till att jag redan efter mitt första föredrag över "Fredsföredraget i Versailles", vilket jag redan hållit för trupperna som s. k. "bildningsofficer", ändrade detta i så måtto, att jag sedan talade över ämnet "Fredsfördragen i Brest-Litowsk och Versailles". Ty redan efter mycket kort tid, ja, redan under diskussionen efter detta mitt första föredrag, kunde jag konstatera, att folk i själva verket inte visste någonting alls om fredsfördraget i Brest-Litowsk men att det
112
hade lyckats vederbörande partier att med sin skickliga propaganda framställa just detta fördrag som en av historiens skändligaste våldsakter. Den ihärdighet, varmed man åter och eter serverade massan denna lögn, kunde man tillskriva den omständigheten, att miljoner tyskar såga fredsfördraget i Versailles endast som en rättvis vedergällning för den förbrytelse, vi begått i Brest-Litowsk. Därför uppfattade de varje verklig kamp emot Versailles som en orätt, mången gång med den uppriktigaste moraliska indignation. Detta hade förvisso del i skulden till, att det lika oförskämda som oerhörda ordet

gottgörelse" kunde vinna insteg i Tyskland. Miljoner av våra hetsade folkkamrater uppfattade verkligen detta som fullbordandet av en högre rättvisa. Förfärligt, men det var verkligen så. Det bästa beviset gav framgången med den propagandakampanj, jag inledde mot fredsfördraget i Versailles, vilken jag förberedde med att belysa fördraget i Brest-Litowsk. Jag ställde de båda fredsfördragen mot varandra, jämförde dem punkt för punkt, framhöll den nästan gränslösa humaniteten i det ena i motsats till den andras omänsklighet, och resultatet blev utomordentligt. Jag har talat över detta tema inför åhörarskaror om tvåtusen människor, som ofta utsatte mig för blickarna ur dubbelt så många fientliga ögon. Och tre timmar senare hade jag framför mig en böljande massa, uppfylld av den heligaste harm och den måttlösaste förbittring. Åter hade en stor lögn ryckts ut ur hjärta och hjärna på dessa tusentals människor och en sanning inpräglats i dess ställe.

Dessa båda föredrag, nämligen om "Världskrigets verkliga orsaker" och "Fredsfördragen i Brest-Litowsk och Versailles" ansåg jag vid den tidpunkten för de allra viktigaste, varför jag upprepade och upprepade dem dussintals gånger i ständigt, ny formulering, tills åtminstone på den punkten en bestämd, klar och enhetlig uppfattning hade meddelat sig till kretsar, varifrån rörelsen hämtade sina första medlemmar.

För mig hade dessa möten även det goda med sig, att jag småningom utvecklades till massmötestalare med ett varmt
113
patos och att mitt framträdande blev sådant som en stor, tusental rymmande lokal kräver.

Utom i små kretsar, upptäckte jag vid denna tid, som jag redan påpekat, ingen som helst upplysningsverksamhet i denna . riktning från de partiers sida, vilka nu taga munnen full och låtsas som om de hade åstadkommit omslaget i det offentliga tänkesättet. Men om en s. k. nationell politiker håller ett föredrag i denna riktning någonstädes, så är det endast inför kretsar, vilka själva för det mesta redan förut varit av föredragshållarens mening, där således anförandet på sin höjd stärker den förefintliga övertygelsen. Något sådant var det aldrig fråga om för mig utan endast att genom upplysning och propaganda vinna de människor, som hittills på grund av uppfostran och förvärvad åsikt intogo motsatt ståndpunkt.

Vi togo även flygbladet i denna upplysningspropagandas tjänst. Redan som truppinstruktör hade jag författat ett flygblad med en jämförelse mellan Brest-Litawsk och Versailles, vilket vann utbredning i tämligen stora upplagor. Senare har jag övertagit rester av dessa för partiets räkning, även med god framgång. Över huvud taget utmärkte sig de första mötena för att borden voro översållade med alla möjliga flygblad, tidningar, broschyrer o. s. v. Huvudvikten lades dock vid det talade ordet. Och i realiteten är det också endast detta, som kan åstadkomma de verkligt stora omvälvningarna, av mycket förklarliga psykologiska orsaker för övrigt.

Redan i första bandet har jag behandlat, hur alla stora, världsomskapande händelser ha åstadkommits med det talade ordets hjälp och inte med det skrivna. I en del av pressen uppstod med anknytning till dessa ord en längre diskussion, där man naturligtvis tog mycket prononcerad ställning mot denna teori, särskilt våra borgerliga stughuvuden. Anledningen till detta ställningstagande är bara den tillräcklig att övertyga tvivlaren. Den borgerliga intelligensen protesterar ju mot en sådan uppfattning bara av den anledningen, att den själv uppenbart saknar både krafter och förmåga till ett sådant
114
massinflytande genom det talade ordet, eftersom man alltmera kastat sig på den rena skriftställarverksamheten och avstått från den verkliga agitationen, talet. Med tiden medför dock en sådan vana med nödvändighet vad som är utmärkande för dagens borgerlighet; man förlorar den psykologiska instinkten för massverkan och masspåverkan.

Medan talaren ständigt korrigeras av den mängd, som han talar till, då han ju hela tiden kan avläsa i sina åhörares ansikten, hur långt de kunna följa med och förstå hans utläggningar eller, om intrycket och verkan av hans ord medföra önskat resultat, så känner skriftställaren över huvud taget icke sina läsare. Han kommer därför från början att hålla sin utläggning i allmänna ordalag utan att taga sikte på en bestämd, framför ögonen befintlig människomassa. Men därigenom förlorar han till en viss grad psykologisk inställning och därmed även smidighet. Därför blir också i allmänhet en glänsande talare bättre som skriftställare än en glänsande skriftställare blir som talare, för såvitt han inte ständigt övar sig i talandets konst. Kommer därtill att de flesta människor äro lättjefulla till naturen, lojt löpa vidare i de gamla vanornas spår och mycket ogärna av egen drift ta till något skrivet, såvida det icke motsvarar, vad man själv tror eller ger vad man hoppas. En skrift med en bestämd tendens kommer att för det mesta läsas blott av sådana människor, vilka själva äro att räkna till denna riktning. På sin höjd ett flygblad eller en affisch kan på grund av sin korthet räkna med att finna ett ögonblicks beaktan även hos oliktänkande. Större möjlighet har då bilden i alla sina former, ända fram till filmen. Här behöver människan arbeta ännu mindre med förståndet; det räcker med att se på och på sin höjd läsa några korta texter. Därför äro många hellre beredda att tillgodogöra sig en framställning i bild än att läsa några längre förklaringar. En upplysning, som människan skulle kunna få först genom långvarig läsning, ger bilden henne på mycket kortare tid för att inte säga i ett enda slag.
115
Det väsentliga är emellertid, att ett skrivet ord aldrig vet i vilka händer det kommer och ändock måste bibehålla sin givna form. Verkan blir i allmänhet större, ju mera denna form motsvarar den andliga nivån och kynnet hos den blivande läsaren. En för de breda lagren avsedd bok bör man alltså från början försöka ge en annan stil och nivå än ett verk, som avses för högre intellektuella skikt.

Endast genom detta slags anpassningsförmåga närmar sig det skrivna ordet det talade. Jag anser, att en talare kan behandla samma tema som boken, och om han är en stor och genial folktalare, kommer han ändå inte att servera samma ämne och samma stoff två gånger i samma form. Han kommer alltid att lyftas av den stora massan, så att han rent känslomässigt får på tungan just de ord, som han behöver för att nå sina åhörares hjärtan. Gör han det allra obetydligaste misstag, har han alltid framför sig den levande faktor, som korrigerar felen. Som redan sagts, kan han ur sina åhörares minspel utläsa för det första, om de förstå, vad han talar om, för det andra, om de kunna följa med helt och hållet och för det tredje, hur långt han övertygat dem om riktigheten av sina påståenden. Ser han - för det första - att de inte förstå honom, gör han sin utläggning så primitiv och tydlig, att var och en måste begripa; känner han - för det andra - att de inte riktigt kunna följa honom, bygger han upp sina tankar så långsamt och försiktigt, att inte ens den svagaste längre kan bli efter, och för det tredje kommer han, så snart han anar, att åhörarna ej äro fullkomligt övertygade om riktigheten av vad han sagt, att upprepa detta åter och åter och varje gång med nya exempel; han kommer att själv taga upp de outtalade invändningar, som han anar, och vederlägga och söndersmula dem tills slutligen den sista oppositionsgruppen redan med sitt minspel och sin hållning låter honom förstå, att den kapitulerat för hans bevisföring.

Ganska ofta gäller det att hos publiken övervinna fördomar, som ingalunda äro förankrade i förståndet utan för det mesta
116
ära fullkomligt omedvetna och stödda endast på känslan. Det är tusen gånger svårare att övervinna dessa skrankor av instinktiv avsky, känslomässigt hat och förutfattad motvilja än att ställa till rätta en bristfällig eller oriktig, på kunskap grundad mening. Med undervisning kan man avlägsna falska föreställningar och felaktiga kunskaper men aldrig känslomässigt motstånd. Blott en appell direkt till dessa hemlighetsfulla krafter har här någon verkan; en sådan kan endast en talare ge, knappast någonsin skriftställaren.

Att det verkligen förhåller sig så, bevisar slående det faktum, att den borgerliga pressen inte kunde hindra den stora massan från att bli den borgerliga världens värsta fiende, detta trots att den ofta mycket välredigerade borgerliga pressen översvämmar vårt folk med oerhörda miljonupplagor. Den tidningsflod och alla de böcker, som intellektualismen år efter år producerar, rinner av de undre skiktens miljoner som vattnet av gåsen. Detta kan endast bevisa två ting: antingen att vår borgerliga världs hela skriftliga produktion är oriktig till sitt innehåll eller också, att det är omöjligt att nå den stora publikens hjärta enbart med det skrivna ordet. Detta särskilt när det skrivna ordet är så litet psykologiskt avpassat, som här är fallet.

Nu skall man inte (som en stor tysk-nationell tidning i Berlin försökte) invända, att marxismen själv lämnat motbeviset mot denna teori just genom sin skrivna propaganda och särskilt genom den betydelse, som Karl Marx' grundläggande arbete haft. Sällan har man gjort något ytligare försök att stödja en felaktig åskådning. Det som givit marxismen dess förvånansvärda makt över massorna, är ingalunda den judiska tankens formella, i skriftlig form givna verksamhet, utan i långt högre grad den oerhörda vågen av föredragspropaganda, som under årens lopp bemäktigat sig den stora massan. Av hundratusen tyska arbetare, är det i genomsnitt knappast hundra, som känna till detta arbete, vilket alltid studerats av tusenfall flera intellektuella, särskilt judar, än av rörelsens verkliga anhän-
117
gare i de stora undre skikten. Detta verk har inte heller skrivits för de breda lagren utan uteslutande med tanke på den intellektuella ledningen av den judiska världserövringsapparaten. Sedan har man fyrar på med helt annat material, pressen. Här ha vi det, som skiljer den marxistiska pressen från den borgerliga. Den marxistiska pressen är skriven av agitatorer, den borgerliga försöker bedriva agitation med tillhjälp av skrivare. Den socialdemokratiske tjugofemöresredaktören kommer nästan alltid direkt från möteslokalen till redaktionsstolen, och han känner sina pappenheimare som ingen annan. Men den borgerlige skribenten, som träder direkt från sin skrivkammare inför den stora massan, blir sjuk av deras blotta utdunstning och står därför fullkomligt hjälplös inför dem även med det skrivna ordet.

Det är inte så mycket marxistiska kyrkofäders skrivsätt, som vunnit miljonerna av arbetare för marxismen, utan fastmera ' tiotusentals outtröttliga agitatorers i sanning jättelika propagandaarbete, ända ifrån den store hetsaposteln ned till den obetydliga fackföreningsmedlemmen, förtroendemannen och diskussionstalaren. Det är vid de hundratusentals mötena, som folktalarna, stående på ett bord i en kvalmig värdshussal, höggo in på massorna och där förstodo att skaffa sig en otrolig i kännedom om detta människomaterial. Den kunskapen gav i dem sedan möjlighet att välja de rätta anfallsvapnen mot den offentliga meningens borg. Och det är vidare de gigantiska massdemonstrationerna, hundratusenmannatågen, vilka brände in den stolta övertygelsen i den stackars fattiga människan, att hon, fastän så obetydlig, ändock var en lem i en stor drake, under vars glödande andedräkt den hatade borgerliga världen en gång skulle gå upp i eld och rök och proletariatets diktatur fira den slutliga segern.

Ur en sådan propagandans korseld komma de människor, som voro beredda och preparerade att läsa den socialdemokratiska pressen, vilken dessutom är en talad och inte skriven press. Ty medan professorer och skriftlärda, teoretiker och skrivare
118
av alla de slag inom det borgerliga lägret även försöka verka som talare, så försöka sig talarna inom marxismen tvärtom även på skriftställen. I allmänhet förblir juden, som särskilt kommer i betraktande i detta sammanhang, tack vare sin förljugna dialektiska färdighet och smidighet även som skriftställare mera agiterande talare än skrivande nyskapare.

Detta är orsaken till att den borgerliga tidningsvärlden (alldeles frånsett, att den själv är till största delen förjudad och därför icke har något intresse av att verkligen upplysa den stora massan) inte förmår utöva det ringaste inflytande på inställningen hos vårt folks breda lager.

Den erfarenhet, som en känslig talare kan göra, att t. o. m. den tidpunkt på dagen, när ett föredrag äger rum, ofta har utslagsgivande inflytande på dess verkan, låter honom ana, hur svårt det är att kullkasta känslobetonade fördomar, stämningar, uppfattningar o. s. v. och ersätta dem med nya, samt hur många knappast mätbara inflytelser och betingelser, framgången hänger på. Samma föredrag, samma talare och samma ämne verka helt olika klockan tio på förmiddagen, klockan tre på eftermiddagen och på kvällen. Själv har jag redan som nybörjare satt ut möten till förmiddagen och påminner mig särskilt ett, som vi anordnade i Kindlkeller i München som protest mot "undertryckandet av tyska områden". Kindlkeller var då den största salen i München och vågstycket föreföll ganska stort. För att göra det lättare för rörelsens anhängare och andra som kunde tänkas komma att besöka mötet, hade jag annonserat det till klockan tio en söndagsförmiddag. Erfarenheten blev nedslående men mycket lärorik: Salen var full, intrycket överväldigande men stämningen iskall; ingen blev varm, själv kände jag mig som talare djupt olycklig över att inte kunna åstadkomma någon förbindelse, inte den svagaste kontakt med mina åhörare. Jag föreställde mig, att jag inte talat sämre än vanligt; men verkan syntes vara lika med noll. Djupt otillfredsställd, men även en erfarenhet rikare, lämnade jag mötet. Liknande prov, som jag senare företog, ledde till samma resultat.
119
Detta får nog inte förvåna en. Man kan bara gå på en teaterföreställning och se en pjäs klockan tre på eftermiddagen och därefter se samma pjäs med samma rollbesättning klockan åtta på kvällen, och man skall förvåna sig över skillnaden i intryck och verkan. En människa med känsla och förmåga att själv reda ut denna stämning, kommer utan vidare att kunna konstatera, att kvällsföreställningen gjorde större intryck än eftermiddagens. Samma iakttagelse gäller även för filmen. Det senare är viktigt av den anledningen, att man i fråga om teatern kan göra den invändningen, att skådespelaren icke gör sig samma möda på eftermiddagen som på kvällen. Filmen är ju ändå densamma på dagen som klockan nio på aftonen. Nej, tiden själv utövar härvidlag ett bestämt inflytande, liksom för mitt vidkommande även rummet. Det finns lokaler, som lämna en kall av orsaker, som man svårligen kan förklara. De resa på något sätt det häftigaste motstånd mot varje försök att framkalla stämning. Traditionella erinringar och föreställningar, som äro för handen hos en människa, kunna också bli avgörande för ett intryck. En Parsifal-föreställning i Bayreuth t. ex. kommer alltid att verka helt annorlunda än på någon annan plats i världen. Inga yttre anordningar kunna ersätta eller nå den hemlighetsfulla charm, som präglar huset på festspelskullen i den gamla markgrevestaden.

I alla dessa fall rör det sig om inskränkningar i människans fria vilja. Detta gäller naturligtvis främst om möten, dit det kommer människor med en motsatt viljeinställning, vilka nu måste vinnas för en ny uppfattning. Människans viljekraft synes ännu på morgonen och framåt dagen resa det kraftigaste motstånd mot varje försök att påtvingas en främmande vilja eller åsikt. På kvällen fogar den sig däremot lättare under en starkare viljas behärskande kraft. I själva verket innebär ju varje sådant möte en brottning mellan två motsatta krafter. Nu kommer det att gå mycket lättare för en dominerande apostlanatur att vinna människorna för den nya viljan, när de redan på naturlig väg erfarit en försvagning i sin motstånds
120
kraft, än om de äro i besittning av sin fulla andliga och viljemässiga elasticitet.

Den konstlade men ändock hemlighetsfulla skymningen i de katolska kyrkorna, de brinnande ljusen, vällukten, rökelsekaren o. s. v. tjäna ju samma ändamål.

Den underbara känslighet för propagandans psykologiska betingelser, som skrivbordsmannen nästan alltid saknar, kommer talaren småningom att få under brottningarna med de motståndare, som skola omvändas. Fördenskull bör i allmänhet det skrivna ordet med sin begränsade effekt användas till att underhålla, befästa och fördjupa en redan förefintlig mening eller uppfattning. Det skrivna ordet har ej åstadkommit någon verkligt betydande historisk omvälvning utan endast ackompanjerat den.

Man skall ej inbilla sig att den franska revolutionen någonsin kommit till stånd enbart genom de filosofiska teorierna, såvida den inte fått i sin tjänst en arme av inpiskare, ledd av utpräglade demagoger, hetsare, som jagade upp lidelserna hos det plågade folket, ända tills resultatet nåddes med det fruktansvärda vulkanutbrott, som kom hela Europa att stelna av fasa. På samma sätt är den nyaste tidens största revolutionära omvälvning, bolsjevikrevolutionen i Ryssland, resultatet av otaliga stora och små hetsapostlars muntliga hatpropaganda och' icke av Lenins skriftställen.

Analfabeternas folk eggades verkligen inte till den kommunistiska revolutionen genom en Karl Marx' teoretiska lektyr utan endast genom den strålande himmel, vilken tusentals agitatorer, alla i en ides tjänst, utlovade folket.

Så har det alltid varit, och kommer alltid att förbli.

Det är fullkomligt i överensstämmelse med den världsfrämmande fjollighet, som utmärker vår tyska intelligens, att tro, att en författare nödvändigtvis måste vara andligen överlägsen en talare. En artikel i den redan omnämnda nationella tidningen ger en utmärkt illustration till detta. Där sägs nämligen, att man mycket ofta blir besviken, när man i tryck får
121
se ett föredrag av en erkänd stor talare. Detta påminner mig om en liknande artikel, som jag fick syn på under kriget den tog några tal av Lloyd George, som då ännu var ammunitionsminister, och gjorde dem till föremål för den noggrannaste okulärbesiktning samt kom till det intelligenta resultatet, att dessa tal voro intellektuellt och vetenskapligt mindervärdiga och för övrigt rörde sig om banala och självklara ting. Jag fick själv fatt på några av dessa tal i form av ett litet häfte och måste skratta hjärtligt åt, att en normal tysk riddare av pennan kunde ha så litet förståelse för dessa mästerverk i massuggestionens ädla konst. Denne man bedömde talen ute slutande efter det intryck de gjorde på hans egen blaserade person, medan den engelske demagogen satt ihop dem endast med tanke på, att de skulle utöva största möjliga inflytande på hans åhörarmassor och i vidaste bemärkelse på hela det lägre engelska folket. Sedda från denna synpunkt voro denne engelsmans tal de underbaraste skapelser, som tydde på en nästan förvånande kännedom om de breda folklagrens psyke. Därför hade de också en så genomgripande verkan.

Man kan jämföra en Bethmann-Hollwegs hjälplösa stammande med dem. Hans tal voro visserligen till synes innehållsrikare, men i verkligheten ådagalade de denne mans oförmåga att tala till sitt folk, fastän han inte begrep det själv. Men en normal hönshjärna på en tysk pennfäktare, vetenskapligt högst bildad naturligtvis, kan ändock ta sig före att värdera en engelsk ministers intelligens efter det intryck, som ett för den stora massan avpassat tal kvarlämnar i hans av idel vetenskap förkalkade inre, ävensom jämföra det med ett tal av en tysk statsman, vilken naturligtvis finner en tjänligare jordmån för sitt intelligenta pladder hos skrivarsjälen. Men Lloyd George bevisade, att han i fråga om geni var Bethmann-Hollweg inte blott jämbördig utan tusen gånger överlägsen, just därigenom, att han fann den form och det uttryck för sina tal, som öppnade folkets hjärtan för honom och fullständigt ställde detta folk i hans viljas tjänst. Det är just språkets
122
enkelhet, ursprungligheten i uttrycksformerna och användningen av lättbegripliga, mycket enkla exempel, som bevisa denne engelsmans framstående politiska duglighet. Ty man får inte bedöma en statsmans tal till sitt folk efter det intryck, som det kvarlämnar hos en universitetsprofessor, utan efter det inflytande, som det utövar på folket. Det är också den enda måttstocken på talarens genialitet.
*
Endast den omständigheten, att vi alltid tagit hänsyn till och utnyttjat dessa lärdomar, kan man tillskriva den förvånansvärda utveckling, som vår rörelse undergått. Den grundades ju bara för några år sedan ur intet, och anses redan nu värdig att på det skarpaste förföljas av vårt folks alla yttre och inre fiender.

I det nuvarande läget har rörelsens tryckta propagandamaterial - hur viktigt det för övrigt än kan vara - större betydelse som medel att uppnå en likartad och enhetlig uppfostran av de högre och lägre ledarna än att vinna de massor, som ha en motsatt inställning. En övertygad socialdemokrat eller en fanatisk kommunist torde nog endast i mycket få fall bekväma sig till att anskaffa en nationalsocialistisk broschyr eller ännu hellre bok, läsa den och där vinna inblick i vår världsåskådning eller studera en kritik av sin egen. Mycket sällan läser man nog också en tidning, som inte a priori bär den egna partistämpeln. Det skulle för övrigt inte tjäna något till; det samlade intrycket av ett enstaka tidningsnummer är nämligen så förvirrat och dess verkan så splittrad, att man inte får vänta sig, att det skall utöva något som helst inflytande på läsaren. Man får inte heller fordra av någon, som måste se på örena, att han någon längre tid skall hålla sig med en tidning av motsatt åskådning bara för att tillfredsställa sin längtan efter objektiv upplysning. Knappast någon med mindre än tiotusen kronors inkomst gör något sådant. Först den,
123
som redan är vunnen för rörelsen, läser nog partiets organ, mest som beständig nyhetsförmedlare från rörelsen.

Redan med det "talade" flygbladet är det en helt annan sak! Både den ene och den andre tar emot ett sådant, särskilt om han får det gratis, och ännu hellre om redan överskriften på ett plastiskt sätt behandlar något ämne, som för tillfället är i var mans mun. Måhända kommer bara en mer eller mindre flyktig genomläsning av ett dylikt flygblad att göra honom uppmärksam på nya synpunkter och inställningar eller t. o. m. en ny rörelse. Men även i lyckliga fall ger detta endast en lätt stöt och skapar intet fullbordat faktum. Inte ens flygbladet kan göra mer än ge ett uppslag eller en hänvisning, och någon verkan får det bara, om det för läsaren senare åtföljes av grundligare undervisning och upplysning. Den gives uteslutande på massmötet, och så kommer det alltid att förbli.

Massmötet är nödvändigt även på den grund, att den enskilde, som nästan står i begrepp att ansluta sig till en ung rörelse men känner sig litet isolerad och är rädd för att vara ensam, för första gången får uppleva en större gemenskap, vilket brukar verka stärkande och uppmuntrande på de flesta människor. Inom ramen av ett kompani eller en bataljon och omgiven av alla sina kamrater, skulle samme man gå till storms med lättare hjärta, än om han vore fullkomligt hänvisad Bill sig själv. När han får gå i flock känner han sig alltid litet säkrare, även om tusen omständigheter i själva verket tala emot det.

Gemensamheten vid de stora mötena inte bara stärker den enskilda, den sammanbinder även och bidrar att skapa en kåranda. Den, som utsättes för stora svårigheter, då han är den förste företrädaren för en ny lära i sitt företag eller sin verkstad, han behöver nödvändigt den hjälp, som ligger i medvetandet att vara medlem och kämpe i en stor sammanslutning. Först den gemensamma massmanifestationen ger honom ett intryck av fast sammanslutning. När han från sin lilla arbetsplats eller det stora företag, där han känner sig tämligen
124
liten, för första gången kommer med på ett jättemöte och runt omkring sig har tusen sinom tusen likasinnade människor, är han en sökare och rycks med i det suggererande rus och den hänförelse, som gripit de övriga. Den synbara framgången och tusandens bit all befästa hans tro på den nya lärans riktighet och för första gången väcks tvivel på sanningen i hans tidigare åskådning - han står under det magiska inflytande, som vi kalla massuggestion. Tusandens vilja, längtan och kraft, ackumuleras i varje enskild. Den man, som kommer tvivlande och tvehågsen till ett sådant möte, går därifrån styrkt i sitt inre: han har blivit en del av en gemenskap.

Detta får den nationalsocialistiska rörelsen aldrig glömma och den får i synnerhet aldrig låta sig påverkas av dessa borgerliga gröngölingar, som veta allting bättre men icke desto mindre ha spelat bort en stor stat, sin egen existens och sin klass' herravälde. Ja, de äro verkligen oerhört kloka, kunna allt, förstå allt - men ett ha de inte förstått, nämligen att förhindra det tyska folket att falla i marxismens armar. Där ha de kommit till korta på det ömkligaste och jämmerligaste sätt, och därför är deras nuvarande inbilskhet bara högmod, vilket i likhet med högfärden alltid går hand i hand med dumheten.

När nu dessa människor tillmäta det talade ordet så ringa värde, är det för övrigt av den enda anledningen att de gudskelov varit i tillfälle att övertyga sig om det verkningslösa i sitt eget svammel.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!