Världsåskådning och organisation Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

Folkstaten, vars bild jag försökt ge i allmänna drag, förverkligas ändå ej genom blotta kunskapen om vad som är nödvändigt för dess förverkligande. Det räcker inte att veta, hur en folkstat skall se ut. Dess tillkomst är ett mycket viktigare problem. Man får ej vänta sig, att de nuvarande partierna, vilka ju först och främst njuta förmånerna av den nuvarande staten, själva kunna arbeta sig fram till en ny syn på saken för att av fri vilja genomföra en förändring av sin hittillsvarande hållning. Detta är så mycket omöjligare, som deras faktiskt ledande element ju alltid äro judar och endast judar. Men den utveckling, som vi nu genomgå, skulle, om den ohämmat finge fortgå, en dag hamna i det tillstånd, som den judiska profetian förutsäger - juden skulle uppsluka alla jordens folk, bli deras herre.
Geni emot miljoner tyska borgare och proletärer, vilka till största delen endast genom sin med feghet parade indolens och dumhet driva mot fördärvet, går juden i djupaste medvetande om det framtida målet oryggligt sin väg fram. Ett parti, som ledes av honom, kan därför inte förfäkta några andra intressen än hans: med ariska folks djupaste intressen ha dessa förvisso intet gemensamt.

Vill man därför söka omflytta bilden av den ideala folkstaten till verkligheten, måste man vara fri från de hittillsvarande makterna i det offentliga livet och söka en ny kraft, som är villig och i stånd att taga upp kampen för ett sådant
96
ideal. Ty om en kamp rör det sig förvisso här. Så långt som uppgiften inte heter: skapandet av en folklig statsuppfattning utan framför allt: undanträngandet av den förefintliga judiska. Som så ofta i historien ligger den huvudsakliga svårigheten inte i att ge form åt det nya tillståndet utan i att bereda platsen för detsamma. Fördomar och intressen sluta sig samman till en fast frontlinje och försöka att med alla medel förhindra segern för en ide, som är oangenäm och hotar deras existens.

Därför är förkämpen för ett sådant nytt ideal skam till sägandes tvungen att med allt positivt betonande av detsamma i första hand kämpa sig igenom kampens negativa del, den som skall medföra likvideringen av det existerande tillståndet.

En ung lära av stor och principiell betydelse måste, hur oangenämt det än kan vara, som första vapen med den största skärpa sätta in kritikens sond.

Det tyder på en ganska ytlig kunskap om den historiska utvecklingen, när de s. k. folkliga alltid lägga största vikt vid att försäkra, att de inte på något vis tänka befatta sig med någon negativ kritik utan endast med uppbyggande arbete. Ett lika barnsligt dåraktigt som "äkta folkligt" prat och ett bevis för hur spårlöst till och med vår egen tids historia gått förbi dessa människor. Även marxismen har ett mål och även den känner en uppbyggande verksamhet (om det så endast rör sig om att upprätta en den internationella judendomens despoti!); men icke desto mindre har den under sjuttio år utövat kritik och detta en förintande, upplösande kritik och alltid enbart kritik, ända tills den gamla staten av denna evigt frätande syra uppmjukades och bringades på fall. Först sedan började det s. k. "uppbyggandet". Och detta var självklart, riktigt och logiskt. En bestående ordning trängas inte åt sidan blott genom att man framhåller och förfäktar en kommande: Ty man kan inte anta, att anhängarna av den redan bestående ordningen eller de, som ha intresse av den, kunna omändras och vinnas för den nya endast genom att man konstaterar en nödvändighet. I stället kan lätt den situationen uppstå, att två
97
tillstånd komma att bestå vid sidan av varandra och den s. k. världsåskådningen blir endast ett parti, ur vars ram den sedan icke förmår frigöra sig. Ty världsåskådningen är ömtålig och kan inte vara tillfreds med rollen som ett "parti bland andra" utan kräver befallande, att den själv uteslutande och fullständigt skall erkännas och ävenså, att hela det offentliga livet skall omformas efter dess åsikter. Den kan därför inte tåla, att den föregående ordningen samtidigt till någon del består.

Samma förhållande råder i fråga om religioner.

Kristendomen kunde heller inte vara tillfreds med att endast bygga upp sitt eget altare utan måste med naturnödvändighet skrida till ett förstörande av de hedniska. Blott ur denna fanatiska ofördragsamhet kunde den orubbliga tron uppväxa, den var till och med dess obetingade förutsättning.

Nu kan man mycket väl komma med den invändningen, att i fråga om detta slags företeelser i världshistorien, det mest rör sig om yttringar av specifikt judiska tänkesätt och till och med, att denna sorts ofördragsamhet och fanatism skulle förkroppsliga judisk mentalitet. Detta må vara hur riktigt som helst. Man kan också djupt beklaga detta faktum, och med aldrig så berättigat obehag, som en tidigare i mänsklighetens historia främmande företeelse - det ändrar ändock ingenting i det förhållandet, att detta tillstånd i dag är en verklighet. De män, som vilja lyfta vårt tyska folk ur dess nuvarande förnedring, få ej bry sina hjärnor med hur skönt det skulle vara, om det ena eller andra icke existerade, utan de måste söka slå fast, hur man likviderar den givna ordningen. Men en världsåskådning, fylld av fanatisk ofördragsamhet, kan krossas endast av en ny ide, som drives fram av en liknande glöd, som förfäktas med lika stark vilja, en ide som då i sig själv är ren och av bestående värde.

Den enskilda må med smärta konstatera, att med kristen domen den första andliga terrorn fick insteg i den mycket friare antika världen, han kan i alla fall inte bestrida det faktum, att världen sedan dess pressats under detta tvång och
98
behärskas av det, och att tvång endast kan brytas ned med tvång och terror med terror.

Politiska partier äro böjda för kompromisser. Aldrig världsåskådningar. Politiska partier räkna med motspelare, världsåskådningar proklamera sin ofelbarhet. Även politiska partier ha från början nästan alltid för avsikt att skaffa sig en absolut härskande ställning, en liten benägenhet till en världsåskådning döljer sig nästan alltid inom dem. Det småskurna i deras program berövar dem dock den heroism, som en världsåskådning kräver. Konciliansen i deras inställning tillför dem sådana små och svaga andar, som man icke är i stånd att föra något korståg med. Därför fastna de för det mesta redan tidigt i sin erbarmliga futtighet. Därmed uppge de även kampen för en världsåskådning och försöka i stället genom s. k. "positivt samarbete" fortast möjligt erövra en liten plats vid någon av de gamla köttgrytorna och stanna kvar där så länge som möjligt. Detta är hela deras strävan. Skulle de drivas ifrån detta allmänna utspisningsställe av någon konkurrerande matgäst med särskilt brutal läggning, så går hela deras vidare diktan och traktan ut på att åter, med våld eller lust, tränga sig fram i flocken av matfriare för att slutligen, om det så skulle vara på bekostnad av sin heligaste övertygelse, kunna vederkvicka sig vid ymnighetens älskade källa. Politikens schakaler!

Då en världsåskådning aldrig är beredd att dela plats med en annan så kan den inte heller vara beredd att deltaga i arbetet för en bestående ordning, som den fördömer. Den känner i stället förpliktelsen att ;ned alla medel bekämpa denna åskådning och hela den motsatta idévärlden, d. v. s. förbereda dess sammanbrott.

Både denna rent upplösande kamp, vilken genast förnimmes som en fara av de övriga och därför stöter på ett samlat motstånd, och den positiva kampen som går till strids för att genomföra den egna, nya tankevärlden, kräver beslutsamma kämpar. Därför kan en världsåskådning föra sina idéer till
99
seger endast om den i sina led upptar de modigaste och dådkraftigaste elementen i sin tid och av sitt folk och sluter dem samman i en slagkraftig organisations fasta former. Därtill krävas dock att den med hänsyn till dessa element ur sin allmänna världsbild skiljer ut vissa tankar och kläder dem i en form, som i sin precisa och slagordsmässiga korthet kan vara lämpad att tjäna som trosbekännelse för en ny gemenskap av människor. Medan programmet för ett enbart politiskt parti är ett recept för en lycklig utgång av nästa val, betyder en världsåskådnings program formuleringen av en krigsförklaring mot den bestående ordningen, mot ett bestående tillstånd, kort sagt mot en bestående världsuppfattning över huvud taget.

Därvid är det inte nödvändigt, att var och en, som kämpar för denna världsåskådning, erhåller en fullständig inblick och en noggrann kännedom om ledarens yttersta idéer och tankegångar. Mera nödvändigt är det i stället, att några stora synpunkter klargöras för honom, och att de väsentliga grundlinjerna orubbligt inpräntas, så att han är genomträngd av tanken på nödvändigheten av en seger för sin rörelse och dess lära. Även den enskilda soldaten invigas inte i den högre strategiens tankegångar. Liksom han i stället dess mera uppfostras till hård disciplin och fanatisk övertygelse om rätten och styrkan i sin sak och till obetingad underkastelse, likadant måste det gå till beträffande den enskilda anhängaren av en rörelse med stor omfattning, stor framtid och intensiv vilja.

Lika litet som en arme skulle duga till någonting, om dess enskilda soldater allesammans vore generaler - även om detta vore överensstämmande med deras bildning och förmåga - lika litet duger en politisk rörelse till att företräda en världsåskådning, om den endast skulle vara ett uppsamlingskärl för "begåvade" människor. Nej, en sådan behöver också primitiva soldater, enär annars en inre disciplin inte kan uppoas.

Det ligger i en organisations natur att den kan äga bestånd
100
endast om en bred, mera känslomässigt inställd massa följer en andligt välrustad högsta ledning. Ett kompani av två hundra intellektuellt jämställda människor vore i längden svårare att disciplinera än ett, som bestode av hundranittio mindre skolade och tio med högre bildning.

Av detta förhållande har en gång socialdemokratien dragit den största nytta. Den har tagit fasta på sådana medlemmar ur de breda lagren hos vårt folk, vilka just lämnat militärtjänsten och där uppfostrats till disciplin och sedan har den infogat dem i sin likaledes strama partidisciplin. Också dess organisation utgjorde en arme med officerare och soldater. Den tyske kroppsarbetaren, som kommit från militärtjänsten, blev soldaten, den judiske intellektuelle blev officeren; tjänstemännen i fackföreningarna kan man anse som underofficerskåren. Något som vår borgerlighet alltid med skakningar på huvudet framhållit, nämligen att endast de så kallade obildade massorna omfattade marxismen, det var i själva verket förutsättningen för dess framgång. Ty medan de borgerliga partierna med sin ensidiga intellektualism utgöra ett odugligt och odisciplinerat band, har marxismen av sitt mindre intellektuellt betonade material skapat en arme av partisoldater, vilka följa den judiske dirigenten lika blint, som de någonsin följde sin tyske officer. Den tyska borgerligheten, som principiellt aldrig bekymrat sig om psykologiska problem, emedan den varit högt upphöjd över allt sådant, fann det ej heller i detta fall nödvändigt att närmare efterforska den djupare mening och den hemliga fara, som denna företeelse innebar. Man trodde i stället att en politisk rörelse, som rekryterades ur "intelligensens" kretsar, bara av denna orsak vore värdefullare och hade större rätt och till och med större möjlighet att komma till makten än en obildad massa. Man förstod aldrig att ett politiskt partis styrka icke på något sätt ligger i största möjliga andliga aktivitet hos den enskilda medlemmen utan i långt högre grad beror på den disciplinerade lydnad, men vilken medlemmarna följa den intellektuella ledningen. Det avgörande är denna led-
101
ning själv. Om två truppstyrkor kämpa med varandra, kommer inte den av dem att hemföra segern, vars meniga samtliga erhållit högsta strategiska utbildning, utan den styrka, som förfogar över den överlägsnaste ledningen och samtidigt har den mest disciplinerade, lydaktigaste och bäst drillade truppen.

Detta är en principiell insikt, som vi alltid måste ha för ögonen vid bedömandet av möjligheten att omsätta en världsåskådning i verkligheten.

Om vi alltså för att föra en världsåskådning till seger måste forma om den till en kamprörelse, måste rimligtvis rörelsens program taga hänsyn till det människomaterial, som står till dess förfogande. Lika oryggligt som slutmålet och de ledande idéerna måste vara, lika genialt och psykologiskt riktigt måste agitationsprogrammet rätta sig efter mentaliteten hos dem, vilkas hjälp förutan den vackraste ide för all framtid skulle förbli endast en idé.

Om den folkliga idén vill komma ifrån sin nuvarande famlande och oklara form och nå ett påtagligt resultat, måste den välja ut några bestämda ledande tankar ur sin vidsträckta tankevärld, vilka genom sitt väsen och innehåll äro ägnade att binda vid sig en bredare människomassa och då närmast den, som ensam kan säkra framgången av kampen för denna idé, denna världsåskådning. Det är den tyska arbetarklassen.

Fördenskull sammanfattades programmet för den nya rörelsen i några få viktiga punkter, sammanlagt tjugofem stycken. De äro avsedda i första hand att ge mannen av folket en grov bild av, vad vår rörelse vill. De äro i visst avseende en. politisk trosbekännelse, som å ena sidan värvar medlemmar till rörelsen och å den andra avser att vid sig binda de nyförvärvade och svetsa dem samman genom den gemensamt kända plikten mot rörelsen.

I detta sammanhang få vi ej glömma följande: Eftersom rörelsens program, fastän dess slutliga mål nog äro obetingat riktiga, måste taga hänsyn till vissa psykologiska faktorer i fråga om formuleringen, kan det mycket väl hända att man
102
under tidens gång kommer till den övertygelsen, att det behövs en bättre formulering av vissa detaljer, möjligen bestämda punkter, som nu uppfattas annorlunda. Men varje försök i den vägen kommer att få mycket betydelsefulla följder. Det som borde vara orubbligt fastslaget underkastas därmed diskussion, och så snart en enda punkt undandragits från att utan vidare dogmatiskt slås f est som en trosartikel, kommer nog inte diskussionen att föra fram till, att punkten får en ny och bättre form, utan snarare att leda till ändlösa debatter och allmänt virrvarr. I sådana fall gäller det alltid att överväga, vad som blir bäst: En ny, lyckligare formulering, föranledd av en utredning inom rörelsen, eller en formulering, som för tillfället möjligen inte är den allra lämpligaste men ger karaktären av en sluten, orubblig organism med en fast inre enhetlighet. Varje prövning kommer att ådagalägga, att det senare är att föredraga. Eftersom det alltid rör sig om förändringar endast i den yttre formgivningen, komma nog sådana korrigeringar att förefalla både möjliga och önskvärda. Men med hänsyn till människors ytlighet kommer det alltid att existera en fara för, att de i denna rent yttre formulering av ett program se en rörelses väsentligaste uppgift. Viljan och kraften att förfäkta iden själv träda då i bakgrunden och den aktivitet, som skulle riktas utåt, kommer att förnötas i inre stridigheter om programmet.

I fråga om en till sina stora drag i sak riktig lära medför det mindre våda att bibehålla en given formulering, även om den inte mera helt skulle motsvara verkligheten, än att företa en förändring och utlämna en rörelsens grundsats, vilken hittills ansetts fast som granit, åt allmän diskussion med en sodans alla trevliga följdföreteelser. I varje fall är något sådant omöjligt, så länge som en rörelse ännu kämpar för sin seger.

Ty hur skall man kunna uppfylla människor med blind tro på en läras riktighet, om man själv sprider osäkerhet och tvivel genom ständiga förändringar i dess yttre byggnad?

Man får aldrig söka det väsentliga i den yttre formen utan
103
endast i den inre meningen. Och den är oföränderlig; i dess intresse kan man också till sist endast önska, att rörelsen avhåller sig från allt, som splittrar och tyder på osäkerhet, och på så sätt skaffar sig den nödiga kraften att förfäkta denna innersta mening.

Även i detta fall kan man lära av den katolska kyrkan. Fastän dess lärobyggnad på många punkter, delvis fullkomligt onödigtvis, kommer i kollision med den exakta vetenskapen och forskningen, är den ändock inte villig att offra så mycket som en liten stavelse av sina lärosatser. Den har mycket riktigt förstått, att dess motståndskraft inte ligger i en större eller mindre anpassning till förekommande vetenskapliga resultat, vilka ju i själva verket äro evigt skiftande. Nej, den ligger mycket mera i, att hon oryggligt håller fast vid en gång fixerade dogmer, vilka först giva det hela karaktären av tro. Hon står i dag fastare än någonsin. Man kan lätt förutspå att i samma mån som företeelserna växla, kommer hon själv att som den fasta polen i denna växling förskaffa sig allt större tillgivenhet.

Den som verkligen allvarligt önskar, att en folklig världsåskådning skall segra, han måste alltså för det första förslå att endast en slagkraftig rörelse kan uppnå en sådan framgång, och för det andra att en sådan rörelse kommer att hålla stånd endast under förutsättning, att till grund för dess kamp lägges en orubblig säkerhet och fasthet hos dess program. Den får ej understå sig att göra jämkningar i dess formulering efter varje tids smak, utan den måste för all framtid bibehålla den form, som en gång befanns ändamålsenlig, i varje fall tills rörelsen krönts av seger. Varje försök att föra fram en undersökning av den ena eller andra programpunktens ändamålsenlighet splittrar på ett tidigt stadium rörelsens slutenhet och slagkraft i den mån, som anhängarna deltaga i en sådan inre diskussion. Därmed är det inte sagt, att ej en i dag genomförd "förbättring" i morgon skulle kunna underkastas förnyad kritisk omprövning för att i övermorgon ånyo få en bättre er-
104
sättning. Den som börjar riva skrankorna, han leder utvecklingen in på en väg, vars början man kan se men vars slut förlorar sig i oändligheten.

Denna viktiga erfarenhet måste utnyttjas inom den unga nationalsocialistiska rörelsen. Med de tjugo fem tesernas program erhöll Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet en grund, som måste vara orubblig. Uppgiften för vår rörelses nuvarande och kommande medlemmar får inte bestå i att kritiskt omarbeta dessa punkter utan fastmera i att binda sig vid dem med fullständig förpliktelse. Ty annars kunde nästa generation med samma rätt slösa bort sin kraft på ett sådant formalistiskt arbete inom partiet i stället för att tillföra rörelsen nya medlemmar och därmed nya krafter. För den stora mängden av anhängare kommer vår rörelses väsen att ligga icke så mycket i de ledande satsernas bokstav som i den mening vi förstå att lägga in i dem.

Dessa insikter hade rörelsen en gång att tacka för sitt namn, i enlighet med dem författades senare programmet och de ange vidare arten av rörelsens utbredning. För att hjälpa de folkliga idéerna till seger måste ett folkparti skapas, ett parti, som icke blott bestod av intellektuella ledare utan liven av handens arbetare!

Varje försök att förverkliga folkliga tankegångar utan en sådan slagkraftig organisation skulle i dag liksom tidigare och i all framtid förbli utan framgång. Därför har rörelsen inte endast rätt utan även plikt att känna sig som förkämpe och därmed representant för dessa idéer. Lika visst som den nationalsocialistiska rörelsens grundtankar äro folkliga, lika visst äro de folkliga idéerna nationalsocialistiska. Men vill nationalsocialismen segra måste den obetingat och oreserverat ansluta sig till det, som ovan fastslagits. Och den har såväl rätten som plikten att på det skarpaste betona det faktum, att varje försök att förfäkta den folkliga iden utanför Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets ram är en omöjlighet och i de flesta fall även rena svindeln.
105
Om någon skulle förehålls rörelsen, att den uppträder, som om den hade "arrenderat" den folkliga iden, så finns det bara ett svar att ge:

Icke endast arrenderat den utan även skapat den för praktisk användning.

Ty det som tidigare uppträtt under denna beteckning, hade ingen möjlighet att skaffa sig det ringaste inflytande på vårt folks öde, emedan alla dessa idéer saknat den klara enhetliga formuleringen. Det rörde sig för det mesta om enstaka, osammanhängande mer eller mindre riktiga idéer, som ganska ofta motsade varandra, och som i varje fall saknade varje inre samband med varandra. Även om de haft något sådant, skulle detta för övrigt på grund av sin svaghet inte ha varit tillfyllest som grundval och stomme i en rörelse.

Men den nationalsocialistiska rörelsen lyckades skapa denna fasthet.
*
När alla möjliga föreningar och småföreningar, grupper och smågrupper och gärna för mig även "stora partier" göra anspråk på ordet "folklig", så är detta redan en följd av den nationalsocialistiska rörelsens verksamhet. Förutan denna skulle det aldrig ha fallit alla dessa organisationer in att ens uttala ordet "folklig", de hade ej inlagt någon som helst mening i detta ord och särskilt deras ledande förmågor skulle ej ha haft något som helst att göra med detta begrepp. Det är först N. S. D. A. P:s arbete, som gjort detta begrepp till ett innehållsrikt ord, som nu alla möjliga människor taga i mun; framför allt har N. S. D. A. P. genom sin framgångsrika agitation visat och bevisat den folkliga tankens styrka, varför den egna vinningslystnaden tvingar de andra att åtminstone vilja detsamma.

Liksom dessa partier tidigare ställt allt i tjänst hos sin småaktiga valspekulation, har även begreppet folklig för dem nu blivit endast ett tomt slagord, som de försöka använda för att
106
stävja den nationalsocialistiska rörelsens framgångsrika värvningsarbete bland deras egna medlemmar. Ty det är endast omsorgen om sitt eget fortbestånd och rädslan för, att vår av en världsåskådning burna rörelse, vars universella betydelse och farliga exklusivitet de ana, skall gå framåt, som i deras mun lägger sådana ord, som de för åtta år sedan icke kände till, för sju år sedan skrattade ut, för sex år sedan betecknade som vansinne, för fem år sedan bekämpade, för fyra år sedan hatade, för tre år sedan förföljde, för att nu slutligen för två år sedan själva annektera dem och använda dem som stridsrop i förening med sin övriga ordskatt.

Och ännu i denna dag måste man oupphörligen peka på , hur alla dessa partier sakna varje aning om, vad det tyska folket verkligen behöver. Det mest slående beviset är den ytlig het, varmed de taga ordet "folklig" i gapet!

Inte mindre farliga äro alla, som schappa omkring i folklighetens täckmantel och smida fantastiska planer, vilka för det mesta endast stödja sig på någon fix ide, som visserligen kan vara riktig i och för sig, men isolerad ändock saknar varje betydelse för bildandet av en stor enhetlig kampgemenskap och i varje fall inte är lämpad att bygga upp en sådan. Dessa individer, som koka ihop ett program dels med vad de tagit ur egen fatabur, och dels med vad de läst sig till, äro ofta farligare än de öppna fienderna till den folkliga iden. I gynnsamma fall äro de ofruktbara teoretiker, men för det mesta äro de förhärjande skrävlare, som ofta tro sig kunna dölja den ande- och tankefattiga ihåligheten i sitt framträdande med svallande helskägg och urgermanska later.

Som motsats till alla dessa odugliga försök är det därför nyttigt att draga sig till minnes den tid, när den unga nationalsocialistiska rörelsen började sin kamp.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!